Bibelstudium den 14 maj 2025

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. 17Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. 18Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

När Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, frisläpptes efter 20 års fängelse sade han om Hitler; denne var närmast ett geni men han saknade måtta.

Hitler saknade måtta och det resulterade i en katastrof av övermänskliga dimensioner. Även Paulus kan karakteriseras som en man som saknade måtta, men hans ”måttlöshet” hade annan karaktär än Hitlers.

I texten ovan blottas Paulus måttlöshet. Han var måttlös i sin kamp för Kristus, en uppstånden  Kristus, en för det mänskliga ögat osynlig Kristus. Denna kamp kostade honom livet. Med största sannolikhet dog Paulus martyrdöden i Rom.

Går man djupare in i historien om Paulus uppenbarar Paulus kamp för Kristus något generellt, något för oss alla gällande, uppgörelsen mellan det yttre och det inre.

Det inre är vår föreställningsvärld, de tankar och impulser som formar vår bild av verkligheten. Verkligheten i sin tur svarar genom att reagera på våra föreställningar, i bästa fall genom att rätta till dem i sämsta fall genom att underkänna dem.

I den kampen lät sig Hitler inte underkännas. Han var måttlös i sin övertygelse att det han stod för även representerade yttre rätt och sanning. Den övertygelsen kostade en hel generation judar livet och resulterade i  ett utbombat och utblottat Europa.

Måttlös var också Paulus, måttlös i sin inre kamp för Kristus. Paulus offrade livet  för att den bild av Kristus han gjort sig också var den rätta.

Hur tedde sig då den bilden? Det blir inte mycket av Jesu yttre liv när man läser Paulus. Evangeliernas berättelser får stå på egna ben. Desto mer om korset. Betydelsen av Jesu död och uppståndelse bär upp allt i Paulus förkunnelse.

Korset blir Paulus tolkningsnyckel till livet och livet i sin tur försonat liv som utgår från korset. Om man så vill höljer Paulus in verkligheten i  kors- och kristusmystik.

Paulus inre bilder av verkligheten kom att forma de kristnas bild  av Jesus och det för alltid. Med Paulus för ögonen ser vi i Kristus den korsfäste och uppståndne försonaren och upprättaren.

Det måttlösa i Paulus Kristustolkning har och kommer alltid att utsättas för kritik. Paulus kommer alltid att bli motsagd, om inte alltid i teorin så i praxis. Den som läser mig märker att även jag kan ställa mig frågande till Paulus verklighetsbeskrivningar.

Men utan Paulus inre radikalitet hade vi inte haft någon kristen tro som liknar den vi har idag. Utan det ”måttlösa” i dennes förståelse av korset hade kristen tro idag sett annorlunda ut. Och säga vad man vill om Paulus; han lämnade inte som Hitler dödade människor efter sig.  Däremot kostade hans övertygelse honom själv livet.

Bibelstudium den 7 maj 2025

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat…

28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Hesekiel 34)

Hesekiel, katastrofens profet när det egna folket blivit härtaget och befinner sig i fångenskap (den babyloniska fångenskapen). Här, från kapitel 34 och framåt, har läget ljusnat, profeten skönjer bortom katastrofen befrielse och nytt liv för Guds utvalda folk, Israel. Det är utifrån detta nya läge som textens profetia skall förstås.

Den verklighet som profeten i texten ovan målas upp för oss behöver egentligen ingen uttolkare. Det lyckorike som skildras  talar för sig självt. Kanske det förstås ändå skall påpekas att profetian ovan är ett omtag av paradisets härlighet. Åter får vi beskåda Edens lustgård för våra inre ögon.

Jag får därför tillfälle att tränga in bakom textens formuleringar och blotta något av den ideologiska bakgrund som bär upp Hesekiels lyckoskildring.

För profeten förutsätts inte som för oss individens individuella frihet och okränkbara rättigheter som grund för det goda livet. Det som för oss är ett axiom, individuell frihet och den enskilda människans del i maktutövningen, var inte aktuell vare sig för profet eller dennes samtid. Att den enskildes fri och rättigheter vore själva förutsättningen för ett liv i frihet och välstånd, den tanken hade ännu inte formulerats. Människorna då skulle bara stå och gapa om de fick höra hur vi argumenterar nuförtiden. Som om genomförd demokrati vore allt gott livs själva förutsättning! Nonsens!

I stället var det på förankringen som allt gott liv berodde. Och innebörden i den katastrof som inträffade när israeliterna fördrevs från sitt land och förskingrades, var att denna förankring gått om intet.

Förankringen i sin tur vilade på att Israel var Guds utvalda folk, utvalt före alla andra folk. Under denna utväljelsens skyddsskärm befann sig varje enskild israelit. Guds beskydd var dock inte förbehållslöst. Skyddet var betingat. Det för mig tydligaste exemplet på detta är de tio Guds bud som Israels barn enligt 2 Mos 20 var förpliktade till, förpliktade till som svar på att Gud fört sitt folk ”ut ur Egypten ut ur slavlägret”. 2 Mos 20:1

Också vi kristna har gått in under denna förpliktelsens skyddsskärm. Vi har gjort det genom vår tro på Jesus Kristus. Också detta skydd är betingat, betingat av vår kristusefterföljelse som i sin tur förutsätter laglydnad. Om denna laglydnad kan sammanfattande sägas att den står för att vi lyssnar till  ”vad Gud har att säga till oss”. Detta är i sin tur inte sammanfattat främst i bud och förbud mer i ett liv i mental och andlig närhet till vår frälsare. Det betyder öppenhet för  den ande som ger kraft att göra Guds vilja liksom i vilja att ändra det som gått fel. Allt detta leder i sin tur till ett gott liv. Och med ett gott liv behöver inte menas att vi som i Hesekiels profetia får bevittna att vilddjuren blir tama, folket får leva i trygghet och marken ge gröda. Det finns många andra vägar som Gud kan använda för att visa sin närhet till oss.

Bibelstudium den 30 april 2025

Tro utan garantier

Mycken tid har jag under årens lopp ägnat åt att göra kristna synsätt trovärdiga.  I dag när jag fördjupar mig i Johannesevangeliets tjugonde och tjuguförsta kapitel tvingas jag göra det skenbart motsatta, nämligen hävda att tron saknar garantier.

Garantier ville nämligen Jesu lärjunge Tomas ha. Han fick också vad han  begärde. Om det läser vi i Joh 20 24-28. 

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«

Men observerar vi,  de garantier Tomas  fick ledde till Mästarens tillrättavisning. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”

Garantierna uteblir även i mitt andra exempel, nu från Joh 21:12-14

Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom (den uppståndne) vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Här saknas garantierna av den enkla anledningen att här när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön, var hans uppenbarelse närmas att likna vid en mystisk vision. Lärjungarna förstod att det var Jesus de mötte, men de vågade inte fråga vem han var.

Mitt tredje exempel hämtar jag från Joh 21:15

När de hade ätit sade (den uppståndne) Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.«

Inte heller här frågas efter bevis däremot efter sinnelag. Johannes relation till Jesus vilade inte på att denne kunde förete bevis på Jesu kroppsliga uppståndelse. Relationen till Jesus vilade helt och hållet på dennes kärlek till sin mästare.

Så var det och så har det förblivit. Ingen av kvinna född kan bevisa att Jesus har uppstått. Bevis finns däremot på  att Jesus dog på ett kors. Uppståndelsen tillhör trons område och skall också göra det. Ingen blir salig av att kunna bevisa att Jesus har uppstått, salig blir däremot den som älskar Jesus med hela sin varelse, salig därför att denne gör andra saliga.

Själv berömmer jag mig av att vara bland dem som studerar bibeln mer än de flesta. Men mer än annat av att ha ägnat åtskilliga år av mitt liv på att i en djupstudie betrakta en lokal väckelse under andra hälften av 1800-talet och dess verkningar.

Dessa verkningar var osannolika. De vände upp och ner på en hel bygd. Men detta berodde inte på att väckelsens män och kvinnor hade bevis på att det de gjorde var garanterat riktigt. Det var det för den delen inte heller. Men kärleken till uppståndne gjorde dem oemotståndliga.

Bibelstudium den 23 april 2025

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. 6Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Mark 15:5 f

Livet har två sidor, det sedda och det trodda. Det sedda består i det vi kan ta på och förstå, det trodda det vi hoppas på. Det ena som det andra lika nödvändigt.

Partiellt blinda personer ägnar  all tid åt det de förstår. Rationalister kallar vi dessa. Alternativt har människor tappat kontakten med verkligheten och drömmer sig igenom livet. Drömmare är en lämplig beteckning för dessa.

Sen finns det såna bland oss som både drömmer och befinner sig i verkligheten. Tack och lov är dessa i majoritet. Fakta och förhoppning är nämligen själva förutsättningen för ett gott liv.

Dessa iakttagelserhar också bäring på oss kristna. Tron förutsätter både faktum och förhoppning. Det ena är förutsättningen för det andra.

För mig blir detta som allra tydligast vid korset och vid den tomma graven. Korset står för det sedda och den tomma graven för det trodda.

Det sedda koncentreras för mig i Jesu rop på korset ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Vare sig detta ord är autentiskt eller ej är orden sanna. Det fanns ingen Gud till reds som lindrade Jesu smärta. Lika sanna är Jesu ord när han dog ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”, vare sig dessa ord är tillskrivna Jesus eller autentiska. I sak råder ingen tvekan. Inte ens döden kunde få Jesus att överge sin Gud.

För oss sena tiders kristna är denna hållning en förutsättning även för oss. Känslan av gudsövergivenhet drabbar oss alla. Livet ter sig aldrig som vår tro försäkrat. Verkligheten karta är inte trons. Ändå har vår tro sitt fäste i Gud.

Detta om den ena sidan av verkligheten, nu till den andra, den i egentlig mening trodda. Nu är platsen inte Golgata kulle, utan den tomma graven.

Denna tomma grav appellerar  inte till förnuftet utan till tron. Jesu uppståndelse vädjar mindre till det faktiska än till det trodda. Den uppståndne är mindre de faktiska bevisens Jesus än trons Jesus. Som uppstånden finns Jesus i visioner och upplevelser mer än i konkret verklighet.

Johannesevangeliet har fångat upp det besvärande i detta. Tomas måste få känna på Jesu spikhål för att kunna tro. Men Tomas är inte för tron förebildlig. Förebildligt är att tro utan att se ,lär vi oss i detta evangelium. (Joh 20:23-31)

Kristen tro är alltså som livet självt. Tron har två sidor där den ena grundar sig på bevisbara fakta, den andra på tro. Den ena sidan lika nödvändig som den andra för att tron skall kunna  behålla sin friskhet. Kristna som ständigt vet, frälsar inte världen. Det har däremot de förutsättningar att göra som är förankrade i Kristus samtidigt som de hoppas på det de ännu har sett. 

Bibelstudium den 16 april 2025

10Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,

som vandrar i mörker utan en strimma av ljus

men sätter sin lit till Herrens namn

och förtröstar på sin Gud? Jesaja 50:10

Textordet är hämtat från den del av Jesaja som speglar förhållandena under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus. Drömmen om Israel som Guds utvalda folk var slagen  i spillror. Assimilation med stormakten tycktes vara den enda vägen framåt.

Här uppträder profeten (den andre Jesaja, Jesaja 40-55). Dennes tal om ”Herrens tjänare” var det för honom kännetecknande, en tjänare som återspeglade det ”härtagna” Israel men också den Herrens tjänare  som skulle vända katastrofen till upprättelse. 

I textorden ovan karakteriseras denne tjänare när mörket var som djupast, det betyder när  allt hopp om det utvalda folkets bestånd var ute och assimilation med stormakten som följd av detta ett måste. Denna karakteristik är entydigt, dubbelt entydig i och med att den  upprepas i i två parallella bekännelser med innebörden att vad som än sker förtröstar Herrens tjänare på Gud. Denna förtröstan var det för honom kännetecknande.

För mig står det klart. Herrens tjänare står ytterst för Kristus, inte enbart eller ens i första hand för Israel som folk.

Många har sett det som jag, bland annat Nya testamentets evangelister. De var  så ivriga att få omgivningen att se sambandet mellan Jesus och Herrens tjänare att de späckar sina evangelier med de märkliga ting Jesus utförde. Och i sin tro att världen snart skulle gå under och Guds rike upprättas låter de övertydligt  Jesus framträda som den främste bland detta rikes förkunnare. Om de inte som evangelisten Johannes låter Jesus framträda som Guds   Ord (Joh 1:1) och vägen, sanningen och livet ( Joh 14:6) personifierad.

Och vi gör väl i att lyssna till deras förtydligande förkunnelse om vi blott förankrar den på ett sätt som svarar mot verkligheten. Och den verkligheten är att det en gång och fortfarande är ute med Guds utvalda folk. Utvaldheten kvävdes och kvävs fortfarande av ”stormaktens” omfamning. Allt var en gång på väg att bli ett enda storbabylon eller i senare tider tid ett enda Rom  och på den vägen har det fortsatt.

Men det fanns en frälsare  när denna utvaldhet höll på att kvävas . Då på profetens tid hette denne Herrens tjänare.  Därefter och nu har han namnet Jesus Kristus. Hans kännetecken är att han är ett med den han räddar.

När allt hopp var ute, inte en strimma av hopp återstod, ingen Gud som kom till Herrens tjänares räddning, förlitade sig Jesus liksom Herrens tjänare hos Jesaja på sin Gud och dog i denna sin förtröstan. Jesaja 50:10 får sin uppfyllelse  på Golgata.

Och vi sena tiders kristna har all anledning att aktualisera detta. Vi är ju som de deporterade judarna i Babylon på väg att kramas ihjäl av ett upplyst västerland. De talar om för oss vad humanitet är, vad jämlikhet står för och vad ett gott liv ärosv. Och Gud tiger när västerlandet talar. Så återstår även för oss att  utan ”en strimma av ljus” sätta vår lit till Herrens namn och förtrösta på vår Gud.

Bibelstudium den 9 april 2025

Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« 1 Mos 22:12

Jag berömmer mig av att läsa berättelsen om Abrahams offer av sin son Isak i 1 Mos 22 med öppna ögon. Det betyder att jag inte blundar för vare sig det motbjudande eller det uppbyggliga i berättelsen.

Det motbjudande ligger i sammanhanget. Om någon gång blir man här upplyst om den kristna trons sammanhang med en judisk stamreligion och dess religiösa föreställningsvärld. Offer är här förutsatta, även offer av människor. Till Guds ära skulle människooffret ske, en ära som sågs som det högsta av värden.

Men den judiska stamreligionen vek av från sin ursprungliga väg. Själv läser jag bibeln som ett vittnesbörd om hur  så fortlöpande skedde. Kvar blev det för alla tider hållbara, att Guds ära är det  bärande, värd att offra livet för, dock inte andras utan sitt eget.

Av Abrahams offer av, blir Jesu offer för. Vägen dit får vi kunskap om genom bibeln, hur vi lyckats genom kyrkohistorien. Så tänkt får åtminstone jag reda i mina föreställningar om mål och mening.

Jag behöver alltså kunna läsa bibeln både framifrån och bakifrån. Framifrån för att få kunskap om krokvägarna på vägen mot gudskunskap, bakifrån med Kristi kors i centrum för att kunna avslöja dessa krokvägar.

Många kallar detta liberal teologi. Låt vara. I så fall är jag liberal teolog.

För många, ja för de flesta i ett upplyst västerland, är denna min problematik ointressant. Allt tal om Gud blir för den delen ointressant. Spänningen mellan ideal och verklighet, mellan livet som det ter sig och livet som det borde te sig, betraktar man på annat sätt.

Som jag ser det blundar nutiden för att varats själva faktum tvingar fram tankar om Gud, om än Gud ges andra epitet, och om hur man skall förhålla sig till detta vara.

Man blundar men kommer inte undan att ständigt brottas med spänningen mellan faktum och verklighet.

Den tro som upptar mina tankar dag som natt är således inte främmande för en sekulariserad allmänhet. Men man reflekterar över den på annat sätt.

Det är därför en generellt sanning jag förmedlar när jag säger att livet, inte bara bibeln, skall läsas både framifrån och bakifrån för att man skall få reda i sitt liv.

Bibelstudium den 2 april 2025

Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:34

Bibelordet ovan är ett av Nya testamentets kärnord. Så centralt är det att kristna över hela världen kan det utantill. De kan citera det i sömnen om så är.

Bibelordet är både sant och vittnesbörd på en och samma gång. När nämligen evangelisten Johannes återger det ingår det i dennes förkunnelse om Jesus. Jesus får med andra ord färg av evangelistens tolkning av sin Mästare.

Johannesevangeliet är nämligen inte en biografi över Jesus, inte heller ett reportage över dennes liv, inte främst faktaåtergivning, utan allt detta taget tillsammans. Johannesevangeliet är om man så vill ett vittnesbörd genomsyrat av föreställningen, d v s tron att Jesus är just livets bröd.

Det betyder för oss som införlivat Johannes övertygelse med vår egen att vi förutsätter att livet har två sidor.  Å ena sidan är förutsättningen bröd för dagen, å den andra att vi får del av det som vi för vår inre människa  behöver. Och denna inre människan låter sig aldrig mättas förrän den låtit sig mättas av Gud. Och denne Gud finner vi i tron på Kristus. Detta låter Johannes Jesus säga när han tillskriver Jesus orden ”jag är livets bröd”.

För min del som tagit denna Johannes förkunnelse till mig som en sanning innebär det en livshållning av speciellt slag. Å ena sidan väger jag fakta, tar ställning, fattar beslut och handlar utifrån bästa förstånd och samvete. Och jag tampas med verkligheten som vilket annan människa som helst. Men detta säger inte allt om mig. Jag har ju också min inre människa att ta hänsyn till. Och denna min inre människa  omvandlar alla yttre omständigheter till en inre verklighet, bestämd av allt som rör sig i mitt inre, medvetet som omedvetet. 

Detta är jag för den delen inte ensam om. Det tillhör livets förutsättning att av påtagligt blir tänkt  och att av fakta blir, låt oss kalla dem, trodda fakta. Att låt oss kalla det  trosavgörelser är bland det som styr våra liv är något som gäller oss alla.

Men det som skiljer mig som Jesusanhängare från många andra är att jag alltid, säger alltid, har viljan att inbegripa  Jesus i min tänkta verklighet, d v s den verklighet som styr mitt liv. Och där är Jesus som ingen annan Livets bröd.

Men nog hungrar jag fortfarande och nog törstar jag min övertygelse till trots. Det betyder att jag ännu inte är framme. Jag har ännu inte fullt ut  fått del av det utlovade brödet.

Men ett vet jag och det är att mitt liv hade tett sig annorlunda om jag inte under hela mitt vuxna liv orienterat mitt inre mot den Gud som Jesus både vittnar om och förkroppsligar.

Bibelstudium den 26 mars 2025

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.

Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av hans bröder återvända till Israels folk. Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då han blir ärad över hela jorden. Mika 5:2-4

Vittnesbörd på vittnesbörd

Bibeln skall i långa stycken uppfattas som vittnesbörd, konkreta, subjektivt färgade vittnesbörd om hur Gud griper in. Ovan sker detta i profetians form, annars ofta som berättelsetraditioner, där en berättelsetradition fogats till den andra för att sedan framträda i relativ enighet.

Bibeln skall förstås som just tidsbestämda vittnesbörd där vittnesbördet pekar utöver sig självt mot något som är större än ordalydelsen i själva vittnesbördet.

Bibeln radar inte eviga sanningar, däremot pekar den i oftast tidsbundna formuleringar och utifrån tidsbundna föreställningar på en evig sanning.

Så tänker jag som läser bibeln historiskt, märkt som jag är av respekt för det sanna. Jag får genom att tänka bibeln som vittnesbörd utrymme för min förpliktelse till just uppenbar sanning.

Vid läsning av 700-talsprofeten Mikas profetior i dagens text om Betlehem, staden där Jesus föddes, slås jag av att vittnesbörd här läggs på vittnesbörd.

Vittnesbördet är historieskrivarens som i 1 Sam 17:12 konstaterar att kung David härstammar från Betlehem. Profeten Mika vet att detta väcker andarna. Vem är nämligen som denne Guds utvalde. Sion, Guds utvalda folk har sin trygghet i att höra kung David till. Hundratals år efter dennes död är känslan av dennes närvaro fortfarande lika stark i folkets djup.

Detta vet profeten Mika och uttalar på den grunden sin profetia. I denna är inte allt förlorat. Den aggressiva stormakten Assyrien skall inte sluka Sion, kan inte göra det. Sion har nämligen genom en blivande davidsättling också denne bördig från Betlehem  kung David vid sin sida. Och denne skall ge de hotade inte bara trygghet utan också ära. Över hela jorden skall den äran sträcka sig.

I Nya testamentet kommer sedan nästa omtag, den kristna trons omtag. De gamla vittnesbörden om Betlehem läggs här till grund för vittnesbördet om Jesu underbara födelse genom jungfru Maria med sin pik i stallet i Betlehem där Jesus föddes.

Åter samma grepp, det obetydliga Betlehem rymmer frälsarens födelse. På de gamla vittnesbörden läggs alltså ytterligare vittnesbörd på samma grundtema.

Och jag gör väl i att lyssna, lyssna inte främst efter den bokstavliga sanningen utan efter den bakomliggande. Ty kung David var inte som den bibliska historieskrivningen vill se honom. Redan i de bibliska texterna framträder han bakom idealiseringarna  som en despot i tidens stil.  Och något lyckorike förverkligades aldrig som profeten Mika förespått. Och nog finns det många legendära drag i skildringen av jungfru Maria liksom i berättelserna om Jesu födelse. Redan detta att en evangelist tycks veta det som den andre inte känner till tyder på detta. Vittnesbörd är nämligen vittnesbörd, de är inte sanningen. Däremot pekar de  i sin ideala form på sanningen. Och denna  är för mig Gud, den Gud som Jesus tydliggjorde. Och som vittnesbörd om den sanningen är bibeln ovärderlig.

Att det sedan kan ligga mycket även i texter som i hög grad speglar sin egen tids sanning är jag den förste att bekänna. Men om detta i andra bibelstudier än detta.

Bibelstudium den 19 mars 2025

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. 1 Kor 10:12-13

Orden är Paulus. Han skriver dem till pressade kristna i Korinth som prövats på gränsen till sin förmåga. Häromdagen var orden en kristen barndomsväns, också hon liksom jag pressadi sin tro Vad hon bekände är en sak oss emellan. Mitt vittnesmål däremot ger jag gärna offentlighet.

Allt hålls samman av korset, vittnade jag. Den Jesus som på korset ropade ut sin övergivenhet samtidigt som han överlämnade sin döende Ande åt Gud.

Denne Jesus har jag gemensam med dem av Paulus adresserade korinthierna. Deras tro var jesustro, som omvandlats till  gudstro. De trodde att de i den kristna församlingen skulle kunna förverkliga sina liv som kristna, utvalda till ett liv i Guds närhet.

Men det gick dem emot. Den hedniska omgivningen lockade, tron på Kristus vacklade, prövningar hotade och Paulus varnade.

Varnade med exempel från ökenvandringen där avfall straffades med död. Varnade och uppmuntrade. Skrev att 

Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Också jag kan vittna. Vittna om bibeltexter som i mina stunder av prövning svarar med ord från en tid som inte är min. Ord som passar bättre in i en förvetenskaplig tid med dess tvärsäkra ord om straff och belöningar. ”Hut går hem” sade min mamma. Hut tycks alltid gå hem i bibeltexterna, dock inte i den verklighet som är min. Hur mycken oförklarlig olycka har jag inte mött i mitt liv som medmänniska och präst.

Inte undra på att jag flyr till det kors där även Jesus ropade ut sin övergivenhet, en övergivenhet som, tänker jag mig, inbegrep allt ont som denne Gud lät ske utan att något hände. Nog går hut hem och nog straffar det sig att leva oansvarigt. Dock inte alltid. Hur mycket oförklarligt låter inte Gud passera. Och det är långt ifrån alltid som Gud straffar dem som det förtjänar. Nog är ökenvandringen ett gudomligt paradigm, men ett paradigm som långt ifrån alltid talar om hur det i själva verket förhåller sig.

När det är så blir det en lisa för själen att höra att även den av Gud utvalde blir drabbad. Inte bara tillfälligt drabbad, utan drabbad just när hans frälsningsverk skulle krönas. Men vid själva kröningen teg Gud. Men Jesus teg inte. Hans sista ord i livet löd ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”. Jesu gudsförtröstan förblev in i det sista obruten.

Med detta bakom ryggen behöver jag inte Paulus hänvisningar till ökenvandringen för att min tro skall bestå när livet blir svårt. Över Paulus står nämligen Kristus. Det är med Kristus jag är förenad, när jag bekänner min kristna tro, lever förenad med en kristen församling och försöker leva som kristen. Och tillsammans med Kristus är det tillåtet att känna sig övergiven av Gud.

Nu är detta förstås inte allt. Kristen trosutövning har också en uppsida. På Golgata följde den öppnade graven, trosvisionerna, mötena med den uppståndne. Och om detta talar jag gärna. Men också nedsidan måste få sitt utrymme

Bibelstudium den 14 mars 2025

3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.« 1 Mos 4:3-7

Först en bekännelse. Själv är jag inte den som  brottas med frågan om Gud. Själva varats under gör Gud självklar för mig. Vad Gud sen kallas är en bisak.  Vad Gud vill däremot bryr mig och mer än annat om Gud bryr sig. Med dessa frågor brottas jag. Idag accentuerat mot bakgrund av att jag läser bibeltexter som vore de  litteratur. Det gör jag för den delen alltid när jag öppnar bibeln. Det kallas att läsa bibeln historiskt. Det tillhör den modernitet vi inte kan fly undan att göra så.

Läst historiskt handlar Gud i texten ovan  likt en klok och omtänksam man som ser och förstår. Förstår att hatet börjar gro hos den förbisedde och kränkte Kain, förstår och försöker ställa till rätta. Vet att katastrofen väntar bakom dörren om ingenting sker.  Du skall lyfta blicken manar Gud, ”annars ligger synden vid dörren”.

Du skall lyfta blicken säger också flera av oss som anar den fara som hotar när någon ställs åt sidan, förbises eller inte förmår på grund av bristande utförsgåvor. Vi går t o m längre än Kains Gud i  vår omsorg om den missaktade och förbisedde.

Men de klokaste av oss vet att varken ord eller handling hjälper mot hat som trängt ända ner i själens djup.

Den Gud som uppträder i mötet med Kain lämnade också scenen i oförrättat ärende.

Inte förvånansvärt!  Vi behöver ingen bibel och inget gudsord för att inse  att förmaningar inte hjälper kränkta människor.

Till all lycka läser jag bibeln historiskt. Vet att den har en mänsklig historia och att bibeln många gånger skall läsas som religiösa omtag av historia och föreställningsvärld.

Därför försöker jag inte sköntolka eller omtolka texten om Guds möte med Kain.  I dagens text är det sanningen som 1 Mosebokens författare låter Gud säga, dock inte den frälsande sanningen.  Att säga till en hatisk människa att lyfta blicken lär inte vara vad denne ytterst behöver.

Så vi låter dagens text stå för vad den är.  Vi får gå till andra ställen i vår bibel för att komma till rätta med Kains problematik. För mig finns det bara ett ställe, korset. Där talar inte Gud, Gud handlar genom sin son en försoning som vänder upp och ner på värdena.

Så mitt råd till er som läser detta; våga läsa som det står även om orden inte är frälsande, ja även när bibelordet svär mot det vi anser rätt.

Men sluta inte där. Gå till korset för att finna Guds sinnelag. Sen kan både du och jag börja omtolka texter som den härovan om vi känner för det. Men den historiska läsningen behöver vi alltid lägga i grunden. Den kommer en upplyst människa inte undan.