Bibelstudium den 29 jan 2025

16Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. 18Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. 19Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, 20men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. 21 Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö. Gal 2:16-21

Lagen reglerar samlivet då som nu. Då genom den judiska lagen,  idag genom våra lagar och bestämmelser. Då genom religiöst betingade lagar, idag med lagar innehållande en religiöst betingad bottensats men i övrigt tillskapade för att skapa förutsättningar för samlevnad och utveckling utifrån tidens ideal.

Utan lag lär vi inte klara oss. Utan av omständigheterna  betingade förpliktande bestämmelser lär utvecklingen gå i stå. Lagen är med andra ord en nyckel till livet. Så var det för Paulus, så är det för oss.

Ändå stötte Paulus pannan blodig i sin lagobservans, så också vi när lagen blir blir både mening och mål. Detta eftersom lagen håller sig med såväl  botten som med tak. Lagen bottnar i uppgiften att skapa förutsättningar för samliv och inomvärldslig utveckling, den når sin höjdpunkt  i uppdraget att skapa mening och mål.

Som laglydig jude trodde Paulus, då bar han namnet Saulus, att lagen ägde både den ena av dessa egenskaper och den andra. Han trodde i slutändan att lagen kunde bana väg ända till Gud. Som omvänd insåg han att den uppgiften var lagen övermäktig.  Det uppdraget hade i stället Kristus, förverkligat i dennes död på korset, en försoningsdöd som öppnade dörren till den himmel som hittills varit ouppnåelig.

Själv befinner jag mig i en annan kontext än Paulus dessutom är lagen är idag  inte formulerad som den var i Paulus sammanhang. Men lagens syfte är detsamma. Den skall leda mig fram till ett fullödigt liv. Den skall ge livet mening i dess hela bredd.

Och långt har den lag som jag som svensk medborgare lever under kommit. Och långt har det samhälle nått som lever under de lagar som är våra. Men inte ända fram. Till livets mening har den inte nått och svaret på frågan om Gud och evigt liv har den inte givit.

Den laglydige Paulus insåg inte lagens oförmåga förrän han upptäckt korset och korsets försonande kraft. När han gjort det blev vägen till mening och mål annorlunda dragen för honom. Det nya livet, lagens fullbordan, hette för honom i fortsättningen försoning, försoning förverkligad vid ett kors, inte lag, inte ens Guds heliga lag.

Själv står jag och stampar vid min egen laglydnad, en laglydnad som åtskilliga gånger, går andra vägar en den väg och det sätt att leva, som Svea rikets lag bjuder mig. Med andra ord skiljer sig mina tankebanor, mina associationer och mina ideal många gånger  från det som en på demokratiska beslut lag  fört mig till.

Men ändå har jag inte kommit fram. Jag ser varken livets mening eller Gud förklarad ens om jag satsat mitt liv på att vara trogen den lag som jag förpliktat mig till. Slumpen, meningslösheten, det ondas seger skymmer min bild. Gud blir för mig inte den kristna trons Gud, dagligen utmålad i den kristna förkunnelsen.  Det finns för mycket som talar emot den bilden.

Och inte blir den bilden tydligare när jag går korsets och försoningens väg. Gud blir fortfarande lika gåtfull. Men det finns ett oförklarligt liv i allt som är berört av Kristi försoning, ett liv som jag inte funnit i något annat sammanhang. Och jag, och det är min religiösa upptäckt, har förstått att Gud döljer sig i detta liv.

Så i mig har ni ingen Guds försvarare. Jag ställer mig lika frågande till Gud som mången annan. Men ett kan ingen ta ifrån mig och det är det liv som utgår av försoningen. Det livet är före allt annat mitt gudsvittne.

Om jag här för en gångs skull får tala till er som tillhör den intellektuella och kulturella eliten. Ni kan kanske ana vad jag menar. Mitt i er misströstan om mening och mål, går ni på konstutställningar, lyssnar på konserter, fascineras av  djuplodande och sökande litteratur som minst av allt gör livet klarare. Det ger livet den djupdimension som ni saknar.

Det är på motsvarande sätt  med mig. Livet har jag i försoningen trots att försoningens kärlek är mig obegriplig. Däremot är den en allt överskuggande realitet och mitt avgörande gudsvittne.

       Bibelstudium den 22 jan 2005     

       1Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala! 2Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar? Lyssna till mig, så får ni äta gott och njuta av feta rätter. 3Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv. Jag sluter ett evigt förbund med er, den nåd jag visat David skall bestå. 4Honom gjorde jag till ett vittne för folken, till furste och härskare över dem. (Jesaja 55:1-4)

Det är ett till Babylon fördrivet Israel som får höra profetens löftesord. I det här avsnittet utlovas det pinade och utblottade folket fri försörjning. Allt skall läggas i munnen på dem och ingenting behöver de betala.

Men gåvorna är villkorade. Förbundet med Gud är förutsättningen, ett förbund som redan är slutet och som skall slutas på nytt, nu som ett evigt förbund.Till detta hör  folkets lyhördhet gentemot den Herre som utvalt dem.

Själv får jag här besannat vad jag redan visste, att förbundet mellan Israel och Gud är den bibliska trons själva förutsättning. Detta förbund upphörde inte att gälla trots att stormakten (Babel) var på god väg att utplåna de utvaldas identitet som folkgemenskap. Detta i sin tur förorsakat av att folket i realiteten  lösts upp inifrån av ständigt nya avfall. 

Mitt i denna katastrof förnyas förbundet. Detta är budskapet i Jesaja 40-55 till vars avslutning texten ovan hör. Detta budskap gör just denna del av bibeln till bland det mest överraskande i hela den bibliska boksamlingen.

Själv har jag tagit denna utväljelse till mitt hjärta. Den tillhör har jag funnit både sakligt och subjektivt till den bibliska tankevärldens själva fundament.

Utväljelsetanken genomsyrar Gamla testamentet och kännetecknar även det Nya. I det Nya testamentet befästes denna föreställning genom att den där ges en alldeles specifik uttolkning. Att vara utvald med Kristus som förebild är en utväljelse till offer och så förstådd så långt från privilegium man kan komma.

Mot denna bakgrund läser jag idag talet om ”säd utan pengar” och ”vin och mjölk utan att betala”.

Först med utväljelsen som bakgrund och då specifikt med tanke på min egen identitet som en Jesu lärjunge, kan jag ta till mig orden om överflöd utan motprestation så att det blir till välsignelse.

För mig som för alla andra som är  sin krafts dagar gäller annars att gåva utan motprestation är skadlig. Välstånd utan att behöva göra något för sitt eget välbefinnande  är i själva verket ett gift som på sikt bryter ner människan.  Och det övermod och den självtillräcklighet som följer på omåttlig rikedom och gränslösa privilegier kommer inte enbart att gälla andra utan även drabba mig.

Först som delaktig i Jesu utväljelse kan jag ta emot utan att betala, åtnjuta utan att ständigt känna att jag måste ge tillbaka lika mycket som jag fått. Men när jag glömmer mitt ursprung i Kristus är privilegier något som underminerar även mig. 

Bibelstudium den 15 jan 2025

Jesu dop

21När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen 22och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«

Så enkelt som möjligt skall det vara och så rätt som det någonsin kan bli. Ibland fattar jag det, ibland inte. Tack och lov fattar jag det ofta i mina möten med andra människor.. Om jag agerar utifrån att jag är präst eller till vardags, spelar mindre roll. Under båda omständigheterna har jag förstått att min uppgift är att ge den jag möter möjligheter, möjligheter att ta vara på sina gåvor.

Gud bevare mig från att locka någon att bli det hon inte har möjlighet att vara. Gud bevare mig själv från frestelsen att försöka flyta ovanpå.

Så också i mitt bibelstudium. Inte så att jag skyggar för de underbara ting som där förtäljes. Men jag tar hellre tillvara det jag begriper.

Och det är mycket jag begriper i de fyra versionerna av Jesu dop som evangelierna består mig med i dag. Lukasversionen som ni ser ovan är jag helt ett med.

Av den förstår jag att Jesus var en av många som döptes av Johannes döparen. Därtill observerar jag att Jesus efter dopet stod och bad. Det är Lukas ensam om att berätta.

Och det var vid bönen det hände. Jesus upplevde att Anden kom ner över honom i en duvas skepnad och han hörde en röst från himlen som sade; Du är min älskade son, du är min utvalde.

Födelseberättelserna till trots är det ur den rösten som Jesu kallelsemedvetande väcks till liv. Det växer fram i honom att han är den av Gud utvalde. Sitt liv viger han åt den kallelsen.

Först utifrån den kallelsen blir korset begripligt, ett kors som trots all sin vedervärdighet inte förmådde rubba Jesus kallelsemedvetande. Nog upplevde sig Jesus övergiven av Gud, men aldrig blottställd. Jesu sista ord på korset visar det; i dina händer Herre Gud anbefaller jag nu min ande, utbrister Jesus innan han dör..

Ur Jesu kallelse ”Du är min älskade son, min utvalde”, härleder jag alla former av kallelse. Ja jag ser det som min livsuppgift som människa och präst att tillämpa Jesu kallelse på alla människor jag möter.

Inte så att alla skall bli Jesuslika, det inbillar jag mig inte,  det finns bara en Jesus, men så att alla skall bli det de är kallade att vara. Var och en skall finnas i det sammanhang som är honom eller henne givet och ges tillfälle att verka utifrån sina gåvor.

Mitt liv som präst och medmänniska är förfelat om jag inte mer än annat medverkat till att öppna dörrar för att var och en skall få bli det hon är kallad att vara

Här kommer också tvivlet in. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig, tvingas jag ropa inte en gång utan många gånger.

Detta när jag inte blir det jag själv menar mig  kallad att vara, men främst när jag dunkar mitt huvud blodigt på att stötta människor för vilka inga stöttor duger.

Men Gud förbjude mig att tiga när allt går mot sitt slut Det är inget jag högre önskar än att jag själv och alla jag mött skall få dö med sina själar överlämnade  till den barmhärtige.

Bibelstudium den 8 jan 2024

5Du skall kalla på folkslag du inte känner,

folkslag som inte känner dig skyndar till

för Herrens, din Guds, skull,

Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Jesaja 55:5-7

Andlig gudstjänst

1Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-2

Det började med en judisk stamreligion. Och till stamreligionen hörde tankar om egen utvaldhet, en egen unik ställning i förhållande till alla andra.

Det fortsatte med utvecklingen av ett eget samhälle och egen gudsdyrkan. Det sammanhållande kittet i denna judiska gemenskap var den ursprungliga tanken på egen utvaldhet. Det judiska samfundet hölls samman av att vara speciellt utvalt av Gud.

Det hela kraschlandade i fångenskap som vore allt tal om egen identitet och egen utvaldhet blott en dröm.

I själva verket var det då det började. Profeten såg för sin inre blick inte bara folkets upprättelse utan även utväljelsen i sitt egenliga sammanhang. Folken skulle dra upp till Sions berg, till Jerusalems tempel för gemensam tillbedjan.

Och utväljelsens mening var inte suveränitet på andras bekostnad. Dess mening var en enda Herre och en enda Gud, gemensam för alla.

Så långt vad den första texten från Jesaja 55 har att förtälja. Den historiska bakgrunden är katastrofen på 500-talet före Kristus, gemenligen kallad den babyloniska fångenskapen. Jesajas budskap är att katastrofen skall ända i seger och att utväljelsens innersta sanning är allas salighet.

Men tro inte att slutet är nått i och med detta. Det kom nya tider för det judiska folket och med det nya fortsatta umbäranden och fortsatta katastrofer. Katastrofernas katastrof inträffar med kristna ögon den dag då Kristus korsfästes.

Men även här följde en vändning. Jesus uppstod på den tredje dagen och nya möjligheter öppnades för alla kristustroende, d v s för alla som blivit utvalda genom sin tro på Kristus. Men inte ens då  var allt ställt till rätta. Av tron på Kristus blev vana och av att vara utvald genom sin tro på Kristus blev ett privilegium. Och i och med det blev åter allt slaget i spillror. Att vara kristen var ett tecken som rörde det yttre, och att känna sig som utvald något som närde högmodet.

Detta ända till den dag aposteln Paulus kom med det förlösande ordet. Den egna kroppen är det sanna templet, platsen för utväljelse och nytt liv.

I och med det förvandlas historieskrivning och bibelteologiska sammanhang till skuggor mitt i all sin sanning. Nu hamnar slutligen allt  i en existentiell uppgörelse inom mig själv. Min kropp är templet, det är i mitt inre allt avgörs.

När så sker förvandlas allt till slutlig verklighet. Nu talar jag inte om utväljelse, försoning och nytt liv som vore det sant. Nu är det sant, lika sant som att jag står här.

I och med det blir inte utväljelse och nytt liv något jag stoltserar med. Det blir sånt som jag på mina bara knän ber om.

Först med den insikten kan löftets slutliga uppfyllelse börja förverkligas.

Bibelstudium den1 jan 2025

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« 16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Markus 10:13-16

Redan när evangelierna skrevs ner förstod de jesustroende att texten ”Jesus och barnen” var en nyckeltext. Ingen av de tre samhöriga evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) missade att ta med den i sina evangeliesamlingar. Och alla tre hade hört samma berättelse och de återgav den närmast ordagrant på samma sätt.

Alla tre är överens om att Jesus sade att ”Guds rike. tillhör sådana som de”. Själv garanterar jag att de grekiska orden i grundtexten skall översättas på det sättet.

Observera att ingen ges rättigheten att tillhöra Guds rike. Rätt till Guds rike har ingen av kvinna född. Därtill är den kvalitativa skillnaden mellan Gud och människa för stor. Skall sanningen fram är den oändlig.

Men är det någon som passar i Guds rike är det barnen, förkunnar Jesus. De har det som är själva förutsättningen, den totala utsattheten, det fullständiga beroendet, den absoluta personliga oskulden.

Därtill kommer att den av Gud utsände, Jesus Kristus, han som mer än andra återspeglade Guds härlighet, tog barnen i sin famn och välsignade dem. Om något är väl denna Jesu famn ett föregripande av ett fullkomnat liv i himmelen.

Detta påstår inte enbart jag, utan tre samstämmiga evangelister, Matteus, Markus och Lukas. Alla var  överens om att detta var Jesu innersta mening när han välsignade barnen.

Så entydigt och så solklart är inte allt stoff  i den heliga Skrift. Kan inte heller vara det eftersom Skriften inte nöjer sig med att uttala eviga sanningar, giltiga och uppenbara för alla människor i alla tider. Bibeln är dessutom präglad av att den är ett historiskt dokument som i första hand talar till människorna i sin tid. 

För min del är det självklart att bibeltexterna mot den bakgrunden både här och nu behöver sprängas och rekonstrueras för att de skall framstå i sin klarhet.

Men det är kinkigt med sprängningar, det ursprungliga kan gå förlorat och med detta också gudsordets renhet. Lik kinkigt som det är med att låta allt stå som det står, sånt kan dunkla ned budskapet så att det säger tvärs emot som det var menat.

För mig har gällt och gäller fortfarande att när man spränger så måste man ha förlagor och förlagorna skall i första hand hämtas från bibelordet självt.

Finns det då någon lämpligare förlaga än texten ovan om Jesus som välsignar barnen. Jag tycker inte det.

Bibelstudium den 25 dec 2024

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader… Joh 1:14

Dessa ord hämtade från Johannes 1, den s k prologen, signalerar att vardagens verklighet inte är den enda. Det finns en upphöjd verklighet vid sidan av den vardagliga. Men jag täpper till öronen, vill inte höra. Jag har fått nog av dubbla verkligheter, särskilt inte när de två lever vid sida av varandra utan att synbarligen beröras av varandra. Det bäddar för låtsas-fromhet.

Jag talar hellre om trons två centra, där ett centrum heter födelse, det andra försoning, där julen står för det ena, påsken för det andra.

Och båda verkligheterna andas konkretisering. Försoningen konkretiseras i ett kors och det heligas verklighet i ett barns födelse.

Konkretisering är det heligas signum, en konkretisering som inte vet gränser, en konkretisering som gäller allt och alltid.

Det heliga konkretiseras i ett barns födelse, barnet heter Jesus. Och Jesu födelse signalerar alla barns födelse. Det som gällde Jesus gäller samtidigt alla barn. Den helighet som mitt i alla umbäranden genomlyste Jesu födelse, skall också genomlysa alla andra barns.

Dubbla verkligheter är inte att tala om. Gud är allas Gud inte enbart Jesu Gud. När vi börjar tänka i dubbla verkligheter, är det början till synd.

Jesus, den före alla andra utvalde, var inte utvald till till en egen härlighet. Hans utvaldhet drar in andra i samma utvaldhet. Hans härlighet är allas härlighet.

Detta är för mig julens budskap, julens evangelium om ni så vill. Men det är också julens maning eller krav. Att upphöja jesusbarnet är  samtidigt en bekännelse till att stå för att alla barn skall upphöjas.

Det sägs att kristen tro är en dunst, en fantasi, en inbillning, en önskedröm, en tro som haft sin tid. Men griper man tag i allvaret, tron i konkretiserad form, är den så långt från passerad som man kan komma. I stället signalerar den omvändelse, omvändelser och ny inriktning. Men för att en sådan skall kunna bli verklighet är förutsättningen påskens försoning.

Skall sanningen fram är påskens försoning förutsättningen för att kunna glädjas åt Jesusbarnets födelse.

Bibelstudium den 18 dec 2024

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.« Matteus 11:12-18

Ovan är det Matteus som försökt fånga Jesus i språnget. Det är relationen till Johannes döparen som skall klargöras.

Bakom situation döljer sig saken. Och saken har två delar  där den ena delen heter tro, den andra verklighet.

Tron proklamerar att himmelriket (synonymt Guds rike)  är i antågande. Verkligheten att livet är som det alltid har varit, motsägelsefullt, aningslöst och till synes utan av Gud given mening. Allt klätt i en situation där Jesus och Johannes döparen står för det gudomliga allvaret och människorna omkring dem för aningslöshet och brist på allvar.

Som det var då är det idag. Själv vill jag vara en av dem som i Jesu efterföljd tror på ett gudsrike som är i antågande, men jag lever som på evangeliernas tid i ett sammanhang där omgivningen motsäger min tro.

Bara så att aningslösheten är mera grundad i dag än den var på Jesu tid. Den har till och med vuxit sig stark och blivit till alternativ tro och alternativ målsättning. Samtidigt har den aningslöshet som speglas i texten ovan bestått, men nu blivit tagen på allvar,  t o m blivit adlad till kulturyttring.

Skall sanningen fram är jag på defensiven. Jag är det i den mån jag försöker hålla samman allt i en enda verklighet. Med två verkligheter blir det lättare, en verklighet här och nu och en drömverklighet framför mig, ett förhållningssätt till vardags och ett annat när jag klär upp mig och går till kyrkan.

Min räddning har blivit Jesu eget medgivande om sitt misslyckande  när han hänger där på korset. Hur skall man nämligen annars tolka hans känsla av gudsövergivenhet när han ropar ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”. Hur många gånger har jag inte stavat på de orden när tro och verklighet inte går ihop för mig. Men som Jesus har jag därför inte övergivit min tro.  Jag vill inget hellre än att i min sista stund kunna utropa, ” I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

Finns det då inte något lite som talar för Gudsrikets antågande, något  jag kan ta till när otron tränger sig på mig? Slutorden i textorden ovan tjänar just detta syfte. Där står ”Men vishetens gärningar  har gett Visheten rätt”. Därmed avses Jesu gärningar. Dessa var ett med hans förkunnelse. Och det finns i den kristna tro som jag har erfarenhet av ett gärningarnas vittnesbörd som för mig är oemotståndligt. Dessa gärningarnas kristna är inte sällan enfaldiga, men sanna, absolut sanna.

Bibelstudium den 11 dec 2024

1Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor 2skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. 3Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! 4Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.« 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. 7Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. 8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. [—] 9Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, 10de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr. (Jesaja 35)

Kapitlen 34-35 i Jesaja kan inte tids- och situations-bestämmas. Troligen är de tillkomna efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet. Föreställningsvärlden däremot är bekant för en van bibelläsare. Det lyckorike som här målas upp har hämnd och Guds vedergällning som bakgrund (v 4) och den bild som målas upp är konkret som den alltid är i bibelns värld.

Trots denna bestämning närmast skriker texten ut sin allmängiltighet. Lyckorikets bakgrund är den totala katastrofen, mänsklighetens undergång. Den katastrofen är i sin tur orsakad av människans destruktivitet kombinerad med en obarmhärtig natur där vissa föds med defekter som inte låter sig helas och där människorna måste värja sig   mot ”lejon och rovdjur” som hotar deras liv.

Och vi, nutidens människor kämpar emot. Vi gör det genom att försöka reda oss. Och många gånger lyckas vi. Läkekonsten framgångar är så stora att vi häpnar. Och rovdjurens härjningar ser vi på annat sätt än profeten i sin närmast apokalyptiska vision. Vi låter dem fortgå eftersom vi förstår att dödandet sker för att bevara jämvikten i naturen. Själva skyddar vi oss genom att hålla oss undan, i värsta fall, som i isbjörnarnas rike, med våra vapen.

Ändå ligger hotet tungt över oss. Detta eftersom vi inte bemästrat  en av dess grundläggande orsaker, den mänskliga ondskan. Religionen klarade inte av det. Det onda nästlade sig in bakom fromma ansatser. Detta i smått som i stort, detta då som nu. Efter ett långt liv som präst skulle jag kunna hålla föredrag om det onda som förskansade sig bakom fromma fasader. Detta även i mitt liv som bekännande kristen.

Upplysningen, humanismen och demokratin gjorde och gör också sina försök att skapa det goda livet. Och en del har man åstadkommit, men misslyckandena är så stora att den uppmärksamme häpnar. Det är som om misstänkliggöranden är förutsättningen för att nå framgångar. Lyssna på debatterna i den svenska riksdagen, om ni inte tror mig.

Men trots alla dessa ansatser har hoten hopat sig, idag ända till katastrofens rand.. Själv förstår jag mig någorlunda på bakgrunden till ryssarnas angrepp på Ukraina. Och jag har länge förutsett det dödande som nu pågår i Gaza och i Libanon. Jag påstår med bestämdhet att ingenting   annat än mänsklig ondska är roten till detta onda.

Till detta kommer hotet om den slutliga katastrofen. Vad annat blir resultatet av fullskaliga krig med atomvapen.

Det är mot denna bakgrund vi skall förstå Jesajas profetior om det kommande lyckoriket, ett rike som för Jesaja uppstått ur misslyckandet, närmare bestämt ur mänsklighetens oförmåga att bemästra sin egen ondska kombinerat med naturens/slumpens/utvecklingens grymma biverkningar.

Själv tror jag både på katastrofen och den slutliga räddning som profeten förkunnar. Katastrofen på sakliga grunder, räddningen av en enda orsak, min Kristustro, som är förankrad i korsets försoning.

Bibelstudium den 4 dec 2024

6Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« 37Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.«  Joh 18:36 f

Tro är väsentligen levandegjorda föreställningar som påverkar, t o m styr oss genom vardagens mödor. Tron kan så förstådd bli lik en oövervinnerlig flodvåg som påverkar allt liv. Om du som läsare har svårt att förstå vad jag menar kan du bara tänka dig in i hur lätt det är att gå mot strömmen när alla andra tänker, tycker och tror på visst sätt.I ett sådant läge är det bara att visligen vänta på sin tid om man inte vill oskadliggöras av andras fördömanden. För att exemplifiera har avvikande åsikter i abortfrågan numera blivit något man talar tyst om i Kristdemokraterna, trots att det var i just den frågan man tidigare profilerade sig. Om inte skulle man översköljas av fördömanden och utplånas som politisk rörelse.

Om tro är levandegjorda föreställningar är kristen tro levandegjorda idéer av bestämt slag. Närmare bestämt av tankar med rötter i Jesustraditionen och sen av ett liv utifrån dessa.

Och Jesustraditionen i sin tur har sin källa i bibeln, idag i berättelsen om Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus.

Det lär inte gå att förneka autenticiteten i detta möte. Alla fyra evangelierna berättar om det. Johannes gör det i viss mån på sitt sätt. Han låter sin förståelse av Jesu betydelse färga av sig på sin återgivning av förloppet. Och den återgivningen är enligt min mening sannare än vad ett ordagrant återgivande av vad som hände skulle vara.

Sannerligen att han har rätt. Vad Jesus företräder är enligt Johannes sanningen. Det betyder i klartext  en övergripande syn på livet som ett sätt att se och leva som är hållbart i alla sammanhang. Begreppet sanning som det är använt av Johannes betyder just detta.

Vad är det då för sanning som Jesus vittnar om? För mig står det klart att denna sanning är mer än ett regelverk hämtat från bibeln. Sånt kallar jag bokstavstro och bokstavstro öppnar i sin tur för märkliga tankekonstruktioner samtidigt som den inte tycks påverka hjärtat i djupare mening.

För mig har själva hjärtpunkten i min  kristna tro blivit det som följde på Jesu möte med Pilatus, Jesu korsfästelse. Denna korsfästelse levandegör den sanning som skall bära allt kristet liv.

Till den sanningen hör att uppleva sig övergiven av Gud. ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig” (citat från Psalt 22), brister Jesus ut i sin smärta och i sin nöd. Men till den sanningen hör också Jesu ord när han dör ” i din händer herre Gud anbefaller jag nu min ande”. (citat från Psalt 31)

På den grunden vilar för mig det Johannes kallar sanningen, en sanning på vilket följer liv, tydligast synliggjort i kvinnornas vittnesbörd om Jesu uppståndelse.

Kristen tro blir med den utgångspunkten att levandegöra kristet liv utifrån korset. Först på den grunden kan kristen tro bli den allt övergripande sanningen.

Bibelstudium den 27 nov 2024

Löfte om förlåtelse och framtida lycka

De lidanden som varit är glömda, jag ser dem inte längre. 17Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. 18Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.

19Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk. Där skall inte mer höras gråt och klagan, (Jesaja 65:16 b-19)

Texten ovan är hämtad från profeten Jesaja, närmare bestämt från den tredje delen av Jesajas profetior. Vi är på 500-talet f Kr och folket har återkommit från den babyloniska fångenskapen. Se not till Jesaja 56:1 i bibel 2000.

Här skildrar profeten hur det blir när allt fullkomnats. Allt skall bli jubel och glädje. Ingen skall mer gråta och klaga.

Slå gärna upp era biblar och läs fortsättningen. I det lyckorike Jesaja skildrar dör inga spädbarn, människor lever till hundra, fred råder, vargen och lammet betar tillsammans och det man byggt skall inte bebos av andra.

Uppenbart är detta lyckorike skildrat som en kontrast till den verklighet som råder. Här lever ingen till hundra, spädbarn dör och det man äger har tagits av andra.

Förflyttar man sig till första hälften av kapitlet, skildras det som hör till fullkomningen på rakt motsatt sätt. Här straffas avgudadyrkare och de trolösa  straffas medan de trogna får sin lön.

Så är det med bibeln oavsett om man läser i Jesaja 65 eller på något annat ställe i bibeln. Orden i den Heliga Skrift har genomgående realiteten som bakgrund, både fullkomning och straff är skildrat med aktuell verklighet som bakgrund.

Så också Jesu egna ord. När Jesus i Matteus 25 talar om domen och låter dem som  visat omsorg om de behövande räddas men de obarmhärtiga döms till evig förbannelse, handlar det om lärjungaundervisning. Orden är varningsord till obarmhärtiga lärjungar som inte är trogna sin höga bestämmelse.

Glöm därför inte att bibeltexterna äger liv. De varnar och uppmuntrar, lovprisar och fördömer mer än förkunnar evigt gällande läror.

Hur då förhålla sig till detta? För mig är det uppenbart att levande tro forfarande förutsätter ett liv utifrån de förutsättningar som råder. Det är inga evigt gällande sanningar som vi har att förhålla oss till utan till den verklighet vi möter. Och där i vår verklighet talar vår frälsare till oss med ord vi kan förstå och med maningar vi skall ta hänsyn till.

Men hur blir det då med den fullkomning vars ena sida är evig fröjd, dess andra sida är slutlig dom.  För mig står det klart att mänskliga domar här inte gäller, inte ens de domar som bibelordet förkunnar. Allt ligger i Guds händer, det är Gud som skall avgöra, inte vi, inte ens den heliga Skrift.