Bibelstudium den 26 nov 2025

12Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. 13Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Upp 20:12-14

Ovan ett utsnitt hämtat från Uppenbarelseboken som skildrar hur det en gång skall bli när Gud slutgiltigt tar makten över sin skapelse. Uppenbarelsebokens författare är långt ifrån den ende i bibeln som har något att säga i den frågan. Att alla bibelförfattarna inte talar med en tunga är uppenbart. Läs artikeln dödsriket i Noter till Bibel 2000 då får du detta bekräftat.

Det slutliga domslutet är en sak, en annan vad det blir av oss när vi dör och våra kroppar förvandlas till jord och aska. Vi skall dömas efter våra gärningar står det här i  Upppenbarelseboken  liksom  på flera andra ställen i Skriften. Det betyder att den rättvisa skall skipas som vi nog bekänt oss till under livet men aldrig sett fullständigt förverkligad. Men vad är egentligen rättvist?

Rättvisa det är för mig Kristus, korsets och uppståndelsens Kristus, inte min egen konstruktion av rättvisa. Därtill kommer att jag inte en sekund inbillar mig att jag själv går fri vid den slutliga uppgörelsen. Det är den uppståndne Kristus som går fri och skall jag och de mina räddas beror det på att Kristus drar oss med. Sen må bibeltexter på rad  locka oss att tro att egen fromhet och egna ädla motiv är oss till hjälp vid det slutliga avgörandet.

För mig svårare är frågan om det överhuvud taget finns någon fortsättning när livet tagit slut. Är hon som under ett långt liv varit både min kärlek, min verklighet och min gåva, en hustru  som i slutskedet finns kvar i minnen om än inte i verkligheten. Är alltings utplånande den slutliga sanningen?

I dag lär oss Uppenbarelsebokens författare att så inte är fallet. ”Havet gav tillbaka de döda som var i det”, står det och ”dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem”, läser vi. Men när jag greppar tag i den sanningen kan jag inte låta bli att distraheras av  på det i bibeln finns det som talar ett annat språk. I Predikaren 3:19 läser vi  i den gamla översättningen ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla.”

Inte ens bibeln tycks här stå vid min sida. Återigen får jag gripa tag i den korsfäste och uppståndne och i honom hämta tröst.

Det må vara att Domssöndagens texter idag lockat in mig på banor som inte tycks ge annat än ökad känsla av övergivenhet. Det goda har dessa dock fört med sig att jag inte längre frestas att bli vare sig ateist eller biblicist. Jag har däremot stärkts i  min tro att det först är vid korset jag kan andas ut och få frid i min själ.

Bibelstudium den 19 nov 2025

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er…

4Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. (Citat från Jesaja 51)

Man kan läsa Jesaja 51 med olika syften. Man kan granska innehållet och finner då ett kapitel som förutsätter mottagare som sedan en tid återvänt från den babyloniska fångenskapen. Nu måste landet åter uppbyggas och det på de gamla grundvalarna. Om dessa påminns man i orden ovan om ”klippan” de var huggna ur och ”schaktet” de hämtats i från. Allt påminnande om att Israel var av Gud utvalt och att grannfolken skall veta sin plats. De får lyssna till  att det är från Sion som både lag och rätt utgår.

Det andra sättet att läsa texten skulle kunna kallas paradigmatiskt, d v s som mönster och rättesnöre för oss som idag kallar oss kristna. Om detta andra sätt handlar fortsättningen. 

Själv kan jag omvittna att min kristna tro idag allt tydligare stavas tillhörighet, närmare bestämt tillhörighet till en specifik tolkningstradition. 

Som kristen står jag i den judiskt kristna tolkningstraditionen.  Dess fundament är mer eller mindre historiskt förankrade berättelsetraditioner oftast härbärgerade i bibeln, vilka  kulminerar i berättelserna om  Jesu framträdande, död och uppståndelse. Dessa berättelsetraditioner är mönsterbildande. De bildar grundvalar för oss kristna, både för våra tankar och handlingar,  både för  våra liv och  vårt leverne.

Tolkningstraditioner läser jag för den delen in i det mesta. Bara så att det finns flera tolkningstraditioner än de kristna. Jag hävdar att tillvaron kan stavas en tolkningstraditionernas kamp (idealens kamp) om makt, inflytande, rikedom och ära. Detta med tillägget  att det i de allra flesta fall är rikedom och ära som i den kampen är både mening och mål.

Texten ovan läst mot den bakgrunden, framhäver Israels plats som Guds utvalda folk, men också att denna utvaldhet skall komma en hel värld till godo. Detta, om än inte här, symboliserat av att folk av alla de slag drar upp mot Sions berg (Jeremia 31:6). I Sion förenas de alla i en världsvid gemenskap under Herrens beskydd. 

Bara så  att Jesus vänder upp och ner också på detta. Dock inte på utvaldheten som ett faktum, men på utvaldhetens plats och syfte. Det var nämligen inte för inte som Jesus dog på ett kors. Inte för inte som han offrade sitt liv. Med korset som bakgrund tar sig Jesajas ord till det återupprättade Israel nya vägar med de mest vittgående konsekvenser. Så blir det för den delen alltid när utvaldhet stavas självutgivande  offer.

Bibelstudium den 12 nov 2025

Rika och fattiga

1Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. 2Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. 3Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: »Här är en bra plats för dig«, men till den fattige: »Ställ dig där borta«, eller »Sätt dig på golvet vid mina fötter« – 4gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?

5Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom? 6Ändå visar ni förakt för den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? 7Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?

8Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Jakob 2:1-8

Närmare om Jakobs brev, om författare, tidpunkt och omständigheter vid författandet, känner vi inte till. Det kan t o m vara en fördel att inte veta. Det gör att man kan koncentrera sig på den egentliga problematiken som i det här fallet handlar om att vi gör skillnad på folk. Som alla vet ger anseende ära, låg status däremot av vad slag det vara må, förakt. Så i den tidiga kyrkans tid  som i vår.

Jakob, vem denne nu denne än var, gisslar i sitt brev detta beteende.  Som om det enbart var han och hans kristna anförvanter som är så ädelsinnade. Det är i själva verket religiöst och etiskt allmängods att säga som Jakob. Bara så att det tycks finnas en drivkraft inom oss som gör att av det höga idealet blir en chimär, ett tomt ord. Det må sedan vara i kristna sammanhang som i andra.

Detta har inte bara jag observerat utan många. För den närkiske väckelseledaren Emil Gustafson, död 1899, var det ett huvudnummer att påvisa att av den generositet och nästankärlek som väckelsekristna fått uppleva i sin omvändelse, närmast utan undantag med tiden förvandlas till manér utan täckning i deras inre.

Jakob var med andra ord inte ensam om sitt budskap. Som han sade inte bara kristna utan folk från alla håll, kristna som andra. Problemet är att denna  vår bekännelse, hur vi än formulerar den, efter en tid. förvandlas till tomma ord. Allt återgår till det vanliga, hög betraktas som hög och låg som låg, rik som rik och fattig som fattig.

Men det betyder inte att vi får släppa taget, detta när den uppståndnes  hela inre kraft är inriktad på att få oss kristna att se med hans  ögon på dem vi möter och med dem vi har att göra.

För egen del hjälper det föga att rabbla bibelord om allas lika värde. Inte heller att fördjupa mig i texten ovan och ge den specifik status. Den säger ju inget annat än vad andra redan har sagt.

Jag vet bara ett sätt att bli kvitt min benägenhet att höja vissa och sänka andra.  Jag tar till en slags meditativ ”korsidentifikation”. Det betyder att jag stannar inför korset i bön och meditation.  Denna ”identifikation” rensar och förnyar. Det som gällde Jesus gäller också mig. Blir Jesus tömd på kraft, blir också jag det, uppstår han i kraft gör också jag det. Skillnaden är den att det som var  för Jesus blir för mig.

Tyvärr är jag trots detta inte framme  Nu följer den svåraste av uppgifter, att med förnyat sinne i samarbete med andra andra bygga relationer och skapa  sammanhang. Detta utifrån att de brukbaras förmåga tas till vara och de obrukbaras oförmåga väsentligen lämnas åt sidan.Tyvärr är vi som människor  inte  lika.  Vissa äger vad andra inte har. Detta faktum förändras inte av att jag med den uppståndne Kristus vid min sida  håller alla i ära.

Bibelstudium den 5 nov 2025

11Min tid är till ända, mina planer omintetgjorda, alla mina önskningar. 12Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset. 13Finns det något hopp? Dödsriket blir mitt hem, jag bäddar åt mig i mörkret, 14jag kallar graven »min far« och maskarna »mor« och »syster«.15Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? 16Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk i bibeln som speglar den troendes innersta vånda tydligare än vad verkligheten själv allltid förmår göra. Mot varandra ställs det goda livet med rättfärdighet, gudsfruktan, framgång, långt liv och evig välsignelse och ett liv som ändar i meningslös olycka, sjukdom och evig död.

För den drabbade Job är sanningen uppenbar. Gud bryr sig inte, han låter det ske. Gud låter även den rättfärdige drabbas. Även den frommes liv ändar i det som är allt levandes öde, att slukas upp av mullens eviga glömska.

Jobs ”vänner” däremot träder upp till Guds försvar.  Mänsklig olycka beror av skuld och Gud är rättfärdig.

Nog har jag som bekännande kristen fått bekräftelse på Guds rättvisa. För att ta det enkelt går ”hut hem” som min mamma sade. Hederlighet lönar sig för det mesta och bedrägerier slutar oftast i att den skyldige bedrar sig själv. Och att det lönar sig att leva sunt är det lätt att bevisa genom att räkna de år vi människor förunnas att leva. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Dock inte alltid. Hur ofta drabbar inte ödet blint. Även den rättfärdige drabbas. Det känns ibland som vore slumpen människans Gud. Hur ofta får vi inte ta den drabbade Jobs plats och stämma in i hans klagosång.

Inte ens Jesus lämnas utanför, han den före alla andra rättfärdige. För mig rättfärdig därför att han t o m i de ord som tolkningstraditionens evangelier förmedlar spränger tidens gränser och låter oss smaka något av den absoluta sanningen. Han gör det i sina möten med människor där han förmedlar gudsnärhet, han gör det i sina handlingar där han förmedlar liv, en gudsnärhet och ett liv som t o m kan smitta av sig på mig hans sentida lärjunge.

Minns att också Jesus blev drabbad, så hårt drabbad att korset blev hans signum. Så hårt drabbad att han för mig blivit den fullkomnade Job, den drabbade Job personifierad. Detta när han på korset utbrister ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

Det för Job karakteristiska i dennes klagan över sitt oblida öde är att denne inte slutar att klaga. Resignationen blir inte hans signum. Vore så fallet är ju inte mer att säga. Då återstod ju blott att acceptera att katastrofen drabbar urskillningslöst och att livet ändar i mullens glömska.

Så inte heller för Jesus. Inte heller denne tog tillbaka sin klagan. Hans jordiska liv ändade dock  inte i ett klagorop. Jesu sista ord i livet var i stället ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Det var först när Jesus var död den slutliga sanningen uppenbarades.  Den sanningen predikar inte ond bråd död och mullens glömska, utan förnyat liv i Gud.

Den sanningen  håller jag i tro fast vid när Gud inte tycks handla som jag förväntar mig, när Gud låter det ske som inte får ske, eller när jag överväldigas av tanken att livet har sin slutgiltiga ände i döden.