Bibelstudium den 17 dec 2025

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:23-25

Lagen när den  fyller sin funktion, talar om vad som är rätt, påtalar vad som är fel och straffar den som felar. Så förstådd är lagen ovärderlig Ett samhälle utan lagstiftning faller sönder, en enskild  utan förankring i lagen förgås. T o m dålig lag är att föredra före ingen lag alls.

Lagen spänner över vida fält. Är dess ena ände internationella överenskommelser så kan dess andra ände vara något så banalt som regeln att borsta tänderna två gånger per dygn.

Men lagen är inget som står på egna ben. Dess förutsättning är visionen liksom lusten och kraften att hävda det som bestämts.

Så i går, så idag, så på Paulus tid som idag.

På Paulus tid hette lagen Mose lag, en lag som applicerades även på nyomvända jesustroende vare sig dessa var konverterade judar i de kristna församlingarna i Galatien eller nyomvända hedningar från samma trakter.

Men inget nytt hände, kristusbekännarna var inte annorlunda än judarna i synagogorna i provinsen Galatien, jesustron till trots.

Paulus tvingades gå till botten med problemet och tala i klartext, en klartext som ingen jude tidigare talat.

Guds heliga lag var visserligen fullkomlig men den kunde inte fullkomna. Övervaka kunde den visserligen, övervaka rätt ordning, rätt tro och rätt fromhetsliv, men fullkomna förmådde den icke. Det kunde först tron, den tro som föddes ur överlåtelsen till den korsfäste och uppståndne Kristus. I tron på Kristus fanns kraften att göra det som en fullkomlig lag bjöd men inte kunde åstadkomma. Vad denna lag förmådde var att övervaka, påpeka, rätta till men inte skapa nytt.

När Paulus sade detta var skiljelinjen mellan kristustro och judisk övertygelse definitivt dragen. För judarna hade lagen kraften både att visa och förverkliga, för de kristna i Paulus efterföljd att visa, förverkligandet låg i tron på och hängivenheten till Kristus. Detta som en konsekvens av händelserna på Golgata.

För Paulus var lagen utan brist. Den var för honom långt fullkomligare än vad vi upplysta västerlänningar tänker oss den. För oss är lagen fullkomlig först när dess bud träffar, träffar  i rätt i rätt situation och i rätt sammanhang. För den skriftlärde Paulus var Guds heliga lag alltid upphöjd. Men frälsa kunde den inte. Det kunde först Kristus.

Locka förmådde den däremot. Locka genom att visa på de rätta vägarna, skärpa människors förmågor att uppmärksamma händelsers konsekvenser. De många påbuden i paulusbreven visar på detta. 

Bibelstudium den 10 dec 2025

Psalm 85

2Herre, förr var du god mot ditt land, du vände Jakobs öde. Du tog bort ditt folks skuld och förlät all deras synd. 4Du drog tillbaka din vrede, lät den glödande harmen slockna.

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte?7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa  omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Som ni ser är psalmen treledad. Det första ledet låter allt vara välgång. Motgång vändes i seger. Det andra andas olycka, vrede, annalkande död. I det tredje drömmer psalmisten om ett annalkande himmelrike där ”fred och rättvisa omfamnar varandra”

Vore det inte för att psalmisten förutsätter Gud skulle psalm 85 kunna ingå i ett valprogram signerat Miljöpartiet. Jag tänker mig ett miljöparti som ser tillbaka på det goda livet, lever i vånda över den kommande katastrofen  och drömmer om en framtid där ”trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”.

Bara så att psalmisten förutsätter Gud i sin vision och vänder sig till honom i sin bön. Allt lägger psalmisten under Gud, såväl välgången som katastrofen som upprättelsen.

Och i psalmistens efterföljd lägger vi det goda livet under Gud.  Alla former av upprättelse och gott liv relaterar vi till Gud. Vad vore vi utan en Gud som föder upprättar och uppehåller. Varje andetag gör vi till en lovsång till Gud.

Svårare är det med allt som vi själva haft sönder eller som  oss förutan är söndrat. Svårare är det med den meningslösa sjukdomen och den slumpmässiga döden. Vi nutida kristna har svårt att som psalmisten lägga allt under Guds vrede. Men vart hör det då, detta fruktansvärda som handikappar och dödar utan åtskillnad?

Men det som för psalmisten var ett uttryck för Guds vrede och det som ledde oss till att tiga blev för psalmisten ett förebud om ett jordiskt himmelrike. Där omfamnar freden och rättvisan varandra, där ger landet sin gröda och fred och välgång råder.

Jag undrar när den lovsången skall kunna höras även bland oss. När skall vi kunna lovsjunga som psalmisten.?

Om psalmisten vet jag ingenting, om psalmens bakgrund ingenting, ingenting heller om när och den yttre anledningen till att psalmen skrev.

Ett vet vi dock, att det var i katastrofens ögonblick som psalmisten såg den framtid ingen kunde ana. Och korset föregick uppståndelsen.

Bibelstudium den 3 dec 2025

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. Ps 24:7-10

Tron har drag av förälskelse. En kvinna  som döljer sin egen alldaglighet med smink och puder, förvandlas genom tron  till  en person som inget smink behöver. Ett politiskt parti med oenighet och splittring inskriven redan i medlemsmatrikeln blir genom tron förvandlad till ett redskap för solidaritet och rättvisa. Och av en ogenomtänkt predikan blir Guds ord.

Så är det vare sig vi säger oss tro eller inte. Så har det också varit.

Den yttre verkligheten bakom den 24 psalmen i Psaltaren är troende som i procession vandrar upp mot Jerusalem. Förmodligen anförs karavanen av några män som bär på arken, representanten för Guds närvaro. När processionen kommit till templets port sjunger de 

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. 

I trons förälskelse blir av templet Guds boning, av arken levande Gud och av männen i processionen, Guds barn i tillbedjan.

Själv lever jag i en trostradition som till advent lyfter fram just psalm 24 och gör den till min egen, d v s låter den spegla min egen verklighet. Det gör jag i tro eller om man så vill i förälskelse. Min tro  har nämligen drag av förälskelse, en förälskelse som hjälper mig  se på min omgivning med andra ögon.

Det finns också andra trostraditioner, många av dem politiska och sekulära. Att de i grunden är sekulära tvivlar jag förstås på. Som om förälskelsen är grundad i inomvärldsligt förnuft, när den är mättad av det vi föreställer oss, inte av det som är. Och jag har svårt att över huvud taget föreställa mig en tillvaro utan förälskelse. Den är ju i förädlad och mognad form själva livgivaren, då förädlad till trofasthet.

Bibelstudium den 26 nov 2025

12Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. 13Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Upp 20:12-14

Ovan ett utsnitt hämtat från Uppenbarelseboken som skildrar hur det en gång skall bli när Gud slutgiltigt tar makten över sin skapelse. Uppenbarelsebokens författare är långt ifrån den ende i bibeln som har något att säga i den frågan. Att alla bibelförfattarna inte talar med en tunga är uppenbart. Läs artikeln dödsriket i Noter till Bibel 2000 då får du detta bekräftat.

Det slutliga domslutet är en sak, en annan vad det blir av oss när vi dör och våra kroppar förvandlas till jord och aska. Vi skall dömas efter våra gärningar står det här i  Upppenbarelseboken  liksom  på flera andra ställen i Skriften. Det betyder att den rättvisa skall skipas som vi nog bekänt oss till under livet men aldrig sett fullständigt förverkligad. Men vad är egentligen rättvist?

Rättvisa det är för mig Kristus, korsets och uppståndelsens Kristus, inte min egen konstruktion av rättvisa. Därtill kommer att jag inte en sekund inbillar mig att jag själv går fri vid den slutliga uppgörelsen. Det är den uppståndne Kristus som går fri och skall jag och de mina räddas beror det på att Kristus drar oss med. Sen må bibeltexter på rad  locka oss att tro att egen fromhet och egna ädla motiv är oss till hjälp vid det slutliga avgörandet.

För mig svårare är frågan om det överhuvud taget finns någon fortsättning när livet tagit slut. Är hon som under ett långt liv varit både min kärlek, min verklighet och min gåva, en hustru  som i slutskedet finns kvar i minnen om än inte i verkligheten. Är alltings utplånande den slutliga sanningen?

I dag lär oss Uppenbarelsebokens författare att så inte är fallet. ”Havet gav tillbaka de döda som var i det”, står det och ”dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem”, läser vi. Men när jag greppar tag i den sanningen kan jag inte låta bli att distraheras av  på det i bibeln finns det som talar ett annat språk. I Predikaren 3:19 läser vi  i den gamla översättningen ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla.”

Inte ens bibeln tycks här stå vid min sida. Återigen får jag gripa tag i den korsfäste och uppståndne och i honom hämta tröst.

Det må vara att Domssöndagens texter idag lockat in mig på banor som inte tycks ge annat än ökad känsla av övergivenhet. Det goda har dessa dock fört med sig att jag inte längre frestas att bli vare sig ateist eller biblicist. Jag har däremot stärkts i  min tro att det först är vid korset jag kan andas ut och få frid i min själ.

Bibelstudium den 19 nov 2025

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er…

4Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. (Citat från Jesaja 51)

Man kan läsa Jesaja 51 med olika syften. Man kan granska innehållet och finner då ett kapitel som förutsätter mottagare som sedan en tid återvänt från den babyloniska fångenskapen. Nu måste landet åter uppbyggas och det på de gamla grundvalarna. Om dessa påminns man i orden ovan om ”klippan” de var huggna ur och ”schaktet” de hämtats i från. Allt påminnande om att Israel var av Gud utvalt och att grannfolken skall veta sin plats. De får lyssna till  att det är från Sion som både lag och rätt utgår.

Det andra sättet att läsa texten skulle kunna kallas paradigmatiskt, d v s som mönster och rättesnöre för oss som idag kallar oss kristna. Om detta andra sätt handlar fortsättningen. 

Själv kan jag omvittna att min kristna tro idag allt tydligare stavas tillhörighet, närmare bestämt tillhörighet till en specifik tolkningstradition. 

Som kristen står jag i den judiskt kristna tolkningstraditionen.  Dess fundament är mer eller mindre historiskt förankrade berättelsetraditioner oftast härbärgerade i bibeln, vilka  kulminerar i berättelserna om  Jesu framträdande, död och uppståndelse. Dessa berättelsetraditioner är mönsterbildande. De bildar grundvalar för oss kristna, både för våra tankar och handlingar,  både för  våra liv och  vårt leverne.

Tolkningstraditioner läser jag för den delen in i det mesta. Bara så att det finns flera tolkningstraditioner än de kristna. Jag hävdar att tillvaron kan stavas en tolkningstraditionernas kamp (idealens kamp) om makt, inflytande, rikedom och ära. Detta med tillägget  att det i de allra flesta fall är rikedom och ära som i den kampen är både mening och mål.

Texten ovan läst mot den bakgrunden, framhäver Israels plats som Guds utvalda folk, men också att denna utvaldhet skall komma en hel värld till godo. Detta, om än inte här, symboliserat av att folk av alla de slag drar upp mot Sions berg (Jeremia 31:6). I Sion förenas de alla i en världsvid gemenskap under Herrens beskydd. 

Bara så  att Jesus vänder upp och ner också på detta. Dock inte på utvaldheten som ett faktum, men på utvaldhetens plats och syfte. Det var nämligen inte för inte som Jesus dog på ett kors. Inte för inte som han offrade sitt liv. Med korset som bakgrund tar sig Jesajas ord till det återupprättade Israel nya vägar med de mest vittgående konsekvenser. Så blir det för den delen alltid när utvaldhet stavas självutgivande  offer.

Bibelstudium den 12 nov 2025

Rika och fattiga

1Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. 2Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. 3Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: »Här är en bra plats för dig«, men till den fattige: »Ställ dig där borta«, eller »Sätt dig på golvet vid mina fötter« – 4gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?

5Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom? 6Ändå visar ni förakt för den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? 7Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?

8Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Jakob 2:1-8

Närmare om Jakobs brev, om författare, tidpunkt och omständigheter vid författandet, känner vi inte till. Det kan t o m vara en fördel att inte veta. Det gör att man kan koncentrera sig på den egentliga problematiken som i det här fallet handlar om att vi gör skillnad på folk. Som alla vet ger anseende ära, låg status däremot av vad slag det vara må, förakt. Så i den tidiga kyrkans tid  som i vår.

Jakob, vem denne nu denne än var, gisslar i sitt brev detta beteende.  Som om det enbart var han och hans kristna anförvanter som är så ädelsinnade. Det är i själva verket religiöst och etiskt allmängods att säga som Jakob. Bara så att det tycks finnas en drivkraft inom oss som gör att av det höga idealet blir en chimär, ett tomt ord. Det må sedan vara i kristna sammanhang som i andra.

Detta har inte bara jag observerat utan många. För den närkiske väckelseledaren Emil Gustafson, död 1899, var det ett huvudnummer att påvisa att av den generositet och nästankärlek som väckelsekristna fått uppleva i sin omvändelse, närmast utan undantag med tiden förvandlas till manér utan täckning i deras inre.

Jakob var med andra ord inte ensam om sitt budskap. Som han sade inte bara kristna utan folk från alla håll, kristna som andra. Problemet är att denna  vår bekännelse, hur vi än formulerar den, efter en tid. förvandlas till tomma ord. Allt återgår till det vanliga, hög betraktas som hög och låg som låg, rik som rik och fattig som fattig.

Men det betyder inte att vi får släppa taget, detta när den uppståndnes  hela inre kraft är inriktad på att få oss kristna att se med hans  ögon på dem vi möter och med dem vi har att göra.

För egen del hjälper det föga att rabbla bibelord om allas lika värde. Inte heller att fördjupa mig i texten ovan och ge den specifik status. Den säger ju inget annat än vad andra redan har sagt.

Jag vet bara ett sätt att bli kvitt min benägenhet att höja vissa och sänka andra.  Jag tar till en slags meditativ ”korsidentifikation”. Det betyder att jag stannar inför korset i bön och meditation.  Denna ”identifikation” rensar och förnyar. Det som gällde Jesus gäller också mig. Blir Jesus tömd på kraft, blir också jag det, uppstår han i kraft gör också jag det. Skillnaden är den att det som var  för Jesus blir för mig.

Tyvärr är jag trots detta inte framme  Nu följer den svåraste av uppgifter, att med förnyat sinne i samarbete med andra andra bygga relationer och skapa  sammanhang. Detta utifrån att de brukbaras förmåga tas till vara och de obrukbaras oförmåga väsentligen lämnas åt sidan.Tyvärr är vi som människor  inte  lika.  Vissa äger vad andra inte har. Detta faktum förändras inte av att jag med den uppståndne Kristus vid min sida  håller alla i ära.

Bibelstudium den 5 nov 2025

11Min tid är till ända, mina planer omintetgjorda, alla mina önskningar. 12Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset. 13Finns det något hopp? Dödsriket blir mitt hem, jag bäddar åt mig i mörkret, 14jag kallar graven »min far« och maskarna »mor« och »syster«.15Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? 16Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk i bibeln som speglar den troendes innersta vånda tydligare än vad verkligheten själv allltid förmår göra. Mot varandra ställs det goda livet med rättfärdighet, gudsfruktan, framgång, långt liv och evig välsignelse och ett liv som ändar i meningslös olycka, sjukdom och evig död.

För den drabbade Job är sanningen uppenbar. Gud bryr sig inte, han låter det ske. Gud låter även den rättfärdige drabbas. Även den frommes liv ändar i det som är allt levandes öde, att slukas upp av mullens eviga glömska.

Jobs ”vänner” däremot träder upp till Guds försvar.  Mänsklig olycka beror av skuld och Gud är rättfärdig.

Nog har jag som bekännande kristen fått bekräftelse på Guds rättvisa. För att ta det enkelt går ”hut hem” som min mamma sade. Hederlighet lönar sig för det mesta och bedrägerier slutar oftast i att den skyldige bedrar sig själv. Och att det lönar sig att leva sunt är det lätt att bevisa genom att räkna de år vi människor förunnas att leva. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Dock inte alltid. Hur ofta drabbar inte ödet blint. Även den rättfärdige drabbas. Det känns ibland som vore slumpen människans Gud. Hur ofta får vi inte ta den drabbade Jobs plats och stämma in i hans klagosång.

Inte ens Jesus lämnas utanför, han den före alla andra rättfärdige. För mig rättfärdig därför att han t o m i de ord som tolkningstraditionens evangelier förmedlar spränger tidens gränser och låter oss smaka något av den absoluta sanningen. Han gör det i sina möten med människor där han förmedlar gudsnärhet, han gör det i sina handlingar där han förmedlar liv, en gudsnärhet och ett liv som t o m kan smitta av sig på mig hans sentida lärjunge.

Minns att också Jesus blev drabbad, så hårt drabbad att korset blev hans signum. Så hårt drabbad att han för mig blivit den fullkomnade Job, den drabbade Job personifierad. Detta när han på korset utbrister ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

Det för Job karakteristiska i dennes klagan över sitt oblida öde är att denne inte slutar att klaga. Resignationen blir inte hans signum. Vore så fallet är ju inte mer att säga. Då återstod ju blott att acceptera att katastrofen drabbar urskillningslöst och att livet ändar i mullens glömska.

Så inte heller för Jesus. Inte heller denne tog tillbaka sin klagan. Hans jordiska liv ändade dock  inte i ett klagorop. Jesu sista ord i livet var i stället ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Det var först när Jesus var död den slutliga sanningen uppenbarades.  Den sanningen predikar inte ond bråd död och mullens glömska, utan förnyat liv i Gud.

Den sanningen  håller jag i tro fast vid när Gud inte tycks handla som jag förväntar mig, när Gud låter det ske som inte får ske, eller när jag överväldigas av tanken att livet har sin slutgiltiga ände i döden.

Bibelstudium den 29 okt 2025

Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.« Joh 9:39

Först en berättelsetradition återgiven i Johannesevangeliet om en blindfödd man som Jesus botar och det på sabbaten. Sedan bråk med judarna som minst av allt vill godkänna Jesus som Messias utan tvärtom utesluta honom ur synagogan. Slutligen om Jesu möte med den blindfödde som inte bara trodde på sin välgörare utan också som det är formulerat i bibeltexten ”föll ner för honom”.

Därpå följer, och det är texten återgiven ovan, Jesu kommentar i Johannes fattning, det betyder som den krets som gav upphov till Johannesevangeliet uppfattat Jesu ord. 

För mig är såväl det ena som det andra Guds ord. Det är Guds ord i berättelsetraditionens form och i berättelsetraditionens återgivning av Jesu kommentar. För mig är evangelierna och då inte enbart Johannesevangeliet, ett mellanting mellan referat och predikan för att säga det kort.

På den grunden tar jag vid och gör Jesusordet ovan till mitt. Det blir alltså tolkning på tolkningen. Och i min tolkning ger det inte mening att generellt påstå att man måste bli blind för att se. Det hjälper inte mig. Jag har fått nog av blindstyren som borrat församlingar i sank till synes helt i onödan. Dessutom har jag läst mig till blindhet av annat slag, den blindhet som tror sig se fast man ingenting ser. Den blindheten kommer sig av tro som bottnar i världslighet. Denna  kom bland annat att bli den andliga väckelsens följeslagare. Om det handlar f a väckelsepredikanten Emil Gustafsons skrifter. Den blindheten bekräftas både av berättelsen om den blindfödde och av det följande jesusordet som jag här utlägger.

Vad jag själv  behöver är förbättrad ledsyn. Jag behöver mer klarhet i min insikt att tron och vetandet är ofrånkomliga följeslagare. Veta mer om trons funktion att tukta vetandet och leda det åt sitt håll. Jag behöver, för att fortsätta, se levande Gud stiga fram ur insikten att tillvarons vara gör Gud ofrånkomlig. Jag längtar efter att se en Gud som klarare träder fram ur bibelns många gånger betänkliga bilder av honom. Jag behöver mer av korsteologi och mindre av underverk som närmast staplas på varandra i evangeliets skildringar av Jesu liv.

Slutligen har jag redan genom att läsa Johannes 9 i sin helhet fått veta mer om dem som jag ovan klankat på, mer alltså om dem som tror sig se men som i själva verket är blinda. Mer som är lättare att se igenom än en attityd som döljer sig bakom förment fromhet. 

Vanlig rättskänsla säger ju att det är saken som är huvudsaken. Och huvudsaken i berättelsen om den blinde som blev botad på sabbatsdagen var ju att denne blev botad. Om det var på en sabbat eller en vardag spelar mindre roll. Detta om så sabbatsreglerna var och är lika otvetydiga som att muslimska kvinnor skall bära huvudduk. Denna självklarhet stryks under  i det nionde kapitlet av Johannesevangeliet vilket härmed bekräftas. 

Bibelstudium den 22 okt 2025

Jesus såg på den rike mannen med kärlek och sade: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« Mark 10:21

Sälj allt och ge åt de fattiga, följ sen mig. Det var medicinen. Annat botemedel gavs inte.Om sen de fattiga mådde bra av de myckna pengarna vet jag inte. Pengar utan motprestation brukar inte vara till nytta på sikt. Men för den rike mannen var tömd kassa enda lösningen. Den skulle förlösa honom.

Inte så att tömd kassa är det bästa för alla som har det gott ställt. Men något skall till när det hakat upp sig vare sig av penningbegär eller annat, något radikalt som bryter onda mönster.

Det visste Jesus och det vet dennes trogna efterföljare, något som bryter onda cirklar och öppnar för nya sätt att leva, tänka och vara. 

Ögonblickets förnyelse är den kristna trons starka sida. Den ger tron nytt liv.

Sen är inte det hela sanningen. Struktur är också av nöden. Men sånt måste kristna få hjälp med. Struktur är förvisso inte bibelns starka sida, lika lite som samhällsanalys. Här är bibeln mer spegel än förnyare.

Så rösta gärna på KD men tro inte att det garanterar att vårt samhälle organiseras på bästa sätt.

Och mena inte att den församling är något särskilt när den ropar halleluja fler gånger än andra, inte heller att den församling är mer legitim därför att den kan berömma sig av  ett ämbete med rötter i fornkyrkan. Det som räknas är förmågan att förnya människor inifrån, vare sig dessa är lystna på pengar eller på annat som försnävar livet

Tro däremot inte att bibeln är unik i sin verklighetsbeskrivning. I själva verket speglar den i sina otaliga skikt hur man tänkte för att utifrån tidens vetande hävda sin ställning som ett utvalt folk kallat av Gud.

Mycket rättade visserligen till sig i och med Jesus. F a hjälpte denne oss att se att utväljelse inte är ett privilegium utan en gåva. Men därmed är inte problemet löst förrän man ser att kristen tro till sitt innersta väsen är existentiell. Den är ett tilltal här och nu med omvandlande inverkan. Och får den inte bli det, har den förlorat sin verkan och på sikt sitt berättigande.

Att sen kyrkans strukturer inte får lämnas vind för våg är en annan sak, inte heller att vi kristna för begriplighetens skull är tvingade att läsa bibeln medvetna om den primitiva världsbild som präglar den. Men glömmer vi att bibeln primärt är tilltal har vi missat allt.

Bibelstudium den 15 okt 2025

Än en gång skall jag låta dig blomstra, 

ja, du skall blomstra igen,  jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen. Jeremia 31:4

Trostraditonen härbärgerar allt tydligare min sanning, sanningen om Jesus och sanningen om mitt eget liv. Det betyder att denna trostradition får vara med och forma min bild av min frälsare. Och till denna tradition hör ett av Gud utvalt folk som trots Guds löfte höll på att sväljas av stormakter och bli till lydrike. Där finns också profeten Jeremia vars kännetecken var att han inte nöjde sig med en sida av sanningen. Sanningen var inte enbart att angriparen var värd förbannelse, hävdade han, utan även de angripna. Babel skulle visserligen förbannas men till den förbannelsen hörde även svidande självkritik. Denna självkritik höll på att kosta honom livet.

Jag känner igen Jesus i profeten Jeremia. Bara så att kritiken av de egna inte bara höll på utan också kostade Jesus livet. Mot den bakgrunden träder Jesus fram som en renad profet, en profet som fullt ut fick lida för det han stod. Jesus är därför inte enbart en profet, för mig står han fram som profeten Jeremia i fullkomnad gestalt.

Jeremia var förankrad i sin egen trostradition. Så förankrad att han kunde se bortom Babels världsherravälde. Gud kunde ju inte vika från sitt löfte till sitt folk varken på grund av Babels styrka eller löftesfolkets svek. Därför predikade Jeremia, som texten ovan visar, inte enbart undergång utan även befrielse och liv. Israel skall åter blomstra. I förlängningen ser jag hur denna övertygelse lever vidare i Jesus. Fångenskapen i Babel hade för honom sin motsvarighet på Golgata. Dock kunde Golgata inte vara slutet. Guds löfte fick inte ända i slutgiltig katastrof. Uppståndelsen är bekräftelsen på löftets bärighet.

Så väver jag alltså samman profeten med min frälsare. Båda står i samma trostradition. Bara så att Jesus fullbordade det som Jeremia var en del av.

Av skilda skäl tänker jag i denna riktning. Dessutom behöver jag det. Jag behöver höra om Jeremia och dennes livslopp, behöver f a se Jeremias liv fullkomnat i Jesus. Jag behöver vårda denna trostradition så att även jag vågar stå på rättfärdighetens sida samtidigt som jag utan sidoblickar vågar gissla den egna kulturens skuld i sin förlust av rättfärdighet och sanning.

Så långt min förankring i den trostradition som från barndomsåren blivit min egen. Därtill kommer  att av tradition blivit en hjärtats angelägenhet. Den blir det när jag betraktar min dementa hustrus tomma blick och hennes antydan till leende när jag kommer henne riktigt nära. Jag står inte ut om inte Gud än en gång ”låter henne blomstra”, om hon inte ”än en gång smyckad med bjällror får träda ut i glädjedansen”.