Bibelstudium den 14 febr 2024

Text: Kärlekens höga visa 1 Kor 13

här representerat av v 7

”Allt bär den (kärleken), allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”

1 Kor 13 spränger gränser. Ond som god, troende som icke troende, man som kvinna, alla berörs vi av det fullkomliga i detta tal. I mitt eget studium av 1 Kor i sin helhet har jag känt att kapitel tretton är sin egen storhet som inte låter sig infångas av övrigt i brevet. I klartext; orden om kärlek nöjer sig inte med att låsas in i en församling på milsvids avstånd från den verklighet som 1 Kor 13 speglar. Som jag har många tänkt och låter texten vara sin egen tolk.

Det riktiga i detta kan diskuteras. Ett vet jag av egen erfarenhet, att kärleksorden i 1 Kor behöver ett sammanhang för att kunna göra sin verkan. Sammanhanget skjuter på respektive skjuter från sig det förverkligande som ger textorden dess yttersta mening.

Sammanhanget bäddar alltså för att av ord skall bli verklighet. Av den anledningen löser jag trots allt  inte 1 Kor 13 från övrigt i detta paulusbrev. Tvärtom har jag kommit att se 1 Kor 13 som den enda möjligheten för församlingen i Korint. Utan 1 Kor 13 skulle annars denna församling efter en tids fördröjning återgå till gammalt liv och leverne om än med kristna förtecken. Allt tyder på detta.

Jag löser f a inte 1 Kor 13 från sammanhanget med mitt eget liv. Mina egna aggressioner, min egen vilja till självhävdelse, eller vad det nu är,  behöver gå igenom det reningsbad som meditation av 1 Kor 13 innebär. Detta för att kunna omformas utan att samtidigt, märk väl, desarmera det berättigande i mina egna känslor.

Och jag behöver ta till 1 Kor 13 när jag betraktar de  ”religiöst korttänkta”, de som säger stora ord om det som de egentligen inte begriper. För mig gäller detta oftast frågor om bibeltro och bibeltillämpning, alltså min dagliga sysselsättning. Med 1 Kor 13 i bakhuvudet kan jag ibland förstå, ibland fördjupas i mina avståndstaganden.

Det sades under min studietid på sextiotalet att teologin i Lund företrädde evangeliet, teologin i Uppsala lagen. I Lund lät teologerna Jesus uppträda som förnyaren i Uppsala som den som skärpte lagen genom sin förkunnelse i Bergspredikan och som stadgade om den ordning med biskopar och präster som sedan skulle komma att bli rådande i den kristna kyrkan.

Det må vara hur som helst med det talet. Men är det sant blir det Lund som får företrädet. Hur var det nämligen med Jesus? Denne var förvisso en ytterstatidspredikant och han gjorde under som ingen annan av dåtidens undergörare. Dessutom talade hans lärjungar och efterföljare högt om dessa gärningar, så högt att de präglade de evangelier som nedtecknades strax efter Jesu död och uppståndelse.

Men vad var det som präglade denne Jesus? I allt och bakom allt återspeglade han den kärlek som beskrivs i 1 Kor. Denna oemotståndliga kärlek var ett med hans väsen. Det tillhör min trosbekännelse att erkänna och bekänna detta.

På den grunden lägger 1 Kor 13 grunden för mitt liv. 1 Kor 13 är ett med Kristus och därmed också ett med den Gud som det annars är så svårt att tro på. 

Bibelstudium 7 febr 2024

Vandra i ljuset

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. 1 Joh 1:5-7

För  mig är Gud något ofrånkomligt vare sig vi säger oss vara troende eller inte. Som jag ser det är Gud ett med varats under och vår tro ytterst avhängig av hur vi förhåller oss till detta vara, detta ofrånkomliga liv som vi under ett antal år får vara en del av.

Kristen tro  står för ett av de många sätt att förhålla sig till detta under som heter liv.  Men inte ens kristen tro är en enhetlig företeelse. Textorden ovan redovisar hur de johanneiska kristna såg på tron. Det betyder kristna som vi återfinner i bibelns johannesevangelium och i johannesbreven.

I dessa kretsar hade man sagt ja till Gud via den döde men uppståndne frälsaren som de kallade  Guds son.  Och den rening från synden som de upplevde i tron på korset fick dem att se Gud som ljuset.  Inget mörker fick plats i detta ljus. Gud är ljus, enbart ljus, bekände de.

Man behöver inte leta länge i bibeln förrän man finner även andra sätt att uppleva Gud. Ljus-mörker-tänkandet är långt ifrån det enda. Lika lite som det är det i troende människors hjärtan. Mina vänner, de  undersköterskor och biträden som vårdar min demenssjuka hustru tror på sätt som inte nödvändigtvis sammanfaller med vare sig mitt eller bibelns.. För de flesta av dem är Muhammed större än Kristus. Och det förskjuter synen, dock inte mer än att vi har omsorgen om och vördnaden för  livet gemensamt. Med kärlek och i vördnad för livet tar både de och jag hand om min hustru.

Ta nu inte detta som jag hittills sagt som teoretiska sanningar om Gud. Nog är Gud, åtminstone för mig ett ofrånkomligt faktum, men Guds innersta väsen är både för mig och alla andra ett mysterium. Däremot kan vi, ja måste vi, vare sig vi vill det eller inte, förhålla oss till Gud. Livet, existensen, varat berör oss vare sig vi vill det eller inte.

Johannes såg alltså livet utifrån Kristi kors. Det ledde honom och hans krets av kristna till att se Gud som ljus. I allt det mörker som råder, i all den tröstlöshet som drabbade även de johanneskristna trodde han och hans trosfränder på ljuset.  Detta trots att det rådde mycket mörker även bland dessa kristna. Om detta vittnar inte minst det brev från vilket dagens text är tagen. Så även för mig. Desto lättare att idag ikläda mig deras sätt att bekänna sig till Gud. Gemensamt bekänner vi: Mitt i allt mörker är trots allt Gud ljuset.

Bibelstudium den 31 jan 2024

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren. Jeremia 9:23 f

Om den sanna stoltheten (Jer 9:23 f) här i en inkluderande tolkning.

Textorden ursprungligen riktade till Israel strax före den stora katastrofen på 500-talet Denna kom att leda till den babyloniska fångenskapen. Israels folk, de före alla andra utvalda och älskade, skulle alltså  inom några få år krossas och bli till intet. I det läget inte bara varnar och förklarar profeten varför undergången var oundviklig, han lyfter också, som i texten ovan, fram dygdens två grundvalar, det ena en sund självsyn, det andra  en rätt insikt. Om en sund självsyn i orden som inleds med ”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet” och en rätt insikt i passagen som inleds med orden om att ”Herren verkar i kärlek”.

Här riktar jag orden till mig själv som lever i ett folk som är utvalt utan att inse det och äger en Gud utan att tro sig ha någon. Förvisso inser vi att vi har det andra inte äger, men sällan om att detta står för utvaldhet. Och förvisso är vi förankrade i att livets grundläggande värde är rättfärdighet, men sällan förbinder vi detta värde med Gud. Men vad är välstånd annat än utvaldhet och vad är Gud annat än rättfärdigheten personifierad och gudstro annat än tron på rättfärdigheten som tillvarons grundläggande värde.

Det finns därför anledning att idag rikta profeten Jeremias ord till oss. Det som gällde Israel då äger förvisso giltighet fortfarande.

Texten handlar alltså om två ting, utvaldhet och tro.

Hur då förhålla oss till det första. För den rättänkande råder här inget tvivel. Utvaldheten är en gåva ingen rättighet. Inte kan vi förhäva oss över att leva i ett land som äger det andra inte har. Tacksamhet är den enda adekvata hållningen. Och inte skall de av oss som fått större utförsgåvor än andra, stoltsera med det de äger. I tacksamhet skall de stötta och dela med sig.

Problemet kommer när vi skall tala om gåvogivaren, rättfärdigheten personifierad, livets själv grund och villkor, den gåvogivare som vi kristna kallar Gud.

Här får vi det svårt, vare sig vi kallar oss ateister, sökare eller troende. Alla tror vi oss veta vad rättfärdighet är, eller står för. Hur skulle vi annars kunna argumentera, hur annars göra vår mening hörd. En annan sak att våga tro på att den rättens grund som jag bär inom mig, också står för något reellt. Är den inte bara ett ideal, en tanke utan annan realitet än den har när den förkroppsligas i handling.

Den frågan ställer sig såväl ateist som troende. För mig själv som bekännande kristen är det mitt dagliga huvudbry. Verkar den Gud som jag tror på i kärlek när olyckan drabbar oförskyllt eller oförutsedd katastrof inträffar? Varför skall vissa av ett förvridet inre drivas till sånt som obönhörligen leder dem in i fördärvet, när Gud är god.

Min lösning är Kristus, mitt grundvärde heter försoning och jag bejakar profeten som hör Gud säga ”jag Herren verkar i kärlek”, utan att i saklig mening ha täckning för min tro. Men jag vägrar dra slutsatsen att orden ”Herren verkar i kärlek”  enbart är en tankesanning.

Bibelstudium den 24 jan 2024

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – 42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 43 lyssna då i himlen där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. 1 Kung 8:41-43

Texten ovan är ett utdrag ur kung Salomos bön till Gud i samband med att det nya templet togs i bruk (omkring 1000 f Kr). Det är av allt att döma en fingerad bön tillkommen kanske femhundra år efter Salomos tempels invigning. Se ”berättande skrifter” i uppslagsdelen till bibel 2000. Läs samtidigt uppslagsordet ”utvald” i samma uppslagsdel. Bönen ovan förutsätter nämligen Israels utväljelse och är en  vädjan till Gud att lyssna även när ickejudar vandrar till templet för att tillbe Gud.

Detta om det historiska i texten ovan, samtidigt ett exempel på hur man i bibelordet via ideologiskt färgad historieskrivning kunde framföra sina budskap. Men när det gällde budskapet var fiktionen som bortblåst. Budskapet speglade något genuint. Det var när texten formulerades genuin bön fullt ut.

Bedjaren i sin tur var en okänd jude, här företrädande kung Salomo. Och den fingerade kung Salomos bön var en vädjan till Gud att lyssna även till tempelbesökare av annan härstamning än judisk. Ja  det var en vädjan till Gud att låta alla folk skulle få lära känna honom och hämta sin kraft från det budskap som utgick från Guds boning i Jerusalem.

När jag läser detta griper jag tag i tanken på utväljelsen i den judiska tron. Och jag ser Salomos bön som steg nummer två i denna tanketradition. Steg nummer ett beskrivs i uppslagsdelen i Bibel 2000 på följande sätt.

 ”Herren har av nåd och utan tanke på deras förtjänst, valt ut israeliterna till vittnen om hans kärlek och makt. (5Mos 7:6 f Jes 43.10,20) De är hans utvalda (5 Mos 10:15, Ps 105:43; Jes 65:9)”

Återstår steg nummer tre, det för mig avgörande steget, det steg som togs genom Jesu framträdande. Denne Jesus står i utväljelsetraditionens sammanhang. För mig  är han den före alla andra utvalda. Genom honom har vi fått lära känna utväljelsens allra innersta mening.

Med Jesus för ögonen ser jag med sympati på hur Salomos förespråkare låter även andra icke utvalda få del i Guds välsignelse. Men jag ser inte utväljelsens innersta mening. Den uppenbarades i den judiska trostradition först när Jesus framträdde.

I och med Jesus blev templet inte en byggnad utan en en person. Och att tillbedja i templet blev att tillbedja i Jesu namn. Tillbedjan i Jesu namn innebar och innebär i sin tur att dras in i en utväljelse av oväntat slag.

Så förstådd blir utväljelsen inte exkluderande  utan inkluderande. Den utvalde utvald inte för att dra gränser utan för att stryka ut gränser, inte för att få privilegier utan för att ge privilegier, inte för att ta emot offergåvor utan för att ge offergåvor. Allt sammanfattat i den före alla andra utvalde som gav sitt liv i en försoning som gav liv.

Bibelstudium den 17 jan 2024

Herren lovar att visa sin härlighet

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22 När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se”. (2 Mos 33:18-23)

Lika för oss alla. Berättelsen bildar bakgrund till stundens verklighet. Berättelsen i sin tur är det vi upplevt, tagit till oss, omsmält och bevarat. Samspelet mellan dessa båda storheter, berättelsen och verkligheten är i funktion vilket vi vill det eller inte. På gott när vår berättelse gör oss väl , på ont när vår berättelse gör oss ont.

Som i vardagens verklighet i religionens värld. Vår religion, hur den nu ser ut, är en del av den berättelse med vilken vi möter verkligheten.

Till den berättelsen hör med fördel ovanstående text. Den konkretiserar människans relation till Gud. Längre än berättelsens Mose som såg Gud på ryggen lär ingen komma. Inte heller kortare. Verklighetens under är av det slaget att frågan om Gud blir oundviklig vare sig vi vill eller inte.

Om berättelsen ovan som utgör dagens text kan ytterligare tilläggas. Den ingår i den stora berättelsen, den om Israels barns befrielse från Egypten på vilken såväl judisk som kristen tradition bygger. Fråga mig inte om historiciteten. Det som går att veta för en vanlig dödlig återfinner vi i kortfattad form i artikeln Moseböckerna. Denna ingår i uppslagsdelen till Bibel 2000. Där framkommer att bibelns skildring av det  s k exodus (uttåget) har en komplicerad bakgrund där myt och verklighet är sammanfogade till en komplicerad helhet. Till den helheten hör ovanstående berättelse om Mose möte med Gud.

För mig ingår just berättelsen om Mose möte med Gud i något för min tro grundläggande. Jag kan nämligen lika lite som Mose komma längre än att se Gud på ryggen. Och den Gud jag ser på ryggen är precis som i textorden nådig mot den han vill vara nådig mot och barmhärtig mot den han vill vara barmhärtig mot. Att lägga märke till är att Gud inte tycks barmhärtig mot alla.

 Hur väl stämmer inte detta med vad jag själv erfarit. Med en dåres envishet ber jag dagligen om att Gud skall förbarma sig. Men Gud svarar inte trots att dem jag ber för tycks mig drabbade oförskyllt. De har inte gjort mer illa än någon annan. 

Och hur jag än försöker  får min gudstro aldrig tillräcklig konkretion. Guds sanna väsen glider undan för mig. Det är som vore Gud slumpens Gud. Nog ser jag Gud men alltid på ryggen.

Min tröst är Kristus. I tro på honom blir det dunkla klart, kärlekens väsen uppenbart och min livsväg utstakad.

I min egen berättelse har alltså den Gud som Mose fick se på ryggen sin plats. Det har för den del även de uttågstraditioner som bildar ram till ovanstående berättelse om Mose möte med Gud. Men såväl Gud som uttåg saknar liv förrän Kristus infogas i bilden. Detta sagt utifrån att ingen kan leva utan en berättelse. Frågan är bara vilken. 

Bibelstudium den 10 jan 2024

Herrens tjänare och hans uppgift

1Detta är min tjänare som jag ger kraft,

min utvalde som jag har kär.

Jag låter min ande komma över honom,

han skall föra ut rätten till folken.

2Han ropar inte, han höjer inte rösten,

hans stämma hörs inte på gatorna.

3Det knäckta strået bryter han inte av,

den tynande lågan släcker han inte.

 För mig blir Bibeln Guds ord när man lärt sig skilja 1 det styrande från det styrda och 2 det allmängiltiga från det tillfälliga. I dag om 1 dvs om det i bibeln styrande. 

Texten ovan hör till det styrande, t o m till det mest styrande i hela bibeln. Den handlar om tjänaren över alla tjänare, den före alla andra utvalde.

Vem denne är sägs inte. Men sammanhanget får oss ana att adressaten är ett folk, Israels folk, det folk som tycktes krossat, fördrivet  och slutgiltigt annekterat (den babyloniska fångenskapen).

Just när denna katastrof  syntes slutgiltigt bekräftad häver profeten på Guds uppdrag upp sin röst. I en av bibelns mest överraskande passager förkunnar denne  att detta krossade folk var utvalt före alla andra folk, utvalt att föra Guds rätt till seger. Detta inte med vapenmakt utan med en förunderlig barmhärtighet som sitt enda redskap.

Att utvaldhetens villkor är barmhärtighet låter oss sammanhanget ana. Varom inte blir utvaldheten till en förbannelse. Eller sagt på annat sätt. När utvaldheten blir till en rättighet, ett privilegium, förvandlades utvaldheten till förbannelse, först som nådegåva är den giltig.

Den sanning som här utsägs är stor, så stor att den inte ryms som den sanna profetian  om  ett folk, om än så utvalt. Den tränger in på alla områden. Säg den ledare, eller för den del även den med inre gåvor särskilt välrustade , som inte inser att det hon äger är en gåva, utan tror det vara en resurs att fritt bruka för egen vinning. Då blir, vilket avsikten än är , det givna till en förbannelse.

Som om sanningen ens ryms här. För oss kristna ryms den först i Kristus. Hela dennes liv var ett liv i utvaldhet vars kännetecken var maktutövning i omvänd mening. ”Det knäckta strået bryter han inte av”, var lösenordet i den ursprungliga profetian. För vem passar detta lösenord bättre än på Kristus.

Om den utvalde sägs att Guds Ande skall komma över honom. Guds andes kännetecken är alltså att inte bryta den ”knäckta strået”. Detta väl att märka när vi i bibeln i andra sammanhang läser om Guds ande. Med Jesaja 42 som styrande bibelord blir att inte bryta det knäckta strået Andens ledande kännetecken.

Detta bör jag som bibelläsare ha i åtanke exempelvis när vi i Apostlagärningarna 19:6 läser om  hur Paulus i Efesos  ”lade sina händer” på dopkandidaterna varpå  ”den helige Anden” kom över dem och ”de talade i tungor och profeterade”.

Hur lätt är det inte att låta tecknet ”tungotal” förvandlas från gåva till privilegium, varpå gåvan ofelbart förvandlas från välsignelse till förbannelse.  Detta inte enbart påpekat för  högmodiga karismatiker, utan även till oss andra som tar våra gåvor för något vi rättmätigt äger, när de i själva verket är givna av nåd.

Bibelstudium den 3 jan 2024

Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba!” Fader! Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. Gal 4:4-7 

Orden ovan är ett citat från Paulus brev till galaterna. För Paulus var det han skrev det  han behövde få sagt. Samtidigt speglar orden genuint Paulus eget inre,  d v s dennes föreställningsvärld. Och föreställningsvärld i sin tur är inget annat än en människas tro. Orden ovan skall alltså ses som ett  trosvittnesbörd.

Om föreställningsvärlden/tron som företeelse behöver därtill sägas att den är något ingen kan vara förutan. Den är människans koppling till den verklighet hon lever i. Utan den inget mänskligt liv. 

Om Paulus  föreställningsvärld/tro är mycket att säga. Den kom att på ett väsentligt sätt forma kristen  tro  för all framtid. Hur Paulus i detalj  tänkte kan de lärda diskutera, vad han var ute efter är desto tydligare. Det är om det fortsättningen skall handla.

Du behöver ta tron på Jesus till ditt hjärta. Så lyder hans budskap i kortform.  Först då kan du leva som Gud vill att du skall leva. Regler, bestämmelser, ideal i all ära. De betyder föga i jämförelse med den kraft det innebär att vara uppfylld av Kristus. I tron på Kristus går allt av sig själv. Det finns inget inom mig som stretar emot. Allt ser jag med nya ögon. Inte tal om att sanningen är att jag genom en slump är utslängd i ett sammanhang som i slutändan saknar mening. Inte tal om att sanningen om Gud låter sig begränsas till insikten  att Gud står för livet, d v s undret över alla under, det faktum som inte låter sig förnekas.

Inte tal om att den slutligs sanningen om Gud är att livets Gud ger och tar med samma varma hand, han dödar och gör levande, han ger och tar utan för oss begriplig konsekvens. I tron på Kristus har jag funnit att Gud mer än annat är försoningens Gud, f a leder mig Gud in på försoningens vägar.

Alternativet då, är det att stryka Gud från dagordningen som så många tycks mena. Men det alternativet låter sig inte väljas. Livets under låter sig ej förnekas. Dess faktum tvingar oss att finna vägar som hjälper oss ta vara på det liv vi fått. Det är här vi återfinner det som Paulus kallar lagens väg. Med lagen som styrmedel försöker vi hantera det liv som är oss givet.

Lagarna må vara förträffliga, reglerna för samlevnad präglade av omsorg och kärlek. Ändå är lagens väg inte framkomlig. Dess grundfel är att den vilar på människors axlar, dess oframkomlighet  på att människor säger en sak och menar en annan.

Nog har lagarna sitt berättigande men inte i herresätet. I herresätet skall Kristus finnas och kloka lagar dennes tjänare.

Sanningen i detta erfar vi dagligen. Att  vara uppfyllda är en förutsättning för att kunna göra. Och uppfylld innebär för Paulus att vara uppfylld av Kristus, uppfylld för att kunna leva som lagen bjuder. Och den uppfyllelsen står enbart trons Kristus för. Det är Paulus entydiga budskap.

Bibelstudium den 27 dec 2023

Och erkänt stor är vår religions hemlighet:

Han uppenbarades som jordisk varelse,

rättfärdigades som andlig, 

skådades av änglarna,

förkunnades bland hedningarna,

vann tro i världen

och togs upp i härligheten. 1 Tim 3:16

Stycket ovan ”är troligen ett citat av någon text som användes i gudstjänsten, t ex som trosbekännelse eller hymn. (Ur kommentaren till Bibel 2000)

Vad jag förstår finns alltså inbakad i en av de senaste texterna i Nya testamentet en hel liten trosbekännelse. Så gammal är den att den stammar från den tid då traditionen efter Paulus var levande.

Denna trosbekännelse är i all sin enkelhet fulländad. Som all äkta kristen trosbekännelse återspeglar den fakta och tro i förening. Här är föreningen mellan dessa två komponenter sammanfogade i en tvåklang i harmonisk fördelning mellan de båda.

Han uppenbarades som jordisk varelse (faktum)

rättfärdigades som andlig (tro)

skådades av änglarna (tro)

förkunnades bland hedningarna (faktum)

vann tro i världen (faktum)

och togs upp i härligheten (tro)

(faktum, tro, tro, faktum, faktum, tro)

Som i denna förmodligen tidigaste trosbekännelse vi känner till förhåller det sig fortfarande. Kristen tro är en förening av fakta och trosföreställningar, allt med inriktning  på Jesus. Det är genom honom och inget annat vi kristna äger vår förbindelse med Gud. Vi behöver Jesus som förmedlare för att vår tro skall äga den inriktning som förmår bära oss genom livet.

Jesus uppenbarar nämligen det för oss specifika, det som bär oss genom livet. Och han är det som faktum och tro. Det betyder att Jesus är förankrad i historien och samtidigt ett föremål för vår inre föreställning.

Många kristna trosbekännare vill bättra på denna Jesusbekännelse genom att öka på faktadelen och tona ner trosmomentet. De ivrar för att framhäva det faktiska på det troddas bekostnad. Jesus blir mer trovärdig på det sättet, menar de.

Dessa faktaivrare betänker inte verklighetens väsen. Å ena sidan lever människan på det faktiska, å den andra behöver hon en föreställningsvärld för att kunna hantera den verklighet hon mötet. Det mänskliga livets själva väsen består av ett samspel mellan det sedda och det trodda, där det sedda står för det faktiska, det trodda för hur vi uppfattar det faktiska. När livet är friskt befruktar det ena det andra och blir till hjälp för att vi skall kunna leva.

Och som det är i det dagliga livet är det också i den kristna trons värld. Det faktiska och det trodda stimulerar varandra och resultatet blir en levande kristen tro.

I detta spel har vi mer hjälp av trosbekännelsen ovan än av många av de senare tillkomna. Med precision fastställer den var tron skall komma  in, den tro som ger liv åt den kristna trons  fakta. Och resultatet visar på sanningshalten. Kristen tro skriver in sin sanning i sin verkan.

Bibelstudium den 20 dec 2023

17Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog. 18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige. 20Ty då är det slut med tyrannerna, …Jesaja 29:17-21

Bibelns vägar är flera. Hur kunde det vara annat i en boksamling som tillkommit under så lång tid och under så skiftande förhållanden. Enhetlig blir den först när utgångsläget är fixerat och vägen bestämd utifrån detta. Utgångsläget får alltså bestämma förståelsen. Så också idag där bibelordet är hämtat från profeten Jesaja, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus i ett land hotat till sin existens av en övermäktig stormakt.

Utgångsläget är alltså hot. Hot är förstås bara förnamnet. Katastrofen och olyckan har redan drabbat såväl natur som människa. Jag tänker mig ett Libanon lik en öken och jag ser döva, blinda, förtryckta och fattiga uppradade framför mig. För mig är det en tänkt verklighet, för dem som levde då en realitet.

Det är så jag vill att det skall se ut när jag inleder min trosvandring.  Den kristna tro som jag bekänner har inte sin utgångspunkt i jubel utan i förtvivlan. För mig börjar inte tron i uppståndelsens triumf utan i korsets förtvivlan. Är något bibelord levande för mig är det Jesu ord på korset, min Gud min Gud varför har du övergivit mig.

Jag vill alltså se verkligheten som den är bakom alla förställningar och skönmålningar. Och jag vill se den med Jesu ögon, den Jesus som förlitade sig på Gud mitt i all sin övergivenhet.

Detta har inte bara betytt att jag försökt vara realistisk i min syn på tid, omständigheter och människor jag har omkring mig. Det har också i mitt bibelstudium och i min betraktelse av den kristna tron såväl i historia som i nutid inneburit att jag medvetet försökt undvika skönmålning. Inte ens bibeltexterna skönmålar jag. Det är alltså inte säkert att jag vid läsning av aposteln Paulus håller med honom alla gånger. Om någon är noggrann med att notera bibelns motsägelsefullhet så är det jag.

Jag bottnar alltså inte enbart i att jag registrerar elände i i Libanon på 700-talet för Kristus, jag bottnar också i den katastrof som drabbade Jesus när denne förkunnade Guds rikes snara ankomst.

Men övergivenheten var för Jesus inte det sista. Gudsförnekelse var för honom utesluten. När han dog var det till Gud han överlämnade sin ande. Så inte heller för profeten Jesaja som mer än många skådat meningslöshetens och dödens många ansikten.

I trons hopp såg profeten allt födas på nytt, natur som människor och i trons hopp ser också jag liv spira utifrån min övertygelse att Jesu offer inte var slutet utan början på något nytt.

Men för att se det behöver jag bottna i katastrofen, mer än annat i den katastrof som drabbade min frälsare. Om inte blir allt för mig en fantasi, en saga.

Bibelstudium den 13 dec 2023

Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. 2Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. 3Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. 4 Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Rom 15:1-4

Det är med bibeltexter som med det mesta. De speglar ett samtidigt förutsätter de något annat. Detta gör inte bara bibeltexter svåra att begripa utan också mycket annat. Det vet den som kommer från en annan kulturkrets och hamnat i vårt land. Orden kan hen tyda, men inte innebörden. För det krävs mer än att läsa av vad läpparna säger.

Texten ovan representerar ett förståelseskikt. Samtidigt förutsätter den kännedom om ett annat. Dessutom innehåller texten en hänvisning till psalm 69 Psaltaren. Även förståelsen av denna förutsätter en tolkningsnyckel som inte ger sig själv.

Vi börjar med psaltarpsalmen. Den skildrar utsatthet, oförtjänt lidande utan gräns. För de första kristna är den utsatte Kristus, självklart Kristus.  Inget oförtjänt lidande var ju som dennes. Men inte bara så, de första kristna läste också in mening i detta lidande. Det skedde för oss. Det var för oss Kristus led för att vi skall orka lida för andra. Det leder i texten till att ”hjälpa de svaga med deras bördor”.

Sen till bibelordet ovan  i sin helhet.  Det handlar alldeles uppenbart om vår uppgift som kristna att stå upp för de svaga, att i Jesu efterföljd i första hand tänka på vår nästas väl inte vårt eget. Inget märkligt med det. Närmast övertydligt redovisar Paulus ideal som är de klassiskt kristna.

Men därmed är inte allt sagt. Orden om att i första hand tänka på andra är inte hela sanningen. Under dessa ord finns ytterligare ett betydelseskikt, visserligen här dolt men uppenbart för den som känner sin Paulus och f a för den som känner sin bibel.

Detta här osynliga grundskikt beskriver utvaldhet, handlar om Israel som de av Gud före alla andra utvalda. Det beskriver ett folk som befriades från Egypten, vandrade torrskodda genom ett hav som vek undan framför deras fötter, om en vandring som fortsatte genom öknen och fullbordades i det utvalda landet. Och det handlar slutligen om de utvaldas triumf genom Jesu uppståndelse och om ett oförlikneligt liv som före alla andra bevarade.

Sen kommer den poäng som är dold för den som inte känner bibelns språk, inte kan ta sig ned till dess djupskikt. Det ena skall förenas med det andra för att evangeliets innebörd skall bli tydlig.

När så sker blir utvaldhet ingen  favör utan en uppgift att leva i självutgivande kärlek. Ja utvaldheten blir själva förutsättningen för självutgivandet. Om så inte sker förvandlas utvaldheten till ett osunt privilegium och  i slutändan till förbannelse för den utvalde och till katastrof för de drabbade.