Bibelstudium den 17 jan 2024

Herren lovar att visa sin härlighet

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22 När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se”. (2 Mos 33:18-23)

Lika för oss alla. Berättelsen bildar bakgrund till stundens verklighet. Berättelsen i sin tur är det vi upplevt, tagit till oss, omsmält och bevarat. Samspelet mellan dessa båda storheter, berättelsen och verkligheten är i funktion vilket vi vill det eller inte. På gott när vår berättelse gör oss väl , på ont när vår berättelse gör oss ont.

Som i vardagens verklighet i religionens värld. Vår religion, hur den nu ser ut, är en del av den berättelse med vilken vi möter verkligheten.

Till den berättelsen hör med fördel ovanstående text. Den konkretiserar människans relation till Gud. Längre än berättelsens Mose som såg Gud på ryggen lär ingen komma. Inte heller kortare. Verklighetens under är av det slaget att frågan om Gud blir oundviklig vare sig vi vill eller inte.

Om berättelsen ovan som utgör dagens text kan ytterligare tilläggas. Den ingår i den stora berättelsen, den om Israels barns befrielse från Egypten på vilken såväl judisk som kristen tradition bygger. Fråga mig inte om historiciteten. Det som går att veta för en vanlig dödlig återfinner vi i kortfattad form i artikeln Moseböckerna. Denna ingår i uppslagsdelen till Bibel 2000. Där framkommer att bibelns skildring av det  s k exodus (uttåget) har en komplicerad bakgrund där myt och verklighet är sammanfogade till en komplicerad helhet. Till den helheten hör ovanstående berättelse om Mose möte med Gud.

För mig ingår just berättelsen om Mose möte med Gud i något för min tro grundläggande. Jag kan nämligen lika lite som Mose komma längre än att se Gud på ryggen. Och den Gud jag ser på ryggen är precis som i textorden nådig mot den han vill vara nådig mot och barmhärtig mot den han vill vara barmhärtig mot. Att lägga märke till är att Gud inte tycks barmhärtig mot alla.

 Hur väl stämmer inte detta med vad jag själv erfarit. Med en dåres envishet ber jag dagligen om att Gud skall förbarma sig. Men Gud svarar inte trots att dem jag ber för tycks mig drabbade oförskyllt. De har inte gjort mer illa än någon annan. 

Och hur jag än försöker  får min gudstro aldrig tillräcklig konkretion. Guds sanna väsen glider undan för mig. Det är som vore Gud slumpens Gud. Nog ser jag Gud men alltid på ryggen.

Min tröst är Kristus. I tro på honom blir det dunkla klart, kärlekens väsen uppenbart och min livsväg utstakad.

I min egen berättelse har alltså den Gud som Mose fick se på ryggen sin plats. Det har för den del även de uttågstraditioner som bildar ram till ovanstående berättelse om Mose möte med Gud. Men såväl Gud som uttåg saknar liv förrän Kristus infogas i bilden. Detta sagt utifrån att ingen kan leva utan en berättelse. Frågan är bara vilken. 

Bibelstudium den 10 jan 2024

Herrens tjänare och hans uppgift

1Detta är min tjänare som jag ger kraft,

min utvalde som jag har kär.

Jag låter min ande komma över honom,

han skall föra ut rätten till folken.

2Han ropar inte, han höjer inte rösten,

hans stämma hörs inte på gatorna.

3Det knäckta strået bryter han inte av,

den tynande lågan släcker han inte.

 För mig blir Bibeln Guds ord när man lärt sig skilja 1 det styrande från det styrda och 2 det allmängiltiga från det tillfälliga. I dag om 1 dvs om det i bibeln styrande. 

Texten ovan hör till det styrande, t o m till det mest styrande i hela bibeln. Den handlar om tjänaren över alla tjänare, den före alla andra utvalde.

Vem denne är sägs inte. Men sammanhanget får oss ana att adressaten är ett folk, Israels folk, det folk som tycktes krossat, fördrivet  och slutgiltigt annekterat (den babyloniska fångenskapen).

Just när denna katastrof  syntes slutgiltigt bekräftad häver profeten på Guds uppdrag upp sin röst. I en av bibelns mest överraskande passager förkunnar denne  att detta krossade folk var utvalt före alla andra folk, utvalt att föra Guds rätt till seger. Detta inte med vapenmakt utan med en förunderlig barmhärtighet som sitt enda redskap.

Att utvaldhetens villkor är barmhärtighet låter oss sammanhanget ana. Varom inte blir utvaldheten till en förbannelse. Eller sagt på annat sätt. När utvaldheten blir till en rättighet, ett privilegium, förvandlades utvaldheten till förbannelse, först som nådegåva är den giltig.

Den sanning som här utsägs är stor, så stor att den inte ryms som den sanna profetian  om  ett folk, om än så utvalt. Den tränger in på alla områden. Säg den ledare, eller för den del även den med inre gåvor särskilt välrustade , som inte inser att det hon äger är en gåva, utan tror det vara en resurs att fritt bruka för egen vinning. Då blir, vilket avsikten än är , det givna till en förbannelse.

Som om sanningen ens ryms här. För oss kristna ryms den först i Kristus. Hela dennes liv var ett liv i utvaldhet vars kännetecken var maktutövning i omvänd mening. ”Det knäckta strået bryter han inte av”, var lösenordet i den ursprungliga profetian. För vem passar detta lösenord bättre än på Kristus.

Om den utvalde sägs att Guds Ande skall komma över honom. Guds andes kännetecken är alltså att inte bryta den ”knäckta strået”. Detta väl att märka när vi i bibeln i andra sammanhang läser om Guds ande. Med Jesaja 42 som styrande bibelord blir att inte bryta det knäckta strået Andens ledande kännetecken.

Detta bör jag som bibelläsare ha i åtanke exempelvis när vi i Apostlagärningarna 19:6 läser om  hur Paulus i Efesos  ”lade sina händer” på dopkandidaterna varpå  ”den helige Anden” kom över dem och ”de talade i tungor och profeterade”.

Hur lätt är det inte att låta tecknet ”tungotal” förvandlas från gåva till privilegium, varpå gåvan ofelbart förvandlas från välsignelse till förbannelse.  Detta inte enbart påpekat för  högmodiga karismatiker, utan även till oss andra som tar våra gåvor för något vi rättmätigt äger, när de i själva verket är givna av nåd.

Bibelstudium den 3 jan 2024

Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba!” Fader! Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. Gal 4:4-7 

Orden ovan är ett citat från Paulus brev till galaterna. För Paulus var det han skrev det  han behövde få sagt. Samtidigt speglar orden genuint Paulus eget inre,  d v s dennes föreställningsvärld. Och föreställningsvärld i sin tur är inget annat än en människas tro. Orden ovan skall alltså ses som ett  trosvittnesbörd.

Om föreställningsvärlden/tron som företeelse behöver därtill sägas att den är något ingen kan vara förutan. Den är människans koppling till den verklighet hon lever i. Utan den inget mänskligt liv. 

Om Paulus  föreställningsvärld/tro är mycket att säga. Den kom att på ett väsentligt sätt forma kristen  tro  för all framtid. Hur Paulus i detalj  tänkte kan de lärda diskutera, vad han var ute efter är desto tydligare. Det är om det fortsättningen skall handla.

Du behöver ta tron på Jesus till ditt hjärta. Så lyder hans budskap i kortform.  Först då kan du leva som Gud vill att du skall leva. Regler, bestämmelser, ideal i all ära. De betyder föga i jämförelse med den kraft det innebär att vara uppfylld av Kristus. I tron på Kristus går allt av sig själv. Det finns inget inom mig som stretar emot. Allt ser jag med nya ögon. Inte tal om att sanningen är att jag genom en slump är utslängd i ett sammanhang som i slutändan saknar mening. Inte tal om att sanningen om Gud låter sig begränsas till insikten  att Gud står för livet, d v s undret över alla under, det faktum som inte låter sig förnekas.

Inte tal om att den slutligs sanningen om Gud är att livets Gud ger och tar med samma varma hand, han dödar och gör levande, han ger och tar utan för oss begriplig konsekvens. I tron på Kristus har jag funnit att Gud mer än annat är försoningens Gud, f a leder mig Gud in på försoningens vägar.

Alternativet då, är det att stryka Gud från dagordningen som så många tycks mena. Men det alternativet låter sig inte väljas. Livets under låter sig ej förnekas. Dess faktum tvingar oss att finna vägar som hjälper oss ta vara på det liv vi fått. Det är här vi återfinner det som Paulus kallar lagens väg. Med lagen som styrmedel försöker vi hantera det liv som är oss givet.

Lagarna må vara förträffliga, reglerna för samlevnad präglade av omsorg och kärlek. Ändå är lagens väg inte framkomlig. Dess grundfel är att den vilar på människors axlar, dess oframkomlighet  på att människor säger en sak och menar en annan.

Nog har lagarna sitt berättigande men inte i herresätet. I herresätet skall Kristus finnas och kloka lagar dennes tjänare.

Sanningen i detta erfar vi dagligen. Att  vara uppfyllda är en förutsättning för att kunna göra. Och uppfylld innebär för Paulus att vara uppfylld av Kristus, uppfylld för att kunna leva som lagen bjuder. Och den uppfyllelsen står enbart trons Kristus för. Det är Paulus entydiga budskap.

Bibelstudium den 27 dec 2023

Och erkänt stor är vår religions hemlighet:

Han uppenbarades som jordisk varelse,

rättfärdigades som andlig, 

skådades av änglarna,

förkunnades bland hedningarna,

vann tro i världen

och togs upp i härligheten. 1 Tim 3:16

Stycket ovan ”är troligen ett citat av någon text som användes i gudstjänsten, t ex som trosbekännelse eller hymn. (Ur kommentaren till Bibel 2000)

Vad jag förstår finns alltså inbakad i en av de senaste texterna i Nya testamentet en hel liten trosbekännelse. Så gammal är den att den stammar från den tid då traditionen efter Paulus var levande.

Denna trosbekännelse är i all sin enkelhet fulländad. Som all äkta kristen trosbekännelse återspeglar den fakta och tro i förening. Här är föreningen mellan dessa två komponenter sammanfogade i en tvåklang i harmonisk fördelning mellan de båda.

Han uppenbarades som jordisk varelse (faktum)

rättfärdigades som andlig (tro)

skådades av änglarna (tro)

förkunnades bland hedningarna (faktum)

vann tro i världen (faktum)

och togs upp i härligheten (tro)

(faktum, tro, tro, faktum, faktum, tro)

Som i denna förmodligen tidigaste trosbekännelse vi känner till förhåller det sig fortfarande. Kristen tro är en förening av fakta och trosföreställningar, allt med inriktning  på Jesus. Det är genom honom och inget annat vi kristna äger vår förbindelse med Gud. Vi behöver Jesus som förmedlare för att vår tro skall äga den inriktning som förmår bära oss genom livet.

Jesus uppenbarar nämligen det för oss specifika, det som bär oss genom livet. Och han är det som faktum och tro. Det betyder att Jesus är förankrad i historien och samtidigt ett föremål för vår inre föreställning.

Många kristna trosbekännare vill bättra på denna Jesusbekännelse genom att öka på faktadelen och tona ner trosmomentet. De ivrar för att framhäva det faktiska på det troddas bekostnad. Jesus blir mer trovärdig på det sättet, menar de.

Dessa faktaivrare betänker inte verklighetens väsen. Å ena sidan lever människan på det faktiska, å den andra behöver hon en föreställningsvärld för att kunna hantera den verklighet hon mötet. Det mänskliga livets själva väsen består av ett samspel mellan det sedda och det trodda, där det sedda står för det faktiska, det trodda för hur vi uppfattar det faktiska. När livet är friskt befruktar det ena det andra och blir till hjälp för att vi skall kunna leva.

Och som det är i det dagliga livet är det också i den kristna trons värld. Det faktiska och det trodda stimulerar varandra och resultatet blir en levande kristen tro.

I detta spel har vi mer hjälp av trosbekännelsen ovan än av många av de senare tillkomna. Med precision fastställer den var tron skall komma  in, den tro som ger liv åt den kristna trons  fakta. Och resultatet visar på sanningshalten. Kristen tro skriver in sin sanning i sin verkan.

Bibelstudium den 20 dec 2023

17Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog. 18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige. 20Ty då är det slut med tyrannerna, …Jesaja 29:17-21

Bibelns vägar är flera. Hur kunde det vara annat i en boksamling som tillkommit under så lång tid och under så skiftande förhållanden. Enhetlig blir den först när utgångsläget är fixerat och vägen bestämd utifrån detta. Utgångsläget får alltså bestämma förståelsen. Så också idag där bibelordet är hämtat från profeten Jesaja, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus i ett land hotat till sin existens av en övermäktig stormakt.

Utgångsläget är alltså hot. Hot är förstås bara förnamnet. Katastrofen och olyckan har redan drabbat såväl natur som människa. Jag tänker mig ett Libanon lik en öken och jag ser döva, blinda, förtryckta och fattiga uppradade framför mig. För mig är det en tänkt verklighet, för dem som levde då en realitet.

Det är så jag vill att det skall se ut när jag inleder min trosvandring.  Den kristna tro som jag bekänner har inte sin utgångspunkt i jubel utan i förtvivlan. För mig börjar inte tron i uppståndelsens triumf utan i korsets förtvivlan. Är något bibelord levande för mig är det Jesu ord på korset, min Gud min Gud varför har du övergivit mig.

Jag vill alltså se verkligheten som den är bakom alla förställningar och skönmålningar. Och jag vill se den med Jesu ögon, den Jesus som förlitade sig på Gud mitt i all sin övergivenhet.

Detta har inte bara betytt att jag försökt vara realistisk i min syn på tid, omständigheter och människor jag har omkring mig. Det har också i mitt bibelstudium och i min betraktelse av den kristna tron såväl i historia som i nutid inneburit att jag medvetet försökt undvika skönmålning. Inte ens bibeltexterna skönmålar jag. Det är alltså inte säkert att jag vid läsning av aposteln Paulus håller med honom alla gånger. Om någon är noggrann med att notera bibelns motsägelsefullhet så är det jag.

Jag bottnar alltså inte enbart i att jag registrerar elände i i Libanon på 700-talet för Kristus, jag bottnar också i den katastrof som drabbade Jesus när denne förkunnade Guds rikes snara ankomst.

Men övergivenheten var för Jesus inte det sista. Gudsförnekelse var för honom utesluten. När han dog var det till Gud han överlämnade sin ande. Så inte heller för profeten Jesaja som mer än många skådat meningslöshetens och dödens många ansikten.

I trons hopp såg profeten allt födas på nytt, natur som människor och i trons hopp ser också jag liv spira utifrån min övertygelse att Jesu offer inte var slutet utan början på något nytt.

Men för att se det behöver jag bottna i katastrofen, mer än annat i den katastrof som drabbade min frälsare. Om inte blir allt för mig en fantasi, en saga.

Bibelstudium den 13 dec 2023

Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. 2Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. 3Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. 4 Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Rom 15:1-4

Det är med bibeltexter som med det mesta. De speglar ett samtidigt förutsätter de något annat. Detta gör inte bara bibeltexter svåra att begripa utan också mycket annat. Det vet den som kommer från en annan kulturkrets och hamnat i vårt land. Orden kan hen tyda, men inte innebörden. För det krävs mer än att läsa av vad läpparna säger.

Texten ovan representerar ett förståelseskikt. Samtidigt förutsätter den kännedom om ett annat. Dessutom innehåller texten en hänvisning till psalm 69 Psaltaren. Även förståelsen av denna förutsätter en tolkningsnyckel som inte ger sig själv.

Vi börjar med psaltarpsalmen. Den skildrar utsatthet, oförtjänt lidande utan gräns. För de första kristna är den utsatte Kristus, självklart Kristus.  Inget oförtjänt lidande var ju som dennes. Men inte bara så, de första kristna läste också in mening i detta lidande. Det skedde för oss. Det var för oss Kristus led för att vi skall orka lida för andra. Det leder i texten till att ”hjälpa de svaga med deras bördor”.

Sen till bibelordet ovan  i sin helhet.  Det handlar alldeles uppenbart om vår uppgift som kristna att stå upp för de svaga, att i Jesu efterföljd i första hand tänka på vår nästas väl inte vårt eget. Inget märkligt med det. Närmast övertydligt redovisar Paulus ideal som är de klassiskt kristna.

Men därmed är inte allt sagt. Orden om att i första hand tänka på andra är inte hela sanningen. Under dessa ord finns ytterligare ett betydelseskikt, visserligen här dolt men uppenbart för den som känner sin Paulus och f a för den som känner sin bibel.

Detta här osynliga grundskikt beskriver utvaldhet, handlar om Israel som de av Gud före alla andra utvalda. Det beskriver ett folk som befriades från Egypten, vandrade torrskodda genom ett hav som vek undan framför deras fötter, om en vandring som fortsatte genom öknen och fullbordades i det utvalda landet. Och det handlar slutligen om de utvaldas triumf genom Jesu uppståndelse och om ett oförlikneligt liv som före alla andra bevarade.

Sen kommer den poäng som är dold för den som inte känner bibelns språk, inte kan ta sig ned till dess djupskikt. Det ena skall förenas med det andra för att evangeliets innebörd skall bli tydlig.

När så sker blir utvaldhet ingen  favör utan en uppgift att leva i självutgivande kärlek. Ja utvaldheten blir själva förutsättningen för självutgivandet. Om så inte sker förvandlas utvaldheten till ett osunt privilegium och  i slutändan till förbannelse för den utvalde och till katastrof för de drabbade.

Bibelstudium den 6 dec 2023

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Texten ovan är autentisk, ingen litterär fiktion. Det som står ovan ingår ordagrant  i det som Paulus ville förmedla till den kristna församlingen i Rom. Så läst är textorden ett tidsdokument, en spegling av vad som en gång varit. Framför allt för den oss in i Paulus tankevärld.

Och i den tankevärlden höll tiden på att ta slut. Gudsriket var i antågande. Gamla livsmönster måste brytas, om inte bröts de sönder av sig själv i den explosion av händelser som det nya innebar.

Den bild Paulus gjort sig av det gamla som måste övergivas var pessimistisk. Han förutsatte festande och drickande, otukt och orgier, strider och avund. Och bakom detta livsmönster såg han inre drifter som svårligen lät sig övervinnas.

Själv associerar jag inte som Paulus. Dock vet jag hur rådande livsmönster och tänkesätt har förmåga att gå på djupet och prägla både rättskänsla, ideal och sätt att tänka. Det är som bakom influencers och förebilder fanns en gudomlig makt som skapade ideal med makt att föra människorna dit hen ville.

För mig som dagligen nalkas föreställningar som de återspeglas i bibeltexter från skilda tider står det sedan länge klart att som det är har det alltid varit. Även de bibliska idealen växlar över tid. Och det finns mycket i den bibliska föreställningsvärlden och idealbildningen som är mig djupt främmande, lika främmande som otukt och orgier var det för aposteln Paulus.

Vad har då Paulus att sätta emot? Vad kan göras för att mota de primitiva begär som med sin osynliga hand styr utvecklingen? Och i förlängningen vad ser jag  som botemedel mot en idealbildning som utifrån nya omständigheter i ständigt nya formationer omvandlar vår syn på det rätta och det förebildliga?

Paulus vet besked. ”Ikläd er Kristus” manar han. För Paulus är detta iklädande den enda förutsättningen för förnyelse. Att tro är för Paulus att leva ”iklädd Kristus”. Det betyder att forma sitt liv utifrån en föreställningsvärld där Kristus är den innersta formande beståndsdelen.

Avslutningsvis finns finns  det en parallelltext till orden om att ikläda sig Kristus.  Den återfinner vi i Galaterbrevets tredje kapitel. Där står 

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet. Gal 3:27 ff

Om detta iklädande är alltså mer att säga. Till det lär vi få återkomma.

Bibelstudium den 29 nov 2023

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. 1 Kor 15:22-28

I texten ovan Paulus vision av tidens slut och alltings upprättelse. Observera att jag skriver vision inte beskrivning. En beskrivning är det nog men inte en beskrivning som grundar sig på uppenbara fakta utan på en grundläggande trosföreställning. För mig känns det då adekvat att tala om en vision. 

Visioner å sin sida har den egenskapen att de leder oss på vår livsvandring, det i smått som stort. Ingen kan leva utan en inre föreställningsvärld och till den hör visioner. I allra högsta grad gällde detta också Paulus.

Vad var det då som styrde Paulus tankar och föreställningar. Inget mindre än Jesus och då honom som död och uppstånden. Det ena hade han sett, det andra upplevt.

Att det framför allt var  detta sistnämnda, Jesus som uppstånden som livade hans föreställningar om tidens slut  är ej att ta miste på. Uppståndelsens faktum var så viktig för honom att han tidigare i kapitlet räknar upp så många som det någonsin går som kunde vittna om denna uppståndelse. Helst ville han se uppståndelsen som ett obestridligt faktum. För oss moderna människor skulle det motsvara matematikens sanningar, för mig närmast att nio gånger nio är åttioett. Men det kunde han inte. Han fick nöja sig med att räkna upp så många vittnen som det någonsin gick för att bli så trovärdig som möjligt. Till dessa räknar han också sig själv, ”detta ofullgångna foster”  (1 Kor 15:8) som han kallar sig.

När han tar med sig själv, får detta  åtminstone mig att reagera.Med Paulus möte med den uppståndne var det ju ändå något speciellt. Det  skedde när Jesus redan var död, uppstånden och lämnat sin jordiska tillvaro. Var det då ändå inte en vision som Paulus hade fått uppleva i mötet med den uppståndne, inte ett möte i vanlig jordisk mening. 

Och är det inte så att den uppståndne inte låter sig skådas på vanligt sätt. Honom möter vi i visioner. Så var det då och så är det idag.

För mig har tron två sidor, båda lika viktiga. Den ena grundar sig på historiskt belagda fakta (korset), det andra på trosvisioner (uppståndelsen.) Båda lika viktiga.

För Paulus del var det i texten ovan f a uppståndelse-visionerna som var avgörande. Dessa utlöste hans tankar om tidens slut och alltings fullkomnande. Men det var också annat som gav hans föreställningar konkretion. Paulus levde i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och denna har också lämnat sina bidrag. Detta märker vi när vi närmare studerar de bibelassociationer som påverkat Paulus formuleringar.

För oss nutida kristna lär det vara likadant. Om det skall vara något värt att kallas just kristen är det trons förankring i död och uppståndelse. Den styr vår förståelse av nuet och ger oss ett bestämt hopp om framtiden. Men om vår kristna tro föder föreställningar identiska med dem Paulus ägde, vet jag inte. Men de lär gå i samma riktning.

Bibelstudium den 22 nov 2023

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till söder och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Amos 8: 11 f

Amos var en profet från 700-talet före Kristus. Mest är han känd för att han gisslar förtryckare, människor som skor sig på andra. Men boken som bär profetens namn handlar också om mycket annat. Dessutom är den redigerad så det är svårt att tala enhetligt om denne profet. Profetiorna får tala för sig själva.

Att profetian ovan syftar på nutid lär vara svårt att göra troligt. Ett är trots det säkert, att det profeten säger i bibelordet ovan delvis äger giltighet idag.

Vad är nämligen kännetecknande för ett modernt västerland? Att vi har fått grepp om mycket, dock inte om Gud. Vi har blivit så religiöst avvanda att vi har svårt, t o m att associera till Gud.

Gudsersättningar däremot flödar det av. Och till dessa räknar jag alla dessa närmast osannolika fördjupningar av det som inget annat är än yttringar av mänsklig skaparkraft. Människor som saknar ord för Gud skapar sina gudar. Bland de bildade finns de som strålar av närmast övervärldslig lycka över vad de funnit i en dikt, en bok eller i ett konstverk. Och går man inte för att finna Gud i kyrkan hittar man sin Gud på ställen där ingen Gud hittills talat. Det är religiös glöd på idrottsarenorna, religiös glöd i naturupplevelserna, religiös glöd i solidaritetsaktionerna.

Därmed inte sagt att man funnit det man sökte. För att finna den sanne Guden har man gjort sig urarva på det som traditionellt leder till Gud, som bön, gudstjänst, bibelstudium. Och man behärskar inte längre det religiösa språket och med det har man inte tillgång till de religiösa associationerna.

Hur har det blivit så? Därför att man i och med moderniteten medvetet och systematiskt brutit ner en religiös föreställningsvärld och inte ersatt den med något som motsvarar det man brutit ner. Men det religiösa behovet består varför gudsdyrkan kanaliseras till det som ingen Gud är.

Och där står vi idag i ett sekulariserat västerland. Vi har vänt Gud ryggen och ersatt Gud med inomvärldsliga skapelser. Som om Gud framträder i sin glans i en dikt, i ett konstverk eller i idoler som är långt ifrån gudalika.

Finns det då någon väg tillbaka? Skall någonsin en levande gudstro kunna uppstå ännu en gång. Jag vet inte. Den väg som hjälpt mig själv tillbaka till de gudomliga källorna är insikten om  livet som under, om själva tillvaron som ett tecken på ett gudomligt du. Livets under förutsätter en Gud, lika säkert som att av rök kan man ana eld. Sen förstås Jesus. Av denne domedagsprofet blev en gudomlig frälsare redan genom sitt tal, genomandat som det var av stränghet men också av en kärlek som svårligen låter sig anas av den som inte upplevt den. Och sen korset som inte är det som det synes vara, ett vittnesbörd om Guds frånvaro utan tvärtom ett tecken på gudomlig närvaro.

Men vägarna är stängda. De religiösa symbolhandlingarna väcker inte liv,  skapar inte tro. Ingenting tycks kunna göra det. Det man kan ta till, ja som man skolats till att utnyttja och leva av,  är ett kulturliv eller ett liv där människor upphöjs,  ja dyrkas som vore de gudar.

Att leva och samtidigt ha klart för sig att religionen inte dött men tagit sig andra vägar är påfrestande. Dessutom är det  frustrerande att inte kunna göra något åt det. Så oövervinneliga tycks dagens mänskliga avgudar vara att en återgång till skapelsens Gud och mänsklighetens frälsare är något västerlänningen idag  varken har känsla för eller kan föreställa sig.

För mig är detta tillstånd att leva i domen. Dom är för mig att gripa efter  utan att kunna ta tag i, att tro sig äga något som egentligen ingenting är värt i jämförelse med det som är värt allt.

Så var det idag med profeten Amos profetia tokad till nutid. Tröstlöst kan man tycka. Dock har profeten Amos inte sista ordet.

Bibelstudium den 15 nov 2023

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9-13

Många har ondgjort sig över att Bibel 2000 har ändrat på gamla Fader Vår. Dock inte jag. Tvärtom är jag tacksam över den form den kristna trons huvudbön nu fått. Detta på grund av att det nu framgår tydligt att tron vilar på något vi hoppas inte på något vi äger.

Guds namn är nämligen inte helgat, vi ber att det skall bli helgat. Guds rike har inte kommit, vi ber att det skall komma. Guds vilja råder inte, vi ber att den en dag skall bli rådande.

Att tro är inte att veta, inte att äga. Tron vilar på en förhoppning. Att tro är att sträcka sig mot något vi hoppas skall komma.

Det är alltså med tron som det är med allt gott i denna ofullkomliga värld. Tron är en rörelse mot något, aldrig ett fullbordat faktum. Den är en rörelse mot något för livet nödvändigt.

Det kryllar i dag av människor som inte säger sig inte tro när de samtidigt är ”trosladdade” mer än andra. All rörelse åt rätt riktning, all äkta utveckling förutsätter nämligen tro. Tron driver utvecklingen åt rätt riktning. Den är nödvändig för att livet skall utvecklas vidare. All utveckling åt rätt håll hänger på trosmänniskor. Därmed inte sagt att de tror på kristet sätt.

Men nu gällde det alltså Fader vår och böneropen där om att Gud skall bli det Gud innerst inne är. Slumpens skördar, meningslöst lidade, ja t o m detta att livet slutar i något som ter sig som det fullständiga utplånandet, allt får oss att undra om inte slump och meningslöshet är de drivande krafterna i historien.

Bara så att om jag gör allvar av denna dystra livsbetraktelse, skapar detta sätt att se det som den förutsätter. Livet stannar upp. Allt gott verk upphör. Död inträder.

Livet finns nämligen i förhoppningen. Förhoppningen  är redan som förhoppning en del av den verklighet som bedjaren hoppas på.

Glöm inte att det var Jesus själv som lyfte fram Fader vår som en mönsterbön för sina lärjungar. I slutändan är det han själv som ber den bön som han lär oss andra att be. För honom var hans bön lika verklig som för oss. Även för honom var den sanne Guden och den sanna verkligheten dold. Ond bråd död, fattigdom, elände och meningslöshet var även för honom dagens verklighet.

Men Jesus ropade inte ut Guds död och alltings meningslöshet. I stället bad han att just det skulle förverkligas som ännu inte visat minsta tecken på närvaro. Hans liv var en enda stor protest mot ondska och meningslöshet. I det meningslösas ställe och på det meningslösas plats ställde han Gud, den Gud han satte allt hopp till.

Och det ledde till meningslöshetens seger. Jesus dog på Golgata, men också till förhoppningens förverkligande. Jesus uppstod den första påskdagen.

Så också för oss som satt vart hopp till denne Jesus och tror som han. Vi äger inte segern men föregriper den genom en tro som mer än annat ter sig som ett hopp.