Bibelstudium den 14 jan 2026

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande. Apostlagärningarna 8:14-17

Den kristna livshållningen låter sig sammanfattas i begreppet tro och den kristne får heta troende. Så i Apostlagärningarna som idag. Tron är förenad med en yttre handling dopet, där hela det kristna livet föregrips i en enda symbolisk handling.

Tro, dop och en kristen livshållning är således tre delar av samma sak. Återstår det väsentliga, förverkligandet. Det som är föregripet skall konkretiseras i faktiskt liv.

Det är med dopet som livet i sin helhet. Det nyfödda barnet föds in i ett liv som förväntas förverkligas efter bestämda mönster. All uppfostran skall förstås utifrån denna helhetssyn.

Åter till dopet och specifikt till dopet som det betraktas i Apostlagärningarna. Dopet blev inte som det var menat i den värld som Apostlagärningarna skildrar. Det blev ett ”bara” över detta dop. Helig Ande kom att saknas. I och med detta kom inte dopet att bli vad det var avsett att vara. Det hela löstes av apostlarna, läser vi. De lade händerna på de döpta och därmed utlöstes dopets hela potential. Via apostlarnas händer frigjordes helig Ande och därmed också dopets hela inneboende kraft.

Vad lära av denna Apostlagärningarnas undervisning? Är det bara att ta efter som vissa kristna samfund anser?

Om det vore så enkelt. Under historiens gång har det gång på gång visat sig att dopets inneboende problematik visst inte lösts genom så kallat dop i den heliga Ande. Elakhet och småsinthet frodas i lika hög grad i så kallade karismatiska samfund som i andra.

Skall man då ge upp och nöja sig med s k ”vanekristendom” som i många fall nog rör vanorna men inte hjärtat?

Absolut inte. Den kristnes hela liv behöver vara inriktat på att finna den helige Ande, en ande som hjälper oss att förverkliga vad vi genom dopet är menade att vara. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att få del av den Ande som hjälper mig att leva.

Men jag tar det inte så enkelt som Apostlagärningarna tycks göra. Jag förenar f a min längtan efter Gud med sanningssökande. Och jag nöjer mig inte med att bli översköljd av av känslor av gudsnärhet. Sådana söker jag inte ens. Vad jag söker är en tro där korsets försoning drabbat hela min inre varelse. Det unnar jag inte bara mig själv utan hela min omgivning. Att drabbas av korsets försoning är för mig att bli döpt i den helige Ande.

Bibelstudium den 7 jan 2026

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Här jesusförståelse när den  befinner sig på sin höjdpunkt. Med bilden av Gud inom sig blev Jesus inte enbart en av oss utan dessutom den som levde för oss och dog för oss. Det är korsets predikan.

Detta behövde de kristna i Filippi före allt annat  ta till sig. De behövde veta att deras trosgemenskap vilade på ett offer som inte visste gränser, en kärlekshandling där den högste offrade livet för den som inget tycktes vara. Detta och inget annat behövde filipperna höra när Paulus, deras fader i tron, befann sig i fängsligt förvar och de gamla trostraditionerna med sina förankringar i folksjälen  åter började locka dem tillbaka till sina gamla judiska grundvalar.

Så helt annorlunda är det inte bland oss. Kanske bara så att en presumtiv Paulus inte behövde påminna utan upplysa. Upplysa oss om att korset predikar ett allt annat överskuggande offer med de mest genomgripande konsekvenser. Men för de flesta av oss finns inte, som för filipperna, en traditionell judisk tro att vända tillbaka till. Däremot är vi förankrad, vare sig vi tänker på det eller inte, i de för tiden gällande trostraditionerna med sina föreställningar och påbud. Det är gentemot dessa vi idag skall rikta Paulus korspredikan med dess entydiga budskap.

Denna Paulus  korspredikan skapar inte tro om någon hade föreställt sig det. Utan någon form av tro lever nämligen ingen. Men den nydanar tron och i och med detta också sinnelaget. Framför allt omskapar den prioriteringar och därmed också inriktning. Har man nämligen inte förstått att Jesus kors har sin grund i en kärlekshandling är detta av nöden.

Nu är det så att visst måste sättas före annat. Så i det dagliga livet som i vårt trosliv. Inser man inte det utan sätter allt på rad blir allt mekaniskt och därmed också omänskligt. Detta behöver inte minst vi, för vilka tron blivit en levande angelägenhet, besinna oss inför. Idag påminns vi om korset förstådd som en allt överskuggande kärlekshandling som det för tron grundläggande med de mest genomgripande konsekvenser.

Det är emellertid mycket som kämpar om rangplatsen i den kristna tron. I en tid av påstådd ateism känns det som den allt överskuggande sanningen  vore gudstrons förankring i varat som det grundläggande faktum som gör vördnad för livet och någon form av gudstro oundviklig.

Detta faktum förbinder jag med Jesu offer som en kärlekshandling. Därmed får också  korset den plats det förtjänar.