Bibelstudium den 5 nov 2025

11Min tid är till ända, mina planer omintetgjorda, alla mina önskningar. 12Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset. 13Finns det något hopp? Dödsriket blir mitt hem, jag bäddar åt mig i mörkret, 14jag kallar graven »min far« och maskarna »mor« och »syster«.15Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? 16Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk i bibeln som speglar den troendes innersta vånda tydligare än vad verkligheten själv allltid förmår göra. Mot varandra ställs det goda livet med rättfärdighet, gudsfruktan, framgång, långt liv och evig välsignelse och ett liv som ändar i meningslös olycka, sjukdom och evig död.

För den drabbade Job är sanningen uppenbar. Gud bryr sig inte, han låter det ske. Gud låter även den rättfärdige drabbas. Även den frommes liv ändar i det som är allt levandes öde, att slukas upp av mullens eviga glömska.

Jobs ”vänner” däremot träder upp till Guds försvar.  Mänsklig olycka beror av skuld och Gud är rättfärdig.

Nog har jag som bekännande kristen fått bekräftelse på Guds rättvisa. För att ta det enkelt går ”hut hem” som min mamma sade. Hederlighet lönar sig för det mesta och bedrägerier slutar oftast i att den skyldige bedrar sig själv. Och att det lönar sig att leva sunt är det lätt att bevisa genom att räkna de år vi människor förunnas att leva. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Dock inte alltid. Hur ofta drabbar inte ödet blint. Även den rättfärdige drabbas. Det känns ibland som vore slumpen människans Gud. Hur ofta får vi inte ta den drabbade Jobs plats och stämma in i hans klagosång.

Inte ens Jesus lämnas utanför, han den före alla andra rättfärdige. För mig rättfärdig därför att han t o m i de ord som tolkningstraditionens evangelier förmedlar spränger tidens gränser och låter oss smaka något av den absoluta sanningen. Han gör det i sina möten med människor där han förmedlar gudsnärhet, han gör det i sina handlingar där han förmedlar liv, en gudsnärhet och ett liv som t o m kan smitta av sig på mig hans sentida lärjunge.

Minns att också Jesus blev drabbad, så hårt drabbad att korset blev hans signum. Så hårt drabbad att han för mig blivit den fullkomnade Job, den drabbade Job personifierad. Detta när han på korset utbrister ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

Det för Job karakteristiska i dennes klagan över sitt oblida öde är att denne inte slutar att klaga. Resignationen blir inte hans signum. Vore så fallet är ju inte mer att säga. Då återstod ju blott att acceptera att katastrofen drabbar urskillningslöst och att livet ändar i mullens glömska.

Så inte heller för Jesus. Inte heller denne tog tillbaka sin klagan. Hans jordiska liv ändade dock  inte i ett klagorop. Jesu sista ord i livet var i stället ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Det var först när Jesus var död den slutliga sanningen uppenbarades.  Den sanningen predikar inte ond bråd död och mullens glömska, utan förnyat liv i Gud.

Den sanningen  håller jag i tro fast vid när Gud inte tycks handla som jag förväntar mig, när Gud låter det ske som inte får ske, eller när jag överväldigas av tanken att livet har sin slutgiltiga ände i döden.

Bibelstudium den 29 okt 2025

Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.« Joh 9:39

Först en berättelsetradition återgiven i Johannesevangeliet om en blindfödd man som Jesus botar och det på sabbaten. Sedan bråk med judarna som minst av allt vill godkänna Jesus som Messias utan tvärtom utesluta honom ur synagogan. Slutligen om Jesu möte med den blindfödde som inte bara trodde på sin välgörare utan också som det är formulerat i bibeltexten ”föll ner för honom”.

Därpå följer, och det är texten återgiven ovan, Jesu kommentar i Johannes fattning, det betyder som den krets som gav upphov till Johannesevangeliet uppfattat Jesu ord. 

För mig är såväl det ena som det andra Guds ord. Det är Guds ord i berättelsetraditionens form och i berättelsetraditionens återgivning av Jesu kommentar. För mig är evangelierna och då inte enbart Johannesevangeliet, ett mellanting mellan referat och predikan för att säga det kort.

På den grunden tar jag vid och gör Jesusordet ovan till mitt. Det blir alltså tolkning på tolkningen. Och i min tolkning ger det inte mening att generellt påstå att man måste bli blind för att se. Det hjälper inte mig. Jag har fått nog av blindstyren som borrat församlingar i sank till synes helt i onödan. Dessutom har jag läst mig till blindhet av annat slag, den blindhet som tror sig se fast man ingenting ser. Den blindheten kommer sig av tro som bottnar i världslighet. Denna  kom bland annat att bli den andliga väckelsens följeslagare. Om det handlar f a väckelsepredikanten Emil Gustafsons skrifter. Den blindheten bekräftas både av berättelsen om den blindfödde och av det följande jesusordet som jag här utlägger.

Vad jag själv  behöver är förbättrad ledsyn. Jag behöver mer klarhet i min insikt att tron och vetandet är ofrånkomliga följeslagare. Veta mer om trons funktion att tukta vetandet och leda det åt sitt håll. Jag behöver, för att fortsätta, se levande Gud stiga fram ur insikten att tillvarons vara gör Gud ofrånkomlig. Jag längtar efter att se en Gud som klarare träder fram ur bibelns många gånger betänkliga bilder av honom. Jag behöver mer av korsteologi och mindre av underverk som närmast staplas på varandra i evangeliets skildringar av Jesu liv.

Slutligen har jag redan genom att läsa Johannes 9 i sin helhet fått veta mer om dem som jag ovan klankat på, mer alltså om dem som tror sig se men som i själva verket är blinda. Mer som är lättare att se igenom än en attityd som döljer sig bakom förment fromhet. 

Vanlig rättskänsla säger ju att det är saken som är huvudsaken. Och huvudsaken i berättelsen om den blinde som blev botad på sabbatsdagen var ju att denne blev botad. Om det var på en sabbat eller en vardag spelar mindre roll. Detta om så sabbatsreglerna var och är lika otvetydiga som att muslimska kvinnor skall bära huvudduk. Denna självklarhet stryks under  i det nionde kapitlet av Johannesevangeliet vilket härmed bekräftas. 

Bibelstudium den 22 okt 2025

Jesus såg på den rike mannen med kärlek och sade: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« Mark 10:21

Sälj allt och ge åt de fattiga, följ sen mig. Det var medicinen. Annat botemedel gavs inte.Om sen de fattiga mådde bra av de myckna pengarna vet jag inte. Pengar utan motprestation brukar inte vara till nytta på sikt. Men för den rike mannen var tömd kassa enda lösningen. Den skulle förlösa honom.

Inte så att tömd kassa är det bästa för alla som har det gott ställt. Men något skall till när det hakat upp sig vare sig av penningbegär eller annat, något radikalt som bryter onda mönster.

Det visste Jesus och det vet dennes trogna efterföljare, något som bryter onda cirklar och öppnar för nya sätt att leva, tänka och vara. 

Ögonblickets förnyelse är den kristna trons starka sida. Den ger tron nytt liv.

Sen är inte det hela sanningen. Struktur är också av nöden. Men sånt måste kristna få hjälp med. Struktur är förvisso inte bibelns starka sida, lika lite som samhällsanalys. Här är bibeln mer spegel än förnyare.

Så rösta gärna på KD men tro inte att det garanterar att vårt samhälle organiseras på bästa sätt.

Och mena inte att den församling är något särskilt när den ropar halleluja fler gånger än andra, inte heller att den församling är mer legitim därför att den kan berömma sig av  ett ämbete med rötter i fornkyrkan. Det som räknas är förmågan att förnya människor inifrån, vare sig dessa är lystna på pengar eller på annat som försnävar livet

Tro däremot inte att bibeln är unik i sin verklighetsbeskrivning. I själva verket speglar den i sina otaliga skikt hur man tänkte för att utifrån tidens vetande hävda sin ställning som ett utvalt folk kallat av Gud.

Mycket rättade visserligen till sig i och med Jesus. F a hjälpte denne oss att se att utväljelse inte är ett privilegium utan en gåva. Men därmed är inte problemet löst förrän man ser att kristen tro till sitt innersta väsen är existentiell. Den är ett tilltal här och nu med omvandlande inverkan. Och får den inte bli det, har den förlorat sin verkan och på sikt sitt berättigande.

Att sen kyrkans strukturer inte får lämnas vind för våg är en annan sak, inte heller att vi kristna för begriplighetens skull är tvingade att läsa bibeln medvetna om den primitiva världsbild som präglar den. Men glömmer vi att bibeln primärt är tilltal har vi missat allt.

Bibelstudium den 15 okt 2025

Än en gång skall jag låta dig blomstra, 

ja, du skall blomstra igen,  jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen. Jeremia 31:4

Trostraditonen härbärgerar allt tydligare min sanning, sanningen om Jesus och sanningen om mitt eget liv. Det betyder att denna trostradition får vara med och forma min bild av min frälsare. Och till denna tradition hör ett av Gud utvalt folk som trots Guds löfte höll på att sväljas av stormakter och bli till lydrike. Där finns också profeten Jeremia vars kännetecken var att han inte nöjde sig med en sida av sanningen. Sanningen var inte enbart att angriparen var värd förbannelse, hävdade han, utan även de angripna. Babel skulle visserligen förbannas men till den förbannelsen hörde även svidande självkritik. Denna självkritik höll på att kosta honom livet.

Jag känner igen Jesus i profeten Jeremia. Bara så att kritiken av de egna inte bara höll på utan också kostade Jesus livet. Mot den bakgrunden träder Jesus fram som en renad profet, en profet som fullt ut fick lida för det han stod. Jesus är därför inte enbart en profet, för mig står han fram som profeten Jeremia i fullkomnad gestalt.

Jeremia var förankrad i sin egen trostradition. Så förankrad att han kunde se bortom Babels världsherravälde. Gud kunde ju inte vika från sitt löfte till sitt folk varken på grund av Babels styrka eller löftesfolkets svek. Därför predikade Jeremia, som texten ovan visar, inte enbart undergång utan även befrielse och liv. Israel skall åter blomstra. I förlängningen ser jag hur denna övertygelse lever vidare i Jesus. Fångenskapen i Babel hade för honom sin motsvarighet på Golgata. Dock kunde Golgata inte vara slutet. Guds löfte fick inte ända i slutgiltig katastrof. Uppståndelsen är bekräftelsen på löftets bärighet.

Så väver jag alltså samman profeten med min frälsare. Båda står i samma trostradition. Bara så att Jesus fullbordade det som Jeremia var en del av.

Av skilda skäl tänker jag i denna riktning. Dessutom behöver jag det. Jag behöver höra om Jeremia och dennes livslopp, behöver f a se Jeremias liv fullkomnat i Jesus. Jag behöver vårda denna trostradition så att även jag vågar stå på rättfärdighetens sida samtidigt som jag utan sidoblickar vågar gissla den egna kulturens skuld i sin förlust av rättfärdighet och sanning.

Så långt min förankring i den trostradition som från barndomsåren blivit min egen. Därtill kommer  att av tradition blivit en hjärtats angelägenhet. Den blir det när jag betraktar min dementa hustrus tomma blick och hennes antydan till leende när jag kommer henne riktigt nära. Jag står inte ut om inte Gud än en gång ”låter henne blomstra”, om hon inte ”än en gång smyckad med bjällror får träda ut i glädjedansen”. 

Bibelstudium den 8 okt 2025

5 Mos 32:8 När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal,

Ps 29:1 Ära Herren, ni gudasöner, ära Herrens majestät,

Ps 89:7 Ty vem i skyn kan mäta sig med Herren, vem av gudasönerna är Herrens like?

Job 1:6 En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem.

Job 2:1 En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 

Job 38:7 medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?

Observera gudasönerna ovan. Du hittar dem i bibeln, observerar dem i det jag kallar en upplåst bibel. Det är en bibel som för ett ögonblick släppt taget om tanken att Kristus är nyckeln till allt som bibeln har att ge. Själv är jag tveksam till en sådan upplåsning i annat än studiesyfte. Det är inför allhelgonahelgen jag gör ett undantag. Jag behöver den för att förstå mig på talet om änglar.

För är det inte så att änglarna är gudasönernas efterföljare. Först tänkte man sig en hovstat där Gud tronade i sitt majestät och att gudasönerna hörde honom till som söner och underlydande. Sen kom en våg av övertygelse in i bibelns föreställningsvärld där Gud var den ende. Av gudasönerna blev då änglar, så småningom änglar av olikartade slag. Daniels bok är en guldgruva för den som vill få reda i änglarnas funktioner i den senjudiska föreställningsvärlden. Mitt i allt detta kunde man inte undgå tanken att också människor kan vara änglar, d v  s stå i Guds tjänst. Och om sådana människor handlar mycket i den bibel jag kallar upplåst.

Jag behöver för den delen inte ta till bibeln för att se och lära av änglalika människor. Deras kännetecken är att de står i Guds tjänst. Dessutom har Gud låtit impregnera dem från högmod och självhävdelsebehov, så att de inte tar skada av sitt tjänande.

Själv har jag nu och då försökt platsa  bland de änglalika. Detta när jag i en kombination av rättvisetänkande och kärlek kunnat fullfölja mina uppgifter. Men tyvärr blev jag för den sakens skull inget helgon.Därtill var min lust till självhävdelse för stor. Min förmenta godhet blev mitt fall. Jag tärdes på egen kraft när jag inte fick den uppskattning jag hade förväntat mig. Det blev med mig som med Gamla testamentets Jakob. Denne  fick ett slag på höften så att han fick halta sig fram under sitt fortsatta liv. Också jag haltar.

Min hälta har gjort att jag nog studerar den bibel jag kallar upplåst. Lätt är det inte vill jag lova. Man måste bemästra ett hav av svårigheter för att få grepp om den. Allt är nämligen så sammanvävt. Systematiserat materiel står tillsammans med ursprungligt på ett sätt som gör att inte ens bibelforskare av facket med säkerhet kan reda ut hur det förhåller sig.

Därför är det gott för mig med den bibel som i god mening är låst, låst till sin innersta betydelse av ett kors och en öppen grav. Först den bibeln har ett budskap som odelat talar om försoning och upprättelse. Först den bibeln hjälper mig släppa taget om min vilja att överglänsa andra. 

Bibelstudium den 1 okt 2025

Jesus sade; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Matt 18:10

Att tro är inte att veta, inte ens primärt att känna. Tron är som jag förstår den  kort och gott det verktyg vi använder för att hantera den verklighet vi lever i. Och som bekant tänker vi oss verkligheten på olika sätt. Så tron kommer vi inte undan, vi må så kalla oss ateister. Men samma tro vi då rakt inte.

Även Jesustron är ett verktyg användbart för att hantera den verklighet vi lever i. Ett mångtydigt verktyg vill jag lova. Detta särskilt som vittnesbördet om Jesus består av  berättelsetraditioner som är långt ifrån enhetliga. Dessutom är Jesustron långt ifrån självklar. Den förutsätter f a avgörelse.

Ni som läser mig vet vad jag fastnat för hos Jesus. Min utgångspunkt är korset och korset är för mig den Jesus som i sin övergivenhet ropar ut sin förtvivlan för att Gud övergivit honom men som när han drar sin sista suck ändå anbefaller sin Ande i Guds händer. I detta känner jag igen mig. Det speglar också min relation till Gud.

Dagens bibelord, återgivet av evangelisten Matteus har jag också kunnat ta till mig. Matteus låter där  Jesus säga; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Detta inte för de vackra ordens skull. Såna tycker jag enbart illa om. Det finns inget som upprör mig mer än vackra ord som bara är ord utan motsvarighet i verkligheten. Sådana är som dimmoln med syfte att skymma verkligheten.

Nu gör evangelisten Matteus, eller vem det nu var som redigerade Matteusevangeliet, sitt bästa för att undvika missförstånd i det stycket. Orden om de små inramas av bibelord som inte låter sig missförstås. De kopplas till allvarsord om förförelser av de små, d v s av dem som inte kan försvara sig. (Matt 18:6-9) Om handen är till förförelse vore det bättre att hugga av den än att låta förförelsen ske, står det. Detta inte sagt för att en frestad kristen skall hugga av sig handen  men för att betona allvaret i att kränka dem som inte förstår bättre.

Och de ord som följer på dagens bibelord är liknelsen om det förlorade fåret. I denna markeras att omsorgen om de små, dvs om dem som i realiteten betyder litet eller inget är viktigare än allt annat.

Inget tvivel alltså. För den Jesus som Matteus förkunnar är värdena upp och nedvända. Det som är litet blir stort och det som är stort blir litet. Detta ytterst för att alla skall få del av den godhet och den omsorg som livet kan bjuda.

Kristen tro är alltså socialt/religiöst radikal. Den lyfter upp dem som i världen inget är för att alla skall få del av det andra har. Detta i en omgivning som utvecklats i motsatt riktning. Tanken om Israels utvaldhet, en grundläggande tanke i hela bibeln, i Gamla testamentet som i det nya, äger i Jesus en tillämpning som gör att allt blir precis tvärtom. De storas storhet blir i Jesu värld resurser för de smås upprättande.

Hur nu detta skall praktiseras? Till dels naturligtvis i lagstiftning och samhällsordning, men f a allt genom ett sinnelag som är mättat med jesustro eller dess motsvarighet. Utan denna jesustro, vittnar jag, blir omsorgen om de små snart omvandlad så att allt återvänder till det gamla om än i nya kläder. Våra socialistiska regimer visar detta med en tydlighet som inte låter sig missförstås. Nog behövs en lagstiftning och ett regelverk  som skyddar de svaga. Ändå är det annat som vill till för att av stor skall bli liten och av liten stor. För mig bland annat att jag uppmärksammade att kretsen kring Matteus satte orden om omsorgen om de små i ett sammanhang som inte kunde missförstås.

Bibelstudium den 24 sept 2025

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn Fil 2:5-9

Liv är rörelse. Död stillnad rörelse. Evigt liv förnyad rörelse. Så för oss som för Jesus. Så går mina tankar jag när jag för vilken gång i ordningen tar del av Paulus ord i Fil 2. Jag tänker också att Paulus ord var gemensam egendom. Hans högstämda ord skulle passa väl, varför inte i en dopliturgi i fornkyrkan.

Med åren har mina associationer blivit allt friare. Jag kopplar frimodigare än någonsin Jesu ord till min egen verklighet.

Och här och nu ser jag människor som finns däruppe och behöver komma ner men också andra som förkrymta kravlar därnere och behöver komma upp. Skall sanningen fram läser jag dagligen omgivningen utifrån detta schema.

I denna rörelse befann sig också den Jesus Paulus satt sin tilltro till.  Paulus utgångspunkt är den himmelske frälsaren som sänkt sig ner till oss människor och blev en av oss. Ända ner till korset sträckte sig hans omsorg. Först därnere tog Gud vid och upphöjde honom till sin himmelska härlighet. Detta för oss som befinner oss därnere. Han gjorde det för oss som i oss själva ingen räddning ägde. Så lyder i knappa ord Paulus tolkning av Jesu liv.

Och när jag läser min egen verklighet ser jag människor som behöver komma upp. Komma upp sig på de mest olikartade områden. Och jag ser mig själv som en av dem som är satt att lyfta människor ur deras förnedring. Hela mitt liv, inte enbart mitt yrkesliv, har jag vigt åt denna min uppgift.

Om jag lyckats är den stora frågan. Och mitt svar är att jag lyckats i den mån jag glömt mig själv i min tilltro till Jesus. Och jag förlägger mina misslyckanden till att jag förlitat mig på egen kraft. Jag blev på ett bestående sätt försvagad av överansträngning när jag var i femtioårsåldern. Jag arbetade för mycket och vilade för lite. Framför allt vilade jag inte i min tro.

Till sanningen hör att det också finns människor som finns däruppe och behöver komma ner. Med dessa har jag inte haft mycket att göra. Desto mer har jag själv tillhört dem, jag gör det faktiskt fortfarande, som strävat uppåt.

I vissa stycken har jag också lyckats. Jag har nått positioner t o m utöver mina förutsättningar. Men här är inte min uppgift att försöka ta ner människor ur villfarelser om egen storhet, mer att arbeta med mig själv och min egen strävan att bli något utöver det vanliga.

Men ett vet jag att även här är min bild av Jesus ovärderlig. Och materialet är för den delen också överflödande rikt. Förebildligt är evangeliernas skildringar av Jesu möten med sin omgivning liksom Paulus hantering av församlingar som trott sig vara förankrade i Kristus men i själva verket haft själviska bevekelsegrunder.

Bibelstudium den 17 sept 2025

Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.Matt5:48

Orden ovan från Bergspredikan, närmare bestämt i avsnittet där Jesus  skärper lagens krav. Du skall inte enbart älska din vän utan också dina fiender, förkunnar Jesus för sina lärjungar. Och sen som slutord textens; var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.

Mycket har sagts om Bergspredikan. Också jag har mer än en gång blandat mig i samtalet om vad Bergspredikan står för. Men så inte här och nu. Idag vittnar jag om vad textordet ovan betyder för mig  i praktiken. Parallellt kan mitt samtidiga inlägg ”Karin Pettersson och demokratin” läsas. Där tar jag upp hur jag nära nog dagligdags tampas med frågan om Guds fullkomlighet. Här handlar det enbart om min fullkomlighet i det dagliga livet..

Mig gäller i praktiken att att jag lever i ett slags ”mittemellan”-tillstånd. Nog har min tro satt bestående spår. Det vore att förneka faktum att inte erkänna det. Men tron är mera ett skyddsnät än en andlig förnyare. Sist var jag på Willys. Bland annat fattades mjölk. Vid scannern frågade jag mitt barnbarn om bägge litrarna var scannade. Hon försäkrade att så var fallet med ett tummen upp. När jag sedan läste på kvittot hade jag betalt för en, inte för två liter mjölk. Min kristna tro innebär att jag nästa gång scannar in två liter mjölk, men endast tar hem en.

Däremot har tron inte rått på min aversion. Anser jag mig illa behandlad sitter det i. Tror jag mig ha lyckats med konststycket att skaka av mig mina aversioner dyker de upp i drömmarna. Och Gud vet hur svårt det är att vara rättvis i sina bedömningar. Så svårt att jag mer än annat uppskattar jurister, särskilt sådana som låter sak gå före person.

Tro bara inte att jag givit upp, inte ens valt den lutherska undanflykten som förutsätter en daglig omvändelse för att bli kvitt sin motsträviga natur. Vad säger nämligen förkunnelsen om den dagliga omvändelsen annat än att människonaturen är opåverkbar.

Min variant förutsätter inte att jag kan  skaka av mig mina aversioner. Däremot att det finns en väg att komma runt dem. Detta genom att i det dagliga mötet låta sig erövras av nuet. Låta nuets möten bli evigheten här och nu.

Min trätobroder är förvisso fortfarande min trätobroder. Men mitt möte med honom/henne får för ett ögonblick bli det enda som gäller. Mina aggressioner och fördomar  får vika för nuets uppriktighet.

Jag tänker mig Jesu möten på liknande sätt. Inget var fördolt för honom. Men när Jesus talade med en människa var inte den människans bakgrund allt. Allt var istället den människans inre, vad den människan behövde med evigheten för ögonen.

Tro bara inte att jag menar mig vara någon Jesus. Tro inte heller att jag åstadkommit underverk genom min uppriktighet i samtalen och umgänget med dem som ser på annat sätt än jag. Till det kommer att min höga ålder fört med sig  att jag kommit allt mer vid sidan om. Men att Gud finns i nuets möten kan ingen ta ifrån mig. Den tron har gjort att jag inte en gång utan flera kunnat runda mina aversioner.

Bibelstudium den 10 sept 2025

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. 22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Rom 8:18-23 

Grundstrukturen är gemensam för oss människor. En sida av oss hoppas, den andra konstaterar. Konstaterar bland annat vad det blev av alla våra förhoppningar.

Så även för aposteln. Bara så att aposteln Paulus var ivrigare än vad vi vanliga dödliga är. Det han hoppades på och förväntade var att förverkligandet skulle ske i ett enda nu. Jesus skulle komma tillbaka och allting bli nytt. Ivern gjorde honom rak på sak i sitt tal. Med Jesus var allt förnyat. Människornas slaveri hade nått vägs ände. Slaveriet under förgängelse och ondska hade fått ett slut. Vägen till Gud var öppen.

Dock fanns ett men. Konsekvensen av det som skedde på korset och vid den tomma graven hade ännu inte visat sig i sin fulla kraft.  Gud hade ännu inte fullkomnat den skapelse han redan börjat förnya vid korset och den tomma graven. Uppståndelsens konsekvenser hade ännu inte inneburit att jorden blivit det himmelrike den var menad att vara. Guds rike var fortfarande i långa stycken mer en förhoppning inte ett fullbordat  faktum. Det är mot denna  bakgrund texten ovan skall läsas och Paulus insats i sin helhet skall förstås.

Det betyder inte att Paulus relativiserade det som skedde på Golgata. Han visste av egen erfarenhet vad Jesu försoningsgärning inneburit. Mötet med den uppståndne . hade ju förvandlat hans liv. Och han hade erfarit vad tron på Kristus hade inneburit för sina trossyskon. Samtidigt tvingades han träla med all den nedrighet och synd som fortfarande plågade de kristna i de församlingar som Paulus grundat och kände ansvar för.

Som det var då är det fortfarande. Vi kristna lever fortfarande i den fullkomning som vi samtidigt längtar efter. Det ljuvliga i att äga en Gud som älskar oss är förbundet med strävan att vara det vi är och bli det vi är skapade att bli.

Helhjärtad kristendom är alltså ett både och. Den är ett både och även för dem som räknas som helgade kristna. Även dessa längtar och äger på en och samma gång.

Kristen tro är i detta avseende ett med allt genuint liv. Detta äger i sig både förhoppning och förverkligande. 

Själv är jag sedan många år pensionär. Tyskarna kallar pension Ruhestand. Ordet  står för att få leva i frid och ro utan att behöva göra något. Men att rulla tummarna är mindre lycka, mer förbannelse. Frid och ro hör evigheten till inte livet här på jorden. Till friden och ron hör nämligen tristess och hopplöshet. Av handlingar blir konstlade handlingar. Själv är jag lyckligt lockad och kan högt upp i åren kombinera förhoppning med förverkligande. Detta bibelstudium är ett exempel på detta.

Så också i det kristna livet. Kyrkor som stoltserar med att de till skillnad från andra kyrkor äger en Ande som andra inte äger, eller en äkthet som andra inte kan uppvisa, är inget att se upp till. Kyrkor som lever så i världen att de glömt evigheten inte heller.

Kristet liv är som annat liv ett liv i pendling mellan förhoppning och förverkligande. Bara så att vi kristna skrivit in denna pendling redan i vår konstitution genom att sätta korset i centrum.

Bibelstudium den 3 sept 2025

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag…

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag. (Rom 7:18 f, Rom 7 24 f)

Att vara kristen det är att tro på Gud, så säger väl de flesta. Men vad innebär nu detta? När detta skrivs har vi just fått veta att biskopen Caroline Krook dött i lungcancer 80 år gammal. Och om henne basuneras det ut att hon legitimerade samkönade äktenskap. Som om det var hennes kännetecken när sanningen om henne är att hon ägde estradörens förmåga att levandegöra sin frälsare.

Inte tu tal om att vi behöver  tala klarspråk om den kristna trons innersida. För mig står det dessutom klart att kristen tro som personlig angelägenhet kan sammanfattas i de två bibelorden ovan.

Hur är det nämligen när jag fått grepp om vem jag innerst inne är? Nog tillhör jag dem som vet att  skilja gott från ont och nog vill jag det goda. Problemet är de upprepade tillfällen då jag inte svarar upp på min insikt.  Det är som ägde jag en inre drift att trampa på det goda inom mig som jag ändå äger.  Hämndlystnaden eller vad det nu är gör att jag känner tillfredsställelse när folk jag tycker illa om får betala priset för sitt övermod. Så nog är det sant det Paulus sade i det första av citaten ovan. Det behöver man inte vara kristen för att inse.

Därför det är på det andra citatet ovan allt hänger. Dess vikt har jag markerat genom att återge citaten med spärrad stil. I detta citat sammanfattas  med några korta ord vad kristen tro som personlig angelägenhet innerst inne  handlar om.

Tro är kort och gott  säger oss detta bibelord att vända sig i bön till den korsfäste och uppståndne Jesus och vädja om att bli befriad från sina onda drifter så att jag kan göra det goda som jag vill, men inte kan. Det handlar om en befrielse av djupgående slag, så djupgående att det är att göra våld på sin natur. Vore jag ett rovdjur så motsvarar det att min inre rovdrift försvann.

Så enligt Paulus när han på sina predikoresor och i sina brev och då tydligast för sina trosfränder judarna skulle förklara det nya med tron på Jesus.

Så sant som det är sagt responderar jag som den trons företrädare jag under hela mitt medvetna liv varit. Tron är, förkunnar jag,  inget mindre än en omvälvande inre  förvandling. Jag får del av Jesus på ett så genomgripande sätt att jag måste vara döv och blind för att inte iaktta förändringen.

Så omvälvande är det nya att det har svårt att fungera. Skall sanningen fram fungerade det inte som det var tänkt på Paulus tid och inte heller senare. Det märks redan i paulusbreven hur omöjligt det tycktes vara  att bli kvitt sina naturdrivna drifter. Varför skulle annars så mycket i breven förutsätta  misslyckanden. Och som det var då har det förblivit. De kristna församlingarna av idag befolkas till stor del  av dem som i yttre och inre mening missat målet. Detta åtminstone i den kyrka där jag själv varit herde.

Dock duger det inte att för den skull ge upp målsättningen. En kristen församling som förstått sin uppgift ägnar huvuddelen av sin tid till att laga det som brustit. Och vi motar detta med talet om daglig omvändelse. För oss lutheraner är tron ständig förnyelse. Bestående förändringar skall andra se, inte vi själva.