Bibelstudium den 31 dec 2025

Vem är störst i himmelriket?

1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« 2Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. 4De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Tio Guds bud är förvisso oumbärliga rättesnören. Sen barnsben kan jag dem utantill. Men det dröjde innan de för mig blev mer än fulländade regler. Men den dagen kom då jag upptäckte att denna regelsamling ursprungligen var de utvaldas svar på att Gud slutit förbund med dem. Buden var Israels ja till en Gud som omslutit dem med kärlek. I förlängningen är de mitt svar på nåden att få leva.

På motsvarande sätt är det med mänsklig rangordning när allt fungerar som det skall. Även den måste finnas i ett sammanhang för att det skall ge mening. Med rangordningen desto allvarligare eftersom hög rang ger kraft att förtrycka t o m döda dem som står rangen emot.

Detta inte enbart i mänskligt grundade gemenskaper utan också i kyrkor och samfund som åberopar sig på att stå i Guds rikes sammanhang. Därmed är också Jesu lärjungar inbegripna, de tolv av Jesus utvalda att bli hans apostlar. Varom inte hade Jesus inte talat som han gjorde i texten ovan.

Nu menade inte Jesus att rangordning i sig är av ondo. T o m Jesus rangordnade om man får tro evangeliernas vittnesbörd. Det var Petrus och ingen annan som skulle föra Jesu verk vidare. Petrus och dennes efterföljare skulle ha första rangen i kyrkan, åtminstone om man får tro katolikernas uttolkning av de bibliska sanningarna.

Må vara hur det vill med detta. Viktigare är Jesu ord i texten ovan vad som kvalificerar ledarskapet. Här råder ingen tvekan om meningen.

Den högst rankade skall vara som ett barn, säger Jesus i min uttolkning. Och med barn menar han de små, dem som inte har något eget att komma med, dem som är helt utlämnade åt andras välvilja  för att kunna leva. Dessa är störst i himmelriket.

Som det är i den kristna kyrkan är det också överallt annars. Vi som kallar oss kristna och jesuslärjungar behöver  därför inte vara samhällsomstörtare. Vi behöver inte i alla sammanhang gå till storms mot strukturer som förutsätter att en bestämmer över den andre. Men ett är för oss kristna nödvändigt och det är att vi ställer oss bakom ledare som inser att de innerst inne är som barn som är i behov av nåd för att kunna leva.

Det är sådana ledare vi skall eftersöka inte bara i den kristna kyrkan utan i alla de sammanhang. När den kristna kyrkan väljer ut sina ledare på andra grunder blir det med kyrkan som med samhället. Samhällets problem blir också våra.

Sen handlade förstås texten främst  om något annat. Den ställde inte främst lärjungarna utan framför allt dig och mig inför en grundläggande utmaning. Förutsättningen för vårt ”barnaskap” är att vi blir som barn, något som i min uttolkning inte utesluter kompetens och mänskliga förmågor. Dessutom att vi inte döljer detta vårt ”barnaskap”. Men hur utan att göra oss till dörrmattor åt krafter som står tron emot?

Bibelstudium den 24 dec 2025

7Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!«8Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. 9Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.10Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss. Jes 52:7-10

Profeten såg i den begynnande befrielsen, den slutliga, ja egentligen såg han inget annat än den slutliga, den ännu ej fullbordade befrielsen.

Den begynnande befrielsen, det står för slutet på fångenskapen i Babylon och återtåget till Sion, d v s till hemlandet med  sitt berg, sitt tempel och sina landområden.

Om denna befrielse vet vi en hel del redan genom att läsa bibeltexterna med en historikers ögon.

Om den slutliga desto mindre av vetande.  Den är innesluten i profetians form där endast tron kan öppna våra ögon.

Och för oss som låtet Kristus öppna våra ögon och öron, ser i befrielsen från fångenskapen i Babylon mer än en stormakts övergrepp mot ett litet folk och därefter en villkorad befrielse där själva förutsättningen var en frihet på vasallstatens villkor.

Sion, det blir för oss Kristus och befrielsen den frihet som livet i Kristus innebär. Och den befrielse, som vad gäller fångenskapen i Babylon var ett begynnande faktum, blir för oss ett villkor. Den blir själva förutsättningen för friheten.

Men liksom profeten Jesaja kunde ta ut hela segern  förskott, kan också vi göra det. Liksom profeten såg fullkomningen redan i att Babylons härskare lättade på trycket och gav det undertryckta folket viss frihet, kan också vi göra det.

Här behöver jag för egen del inte ta bibeln till hjälp för att få bekräftelse. Hur många gånger har inte min egna visioner om fullkomningen i Kristus väckts när jag erfarit en begynnande seger för min frälsare.

När jag erfarit genuin kristustro, om än i det allra minsta format, har visioner väckts i mitt inre, alla med innebörden att nu går Kristus segrande fram.

Som tidigare församlingsherde har dessa visioner särskilt väckts när jag sett, om än de minsta tecken på att en församling fungerar i Kristi efterföljd. Småsaker har i mitt inre väckt förhoppningar om stora ting.

Detta må anses föga förebildligt. Men min reagens på det lilla äktkristna har gett mig kraft till att se också det stora. Och som en följd av detta  har mitt engagemang blivit livslångt.

På den motsatta kanten har trolöshet mot det kristen tro står för gjort att mitt förtroende för om så framgångsrika församlingar och församlingsstrukturer, fallit platt till marken.

På den grunden tror jag mig förstå profeten Jesaja när denne tog till överord när han skådade begynnelsen på befrielsen ur fångenskapen ur Egypten.

Bibelstudium den 17 dec 2025

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:23-25

Lagen när den  fyller sin funktion, talar om vad som är rätt, påtalar vad som är fel och straffar den som felar. Så förstådd är lagen ovärderlig Ett samhälle utan lagstiftning faller sönder, en enskild  utan förankring i lagen förgås. T o m dålig lag är att föredra före ingen lag alls.

Lagen spänner över vida fält. Är dess ena ände internationella överenskommelser så kan dess andra ände vara något så banalt som regeln att borsta tänderna två gånger per dygn.

Men lagen är inget som står på egna ben. Dess förutsättning är visionen liksom lusten och kraften att hävda det som bestämts.

Så i går, så idag, så på Paulus tid som idag.

På Paulus tid hette lagen Mose lag, en lag som applicerades även på nyomvända jesustroende vare sig dessa var konverterade judar i de kristna församlingarna i Galatien eller nyomvända hedningar från samma trakter.

Men inget nytt hände, kristusbekännarna var inte annorlunda än judarna i synagogorna i provinsen Galatien, jesustron till trots.

Paulus tvingades gå till botten med problemet och tala i klartext, en klartext som ingen jude tidigare talat.

Guds heliga lag var visserligen fullkomlig men den kunde inte fullkomna. Övervaka kunde den visserligen, övervaka rätt ordning, rätt tro och rätt fromhetsliv, men fullkomna förmådde den icke. Det kunde först tron, den tro som föddes ur överlåtelsen till den korsfäste och uppståndne Kristus. I tron på Kristus fanns kraften att göra det som en fullkomlig lag bjöd men inte kunde åstadkomma. Vad denna lag förmådde var att övervaka, påpeka, rätta till men inte skapa nytt.

När Paulus sade detta var skiljelinjen mellan kristustro och judisk övertygelse definitivt dragen. För judarna hade lagen kraften både att visa och förverkliga, för de kristna i Paulus efterföljd att visa, förverkligandet låg i tron på och hängivenheten till Kristus. Detta som en konsekvens av händelserna på Golgata.

För Paulus var lagen utan brist. Den var för honom långt fullkomligare än vad vi upplysta västerlänningar tänker oss den. För oss är lagen fullkomlig först när dess bud träffar, träffar  i rätt i rätt situation och i rätt sammanhang. För den skriftlärde Paulus var Guds heliga lag alltid upphöjd. Men frälsa kunde den inte. Det kunde först Kristus.

Locka förmådde den däremot. Locka genom att visa på de rätta vägarna, skärpa människors förmågor att uppmärksamma händelsers konsekvenser. De många påbuden i paulusbreven visar på detta. 

Bibelstudium den 10 dec 2025

Psalm 85

2Herre, förr var du god mot ditt land, du vände Jakobs öde. Du tog bort ditt folks skuld och förlät all deras synd. 4Du drog tillbaka din vrede, lät den glödande harmen slockna.

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte?7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa  omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Som ni ser är psalmen treledad. Det första ledet låter allt vara välgång. Motgång vändes i seger. Det andra andas olycka, vrede, annalkande död. I det tredje drömmer psalmisten om ett annalkande himmelrike där ”fred och rättvisa omfamnar varandra”

Vore det inte för att psalmisten förutsätter Gud skulle psalm 85 kunna ingå i ett valprogram signerat Miljöpartiet. Jag tänker mig ett miljöparti som ser tillbaka på det goda livet, lever i vånda över den kommande katastrofen  och drömmer om en framtid där ”trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”.

Bara så att psalmisten förutsätter Gud i sin vision och vänder sig till honom i sin bön. Allt lägger psalmisten under Gud, såväl välgången som katastrofen som upprättelsen.

Och i psalmistens efterföljd lägger vi det goda livet under Gud.  Alla former av upprättelse och gott liv relaterar vi till Gud. Vad vore vi utan en Gud som föder upprättar och uppehåller. Varje andetag gör vi till en lovsång till Gud.

Svårare är det med allt som vi själva haft sönder eller som  oss förutan är söndrat. Svårare är det med den meningslösa sjukdomen och den slumpmässiga döden. Vi nutida kristna har svårt att som psalmisten lägga allt under Guds vrede. Men vart hör det då, detta fruktansvärda som handikappar och dödar utan åtskillnad?

Men det som för psalmisten var ett uttryck för Guds vrede och det som ledde oss till att tiga blev för psalmisten ett förebud om ett jordiskt himmelrike. Där omfamnar freden och rättvisan varandra, där ger landet sin gröda och fred och välgång råder.

Jag undrar när den lovsången skall kunna höras även bland oss. När skall vi kunna lovsjunga som psalmisten.?

Om psalmisten vet jag ingenting, om psalmens bakgrund ingenting, ingenting heller om när och den yttre anledningen till att psalmen skrev.

Ett vet vi dock, att det var i katastrofens ögonblick som psalmisten såg den framtid ingen kunde ana. Och korset föregick uppståndelsen.

Bibelstudium den 3 dec 2025

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. Ps 24:7-10

Tron har drag av förälskelse. En kvinna  som döljer sin egen alldaglighet med smink och puder, förvandlas genom tron  till  en person som inget smink behöver. Ett politiskt parti med oenighet och splittring inskriven redan i medlemsmatrikeln blir genom tron förvandlad till ett redskap för solidaritet och rättvisa. Och av en ogenomtänkt predikan blir Guds ord.

Så är det vare sig vi säger oss tro eller inte. Så har det också varit.

Den yttre verkligheten bakom den 24 psalmen i Psaltaren är troende som i procession vandrar upp mot Jerusalem. Förmodligen anförs karavanen av några män som bär på arken, representanten för Guds närvaro. När processionen kommit till templets port sjunger de 

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. 

I trons förälskelse blir av templet Guds boning, av arken levande Gud och av männen i processionen, Guds barn i tillbedjan.

Själv lever jag i en trostradition som till advent lyfter fram just psalm 24 och gör den till min egen, d v s låter den spegla min egen verklighet. Det gör jag i tro eller om man så vill i förälskelse. Min tro  har nämligen drag av förälskelse, en förälskelse som hjälper mig  se på min omgivning med andra ögon.

Det finns också andra trostraditioner, många av dem politiska och sekulära. Att de i grunden är sekulära tvivlar jag förstås på. Som om förälskelsen är grundad i inomvärldsligt förnuft, när den är mättad av det vi föreställer oss, inte av det som är. Och jag har svårt att över huvud taget föreställa mig en tillvaro utan förälskelse. Den är ju i förädlad och mognad form själva livgivaren, då förädlad till trofasthet.