Bibelstudium den 27 mars 2024

6Främlingar som sluter sig till Herren

och vill göra tjänst hos honom,

älska Herrens namn och vara hans tjänare,

ja, alla som iakttar sabbaten och inte vanhelgar den

och håller fast vid mitt förbund

7får komma till mitt heliga berg

och glädjas i mitt bönehus,

och deras brännoffer och slaktoffer

skall jag ta emot på mitt altare.

Mitt hus skall kallas

ett bönens hus för alla folk.

8Detta är Herren Guds ord,

han som samlar det skingrade Israel:

Ännu fler skall jag samla

till dem som redan är samlade. (Jesaja 56:6 ff)

Vi befinner oss i jesajabokens tredje del. Om den andra delen rörde förhållandena under den babyloniska fångenskapen, handlar den tredje om hur det var när judarna fått vända tillbaka till sitt land.

Texten ovan belyser en attitydförändring hos de återvändande judarna. Den avslöjar första steget mot något nytt. Om den sanna gudstron tidigare var förbehållen det egna folket öppnas här dörren även för andra. Detta när templets portar, som i texten ovan, öppnas  för fler än det ”skingrade Israel”. Visserligen skedde det med förbehåll. Hedningarna (=ickejudarna) var välkomna om de iakttog sabbaten och höll fast vid förbundet, d v s Guds förbund med Guds utvalda folk. Någon form av konversion var alltså villkoret för att hedningen skulle få gå in genom templets portar.

Vore det inte för att jag känner till fortsättningen skulle jag glida förbi texten ovan med en axelryckning. Nog gläntade de återvändande judarna på templets port, men de öppnade den inte.

Men nu känner jag till fortsättningen och förstår att  det som skildras i Jesajas tredje del var början på en religiös helomvändning.

I Jesaja 56 tas i själva verket första steget mot en nytt sätt att se på Israels utvaldhet, ja på alla former av utvaldhet. Den som tog nästa steg var ingen mindre än Jesus. Med sitt liv visade denna utvaldhetens sanna ansikte. Utvaldhet var inget privilegium, inget man ägde som andra inte hade. Utvaldhetens konsekvens hette gåva som i Jesu fall ledde till offer.

Överfört på profana förhållanden äger Jesu exempel sin tillämpning på människors utförsgåvor och förmågor. Dessa skall vårdas. Men att hålla dem  för sig själv är ett missbruk, att låta andra få del av  dem deras sanna bruk. 

Religiöst betyder detta att sanningens exklusivitet skall vårdas. Jesus måste få vara den han är, den före alla andra utvalde och vi kristna i kraft av närheten till honom bärare av exklusiv insikt och exklusiva resurser.

Men så fort dessa resurser riktas mot oss själva förvandlas de till sin motsats. Däremot förmeras de när de berikar andra.

Konsekvensen av insikt i utväljelsens väsen är således mer än att glänta på porten in till templet. Men när de återvändande judarna ändå just gläntade på templets port var det början på något nytt. Den förtjänsten skall inte förmenas dem. Detta har dagens bibelstudium lärt oss.

Bibelstudium den 20 mars 2024

Vidare sade Herren till Achas:»Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.« Men Achas svarade: »Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov.« Då sade Jesaja: »Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? 4Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.  (Jesaja 7:1014)

Trosföremål ett måste. Tror vi inte på ett, tror vi på något annat. Tron färgar verkligheten vare sig vi erkänner det eller inte. Allt måste genom vår föreställningsvärld för att vi skall kunna fånga det som finns omkring oss.

För mig som kristen är Kristus mitt trosföremål. Kristi liv, Kristi kors och tron på hans uppståndelse färgar upplevelsen av min verklighet.

Kort uttryckt läser jag verkligheten utifrån min tro på Kristus.

Så också jungfru Maria, Jesus moder. Också hon träder fram inför mig utifrån min Kristustro. I den egenskapen blir hon tydlig för min inre blick, griper hon mig och får hon min kärlek.

Finns inte min Kristustro där, försvinner hon som en i mängden, blir ett levnadsöde bland alla andra.

Så också profetiorna om henne  hos profeten Jesaja. I min tro på Kristus blir hon jungfrun (den unga kvinnan) som födde en son Immanuel, Gud med oss, Kristus.

Utan Kristustro blir hon judakungen Achas dotter. Hon blir en dotter som profeten förebådade när Achas var skakad ända in i själen för att hans rike skulle utplånas i det syrisk-efraimitiska kriget på 700-talet f Kr. Hon skulle bli det barn som bevarade det rike vars anfader var konung David.

Eller för oss idag blir hon utan Kristustron förvandlad till ett trosföremål i sig, en kvinnornas idealbild formad utifrån tidens ideal.

Vad säger nu detta om mig som presenterar denna tolkning när vi i kyrkorna i söndags firade Jungfru Marie Bebådelsedag? Att jag läser bibeln baklänges. Jag utgår från Kristus och omformar min förståelse av Gamla testamentet utifrån denne Kristus. Det må stå vilka hemskheter som helst i denna bok. Jag försöker inte som en trons försvarare rättfärdiga det. Jag säger rent utan att jag låter min tro på Kristus omvandla innehållet utan att det generar mig.

På samma sätt om det som sker i nutid. Jag försöker se det som det är utan fromma omtolkningar. Men jag ser också en annan verklighet, Kristustrons verklighet.

Detta mot bakgrund av att alla i någon mening gör som jag. Vi omformar det vi ser utifrån vårt inres djupaste drifter. Själv gör jag det i bästa fall utifrån min passion för den korsfäste och upptåndne Kristus.

För mig gäller att jag måste veta vad jag gör. Jag måste vara medveten om min trosinterpretation, veta att det också finns en historisk sanning, veta att bakom bilden av jungfru Maria fanns löftet om ett barn som skulle bli räddningen för en kung i Juda som hotasdes av utplåning.

Och om trons sanning måste sägas att dess kännetecken är att den skapar sanning. Min Kristustro vilar på att det är så.

Bibelstudium den 13 mars 2024

Lycklig den som fruktar Herren

och finner sin glädje i hans bud.

2Hans barn skall bli mäktiga i landet,

ja, de rättrådigas släkte blir välsignat.

3Välstånd och rikedom bor i hans hus,

hans lycka varar för alltid,

4för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,

5det går väl för den som gärna ger lån

och är redlig i allt han gör.

6Han bringas aldrig på fall,

den rättfärdiges minne skall alltid bestå.

7Olycksbud behöver han inte frukta,

hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.

8Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,

han får se sina fienders fall.

9Han strör gåvor över de fattiga,

hans lycka varar för alltid,

han blir upphöjd och ärad.

10Den gudlöse ser det med grämelse,

han skär tänder och tynar bort.

De gudlösas hopp blir till intet. Psaltaren 112

Det är begreppet lycklig/salig jag närmar mig idag. Jag gör det via den  av texterna på Midfastosöndagen som handlar om den välsignelse det för med sig att ge till dem som inget har. Paulus hänvisar i sin vädjan om kollekt till den fattiga församlingen i Jerusalem just till psalm 112 i Psaltaren, alltså psalmen ovan. ( 2 Kor 9:8-10)

Om denna psalm vet vi föga. Ingen har en aning om när den kom till, bara att den troligen är sen, troligen från spannet 500 f Kr till senjudisk tid, d v s till århundradet före Kristi födelse.

Ett vet vi dock och det är att den föreställningsvärld (utopi) som psalmen uttrycker speglar ett gammalt över/underordnings-samhälle. Utopin ligger i att detta samhälle idealiseras. Den rike kan hantera sin rikedom så att den blir till välsignelse för alla, inklusive honom själv. Allt går den fromme väl i händer.

Lycklig/salig är ett av grundbegreppen inte bara i texten ovan  utan i hela  bibeln. Dess hemort är samförstånd och harmoni. Utan denna samförstånd och denna harmoni ingen salighet. Lyckan/saligheten kan aldrig isoleras och bli till en storhet för sig. Då omvandlas den till njutning och njutningen till beroende och beroendet till fall.

Däremot kan lyckan/saligheten, om det vittnar psalmförfattaren,  leva t o m i ett över/underordningssamhälle. Psalmförfattaren vet förmodligen inte om någon annan hemort för lyckan/saligheten än ett sådant.

För oss sena tiders västerlänningar är detta en utopi i betydelsen något ej realiserbart. Så ej för psamlförfattaren där just den utopin fick tjäna som exempel. Så är det nämligen med våra utopier. Dessa  kan leda åt olika håll. Utopin som företeelse kan  vi  däremot inte leva förutan. Våra inre föreställningar/ vår utopi föder verklighet vare sig vi vill det eller ej, ond verklighet som ond, realiserbar verklighet som ej realiserbar. 

Om lycka/salighet däremot gäller däremot undantagslöst att den hör hemma i ett liv som präglas av samhörighet. Här ges inga undantag. 

Dessutom kan lyckan/saligheten även i den bibliska miljön spränga sina gränser och slå rot i nya miljöer. Om det vittnar mer än någon Jesus. I själva verket tillhör det Jesu gudomliga uppdrag att visa att lyckan/saligheten kan ha sin hemort i sammanhang vitt skilda från välståndets. I offret fann inte bara Jesus utan en hel värld som påverkats av honom den sanna lyckan/saligheten.

Men då inte i det självpåtagna offret utan i det offer som springer fram ur omsorg.

Detta förstod en gång aposteln Paulus. Han såg bland annat att den sanna lyckan/saligheten för de kristna i Korinth var att ge av sitt överflöd till de fattiga i den kristna församlingen i Jerusalem. Om detta borde kanske detta bibelstudium odelat ha handlat. Nu fick det  göra det via en kringgående rörelse som förde oss till psalm 112 i Psaltaren.

Bibelstudium den 6 mars 2024

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. 3Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Ef 5:1-3

Ta alltså Gud till föredöme, manar författaren till Efesierbrevet, eller ordagrant från grekiskan det mera kortfattade härma Gud. Det är både första och enda gången någon uttrycker sig så i bibeln. Och denne någon är Paulus eller en i dennes krets. Jag vet inte vilket. Vad jag däremot vet är att jag i bland annat Efesierbrevet kan skaffa mig kunskap om förhållandena i en av de allra tidigaste kristna församlingarna. Och i Efesus var det tydligen så att man med hjälp av  sin tro trodde sig  kunna ”härma Gud”. 

Så långt går inte jag. För mig är Gud ett med livet och i och med det också ett med döden. Dessutom tror jag av hela mitt hjärta att, som texten antyder, Gud med välbehag såg Jesu död som en offergåva till honom. Längre kommer jag inte och längre kommer inte heller den kristna församlingen av idag. Gud är och förblir för oss i långa stycken en gåta.

Vad jag däremot vet är hur djupt tankar i tiden påverkar människors sätt att tänka och leva. Vem skulle för bara några år sedan se krigsindustrin som försvarsindustri. Som en oemotståndlig vågrörelse har det gått genom hela västerlandet att stöd för Ukraina inte är stöd för kriget utan för freden. Och fredsrörelsen högljudda protester har blivit till viskningar.

Med detta i bakhuvudet inser jag att bakom talet om att härma Gud ligger en kristuskärlek så stark att den famnar själva gudstron. Den  gör att man tror sig kunna utrota ondskan, här uttryckt som otukt, orenhet och själviskhet. Trodde inte exempelvis pingströrelsen likadant i den eruptiva fasen av sin utveckling. Men snart blev talet om en inre nyfödelse allt mer verklighetsfrämmande. Vem såg inte att pingströrelsens ledare vara lika härsklystna och lika självupptagna som andra.

I Efesus var man trots allt inte säkra på egen gudaktighet. Varför annars fylla brevet med maningar att ta avstånd från ondska i alla dess utformningar om man inte anade att ondskan hotade även bakom de egna fromma knutarna.

Min egen gudstro har sin förankring i hängivenhet för Kristus med spets i korsets försoning. Att denna tro har påverkat min inre människa tvivlar jag inte på. Men roten till det onda har jag, tron till trots, inte blivit kvitt. Det är med mig som det en gång var med de kristna i Efesus. Jag behöver ständigt påminnas om korsets försoning och jag behöver ständigt på nytt åter och åter få ropa mitt halleluja för att påminnas om det jag i Kristus äger. Hur lätt faller jag annars tillbaka till otukt och annan orenhet eller själviskhet. (Ef 5:3)

När vi firade nattvard i söndags (den 18 febr) spelade Jeanette Henå den judiska poplåten Halleluja på sin klarinett.  Jag gjorde det man inte får göra, började lite svagt sjunga med  i klarinettens halleluja. Snart stämde hela församlingen in. Då plötsligt kände jag; nu är vi fria. Nu vet vi att otukt och annan orenhet eller själviskhet har försvunnit och att Gud har blivit allt överallt (1 Kor 15:28)

Bibelstudium den 28 febr 2024

21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. 22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« 23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« 24Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« 25Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« 26Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – 27»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« 28 Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det skall bli som du vill- ”Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matteus 15)

I den tidiga kyrkans allra första tid lagrades evangelietexterna, sen omformades de, för att slutligen fastställas i sin slutliga form. Resultatet blev Matteus, Markus och Lukasevangelierna (synoptikerna), slutligen Johannesevangeliet. Varje evangelium fick sin särart, särarten särskilt tydlig i Johannesevangeliet.

I texten ovan tror jag mig bakom det skrivna se något ursprungligt av absolut betydelse. Jag ser en glimt av det historiska skeende som låg till grund för att Jesus blev klar över sitt uppdrag. Dessutom att en kanaaneisk kvinna i nöd för sin sinnesrubbade dotter fick vara det redskap Gud använde för att detta skulle ske. 

Jesus uppträdde i texten ovan som juden Jesus, kallad av Gud att förkunna omvändelse för de av Gud utvalda. Således hade han inget med dottern till den kanaaneiska kvinnan att göra. Hon tillhörde ju inte de av Gud utvalda.

Men Gud tillrättavisade Jesus och han gjorde det via ingen mindre än den förtvivlade kvinnan. I kärlek förödmjukade hon sig inför Jesus på ett sätt som visade att kärleken till dottern gick före allt annat. Hon vek inte undan trots att Jesus hade kastat henne i ansiktet:  ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”.

Och Jesus lyssnade till Guds tillrättavisning. Av ”hund” blev för honom en troende kvinna vars kärlek var starkare än förödmjukelse. Jesus fick en gång för alla veta att utväljelse aldrig kan ses som krav och rättighet. När så sker förvandlas utväljelse till förbannelse. Den utvalde skall se sin gåva som en uppgift att foga ständigt nya människor till de utvaldas skara.

Den tanken blev till handling när Jesus dog på korset, Judarnas utvalde blev allas frälsare. Och så har det fortsatt i den kristna kyrkan. Utväljelsen förnekas inte, tvärtom betonas den där tron blir levande. Men den blir aldrig till ett privilegium, alltid en uppgift.

Detta mitt sätt att förstå det unika med den kanaaneiska kvinnan förutsätter att jag tränger bakom den slutredigerade evangelietexten, bakom det förhärligande av Jesus som genomsyrar våra fyra evangelier från första ordet till det sista. Bakom förkunnelsen om Guds son och alla dennes välgärningar ser jag också en man som under loppet av sitt liv blev allt mera klar över sin kallelse. Ett avgörande genombrott skedde i mötet med en kanaaneisk kvinna som vädjade om hjälp för sin förvirrade dotter.

Bibelstudium den 21 februari 2024

…8Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet 9och sade: »Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.« 10Då sade Jesus till honom: »Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.«(Saxat från episoden Jesus frestas i Matteus 4)

Av någon anledning  har just Matteus i avsnittet ”Jesus frestas” skrivit teologi. Detta till skillnad från parallellberättarna (synoptikerna) Markus och Lukas.  Markus nöjer sig med att konstatera faktum, att Jesus frestades och Lukas utför händelsen men inte lika utförligt som Matteus. Ingen av dem har som Matteus förstått innebörden i det som teologer kallar perikopen (= en rad versar i evangelierna som hör ihop) om Jesu frestelse.

Det mest tänkvärda i Matteus framställning är att den bakom det yttre händelseförloppet  speglar människans relation till Gud. Den blottar gudomliga anspråk till och med hos den som ingen Gud har. Allt format utifrån en litterärt formad dialog mellan Jesus och djävulen.

Här handlar det således inte om ett referat i egentlig mening, istället om sanningen under det ytskikt som heter berättelsen om Jesu frestelse,  ordagrant förstådd.

I denna dialog med djävulen speglas mer än annat människans anspråk. Hon må kalla sig ateist, rationalist eller vad annat som helst. Sina gudomliga anspråk släpper hon inte taget om. Mer än annat vill hon stå över, härska, behärska. Mer än annat vill hon vara Gud eller Guds son (Matt 4:3) här klätt i djävulens erbjudande om jordisk makt.

Men Jesus går inte in på djävulens erbjudanden. Hans avvisanden baseras, här som i djävulens tidigare försök, på att han själv är en människa och som människa har man en relation till Gud men är inte Gud.

Allt brister med egna gudomliga anspråk, egen särställning. Att kunna trolla fram bröd löser inte hungerkrisen, att briljera med att vara osårbar framkallar inte äkta fromhet och att äga gudomlig makt och människors tillbedjan skapar inte äkta fromhet.

Av detta har jag själv inte så mycket varnats för att försöka vara förmer än andra. Det är inte min svaga punkt att sätta mig på andra. Vad jag däremot lärt mig är att före allt annat söka människan Jesus. Det var ju som människa Jesus bemötte djävulens anspråk.

Därför ser jag före allt annat ett värnlöst barn i krubban, omsorg om människors väl i bespisningsundret och en tillintetgjord människa på korset. Först när jag sett just detta kan min tro på Jesus som Guds son växa fram och min tro på Gud söka sig nya vägar.

Bibelstudium den 14 febr 2024

Text: Kärlekens höga visa 1 Kor 13

här representerat av v 7

”Allt bär den (kärleken), allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”

1 Kor 13 spränger gränser. Ond som god, troende som icke troende, man som kvinna, alla berörs vi av det fullkomliga i detta tal. I mitt eget studium av 1 Kor i sin helhet har jag känt att kapitel tretton är sin egen storhet som inte låter sig infångas av övrigt i brevet. I klartext; orden om kärlek nöjer sig inte med att låsas in i en församling på milsvids avstånd från den verklighet som 1 Kor 13 speglar. Som jag har många tänkt och låter texten vara sin egen tolk.

Det riktiga i detta kan diskuteras. Ett vet jag av egen erfarenhet, att kärleksorden i 1 Kor behöver ett sammanhang för att kunna göra sin verkan. Sammanhanget skjuter på respektive skjuter från sig det förverkligande som ger textorden dess yttersta mening.

Sammanhanget bäddar alltså för att av ord skall bli verklighet. Av den anledningen löser jag trots allt  inte 1 Kor 13 från övrigt i detta paulusbrev. Tvärtom har jag kommit att se 1 Kor 13 som den enda möjligheten för församlingen i Korint. Utan 1 Kor 13 skulle annars denna församling efter en tids fördröjning återgå till gammalt liv och leverne om än med kristna förtecken. Allt tyder på detta.

Jag löser f a inte 1 Kor 13 från sammanhanget med mitt eget liv. Mina egna aggressioner, min egen vilja till självhävdelse, eller vad det nu är,  behöver gå igenom det reningsbad som meditation av 1 Kor 13 innebär. Detta för att kunna omformas utan att samtidigt, märk väl, desarmera det berättigande i mina egna känslor.

Och jag behöver ta till 1 Kor 13 när jag betraktar de  ”religiöst korttänkta”, de som säger stora ord om det som de egentligen inte begriper. För mig gäller detta oftast frågor om bibeltro och bibeltillämpning, alltså min dagliga sysselsättning. Med 1 Kor 13 i bakhuvudet kan jag ibland förstå, ibland fördjupas i mina avståndstaganden.

Det sades under min studietid på sextiotalet att teologin i Lund företrädde evangeliet, teologin i Uppsala lagen. I Lund lät teologerna Jesus uppträda som förnyaren i Uppsala som den som skärpte lagen genom sin förkunnelse i Bergspredikan och som stadgade om den ordning med biskopar och präster som sedan skulle komma att bli rådande i den kristna kyrkan.

Det må vara hur som helst med det talet. Men är det sant blir det Lund som får företrädet. Hur var det nämligen med Jesus? Denne var förvisso en ytterstatidspredikant och han gjorde under som ingen annan av dåtidens undergörare. Dessutom talade hans lärjungar och efterföljare högt om dessa gärningar, så högt att de präglade de evangelier som nedtecknades strax efter Jesu död och uppståndelse.

Men vad var det som präglade denne Jesus? I allt och bakom allt återspeglade han den kärlek som beskrivs i 1 Kor. Denna oemotståndliga kärlek var ett med hans väsen. Det tillhör min trosbekännelse att erkänna och bekänna detta.

På den grunden lägger 1 Kor 13 grunden för mitt liv. 1 Kor 13 är ett med Kristus och därmed också ett med den Gud som det annars är så svårt att tro på. 

Bibelstudium 7 febr 2024

Vandra i ljuset

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. 1 Joh 1:5-7

För  mig är Gud något ofrånkomligt vare sig vi säger oss vara troende eller inte. Som jag ser det är Gud ett med varats under och vår tro ytterst avhängig av hur vi förhåller oss till detta vara, detta ofrånkomliga liv som vi under ett antal år får vara en del av.

Kristen tro  står för ett av de många sätt att förhålla sig till detta under som heter liv.  Men inte ens kristen tro är en enhetlig företeelse. Textorden ovan redovisar hur de johanneiska kristna såg på tron. Det betyder kristna som vi återfinner i bibelns johannesevangelium och i johannesbreven.

I dessa kretsar hade man sagt ja till Gud via den döde men uppståndne frälsaren som de kallade  Guds son.  Och den rening från synden som de upplevde i tron på korset fick dem att se Gud som ljuset.  Inget mörker fick plats i detta ljus. Gud är ljus, enbart ljus, bekände de.

Man behöver inte leta länge i bibeln förrän man finner även andra sätt att uppleva Gud. Ljus-mörker-tänkandet är långt ifrån det enda. Lika lite som det är det i troende människors hjärtan. Mina vänner, de  undersköterskor och biträden som vårdar min demenssjuka hustru tror på sätt som inte nödvändigtvis sammanfaller med vare sig mitt eller bibelns.. För de flesta av dem är Muhammed större än Kristus. Och det förskjuter synen, dock inte mer än att vi har omsorgen om och vördnaden för  livet gemensamt. Med kärlek och i vördnad för livet tar både de och jag hand om min hustru.

Ta nu inte detta som jag hittills sagt som teoretiska sanningar om Gud. Nog är Gud, åtminstone för mig ett ofrånkomligt faktum, men Guds innersta väsen är både för mig och alla andra ett mysterium. Däremot kan vi, ja måste vi, vare sig vi vill det eller inte, förhålla oss till Gud. Livet, existensen, varat berör oss vare sig vi vill det eller inte.

Johannes såg alltså livet utifrån Kristi kors. Det ledde honom och hans krets av kristna till att se Gud som ljus. I allt det mörker som råder, i all den tröstlöshet som drabbade även de johanneskristna trodde han och hans trosfränder på ljuset.  Detta trots att det rådde mycket mörker även bland dessa kristna. Om detta vittnar inte minst det brev från vilket dagens text är tagen. Så även för mig. Desto lättare att idag ikläda mig deras sätt att bekänna sig till Gud. Gemensamt bekänner vi: Mitt i allt mörker är trots allt Gud ljuset.

Bibelstudium den 31 jan 2024

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren. Jeremia 9:23 f

Om den sanna stoltheten (Jer 9:23 f) här i en inkluderande tolkning.

Textorden ursprungligen riktade till Israel strax före den stora katastrofen på 500-talet Denna kom att leda till den babyloniska fångenskapen. Israels folk, de före alla andra utvalda och älskade, skulle alltså  inom några få år krossas och bli till intet. I det läget inte bara varnar och förklarar profeten varför undergången var oundviklig, han lyfter också, som i texten ovan, fram dygdens två grundvalar, det ena en sund självsyn, det andra  en rätt insikt. Om en sund självsyn i orden som inleds med ”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet” och en rätt insikt i passagen som inleds med orden om att ”Herren verkar i kärlek”.

Här riktar jag orden till mig själv som lever i ett folk som är utvalt utan att inse det och äger en Gud utan att tro sig ha någon. Förvisso inser vi att vi har det andra inte äger, men sällan om att detta står för utvaldhet. Och förvisso är vi förankrade i att livets grundläggande värde är rättfärdighet, men sällan förbinder vi detta värde med Gud. Men vad är välstånd annat än utvaldhet och vad är Gud annat än rättfärdigheten personifierad och gudstro annat än tron på rättfärdigheten som tillvarons grundläggande värde.

Det finns därför anledning att idag rikta profeten Jeremias ord till oss. Det som gällde Israel då äger förvisso giltighet fortfarande.

Texten handlar alltså om två ting, utvaldhet och tro.

Hur då förhålla oss till det första. För den rättänkande råder här inget tvivel. Utvaldheten är en gåva ingen rättighet. Inte kan vi förhäva oss över att leva i ett land som äger det andra inte har. Tacksamhet är den enda adekvata hållningen. Och inte skall de av oss som fått större utförsgåvor än andra, stoltsera med det de äger. I tacksamhet skall de stötta och dela med sig.

Problemet kommer när vi skall tala om gåvogivaren, rättfärdigheten personifierad, livets själv grund och villkor, den gåvogivare som vi kristna kallar Gud.

Här får vi det svårt, vare sig vi kallar oss ateister, sökare eller troende. Alla tror vi oss veta vad rättfärdighet är, eller står för. Hur skulle vi annars kunna argumentera, hur annars göra vår mening hörd. En annan sak att våga tro på att den rättens grund som jag bär inom mig, också står för något reellt. Är den inte bara ett ideal, en tanke utan annan realitet än den har när den förkroppsligas i handling.

Den frågan ställer sig såväl ateist som troende. För mig själv som bekännande kristen är det mitt dagliga huvudbry. Verkar den Gud som jag tror på i kärlek när olyckan drabbar oförskyllt eller oförutsedd katastrof inträffar? Varför skall vissa av ett förvridet inre drivas till sånt som obönhörligen leder dem in i fördärvet, när Gud är god.

Min lösning är Kristus, mitt grundvärde heter försoning och jag bejakar profeten som hör Gud säga ”jag Herren verkar i kärlek”, utan att i saklig mening ha täckning för min tro. Men jag vägrar dra slutsatsen att orden ”Herren verkar i kärlek”  enbart är en tankesanning.

Bibelstudium den 24 jan 2024

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – 42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 43 lyssna då i himlen där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. 1 Kung 8:41-43

Texten ovan är ett utdrag ur kung Salomos bön till Gud i samband med att det nya templet togs i bruk (omkring 1000 f Kr). Det är av allt att döma en fingerad bön tillkommen kanske femhundra år efter Salomos tempels invigning. Se ”berättande skrifter” i uppslagsdelen till bibel 2000. Läs samtidigt uppslagsordet ”utvald” i samma uppslagsdel. Bönen ovan förutsätter nämligen Israels utväljelse och är en  vädjan till Gud att lyssna även när ickejudar vandrar till templet för att tillbe Gud.

Detta om det historiska i texten ovan, samtidigt ett exempel på hur man i bibelordet via ideologiskt färgad historieskrivning kunde framföra sina budskap. Men när det gällde budskapet var fiktionen som bortblåst. Budskapet speglade något genuint. Det var när texten formulerades genuin bön fullt ut.

Bedjaren i sin tur var en okänd jude, här företrädande kung Salomo. Och den fingerade kung Salomos bön var en vädjan till Gud att lyssna även till tempelbesökare av annan härstamning än judisk. Ja  det var en vädjan till Gud att låta alla folk skulle få lära känna honom och hämta sin kraft från det budskap som utgick från Guds boning i Jerusalem.

När jag läser detta griper jag tag i tanken på utväljelsen i den judiska tron. Och jag ser Salomos bön som steg nummer två i denna tanketradition. Steg nummer ett beskrivs i uppslagsdelen i Bibel 2000 på följande sätt.

 ”Herren har av nåd och utan tanke på deras förtjänst, valt ut israeliterna till vittnen om hans kärlek och makt. (5Mos 7:6 f Jes 43.10,20) De är hans utvalda (5 Mos 10:15, Ps 105:43; Jes 65:9)”

Återstår steg nummer tre, det för mig avgörande steget, det steg som togs genom Jesu framträdande. Denne Jesus står i utväljelsetraditionens sammanhang. För mig  är han den före alla andra utvalda. Genom honom har vi fått lära känna utväljelsens allra innersta mening.

Med Jesus för ögonen ser jag med sympati på hur Salomos förespråkare låter även andra icke utvalda få del i Guds välsignelse. Men jag ser inte utväljelsens innersta mening. Den uppenbarades i den judiska trostradition först när Jesus framträdde.

I och med Jesus blev templet inte en byggnad utan en en person. Och att tillbedja i templet blev att tillbedja i Jesu namn. Tillbedjan i Jesu namn innebar och innebär i sin tur att dras in i en utväljelse av oväntat slag.

Så förstådd blir utväljelsen inte exkluderande  utan inkluderande. Den utvalde utvald inte för att dra gränser utan för att stryka ut gränser, inte för att få privilegier utan för att ge privilegier, inte för att ta emot offergåvor utan för att ge offergåvor. Allt sammanfattat i den före alla andra utvalde som gav sitt liv i en försoning som gav liv.