Bibelstudium den 11 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 37 24 Mina två fronter)          

Ändå övergav Du dem inte  i öknen, ty din barmhärtighet är stor.Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte. Nehemja 9:19-21

Nehemja, som fått ge namn åt den  bibelbok i Gamla testamentet som här citeras, var en  jude som var persisk ståthållare  i Juda under mitten av 400-talet f Kristus. Han får här representera de judar som trodde på sitt folks upprättelse efter den nationella katastrof som drabbade landet i och med den babyloniska fångenskapen.

Texten ovan är en del av en Nehemja tillskriven  återberättelse av den ökenvandring  som för alla tider lade grunden för det utvalda folkets identitet och självkänsla.Den ger mig här anledning att behandla relationen verklighet/tänkt verklighet, en fråga som dagligdags gäller alla och envar.

Så här tänker jag. Allt vi ser, allt vi tar till oss,  omvandlas på ett eller annat sätt i vårt inre. Av verklighet blir formad verklighet med mitt sätt att uttrycka mig. Denna formade verklighet och dess relation till den reella verkligheten avgör sedan det mesta. Godtyckligt formad verklighet heter lögn, alternativt fantasier. På sånt går inte att leva. Berättigad omformning  hjälper oss tvärtom att leva, alternativt är en förutsättning för liv.

Glöm inte att även bibeln är infogad i detta spel mellan verklighet och formad verklighet. Texten ovan är ett paradexempel på detta. Den är en tolkning av ökenvandringen, om man så vill en idealisering av ökenvandringen. Den talar om vad denna vandring egentligen var bakom alla sina vedermödor. Ökenvandringen var eldpelare och molnpelare, den var manna i öknen och kläder som inte slets ut eller fötter som inte svullnade.

Var då detta sant? Inte sant i historisk mening, men sant i en inre mening.   Ökenvandringen kom på den grunden att tillhöra det kitt som band samman Guds Israel för evinnerliga tider. Om man så vill, välsignade Gud denna sanning. Den var en del i Guds välsignelse av sitt folk.

Men en förutsättning för att denna sanning fortfarande i vår upplysta tid skall blir  till välsignelse är att den samtidigt öppnar för historisk prövning.  Det är i uppgörelsen mellan det trodda och det sedda, mellan höga tankar och knivskarp sanning som livet idag får den inre spänning som är en förutsättning för att livet skall bli som det är menat.

Blir livet enbart fakta, statistik och mätbar sanning hamnar vi i en andlig öken. Det motsatta förhållandet där vi tror utan faktaunderlag, innebär samma helvete. Det vet var och en som gett sitt liv åt drömmar och fantasier. Livet blir omänskligt om så på annat sätt än för den som inte ser annat än siffror och fakta.

Varför nu denna utgångspunkt  i ökenvandringen och dess konsekvenser? För min del ytterst därför att den pekar fram mot min egen tros egenliga föremål, Kristus.

Bara så att ökenvandringen nu heter korset och att detta kors tydligare  står i det faktiskt skeddas sammanhang än någonsin ökenvandringens förunderligheter. Men trots det behövs både  jag  och mina subjektiva  känslor för att vidmakthålla det liv som strömmar ut från korset. Och liksom jag om ökenvandringen behövde få höra om eldstod och molnstod liksom om manna i öknen, behöver jag kvinnorna som försäkrade att graven var tom  liksom  änglarna som vittnade om den uppståndne och förhärligade frälsaren.

På dessa vittnesmål om kors och uppståndelse följer ofelbart en kamp inom mig mellan det faktiska och det trodda, mellan  min av tro formade verklighet och det faktiska som ingen form behöver.

För mig är det en välsignad kamp, en kamp som hjälper mig att leva. Men säkerheten får vänta och jag är inte ledsen för det. För med säkerheten följer förstelning. Och förstelning är med det sämsta som kan hända en människa.

Bibelstudium den 4 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”36 24 Kopiera eller föra vidare”)

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Joh 17:9-11 (Ur Jesu förbön för de sina)

Du som vill vara en kristen, tänk inte i parallella verkligheter, där andevärld och sinnevärld saknar förbindelse med varandra. Tillämpat på texten ovan att Jesu förbön som genom ett under har bevarats i sin ursprungliga ordalydelse och delgivits oss i bibelordet.

Läs istället med ditt mänskliga förstånd påkopplat och observera hur johanneiska formuleringarna är i texten ovan. Tillåt dig dessutom att  förstå att Jesu förbön, som den här formulerats,  tillhör den johanneiska förkunnelsen och att denna i sin tur ursprungligen var riktad till sin  del av den urkristna församlingen.

Varför denna hållning? Därför att ett visst avstånd behövs för att få grepp om bibelordet. Detta i sin tur för att bibelordet skall kunna verka. Tänker jag bort detta avstånd mellan text och historisk verklighet blir det ett omöjligt  pusslande för att få bibeln att hålla ihop. Den ena konstruktionen blir mer konstlad  än den andra. Det blir f a svårare att få grepp om det avgörande. Och detta avgörande är i det här fallet  de motiv som bär upp Jesu förbön.

Och själva grundmotivet i denna är den uppgift som här läggs inte bara på Jesu ursprungliga lärjungar utan också på oss som överlåtit oss till vår frälsare.

Det är vi som skall göra det, lär oss Jesu förbön. Det är i första hand vi kristna  som skall förhärliga Jesus, han som gav sitt liv för oss, tillägger jag. Detta inte för att vi skall framstå som heliga utan därför att behovet tvingar fram det. Världen behöver den försoning som Jesu liv mynnade ut i. Och det är vi som överlåtit oss till Jesus som genom vårt sätt att leva och vara är kallade att  levandegöra denna försoning.

Det andra motiv som förbönen ovan lyfter fram är behovet av enighet. Vi som medvetet överlåtit oss till Jesus förutsätts vara eniga.  Det är inte en som skall vara ”Jesusbärare” utan vi alla. Det är med gemensamma krafter som Jesu försoning skall gå segrande fram.

Formuleringen i förbönen ovan antyder att denna enighet var hotad. Ett närmare studium av Nya testamentet i sin helhet visar att det var si och så med denna enighet redan i de första kristna församlingarna. Och så har det fortsatt.

Med mitt sätt att se är det inte moderniteten med en världsbild vitt skild från den bibliska och en historiesyn som är den bibliska främmande, som i dag tagit udden av kristen tro. Det är istället brist på  hängivenhet som gjort det, vår gemensamma hängivenheten för honom som gav sitt liv för oss.

Bibelstudium den 28 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”35 24 Den välsignade avvikelsen”)

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. 8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. 9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. 10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh 4:7-10)

Detta att finnas till väcker eller borde väcka förundran. Ja för att säga det högtidligt,  själva ”livets” ofrånkomliga faktum, är något obegripligt både stort och sant. Dessutom är detta faktum förpliktande. Vilket vi vill det eller inte måste vi förhålla oss till det liv som givits oss. Och att förhålla sig till det liv som är oss givet, kallar vi kristna att leva i tro. Livet i betydelsen ”varats ofrånkomliga faktum” härleder vi således till Gud, som vi ser som alltings skapare och uppehållare.

Denna inledning för att uppmärksamma att vi alla har en gemensam utgångspunkt. Inte ens ateisten kan blunda för livet sett som ett under. Tror gör ateisten visserligen inte, för henne blir tron till det med tron besläktade begreppet att förhålla sig till det liv som är också gudsförnekaren givet.

Ateisterna säger att vi inte har täckning för att ge varat beteckningen Gud. Och det ligger något i den anmärkningen. Vem kan nämligen till fullo ”få grepp om” Gud. Ingen! Därför gör vi oss bilder av Gud. Redan inom bibelns pärmar finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Att fånga ”varat/Gud” i en allt täckande beskrivning går inte att göra. Vi får nöja oss med ögonblicksbilder. Mästare i det stycket var Jesus. I sina möten med människor trädde ”ögonblickets” Gud fram och då i hela sin fullhet och klarhet.

Men svär inte detta mot att Johannesbrevets författare ovan förkunnar att Gud är kärlek? (1 Joh 4:8). Denne gör det dessutom ytterligare en gång och då i 1 Joh 4:16. Men sen är det stopp. Att Gud är just kärlek är denne Johannes ensam om att rakt ut påstå och då enbart på två ställen i sina brev, båda här redovisade.

Men förskräcks inte över detta. Gud är alltid större än våra begrepp. Och att tro sig fånga Gud i en enda heltäckande karakteristik är i själva verket att göra sig en avgud. Detta inte sagt för att förneka att Gud till allt annat också är kärlek. 

För Johannesbrevets författare blev Gud kärlek när denne betänkte hur mycket Gud måste ha älskat oss när han sände  oss ”sin son som försoningsoffer för våra synder”. Uppfylld av detta faktum kunde Johannesbrevets författare, och då utan reservationer, brista ut i sitt ”Gud är kärlek”.

Själv kämpar jag med mina gudsbilder. Men när jag betänker försoningens under kan också jag utan inre reservationer brista ut ”Gud är kärlek”.

Bibelstudium den 21 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Förhärligat, förskönat, fördolt”.)

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst! Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten. Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte den härligheten hos det som består. 2 Kor 3:4-11

På ett eller annat sätt handlar var och en av oss, om än på ett förvänt och fördolt sätt, utifrån vår inre människa. Med Paulus sätt att uttrycka sig står vi i ”tjänst” under detta vårt inre,  ett inre som omformar det vi ser och hör och gör det till vårt eget. 

En människokännare av rang må känna till det mesta som rör sig i en människas tankevärld, men missar hon grovt  en persons drivkrafter har hon missat det väsentliga. På motsvarande sätt må en teolog veta det mest om olika kyrkors ideal och föreställningar, men missar hen  kyrkans reella drivkrafter är deras lärdom inte mycket värd.

Att omforma Paulus tillhör favoritsysselsättningarna. Detta desto lättare som Paulus levde i två världar. Å ena sidan har vi den skriftlärde Paulus, han som höll fast vid Israels religiösa traditioner, å andra sidan den radikale Paulus. Och det för den radikale Paulus utmärkande var att denne hade blivit ”märkt” av den korsfäste Kristus. Det är som hade  denna Kristi försoningsgärning blivit något som trängt sig in i dennes DNA och påverkade allt han tänkte och gjorde.

Texten ovan är ett textavsnitt som exemplifierar hur Paulus samtidigt befann sig i dessa två världar. Men samtidigt är den ett vittnesbörd om hur  just mötet med den korsfäste gjorde att det som ovan beskrivs som ”domens tjänst”, d v s laglydnadens sätt att leva, förbleknat inför det nya Paulus hade erfarit. Detta  nya var ”Andens tjänst”, dvs  det liv som hämtar all sin näring och all sin sin energi  från korsets försoning.

I dag är kristen tro och praxis på fallrepet. Kyrkorna gör sitt bästa för att reda sig inför den hotande katastrofen där tron i sin helhet förpassats till det som varit men som nu inte är. Man gör det genom att så gott det låter sig göra omvandla vår frälsare till en nutidens idealbildare  och detta i utifrån dagens sätt att tänka och värdera.

Och inget ont i detta. Dagens humanism, feminism eller vad vi nu vill kalla detta nya har fört mycket gott med sig. Enda felet är att man missat det som för Paulus är det enda, nämligen Andens tjänst. Och Andens tjänst i sin tur förutsätter en övertygelse som trängt in i människans själva DNA. Och vad är detta annat än Kristi försoningsverk. Och Kristi försoningsverk i denna mening innebär att försoningsmotivet blir både mening och mål.

Det är mycket hos Paulus som är passerat, mest det som kan utläsas ur de senare paulusbreven, som visserligen är tillskrivna Paulus men som mest än en källa till kunskap om de första församlingarnas liv. Men det som Paulus kallar ”Andens tjänst” kan inte förpassas från det som varit men nu inte är. Försoningsmotivet låter sig inte trängas undan utan att hela saken samtidigt går förlorad. 

Bibelstudium den 14 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Du blir det dom säger dig vara”

Rättfärdighet genom tro

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:21-28)

Ovan är ”under uppskovets tid” spärrat. Det är jag som spärrat, inte Paulus. Det är en markering som antyder vad jag satsat på i just denna läsning av Paulus.

Gud är en sak, att förstå sig på Gud en annan. Skall sanningen fram är det ingen som som fullt ut förstår Gud, inte ens den jordiske Jesus gjorde det. I texten ovan ser vi att även aposteln Paulus brottades med frågan. Texten kan t o m ses som ett försök att få grepp om den Gud som Paulus vigt sitt liv åt. De av mig spärrade och betonade orden ovan visar detta.

Tillåts jag vittna känner jag igen mig i detta. Att Gud är mitt allt, mitt liv och min framtid är en sak. Att förstå Gud är en annan. Med Paulus får jag inte av mig själv grepp om Guds vilja. Det är så mycket som sker som inte får ske utan att Gud ingriper. 

Som Paulus kan man tala om att ”synderna” blir ”ostraffade”. Det betyder att rätt väg inte alltid ger lyckosamma konsekvenser och att det onda inte alltid straffar sig själv. 

Den problematiken lär vi alla tampas med, kristna som inte kristna, troende som icke troende. Samlevnaden oss människor kan ses ur många aspekter. En att samhällsliv som privatliv går ut på att rätta till det som inte rättar till sig automatiskt. Det lär vi alla vara överens om.

För att sammanfatta enkelt. Min mamma påstod ”hut går hem”. Tyvärr sker inte detta alltid. Och vi måste göra det bästa av detta.

Jag tillhör dem som älskar Paulus, särskilt den Paulus som skrev de äldsta paulusbreven, bland annat Romarbrevet. Och det f a av en orsak. Han ger mig ett riktmärke i denna förvirrade värld. F a ger han mig ett svar på Guds vilja.

Och Guds vilja är Jesus, den Jesus som såg med barmhärtighet på den svage och med vrede på den obarmhärtige. Och som en kulmen den Jesus som gav sitt liv för att vi skulle leva. Försoning kallar vi detta. Gud vill försoning och denna försoning  blev vid ett tillfälle ett bestående inslag i det mänskliga livets mångahanda. Det skedde på Golgata och vid den öppnade graven. 

Men Paulus ger jag mitt liv åt  denna försoning. Den är själva meningen i det liv där sånt sker som inte får ske och där Guds existens skiner som en sol för den som tänker efter, men där Guds vilja i långa stycken är en gåta. Denna oklarhet upplöses när jag betänker att allt ändå vilar i försoningens faktum. Förlåtelse, försoning, ger inte bara mening. Försoningen som en gudshandling är meningen. Försoning är Guds svar när människan ropar efter konsekvens, mening och rättvisa. 

Bibelstudium den 7 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 32 24 Vad skall det vara bra för?)

Jag misströstar om det möjliga att var entydig. Allt som sägs omformas i mottagarens huvud. Skall något gå fram  förutsätter det ett samband mellan givare och mottagare där utrymme finns för mottagarens personliga tillämpning. (Detta ett problem närmast olösligt. Hur uttala sig och skriva för att intentionerna i det talade och skrivna skall gå fram i oförfalskad form.)

Läs som det står säger bibeltrons vänner. Och när vi försöker göra det säger en bibelvän att bibeln säger si, en annan så. För att inte tala om bryderiet i bibeltroendes hjärtan när bibeltexter basunerar ut sådant som för en anständig människa är anstötligt.

När det nu är på det sättet säger jag; läs som det står och omforma det vid behov. Men gör det inte efter eget huvud utan utifrån din kristustro.  Och för det bibelord åt sidan som inte låter sig omformas av vår frälsare. Det är nämligen i Kristus vi lever och utifrån honom som vi kristna formar våra liv. Detta sagt som inledning.

Texten idag hämtar jag från profeten Jesaja. I den texten får jag tillfälle att tydliggöra vad jag ovan proklamerat.

 Där står: 1Den dagen skall Herren med sitt svärd, sitt hårda, väldiga, skarpa svärd, slå Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, han skall dräpa draken i havet.

2Sjung den dagen om den härliga vingården! 3Jag, Herren, har vård om den. Träget vattnar jag den, jag vårdar den natt och dag, så att den inte drabbas av något ont.4Jag hyser ingen vrede mot den, men ger den mig tistel och törne, då går jag till angrepp mot den och sätter eld på alltsammans. 5Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig.

6När den tiden kommer skall Jakob slå rot, Israel skall blomstra och frodas och frukterna uppfylla världen. (Jesaja 27:1-6)

I denna treledare text finns inget att föra åt sidan, däremot möjligheter att omforma utifrån vår kristustro.

I det första ledet i texten ovan står Leviatan för den personifierade ondskan, dvs den ondska som, oavsett vad vi tror, för den kristustroende alltid främst skall härledas till  läsaren eller lyssnaren  själv. Viktigast blir mot den bakgrunden inte att ta avstånd utan att besegra det onda  i sitt rotfäste, dvs i mitt eget inre.  Har man väl insett detta förhållande faller det av sig självt att korsets försoning är den personliga trons själva grundfäste.

I det andra fogas tron till vingården där vingården är en bild för människan. Idag är Jesajas ord om vingården inte, som när texten formulerades, menade att förstås bildlikt. I texten står vingården för människosläktet, i dag för oss som tror på Kristus framför allt för en natur som hotas av undergång på grund av missbruk av jordens resurser. I tron på Kristus är vi som kristna följdriktigt kallade att stå på barrikaderna för naturens överlevnad.

Och slutligen i det tredje ledet där Jakob och Israel accentueras, påminns vi som kristna om våra judiska rötter. Kristus var förvisso juden Jesus och vi kristna står ovillkorligen i den judiska traditionsfåran. Men  vi får inte glömma att utvaldhetens yttersta konsekvenser för oss kristna är det allmängiltiga. Den judiska utvaldheten, i förlängningen den kristna särställningen, låter sig inte förnekas.Men dess konsekvenser är inte främst egen utan andras frälsning. Kan väl Kristi försoningsgärning förstås på annat sätt?!

Bibelstudium den 31 juli 2024

Parallellt med bibelstudiet ”31 24 Ord förmedlar, signalerar och avslöjar” bjornsvard.com

24Gud sade: »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.« Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

26Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

29Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

1Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk. 1 Mos 1:24-2:3

Bibeln inleds med två skapelseberättelser, här den första, den generella versionen. Den är som vore den skriven av en modern människa, gärna av en nutida vegan. Här äts nämligen inget kött. Vegetabilier utgör födan.  Kött som födoämne tillåts först i 1 Mos 9:2 f och då med undantag  för blodet.

Nu förutsätts förstås en Gud och då  inte bara som igångsättare utan också som förutsättning. Men Gud har ju moderniteten svårt med, så denna oundvikliga förutsättning för livet får omskrivas till Naturen eller till jämförbara uttryck.

Men bibeln vore inte bibel om den inte sticker ut genom et mycket bestämd betoning. Här sticker den ut genom talet om sabbaten, den sjunde dagen då Gud vilade från allt sitt verk.

Ingen vet när denna skapelseberättelse tillkom. Bara ett vet vi och det är att den tillkom  i en judisk gemenskap med utvecklad religiositet. Och till denna utvecklade religiositet hörde den sjunde dagens sabbatsfirande.

Som jag förstår det står allt stort i ett konkret sammanhang. Och skapelseberättelsen tillhör det  i detta livet stora. Och till skapelseberättelsens tillkommelse hör otvivelaktigt ett utvecklat sabbatsfirande. Sabbatens vila födde religiös fantasi, en fantasi som skapade den för alla tider odödliga skapelseberättelsen, tillhörande kategorin sanningarnas sanning.

I vårt kristna sammanhang har Kristus övertagit sabbatens roll som livgivare. Det är med Kristi försoningsgärning som grund som kristna storverk kan komma till uttryck.

Så när tron tappar fästet, beror det på att Kristi försoningsverk inte längre får ge liv åt de kristnas  tankar och sammanhang.

Jag funderar hur det är med naturälskarna. När förvandlas deras visioner till schabloner? Förmodligen när deras förundran viker i från dem. Och när sker det? Förmodligen när naturen förvandlas från gåva till självklar förutsättning.

Bibelstudium den 24 juli 2024

(Parallellt publiceras ”Trons kusiner” bjornsvard.com) 

Dom över folkets ledare

5Så säger Herren om profeterna som leder mitt folk vilse:

De lovar fred och lycka bara de får något att tugga

men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.

6Därför: Natt över er – och inga syner! Mörker – och inga spådomar!

Solen skall gå ner för profeterna, dagen bli svart omkring dem.

7Siarna får stå med skam, spåmännen blygas, alla måste dölja skägget,

ty Gud svarar inte.

8Men mig har Herrens ande fyllt med kraft, med rättfärdighet och mod:

jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd. Mika 3:5-8

Bakgrund: Juda på väg att annekteras av stormakten Assyrien. Profeten lägger skulden, inte på stormakten utan på det egna folket. Dess ledare har fört Juda in i fördärvet. Den hotande katastrofen ett Guds straff.

Idag detta sagt till oss som tillhör ett folk som detroniserat Gud. Men om än Gud för många av de våra tycks vara blott en fägring eller i sämsta fall en vanföreställning, framträder en påstådd Gud fortfarande i all sin tydlighet.  Vem kan nämligen leva utan att livas av absoluta ideal, ideal som på ett eller annat sätt förutsätter en överjordisk givare. Men dessa ideal möter samma verklighet som en gång drabbades judafolkets ledare. Gud tiger och idealens Gud förflyktigas för att så småningom upplösas och ersättas av förnyade idealbilder. 

Och den insiktsfulle och till dessa räknar jag mig själv, förtvivlar. Som en av dem som lever i dubbla världar, å ena sidan med biblisk gudstro inom mig, å den andra med den sekulariserade världens idealbilder framför mig, vet jag inte vart jag skall vända mig. Vad jag än gör och vad jag än tror, upplöses det jag tror på i relativismer. Nog skall skulden som en gång i Juda, läggas på folkets ledare, men oavsett ledare tiger Gud och idealen förflyktigas. Det är den grymma sanning som drabbar from som ofrom.

Finns det då ingen sanning, ingen möjlighet att nå en Gud som talar? Profeten Mika svarar: 

Men mig har Herrens ande fyllt med kraft,med rättfärdighet och mod: jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd.

Men för mig är profeten inte svaret utan Kristus. Först i Kristus talar Gud till mig. Och han talar entydigt; i den korsfäste möter du Gud, den Gud som vars sanna väsen är försoning.

Om mig själv kan jag säga att jag som alla andra lever i en motsägelsefull värld. Men ett vet jag och det är att Gud i all sin motsägelsefullhet och gåtfullhet vill försoning. Det är min tro, sammanfattad i en enda  begriplig mening.

Bibelstudium den 17 juli 2024

(parallellt med bibelstudiet ”29 24 Förkunnare av två slag”, bjornsvard.com)

Jesus på härlighetens berg

1Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. 2Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. 3Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. 4Då sade Petrus till Jesus: »Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.«

5Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.« 6När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. 7Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stig upp och var inte rädda.«8De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. (Matteus 17:1-8)

Berättelsen ovan återges i alla de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas). Den är också indirekt kopplad till en av förutsägelserna om Jesu kommande lidande och död. Detta desto viktigare som ”Jesus på härlighetens berg” skall förstås utifrån kopplingen till Jesu död och uppståndelse.  

De båda leden, å ena sidan upplevelsen av Jesus som förhärligad, å den andra Jesu död på korset, har nogsamt bevarats i den kristna trostraditionen. Detta desto lättare som såväl död som ”förklaring”  har sin motsvarighet inte bara hos kristna utan är en gemensam erfarenhet för mänskligheten som sådan. Livet är jubel och katastrof vare sig vi är kristna eller inte.

Att tvivla på autenticiteten i texten ovan lär inte gå. Nog fick Jesu lärjungar se Jesus i förklarat ljus. Och skedde det inte på förklaringsberget så fick de vara med om förklaringen i andra sammanhang. Det var ju just detta som gjorde Jesus oemotståndlig. Jesus behövde inga formalia för att dra människor till sig, inget ämbete, ingen titel, ingen förmögenhet. Han stod där i förklarat ljus framför dem ändå.

Som det var då är det fortfarande. Det som får kristen tro att leva är att man får se Jesus i förklarat ljus. Idag att bakom bibeltexter, predikningar och vittnesbörd se Jesus gudasonen.

Och gör man det inte, kan det med kristen tro bli som det en gång blev för kristendomens  belackare nummer ett, Ingemar Hedenius. För honom blev Jesus en sagofigur och en inbillning, uppammad av falska profeter (=svenska teologer).

Men därmed är inte allt sagt, inte ens det väsentliga. Det väsentliga, det specifikt kristna är att koppla Jesu härlighet till dennes kors. Detta på sätt som en gång skedde vid Golgata och vid den tomma graven. 

Kristen tro rätt förstådd, förutsätter både det ena och det andra. Utan uppståndelse blir kristen tro i bästa fall en hjältesaga, i sämsta fall en sannsaga om det godas oundvikliga nederlag eller om det livets oundvikliga tragik. Med uppståndelse utan kors, ett fantasteri utan anknytning till det verkliga livet.

Om detta senare skulle jag kunna tala i timmar. När korset glöms bort eller förvandlas till formler, må kristna explodera i upplevelser av det mest sällsamma slag. Allt är ändå meningslöst, om inte skadligt. Detta eftersom upplevelsen härbärgeras av ett icke omvänt sinne. Och ett icke omvänt sinne saknar sinne för korsets betydelse och därmed för  vad kristen tro egentligen är.

Jesu förklaring får därför sin mening när den förstås utifrån Jesu fullkomnande i död och uppståndelse. När däremot förklaringens betydelse isoleras till upplevelse blir den enbart ytterligare ett bevis för  att kristen tro är en av många varianter av det att vara människa. Upplevelser och fantasibilder måste vi ha för att kunna leva. Men kristen tro gör anspråk på att vara något mer än detta.

Bibelstudium den 10 juli 2024

(Parallellt med bibelstudiet ”Ateism som jag ser det” bjornsvard.com) 

1Herren talade till Mose:

2 Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig…

13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:1-2, 13-18

Först om 3 Moseboken. Den fullföljer uttågsberättelsen från 2 Moseboken. Dock sker detta med koncentration på tempelkult och helighetsregler som på ett fingerat sätt infogats i uttågsberättelsen. Det är således inte historia vi har att göra med i dag, utan judisk trostradition med lös anknytning till det verkliga skeendet. Vad vi dock inte får glömma är att det är Jesu bibel vi handskas med även när vi läser ur 3 Moseboken.

Så till texten.

Det är de sina Herren manar i texten ovan. Och de sina är ”Israels hela menighet”, d v s det  judiska folket. Dessa får heta bröder, landsmän, ditt (Mose) folk. Allt samlat i allmänbegreppet nästa. Om nästan talas det sedan i hela bibeln, inte minst i Nya testamentet. Närapå genomgående avses då  Guds utvalda, d v s människor tillhöriga det judiska folket.

Budskapet är entydigt. Nästan skall behandlas väl vare sig denna nästa är välsituerad eller inte. Total solidaritet och total omsorg förutsätts. Att se ner på en nästa är en dödssynd, kort uttryckt. Det är som vore det svenska folkhemmets ideal kopierade på Gamla testamentets föreskrifter, trots att så rakt inte är fallet.

Men de andra då. Om dem ingenting i texten ovan. Däremot lite senare i samma kapitel, där Herren via Mose manar sina landsmän att behandla även invandraren väl. (3 Mos 19:33 f). Men sådant tal är undantag i GT. Först med Jesus öppnas dörren för främlingar och då främst i skildring av nödsituationer. Dock är porten definitiv öppnad för oss som kallar oss kristna. Kristen tro blev redan i den tidiga kyrkan en tro inte enbart för judar utan för alla. 

Alltså å ena sidan total solidaritet med de egna och öppna dörrar för de andra. Det är det samlade budskapet i detta bibelstudium. Detta när främmande kulturer håller på att välta hela samhällsbygget inte bara för oss i Sverige utan i hela Västeuropa. För vad blir det när det visar sig att de nya samhällsmedborgarnas integration inte fungerar? Svaret är katastrof och ett gammalt samhällssystems undergång.

Detta skall sägas även i ett kristet bibelstudium. Detta eftersom ett kristet bibelstudium skall konfronteras med sanningen. Allt annat vore mindervärdigt.

Själv har jag inga lösningar.  Ett vet jag dock och det är att  jag är kritisk till många av nutidens ideal. Jag ryser f a när jag tänker på det andliga övermod som kännetecknar inte bara oss svenskar utan  den liberala västeuropén överhuvudtaget. Men vårt välfärdssystem vill jag inte vara utan. Min dementa hustru skulle lämnas vind för våg om omvårdnaden om henne inte fungerade. Nu orkar jag besöka henne varje dag, men utan samhällets insats skulle jag bara kunna  hålla henne vid liv under några dagar. 

Ett annat tror jag mig veta. Det är att vårt samhälle och vår kyrka skall ta emot så många flyktingar och då även lyckosökare, som vi orkar integrera, men inte fler. Allt tal om mänskliga rättigheter och om  allas lika värde, liksom föreställningen att det i praktiken går att skilja ut legitima flyktingar och separera dem från alla andra,  bygger på sådant som inte låter sig objektivt prövas, menar jag. Dessutom faller allt tal om rätt och rättighet till marken om inte integrationen fungerar. Samhället faller samman hur rätt vi än skulle råka ha.

Mer har jag tyvärr inte att säga.