Bibelstudium den 30 juli 2025

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

I bibeltexten ovan de tre första evangelierna (Matteus, Markus, Lukas) i sitt nötskal. Tidsfärg och budskap sammansmälta till ett i en kort sammanhållen enhet, i ett s k logion.

Problemet är att logiet för en modern människa spretar. Å ena sidan får vi del av  en allmängiltig sanning, den att ta sitt kors på sig och om det visar sig nödvändigt vara  beredd att dö för Jesus. Å den andra förkunnas att avgörelsens ögonblick är nu. Nu, d v s under lärjungarnas livstid skall Guds rike upprättas.

När jag var ung skymde det ena det andra. Det enda som då upptog mina tankar  var att Jesus uppenbarligen tagit miste. Han trodde uppenbarligen att Guds rike skulle upprättas där och då. Men så blev ju inte fallet.

Jag minns att min kristendomslärare lät mig ana att evangelierna var historiska dokument, färgade av sin tids förväntningar. Det låg i tiden att tro på tidens snara slut. Mina frikyrkliga auktoriteter däremot försökte komma runt problemet genom att tala om dödens tidsålder och att denna inte skulle ta slut innan Guds rike upprättades.

Det som då var ett problem är det inte nu längre. Jag inser med hela min varelse att evangelierna är historiska dokument och som sådana speglar sin tids tänkande.  Och som historiska dokument skall de också bedömas. Det tillhör bibelns mänskliga sida. Även Jesus var indragen i tidens förväntningar. Han var i långa stycken en profet som så många andra. 

Men det finns också en annan sida. Och den kommer till uttryck i de odödliga orden om att den som mister sitt liv för Jesu skull skall finna det. De orden bekänner jag mig till. Min yttersta förankring har jag i detta enda att det är värt att om så offra livet för Jesu skull, ja t o m att den inställningen är själva förutsättningen för mitt liv som kristen.

För mig står det klart att Jesus å ena sidan var en profet, om inte i tidens stil, men ändå en profet påverkad av sin tids sätt att se och handla. Å den andra att han i sina möten ägde en osviklig blick för gudomlig sanning. Och till den sanningen hörde beredskapen att offra livet för det som är mer värt än t o m det egna livet.

Denna sanning lever jag för inte därför att jag tror på en oövervinnlig Jesus som kunde och visst allt. Men för att sammanfatta min tro i en ögonblicksbild  tror jag på den Jesus som i dödsögonblicket  lämnade sitt liv i Guds händer.

Denna Jesus, eller de evangelister som färgat bilden av honom, må ha tagit fel om tiden för Guds rikes ankomst. Det tillhör Jesu mänskliga sida att göra detta. Men när Jesus i sin känsla av att vara övergiven av Gud, ändå i dödsögonblicket överlämnade sitt liv i Guds händer, blottades för mig hans gudom. Det är ytterst den Jesus jag tror på.

Bibelstudium den 23 juli 2025

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.1 Pet 2:9 f

Hela den gammaltestamentliga ideologin är ovan i all sin mäktighet sammanfattad i två versar. Skall man gå ändå längre i ordknapphet är allt inneslutet  i orden ni är ett utvalt släkte.

Detta i ett brev som påstås vara skrivet av aposteln Petrus men sannolikt är en produkt framtagen av någon av dennes efterföljare. Avsaknaden av autentisk  färg i framställningen gör denna min förmodan trolig.

Vad som däremot är autentiskt är greppet. Den presumtive Petrus vet vad han talar om. Han vet att han talar i Jesu efterföljd som i sin tur lyft fram det bärande i det gammaltestamentliga budskapet.

Och till det budskapet hör vår höghet som Jesu lärjungar. Högre än oss kommer ingen. Vi är utvalda att vara Guds eget folk, hans utvalda.

Men till detta hör ovillkorligen ett villkor, som Jesu lärjungar tillhör vi visserligen det absoluta toppskiktet inför Gud, men samtidigt är vi allas tjänare.

Detta är således vårt kristna signum, vi står över alla samtidigt som vi är allas tjänare.

Detta ett signum som samtidigt gör oss oövervinnerliga. Det är först när vi tappat taget om denna samtidiga höghet och underordning som vi förlorat vår Kristusidentitet, vår delaktighet i den sanna kyrkan, vårt kristna liv eller vad vi nu skall kalla vårt förbund med vår frälsare.

Det må alltså vara hur som helst med författarskapet till första Petrusbrevet. Brevets sanna signum heter inte författarskap utan innehåll. Brevet skall om det är äkta bestå av en förening av höghet och tjänande, av självförtroende och villighet att underordna sig. Som sådant håller brevet måttet, det är ett sant Kristusbrev.

Men nu är det oss sena tiders kristna det gäller. Vad oss  beträffar har vi fått högheten fritt och för intet. Ingen kan förtjäna epiteten ” kung, präst eller heligt folk”, likväl är vi det Och vi förblir  i denna höga ställning så länge det är levande inom oss att vi som ”förut inte fann barmhärtighet nu har funnit barmhärtighet”.

Själv studerade jag under en tid den kände närkiske väckelsemannan Emil Gustafson. Det är mycket i dennes liv som jag kan vara förutan, bara inte detta enda att han som person och förkunnare hade klart för sig att trons villkor är höghet och ödmjukhet i förening.

När han dundrar mot en frikyrklig väckelse som ägde alla upptänkliga kännetecken på att vara trons sanna företrädare, bara inte detta enda att denna väckelse i sina liv  förenade tron på egen höghet med visshet om egen litenhet, då är Emil Gustafson rätt ute.

Han sade rätt ut att denna väckelse inte var annat än förställning. Den tillhörde världen inte Gud trots alla epitet som vittnade om motsatsen.

Själv är jag inte lika stor i orden som Emil Gustafson. Dock vet jag om mig själv att jag är en ”furste” först när min tro gjort mig till allas ödmjuka tjänare.

Min tro faller däremot  inte därför att jag vågar vara bibelkritisk. Den faller när ödmjukheten fallerar och med den också min tro på en höghet som ingen kan överträffa.

Bibelstudium den 16 juli 2025

Åter kom Herrens ord till Sakarja:

9Så har Herren Sebaot sagt: »Åter kom Herrens ord till Sakarja:

9Så har Herren Sebaot sagt: »Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! 10Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.« 11Men de vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. 12Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med sin ande genom de tidigare profeterna. Då drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. 13De ville inte höra då han ropade, och därför sade han: »Då vill inte heller jag höra när de ropar. 14Jag låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.« Landet lades öde bakom dem, ingen färdades där. Så gjorde de det ljuvliga landet till en ödemark. 11Men de vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. 12Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med sin ande genom de tidigare profeterna. Då drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. 13De ville inte höra då han ropade, och därför sade han: »Då vill inte heller jag höra när de ropar. 14Jag låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.« Landet lades öde bakom dem, ingen färdades där. Så gjorde de det ljuvliga landet till en ödemark. Sakarja 7:9-13

Profeten Sakarja profeterar till ett sargat  folk, ett Juda som just börjat repa sig efter nationell katastrof, förvisning och fångenskap. (Läs not till Sakarja 1:1). Före allt annat behöver dessa judar återfå den förankring i verkligheten som är en förutsättning för livet.

Till den förankringen hör,  lär oss texten ovan, att  fälla rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Dessutom att inte förtrycka änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Slutligen att inte tänka ut onda planer mot varandra.«

Denna i grunden naturliga inställning sätts på spel när allt vänds upp och ner och man själv känner sig utsatt och hotad. Så under profetens tid som nu. Att begära av en i sina grundvalar otrygg människa ska visa normal omtanke är att begära för mycket.

Därför är det fortfarande av vikt att uppleva sig trygg och förankrad i en omgivning man kan lita på. Annars blir det som profeten förutsäger att Herren Sebaot, (eller vem det nu, minanmärkning)  vredgas och låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.

Om denna katastrof må man säga vad man vill, blott inte förneka dess sanning. Det finns inget så farligt som att virvla med vinden utan förankring i tillvaron.

Samhälls- och tankeomvandlingar är därför känsliga. Dessa må vara nödvändiga men de kräver sina offer.

Det krävde sina offer när Jesu budskap, med sin nytolkning av vad gudsfruktan innebar, började tillämpas. Det krävde sina offer när Paulus drog med sig de kristna i sin förståelse av Jesu budskap. Och i den tid som föregick vår krävde det sina offer när den moderna världsbilden började tillämpas i bibeltolkningen. Och idag är det uppenbart att den rotlöshet som blev resultatet av migrationen, ledde till en kriminalitet av en omfattning som ingen kunnat ana.

Samtidigt är nyordning nödvändig för både personlig och samhällelig utveckling. Man kan inte leva på ett arv som uppenbarligen inte håller.

Själv balanserar jag som på en knivsegg. Jag vet att Kristi budskap måste nytolkas utifrån nutidens vetande. Jag vet också att man måste läsa bibeln med ögonen öppna för att bibelns budskap inte enbart är signaler givna från en allsmäktig och allvetande Gud. Detta trots att bibeltexterna själva i sina formuleringar tycks förutsätta detta.

Jag kan inte blunda för att budskapet är både färgat och i sin ursprungliga lydelse formulerat att passa i andra sammanhang är de i texten förutsatta. Mitt historiska sinne tvingar mig till den insikten.

Som gjort alltså för en kristendom som endera låst sig vid de ursprungliga formuleringarna som vore de budskap komna direkt från Gud, eller hamnat i  en nutida omtolkning som i grunden är främmande för Jesu ursprungliga budskap. Samtidigt vet jag att den rotlöshet mitt budskap kan föra med sig,  är bland det farligaste som finns.

För egen del lägger jag därför ner all min kraft på att förmedla ett förnyat budskap samtidigt som jag vet att trygghet och förankring är själva förutsättningen för att änkan och den faderlöse, invandraren eller den fattige  inte skall komma till skada.  Jag ser inget alternativ till denna min hållning.

Bibelstudium den 9 juli 2025

Herrens löfte till Israel 1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. 3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje  skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51:1-3

Texten ovan från Jesaja andas förtröstan. Det finns en framtid för Israel. Som Abrahams barn väntar dem en ljus morgondag. Den babyloniska fångenskapen skall bytas i frihet. Gud skall åter välsigna sina utvalda.

Detta läst och nedskrivet samtidigt som Israel nedmejar allt motstånd i Gaza och bombar Irans kärnvapenanläggningar.  Och just när detta skulle skrivas visar TV:n bilder på svenskiranier som passionerat kräver att mullorna störtas och ett sekulärt styre inrättas.

Problemet är att det närmare betraktat inte finns något som med rätta kan kallas sekulärt. All mänsklig gemenskap  bottnar i fakta och värderingar i olika proportioner och utformningar. Och värderingar är aldrig renodlat sekulära.

Mot den bakgrunden observerar jag att Jesaja förutsätter att Israel är utvalt av Gud före alla folk och välsignat före alla andra.

Och jag ser för mitt inre öga hur en bokstavlig tolkning av detta skulle göra det troligt att Israel skulle segra både på Gazaremsan och i kriget mot Iran.

Men utväljelse har inte den betydelsen. Det har Jesus lärt mig. Av  honom har jag fått veta att utväljelsen rätt förstådd innebär en uppgift, uppgiften att tjäna. Jesus den före andra utvalde fick offra livet för sina tjänares skull.

När svenskiranierna i samband med Israels anfall  formulerade sina krav på ett sekulärt Iran innebär det rimligen att de står upp för att demokrati införs i Iran. Och att denna demokrati i realiteten skulle få till följd  att de starka står upp för de svaga och att den åsiktsdiktatur som råder skall upplösas i intet. Tyvärr är det utopiskt att förutsätta detta. Demokrati är inte det undermedel den förutsätts vara. Demokrati skapar möjligen rättvisa, dock inte med nödvändighet rättfärdighet.

Och när protesterna haglar över Israel för att de utvidgar sitt lands gränser på ockuperad mark och för att de i sin fruktan för Hamas hämnd söker utplåna denna rörelse från jordens yta då drömmer jag. Jag drömmer om  att detta av Gud utvalda folk skall ta på sig den utvaldhet som bär Jesu signum.

Detta påstått i en tid där ”sekulärt” innebär övertro på människans egen förmåga att via rationella beslut styra världen. Dessutom i en tid där en berättigad religiös reflexion saknar tillräckligt djup och tillräcklig genomslagskraft för att påverka utvecklingen.

Det är med andra ord trångt för en kristen livstolkning i vår tid. Av kristen tro blir gärna ett sätt att se  som mer är en spegelbild s k sekulära värderingar än något annat. Men ser man detta utan att ständigt känna sig manad att säga emot, har åtminstone jag fått utrymme att utan sidoblickar  reflektera över min kristna tro och dess konsekvenser.

Bibelstudium den 2 juli 2025

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. Rom 8:28-30

Att vara kristen är till sin yttersta konsekvens  att låta sin bestämmelse som människa vara att  ”formas efter hans sons bild”. Det betyder i sin tur att i liv och leverne aktualisera Jesus.

Och är det något jag vill så är det att detta skall ske i mig och med mig. Jag vill inget högre än vara en kristen på riktigt. Jag tror dessutom att det är min bestämmelse. Bestämmelsen i sin tur kommer från Gud. Gud har bestämt om mig att jag skall vara en jesuslärjunge.

Denna bestämmelse tycks emellertid motsagd. Motsagd av en annan bestämmelse som lockar mig att låta mig formas utifrån andra bilder av det rätta  än de specifikt kristna. Lockar mig t o m att  tänka och göra det som är evangeliet främmande. Drar mig  mer än annat  mot det som motsvarar  tidens sanningar. 

Och jag måste erkänna att jag känner mig dragen också  åt det hållet.

Till skillnad från många andra påstår jag att det ena inte utesluter det andra. Brottas  nämligen inte de båda bestämmelserna med varandra är det fara värt att vi  kristna blir  minnesmärken över något som varit men idag  inte är. Vi blir människor som nog bekänner oss till Kristus men till en Kristus som i går var levande men idag för många är död.

Det samspel och den uppgörelse som jag förutsätter är existentiellt betingat. Det är  ur nuets verklighet  som den idag levande Kristus träder fram, inte ur gårdagens.

För mig träder nämligen min frälsare fram i ständigt pågående aktualiseringar av det som då var, ställt mot det som idag är. Ur dessa många gånger konfrontativa uppgörelser  mejslas min kristna sanning fram, en sanning där själva förutsättningen är att  Kristi sanning prövats och aktualiserats av nutidens sanningar.  I slutändan hamnar resultaten av denna prövning i min håg och f a i min handling.

Som om detta enbart var något som gällde mig. Även den kristna tron i sin officiella utformning mejslas fram ur tidens möten mellan gudstro och värld. Så är det och så kommer det att förbli så länge världen finns till. Först ur mötet mellan då och nu träder den kristna tron fram som den samhällskraft den är avsedd att vara, och jag som den Kristusefterföljare jag vigt mitt liv till att bli.

Bibelstudium den 25 juni 2025

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Apg 13:16-25

Texten ovan en återgivning av Paulus tal i Antiochia i Pisidien under dennes första missionsresa. Märk predikotekniken. Paulus går från det stora till det lilla, där poängen är att det lilla i verkligheten är det stora. Allt sammanfattas nämligen i Johannes döparens ord: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Texten förkunnar alltså Jesu storhet, en storhet av annorlunda slag som vänt upp och ner på en hel värld och som gett mig själv inriktningen på allt jag tänker och gör.

Men så var det bakgrunden, den för Paulus så viktiga bakgrunden.  Och den är här och genomgående i all biblisk förkunnelse, Israels utväljelse. Gud ledde sitt folk från slaveriet i Egypten, erövringen av Kanaan till storheten under kung David. Och som själva kronan på verket framträdde Jesus, den före alla andra utvalde. Allt sammanfattas alltså i en person om vilken Johannes döparen sade att han inte var värdig att knyta av honom sandalerna.

Mot den bakgrunden står vi sena tiders kristna i ett judiskt kristet sammanhang. Vi tillhör genom vår tillhörighet till Kristus dem som vandrat från fångenskap och umbäranden till det förlovade landet.

Det finns bara en hake. På vägen till detta förlovade land lät Gud enligt Paulus predikan genom israeliterna utrota sju folk i Kanaan innan de kunde ta landet i besittning. Om vilka dessa sju folk var kan vi läsa i 5 Mos 7:1.

Den haken är för mig och alla jesustroende ett knivhugg i  oss som borde tvinga ar oss att säga nej. För oss duger det ej att förbinda Jesus med tillspillogivning. Vi har sett nog av sådant. Det som sker i Gaza-remsan i dag är en återupprepning av något som inte får ske.

Det betyder att jag på en punkt vänder mig mot Paulus predikan i Antiochia i Pisidien. Han, eller Lukas som återgett denna predikan, borde ha vänt sig mot det ogudaktiga i denna handling.

Men det gjorde han inte. I sin vördnad för bibelordets sanning har inte heller senare tiders kristna vänt detta  handlande ryggen. Vördnad för bibelordets sanning har hindrat detta. Först bibelkritiken från 1800-talet och framåt har öppnat för sådan kritik. 

Också jag tillhör dem som läser bibeln med bibelkritikens ögon. Bibelkritikens sätt att läsa bibeln har för min del öppnat dörrarna för något som jag i ett parallellt inlägg  kallat ”Ett stycke till”– teologi. Detta inlägg är också fogat till ”Med mina glasögon 10” som också det finns tillgängligt på min hemsida. 

Bibelstudium den 18 juni 2025

33Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 34Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? 36Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Rom 11:33-36

Det gick inte ihop för Paulus. Det förstår vi när vi läser kapitlen 9 till 11 i Romarbrevet. Paulus kunde inte förstå varför judarna, Guds utvalda folk, inte kunde förstå att Jesus var den Messias som skulle komma. Inte nog med det. I och med att judarna vände Jesus ryggen vacklade hela trosbygget för honom. Hur blev det egentligen med Guds utväljelse av sitt egendomsfolk  som var och är en av bibelns grundvalar. För Paulus blev trösten att Gud trots allt ändå inte övergivit sitt folk. Den dagen skulle komma läser vi i Rom 11:25-32 då Israel slutligen gick sin räddning till mötes.

Själv förstår jag inte riktigt hur Paulus tänkte. Visserligen har jag och Paulus  Jesus gemensamt,  han i en överväldigande upplevelse av den uppståndne vid sin omvändelse, jag i en läsning av korset som gjort att Jesus vad som än händer blivit fästet i mitt liv. 

Däremot läser vi inte bibeln på samma sätt. Han var rabbinen som genom skriftstudium av ett slag som är mig både främmande och obekant fått bekräftat att Jesus var Guds utvalde. Jag däremot är en modern människa som med kritiskt sinne inte bara läser bibeln med förbehåll, utan även evangeliernas alla berättelser om den Jesus som mer än annat framträder som undergörare i tidens stil. Jag kan inte komma ifrån att jag tröttas när underberättelse läggs  till underberättelse i evangelierna. Det luktar förkunnelse med syfte att övertyga när jag ser dem staplade på varandra.

Paulus sätt att läsa bibeln  var så långt från en historisk betraktelse av uppenbarelsen som man kan komma. Min historisk kritisk metod, med blick för det genuina även i berättelser som mer luktar förkunnelse än historiska vittnesbörd, är visserligen tänkvärd, Men den lockar inte massorna till våra predikstolar. 

För Paulus gick det inte ihop att judarna trots bibelns vittnesbörd inte kunde ta emot Jesus. För mig att folk inte begriper att Jesus var en gudsman just  när han i förtvivlan utropade sin nöd inför Gud, en gudsman som kröntes  när han i dödsögonblicket överlämnade sig till den Fader som tycktes ha övergivit honom.

För Paulus lade skriftlärdom med tolkningsnycklar som jag alls inte begriper mig på, grunden, för mig en historisk kritisk läsning där Jesu ord på korset bildar höjdpunkten.

Men slutsatsen har jag gemensam inte bara med den Paulus som var besviken över att judarna ingenting fattade utan även med alla som med mig  inte får gudstron att gå ihop. Inför detta obegripliga utbrister vi gemensamt:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen

Bibelstudium den 11 juni 2025

28Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. 29Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. 30På himlen och på jorden skall jag låta tecken visa sig: blod och eld och pelare av rök. 31Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. 32Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. På Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt. Joel 2:28-32

Om profeten Joel vet vi enbart det som framgår av texten, intet mera. Och av den i sin helhet framgår att Joel upplevt en gräshoppsinvasion som förödde all växtlighet och att profeten förband denna med en hotande invasion av Juda från den intilliggande stormakten. I detta såg profeten osvikliga tecken på att Herrens dag var nära, gudsrikets upprättande och tidens slut.

Texten ovan, som är både anknuten till verkliga förhållanden  och apokalyptisk, låter sig dessutom tolkas existentiellt. Jag kan läsa den som riktad till mig, vara ord tillämpliga på mig och min omgivning.

Så förstådd är det även för mig  sant att  solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Ja vad annat är det när jag ställs inför människor vars hela liv är ett kaos. Allt de ser vänds till sin motsats. De tycks födda med en verklighetsuppfattning  som gör att allt som är sant och riktigt vänds i dess motsats. Hur många gånger har jag inte frågat mig vad Gud menar när han låter människor födas utan rimliga förutsättningar att klara sig. Men jag tänker också på den rustningshets som råder. Vad annat kan den leda till än att solen vänds i mörker och månen i blod.

Till detta hör på ett förunderligt sätt de inledande profetorden om att det  skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.

Här är taget efter bokstaven inte tal om en allmängiltig andeutgjutelse utan löften givna till det utvalda folket, i det här fallet till dem som tillhör Juda rike. I min existentiella tolkning är orden riktade till mig och till  de mina. I förlängningen gäller orden också min hemförsamlings  trosfränder. Och med den utlovade andeutgjutelsen ser jag en ljus framtid för mig och den församling som jag blivit ett med. F a förstår jag att min och min hemförsamlings inriktning är den rätta. Vår öppenhet mot dem andra inte tar på allvar är rätt väg.

Två verkligheter alltså och det på samma gång. I den ena hotar krig och mörker, i den andra går en andens vind över verkligheten.

Men texten slutar inte där. Dess final är profetian om den heliga resten. Profeten förkunnar att på Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt.

Inte alla skall bli räddade utan några. Detta i enlighet med biblisk lära om den heliga resten.

Orientaliska kristna, då som nu klarar den tanken, men av moderniteten genomsyrade västerländska kristna gör det inte. Tanken om de mångas förtappelse får vi inte att gå ihop med vår tro. Själv leds jag inför sådana tankar till de ofrånkomliga slutorden för denna bibelbetraktelse: Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig. 

Bibelstudium den 28 maj 2025

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.« Lukas 11:1-4

Ovan Lukasversionen av Herrens bön. Den är kortare och inte identiskt lika den vi vant oss vid. Låt-satserna är är dock på pricken de samma i de bägge versionerna. I Lukasversion saknas dock Låt din vilja ske.

Vad som ytterligare inledningsvis behöver sägas är att Lukas placerat in bönen i sin s k reseberättelse medan Matteus låtit den ta plats i  Bergspredikan.

Om evangelisternas redigeringar av en given text är mycket att säga. F a tvingar de oss att se på evangelierna som berättelsetraditioner med allt vad det innebär. Men om det är ej här platsen att tala.

Här däremot skall talas om de båda versionernas låt-satser.

Detta låt påminner oss om den i och för sig uppenbara sanningen att Guds namn ännu inte är helgat liksom  att Guds rike ännu inte kommit.

Självklarheter kan man tycka. Vem som helst kan ju se att allt inte är som det skall i den värld som är vår. Men det märkvärdiga med oss som stämmer in i denna mönsterbön är att vi inte låter detta faktum vara intäkt för att Gud inte är lika allsmäktig och god som det påstås. Istället blir det låt som kommer över våra läppar en uppmaning till Gud att bli det han i själva verket är.

Till det kommer obönhörligen om än outtalat att jag själv som Jesuslärjunge ser mig själv som inbegripen i den process som är förutsättningen för att Gud skall kunna framträda i all sin gudomlighet.

Jag tror alltså inte på Gud främst för att jag upplevt Guds storhet utan därför att jag tror på den. Argumenten för Guds storhet och sanning må nämligen å ena sidan vara överväldigande. Vem kan förneka att tillvarons vara gör att tanken på något slags Gud blir oundviklig. Å den andra pekar så mycket annat på att tanken på Gud mera skall förbindas med slump än med kärlek.

Mot det bakgrunden hoppas jag att allt inte är som det synes vara. Och jag tar konsekvensen av denna min tro genom att leva utifrån det jag satt min tilltro till.

Allt detta när vi stämmer in i mönsterbönen före alla andra, den bön som Jesus lärt oss, den bön som vi lärt oss kalla Herrens bön.

Till detta har jag behov av att tillägga följande.

Det finns en man i den närkiska väckelsehistorien som jag är kritisk till. Hans namn är Emil Gustafson, död 1899, trettionio år gammal. Hur jag ser på honom kan ni läsa om på nätet om ni skriver in  bjornsvärd.com på era datorer.  Gå därifrån till hem och klicka er ner till ”När bryggan slås mellan då och nu” och läs om en man som läste bibeln tvärtemot vad jag själv tycker är riktigt. Dock kan jag trots denna min kritik  inte förneka att denne man rätt hade förstått låt-satserna i Herrens bön. Han levde alltså utifrån sin förhoppning att Gud är det han inte synes vara. Detta är en av anledningarna till att min utläggning av Herrens bön idag blev som den blev.

Bibelstudium den 21 maj 2025

Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek Joh 15:10 (från Jesu avskedstal)

Orden ovan ingår i Jesu avskedstal, närmare bestämt i ett omtag, där det som sagts tidigare upprepas i något annan form. Se not i Bibel 2000  till Joh 14:31.

Citatformen till trots har vi att göra med erinringar, närmare bestämt johanneskretsens bearbetade minnesbilder av vad Jesus sade till de sina inför sin död. Vi möter Jesus men en Jesus som Johannesevangeliets kristna minns honom.

Detta inte sagt för att minska värdet i det sagda. Jesus tål att framställas med olika betoningar.

Inte för att jag riktigt vet vad ”mina bud” konkret innebär i Johannes sammanhang. För mig är det bud som handlar om mening och sammanhang. Och meningen är att hålla samman i tro på den Gud som Jesus genom sina ord och handlingar  förmedlat till oss. Detta i en kärlekens gemenskap.

Och jag  vet att det mesta ger sig när vi tycker om varandra. Detta desto hellre om vi tycker om varandra med Jesu kärlek. Den kärleken är nämligen inte partisk utan öppnar ögonen även för motpartens rätt.

F a behöver jag lyssna till hur de johanneskristna (från Johannesevangeliet och Johannesbreven hämtar jag min kunskap om hur dessa kristna levde och tänkte) uppfattade sin tro. Det vidgar mina blickar som annars förankrat min tro i den Jesus som gett det slutgiltiga svaret på de utvaldas rätt. Det svaret lyder att de utvalda lever i sammanhang med dem som saknar det som de utvalda äger och att de lever för att utjämna skillnaden. Så förstått har jag både fått svar på bibelns ständiga förankring i talet om det utvalda folkets företräde och skaffat mig en nyckel till Jesu plats och uppgift.

Detta mitt sätt att tolka bibeln och förstå Jesus behöver kompletteras, f a  förankras i känsla och liv. Och detta liv beror av kärlek, enbart kärlek, men en kärlek som inte söker sitt. Om detta talar de johanneskristna. De tar sig t o m före att omvandla kärleken till bud, dvs regler, förordningar och lagar burna av kärlek.

För att dessa bud skall bli vad de är menade att vara behöver de johanneskristna Jesus och en Jesus som är förbunden med Gud. Och de ger oss också denne Jesus.  Läs Johannes kap 1  om Ordet som blev människa så förstår du vad jag menar.

Kristen tro kan ses från flera sidor varav de johanneskristnas sätt är ett. Dock får den ena sidans sätt att se aldrig uteslutna den andras. Uteslutas får enbart det som inte är grundat i kärlek, nämligen den kärlek som är en grundton inte enbart i Johannesevangeliet utan i all äkta förkunnelse om Jesus.