Bibelstudium den1 jan 2025

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« 16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Markus 10:13-16

Redan när evangelierna skrevs ner förstod de jesustroende att texten ”Jesus och barnen” var en nyckeltext. Ingen av de tre samhöriga evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) missade att ta med den i sina evangeliesamlingar. Och alla tre hade hört samma berättelse och de återgav den närmast ordagrant på samma sätt.

Alla tre är överens om att Jesus sade att ”Guds rike. tillhör sådana som de”. Själv garanterar jag att de grekiska orden i grundtexten skall översättas på det sättet.

Observera att ingen ges rättigheten att tillhöra Guds rike. Rätt till Guds rike har ingen av kvinna född. Därtill är den kvalitativa skillnaden mellan Gud och människa för stor. Skall sanningen fram är den oändlig.

Men är det någon som passar i Guds rike är det barnen, förkunnar Jesus. De har det som är själva förutsättningen, den totala utsattheten, det fullständiga beroendet, den absoluta personliga oskulden.

Därtill kommer att den av Gud utsände, Jesus Kristus, han som mer än andra återspeglade Guds härlighet, tog barnen i sin famn och välsignade dem. Om något är väl denna Jesu famn ett föregripande av ett fullkomnat liv i himmelen.

Detta påstår inte enbart jag, utan tre samstämmiga evangelister, Matteus, Markus och Lukas. Alla var  överens om att detta var Jesu innersta mening när han välsignade barnen.

Så entydigt och så solklart är inte allt stoff  i den heliga Skrift. Kan inte heller vara det eftersom Skriften inte nöjer sig med att uttala eviga sanningar, giltiga och uppenbara för alla människor i alla tider. Bibeln är dessutom präglad av att den är ett historiskt dokument som i första hand talar till människorna i sin tid. 

För min del är det självklart att bibeltexterna mot den bakgrunden både här och nu behöver sprängas och rekonstrueras för att de skall framstå i sin klarhet.

Men det är kinkigt med sprängningar, det ursprungliga kan gå förlorat och med detta också gudsordets renhet. Lik kinkigt som det är med att låta allt stå som det står, sånt kan dunkla ned budskapet så att det säger tvärs emot som det var menat.

För mig har gällt och gäller fortfarande att när man spränger så måste man ha förlagor och förlagorna skall i första hand hämtas från bibelordet självt.

Finns det då någon lämpligare förlaga än texten ovan om Jesus som välsignar barnen. Jag tycker inte det.

Bibelstudium den 25 dec 2024

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader… Joh 1:14

Dessa ord hämtade från Johannes 1, den s k prologen, signalerar att vardagens verklighet inte är den enda. Det finns en upphöjd verklighet vid sidan av den vardagliga. Men jag täpper till öronen, vill inte höra. Jag har fått nog av dubbla verkligheter, särskilt inte när de två lever vid sida av varandra utan att synbarligen beröras av varandra. Det bäddar för låtsas-fromhet.

Jag talar hellre om trons två centra, där ett centrum heter födelse, det andra försoning, där julen står för det ena, påsken för det andra.

Och båda verkligheterna andas konkretisering. Försoningen konkretiseras i ett kors och det heligas verklighet i ett barns födelse.

Konkretisering är det heligas signum, en konkretisering som inte vet gränser, en konkretisering som gäller allt och alltid.

Det heliga konkretiseras i ett barns födelse, barnet heter Jesus. Och Jesu födelse signalerar alla barns födelse. Det som gällde Jesus gäller samtidigt alla barn. Den helighet som mitt i alla umbäranden genomlyste Jesu födelse, skall också genomlysa alla andra barns.

Dubbla verkligheter är inte att tala om. Gud är allas Gud inte enbart Jesu Gud. När vi börjar tänka i dubbla verkligheter, är det början till synd.

Jesus, den före alla andra utvalde, var inte utvald till till en egen härlighet. Hans utvaldhet drar in andra i samma utvaldhet. Hans härlighet är allas härlighet.

Detta är för mig julens budskap, julens evangelium om ni så vill. Men det är också julens maning eller krav. Att upphöja jesusbarnet är  samtidigt en bekännelse till att stå för att alla barn skall upphöjas.

Det sägs att kristen tro är en dunst, en fantasi, en inbillning, en önskedröm, en tro som haft sin tid. Men griper man tag i allvaret, tron i konkretiserad form, är den så långt från passerad som man kan komma. I stället signalerar den omvändelse, omvändelser och ny inriktning. Men för att en sådan skall kunna bli verklighet är förutsättningen påskens försoning.

Skall sanningen fram är påskens försoning förutsättningen för att kunna glädjas åt Jesusbarnets födelse.

Bibelstudium den 18 dec 2024

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.« Matteus 11:12-18

Ovan är det Matteus som försökt fånga Jesus i språnget. Det är relationen till Johannes döparen som skall klargöras.

Bakom situation döljer sig saken. Och saken har två delar  där den ena delen heter tro, den andra verklighet.

Tron proklamerar att himmelriket (synonymt Guds rike)  är i antågande. Verkligheten att livet är som det alltid har varit, motsägelsefullt, aningslöst och till synes utan av Gud given mening. Allt klätt i en situation där Jesus och Johannes döparen står för det gudomliga allvaret och människorna omkring dem för aningslöshet och brist på allvar.

Som det var då är det idag. Själv vill jag vara en av dem som i Jesu efterföljd tror på ett gudsrike som är i antågande, men jag lever som på evangeliernas tid i ett sammanhang där omgivningen motsäger min tro.

Bara så att aningslösheten är mera grundad i dag än den var på Jesu tid. Den har till och med vuxit sig stark och blivit till alternativ tro och alternativ målsättning. Samtidigt har den aningslöshet som speglas i texten ovan bestått, men nu blivit tagen på allvar,  t o m blivit adlad till kulturyttring.

Skall sanningen fram är jag på defensiven. Jag är det i den mån jag försöker hålla samman allt i en enda verklighet. Med två verkligheter blir det lättare, en verklighet här och nu och en drömverklighet framför mig, ett förhållningssätt till vardags och ett annat när jag klär upp mig och går till kyrkan.

Min räddning har blivit Jesu eget medgivande om sitt misslyckande  när han hänger där på korset. Hur skall man nämligen annars tolka hans känsla av gudsövergivenhet när han ropar ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”. Hur många gånger har jag inte stavat på de orden när tro och verklighet inte går ihop för mig. Men som Jesus har jag därför inte övergivit min tro.  Jag vill inget hellre än att i min sista stund kunna utropa, ” I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

Finns det då inte något lite som talar för Gudsrikets antågande, något  jag kan ta till när otron tränger sig på mig? Slutorden i textorden ovan tjänar just detta syfte. Där står ”Men vishetens gärningar  har gett Visheten rätt”. Därmed avses Jesu gärningar. Dessa var ett med hans förkunnelse. Och det finns i den kristna tro som jag har erfarenhet av ett gärningarnas vittnesbörd som för mig är oemotståndligt. Dessa gärningarnas kristna är inte sällan enfaldiga, men sanna, absolut sanna.

Bibelstudium den 11 dec 2024

1Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor 2skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. 3Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! 4Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.« 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. 7Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. 8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. [—] 9Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, 10de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr. (Jesaja 35)

Kapitlen 34-35 i Jesaja kan inte tids- och situations-bestämmas. Troligen är de tillkomna efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet. Föreställningsvärlden däremot är bekant för en van bibelläsare. Det lyckorike som här målas upp har hämnd och Guds vedergällning som bakgrund (v 4) och den bild som målas upp är konkret som den alltid är i bibelns värld.

Trots denna bestämning närmast skriker texten ut sin allmängiltighet. Lyckorikets bakgrund är den totala katastrofen, mänsklighetens undergång. Den katastrofen är i sin tur orsakad av människans destruktivitet kombinerad med en obarmhärtig natur där vissa föds med defekter som inte låter sig helas och där människorna måste värja sig   mot ”lejon och rovdjur” som hotar deras liv.

Och vi, nutidens människor kämpar emot. Vi gör det genom att försöka reda oss. Och många gånger lyckas vi. Läkekonsten framgångar är så stora att vi häpnar. Och rovdjurens härjningar ser vi på annat sätt än profeten i sin närmast apokalyptiska vision. Vi låter dem fortgå eftersom vi förstår att dödandet sker för att bevara jämvikten i naturen. Själva skyddar vi oss genom att hålla oss undan, i värsta fall, som i isbjörnarnas rike, med våra vapen.

Ändå ligger hotet tungt över oss. Detta eftersom vi inte bemästrat  en av dess grundläggande orsaker, den mänskliga ondskan. Religionen klarade inte av det. Det onda nästlade sig in bakom fromma ansatser. Detta i smått som i stort, detta då som nu. Efter ett långt liv som präst skulle jag kunna hålla föredrag om det onda som förskansade sig bakom fromma fasader. Detta även i mitt liv som bekännande kristen.

Upplysningen, humanismen och demokratin gjorde och gör också sina försök att skapa det goda livet. Och en del har man åstadkommit, men misslyckandena är så stora att den uppmärksamme häpnar. Det är som om misstänkliggöranden är förutsättningen för att nå framgångar. Lyssna på debatterna i den svenska riksdagen, om ni inte tror mig.

Men trots alla dessa ansatser har hoten hopat sig, idag ända till katastrofens rand.. Själv förstår jag mig någorlunda på bakgrunden till ryssarnas angrepp på Ukraina. Och jag har länge förutsett det dödande som nu pågår i Gaza och i Libanon. Jag påstår med bestämdhet att ingenting   annat än mänsklig ondska är roten till detta onda.

Till detta kommer hotet om den slutliga katastrofen. Vad annat blir resultatet av fullskaliga krig med atomvapen.

Det är mot denna bakgrund vi skall förstå Jesajas profetior om det kommande lyckoriket, ett rike som för Jesaja uppstått ur misslyckandet, närmare bestämt ur mänsklighetens oförmåga att bemästra sin egen ondska kombinerat med naturens/slumpens/utvecklingens grymma biverkningar.

Själv tror jag både på katastrofen och den slutliga räddning som profeten förkunnar. Katastrofen på sakliga grunder, räddningen av en enda orsak, min Kristustro, som är förankrad i korsets försoning.

Bibelstudium den 4 dec 2024

6Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« 37Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.«  Joh 18:36 f

Tro är väsentligen levandegjorda föreställningar som påverkar, t o m styr oss genom vardagens mödor. Tron kan så förstådd bli lik en oövervinnerlig flodvåg som påverkar allt liv. Om du som läsare har svårt att förstå vad jag menar kan du bara tänka dig in i hur lätt det är att gå mot strömmen när alla andra tänker, tycker och tror på visst sätt.I ett sådant läge är det bara att visligen vänta på sin tid om man inte vill oskadliggöras av andras fördömanden. För att exemplifiera har avvikande åsikter i abortfrågan numera blivit något man talar tyst om i Kristdemokraterna, trots att det var i just den frågan man tidigare profilerade sig. Om inte skulle man översköljas av fördömanden och utplånas som politisk rörelse.

Om tro är levandegjorda föreställningar är kristen tro levandegjorda idéer av bestämt slag. Närmare bestämt av tankar med rötter i Jesustraditionen och sen av ett liv utifrån dessa.

Och Jesustraditionen i sin tur har sin källa i bibeln, idag i berättelsen om Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus.

Det lär inte gå att förneka autenticiteten i detta möte. Alla fyra evangelierna berättar om det. Johannes gör det i viss mån på sitt sätt. Han låter sin förståelse av Jesu betydelse färga av sig på sin återgivning av förloppet. Och den återgivningen är enligt min mening sannare än vad ett ordagrant återgivande av vad som hände skulle vara.

Sannerligen att han har rätt. Vad Jesus företräder är enligt Johannes sanningen. Det betyder i klartext  en övergripande syn på livet som ett sätt att se och leva som är hållbart i alla sammanhang. Begreppet sanning som det är använt av Johannes betyder just detta.

Vad är det då för sanning som Jesus vittnar om? För mig står det klart att denna sanning är mer än ett regelverk hämtat från bibeln. Sånt kallar jag bokstavstro och bokstavstro öppnar i sin tur för märkliga tankekonstruktioner samtidigt som den inte tycks påverka hjärtat i djupare mening.

För mig har själva hjärtpunkten i min  kristna tro blivit det som följde på Jesu möte med Pilatus, Jesu korsfästelse. Denna korsfästelse levandegör den sanning som skall bära allt kristet liv.

Till den sanningen hör att uppleva sig övergiven av Gud. ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig” (citat från Psalt 22), brister Jesus ut i sin smärta och i sin nöd. Men till den sanningen hör också Jesu ord när han dör ” i din händer herre Gud anbefaller jag nu min ande”. (citat från Psalt 31)

På den grunden vilar för mig det Johannes kallar sanningen, en sanning på vilket följer liv, tydligast synliggjort i kvinnornas vittnesbörd om Jesu uppståndelse.

Kristen tro blir med den utgångspunkten att levandegöra kristet liv utifrån korset. Först på den grunden kan kristen tro bli den allt övergripande sanningen.

Bibelstudium den 27 nov 2024

Löfte om förlåtelse och framtida lycka

De lidanden som varit är glömda, jag ser dem inte längre. 17Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. 18Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.

19Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk. Där skall inte mer höras gråt och klagan, (Jesaja 65:16 b-19)

Texten ovan är hämtad från profeten Jesaja, närmare bestämt från den tredje delen av Jesajas profetior. Vi är på 500-talet f Kr och folket har återkommit från den babyloniska fångenskapen. Se not till Jesaja 56:1 i bibel 2000.

Här skildrar profeten hur det blir när allt fullkomnats. Allt skall bli jubel och glädje. Ingen skall mer gråta och klaga.

Slå gärna upp era biblar och läs fortsättningen. I det lyckorike Jesaja skildrar dör inga spädbarn, människor lever till hundra, fred råder, vargen och lammet betar tillsammans och det man byggt skall inte bebos av andra.

Uppenbart är detta lyckorike skildrat som en kontrast till den verklighet som råder. Här lever ingen till hundra, spädbarn dör och det man äger har tagits av andra.

Förflyttar man sig till första hälften av kapitlet, skildras det som hör till fullkomningen på rakt motsatt sätt. Här straffas avgudadyrkare och de trolösa  straffas medan de trogna får sin lön.

Så är det med bibeln oavsett om man läser i Jesaja 65 eller på något annat ställe i bibeln. Orden i den Heliga Skrift har genomgående realiteten som bakgrund, både fullkomning och straff är skildrat med aktuell verklighet som bakgrund.

Så också Jesu egna ord. När Jesus i Matteus 25 talar om domen och låter dem som  visat omsorg om de behövande räddas men de obarmhärtiga döms till evig förbannelse, handlar det om lärjungaundervisning. Orden är varningsord till obarmhärtiga lärjungar som inte är trogna sin höga bestämmelse.

Glöm därför inte att bibeltexterna äger liv. De varnar och uppmuntrar, lovprisar och fördömer mer än förkunnar evigt gällande läror.

Hur då förhålla sig till detta? För mig är det uppenbart att levande tro forfarande förutsätter ett liv utifrån de förutsättningar som råder. Det är inga evigt gällande sanningar som vi har att förhålla oss till utan till den verklighet vi möter. Och där i vår verklighet talar vår frälsare till oss med ord vi kan förstå och med maningar vi skall ta hänsyn till.

Men hur blir det då med den fullkomning vars ena sida är evig fröjd, dess andra sida är slutlig dom.  För mig står det klart att mänskliga domar här inte gäller, inte ens de domar som bibelordet förkunnar. Allt ligger i Guds händer, det är Gud som skall avgöra, inte vi, inte ens den heliga Skrift.

Bibelstudium den 20 nov 2024

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Sefanja 3.8-10

Josia var kung över Juda när profeten Sefanja uppträdde. Assyriska stormakten var försvagad vilket öppnade för reformer i Juda. När Sefanja uppträdde hade ännu inte Josias reform av gudstjänsten (622 f Kr) inträffat, vilket förmodligen hade påverkat Sefanjas profetior.

Om profeten gäller att han fångat sin tid med all dess förvändhet men också skådat ”rena läppar som åkallar Herrens namn”. Mot  bakgrund av detta förkunnade han sina domar, domar som lyfter från det tillfälliga till det som gäller i den nya tidsåldern där Gud råder. Sambandet mellan nu och och det som skall komma var för honom oåterkalleligt.

Det onda i nuet kommer att förtäras av Guds ”lidelses eld”. Och det som var rent på profetens tid skall inte bara bestå utan bli det för alltid bestående. Profeten förkunnar ett gudsrike där ett förvandlat folk ”talar med rena läppar”, läser vi.

Ni som följer mig vet att jag har en historisk bibelsyn, en bibelsyn där jag relaterar Guds ord till tidens sätt att se. Men till denna min bibelsyn hör också respekt för det som sträcker sig över tidsomständigheterna. Och till det hör idag budskapet om en oåterkallelig dom men också i samma andetag om upprättelse och fullkomnande.

Hur få denna dubbelhet att gå ihop förstår jag inte, ja är omöjlig att förstå för oss moderna människor. Vi  tänker i individer inte i grupper eller folkslag som man gjorde på Sefanjas tid och som är en förutsättning för Sefanjas profetia.

Jag för nöja mig med att ta till mig själva grundtanken. När jag tillämpar den skall jag på Herrens dag å ena sidan dömas, å den andra finns också för mig möjlighet till upprättelse. Vad som blir mitt öde vilar i Guds händer.

Det talas i min kretsar ofta om alltings upprättelse, att det inte finns någon fördömelse, att Gud är kärlek.

Men Gud är Gud och det ankommer på Gud att avgöra. Med mig är det som med min frälsare som på korset upplevde sig övergiven av Gud men när han drog sitt sista andetag anbefallde sig åt samme Gud. Längre vill jag inte komma, går inte att komma.

Bibelstudium den 13 nov 2024

11Jag sände ödeläggelse bland er,

som när Sodom och Gomorra lades öde,

ni blev som en brand ryckt ur elden.

Dock vände ni inte åter till mig,

säger Herren.

12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel,

jag skall göra detta med dig.

Därför, Israel, bered dig att möta din Gud!

13Ty se:

Han som formar bergen och skapar vinden,

som förkunnar sina planer för människan,

som låter mörkret bli morgonrodnad

och går fram över jordens höjder –

Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Amos 4:11 ff)

Ovan en profettext med rötter i 700-talet f Kr. Profeten heter Amos och han förkunnar kort och gott  Israels undergång. Om profeterna i GT kan allmänt sägas att de har något att säga om inte allt. I den form vi har deras profetior i våra biblar fördunklas dessutom vad de ville ha sagt genom redigeringar, tillägg respektive strykningar.

Med detta sagt förbinder Amos tidigare i det citerade kapitlet alla slags naturkatastrofer som drabbat människorna under  biblisk tid med  Gud. Gud lät folket drabbas för att de skulle omvända sig präntar profeten in i ett omkväde som oupphörligen upprepas ”Dock vände ni inte åter till mig, säger Herren”. Den sist nämnda av dessa katastrofer har jat låtit inleda detta textavsnitt.

Vad är mot den bakgrunden att säga om texten ovan. För mig att profeten Amos ser Gud på ett sätt som vi inte är vana vid. Han gör naturkatastrofen till en aktiv gudshandling. Det är Gud och ingen annan som åstadkommit den. Vi känner igen tagen från våra naturvänner som låter Gud heta Naturen och naturkatastroferna som naturens svar på våra övergrepp.

Det andra som förvånar en nutida läsare är att profeten låter naturkatastrofernas syfte vara att folk skall omvända sig. Omvända sig till vad? Omvända sig till Gud. Återigen påminns vi om naturvännerna som påminner oss om vår omvändelse till naturen och dess villkor för att livet skall kunna vända tillbaka. Men det var långtifrån Co2 utsläpp som profeten Amos hade i tankarna när han predikade omvändelse. Det var gudsfruktan i en helt annan bemärkelse.

Så långt profetens syn på brott och straff. Men är det då inget mer att säga, något som kvalificerar profeten Amos till dennes plats i den heliga Skrift?

Detta något är profetens förundran över tillvaron. Den är ett under, ett mirakel som inte låter sig jämföras med något annat. Och detta mirakel förbinder han med Gud, tillvarons skapare och uppehållare.

Profeten formar inte om tillvaron och gör den till enbart natur. Han låter inte människan bli herre över naturen som vore hon själva skaparen. Han tar inte makten från Gud och gör makten till människomakt.

På grund av detta platsar ett tidsbundet dokument som profeten Amos i vår bibel. Boken gör det trots tidsfärg, redigeringar och oklarheter. Den gör det eftersom den kan bilda grund för det vi kallar evangeliet. Evangeliet i sin tur låter Gud behålla makten men nu i fullkomnad skepnad. Detta fullkomnande har med Kristi kors att göra, är i sin fullkomnade form ett med detta kors. 

Bibelstudium den 6 nov 2024

Var inte rädda

4Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. 5Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. 6Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. 7Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Luk 12:4-7)

Ovan en Lukastext och den som andra texter i evangelierna är redigerad. Det  betyder att själva bibelordet har sitt fäste i skeendet kring Jesus, men att sammanhanget är mer eller mindre konstruerat. Den här texten är placerad i den för Lukas egna reseberättelsen (Luk 9:51-18:14). En variant på textorden återfinns i Matteus 10:28-31. Skaffar man sig en evangeliesynops ser man tydligt likheterna och skillnaderna mellan de olika  versionerna. 

Nu till det väsentliga, innehållet. För att fånga detta behöver man förstå det de flesta ignorerar, den i hela bibelkanon dominerande utväljelsetanken. I Gamla testamentet Israels utväljelse, I Nya testamentet utväljelsens fortsättning i de kristnas utväljelse.

I ett för de första kristna desperat läge aktualiseras denna utväljelse. Dessa kristna, de av Gud utvalda, betraktades som det judiska samhällets parias. Att döda en kristen betraktades närmast som en välgärning. Mot detta ställer Jesus den Gud som, vare sig vi upplysta kristna av idag  vill acceptera det eller inte, har makt att kasta vem han vill i helvetet, men också makt att bevara vem han vill.

Till den makten hör också att ha omsorg om de av honom utvalda.  Och den omsorgen är specifikt riktade till dem som i förföljelsetider håller fast vid sin Kristustillhörighet.  Till och med hårstråna är räknade på dem. Inte ens döden kan skilja dem från Gud.

Så förstådd väcker texten ovan motsägelse. Det är mot vårt DNA som nutida kristna att tala om att en är utvald en annan inte. Därför omtolkar vi, allt med syftet att bli kvitt en utväljelsetanke som svär mot modernitetens tal om allas lika värde och mot vår uppgift som kristna att speciellt  ha omsorg om de utsatta och svaga. För oss är Gud en Gud som inte enbart räknat huvudhåren på Kristusanhängarna utan på alla.

Detta till den dag vi förstår utväljelsens innersta syfte, ett syfte som hela Jesu framträdande avslöjar. För honom var utväljelsen inget privilegium utan en gåva, en gåva vars syfte var att föras vidare.

Tillämpat på oss kristna av idag skall vi kristna med tacksamhet ta emot att vi är speciellt utvalda av Gud. Men den gåvan missbrukas om vi inte förstår att denna vår utväljelse skall föras vidare. Det vi äger skall också andra få del av. s

Bibelstudium den 30 okt 2024

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. (Matteus 23:37 ff)

Den här texten från Matteus ingår i Jesu uppgörelse med fariseerna och de skriftlärde. Den återkommer om än i ett annat sammanhang i Lukas. Läser man de tre första evangelierna parallellt märker man att evangelisterna lånat från varandra och i viss mån komponerat om sammanhanget utifrån egna syften.

Vad jag tagit till mig av texten ovan är två saker, det ena att tro står för hållning, det andra att tro står för förhoppning. Det ena är generellt giltigt, det andra något som är specifikt för kristen tro.

Tron som hållning visar sin bärkraft i att vi som lever nära varandra och är beroende av varandra kan lita på att vår gemenskap fungerar. Det gjorde den inte alltid på Jesus tid. Särskilt överskiktet, fariseerna och de skriftlärda tog sig friheter som i grunden skadade sammanhållningen i samhället. Vill ni veta hur är det bara att läsa första delen av vår text nämligen Matteus 23:1-36 för att få veta hur.

Det judiska samhället bars upp av tron på det egna folkets utvaldhet. Och för de utvalda gällde i alla sammanhang det gemensammas bästa. Och när den gemenskapen var som bäst inkluderades även de utomstående, ickeiudarna, hedningarna, i denna gemenskap. Jesus var en förebild i denna inkludering.

Tron som hållning äger sin tillämpning i de mest skilda kulturer. Grundprincipen är densamma; man skall kunna lita på varandra i en gemenskap upprättad för det gemensammas bästa.

Tro som hållning innebär att ett osolidariskt liv, ett liv där hög är hög och låg är låg och där de höga utnyttjar de sämre ställda måste betecknas som synd. Man må heta jude, kristen, muslim eller buddhist. För konkreta exempel läs huvuddelen av Matteus 23.

Där tro står för hållning är tro så långt från en privatsak som den kan vara.

Det andra där tro står för förhoppning, gäller i första hand oss som i tron på Jesus funnit själva fästet för våra liv. Och vad den tron beträffar får den konsekvenser på alla de plan. Den solidaritetstanke som tron som hållning bygger på, specificeras i tron på försoning som solidaritetens yttersta konsekvens. Dessutom för Jesustron med sig förhoppningar som inte enbart rör idéplanet. Vi nöjer oss inte med att konstatera att Jesus dog på ett kors, vi tror också att han uppstod. Dessutom låter vi denna uppståndelse bli ett karakteristikon för vårt liv. Vi tror på upptåndelse och evigt liv. Till detta att Jesus skall komma tillbaka. Om det handlar slutversen i dagens bibelstudium. Vi tror att Jesus skall komma tillbaka som den fullkomnade Messias. Den dagen skall det  bli slut på den splittring och strid som hotar inte enbart enskilda gemenskaper utan hela vår världsordning. En gång skall kriget i Ukraina ta slut och en gång den krutdurk som Mellanöstern är, där jude står mot palestinier, jude mot muslim.

Tro är alltså två saker samtidigt, den är hållning och förhoppning. Ett vet jag och det är att jorden går under om tron som hållning sviktar och ett tror jag och det är att Jesus skall komma tillbaka och upprätta ett evigt fredsrike.