Bibelstudium den 6 dec 2023

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Texten ovan är autentisk, ingen litterär fiktion. Det som står ovan ingår ordagrant  i det som Paulus ville förmedla till den kristna församlingen i Rom. Så läst är textorden ett tidsdokument, en spegling av vad som en gång varit. Framför allt för den oss in i Paulus tankevärld.

Och i den tankevärlden höll tiden på att ta slut. Gudsriket var i antågande. Gamla livsmönster måste brytas, om inte bröts de sönder av sig själv i den explosion av händelser som det nya innebar.

Den bild Paulus gjort sig av det gamla som måste övergivas var pessimistisk. Han förutsatte festande och drickande, otukt och orgier, strider och avund. Och bakom detta livsmönster såg han inre drifter som svårligen lät sig övervinnas.

Själv associerar jag inte som Paulus. Dock vet jag hur rådande livsmönster och tänkesätt har förmåga att gå på djupet och prägla både rättskänsla, ideal och sätt att tänka. Det är som bakom influencers och förebilder fanns en gudomlig makt som skapade ideal med makt att föra människorna dit hen ville.

För mig som dagligen nalkas föreställningar som de återspeglas i bibeltexter från skilda tider står det sedan länge klart att som det är har det alltid varit. Även de bibliska idealen växlar över tid. Och det finns mycket i den bibliska föreställningsvärlden och idealbildningen som är mig djupt främmande, lika främmande som otukt och orgier var det för aposteln Paulus.

Vad har då Paulus att sätta emot? Vad kan göras för att mota de primitiva begär som med sin osynliga hand styr utvecklingen? Och i förlängningen vad ser jag  som botemedel mot en idealbildning som utifrån nya omständigheter i ständigt nya formationer omvandlar vår syn på det rätta och det förebildliga?

Paulus vet besked. ”Ikläd er Kristus” manar han. För Paulus är detta iklädande den enda förutsättningen för förnyelse. Att tro är för Paulus att leva ”iklädd Kristus”. Det betyder att forma sitt liv utifrån en föreställningsvärld där Kristus är den innersta formande beståndsdelen.

Avslutningsvis finns finns  det en parallelltext till orden om att ikläda sig Kristus.  Den återfinner vi i Galaterbrevets tredje kapitel. Där står 

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet. Gal 3:27 ff

Om detta iklädande är alltså mer att säga. Till det lär vi få återkomma.

Bibelstudium den 29 nov 2023

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. 1 Kor 15:22-28

I texten ovan Paulus vision av tidens slut och alltings upprättelse. Observera att jag skriver vision inte beskrivning. En beskrivning är det nog men inte en beskrivning som grundar sig på uppenbara fakta utan på en grundläggande trosföreställning. För mig känns det då adekvat att tala om en vision. 

Visioner å sin sida har den egenskapen att de leder oss på vår livsvandring, det i smått som stort. Ingen kan leva utan en inre föreställningsvärld och till den hör visioner. I allra högsta grad gällde detta också Paulus.

Vad var det då som styrde Paulus tankar och föreställningar. Inget mindre än Jesus och då honom som död och uppstånden. Det ena hade han sett, det andra upplevt.

Att det framför allt var  detta sistnämnda, Jesus som uppstånden som livade hans föreställningar om tidens slut  är ej att ta miste på. Uppståndelsens faktum var så viktig för honom att han tidigare i kapitlet räknar upp så många som det någonsin går som kunde vittna om denna uppståndelse. Helst ville han se uppståndelsen som ett obestridligt faktum. För oss moderna människor skulle det motsvara matematikens sanningar, för mig närmast att nio gånger nio är åttioett. Men det kunde han inte. Han fick nöja sig med att räkna upp så många vittnen som det någonsin gick för att bli så trovärdig som möjligt. Till dessa räknar han också sig själv, ”detta ofullgångna foster”  (1 Kor 15:8) som han kallar sig.

När han tar med sig själv, får detta  åtminstone mig att reagera.Med Paulus möte med den uppståndne var det ju ändå något speciellt. Det  skedde när Jesus redan var död, uppstånden och lämnat sin jordiska tillvaro. Var det då ändå inte en vision som Paulus hade fått uppleva i mötet med den uppståndne, inte ett möte i vanlig jordisk mening. 

Och är det inte så att den uppståndne inte låter sig skådas på vanligt sätt. Honom möter vi i visioner. Så var det då och så är det idag.

För mig har tron två sidor, båda lika viktiga. Den ena grundar sig på historiskt belagda fakta (korset), det andra på trosvisioner (uppståndelsen.) Båda lika viktiga.

För Paulus del var det i texten ovan f a uppståndelse-visionerna som var avgörande. Dessa utlöste hans tankar om tidens slut och alltings fullkomnande. Men det var också annat som gav hans föreställningar konkretion. Paulus levde i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och denna har också lämnat sina bidrag. Detta märker vi när vi närmare studerar de bibelassociationer som påverkat Paulus formuleringar.

För oss nutida kristna lär det vara likadant. Om det skall vara något värt att kallas just kristen är det trons förankring i död och uppståndelse. Den styr vår förståelse av nuet och ger oss ett bestämt hopp om framtiden. Men om vår kristna tro föder föreställningar identiska med dem Paulus ägde, vet jag inte. Men de lär gå i samma riktning.

Bibelstudium den 22 nov 2023

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till söder och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Amos 8: 11 f

Amos var en profet från 700-talet före Kristus. Mest är han känd för att han gisslar förtryckare, människor som skor sig på andra. Men boken som bär profetens namn handlar också om mycket annat. Dessutom är den redigerad så det är svårt att tala enhetligt om denne profet. Profetiorna får tala för sig själva.

Att profetian ovan syftar på nutid lär vara svårt att göra troligt. Ett är trots det säkert, att det profeten säger i bibelordet ovan delvis äger giltighet idag.

Vad är nämligen kännetecknande för ett modernt västerland? Att vi har fått grepp om mycket, dock inte om Gud. Vi har blivit så religiöst avvanda att vi har svårt, t o m att associera till Gud.

Gudsersättningar däremot flödar det av. Och till dessa räknar jag alla dessa närmast osannolika fördjupningar av det som inget annat är än yttringar av mänsklig skaparkraft. Människor som saknar ord för Gud skapar sina gudar. Bland de bildade finns de som strålar av närmast övervärldslig lycka över vad de funnit i en dikt, en bok eller i ett konstverk. Och går man inte för att finna Gud i kyrkan hittar man sin Gud på ställen där ingen Gud hittills talat. Det är religiös glöd på idrottsarenorna, religiös glöd i naturupplevelserna, religiös glöd i solidaritetsaktionerna.

Därmed inte sagt att man funnit det man sökte. För att finna den sanne Guden har man gjort sig urarva på det som traditionellt leder till Gud, som bön, gudstjänst, bibelstudium. Och man behärskar inte längre det religiösa språket och med det har man inte tillgång till de religiösa associationerna.

Hur har det blivit så? Därför att man i och med moderniteten medvetet och systematiskt brutit ner en religiös föreställningsvärld och inte ersatt den med något som motsvarar det man brutit ner. Men det religiösa behovet består varför gudsdyrkan kanaliseras till det som ingen Gud är.

Och där står vi idag i ett sekulariserat västerland. Vi har vänt Gud ryggen och ersatt Gud med inomvärldsliga skapelser. Som om Gud framträder i sin glans i en dikt, i ett konstverk eller i idoler som är långt ifrån gudalika.

Finns det då någon väg tillbaka? Skall någonsin en levande gudstro kunna uppstå ännu en gång. Jag vet inte. Den väg som hjälpt mig själv tillbaka till de gudomliga källorna är insikten om  livet som under, om själva tillvaron som ett tecken på ett gudomligt du. Livets under förutsätter en Gud, lika säkert som att av rök kan man ana eld. Sen förstås Jesus. Av denne domedagsprofet blev en gudomlig frälsare redan genom sitt tal, genomandat som det var av stränghet men också av en kärlek som svårligen låter sig anas av den som inte upplevt den. Och sen korset som inte är det som det synes vara, ett vittnesbörd om Guds frånvaro utan tvärtom ett tecken på gudomlig närvaro.

Men vägarna är stängda. De religiösa symbolhandlingarna väcker inte liv,  skapar inte tro. Ingenting tycks kunna göra det. Det man kan ta till, ja som man skolats till att utnyttja och leva av,  är ett kulturliv eller ett liv där människor upphöjs,  ja dyrkas som vore de gudar.

Att leva och samtidigt ha klart för sig att religionen inte dött men tagit sig andra vägar är påfrestande. Dessutom är det  frustrerande att inte kunna göra något åt det. Så oövervinneliga tycks dagens mänskliga avgudar vara att en återgång till skapelsens Gud och mänsklighetens frälsare är något västerlänningen idag  varken har känsla för eller kan föreställa sig.

För mig är detta tillstånd att leva i domen. Dom är för mig att gripa efter  utan att kunna ta tag i, att tro sig äga något som egentligen ingenting är värt i jämförelse med det som är värt allt.

Så var det idag med profeten Amos profetia tokad till nutid. Tröstlöst kan man tycka. Dock har profeten Amos inte sista ordet.

Bibelstudium den 15 nov 2023

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9-13

Många har ondgjort sig över att Bibel 2000 har ändrat på gamla Fader Vår. Dock inte jag. Tvärtom är jag tacksam över den form den kristna trons huvudbön nu fått. Detta på grund av att det nu framgår tydligt att tron vilar på något vi hoppas inte på något vi äger.

Guds namn är nämligen inte helgat, vi ber att det skall bli helgat. Guds rike har inte kommit, vi ber att det skall komma. Guds vilja råder inte, vi ber att den en dag skall bli rådande.

Att tro är inte att veta, inte att äga. Tron vilar på en förhoppning. Att tro är att sträcka sig mot något vi hoppas skall komma.

Det är alltså med tron som det är med allt gott i denna ofullkomliga värld. Tron är en rörelse mot något, aldrig ett fullbordat faktum. Den är en rörelse mot något för livet nödvändigt.

Det kryllar i dag av människor som inte säger sig inte tro när de samtidigt är ”trosladdade” mer än andra. All rörelse åt rätt riktning, all äkta utveckling förutsätter nämligen tro. Tron driver utvecklingen åt rätt riktning. Den är nödvändig för att livet skall utvecklas vidare. All utveckling åt rätt håll hänger på trosmänniskor. Därmed inte sagt att de tror på kristet sätt.

Men nu gällde det alltså Fader vår och böneropen där om att Gud skall bli det Gud innerst inne är. Slumpens skördar, meningslöst lidade, ja t o m detta att livet slutar i något som ter sig som det fullständiga utplånandet, allt får oss att undra om inte slump och meningslöshet är de drivande krafterna i historien.

Bara så att om jag gör allvar av denna dystra livsbetraktelse, skapar detta sätt att se det som den förutsätter. Livet stannar upp. Allt gott verk upphör. Död inträder.

Livet finns nämligen i förhoppningen. Förhoppningen  är redan som förhoppning en del av den verklighet som bedjaren hoppas på.

Glöm inte att det var Jesus själv som lyfte fram Fader vår som en mönsterbön för sina lärjungar. I slutändan är det han själv som ber den bön som han lär oss andra att be. För honom var hans bön lika verklig som för oss. Även för honom var den sanne Guden och den sanna verkligheten dold. Ond bråd död, fattigdom, elände och meningslöshet var även för honom dagens verklighet.

Men Jesus ropade inte ut Guds död och alltings meningslöshet. I stället bad han att just det skulle förverkligas som ännu inte visat minsta tecken på närvaro. Hans liv var en enda stor protest mot ondska och meningslöshet. I det meningslösas ställe och på det meningslösas plats ställde han Gud, den Gud han satte allt hopp till.

Och det ledde till meningslöshetens seger. Jesus dog på Golgata, men också till förhoppningens förverkligande. Jesus uppstod den första påskdagen.

Så också för oss som satt vart hopp till denne Jesus och tror som han. Vi äger inte segern men föregriper den genom en tro som mer än annat ter sig som ett hopp.

Bibelstudium den 8 nov 2023

I tro dog alla dessa* utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. (Hebr 11:13-16)

• Abrahams avkomma som enligt löftet skulle bli så talrika som stjärnorna på himlen.  1 Mos 15:f f

Först om Hebreerbrevet. Den okände författaren (läs om honom och hans brev i uppslagsdelen till NT 2000) till denna uppbyggelseskrift ser i Jesu försoningsgärning det i alla sammanhang avgörande. Till syvende och sist är det om detta enda denna man skriver. 

Till försoningen hör tron, en tro som ytterst är kopplad till tron på Jesus, men med rottrådar bakåt genom hela frälsningshistorien. Om denna tro handlar det elfte kapitlet i Hebreerbrevet och således även bibeltexten ovan.

Som genom en händelse känner jag igen mig, särskilt när jag läser detta troskapitel. Ni som följer mig på nätet vet hur ofta jag talar om trons nödvändighet i samspelet mellan tro och vetande. Tron blir död utan vetande och vetandet blir dött om det inte låter sig livas av trosföreställningar. Detta gäller i smått som i stort.

Nu dyker denna tanke upp i närmast renodlad form just  i kap 11 i Hebreerbrevet. Den okände författaren går t o m längre än jag. Denne konkretiserar hur tro blev till påtagligt liv i patriark-historien.  Han nöjer sig inte med att som jag tala om det nödvändiga samspelet för att skapa förutsättningar för liv.

Åter till texten. Här handlar det om ”Abrahams avkomma”. Författaren frågar sig hur det blev med alla dessa människor, ”lika talrika som stjärnorna på himlen”. De hade ju inte fått vad som utlovats. De dog alla, ofta till och med en ömklig död som ”gäster och främlingar.”

Men detta är inte hela sanningen försäkrar Hebreerbrevets författare. Gud har inte glömt dem. För dem återstår ”ett bättre land, ett i himlen” där de får lovsjunga Gud ”och kalla honom sin Gud”.

På vad grundar författaren denna tanke? Inte på någon odödlig själ som Abrahams avkomma förmodades äga som en gemensam egendom. Den tanken fanns inte i hans huvud. I stället grundar han sin övertygelse i Jesus och dennes försoningsgärning. Det var denna och inget annat som öppnade vägen till himlen. 

Det handlar för Hebreerbrevets författare om en försoningsgärning, som visserligen var bestämd till tid och plats. Allt förlöpte ju på Golgata. Men det som skedde där  hade en ”återklang” ända uppe i himlen. Om ”den återklangen” handlar det nionde kapitlet i Hebreerbrevet, under rubriken ”Tjänsten i den himmelska helgedomen”.

Inte undra på att Hebreerbrevet hamnade i bibeln. Orsaken var inte enbart att denna skrift missuppfattades och bedömdes vara författad av aposteln Paulus. Den djupaste orsaken var att denna skrift höll måttet. Den visade på det för kristen tro centrala, att Kristi försoning äger en sådan kraft att den kan upprätta t o m det redan förlorade. 

Att tron på försoningen är en kraft idag låter sig inte betvivlas. Men att den sträcker sig ända in i evighet behöver vi upplysas om.  Och den upplysningen ger oss idag Hebreerbrevets okände författare.

Bibelstudium den 1 nov 2023

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom 2 Kor 8:9

Versen ovan är ”paradigmatisk”. Det betyder att den är mönsterbildande. Mönsterbildande i den meningen att allt väsentligt vi som människor möter skall formas eller omformas  så att det harmonierar med det versen ovan står för. Så enligt kristen tro. Låt oss kalla detta kristna paradigm offertanken, många kallar den korsteologin.

Inte så att orden som uttrycker detta kristna paradigm är oföränderliga. Orden ovan är formade utifrån att församlingen i Korinth var resursstark medan däremot moderförsamlingen i Jerusalem levde i fattigdom. Paulus vädjar om kollekt helt enkelt, en generös kollekt som skapar utjämning. Likväl uttrycker hans vädjan klockrent det kristna paradigmet.

Det är saken som är viktig, en sak som kan anpassas till de mest skilda förhållanden. När jag arbetade fram det här bibelstudiet avbröts jag av ett telefonsamtal där samtalet kom att handla om Hamas illdåd i Israel. Folk kan bli som besinningslösa mördare när de blivit förtryckta tillräckligt länge, sa jag, i ett försök att göra de brutala morden på oskyldiga israeler begripliga. Jag behövde inte säga mer förrän jag översköljdes av av okvädingsord. Detta därför att jag  i stället för vedergällning i första hand tänkte på orsaken till mördandet och i förlängningen på framtida försoning.

Det kristna paradigmet  i ovan anförd mening kan enligt min mening läggas på det mesta. Det skall inte minst ge förnyad förståelse av de kristna grundvalarna, tydligast kanske i tolkningen av det Gamla testamentet.  Det berör livets alla områden, religiösa som världsliga. På alla de områden  hör Jesu offertanke hemma. Den problematiserar, omformar, och förnyar.

Offertanken omformar, däremot idealiserar den vare sig bibel eller omständigheter. Välmenande tolkningar av hemska texter i Gamla testamentet, eller partiska ställningstaganden för dem som religiöst eller politiskt befinner sig på den egna frontlinjen, är otillåtna.  Allt skall visserligen renas och förstås på nytt sätt utifrån trons paradigm. Men det måste ske öppet.  Hur mycket syndas det inte mot detta, särskilt i den kristna förkunnelsen.

För att råda bot mot detta oskick i kristen förkunnelse förordar jag det jag kallar den obligatoriska dubbelläsningen. Å ena sidan läser jag i mitt bibelstudium som det står. Jag kallar det historisk läsning. I denna historiska läsning försöker jag efter bästa förmåga, f a sakligt, förstå textens innehåll. Först därefter  vidtar omformningen, en omformning utifrån paradigmet ovan.

Sedan bara en sak till innan jag avslutar dessa mina reflexioner över det kristna paradigm som bibelversen ovan redovisar. Jag har observerat att särskilt aposteln Paulus i sina brev närmast renodlat denna kors- eller offerteologi. Dessutom har jag märkt att denna tanke eller denna teologi inte enbart är ett tankemönster eller en tolkningsnyckel. I sin tillämpning äger den kraft. Den kristendom Paulus förkunnar och praktiserade var fylld av kraft. Det hände saker där Paulus drog fram.

Jag tänker mig att det är likadant idag. Det som kännetecknar kristusefterföljelse är kraft. Tron bevisar mer än annat sin sanning i den inneboende kraften. 

Bibelstudium den 25 okt 2023

5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.(Psalt 68:5 ff)

För mig finns inte Gud i det motsägelsefria, inte i det färdiga, det fullkomnade. Lyckorikets Gud är för mig en avgud. På motsvarande sätt finner jag inte Jesus i idealiseringen av honom, mer i en paradoxal kamp att finna honom. Min tro är inte en trygg hamn, mer en motsägelsefull övertygelse om att jag ändå är på rätt väg.

För mig har tron sin motsvarighet i livet. Livet finns i pulsen mellan det trodda och det sedda, mellan det uppnådda och det ännu ej förverkligade. För mig är det redan uppnådda  lyckoriket en chimär. Jag eftersträvar inte lycka, istället mening och sammanhang.

Därför har jag svårt med de texter ur bibeln i Evangelieboken som jag upplever idylliserande eller apologetiska. Detta har gjort att jag valt att lägga ut den för 20 efter Trefaldighet  föreslagna Psaltarpsalmen (Psalm 68:5-7) i stället för någon av de ordinarie texterna  för denna dag.

 I psalm 68 vittnas om den Gud som också jag vill hylla. Psalmens Gud är de ”faderlösas fader och änkornas beskyddare”. Jag ser för min inre blick hur Jesus med mig hyllar Gud genom att recitera just de orden.

 Men det står också annat i denna till omfånget omfattande psalm. I sin huvuddel  vittnar den om en triumferande Gud som slår ner allt motstånd och går triumferande fram. 

Att psalmen hänvisar till ett festtåg i Jerusalems tempel framgår av innehållet. I psalmen  beskrivs t o m festståget ”Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin”. (Ps 68:26)

Men trots allt är det inte i beskrivningen av detta festtåg  jag hittar psalmens puls. Den finner jag i det som motsäger psalmens jubel. Allt är ju trots allt inte seger och triumf i den värld som är vår. Inte ens Gud tycks ständigt gå triumferande fram. När detta t o m  noteras i psalmens lovsång blir den av mig försedd med en äkthetsstämpel som den annars inte skulle äga.

I två vädjanden framgår detta motsägelsefulla. Dels sker det i en formulering som jag begriper,

 Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss. (Ps 69:29)

dels i en som jag och med mig t o m bibelforskarna inte fullt ut förstår. Där läser jag:

  Kväv odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar…Skingra de folk som vill krig! (Psalm 69:31)

Allt är alltså inte så fullkomnat  som det verkar. Tron på den suveräne allhärskaren motsägs av verklighet som också har annat att förtälja.

Så är det i denna motsägelsefulla värld. Trons jubel motsägs av verklighetens vittnesbörd. Det är trons villkor. Bekräftas inte detta av apostlen Paulus som i sitt andra brev till korinthierna mitt i all sin trosvisshet ändå konstaterar; I denna värld lever vi i tro inte i åskådning ( 2 Kor 5:7) 

Bibelstudium den 18 okt 2023 

Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.« 

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!« Markus 2:1-12

Jag koncentrerar mig på den första delen av texten ovan. För tydlighetens skull är den delen återgiven i spärrad form.  Jag begränsar mig till denna första del därför att jag då ges tillfälle att visa vad tron på Jesus betyder för mig liksom hur jag uppfattar fenomenet tro för andra.  Bibelstudiet idag har alltså formen av ett vittnesbörd. 

Denna text återfinns i alla synoptiska evangelier (Matteus, Markus och Lukas). Alla tre är entydiga i att det var att tron hos de fyra män som bar den lame till Jesus som gjorde att Jesus förlät den lames synder och därefter botade honom.  Här ges  alltså ett exempel på ställföreträdande tro, uttryckt i ställföreträdande handling.

Och jag tänker att det nog är på handlingen det fortfarande hänger.  Vidare påminns  jag om hur känsligt det är  göra gott och samtidigt försöka förmå någon att tro. Det är lätt gjort att man försöker tvinga på någon det denne inte frågat efter. Detta dessutom på ett försåtligt sätt eftersom tvånget är förbundet med en handling som är präglad av omsorg och omtanke.

För mig måste alltid handlingen äga företräde. Kristen tro är en handlingens religion. Men i vilket mening skapar den också tro ? När blir min handling lik de fyra männens som bar den lame mannen till Jesus så att denne blev både förlåten och helad?

Som jag ser det först när jag lämnat den jag gjort gott mot  i fred. Det blir direkt fel om jag försöker pådyvla henne min tro. En människa äger själv både sin tro och sin otro. Min uppgift är  begränsad till att försöka bereda väg för tron, i bästa fall vara en trons förelöpare i  Johannes döparens efterföljd.

Det blir i så fall en Johannes döparen men nu i ny gestalt. Jag domderar inte som denne, jag varken varnar eller hotar. Vad jag däremot gör är att försöka vara en ögonöppnare. Detta genom att påvisa att allt mänskligt liv förutsätter tro. Tron är en oundviklig del av det liv som ständigt väller över oss från det första andetaget till det sista. Alternativet är inte tro eller otro. Frågan är inte om jag tror utan på vad.

Det är här Jesus kommer in. I min erfarenhet träder denne Jesus inte in som undergöraren. Jesus blir levande för mig vid försoningens kors. Det är denne försoningens Jesus jag är satt att visa på. Det var alltså inte enbart slumpen som gjorde att jag i dag styckade en enhetlig text och koncentrerade mig på den inledande delen där Jesus förlät den lames synd. Det är om denne förlåtelsens Jesus jag kan tala med frimodighet. Undrens Jesus överlåter jag åt andra att vittna om. 

Bibelstudium den 11 okt 2023

Nästan alla särar på tro och verklighet. Tron är en sak, verkligheten en annan. Så gör inte jag. För mig är tron kopplad till verkligheten. Tron är i sin grundläggande form en reaktion på ett ofrånkomligt faktum, att jag är delaktig i undret över alla under, livet. Att tro är så förstådd ett medvetet ja till livet

Vi människor är vad jag vet, de enda varelserna på jorden som fått förmåga att tro, d v s att säga ja till livet som under och förhålla oss utifrån detta ja.  Vi kan inom vissa gränser dessutom i viss mån styra våra liv utifrån vår tro. Däri skiljer vi oss från djuren som jag föreställer mig i högre grad är styrda av sina instinkter.

Till tron hör för mig ”trossprånget”. Trossprånget innebär att jag relaterar mig till livets under, för mig i första han att  av det blir ett du, att av faktum blir angelägenhet.

För min står jag inför  detta trossprång dagligen. Det sker alldeles tydligt  när jag stiger över tröskeln till min hustrus demensboende. Där heter livets representanter sjukvårdsbiträden och undersköterskor. Det vore en katastrof om jag i den miljön inte kunde skilja Sevdie från Chris och behandlade Homeira som vore hon Fartun eller såg på Mortaza från Afghanistan som vore han uppvuxen i Kumla. Det vore att ta livets representanter för självklara. Det vore ett svek mot min tro.

Men vad har detta med bibel och bibelstudium att göra. Mycket faktiskt. Det som gäller i det lilla har sin motsvarighet också i det stora. Inför de välgärningar som dagligen kommer mig till del duger det inte att nöja sig med att konstatera. Livet måste i ett trossprång få bli till ett du som för psalmisten när denne bekände

10Du Gud tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik.Guds flod är full av vatten.Du får säden att växa, du sörjer för jorden. 11Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer. 12Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar. 13Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. 14Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Psalm 65:10-14

Och hur förhålla sig när denna lovsång inte svarar mot verkligheten? Detta när  naturen gör uppror och blir till en plats där naturkatastrofer blint raderar ut liv. Nu duger inte att sjunga lovsång till livets Gud som dagligen föder oss. Nu förflyttas mitt ja till livet till ett ja till korset.   Nu ser jag bakom Kristus på korset en Gud som är Herre också över det onda och kan vända katastrof till seger.

Bibelstudium den 4 okt 2023

Jakobs dröm i Betel

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 1 Mos 28:10-14

För mig är inte frågan om änglar finns. De måste finnas. Livet kräver det. Tvivlar vi på änglarna, dessa Guds budbärare i såväl dåtid som i nutid, får vi skapa dem. Och det har vi också gjort. Vi höjer upp vissa till änglastatus därför att själva livet kräver det. Änglarna av idag heter idoler, förebilder eller t o m fantasifoster, alla finns eller har funnits för livets skull, det goda livets eller det onda. Bilden av ängeln må vara falsk, den falska som den riktiga ger livet mening eller kanske hellre inriktning. Så i bibeln som i nutiden.

Dagens text handlar om Jakob, en av det israelitiska folkets anfäder. Denne var på väg till Paddan Aram för att finna sig en hustru. I Betel hade han sin dröm om änglastegen och Guds änglar som gick upp och ned på den.

Om inte hela texten är en myt vars syfte är att påverka oss inte Jakob, förmodar jag att Jakobs änglasyn var bland det som formade både dennes fortsatta liv och gudstro. Så är det nämligen med våra änglasyner, vare sig dessa rör världsliga ting eller andliga. De påverkar oss på djupet. Först i demensens yttersta mörker suddas de viktigaste änglasynerna bort.

Av detta mitt sätt att se följer inte att jag är okritisk till våra änglar.  Alltför ofta präglas vi av änglasyner som leder åt fel håll. Hela kulturer kan gå under därför att falska änglasyner präglat människors sinnen. Och då menar jag inte enbart änglasyner utan förankring till den bibliska föreställningsvärlden utan även dem som har sin plats i bibeln. Jakobs dröm i Betel är ett exempel på en änglasyn som fört såväl gott som ont med sig.

Läser ni hela texten ovan märker ni att texten har två delar. Dels handlar den om änglarna som vandrade upp och ner på änglastegen (trappan), dels om de löften som gavs den blivande patriarken Jakob i samband med detta. Jakob och hans efterkommande utlovas av Herren både land och välde. Israels barn skall bli ”som stoftkornen på jorden”, ett välsignat folk, välsignat mer än andra.

Om jag ställer mig undrande till detta löfte betyder det inte så mycket. Men om Jesus gör det desto mer. När Jesus framträdde togs inte löftet tillbaka, men det vreds om och gavs ny riktning. Hela Jesu liv var nämligen en riktningsgivare där målet inte var makt och styrka utan tjänande. Jesus talar aldrig om storriket Israel, desto mer om Guds herravälde i människors hjärtan. Israel var inte kallat till att stå över andra folk, dess herradöme bestod i  tjänande.

Av detta lär åtminstone jag att vi skall ställa oss kritiska till våra änglasyner, d v s till de visioner som bär upp vår livshållning. Över änglarna finns för mig en Kristus som kan påverka t o m vårt inres allra heligaste föreställningar.