Bibelstudium den 25 febr 2026

För körledaren. En psalm av David.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära. 

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt

Ps 31:1-5

Psaltaren är som en spegel av oss själva.  Den befäster oss i en gudstro som speglar både närvaro och frånvara, både en närvarande Gud och en till synes frånvarande. Sådan är nämligen verkligheten. Den var det då och är det fortfarande.

Den trettioförsta psalmen speglar denna dubbelhet. I det ena andetaget vittnar den om Guds hjälp, i det andra vädjar psalmisten om hjälp. Psalmen igenom denna dubbelhet mellan gudomlig närvaro och gudomlig frånvaro, mellan Guds ingripande och en Gud som tiger.

Även psalmtexten ovan Texten ovan speglar både det ena och det andra. Gud är samtidigt en klippa dit psalmisten kan fly och något han hoppas på.

Så var det och så har det alltså förblivit. Så länge vi lever är Gud både något vi har och något vi längtar efter. Tro inte på de predikanter som påstår annat.

Du bekännande kristen, inbilla dig inte att du är bättre än psalmisten. Du är lika partisk som någonsin denne som tror sig veta att fienden alltigenom är ond. Denne gillrar snaror,  påstår psalmisten, som om inte psalmförfattaren själv ofta gör likadant.

Så läst blir psalmen en trosspegel, en hjärtats bekännelse, en bekännelse som blottar ett gudsförhållande som är ofullständigt. Den blottar en troendes inre som inte nått trons fullkomnande.

Jag tror att hela Psaltaren skall läsas med detta som utgångspunkt. Den speglar ett gudsfolk för vilket Gud är allt, men där Gud ännu inte tillåtits genomlysa allt. Där nämligen Gud uppenbarat allt blir inte bara andras synd uppenbar utan också den egna.

Därför behöver vi Kristus, därför behöver vi korset. Psaltaren förbereder oss på korset, vittnar t o m om korset, men är inte korset.

En av mitt stifts tidigare biskopar, Hans Erik Nordin har skrivit en bok om hur man skall ställa sig till Psaltarens ofullkomlighet, närmare bestämt om psalmisternas oomvända sinnen. Dessa inte bara gillrar snaror, som i texten ovan, de hatar också och vill hämnas.

Ovan har vi mitt svar på Hans Erik Nordins fråga. För mig är psalmisternas hat ett bevis på att bibeln i sig rymmer mycken ogudaktighet, d v s mycket av det onda som finns även i troendes hjärtan.  Den blir därigenom en trosspegel som gör Kristi kors till det enda som speglar den ende sanna Guden.

Slutligen en upplysning till den som uppmärksammar att psalmförfattaren påstås vara David. Tar man de orden på allvar och låter även psaltarpsalmer ingå i tolkningen av kung Davids livsgärning kommer man garanterat fel. Det blir ett villospår som mer fördunklar än upplyser. Låter man rubrikens ord betyda, ”tillhör Davidssamlingen”, slipper man det villospåret.

Bibelstudium den 18 febr 2026

9Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

alternativt samtidigt, förtydligat ”Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig” 2 Kor 5:19

Bibelordet ovan hämtat från andra korinthierbrevet, ett brev med mer än vanlig  tillspetsning. Vad Paulus där påstår är  att Gud var med Kristus på korset, ja t o m delaktig när Jesus korsfästes. Detta samtidigt som evangeliernas skildringar av korsfästelsen vittnar om Jesu förtvivlan över att uppleva sig  övergiven av Gud.

Därmed blottas en spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda”. Det ”sedda”, d v s  det som kunde iakttas, det historiskt förankrade, berättar om en Kristus som upplevde sig övergiven av Gud. Dennes utrop ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, må vara citat från Psaltaren, men återspeglade ändå Jesu innersta förtvivlan. Dock måste denna känsla av övergivenhet  kombineras med Jesu  sista ord innan han dog, ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.” Trots denna sin känsla av att vara övergiven  övergav Jesus inte sin innersta förankring i den Gud som övergivit honom.

Till detta kommer det ”trodda”, dvs Paulus version av korsfästelsen.  För honom må Gud tyckas ha övergivit Jesus men ändå var det alls inte så.  Gud var tvärtom delaktig i skeendet, innerst inne t o m den drivande kraften. Detta sedan  manifesterat i uppståndelsen på den tredje dagen.

Korsets ”sedda” verklighet manifesterat i evangelierna hade alltså sin motsvarighet i det ”trodda”, här manifesterat av Paulus  som vittnar om en Gud  som vid korset skapade nytt när Jesu vedersakare avrättade honom.

På denna spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda” kom sedan för all framtid kristen tro att vila. Detta i ett perspektiv där till det ”sedda” kan fogas en Jesus som i tidens stil  förkunnar tidens snara slut och Guds rikes upprättande, samtidigt en Jesus som delade mycket i sin tids föreställningar och tankar.

Med detta är inte allt sagt,  så förstår jag Paulus. Till detta hör också en svindlande tro att Gud, mitt i Jesu känsla av att vara övergiven, inte bara stod vid Jesu sida utan också var ett med honom. Där i Jesus  skapade Gud det som var avrättningens själva motsats, försoning och upprättelse.

Nog om detta här och nu. Dess plats är den kristna förkunnelsen i allmänhet, inte i ett bibelstudium som satt sig före att uppmärksamma läsaren på skillnaden mellan ”sett” och ”trott”, där det  ”sedda” är lätt att ta till sig  och i bred mening tilltalande. Det trodda däremot kräver oundvikligen ett s k ”trossprång” för att både kunna  tros och tillämpas. Det trossprånget har jag som författare av detta bibelstudium själv både tagit och oupphörligen tar. Jag har överlåtit mig till  en Gud, personifierad i Kristi försoning, detta trots att så mycket talar emot denna tro. 

Om det trossprånget kan generellt sägas att det leder till att mycket av det som anses viktigt blir oviktigt och vice versa mycket till synes viktigt blir oviktigt. 

Bibelstudium den 11 febr 2026

Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. Mika 7:7-10

Texten hämtad från sjuhundratals-profeten Mika men från ett sammanhang som inte specifikt kan knytas till övriga profetior i Mika. Den står alltså på egna ben.  Men nog känner man igen sig. Åtskilliga psalmister ”spanar efter Herren” på sätt som är besläktat med  profetorden ovan.

Profeten gör inte som jag som i mitt dagliga bibelstudium  lik en skriftlärd försöker finna meningen bakom ord talade för flera tusen år sedan. Inte heller som de förkunnare som i sina biblar funnit det frälsande budskapet och den slutliga och allmängiltiga sanningen  och sedan lägger denna sanning  på allt och alla.

Profeten befinner sig i stället på något som liknar ett  slagfält där segern tycks tillhöra fienden och där fiendens segrar förstås som Guds vrede över profetens orättfärdighet. Denne har inte sett det rättfärdiga i Guds verk förutsätts Gud säga. 

Förlusterna släcker dock inte förhoppningen om en vändning med både klarsyn och framtida segrar. 

Efter detta spanar profeten, profetens liv blir så förstått till en spaning efter Herren.

Besläktade tankegångar  återkommer gång på gång, främst i Psaltaren. Där begriper psalmisten inte varför  det går den orättfärdige väl, medan han själv lider förluster. Det är som om Gud övergivit honom. Sedan följer till synes oförmedlat  bekännelsen;  Gud är ändå vid min sida, han skall låta mig segra. Det ena påstås utan begripligt samband med det andra.

Min reflexion utifrån detta leder inte till att jag skall överge min dagliga möda att så rättvist jag det någonsin kan försöka läsa ut vad bibeltexterna rent faktiskt säger. Det leder inte heller till  att våra präster i dag skall förbjudas måla en idealiserad bild av bibelns innehåll till sina församlingar. Detta sker ju i all välvilja som ett slags motkraft i en tillvaro driven av krafter som de vill motverka.

Själv nöjer jag mig förstås inte med att så rättvist jag kan tolka  bibeltexter. Dessutom ställer jag dessa  mot det som idag uppfattas som uppenbart sant. Ur detta möte skapas sedan mitt budskap. Men hur många gånger har jag inte konstaterat att dessa mitt försök att åstadkomma ett trons möte med verkligheten lett till en närmast tom sanning eller i värsta fall med profeten Mikas ord  till ”Herrens vrede”.

Mitt trossprång  blir då att med både profet och psalmister bekänna min tro på att Gud trots detta en dag skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset och jag skall se hans rättfärdiga verk”

Bibelstudium den 4 febr 2026

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – 11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

12Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Fil 3:10 ff

Orden ovan är hämtade från Paulus brev till filipperna, ett brev där Paulus  från sin fångenskap utgjuter sitt hjärta för sina medkristna i Filippi.

I utsnittet ovan blottas hans innersta längtan. Han som redan funnit Kristus längtar efter att få än mer av sin frälsare.

Jag gör det mot bakgrund av att jag dagligdags fördjupar mig i två av Gustaf Wingrens teologiska verk, Skapelsen och lagen och Evangeliet och kyrkan.

Paulus har mitt i sin brinnande kärlek till den uppståndne inte fått nog. Mitt i sin hänförelse för sin frälsare vill han ha mer. Det är som om han vill börja om från början. Den uppståndelse han redan bär i sitt hjärta önskar han finna på nytt. Och det lidande för sin frälsare skull som han redan erfar inpå bara kroppen längtar han efter att på nytt få erfara. Detta för att nå målet för sin livsresa, uppståndelsen för de döda.

I kontrast till detta står Wingrens vittnesbörd. Denne låter sina föreställningar, tro kallar han dem, äga sin början i dopet. Dopet innebär att i en trosakt förenas med Kristus i dennes död och uppståndelse. Detta som ett föregripande av ett liv som skall föregripa denna död och uppståndelse. Dopet ses som en form eller kanske hellre som ett livsprogram, som skall hjälpa den döpte att leva efter Guds vilja. Och det livet är menat att både i sina enskildheter som i sin helhet vara profilerat utifrån Jesu död och uppståndelse.

Sen talar han om ordet, det levande ordet, evangeliet, viva vox, som genom kyrkans förkunnelse, målar Jesu liv, hans död och uppståndelse, för kyrkobesökaren. Dessa ord är förvandlande. Genom den ser den kristne sin värld och sin uppgift. Inte så att detta ord har evig verkan. Gång på gång skall det upprepas, dagligen behöver den kristna hör det och påminnas. På den vägen mognar hon för evigheten.

Både Paulus och Wingren, inom parentes i sin luthertolkning av evangeliet, har sett att Kristus är målet för livsvandringen. Men ack hur olika har de uppfattat vägen.

För Paulus är det bara närheten till den uppståndne som gäller. Av den uppståndne Kristus kan han inte få nog. Hela hans inre längtan är inriktad på honom. Inte ett ord om kyrka och församling.

Men kyrkan och församlingen finns där. Det är på grund av denna, i det här fallet församlingen i Filippi, som vi har kännedom om Paulus längtan. Och i den församlingen förekom både predikan och dop.

För egen del ser jag tron, uttryckt som föreställningen om Jesus och dennes avgörande betydelse, som den gemensamma nämnaren. Jag vet också att föreställningar av vilket slag de än må vara, är förutsättningar för liv. Livet står för ett ständigt pågående möte mellan det föreställda och det verkliga, dett för verklighetens förverkligande.

Jag tror mig också veta att tron på Kristus är en avgörande beståndsdel i allt vad tro och föreställningar heter.

Jag tror också att Wingren fattat trons väg till människan på ett riktigt sätt. Men jag känner av hela mitt hjärta att jag också behöver ta vägen över Paulus bekännelse i Filipperbrevet. Det går inte att få nog av Kristus. Ibland räcker det inte vad jag för mig till livs i kyrka och församling.