Bibelstudium den 24 sept 2025

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn Fil 2:5-9

Liv är rörelse. Död stillnad rörelse. Evigt liv förnyad rörelse. Så för oss som för Jesus. Så går mina tankar jag när jag för vilken gång i ordningen tar del av Paulus ord i Fil 2. Jag tänker också att Paulus ord var gemensam egendom. Hans högstämda ord skulle passa väl, varför inte i en dopliturgi i fornkyrkan.

Med åren har mina associationer blivit allt friare. Jag kopplar frimodigare än någonsin Jesu ord till min egen verklighet.

Och här och nu ser jag människor som finns däruppe och behöver komma ner men också andra som förkrymta kravlar därnere och behöver komma upp. Skall sanningen fram läser jag dagligen omgivningen utifrån detta schema.

I denna rörelse befann sig också den Jesus Paulus satt sin tilltro till.  Paulus utgångspunkt är den himmelske frälsaren som sänkt sig ner till oss människor och blev en av oss. Ända ner till korset sträckte sig hans omsorg. Först därnere tog Gud vid och upphöjde honom till sin himmelska härlighet. Detta för oss som befinner oss därnere. Han gjorde det för oss som i oss själva ingen räddning ägde. Så lyder i knappa ord Paulus tolkning av Jesu liv.

Och när jag läser min egen verklighet ser jag människor som behöver komma upp. Komma upp sig på de mest olikartade områden. Och jag ser mig själv som en av dem som är satt att lyfta människor ur deras förnedring. Hela mitt liv, inte enbart mitt yrkesliv, har jag vigt åt denna min uppgift.

Om jag lyckats är den stora frågan. Och mitt svar är att jag lyckats i den mån jag glömt mig själv i min tilltro till Jesus. Och jag förlägger mina misslyckanden till att jag förlitat mig på egen kraft. Jag blev på ett bestående sätt försvagad av överansträngning när jag var i femtioårsåldern. Jag arbetade för mycket och vilade för lite. Framför allt vilade jag inte i min tro.

Till sanningen hör att det också finns människor som finns däruppe och behöver komma ner. Med dessa har jag inte haft mycket att göra. Desto mer har jag själv tillhört dem, jag gör det faktiskt fortfarande, som strävat uppåt.

I vissa stycken har jag också lyckats. Jag har nått positioner t o m utöver mina förutsättningar. Men här är inte min uppgift att försöka ta ner människor ur villfarelser om egen storhet, mer att arbeta med mig själv och min egen strävan att bli något utöver det vanliga.

Men ett vet jag att även här är min bild av Jesus ovärderlig. Och materialet är för den delen också överflödande rikt. Förebildligt är evangeliernas skildringar av Jesu möten med sin omgivning liksom Paulus hantering av församlingar som trott sig vara förankrade i Kristus men i själva verket haft själviska bevekelsegrunder.

Bibelstudium den 17 sept 2025

Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.Matt5:48

Orden ovan från Bergspredikan, närmare bestämt i avsnittet där Jesus  skärper lagens krav. Du skall inte enbart älska din vän utan också dina fiender, förkunnar Jesus för sina lärjungar. Och sen som slutord textens; var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.

Mycket har sagts om Bergspredikan. Också jag har mer än en gång blandat mig i samtalet om vad Bergspredikan står för. Men så inte här och nu. Idag vittnar jag om vad textordet ovan betyder för mig  i praktiken. Parallellt kan mitt samtidiga inlägg ”Karin Pettersson och demokratin” läsas. Där tar jag upp hur jag nära nog dagligdags tampas med frågan om Guds fullkomlighet. Här handlar det enbart om min fullkomlighet i det dagliga livet..

Mig gäller i praktiken att att jag lever i ett slags ”mittemellan”-tillstånd. Nog har min tro satt bestående spår. Det vore att förneka faktum att inte erkänna det. Men tron är mera ett skyddsnät än en andlig förnyare. Sist var jag på Willys. Bland annat fattades mjölk. Vid scannern frågade jag mitt barnbarn om bägge litrarna var scannade. Hon försäkrade att så var fallet med ett tummen upp. När jag sedan läste på kvittot hade jag betalt för en, inte för två liter mjölk. Min kristna tro innebär att jag nästa gång scannar in två liter mjölk, men endast tar hem en.

Däremot har tron inte rått på min aversion. Anser jag mig illa behandlad sitter det i. Tror jag mig ha lyckats med konststycket att skaka av mig mina aversioner dyker de upp i drömmarna. Och Gud vet hur svårt det är att vara rättvis i sina bedömningar. Så svårt att jag mer än annat uppskattar jurister, särskilt sådana som låter sak gå före person.

Tro bara inte att jag givit upp, inte ens valt den lutherska undanflykten som förutsätter en daglig omvändelse för att bli kvitt sin motsträviga natur. Vad säger nämligen förkunnelsen om den dagliga omvändelsen annat än att människonaturen är opåverkbar.

Min variant förutsätter inte att jag kan  skaka av mig mina aversioner. Däremot att det finns en väg att komma runt dem. Detta genom att i det dagliga mötet låta sig erövras av nuet. Låta nuets möten bli evigheten här och nu.

Min trätobroder är förvisso fortfarande min trätobroder. Men mitt möte med honom/henne får för ett ögonblick bli det enda som gäller. Mina aggressioner och fördomar  får vika för nuets uppriktighet.

Jag tänker mig Jesu möten på liknande sätt. Inget var fördolt för honom. Men när Jesus talade med en människa var inte den människans bakgrund allt. Allt var istället den människans inre, vad den människan behövde med evigheten för ögonen.

Tro bara inte att jag menar mig vara någon Jesus. Tro inte heller att jag åstadkommit underverk genom min uppriktighet i samtalen och umgänget med dem som ser på annat sätt än jag. Till det kommer att min höga ålder fört med sig  att jag kommit allt mer vid sidan om. Men att Gud finns i nuets möten kan ingen ta ifrån mig. Den tron har gjort att jag inte en gång utan flera kunnat runda mina aversioner.

Bibelstudium den 10 sept 2025

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. 22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Rom 8:18-23 

Grundstrukturen är gemensam för oss människor. En sida av oss hoppas, den andra konstaterar. Konstaterar bland annat vad det blev av alla våra förhoppningar.

Så även för aposteln. Bara så att aposteln Paulus var ivrigare än vad vi vanliga dödliga är. Det han hoppades på och förväntade var att förverkligandet skulle ske i ett enda nu. Jesus skulle komma tillbaka och allting bli nytt. Ivern gjorde honom rak på sak i sitt tal. Med Jesus var allt förnyat. Människornas slaveri hade nått vägs ände. Slaveriet under förgängelse och ondska hade fått ett slut. Vägen till Gud var öppen.

Dock fanns ett men. Konsekvensen av det som skedde på korset och vid den tomma graven hade ännu inte visat sig i sin fulla kraft.  Gud hade ännu inte fullkomnat den skapelse han redan börjat förnya vid korset och den tomma graven. Uppståndelsens konsekvenser hade ännu inte inneburit att jorden blivit det himmelrike den var menad att vara. Guds rike var fortfarande i långa stycken mer en förhoppning inte ett fullbordat  faktum. Det är mot denna  bakgrund texten ovan skall läsas och Paulus insats i sin helhet skall förstås.

Det betyder inte att Paulus relativiserade det som skedde på Golgata. Han visste av egen erfarenhet vad Jesu försoningsgärning inneburit. Mötet med den uppståndne . hade ju förvandlat hans liv. Och han hade erfarit vad tron på Kristus hade inneburit för sina trossyskon. Samtidigt tvingades han träla med all den nedrighet och synd som fortfarande plågade de kristna i de församlingar som Paulus grundat och kände ansvar för.

Som det var då är det fortfarande. Vi kristna lever fortfarande i den fullkomning som vi samtidigt längtar efter. Det ljuvliga i att äga en Gud som älskar oss är förbundet med strävan att vara det vi är och bli det vi är skapade att bli.

Helhjärtad kristendom är alltså ett både och. Den är ett både och även för dem som räknas som helgade kristna. Även dessa längtar och äger på en och samma gång.

Kristen tro är i detta avseende ett med allt genuint liv. Detta äger i sig både förhoppning och förverkligande. 

Själv är jag sedan många år pensionär. Tyskarna kallar pension Ruhestand. Ordet  står för att få leva i frid och ro utan att behöva göra något. Men att rulla tummarna är mindre lycka, mer förbannelse. Frid och ro hör evigheten till inte livet här på jorden. Till friden och ron hör nämligen tristess och hopplöshet. Av handlingar blir konstlade handlingar. Själv är jag lyckligt lockad och kan högt upp i åren kombinera förhoppning med förverkligande. Detta bibelstudium är ett exempel på detta.

Så också i det kristna livet. Kyrkor som stoltserar med att de till skillnad från andra kyrkor äger en Ande som andra inte äger, eller en äkthet som andra inte kan uppvisa, är inget att se upp till. Kyrkor som lever så i världen att de glömt evigheten inte heller.

Kristet liv är som annat liv ett liv i pendling mellan förhoppning och förverkligande. Bara så att vi kristna skrivit in denna pendling redan i vår konstitution genom att sätta korset i centrum.

Bibelstudium den 3 sept 2025

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag…

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag. (Rom 7:18 f, Rom 7 24 f)

Att vara kristen det är att tro på Gud, så säger väl de flesta. Men vad innebär nu detta? När detta skrivs har vi just fått veta att biskopen Caroline Krook dött i lungcancer 80 år gammal. Och om henne basuneras det ut att hon legitimerade samkönade äktenskap. Som om det var hennes kännetecken när sanningen om henne är att hon ägde estradörens förmåga att levandegöra sin frälsare.

Inte tu tal om att vi behöver  tala klarspråk om den kristna trons innersida. För mig står det dessutom klart att kristen tro som personlig angelägenhet kan sammanfattas i de två bibelorden ovan.

Hur är det nämligen när jag fått grepp om vem jag innerst inne är? Nog tillhör jag dem som vet att  skilja gott från ont och nog vill jag det goda. Problemet är de upprepade tillfällen då jag inte svarar upp på min insikt.  Det är som ägde jag en inre drift att trampa på det goda inom mig som jag ändå äger.  Hämndlystnaden eller vad det nu är gör att jag känner tillfredsställelse när folk jag tycker illa om får betala priset för sitt övermod. Så nog är det sant det Paulus sade i det första av citaten ovan. Det behöver man inte vara kristen för att inse.

Därför det är på det andra citatet ovan allt hänger. Dess vikt har jag markerat genom att återge citaten med spärrad stil. I detta citat sammanfattas  med några korta ord vad kristen tro som personlig angelägenhet innerst inne  handlar om.

Tro är kort och gott  säger oss detta bibelord att vända sig i bön till den korsfäste och uppståndne Jesus och vädja om att bli befriad från sina onda drifter så att jag kan göra det goda som jag vill, men inte kan. Det handlar om en befrielse av djupgående slag, så djupgående att det är att göra våld på sin natur. Vore jag ett rovdjur så motsvarar det att min inre rovdrift försvann.

Så enligt Paulus när han på sina predikoresor och i sina brev och då tydligast för sina trosfränder judarna skulle förklara det nya med tron på Jesus.

Så sant som det är sagt responderar jag som den trons företrädare jag under hela mitt medvetna liv varit. Tron är, förkunnar jag,  inget mindre än en omvälvande inre  förvandling. Jag får del av Jesus på ett så genomgripande sätt att jag måste vara döv och blind för att inte iaktta förändringen.

Så omvälvande är det nya att det har svårt att fungera. Skall sanningen fram fungerade det inte som det var tänkt på Paulus tid och inte heller senare. Det märks redan i paulusbreven hur omöjligt det tycktes vara  att bli kvitt sina naturdrivna drifter. Varför skulle annars så mycket i breven förutsätta  misslyckanden. Och som det var då har det förblivit. De kristna församlingarna av idag befolkas till stor del  av dem som i yttre och inre mening missat målet. Detta åtminstone i den kyrka där jag själv varit herde.

Dock duger det inte att för den skull ge upp målsättningen. En kristen församling som förstått sin uppgift ägnar huvuddelen av sin tid till att laga det som brustit. Och vi motar detta med talet om daglig omvändelse. För oss lutheraner är tron ständig förnyelse. Bestående förändringar skall andra se, inte vi själva.