Bibelstudium den 13 mars 2024

Lycklig den som fruktar Herren

och finner sin glädje i hans bud.

2Hans barn skall bli mäktiga i landet,

ja, de rättrådigas släkte blir välsignat.

3Välstånd och rikedom bor i hans hus,

hans lycka varar för alltid,

4för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,

5det går väl för den som gärna ger lån

och är redlig i allt han gör.

6Han bringas aldrig på fall,

den rättfärdiges minne skall alltid bestå.

7Olycksbud behöver han inte frukta,

hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.

8Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,

han får se sina fienders fall.

9Han strör gåvor över de fattiga,

hans lycka varar för alltid,

han blir upphöjd och ärad.

10Den gudlöse ser det med grämelse,

han skär tänder och tynar bort.

De gudlösas hopp blir till intet. Psaltaren 112

Det är begreppet lycklig/salig jag närmar mig idag. Jag gör det via den  av texterna på Midfastosöndagen som handlar om den välsignelse det för med sig att ge till dem som inget har. Paulus hänvisar i sin vädjan om kollekt till den fattiga församlingen i Jerusalem just till psalm 112 i Psaltaren, alltså psalmen ovan. ( 2 Kor 9:8-10)

Om denna psalm vet vi föga. Ingen har en aning om när den kom till, bara att den troligen är sen, troligen från spannet 500 f Kr till senjudisk tid, d v s till århundradet före Kristi födelse.

Ett vet vi dock och det är att den föreställningsvärld (utopi) som psalmen uttrycker speglar ett gammalt över/underordnings-samhälle. Utopin ligger i att detta samhälle idealiseras. Den rike kan hantera sin rikedom så att den blir till välsignelse för alla, inklusive honom själv. Allt går den fromme väl i händer.

Lycklig/salig är ett av grundbegreppen inte bara i texten ovan  utan i hela  bibeln. Dess hemort är samförstånd och harmoni. Utan denna samförstånd och denna harmoni ingen salighet. Lyckan/saligheten kan aldrig isoleras och bli till en storhet för sig. Då omvandlas den till njutning och njutningen till beroende och beroendet till fall.

Däremot kan lyckan/saligheten, om det vittnar psalmförfattaren,  leva t o m i ett över/underordningssamhälle. Psalmförfattaren vet förmodligen inte om någon annan hemort för lyckan/saligheten än ett sådant.

För oss sena tiders västerlänningar är detta en utopi i betydelsen något ej realiserbart. Så ej för psamlförfattaren där just den utopin fick tjäna som exempel. Så är det nämligen med våra utopier. Dessa  kan leda åt olika håll. Utopin som företeelse kan  vi  däremot inte leva förutan. Våra inre föreställningar/ vår utopi föder verklighet vare sig vi vill det eller ej, ond verklighet som ond, realiserbar verklighet som ej realiserbar. 

Om lycka/salighet däremot gäller däremot undantagslöst att den hör hemma i ett liv som präglas av samhörighet. Här ges inga undantag. 

Dessutom kan lyckan/saligheten även i den bibliska miljön spränga sina gränser och slå rot i nya miljöer. Om det vittnar mer än någon Jesus. I själva verket tillhör det Jesu gudomliga uppdrag att visa att lyckan/saligheten kan ha sin hemort i sammanhang vitt skilda från välståndets. I offret fann inte bara Jesus utan en hel värld som påverkats av honom den sanna lyckan/saligheten.

Men då inte i det självpåtagna offret utan i det offer som springer fram ur omsorg.

Detta förstod en gång aposteln Paulus. Han såg bland annat att den sanna lyckan/saligheten för de kristna i Korinth var att ge av sitt överflöd till de fattiga i den kristna församlingen i Jerusalem. Om detta borde kanske detta bibelstudium odelat ha handlat. Nu fick det  göra det via en kringgående rörelse som förde oss till psalm 112 i Psaltaren.

Bibelstudium den 5 mars 2025

Uppmaning till ett kristet liv och sen det på vilket allt hänger

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, 2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. 3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, 4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. 5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, 6som gav sig själv till lösen för alla,…

Det har sina sidor att läsa bibeln med öppna ögon. Och med det menar jag att inte bara läsa som det står utan därtill ha förståndet påkopplat. Det betyder inte minst att man ser på  bibeltexterna som speglingar av den tid under vilken de är skrivna.

Så betraktat läser men timotheosbreven som speglingar av livet i de tidiga kristna församlingarna. Det man då ser är en rörelse som håller på att stabilisera sig, finna sina former och vänja sig vid att Jesu återkomst dröjer. Det är kristen vardag man möter, inte den ivriga väntan på tidens snara slut och gudsrikets upprättande som var den allra tidigaste kyrkans kännetecken.

På den tidiga kyrkan följde sedan nya kristna epoker med ständigt nya frågeställningar, nya problem och nya svar. Även där får vi ta vara på och efter bästa förmåga försöka förstå.

Men ur detta sätt att läsa och förstå blir vi visa, dock inte saliga. Saliga blir vi när vi förstått vad som är trons springande punkt, det kring vilket allt hålls samman. Som jag ser det avslöjas denna på två ställen i 1 Timotheosbrevet. På ett ställe  i något dunkel form. Jag tänker på avsnittet vår religions hemlighet (1 Tim 3:16). På det andra i all möjlig tydlighet, detta när vi i texten ovan  läser orden att Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus som gav sig själv till lösen för alla…

I själva verket blir kristen tro inte värd namnet när inte allt läggs under dessa ord. Att leva i tro är att lägga allt under korsets försoning.

Det må vara att verklighetens Gud, allt livs ursprung och mål, inte handlar som vi förutsett. Det må vara att försoning i ovan anförd mening inte är den första åtgärd man skall ta  till när man skall lösa en konflikt. Det må vara att det myllrar av motiv i den Heliga Skrift och att försoning i betydelsen ta på sig  andras bördor inte är det ledande motivet. Men läser vi inte Jesus utifrån händelserna på korset har vi missat vad tron egentligen handlar om. Och förankrar vi inte våra liv som kristna i korset saknar vi  blick för  det i tron som saknar motsvarighet på annat håll.

Att vara kristen kan innebära mycket. Men tillämpas den som korsteologi är den väsentligen ett vågspel. Att tro är att satsa allt på något som oavsett all vishet som tron kan innebära inte är förankrad i bevisbar  teori utan i praktiserat liv. Den är i ordets egentliga mening existentiell. Kristen tro kan undersökas historiskt, bedömas etiskt/moraliskt/religiöst, men den måste levas i nuet.

        Bibelstudium den 26 febr 2025

              Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus, åt de oerfarna ger de förstånd. Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn. Led mina steg, som du har lovat, låt ingen ondska få makt över mig. Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar. Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag. (Psaltaren 119:129-136)

             Psaltaren 119 en konstprodukt, en redigerad sammanfattning av Psaltarens fromhet. Begynnelsebokstaven i varje stycke i den hebreiska texten står i alfabetisk ordning. Stycket ovan går under namnet Pe-strofen. När och hur psalmen ovan tillkommit vet ingen.

            Det från Gud komna ordet kan heta mycket lär vi oss här. Det kan heta lagbud, bud, stadgar, ord,  om vi begränsar oss till textstycket ovan. Mer därtill om vi vidgar blicken. Vad Guds ord heter spelar mindre roll. Det viktiga är sammanhanget. Och sammanhanget talar sitt tydliga språk. Det ord som kommer från Gud förmedlar närhet, ledning, befrielse och uppenbarelse ser vi när vi läser texten noggrant.

             Det ord som kommer från Gud är alltså mer än ord. Det förmedlar något vi behöver för att kunna leva på ett sätt som de till Gud överlåtna behöver. Här avses judiska fromma, vi tolkar in oss kristna som med Jesus lever på den judiska fromhetens grundval. Men inte ens där går gränsen menar jag och med mig en samlad kristenhet. Till Guds ord hör ytterst allt tal som är mer än ord. Det är ord som förenade med verkligheten  förmedlar liv.

            Detta behöver jag för egen del inse när jag lyssnar på predikningar som i långa stycken svär mot innehållet i det ord som predikanten fått i uppgift att förmedla. Tolkningen kan vara riktigt trots att den uppenbart är felaktig. Förmedlar ordet ytterst Kristi försoning är ingenting fel menar jag som har mitt hjärta förankrat i Kristi försoning.

            Å andra sidan kan den mest korrekta utläggning av Guds ord leda fel. Det blir fel när ordet  i realiteten kopplar till en annan verklighet än den förkunnar.

            Vad jag här säger låter sig generaliseras. Nog är det viktigt att den som talar inte ljuger eller  inte förmedlar fakta som sedan  inte håller. Men i det mänskliga samlivet är den innebörd som döljer sig bakom det sagda det bärande.

            Teknik, vetande, kunnande är visserligen avgörande för oss människor. Det bevisat sanna har gjort underverk på vår jord. Men det sanna behöver stå i gott sammanhang för att kunna verka det goda. Det behöver vi ständigt påminna oss om.

Bibelstudium den 19 feb 2025

2»(Gud sade )Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.« 3Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt.

Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. 4Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: »Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.« 5Folket trodde på vad Gud hade sagt. De utlyste en fasta, och alla, stora som små, klädde sig i säcktyg.

6När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. 7Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. 8Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. 9 Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under. 10När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske.

Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod 2bad han till Herren: »Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. 3Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.« (utdrag från Jona 3 och 4)

Vad jag förstår är Jona bok bibelns enda skröna. Det är också i den egenskapen den är Guds ord. Och skall det preciseras närmare är det karaktärsteckningen av profeten Jona i denna bibelbok  som avslöjar att även profeten Jonas bok är ett skarpslipat Guds ord.

Teckningen av Gud är annars den traditionella. Gud står över mänsklig vishet. Gud vet vad han vill och gör det som skall göras oavsett vi om vi förstår det eller inte.

Nog förstår vi förstås en del även av detta. I den andra delen av Jona bok skonar exempelvis Gud staden Nineve som gjort bättring i säck och aska. Gud är ju en rättfärdig Gud, påpekar författaren till Jona bok. Och vem stämmer inte in i detta.

Problemet är inte Guds rättfärdighet utan Jonas. Jonas rättfärdighet hade nämligen blivit honom till last. I sin rättfärdighetsiver krävde denne att Gud skulle handla som Jona höll för riktigt.  Men det gjorde inte Gud. Gud hade sin egen rättfärdighet.

Och denna rättfärdigheten förutsätts i Jona bok vara vara uppenbar om än i viss mån svårgripbar. Åtminstone är den svårgripbar för mig och då särskilt i de passusar som avslutar boken (f a episoden om kurbitsträdet).

För att inte tala om att jag själv aldrig blivit riktigt klar över Guds handlande över huvud taget. Jag anar ofta  meningen men ser den aldrig riktigt klart. För mig är det endast de naturvetenskapliga ”laboratoriernas övermänniskor”, den krets av snillen som får våra nobelpris, som vet något om tillvarons inre mysterier. Våra professionella etiker däremot må säga de mest kloka ord om rätt och fel, moral och omoral, men tvingas ofta famla och erkänna sig inte veta.

Men nu var det Jonas rättfärdighet och i förlängningen vår som är problemet,  inte Guds, åtminstone inte i Jona bok.

Jona får i denna bibelbok tjäna som exempel. Dennes hållning där han försöker smita undan sitt ansvar, är kännetecknande  för oss alla. Hans brösttoner till Gud är också typiska, inte minst bland dem som tror sig veta och äger rätt att bestämma. Det finns för den delen en förborgad Jona inte bara i våra makthavare utan också i oss andra.

Själv läser jag in en Jona i de flesta makthavare som jag har kännedom om. Jag känner särskilt igen Jona i deras attityd att avgränsa sig från andra för att desto lättare kunna trumfa igenom  sin egen vilja.

Så nog är Jona bok en skröna. Läs noterna till boken så märker ni att översättarna till Bibel 2000 tycker som jag. Men boken är så långt från skröna man kan komma när den tecknar Jona. Här förvandlas Jona bok till en verklighetsteckning.

Bibelstudium den 12 februari 2025

De sjuttio äldste

16Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. 17Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam. (4 Mos 11:16 f)

4 Moseboken. Berättelsetraditioner.  Israels ökenvandring under Mose ledarskap. Skildringarna av ökenvandringen grundläggande för judisk/kristen självförståelse.

Anknytningen till dessa berättelsetraditioner skiftar. Vissa tar berättelserna på orden. De ser kontinuiteten då och nu, oftast med betoning på hur Anden även idag leder sitt folk, den kristna församlingen.

Andra, bland dem jag, låter skildringarna vara vad de förmodligen är, nämligen mer eller mindre historiskt förankrade berättelser som fungerat och fortfarande kan fungera som grundvalar för judisk/kristen självförståelse. Detta desto hellre som dessa berättelser var grundläggande för honom som är vårt  specifika trosföremål, nämligen Jesus själv.

Texten har två sidor där den ena är allmänmänsklig. Här förutsätts att en har det den andre inte äger. En del förmår, andra inte. Vissa har fått mycket till skänks, andra mindre. Vissa är skolade, andra inte.

Detta leder till att någon form av samverkan för det gemensammas bästa är av nöden. Allt skulle kunna  ställas under den store ledarens ansvar.  Hur många despoter har inte mänskligheten sett under tidens lopp.

Alternativet är fördelat ansvar, i det här fallet med hjälp av   ”sjuttio av Israels äldste” som med den heliga Andes bistånd skall göra Mose börda som ansvarig för ett helt folks väl och ve dräglig.

Vad Anden beträffar kan man tänka på två sätt. Endera förutsätter man med texten att Anden slarvigt uttryckt gör hela ”jobbet”. Detta via de sjuttio äldste som fungerar som kanaler för denne  Ande. Alternativt tänker man sig som jag att bakom ligger en historisk verklighet där Gud som så ofta annars tar mänskliga  resurser till hjälp för att få sitt verk utfört. 

Även detta bottnar ytterst i ett mirakel, miraklet att människor kan glömma sig själva för det gemensamma bästas skull. Detta för mig allra tydligast förverkligat i Kristus som använde sin gudslikhet för att lyfta andra, inte sig själv.

Denna min historiskt/andliga omtolkning av bibeltexten öppnar för insikt i vad som egentligen  sker där Anden verkar genom människor. Samtidigt har en brygga slagits mellan det förvetenskapliga sätt att se på historien som texten ovan förutsätter  och nutida rationellt färgat tänkande.

Bibelstudium den 5 febr 2025

16Av hans (Jesu)  fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. 17Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Joh 1 16 f

Livet bottnar i förundran. Eliminerar vi förundran på saklighetens bekostnad har vi förlorat det mesta. F a blir vi främmande för Gud. Gudstrons förutsättning är nämligen förundran och i förundran finns liv. Detta som den bärande tesen i dagens bibelstudium.

Nu till bibelordet ovan. På den lag som ”gavs genom Mose” läggs grunden.  På tio Guds bud, grundfundament i Mose lag, kan det goda livet grundas och byggas vidare i regelverk  förankrade i de ursprungliga buden. Så har vi kristna lärt oss att tänka.

Om Mose lag är det ena är nåden och sanningen genom Jesus Kristus det andra för oss som bekänner oss till kristen tro. Inte minst bibelordet ovan från Johannesevangeliet har fått oss att tänka så.

Frågan i detta bibelstudium är relationen mellan dessa båda storheter. Detta är nämligen inte språkligt självklart. Det men som placerats mellan lagen och Kristus är nämligen förutsatt. Det finns inget men i grundtexten.

Skall det då vara ett men som skiljer det ena från det andra? Nog skall det vara det. Sammanhanget tvingar fram ett men. Det är enbart judekristna bibeltolkare som istället för men sätter ett och mellan de två delarna i satsen.

Själv håller jag hårt på detta men. Detta inte därför att det råder en motsättning mellan Guds lag och ”nåden och sanningen” i Kristus. För mig är det ena en förutsättning för det andra. Men jag gör det  genom att tänka så här.

Allt står för mig under Mose lag. Det gäller även bibelordet i sin helhet. Till Mose lag räknar jag  allt som som har sin grund i ett bibelord till vars väsen hör att ständigt byggas om, byggas på och förnyas. 

Alla dessa mina  bibelstudier som jag vecka ut och vecka in och år ut och år in publicerar, ställer jag följaktligen  under denna Mose lag. Ja Mose lag lägger grunden för hela min bibelteologiska reflexion. T o m Paulus uppgörelser med den lag som han menar inte kan ge liv placerar jag under Mose lag. Allt bildar för mig i slutändan en bibelteologisk enhet, en enhet som allteftersom mitt liv går vidare tar sig ständigt förnyade former och får ständigt nya konsekvenser.

Hur blir det då med detta men? Är detta inte tillintetgjort när man tänker som jag gör?

Förvisso inte!  Den uppståndne Jesus som jag är förankrad i behöver nämligen sätta liv i mina tankar, mina reflexioner och i min tro. Och till det duger inte teologi,  om så min teologi  än vore bibelteologiskt fulländad. Allt  är ytterst lagparagrafer, teologiska bestämningar och formalia, d v s Mose lag,  ända till den stund det får liv. Och liv kan endast den levande Kristus skänka. Och för att detta skall bli tydligt behöver ett förtydligande men läggas mellan de båda utsagorna i texten ovan.

Detta sagt av mig som är en människa vars liv är grundat i förundran och som låtit min förundran vara förankrad i Mose lag och i ”nåden och sanningen” som ”har kommit genom Jesus Kristus”. 

Bibelstudium den 29 jan 2025

16Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. 18Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. 19Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, 20men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. 21 Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö. Gal 2:16-21

Lagen reglerar samlivet då som nu. Då genom den judiska lagen,  idag genom våra lagar och bestämmelser. Då genom religiöst betingade lagar, idag med lagar innehållande en religiöst betingad bottensats men i övrigt tillskapade för att skapa förutsättningar för samlevnad och utveckling utifrån tidens ideal.

Utan lag lär vi inte klara oss. Utan av omständigheterna  betingade förpliktande bestämmelser lär utvecklingen gå i stå. Lagen är med andra ord en nyckel till livet. Så var det för Paulus, så är det för oss.

Ändå stötte Paulus pannan blodig i sin lagobservans, så också vi när lagen blir blir både mening och mål. Detta eftersom lagen håller sig med såväl  botten som med tak. Lagen bottnar i uppgiften att skapa förutsättningar för samliv och inomvärldslig utveckling, den når sin höjdpunkt  i uppdraget att skapa mening och mål.

Som laglydig jude trodde Paulus, då bar han namnet Saulus, att lagen ägde både den ena av dessa egenskaper och den andra. Han trodde i slutändan att lagen kunde bana väg ända till Gud. Som omvänd insåg han att den uppgiften var lagen övermäktig.  Det uppdraget hade i stället Kristus, förverkligat i dennes död på korset, en försoningsdöd som öppnade dörren till den himmel som hittills varit ouppnåelig.

Själv befinner jag mig i en annan kontext än Paulus dessutom är lagen är idag  inte formulerad som den var i Paulus sammanhang. Men lagens syfte är detsamma. Den skall leda mig fram till ett fullödigt liv. Den skall ge livet mening i dess hela bredd.

Och långt har den lag som jag som svensk medborgare lever under kommit. Och långt har det samhälle nått som lever under de lagar som är våra. Men inte ända fram. Till livets mening har den inte nått och svaret på frågan om Gud och evigt liv har den inte givit.

Den laglydige Paulus insåg inte lagens oförmåga förrän han upptäckt korset och korsets försonande kraft. När han gjort det blev vägen till mening och mål annorlunda dragen för honom. Det nya livet, lagens fullbordan, hette för honom i fortsättningen försoning, försoning förverkligad vid ett kors, inte lag, inte ens Guds heliga lag.

Själv står jag och stampar vid min egen laglydnad, en laglydnad som åtskilliga gånger, går andra vägar en den väg och det sätt att leva, som Svea rikets lag bjuder mig. Med andra ord skiljer sig mina tankebanor, mina associationer och mina ideal många gånger  från det som en på demokratiska beslut lag  fört mig till.

Men ändå har jag inte kommit fram. Jag ser varken livets mening eller Gud förklarad ens om jag satsat mitt liv på att vara trogen den lag som jag förpliktat mig till. Slumpen, meningslösheten, det ondas seger skymmer min bild. Gud blir för mig inte den kristna trons Gud, dagligen utmålad i den kristna förkunnelsen.  Det finns för mycket som talar emot den bilden.

Och inte blir den bilden tydligare när jag går korsets och försoningens väg. Gud blir fortfarande lika gåtfull. Men det finns ett oförklarligt liv i allt som är berört av Kristi försoning, ett liv som jag inte funnit i något annat sammanhang. Och jag, och det är min religiösa upptäckt, har förstått att Gud döljer sig i detta liv.

Så i mig har ni ingen Guds försvarare. Jag ställer mig lika frågande till Gud som mången annan. Men ett kan ingen ta ifrån mig och det är det liv som utgår av försoningen. Det livet är före allt annat mitt gudsvittne.

Om jag här för en gångs skull får tala till er som tillhör den intellektuella och kulturella eliten. Ni kan kanske ana vad jag menar. Mitt i er misströstan om mening och mål, går ni på konstutställningar, lyssnar på konserter, fascineras av  djuplodande och sökande litteratur som minst av allt gör livet klarare. Det ger livet den djupdimension som ni saknar.

Det är på motsvarande sätt  med mig. Livet har jag i försoningen trots att försoningens kärlek är mig obegriplig. Däremot är den en allt överskuggande realitet och mitt avgörande gudsvittne.

       Bibelstudium den 22 jan 2005     

       1Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala! 2Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar? Lyssna till mig, så får ni äta gott och njuta av feta rätter. 3Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv. Jag sluter ett evigt förbund med er, den nåd jag visat David skall bestå. 4Honom gjorde jag till ett vittne för folken, till furste och härskare över dem. (Jesaja 55:1-4)

Det är ett till Babylon fördrivet Israel som får höra profetens löftesord. I det här avsnittet utlovas det pinade och utblottade folket fri försörjning. Allt skall läggas i munnen på dem och ingenting behöver de betala.

Men gåvorna är villkorade. Förbundet med Gud är förutsättningen, ett förbund som redan är slutet och som skall slutas på nytt, nu som ett evigt förbund.Till detta hör  folkets lyhördhet gentemot den Herre som utvalt dem.

Själv får jag här besannat vad jag redan visste, att förbundet mellan Israel och Gud är den bibliska trons själva förutsättning. Detta förbund upphörde inte att gälla trots att stormakten (Babel) var på god väg att utplåna de utvaldas identitet som folkgemenskap. Detta i sin tur förorsakat av att folket i realiteten  lösts upp inifrån av ständigt nya avfall. 

Mitt i denna katastrof förnyas förbundet. Detta är budskapet i Jesaja 40-55 till vars avslutning texten ovan hör. Detta budskap gör just denna del av bibeln till bland det mest överraskande i hela den bibliska boksamlingen.

Själv har jag tagit denna utväljelse till mitt hjärta. Den tillhör har jag funnit både sakligt och subjektivt till den bibliska tankevärldens själva fundament.

Utväljelsetanken genomsyrar Gamla testamentet och kännetecknar även det Nya. I det Nya testamentet befästes denna föreställning genom att den där ges en alldeles specifik uttolkning. Att vara utvald med Kristus som förebild är en utväljelse till offer och så förstådd så långt från privilegium man kan komma.

Mot denna bakgrund läser jag idag talet om ”säd utan pengar” och ”vin och mjölk utan att betala”.

Först med utväljelsen som bakgrund och då specifikt med tanke på min egen identitet som en Jesu lärjunge, kan jag ta till mig orden om överflöd utan motprestation så att det blir till välsignelse.

För mig som för alla andra som är  sin krafts dagar gäller annars att gåva utan motprestation är skadlig. Välstånd utan att behöva göra något för sitt eget välbefinnande  är i själva verket ett gift som på sikt bryter ner människan.  Och det övermod och den självtillräcklighet som följer på omåttlig rikedom och gränslösa privilegier kommer inte enbart att gälla andra utan även drabba mig.

Först som delaktig i Jesu utväljelse kan jag ta emot utan att betala, åtnjuta utan att ständigt känna att jag måste ge tillbaka lika mycket som jag fått. Men när jag glömmer mitt ursprung i Kristus är privilegier något som underminerar även mig. 

Bibelstudium den 15 jan 2025

Jesu dop

21När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen 22och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«

Så enkelt som möjligt skall det vara och så rätt som det någonsin kan bli. Ibland fattar jag det, ibland inte. Tack och lov fattar jag det ofta i mina möten med andra människor.. Om jag agerar utifrån att jag är präst eller till vardags, spelar mindre roll. Under båda omständigheterna har jag förstått att min uppgift är att ge den jag möter möjligheter, möjligheter att ta vara på sina gåvor.

Gud bevare mig från att locka någon att bli det hon inte har möjlighet att vara. Gud bevare mig själv från frestelsen att försöka flyta ovanpå.

Så också i mitt bibelstudium. Inte så att jag skyggar för de underbara ting som där förtäljes. Men jag tar hellre tillvara det jag begriper.

Och det är mycket jag begriper i de fyra versionerna av Jesu dop som evangelierna består mig med i dag. Lukasversionen som ni ser ovan är jag helt ett med.

Av den förstår jag att Jesus var en av många som döptes av Johannes döparen. Därtill observerar jag att Jesus efter dopet stod och bad. Det är Lukas ensam om att berätta.

Och det var vid bönen det hände. Jesus upplevde att Anden kom ner över honom i en duvas skepnad och han hörde en röst från himlen som sade; Du är min älskade son, du är min utvalde.

Födelseberättelserna till trots är det ur den rösten som Jesu kallelsemedvetande väcks till liv. Det växer fram i honom att han är den av Gud utvalde. Sitt liv viger han åt den kallelsen.

Först utifrån den kallelsen blir korset begripligt, ett kors som trots all sin vedervärdighet inte förmådde rubba Jesus kallelsemedvetande. Nog upplevde sig Jesus övergiven av Gud, men aldrig blottställd. Jesu sista ord på korset visar det; i dina händer Herre Gud anbefaller jag nu min ande, utbrister Jesus innan han dör..

Ur Jesu kallelse ”Du är min älskade son, min utvalde”, härleder jag alla former av kallelse. Ja jag ser det som min livsuppgift som människa och präst att tillämpa Jesu kallelse på alla människor jag möter.

Inte så att alla skall bli Jesuslika, det inbillar jag mig inte,  det finns bara en Jesus, men så att alla skall bli det de är kallade att vara. Var och en skall finnas i det sammanhang som är honom eller henne givet och ges tillfälle att verka utifrån sina gåvor.

Mitt liv som präst och medmänniska är förfelat om jag inte mer än annat medverkat till att öppna dörrar för att var och en skall få bli det hon är kallad att vara

Här kommer också tvivlet in. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig, tvingas jag ropa inte en gång utan många gånger.

Detta när jag inte blir det jag själv menar mig  kallad att vara, men främst när jag dunkar mitt huvud blodigt på att stötta människor för vilka inga stöttor duger.

Men Gud förbjude mig att tiga när allt går mot sitt slut Det är inget jag högre önskar än att jag själv och alla jag mött skall få dö med sina själar överlämnade  till den barmhärtige.

Bibelstudium den 8 jan 2024

5Du skall kalla på folkslag du inte känner,

folkslag som inte känner dig skyndar till

för Herrens, din Guds, skull,

Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Jesaja 55:5-7

Andlig gudstjänst

1Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-2

Det började med en judisk stamreligion. Och till stamreligionen hörde tankar om egen utvaldhet, en egen unik ställning i förhållande till alla andra.

Det fortsatte med utvecklingen av ett eget samhälle och egen gudsdyrkan. Det sammanhållande kittet i denna judiska gemenskap var den ursprungliga tanken på egen utvaldhet. Det judiska samfundet hölls samman av att vara speciellt utvalt av Gud.

Det hela kraschlandade i fångenskap som vore allt tal om egen identitet och egen utvaldhet blott en dröm.

I själva verket var det då det började. Profeten såg för sin inre blick inte bara folkets upprättelse utan även utväljelsen i sitt egenliga sammanhang. Folken skulle dra upp till Sions berg, till Jerusalems tempel för gemensam tillbedjan.

Och utväljelsens mening var inte suveränitet på andras bekostnad. Dess mening var en enda Herre och en enda Gud, gemensam för alla.

Så långt vad den första texten från Jesaja 55 har att förtälja. Den historiska bakgrunden är katastrofen på 500-talet före Kristus, gemenligen kallad den babyloniska fångenskapen. Jesajas budskap är att katastrofen skall ända i seger och att utväljelsens innersta sanning är allas salighet.

Men tro inte att slutet är nått i och med detta. Det kom nya tider för det judiska folket och med det nya fortsatta umbäranden och fortsatta katastrofer. Katastrofernas katastrof inträffar med kristna ögon den dag då Kristus korsfästes.

Men även här följde en vändning. Jesus uppstod på den tredje dagen och nya möjligheter öppnades för alla kristustroende, d v s för alla som blivit utvalda genom sin tro på Kristus. Men inte ens då  var allt ställt till rätta. Av tron på Kristus blev vana och av att vara utvald genom sin tro på Kristus blev ett privilegium. Och i och med det blev åter allt slaget i spillror. Att vara kristen var ett tecken som rörde det yttre, och att känna sig som utvald något som närde högmodet.

Detta ända till den dag aposteln Paulus kom med det förlösande ordet. Den egna kroppen är det sanna templet, platsen för utväljelse och nytt liv.

I och med det förvandlas historieskrivning och bibelteologiska sammanhang till skuggor mitt i all sin sanning. Nu hamnar slutligen allt  i en existentiell uppgörelse inom mig själv. Min kropp är templet, det är i mitt inre allt avgörs.

När så sker förvandlas allt till slutlig verklighet. Nu talar jag inte om utväljelse, försoning och nytt liv som vore det sant. Nu är det sant, lika sant som att jag står här.

I och med det blir inte utväljelse och nytt liv något jag stoltserar med. Det blir sånt som jag på mina bara knän ber om.

Först med den insikten kan löftets slutliga uppfyllelse börja förverkligas.