Bibelstudium den 2 april 2025

Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:34

Bibelordet ovan är ett av Nya testamentets kärnord. Så centralt är det att kristna över hela världen kan det utantill. De kan citera det i sömnen om så är.

Bibelordet är både sant och vittnesbörd på en och samma gång. När nämligen evangelisten Johannes återger det ingår det i dennes förkunnelse om Jesus. Jesus får med andra ord färg av evangelistens tolkning av sin Mästare.

Johannesevangeliet är nämligen inte en biografi över Jesus, inte heller ett reportage över dennes liv, inte främst faktaåtergivning, utan allt detta taget tillsammans. Johannesevangeliet är om man så vill ett vittnesbörd genomsyrat av föreställningen, d v s tron att Jesus är just livets bröd.

Det betyder för oss som införlivat Johannes övertygelse med vår egen att vi förutsätter att livet har två sidor.  Å ena sidan är förutsättningen bröd för dagen, å den andra att vi får del av det som vi för vår inre människa  behöver. Och denna inre människan låter sig aldrig mättas förrän den låtit sig mättas av Gud. Och denne Gud finner vi i tron på Kristus. Detta låter Johannes Jesus säga när han tillskriver Jesus orden ”jag är livets bröd”.

För min del som tagit denna Johannes förkunnelse till mig som en sanning innebär det en livshållning av speciellt slag. Å ena sidan väger jag fakta, tar ställning, fattar beslut och handlar utifrån bästa förstånd och samvete. Och jag tampas med verkligheten som vilket annan människa som helst. Men detta säger inte allt om mig. Jag har ju också min inre människa att ta hänsyn till. Och denna min inre människa  omvandlar alla yttre omständigheter till en inre verklighet, bestämd av allt som rör sig i mitt inre, medvetet som omedvetet. 

Detta är jag för den delen inte ensam om. Det tillhör livets förutsättning att av påtagligt blir tänkt  och att av fakta blir, låt oss kalla dem, trodda fakta. Att låt oss kalla det  trosavgörelser är bland det som styr våra liv är något som gäller oss alla.

Men det som skiljer mig som Jesusanhängare från många andra är att jag alltid, säger alltid, har viljan att inbegripa  Jesus i min tänkta verklighet, d v s den verklighet som styr mitt liv. Och där är Jesus som ingen annan Livets bröd.

Men nog hungrar jag fortfarande och nog törstar jag min övertygelse till trots. Det betyder att jag ännu inte är framme. Jag har ännu inte fullt ut  fått del av det utlovade brödet.

Men ett vet jag och det är att mitt liv hade tett sig annorlunda om jag inte under hela mitt vuxna liv orienterat mitt inre mot den Gud som Jesus både vittnar om och förkroppsligar.

Bibelstudium den 26 mars 2025

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.

Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av hans bröder återvända till Israels folk. Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då han blir ärad över hela jorden. Mika 5:2-4

Vittnesbörd på vittnesbörd

Bibeln skall i långa stycken uppfattas som vittnesbörd, konkreta, subjektivt färgade vittnesbörd om hur Gud griper in. Ovan sker detta i profetians form, annars ofta som berättelsetraditioner, där en berättelsetradition fogats till den andra för att sedan framträda i relativ enighet.

Bibeln skall förstås som just tidsbestämda vittnesbörd där vittnesbördet pekar utöver sig självt mot något som är större än ordalydelsen i själva vittnesbördet.

Bibeln radar inte eviga sanningar, däremot pekar den i oftast tidsbundna formuleringar och utifrån tidsbundna föreställningar på en evig sanning.

Så tänker jag som läser bibeln historiskt, märkt som jag är av respekt för det sanna. Jag får genom att tänka bibeln som vittnesbörd utrymme för min förpliktelse till just uppenbar sanning.

Vid läsning av 700-talsprofeten Mikas profetior i dagens text om Betlehem, staden där Jesus föddes, slås jag av att vittnesbörd här läggs på vittnesbörd.

Vittnesbördet är historieskrivarens som i 1 Sam 17:12 konstaterar att kung David härstammar från Betlehem. Profeten Mika vet att detta väcker andarna. Vem är nämligen som denne Guds utvalde. Sion, Guds utvalda folk har sin trygghet i att höra kung David till. Hundratals år efter dennes död är känslan av dennes närvaro fortfarande lika stark i folkets djup.

Detta vet profeten Mika och uttalar på den grunden sin profetia. I denna är inte allt förlorat. Den aggressiva stormakten Assyrien skall inte sluka Sion, kan inte göra det. Sion har nämligen genom en blivande davidsättling också denne bördig från Betlehem  kung David vid sin sida. Och denne skall ge de hotade inte bara trygghet utan också ära. Över hela jorden skall den äran sträcka sig.

I Nya testamentet kommer sedan nästa omtag, den kristna trons omtag. De gamla vittnesbörden om Betlehem läggs här till grund för vittnesbördet om Jesu underbara födelse genom jungfru Maria med sin pik i stallet i Betlehem där Jesus föddes.

Åter samma grepp, det obetydliga Betlehem rymmer frälsarens födelse. På de gamla vittnesbörden läggs alltså ytterligare vittnesbörd på samma grundtema.

Och jag gör väl i att lyssna, lyssna inte främst efter den bokstavliga sanningen utan efter den bakomliggande. Ty kung David var inte som den bibliska historieskrivningen vill se honom. Redan i de bibliska texterna framträder han bakom idealiseringarna  som en despot i tidens stil.  Och något lyckorike förverkligades aldrig som profeten Mika förespått. Och nog finns det många legendära drag i skildringen av jungfru Maria liksom i berättelserna om Jesu födelse. Redan detta att en evangelist tycks veta det som den andre inte känner till tyder på detta. Vittnesbörd är nämligen vittnesbörd, de är inte sanningen. Däremot pekar de  i sin ideala form på sanningen. Och denna  är för mig Gud, den Gud som Jesus tydliggjorde. Och som vittnesbörd om den sanningen är bibeln ovärderlig.

Att det sedan kan ligga mycket även i texter som i hög grad speglar sin egen tids sanning är jag den förste att bekänna. Men om detta i andra bibelstudier än detta.

Bibelstudium den 19 mars 2025

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. 1 Kor 10:12-13

Orden är Paulus. Han skriver dem till pressade kristna i Korinth som prövats på gränsen till sin förmåga. Häromdagen var orden en kristen barndomsväns, också hon liksom jag pressadi sin tro Vad hon bekände är en sak oss emellan. Mitt vittnesmål däremot ger jag gärna offentlighet.

Allt hålls samman av korset, vittnade jag. Den Jesus som på korset ropade ut sin övergivenhet samtidigt som han överlämnade sin döende Ande åt Gud.

Denne Jesus har jag gemensam med dem av Paulus adresserade korinthierna. Deras tro var jesustro, som omvandlats till  gudstro. De trodde att de i den kristna församlingen skulle kunna förverkliga sina liv som kristna, utvalda till ett liv i Guds närhet.

Men det gick dem emot. Den hedniska omgivningen lockade, tron på Kristus vacklade, prövningar hotade och Paulus varnade.

Varnade med exempel från ökenvandringen där avfall straffades med död. Varnade och uppmuntrade. Skrev att 

Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Också jag kan vittna. Vittna om bibeltexter som i mina stunder av prövning svarar med ord från en tid som inte är min. Ord som passar bättre in i en förvetenskaplig tid med dess tvärsäkra ord om straff och belöningar. ”Hut går hem” sade min mamma. Hut tycks alltid gå hem i bibeltexterna, dock inte i den verklighet som är min. Hur mycken oförklarlig olycka har jag inte mött i mitt liv som medmänniska och präst.

Inte undra på att jag flyr till det kors där även Jesus ropade ut sin övergivenhet, en övergivenhet som, tänker jag mig, inbegrep allt ont som denne Gud lät ske utan att något hände. Nog går hut hem och nog straffar det sig att leva oansvarigt. Dock inte alltid. Hur mycket oförklarligt låter inte Gud passera. Och det är långt ifrån alltid som Gud straffar dem som det förtjänar. Nog är ökenvandringen ett gudomligt paradigm, men ett paradigm som långt ifrån alltid talar om hur det i själva verket förhåller sig.

När det är så blir det en lisa för själen att höra att även den av Gud utvalde blir drabbad. Inte bara tillfälligt drabbad, utan drabbad just när hans frälsningsverk skulle krönas. Men vid själva kröningen teg Gud. Men Jesus teg inte. Hans sista ord i livet löd ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”. Jesu gudsförtröstan förblev in i det sista obruten.

Med detta bakom ryggen behöver jag inte Paulus hänvisningar till ökenvandringen för att min tro skall bestå när livet blir svårt. Över Paulus står nämligen Kristus. Det är med Kristus jag är förenad, när jag bekänner min kristna tro, lever förenad med en kristen församling och försöker leva som kristen. Och tillsammans med Kristus är det tillåtet att känna sig övergiven av Gud.

Nu är detta förstås inte allt. Kristen trosutövning har också en uppsida. På Golgata följde den öppnade graven, trosvisionerna, mötena med den uppståndne. Och om detta talar jag gärna. Men också nedsidan måste få sitt utrymme

Bibelstudium den 14 mars 2025

3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.« 1 Mos 4:3-7

Först en bekännelse. Själv är jag inte den som  brottas med frågan om Gud. Själva varats under gör Gud självklar för mig. Vad Gud sen kallas är en bisak.  Vad Gud vill däremot bryr mig och mer än annat om Gud bryr sig. Med dessa frågor brottas jag. Idag accentuerat mot bakgrund av att jag läser bibeltexter som vore de  litteratur. Det gör jag för den delen alltid när jag öppnar bibeln. Det kallas att läsa bibeln historiskt. Det tillhör den modernitet vi inte kan fly undan att göra så.

Läst historiskt handlar Gud i texten ovan  likt en klok och omtänksam man som ser och förstår. Förstår att hatet börjar gro hos den förbisedde och kränkte Kain, förstår och försöker ställa till rätta. Vet att katastrofen väntar bakom dörren om ingenting sker.  Du skall lyfta blicken manar Gud, ”annars ligger synden vid dörren”.

Du skall lyfta blicken säger också flera av oss som anar den fara som hotar när någon ställs åt sidan, förbises eller inte förmår på grund av bristande utförsgåvor. Vi går t o m längre än Kains Gud i  vår omsorg om den missaktade och förbisedde.

Men de klokaste av oss vet att varken ord eller handling hjälper mot hat som trängt ända ner i själens djup.

Den Gud som uppträder i mötet med Kain lämnade också scenen i oförrättat ärende.

Inte förvånansvärt!  Vi behöver ingen bibel och inget gudsord för att inse  att förmaningar inte hjälper kränkta människor.

Till all lycka läser jag bibeln historiskt. Vet att den har en mänsklig historia och att bibeln många gånger skall läsas som religiösa omtag av historia och föreställningsvärld.

Därför försöker jag inte sköntolka eller omtolka texten om Guds möte med Kain.  I dagens text är det sanningen som 1 Mosebokens författare låter Gud säga, dock inte den frälsande sanningen.  Att säga till en hatisk människa att lyfta blicken lär inte vara vad denne ytterst behöver.

Så vi låter dagens text stå för vad den är.  Vi får gå till andra ställen i vår bibel för att komma till rätta med Kains problematik. För mig finns det bara ett ställe, korset. Där talar inte Gud, Gud handlar genom sin son en försoning som vänder upp och ner på värdena.

Så mitt råd till er som läser detta; våga läsa som det står även om orden inte är frälsande, ja även när bibelordet svär mot det vi anser rätt.

Men sluta inte där. Gå till korset för att finna Guds sinnelag. Sen kan både du och jag börja omtolka texter som den härovan om vi känner för det. Men den historiska läsningen behöver vi alltid lägga i grunden. Den kommer en upplyst människa inte undan. 

Bibelstudium den 13 mars 2024

Lycklig den som fruktar Herren

och finner sin glädje i hans bud.

2Hans barn skall bli mäktiga i landet,

ja, de rättrådigas släkte blir välsignat.

3Välstånd och rikedom bor i hans hus,

hans lycka varar för alltid,

4för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,

5det går väl för den som gärna ger lån

och är redlig i allt han gör.

6Han bringas aldrig på fall,

den rättfärdiges minne skall alltid bestå.

7Olycksbud behöver han inte frukta,

hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.

8Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,

han får se sina fienders fall.

9Han strör gåvor över de fattiga,

hans lycka varar för alltid,

han blir upphöjd och ärad.

10Den gudlöse ser det med grämelse,

han skär tänder och tynar bort.

De gudlösas hopp blir till intet. Psaltaren 112

Det är begreppet lycklig/salig jag närmar mig idag. Jag gör det via den  av texterna på Midfastosöndagen som handlar om den välsignelse det för med sig att ge till dem som inget har. Paulus hänvisar i sin vädjan om kollekt till den fattiga församlingen i Jerusalem just till psalm 112 i Psaltaren, alltså psalmen ovan. ( 2 Kor 9:8-10)

Om denna psalm vet vi föga. Ingen har en aning om när den kom till, bara att den troligen är sen, troligen från spannet 500 f Kr till senjudisk tid, d v s till århundradet före Kristi födelse.

Ett vet vi dock och det är att den föreställningsvärld (utopi) som psalmen uttrycker speglar ett gammalt över/underordnings-samhälle. Utopin ligger i att detta samhälle idealiseras. Den rike kan hantera sin rikedom så att den blir till välsignelse för alla, inklusive honom själv. Allt går den fromme väl i händer.

Lycklig/salig är ett av grundbegreppen inte bara i texten ovan  utan i hela  bibeln. Dess hemort är samförstånd och harmoni. Utan denna samförstånd och denna harmoni ingen salighet. Lyckan/saligheten kan aldrig isoleras och bli till en storhet för sig. Då omvandlas den till njutning och njutningen till beroende och beroendet till fall.

Däremot kan lyckan/saligheten, om det vittnar psalmförfattaren,  leva t o m i ett över/underordningssamhälle. Psalmförfattaren vet förmodligen inte om någon annan hemort för lyckan/saligheten än ett sådant.

För oss sena tiders västerlänningar är detta en utopi i betydelsen något ej realiserbart. Så ej för psamlförfattaren där just den utopin fick tjäna som exempel. Så är det nämligen med våra utopier. Dessa  kan leda åt olika håll. Utopin som företeelse kan  vi  däremot inte leva förutan. Våra inre föreställningar/ vår utopi föder verklighet vare sig vi vill det eller ej, ond verklighet som ond, realiserbar verklighet som ej realiserbar. 

Om lycka/salighet däremot gäller däremot undantagslöst att den hör hemma i ett liv som präglas av samhörighet. Här ges inga undantag. 

Dessutom kan lyckan/saligheten även i den bibliska miljön spränga sina gränser och slå rot i nya miljöer. Om det vittnar mer än någon Jesus. I själva verket tillhör det Jesu gudomliga uppdrag att visa att lyckan/saligheten kan ha sin hemort i sammanhang vitt skilda från välståndets. I offret fann inte bara Jesus utan en hel värld som påverkats av honom den sanna lyckan/saligheten.

Men då inte i det självpåtagna offret utan i det offer som springer fram ur omsorg.

Detta förstod en gång aposteln Paulus. Han såg bland annat att den sanna lyckan/saligheten för de kristna i Korinth var att ge av sitt överflöd till de fattiga i den kristna församlingen i Jerusalem. Om detta borde kanske detta bibelstudium odelat ha handlat. Nu fick det  göra det via en kringgående rörelse som förde oss till psalm 112 i Psaltaren.

Bibelstudium den 5 mars 2025

Uppmaning till ett kristet liv och sen det på vilket allt hänger

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, 2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. 3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, 4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. 5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, 6som gav sig själv till lösen för alla,…

Det har sina sidor att läsa bibeln med öppna ögon. Och med det menar jag att inte bara läsa som det står utan därtill ha förståndet påkopplat. Det betyder inte minst att man ser på  bibeltexterna som speglingar av den tid under vilken de är skrivna.

Så betraktat läser men timotheosbreven som speglingar av livet i de tidiga kristna församlingarna. Det man då ser är en rörelse som håller på att stabilisera sig, finna sina former och vänja sig vid att Jesu återkomst dröjer. Det är kristen vardag man möter, inte den ivriga väntan på tidens snara slut och gudsrikets upprättande som var den allra tidigaste kyrkans kännetecken.

På den tidiga kyrkan följde sedan nya kristna epoker med ständigt nya frågeställningar, nya problem och nya svar. Även där får vi ta vara på och efter bästa förmåga försöka förstå.

Men ur detta sätt att läsa och förstå blir vi visa, dock inte saliga. Saliga blir vi när vi förstått vad som är trons springande punkt, det kring vilket allt hålls samman. Som jag ser det avslöjas denna på två ställen i 1 Timotheosbrevet. På ett ställe  i något dunkel form. Jag tänker på avsnittet vår religions hemlighet (1 Tim 3:16). På det andra i all möjlig tydlighet, detta när vi i texten ovan  läser orden att Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus som gav sig själv till lösen för alla…

I själva verket blir kristen tro inte värd namnet när inte allt läggs under dessa ord. Att leva i tro är att lägga allt under korsets försoning.

Det må vara att verklighetens Gud, allt livs ursprung och mål, inte handlar som vi förutsett. Det må vara att försoning i ovan anförd mening inte är den första åtgärd man skall ta  till när man skall lösa en konflikt. Det må vara att det myllrar av motiv i den Heliga Skrift och att försoning i betydelsen ta på sig  andras bördor inte är det ledande motivet. Men läser vi inte Jesus utifrån händelserna på korset har vi missat vad tron egentligen handlar om. Och förankrar vi inte våra liv som kristna i korset saknar vi  blick för  det i tron som saknar motsvarighet på annat håll.

Att vara kristen kan innebära mycket. Men tillämpas den som korsteologi är den väsentligen ett vågspel. Att tro är att satsa allt på något som oavsett all vishet som tron kan innebära inte är förankrad i bevisbar  teori utan i praktiserat liv. Den är i ordets egentliga mening existentiell. Kristen tro kan undersökas historiskt, bedömas etiskt/moraliskt/religiöst, men den måste levas i nuet.

        Bibelstudium den 26 febr 2025

              Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus, åt de oerfarna ger de förstånd. Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn. Led mina steg, som du har lovat, låt ingen ondska få makt över mig. Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar. Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag. (Psaltaren 119:129-136)

             Psaltaren 119 en konstprodukt, en redigerad sammanfattning av Psaltarens fromhet. Begynnelsebokstaven i varje stycke i den hebreiska texten står i alfabetisk ordning. Stycket ovan går under namnet Pe-strofen. När och hur psalmen ovan tillkommit vet ingen.

            Det från Gud komna ordet kan heta mycket lär vi oss här. Det kan heta lagbud, bud, stadgar, ord,  om vi begränsar oss till textstycket ovan. Mer därtill om vi vidgar blicken. Vad Guds ord heter spelar mindre roll. Det viktiga är sammanhanget. Och sammanhanget talar sitt tydliga språk. Det ord som kommer från Gud förmedlar närhet, ledning, befrielse och uppenbarelse ser vi när vi läser texten noggrant.

             Det ord som kommer från Gud är alltså mer än ord. Det förmedlar något vi behöver för att kunna leva på ett sätt som de till Gud överlåtna behöver. Här avses judiska fromma, vi tolkar in oss kristna som med Jesus lever på den judiska fromhetens grundval. Men inte ens där går gränsen menar jag och med mig en samlad kristenhet. Till Guds ord hör ytterst allt tal som är mer än ord. Det är ord som förenade med verkligheten  förmedlar liv.

            Detta behöver jag för egen del inse när jag lyssnar på predikningar som i långa stycken svär mot innehållet i det ord som predikanten fått i uppgift att förmedla. Tolkningen kan vara riktigt trots att den uppenbart är felaktig. Förmedlar ordet ytterst Kristi försoning är ingenting fel menar jag som har mitt hjärta förankrat i Kristi försoning.

            Å andra sidan kan den mest korrekta utläggning av Guds ord leda fel. Det blir fel när ordet  i realiteten kopplar till en annan verklighet än den förkunnar.

            Vad jag här säger låter sig generaliseras. Nog är det viktigt att den som talar inte ljuger eller  inte förmedlar fakta som sedan  inte håller. Men i det mänskliga samlivet är den innebörd som döljer sig bakom det sagda det bärande.

            Teknik, vetande, kunnande är visserligen avgörande för oss människor. Det bevisat sanna har gjort underverk på vår jord. Men det sanna behöver stå i gott sammanhang för att kunna verka det goda. Det behöver vi ständigt påminna oss om.

Bibelstudium den 19 feb 2025

2»(Gud sade )Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.« 3Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt.

Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. 4Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: »Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.« 5Folket trodde på vad Gud hade sagt. De utlyste en fasta, och alla, stora som små, klädde sig i säcktyg.

6När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. 7Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. 8Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. 9 Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under. 10När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske.

Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod 2bad han till Herren: »Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. 3Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.« (utdrag från Jona 3 och 4)

Vad jag förstår är Jona bok bibelns enda skröna. Det är också i den egenskapen den är Guds ord. Och skall det preciseras närmare är det karaktärsteckningen av profeten Jona i denna bibelbok  som avslöjar att även profeten Jonas bok är ett skarpslipat Guds ord.

Teckningen av Gud är annars den traditionella. Gud står över mänsklig vishet. Gud vet vad han vill och gör det som skall göras oavsett vi om vi förstår det eller inte.

Nog förstår vi förstås en del även av detta. I den andra delen av Jona bok skonar exempelvis Gud staden Nineve som gjort bättring i säck och aska. Gud är ju en rättfärdig Gud, påpekar författaren till Jona bok. Och vem stämmer inte in i detta.

Problemet är inte Guds rättfärdighet utan Jonas. Jonas rättfärdighet hade nämligen blivit honom till last. I sin rättfärdighetsiver krävde denne att Gud skulle handla som Jona höll för riktigt.  Men det gjorde inte Gud. Gud hade sin egen rättfärdighet.

Och denna rättfärdigheten förutsätts i Jona bok vara vara uppenbar om än i viss mån svårgripbar. Åtminstone är den svårgripbar för mig och då särskilt i de passusar som avslutar boken (f a episoden om kurbitsträdet).

För att inte tala om att jag själv aldrig blivit riktigt klar över Guds handlande över huvud taget. Jag anar ofta  meningen men ser den aldrig riktigt klart. För mig är det endast de naturvetenskapliga ”laboratoriernas övermänniskor”, den krets av snillen som får våra nobelpris, som vet något om tillvarons inre mysterier. Våra professionella etiker däremot må säga de mest kloka ord om rätt och fel, moral och omoral, men tvingas ofta famla och erkänna sig inte veta.

Men nu var det Jonas rättfärdighet och i förlängningen vår som är problemet,  inte Guds, åtminstone inte i Jona bok.

Jona får i denna bibelbok tjäna som exempel. Dennes hållning där han försöker smita undan sitt ansvar, är kännetecknande  för oss alla. Hans brösttoner till Gud är också typiska, inte minst bland dem som tror sig veta och äger rätt att bestämma. Det finns för den delen en förborgad Jona inte bara i våra makthavare utan också i oss andra.

Själv läser jag in en Jona i de flesta makthavare som jag har kännedom om. Jag känner särskilt igen Jona i deras attityd att avgränsa sig från andra för att desto lättare kunna trumfa igenom  sin egen vilja.

Så nog är Jona bok en skröna. Läs noterna till boken så märker ni att översättarna till Bibel 2000 tycker som jag. Men boken är så långt från skröna man kan komma när den tecknar Jona. Här förvandlas Jona bok till en verklighetsteckning.

Bibelstudium den 12 februari 2025

De sjuttio äldste

16Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. 17Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam. (4 Mos 11:16 f)

4 Moseboken. Berättelsetraditioner.  Israels ökenvandring under Mose ledarskap. Skildringarna av ökenvandringen grundläggande för judisk/kristen självförståelse.

Anknytningen till dessa berättelsetraditioner skiftar. Vissa tar berättelserna på orden. De ser kontinuiteten då och nu, oftast med betoning på hur Anden även idag leder sitt folk, den kristna församlingen.

Andra, bland dem jag, låter skildringarna vara vad de förmodligen är, nämligen mer eller mindre historiskt förankrade berättelser som fungerat och fortfarande kan fungera som grundvalar för judisk/kristen självförståelse. Detta desto hellre som dessa berättelser var grundläggande för honom som är vårt  specifika trosföremål, nämligen Jesus själv.

Texten har två sidor där den ena är allmänmänsklig. Här förutsätts att en har det den andre inte äger. En del förmår, andra inte. Vissa har fått mycket till skänks, andra mindre. Vissa är skolade, andra inte.

Detta leder till att någon form av samverkan för det gemensammas bästa är av nöden. Allt skulle kunna  ställas under den store ledarens ansvar.  Hur många despoter har inte mänskligheten sett under tidens lopp.

Alternativet är fördelat ansvar, i det här fallet med hjälp av   ”sjuttio av Israels äldste” som med den heliga Andes bistånd skall göra Mose börda som ansvarig för ett helt folks väl och ve dräglig.

Vad Anden beträffar kan man tänka på två sätt. Endera förutsätter man med texten att Anden slarvigt uttryckt gör hela ”jobbet”. Detta via de sjuttio äldste som fungerar som kanaler för denne  Ande. Alternativt tänker man sig som jag att bakom ligger en historisk verklighet där Gud som så ofta annars tar mänskliga  resurser till hjälp för att få sitt verk utfört. 

Även detta bottnar ytterst i ett mirakel, miraklet att människor kan glömma sig själva för det gemensamma bästas skull. Detta för mig allra tydligast förverkligat i Kristus som använde sin gudslikhet för att lyfta andra, inte sig själv.

Denna min historiskt/andliga omtolkning av bibeltexten öppnar för insikt i vad som egentligen  sker där Anden verkar genom människor. Samtidigt har en brygga slagits mellan det förvetenskapliga sätt att se på historien som texten ovan förutsätter  och nutida rationellt färgat tänkande.

Bibelstudium den 5 febr 2025

16Av hans (Jesu)  fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. 17Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Joh 1 16 f

Livet bottnar i förundran. Eliminerar vi förundran på saklighetens bekostnad har vi förlorat det mesta. F a blir vi främmande för Gud. Gudstrons förutsättning är nämligen förundran och i förundran finns liv. Detta som den bärande tesen i dagens bibelstudium.

Nu till bibelordet ovan. På den lag som ”gavs genom Mose” läggs grunden.  På tio Guds bud, grundfundament i Mose lag, kan det goda livet grundas och byggas vidare i regelverk  förankrade i de ursprungliga buden. Så har vi kristna lärt oss att tänka.

Om Mose lag är det ena är nåden och sanningen genom Jesus Kristus det andra för oss som bekänner oss till kristen tro. Inte minst bibelordet ovan från Johannesevangeliet har fått oss att tänka så.

Frågan i detta bibelstudium är relationen mellan dessa båda storheter. Detta är nämligen inte språkligt självklart. Det men som placerats mellan lagen och Kristus är nämligen förutsatt. Det finns inget men i grundtexten.

Skall det då vara ett men som skiljer det ena från det andra? Nog skall det vara det. Sammanhanget tvingar fram ett men. Det är enbart judekristna bibeltolkare som istället för men sätter ett och mellan de två delarna i satsen.

Själv håller jag hårt på detta men. Detta inte därför att det råder en motsättning mellan Guds lag och ”nåden och sanningen” i Kristus. För mig är det ena en förutsättning för det andra. Men jag gör det  genom att tänka så här.

Allt står för mig under Mose lag. Det gäller även bibelordet i sin helhet. Till Mose lag räknar jag  allt som som har sin grund i ett bibelord till vars väsen hör att ständigt byggas om, byggas på och förnyas. 

Alla dessa mina  bibelstudier som jag vecka ut och vecka in och år ut och år in publicerar, ställer jag följaktligen  under denna Mose lag. Ja Mose lag lägger grunden för hela min bibelteologiska reflexion. T o m Paulus uppgörelser med den lag som han menar inte kan ge liv placerar jag under Mose lag. Allt bildar för mig i slutändan en bibelteologisk enhet, en enhet som allteftersom mitt liv går vidare tar sig ständigt förnyade former och får ständigt nya konsekvenser.

Hur blir det då med detta men? Är detta inte tillintetgjort när man tänker som jag gör?

Förvisso inte!  Den uppståndne Jesus som jag är förankrad i behöver nämligen sätta liv i mina tankar, mina reflexioner och i min tro. Och till det duger inte teologi,  om så min teologi  än vore bibelteologiskt fulländad. Allt  är ytterst lagparagrafer, teologiska bestämningar och formalia, d v s Mose lag,  ända till den stund det får liv. Och liv kan endast den levande Kristus skänka. Och för att detta skall bli tydligt behöver ett förtydligande men läggas mellan de båda utsagorna i texten ovan.

Detta sagt av mig som är en människa vars liv är grundat i förundran och som låtit min förundran vara förankrad i Mose lag och i ”nåden och sanningen” som ”har kommit genom Jesus Kristus”.