Bibelstudium den 14 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Du blir det dom säger dig vara”

Rättfärdighet genom tro

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:21-28)

Ovan är ”under uppskovets tid” spärrat. Det är jag som spärrat, inte Paulus. Det är en markering som antyder vad jag satsat på i just denna läsning av Paulus.

Gud är en sak, att förstå sig på Gud en annan. Skall sanningen fram är det ingen som som fullt ut förstår Gud, inte ens den jordiske Jesus gjorde det. I texten ovan ser vi att även aposteln Paulus brottades med frågan. Texten kan t o m ses som ett försök att få grepp om den Gud som Paulus vigt sitt liv åt. De av mig spärrade och betonade orden ovan visar detta.

Tillåts jag vittna känner jag igen mig i detta. Att Gud är mitt allt, mitt liv och min framtid är en sak. Att förstå Gud är en annan. Med Paulus får jag inte av mig själv grepp om Guds vilja. Det är så mycket som sker som inte får ske utan att Gud ingriper. 

Som Paulus kan man tala om att ”synderna” blir ”ostraffade”. Det betyder att rätt väg inte alltid ger lyckosamma konsekvenser och att det onda inte alltid straffar sig själv. 

Den problematiken lär vi alla tampas med, kristna som inte kristna, troende som icke troende. Samlevnaden oss människor kan ses ur många aspekter. En att samhällsliv som privatliv går ut på att rätta till det som inte rättar till sig automatiskt. Det lär vi alla vara överens om.

För att sammanfatta enkelt. Min mamma påstod ”hut går hem”. Tyvärr sker inte detta alltid. Och vi måste göra det bästa av detta.

Jag tillhör dem som älskar Paulus, särskilt den Paulus som skrev de äldsta paulusbreven, bland annat Romarbrevet. Och det f a av en orsak. Han ger mig ett riktmärke i denna förvirrade värld. F a ger han mig ett svar på Guds vilja.

Och Guds vilja är Jesus, den Jesus som såg med barmhärtighet på den svage och med vrede på den obarmhärtige. Och som en kulmen den Jesus som gav sitt liv för att vi skulle leva. Försoning kallar vi detta. Gud vill försoning och denna försoning  blev vid ett tillfälle ett bestående inslag i det mänskliga livets mångahanda. Det skedde på Golgata och vid den öppnade graven. 

Men Paulus ger jag mitt liv åt  denna försoning. Den är själva meningen i det liv där sånt sker som inte får ske och där Guds existens skiner som en sol för den som tänker efter, men där Guds vilja i långa stycken är en gåta. Denna oklarhet upplöses när jag betänker att allt ändå vilar i försoningens faktum. Förlåtelse, försoning, ger inte bara mening. Försoningen som en gudshandling är meningen. Försoning är Guds svar när människan ropar efter konsekvens, mening och rättvisa. 

Bibelstudium den 7 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 32 24 Vad skall det vara bra för?)

Jag misströstar om det möjliga att var entydig. Allt som sägs omformas i mottagarens huvud. Skall något gå fram  förutsätter det ett samband mellan givare och mottagare där utrymme finns för mottagarens personliga tillämpning. (Detta ett problem närmast olösligt. Hur uttala sig och skriva för att intentionerna i det talade och skrivna skall gå fram i oförfalskad form.)

Läs som det står säger bibeltrons vänner. Och när vi försöker göra det säger en bibelvän att bibeln säger si, en annan så. För att inte tala om bryderiet i bibeltroendes hjärtan när bibeltexter basunerar ut sådant som för en anständig människa är anstötligt.

När det nu är på det sättet säger jag; läs som det står och omforma det vid behov. Men gör det inte efter eget huvud utan utifrån din kristustro.  Och för det bibelord åt sidan som inte låter sig omformas av vår frälsare. Det är nämligen i Kristus vi lever och utifrån honom som vi kristna formar våra liv. Detta sagt som inledning.

Texten idag hämtar jag från profeten Jesaja. I den texten får jag tillfälle att tydliggöra vad jag ovan proklamerat.

 Där står: 1Den dagen skall Herren med sitt svärd, sitt hårda, väldiga, skarpa svärd, slå Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, han skall dräpa draken i havet.

2Sjung den dagen om den härliga vingården! 3Jag, Herren, har vård om den. Träget vattnar jag den, jag vårdar den natt och dag, så att den inte drabbas av något ont.4Jag hyser ingen vrede mot den, men ger den mig tistel och törne, då går jag till angrepp mot den och sätter eld på alltsammans. 5Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig.

6När den tiden kommer skall Jakob slå rot, Israel skall blomstra och frodas och frukterna uppfylla världen. (Jesaja 27:1-6)

I denna treledare text finns inget att föra åt sidan, däremot möjligheter att omforma utifrån vår kristustro.

I det första ledet i texten ovan står Leviatan för den personifierade ondskan, dvs den ondska som, oavsett vad vi tror, för den kristustroende alltid främst skall härledas till  läsaren eller lyssnaren  själv. Viktigast blir mot den bakgrunden inte att ta avstånd utan att besegra det onda  i sitt rotfäste, dvs i mitt eget inre.  Har man väl insett detta förhållande faller det av sig självt att korsets försoning är den personliga trons själva grundfäste.

I det andra fogas tron till vingården där vingården är en bild för människan. Idag är Jesajas ord om vingården inte, som när texten formulerades, menade att förstås bildlikt. I texten står vingården för människosläktet, i dag för oss som tror på Kristus framför allt för en natur som hotas av undergång på grund av missbruk av jordens resurser. I tron på Kristus är vi som kristna följdriktigt kallade att stå på barrikaderna för naturens överlevnad.

Och slutligen i det tredje ledet där Jakob och Israel accentueras, påminns vi som kristna om våra judiska rötter. Kristus var förvisso juden Jesus och vi kristna står ovillkorligen i den judiska traditionsfåran. Men  vi får inte glömma att utvaldhetens yttersta konsekvenser för oss kristna är det allmängiltiga. Den judiska utvaldheten, i förlängningen den kristna särställningen, låter sig inte förnekas.Men dess konsekvenser är inte främst egen utan andras frälsning. Kan väl Kristi försoningsgärning förstås på annat sätt?!

Bibelstudium den 31 juli 2024

Parallellt med bibelstudiet ”31 24 Ord förmedlar, signalerar och avslöjar” bjornsvard.com

24Gud sade: »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.« Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

26Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

29Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

1Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk. 1 Mos 1:24-2:3

Bibeln inleds med två skapelseberättelser, här den första, den generella versionen. Den är som vore den skriven av en modern människa, gärna av en nutida vegan. Här äts nämligen inget kött. Vegetabilier utgör födan.  Kött som födoämne tillåts först i 1 Mos 9:2 f och då med undantag  för blodet.

Nu förutsätts förstås en Gud och då  inte bara som igångsättare utan också som förutsättning. Men Gud har ju moderniteten svårt med, så denna oundvikliga förutsättning för livet får omskrivas till Naturen eller till jämförbara uttryck.

Men bibeln vore inte bibel om den inte sticker ut genom et mycket bestämd betoning. Här sticker den ut genom talet om sabbaten, den sjunde dagen då Gud vilade från allt sitt verk.

Ingen vet när denna skapelseberättelse tillkom. Bara ett vet vi och det är att den tillkom  i en judisk gemenskap med utvecklad religiositet. Och till denna utvecklade religiositet hörde den sjunde dagens sabbatsfirande.

Som jag förstår det står allt stort i ett konkret sammanhang. Och skapelseberättelsen tillhör det  i detta livet stora. Och till skapelseberättelsens tillkommelse hör otvivelaktigt ett utvecklat sabbatsfirande. Sabbatens vila födde religiös fantasi, en fantasi som skapade den för alla tider odödliga skapelseberättelsen, tillhörande kategorin sanningarnas sanning.

I vårt kristna sammanhang har Kristus övertagit sabbatens roll som livgivare. Det är med Kristi försoningsgärning som grund som kristna storverk kan komma till uttryck.

Så när tron tappar fästet, beror det på att Kristi försoningsverk inte längre får ge liv åt de kristnas  tankar och sammanhang.

Jag funderar hur det är med naturälskarna. När förvandlas deras visioner till schabloner? Förmodligen när deras förundran viker i från dem. Och när sker det? Förmodligen när naturen förvandlas från gåva till självklar förutsättning.

Bibelstudium den 24 juli 2024

(Parallellt publiceras ”Trons kusiner” bjornsvard.com) 

Dom över folkets ledare

5Så säger Herren om profeterna som leder mitt folk vilse:

De lovar fred och lycka bara de får något att tugga

men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.

6Därför: Natt över er – och inga syner! Mörker – och inga spådomar!

Solen skall gå ner för profeterna, dagen bli svart omkring dem.

7Siarna får stå med skam, spåmännen blygas, alla måste dölja skägget,

ty Gud svarar inte.

8Men mig har Herrens ande fyllt med kraft, med rättfärdighet och mod:

jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd. Mika 3:5-8

Bakgrund: Juda på väg att annekteras av stormakten Assyrien. Profeten lägger skulden, inte på stormakten utan på det egna folket. Dess ledare har fört Juda in i fördärvet. Den hotande katastrofen ett Guds straff.

Idag detta sagt till oss som tillhör ett folk som detroniserat Gud. Men om än Gud för många av de våra tycks vara blott en fägring eller i sämsta fall en vanföreställning, framträder en påstådd Gud fortfarande i all sin tydlighet.  Vem kan nämligen leva utan att livas av absoluta ideal, ideal som på ett eller annat sätt förutsätter en överjordisk givare. Men dessa ideal möter samma verklighet som en gång drabbades judafolkets ledare. Gud tiger och idealens Gud förflyktigas för att så småningom upplösas och ersättas av förnyade idealbilder. 

Och den insiktsfulle och till dessa räknar jag mig själv, förtvivlar. Som en av dem som lever i dubbla världar, å ena sidan med biblisk gudstro inom mig, å den andra med den sekulariserade världens idealbilder framför mig, vet jag inte vart jag skall vända mig. Vad jag än gör och vad jag än tror, upplöses det jag tror på i relativismer. Nog skall skulden som en gång i Juda, läggas på folkets ledare, men oavsett ledare tiger Gud och idealen förflyktigas. Det är den grymma sanning som drabbar from som ofrom.

Finns det då ingen sanning, ingen möjlighet att nå en Gud som talar? Profeten Mika svarar: 

Men mig har Herrens ande fyllt med kraft,med rättfärdighet och mod: jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd.

Men för mig är profeten inte svaret utan Kristus. Först i Kristus talar Gud till mig. Och han talar entydigt; i den korsfäste möter du Gud, den Gud som vars sanna väsen är försoning.

Om mig själv kan jag säga att jag som alla andra lever i en motsägelsefull värld. Men ett vet jag och det är att Gud i all sin motsägelsefullhet och gåtfullhet vill försoning. Det är min tro, sammanfattad i en enda  begriplig mening.

Bibelstudium den 17 juli 2024

(parallellt med bibelstudiet ”29 24 Förkunnare av två slag”, bjornsvard.com)

Jesus på härlighetens berg

1Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. 2Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. 3Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. 4Då sade Petrus till Jesus: »Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.«

5Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.« 6När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. 7Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stig upp och var inte rädda.«8De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. (Matteus 17:1-8)

Berättelsen ovan återges i alla de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas). Den är också indirekt kopplad till en av förutsägelserna om Jesu kommande lidande och död. Detta desto viktigare som ”Jesus på härlighetens berg” skall förstås utifrån kopplingen till Jesu död och uppståndelse.  

De båda leden, å ena sidan upplevelsen av Jesus som förhärligad, å den andra Jesu död på korset, har nogsamt bevarats i den kristna trostraditionen. Detta desto lättare som såväl död som ”förklaring”  har sin motsvarighet inte bara hos kristna utan är en gemensam erfarenhet för mänskligheten som sådan. Livet är jubel och katastrof vare sig vi är kristna eller inte.

Att tvivla på autenticiteten i texten ovan lär inte gå. Nog fick Jesu lärjungar se Jesus i förklarat ljus. Och skedde det inte på förklaringsberget så fick de vara med om förklaringen i andra sammanhang. Det var ju just detta som gjorde Jesus oemotståndlig. Jesus behövde inga formalia för att dra människor till sig, inget ämbete, ingen titel, ingen förmögenhet. Han stod där i förklarat ljus framför dem ändå.

Som det var då är det fortfarande. Det som får kristen tro att leva är att man får se Jesus i förklarat ljus. Idag att bakom bibeltexter, predikningar och vittnesbörd se Jesus gudasonen.

Och gör man det inte, kan det med kristen tro bli som det en gång blev för kristendomens  belackare nummer ett, Ingemar Hedenius. För honom blev Jesus en sagofigur och en inbillning, uppammad av falska profeter (=svenska teologer).

Men därmed är inte allt sagt, inte ens det väsentliga. Det väsentliga, det specifikt kristna är att koppla Jesu härlighet till dennes kors. Detta på sätt som en gång skedde vid Golgata och vid den tomma graven. 

Kristen tro rätt förstådd, förutsätter både det ena och det andra. Utan uppståndelse blir kristen tro i bästa fall en hjältesaga, i sämsta fall en sannsaga om det godas oundvikliga nederlag eller om det livets oundvikliga tragik. Med uppståndelse utan kors, ett fantasteri utan anknytning till det verkliga livet.

Om detta senare skulle jag kunna tala i timmar. När korset glöms bort eller förvandlas till formler, må kristna explodera i upplevelser av det mest sällsamma slag. Allt är ändå meningslöst, om inte skadligt. Detta eftersom upplevelsen härbärgeras av ett icke omvänt sinne. Och ett icke omvänt sinne saknar sinne för korsets betydelse och därmed för  vad kristen tro egentligen är.

Jesu förklaring får därför sin mening när den förstås utifrån Jesu fullkomnande i död och uppståndelse. När däremot förklaringens betydelse isoleras till upplevelse blir den enbart ytterligare ett bevis för  att kristen tro är en av många varianter av det att vara människa. Upplevelser och fantasibilder måste vi ha för att kunna leva. Men kristen tro gör anspråk på att vara något mer än detta.

Bibelstudium den 10 juli 2024

(Parallellt med bibelstudiet ”Ateism som jag ser det” bjornsvard.com) 

1Herren talade till Mose:

2 Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig…

13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:1-2, 13-18

Först om 3 Moseboken. Den fullföljer uttågsberättelsen från 2 Moseboken. Dock sker detta med koncentration på tempelkult och helighetsregler som på ett fingerat sätt infogats i uttågsberättelsen. Det är således inte historia vi har att göra med i dag, utan judisk trostradition med lös anknytning till det verkliga skeendet. Vad vi dock inte får glömma är att det är Jesu bibel vi handskas med även när vi läser ur 3 Moseboken.

Så till texten.

Det är de sina Herren manar i texten ovan. Och de sina är ”Israels hela menighet”, d v s det  judiska folket. Dessa får heta bröder, landsmän, ditt (Mose) folk. Allt samlat i allmänbegreppet nästa. Om nästan talas det sedan i hela bibeln, inte minst i Nya testamentet. Närapå genomgående avses då  Guds utvalda, d v s människor tillhöriga det judiska folket.

Budskapet är entydigt. Nästan skall behandlas väl vare sig denna nästa är välsituerad eller inte. Total solidaritet och total omsorg förutsätts. Att se ner på en nästa är en dödssynd, kort uttryckt. Det är som vore det svenska folkhemmets ideal kopierade på Gamla testamentets föreskrifter, trots att så rakt inte är fallet.

Men de andra då. Om dem ingenting i texten ovan. Däremot lite senare i samma kapitel, där Herren via Mose manar sina landsmän att behandla även invandraren väl. (3 Mos 19:33 f). Men sådant tal är undantag i GT. Först med Jesus öppnas dörren för främlingar och då främst i skildring av nödsituationer. Dock är porten definitiv öppnad för oss som kallar oss kristna. Kristen tro blev redan i den tidiga kyrkan en tro inte enbart för judar utan för alla. 

Alltså å ena sidan total solidaritet med de egna och öppna dörrar för de andra. Det är det samlade budskapet i detta bibelstudium. Detta när främmande kulturer håller på att välta hela samhällsbygget inte bara för oss i Sverige utan i hela Västeuropa. För vad blir det när det visar sig att de nya samhällsmedborgarnas integration inte fungerar? Svaret är katastrof och ett gammalt samhällssystems undergång.

Detta skall sägas även i ett kristet bibelstudium. Detta eftersom ett kristet bibelstudium skall konfronteras med sanningen. Allt annat vore mindervärdigt.

Själv har jag inga lösningar.  Ett vet jag dock och det är att  jag är kritisk till många av nutidens ideal. Jag ryser f a när jag tänker på det andliga övermod som kännetecknar inte bara oss svenskar utan  den liberala västeuropén överhuvudtaget. Men vårt välfärdssystem vill jag inte vara utan. Min dementa hustru skulle lämnas vind för våg om omvårdnaden om henne inte fungerade. Nu orkar jag besöka henne varje dag, men utan samhällets insats skulle jag bara kunna  hålla henne vid liv under några dagar. 

Ett annat tror jag mig veta. Det är att vårt samhälle och vår kyrka skall ta emot så många flyktingar och då även lyckosökare, som vi orkar integrera, men inte fler. Allt tal om mänskliga rättigheter och om  allas lika värde, liksom föreställningen att det i praktiken går att skilja ut legitima flyktingar och separera dem från alla andra,  bygger på sådant som inte låter sig objektivt prövas, menar jag. Dessutom faller allt tal om rätt och rättighet till marken om inte integrationen fungerar. Samhället faller samman hur rätt vi än skulle råka ha.

Mer har jag tyvärr inte att säga.

Bibelstudium den 3 juli 2024

Parallellt med bibelstudiet ”Ideologin, både välsignelse och förbannelse” bjornsvard.com 

Kristus tog Paulus i sin tjänst

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.1 Tim 1:12-17

Texten ovan är hämtad från ett av pastoralbreven, dessa i sin tur utgör ett tidigt omtag av vad Paulus sade, gjorde och skrev. T o m en ovan bibelläsare kan märka skillnad i stilläge och även i innehåll vid en jämförelse mellan de äldre paulusbreven (exvis romarbrevet) och de betydligt yngre pastoralbreven.

Detta är som det skall. För att tron skall leva vidare krävs ständiga omtag. Dessa omtag skall föra tron in i nya tider och nya omständigheter. De goda omtagens kännetecken är att de fått färg av nya omständigheter, men bevarat det bärande i det ursprungliga. Så i pastoralbreven som jag ser som ett första omtag i den för mig så  heliga Jesustraditionen.

God förkunnelse av idag är i bästa fall som det en gång var med pastoralbreven. Förkunnaren för budskapet vidare utifrån nya omständigheter, men med bevarande av det bärande i det ursprungliga. Dålig förkunnelse blir enbart en spegel av det nya, om så ordalagen är de bibliska.

Vad är då det bärande i texten ovan? Otvivelaktigt återupprepandet av det för alla tider avgörande att Jesus kommit för att rädda syndare. Vidare att t o m förmedlaren av detta budskap är en syndare och som  i Paulus fall av det värsta slaget. T o m som omvänd av detta värsta slag, lär oss texten när vi läser den noga. Detta förstås sagt som en sanning som först blir uppenbar för den som speglar sig i Jesus.

Jag är tacksam för att den författare som skrivit detta  första Timotheosbrev i Paulus namn insåg detta. Det betyder att denne, vars uppgift var att återge  Paulus möte med Timotheos, kunde plantera in något för tron kännetecknande i den generation kristna som följde på den som upplevt korsdramat ”live”.

Som det var då är det nu. Vi som bär budskapet om Jesus vidare in i vår generation, på oss är två uppgifter pålagda. Vi skall å ena sidan vara vakna för vad som rör sig i tiden, t o m är det vår uppgift att ansluta oss till det i moderniteten som  vi finner värdefullt. Samtidigt skall vi lägga ner vår själ i att finna det bärande i den ursprungliga jesustraditionen. Här är författaren till 1 Timothosbrevet en förebild. Denne såg att Jesu uppgift var att frälsa syndare, men också att han själv lik den ursprunglige Paulus tillhörde dessa syndare.

Han såg också, om det vittnar slutorden i texten,  det under alla tider och omständigheter förblivande, att Gud skall ha äran. Eller som han skriver: ”Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen”.

Bibelstudium den 26 juni 2024

Herrens tjänares uppgift

1Hör på mig, ni fjärran länder,

lyssna, ni avlägsna folk!

Herren kallade mig

redan i moderlivet,

han nämnde mig vid namn

redan i min mors sköte.

2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd

och gömde mig under sin skyddande hand,

han gjorde mig till en vass pil,

som han förvarade i sitt koger. 

3 Han sade till mig: Du är min tjänare Israel,

genom dig skall jag visa min härlighet. Jesaja 49:1-3

  Läget är förtvivlat. Israel under upplösning. Stora delar av befolkningen tvångsförflyttad till Babylon. Då hör Israel sig själv tala genom profeten, hör sig själv vittna om sin höga uppgift och om sin framtid  som Guds egendomsfolk. Genom Israel skall Guds vilja förverkligas och Guds härlighet bli synlig.

  Denna profetia, ja Jesajas profetior från kapitel 40 till 55, är bland de märkligaste i hela bibeln. Fullkomligt överraskande skall katastrof vändas i seger. Detta inte genom egen förtjänst utan genom ett Guds ingripande. Det krossade Israel skall få liv igen, inte genom egen inre kraft utan genom Gud.

  Jag hör och känner igen Kristus i detta tal. Duet är inte enbart ett folk utan också ett folk personifierat i en person. Och vem skulle detta Du kunna vara annat än Kristus, denne Kristus som genom sitt liv personifierade både katastrof och seger.

  Men detta vore trots allt historia, om än helig historia, om detta gällde då men inte nu. Om nämligen förbindelsen mellan kollektivet och individen var bruten, som de lärde säger och det mesta i nutiden  förvandlat till individ, då vore det skrivna enbart historia. Men trots att vi sägs leva i individualismens tidsålder gäller fortfarande förbindelsen mellan individen och kollektivet. Vi är inte enbart oss själva utan vi är vad vi är i vårt sammanhang.

  Och om det vore så att allt är som det synes vara, vore det idag dystert. Väst står mot öst, påstådd demokrati mot diktatur. Till det kommer att vi äger kärnvapen som kan förgöra mänskligheten på kort tid.

  Men tron säger något annat. Den säger bland annat  att jag inte enbart är den jag märker mig vara, en bland dem som åstadkommit att människa står mot människa och folk mot folk.

  Jag är i Kristus också något annat och står i ett annat sammanhang. Jag tillhör dem som i tron på Kristus är kallad att upprätta Guds rike på jorden. Detta mot allt vad rimligt är.

  Allt lika orimligt som den en gång var i den babyloniska fångenskapen, när löftet gavs till ett folk som i realiteten redan var förlorat.

  Att tro idag är inget rimligt. Det förutsätter det existentialisterna kallar ett trossprång.. För mig inte bara ett trossprång utan många. 

Bibelstudium den 19 juni 2024

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:4)

Det är kinkigt att fatta sig kort. De korta formuleringarna kan vara mångas tjänare. De kan stå såväl i det ondas som det godas tjänst. Så även med det här citerade bibelordet från Romarbrevets femte kapitel 

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Här måste till en slagkraftig ram för att ordet inte skall bli till ett slagord i fel ändamåls syfte. Detta ramord lyder

Du är och skall bli

I alla de sammanhang gäller detta att vi inte bara är utan också skall bli. Glömmer vi det stannar t o m det vi håller högt upp och förvandlas till sin motsats. Ett folk som tror sig vara något men glömmer att det också är på väg, blir snart självtillräckligt, aggressivt och orättvist. Idag har det blivit närmast övertydligt att det är så. Ryssland har ju idag blivit ett paradexempel på detta. Men Väst kommer i sin självtillräcklighet inte långt efter.

Och det som gäller i stort har också bäring i smått. Den dag du och jag tror oss vara något och inte förstår att vi också är på väg mot det vi ännu inte äger, stelnar till och blir lik en självtillräcklig stat, aggressiv och orättvis i vår självtillräcklighet.

Tyvärr har få fattat att slagordet Du är och skall bli inte minst gäller som levnadsregel för det som rör livets insida, vår tro. Men i själva verket är det så att den inre rörelse som du är och skall bli förutsätter, är själva villkoret för trons liv.

Den troende som tror sig stationerad på livets rätta sida har i själva verket planterat in död i sitt inre. Det allra vackraste och bästa, renheten och kärleken i sin urform, förvandlas för den som tror sig framme och hemma till sin motsats. Det finns inget mer motbjudande än troende människor som tror sig äga det andra inte har.

Liv är rörelse och  tron en del av livet. När rörelsen upphör dör också livet och med den tron. Detta betyder inte att rörelsens riktning är godtycklig eller att tron kan formuleras hur som helst.

För oss kristna är det, eller borde det vara självklart att korset är själva utgångspunkten för våra liv, att Kristi kärlek är den urkraft på vilket allt beror, att reformer och nyordningar alltid måste vara bestänkta med Jesu kärlek för att kunna verka. Kristi kärlek är vårt bidrag i såväl människovård som i omsorg om det samhälle som är vårt.

Men det hjälper inte, stannar rörelsen upp, förvandlas till och med kärleksorden till sin motsats.

Bibelstudium den 12 juni 2024

1Herren lät mig se Josua, översteprästen, där han stod inför Herrens ängel. På hans högra sida stod Anklagaren, beredd att anklaga honom. 2Herrens ängel sade till Anklagaren: »Herren skall tillrättavisa dig, Anklagare, ja, han som har utvalt Jerusalem skall tillrättavisa dig. Är inte denne man en brand ryckt ur elden?« 3Josua bar smutsiga kläder där han stod framför ängeln, 4och ängeln befallde sina tjänare: »Ta av honom de smutsiga kläderna!« Och han sade till Josua: »Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt.« 5Sedan befallde han: »Sätt på honom en ren turban!« Och de satte på honom en ren turban och klädde honom, medan Herrens ängel stod bredvid. 6Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua: 7Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här. Sakarja 3:1-7

Under denna vision döljer sig för oss nutidskristna ett angeläget innehåll. Det som gällde då har aktualitet idag. 

Visionen förutsätter ett besegrat judiskt folk.  Numera efter den babyloniska fångenskapen och under profeten Sakarjas tid  är deras land ett lydrike under perserna. Judarnas  tempel är förstört och templets  prästerskap stukat, här markerat genom översteprästens smutsiga kläder.

Men kvar finns Gud här representerad av Herren ängel, men också Anklagaren, i detta sammanhang Guds världslige representant, en världslig representant som när denne rycker sig loss från Gud förvandlas till djävulen. I visionen ovan intar denne anklagare en vacklande mellanställning när denne anklagar översteprästen i dennes förnedring. Anklagaren ser inte att översteprästen Josua bär bud om framtiden.

Av visionen blir ett löfte. Förutsatt att översteprästen håller fast vid sin trohet mot Herren, skall inte bara det raserade templet återupprättas utan även översteprästens ämbete. Detta skedde också och då inte enbart i visionen, där översteprästen Josuas smutsiga kläder byttes ut mot högtidsdräkt och en ren turban sattes på dennes huvud, utan i verkligheten. År 515 f Kr invigdes det nyupprättade templet i Jerusalem.

I slutfasen bryts visionen och övergår i ett direkt löfte. 

Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här. 

För mig är tillämpningen på min egen tid och min egen situation given. Översteprästen med de smutsiga kläderna är jag själv, inte därför att jag föreställer mig vara någon överstepräst i yttre mening, mer därför att jag i min tro representerar honom som inte får smutsas ner, Jesus Kristus, försonaren.

Men med mig är det som med många andra. Med andras smuts dras också jag in i smutsen. Och smuts är för mig allt som inte låter sig förenas med Golgata.

Det må se katastrofalt ut för mig. Men även till mig träder Herrens ängel fram, vem denne nu än är, med sitt budskap:

Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här.