Bibelstudium den 14 jan 2026

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande. Apostlagärningarna 8:14-17

Den kristna livshållningen låter sig sammanfattas i begreppet tro och den kristne får heta troende. Så i Apostlagärningarna som idag. Tron är förenad med en yttre handling dopet, där hela det kristna livet föregrips i en enda symbolisk handling.

Tro, dop och en kristen livshållning är således tre delar av samma sak. Återstår det väsentliga, förverkligandet. Det som är föregripet skall konkretiseras i faktiskt liv.

Det är med dopet som livet i sin helhet. Det nyfödda barnet föds in i ett liv som förväntas förverkligas efter bestämda mönster. All uppfostran skall förstås utifrån denna helhetssyn.

Åter till dopet och specifikt till dopet som det betraktas i Apostlagärningarna. Dopet blev inte som det var menat i den värld som Apostlagärningarna skildrar. Det blev ett ”bara” över detta dop. Helig Ande kom att saknas. I och med detta kom inte dopet att bli vad det var avsett att vara. Det hela löstes av apostlarna, läser vi. De lade händerna på de döpta och därmed utlöstes dopets hela potential. Via apostlarnas händer frigjordes helig Ande och därmed också dopets hela inneboende kraft.

Vad lära av denna Apostlagärningarnas undervisning? Är det bara att ta efter som vissa kristna samfund anser?

Om det vore så enkelt. Under historiens gång har det gång på gång visat sig att dopets inneboende problematik visst inte lösts genom så kallat dop i den heliga Ande. Elakhet och småsinthet frodas i lika hög grad i så kallade karismatiska samfund som i andra.

Skall man då ge upp och nöja sig med s k ”vanekristendom” som i många fall nog rör vanorna men inte hjärtat?

Absolut inte. Den kristnes hela liv behöver vara inriktat på att finna den helige Ande, en ande som hjälper oss att förverkliga vad vi genom dopet är menade att vara. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att få del av den Ande som hjälper mig att leva.

Men jag tar det inte så enkelt som Apostlagärningarna tycks göra. Jag förenar f a min längtan efter Gud med sanningssökande. Och jag nöjer mig inte med att bli översköljd av av känslor av gudsnärhet. Sådana söker jag inte ens. Vad jag söker är en tro där korsets försoning drabbat hela min inre varelse. Det unnar jag inte bara mig själv utan hela min omgivning. Att drabbas av korsets försoning är för mig att bli döpt i den helige Ande.

Bibelstudium den 7 jan 2026

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Här jesusförståelse när den  befinner sig på sin höjdpunkt. Med bilden av Gud inom sig blev Jesus inte enbart en av oss utan dessutom den som levde för oss och dog för oss. Det är korsets predikan.

Detta behövde de kristna i Filippi före allt annat  ta till sig. De behövde veta att deras trosgemenskap vilade på ett offer som inte visste gränser, en kärlekshandling där den högste offrade livet för den som inget tycktes vara. Detta och inget annat behövde filipperna höra när Paulus, deras fader i tron, befann sig i fängsligt förvar och de gamla trostraditionerna med sina förankringar i folksjälen  åter började locka dem tillbaka till sina gamla judiska grundvalar.

Så helt annorlunda är det inte bland oss. Kanske bara så att en presumtiv Paulus inte behövde påminna utan upplysa. Upplysa oss om att korset predikar ett allt annat överskuggande offer med de mest genomgripande konsekvenser. Men för de flesta av oss finns inte, som för filipperna, en traditionell judisk tro att vända tillbaka till. Däremot är vi förankrad, vare sig vi tänker på det eller inte, i de för tiden gällande trostraditionerna med sina föreställningar och påbud. Det är gentemot dessa vi idag skall rikta Paulus korspredikan med dess entydiga budskap.

Denna Paulus  korspredikan skapar inte tro om någon hade föreställt sig det. Utan någon form av tro lever nämligen ingen. Men den nydanar tron och i och med detta också sinnelaget. Framför allt omskapar den prioriteringar och därmed också inriktning. Har man nämligen inte förstått att Jesus kors har sin grund i en kärlekshandling är detta av nöden.

Nu är det så att visst måste sättas före annat. Så i det dagliga livet som i vårt trosliv. Inser man inte det utan sätter allt på rad blir allt mekaniskt och därmed också omänskligt. Detta behöver inte minst vi, för vilka tron blivit en levande angelägenhet, besinna oss inför. Idag påminns vi om korset förstådd som en allt överskuggande kärlekshandling som det för tron grundläggande med de mest genomgripande konsekvenser.

Det är emellertid mycket som kämpar om rangplatsen i den kristna tron. I en tid av påstådd ateism känns det som den allt överskuggande sanningen  vore gudstrons förankring i varat som det grundläggande faktum som gör vördnad för livet och någon form av gudstro oundviklig.

Detta faktum förbinder jag med Jesu offer som en kärlekshandling. Därmed får också  korset den plats det förtjänar.

Bibelstudium den 31 dec 2025

Vem är störst i himmelriket?

1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« 2Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. 4De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Tio Guds bud är förvisso oumbärliga rättesnören. Sen barnsben kan jag dem utantill. Men det dröjde innan de för mig blev mer än fulländade regler. Men den dagen kom då jag upptäckte att denna regelsamling ursprungligen var de utvaldas svar på att Gud slutit förbund med dem. Buden var Israels ja till en Gud som omslutit dem med kärlek. I förlängningen är de mitt svar på nåden att få leva.

På motsvarande sätt är det med mänsklig rangordning när allt fungerar som det skall. Även den måste finnas i ett sammanhang för att det skall ge mening. Med rangordningen desto allvarligare eftersom hög rang ger kraft att förtrycka t o m döda dem som står rangen emot.

Detta inte enbart i mänskligt grundade gemenskaper utan också i kyrkor och samfund som åberopar sig på att stå i Guds rikes sammanhang. Därmed är också Jesu lärjungar inbegripna, de tolv av Jesus utvalda att bli hans apostlar. Varom inte hade Jesus inte talat som han gjorde i texten ovan.

Nu menade inte Jesus att rangordning i sig är av ondo. T o m Jesus rangordnade om man får tro evangeliernas vittnesbörd. Det var Petrus och ingen annan som skulle föra Jesu verk vidare. Petrus och dennes efterföljare skulle ha första rangen i kyrkan, åtminstone om man får tro katolikernas uttolkning av de bibliska sanningarna.

Må vara hur det vill med detta. Viktigare är Jesu ord i texten ovan vad som kvalificerar ledarskapet. Här råder ingen tvekan om meningen.

Den högst rankade skall vara som ett barn, säger Jesus i min uttolkning. Och med barn menar han de små, dem som inte har något eget att komma med, dem som är helt utlämnade åt andras välvilja  för att kunna leva. Dessa är störst i himmelriket.

Som det är i den kristna kyrkan är det också överallt annars. Vi som kallar oss kristna och jesuslärjungar behöver  därför inte vara samhällsomstörtare. Vi behöver inte i alla sammanhang gå till storms mot strukturer som förutsätter att en bestämmer över den andre. Men ett är för oss kristna nödvändigt och det är att vi ställer oss bakom ledare som inser att de innerst inne är som barn som är i behov av nåd för att kunna leva.

Det är sådana ledare vi skall eftersöka inte bara i den kristna kyrkan utan i alla de sammanhang. När den kristna kyrkan väljer ut sina ledare på andra grunder blir det med kyrkan som med samhället. Samhällets problem blir också våra.

Sen handlade förstås texten främst  om något annat. Den ställde inte främst lärjungarna utan framför allt dig och mig inför en grundläggande utmaning. Förutsättningen för vårt ”barnaskap” är att vi blir som barn, något som i min uttolkning inte utesluter kompetens och mänskliga förmågor. Dessutom att vi inte döljer detta vårt ”barnaskap”. Men hur utan att göra oss till dörrmattor åt krafter som står tron emot?

Bibelstudium den 24 dec 2025

7Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!«8Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. 9Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.10Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss. Jes 52:7-10

Profeten såg i den begynnande befrielsen, den slutliga, ja egentligen såg han inget annat än den slutliga, den ännu ej fullbordade befrielsen.

Den begynnande befrielsen, det står för slutet på fångenskapen i Babylon och återtåget till Sion, d v s till hemlandet med  sitt berg, sitt tempel och sina landområden.

Om denna befrielse vet vi en hel del redan genom att läsa bibeltexterna med en historikers ögon.

Om den slutliga desto mindre av vetande.  Den är innesluten i profetians form där endast tron kan öppna våra ögon.

Och för oss som låtet Kristus öppna våra ögon och öron, ser i befrielsen från fångenskapen i Babylon mer än en stormakts övergrepp mot ett litet folk och därefter en villkorad befrielse där själva förutsättningen var en frihet på vasallstatens villkor.

Sion, det blir för oss Kristus och befrielsen den frihet som livet i Kristus innebär. Och den befrielse, som vad gäller fångenskapen i Babylon var ett begynnande faktum, blir för oss ett villkor. Den blir själva förutsättningen för friheten.

Men liksom profeten Jesaja kunde ta ut hela segern  förskott, kan också vi göra det. Liksom profeten såg fullkomningen redan i att Babylons härskare lättade på trycket och gav det undertryckta folket viss frihet, kan också vi göra det.

Här behöver jag för egen del inte ta bibeln till hjälp för att få bekräftelse. Hur många gånger har inte min egna visioner om fullkomningen i Kristus väckts när jag erfarit en begynnande seger för min frälsare.

När jag erfarit genuin kristustro, om än i det allra minsta format, har visioner väckts i mitt inre, alla med innebörden att nu går Kristus segrande fram.

Som tidigare församlingsherde har dessa visioner särskilt väckts när jag sett, om än de minsta tecken på att en församling fungerar i Kristi efterföljd. Småsaker har i mitt inre väckt förhoppningar om stora ting.

Detta må anses föga förebildligt. Men min reagens på det lilla äktkristna har gett mig kraft till att se också det stora. Och som en följd av detta  har mitt engagemang blivit livslångt.

På den motsatta kanten har trolöshet mot det kristen tro står för gjort att mitt förtroende för om så framgångsrika församlingar och församlingsstrukturer, fallit platt till marken.

På den grunden tror jag mig förstå profeten Jesaja när denne tog till överord när han skådade begynnelsen på befrielsen ur fångenskapen ur Egypten.

Bibelstudium den 17 dec 2025

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:23-25

Lagen när den  fyller sin funktion, talar om vad som är rätt, påtalar vad som är fel och straffar den som felar. Så förstådd är lagen ovärderlig Ett samhälle utan lagstiftning faller sönder, en enskild  utan förankring i lagen förgås. T o m dålig lag är att föredra före ingen lag alls.

Lagen spänner över vida fält. Är dess ena ände internationella överenskommelser så kan dess andra ände vara något så banalt som regeln att borsta tänderna två gånger per dygn.

Men lagen är inget som står på egna ben. Dess förutsättning är visionen liksom lusten och kraften att hävda det som bestämts.

Så i går, så idag, så på Paulus tid som idag.

På Paulus tid hette lagen Mose lag, en lag som applicerades även på nyomvända jesustroende vare sig dessa var konverterade judar i de kristna församlingarna i Galatien eller nyomvända hedningar från samma trakter.

Men inget nytt hände, kristusbekännarna var inte annorlunda än judarna i synagogorna i provinsen Galatien, jesustron till trots.

Paulus tvingades gå till botten med problemet och tala i klartext, en klartext som ingen jude tidigare talat.

Guds heliga lag var visserligen fullkomlig men den kunde inte fullkomna. Övervaka kunde den visserligen, övervaka rätt ordning, rätt tro och rätt fromhetsliv, men fullkomna förmådde den icke. Det kunde först tron, den tro som föddes ur överlåtelsen till den korsfäste och uppståndne Kristus. I tron på Kristus fanns kraften att göra det som en fullkomlig lag bjöd men inte kunde åstadkomma. Vad denna lag förmådde var att övervaka, påpeka, rätta till men inte skapa nytt.

När Paulus sade detta var skiljelinjen mellan kristustro och judisk övertygelse definitivt dragen. För judarna hade lagen kraften både att visa och förverkliga, för de kristna i Paulus efterföljd att visa, förverkligandet låg i tron på och hängivenheten till Kristus. Detta som en konsekvens av händelserna på Golgata.

För Paulus var lagen utan brist. Den var för honom långt fullkomligare än vad vi upplysta västerlänningar tänker oss den. För oss är lagen fullkomlig först när dess bud träffar, träffar  i rätt i rätt situation och i rätt sammanhang. För den skriftlärde Paulus var Guds heliga lag alltid upphöjd. Men frälsa kunde den inte. Det kunde först Kristus.

Locka förmådde den däremot. Locka genom att visa på de rätta vägarna, skärpa människors förmågor att uppmärksamma händelsers konsekvenser. De många påbuden i paulusbreven visar på detta. 

Bibelstudium den 10 dec 2025

Psalm 85

2Herre, förr var du god mot ditt land, du vände Jakobs öde. Du tog bort ditt folks skuld och förlät all deras synd. 4Du drog tillbaka din vrede, lät den glödande harmen slockna.

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte?7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa  omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Som ni ser är psalmen treledad. Det första ledet låter allt vara välgång. Motgång vändes i seger. Det andra andas olycka, vrede, annalkande död. I det tredje drömmer psalmisten om ett annalkande himmelrike där ”fred och rättvisa omfamnar varandra”

Vore det inte för att psalmisten förutsätter Gud skulle psalm 85 kunna ingå i ett valprogram signerat Miljöpartiet. Jag tänker mig ett miljöparti som ser tillbaka på det goda livet, lever i vånda över den kommande katastrofen  och drömmer om en framtid där ”trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”.

Bara så att psalmisten förutsätter Gud i sin vision och vänder sig till honom i sin bön. Allt lägger psalmisten under Gud, såväl välgången som katastrofen som upprättelsen.

Och i psalmistens efterföljd lägger vi det goda livet under Gud.  Alla former av upprättelse och gott liv relaterar vi till Gud. Vad vore vi utan en Gud som föder upprättar och uppehåller. Varje andetag gör vi till en lovsång till Gud.

Svårare är det med allt som vi själva haft sönder eller som  oss förutan är söndrat. Svårare är det med den meningslösa sjukdomen och den slumpmässiga döden. Vi nutida kristna har svårt att som psalmisten lägga allt under Guds vrede. Men vart hör det då, detta fruktansvärda som handikappar och dödar utan åtskillnad?

Men det som för psalmisten var ett uttryck för Guds vrede och det som ledde oss till att tiga blev för psalmisten ett förebud om ett jordiskt himmelrike. Där omfamnar freden och rättvisan varandra, där ger landet sin gröda och fred och välgång råder.

Jag undrar när den lovsången skall kunna höras även bland oss. När skall vi kunna lovsjunga som psalmisten.?

Om psalmisten vet jag ingenting, om psalmens bakgrund ingenting, ingenting heller om när och den yttre anledningen till att psalmen skrev.

Ett vet vi dock, att det var i katastrofens ögonblick som psalmisten såg den framtid ingen kunde ana. Och korset föregick uppståndelsen.

Bibelstudium den 3 dec 2025

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. Ps 24:7-10

Tron har drag av förälskelse. En kvinna  som döljer sin egen alldaglighet med smink och puder, förvandlas genom tron  till  en person som inget smink behöver. Ett politiskt parti med oenighet och splittring inskriven redan i medlemsmatrikeln blir genom tron förvandlad till ett redskap för solidaritet och rättvisa. Och av en ogenomtänkt predikan blir Guds ord.

Så är det vare sig vi säger oss tro eller inte. Så har det också varit.

Den yttre verkligheten bakom den 24 psalmen i Psaltaren är troende som i procession vandrar upp mot Jerusalem. Förmodligen anförs karavanen av några män som bär på arken, representanten för Guds närvaro. När processionen kommit till templets port sjunger de 

Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. 

I trons förälskelse blir av templet Guds boning, av arken levande Gud och av männen i processionen, Guds barn i tillbedjan.

Själv lever jag i en trostradition som till advent lyfter fram just psalm 24 och gör den till min egen, d v s låter den spegla min egen verklighet. Det gör jag i tro eller om man så vill i förälskelse. Min tro  har nämligen drag av förälskelse, en förälskelse som hjälper mig  se på min omgivning med andra ögon.

Det finns också andra trostraditioner, många av dem politiska och sekulära. Att de i grunden är sekulära tvivlar jag förstås på. Som om förälskelsen är grundad i inomvärldsligt förnuft, när den är mättad av det vi föreställer oss, inte av det som är. Och jag har svårt att över huvud taget föreställa mig en tillvaro utan förälskelse. Den är ju i förädlad och mognad form själva livgivaren, då förädlad till trofasthet.

Bibelstudium den 26 nov 2025

12Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. 13Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Upp 20:12-14

Ovan ett utsnitt hämtat från Uppenbarelseboken som skildrar hur det en gång skall bli när Gud slutgiltigt tar makten över sin skapelse. Uppenbarelsebokens författare är långt ifrån den ende i bibeln som har något att säga i den frågan. Att alla bibelförfattarna inte talar med en tunga är uppenbart. Läs artikeln dödsriket i Noter till Bibel 2000 då får du detta bekräftat.

Det slutliga domslutet är en sak, en annan vad det blir av oss när vi dör och våra kroppar förvandlas till jord och aska. Vi skall dömas efter våra gärningar står det här i  Upppenbarelseboken  liksom  på flera andra ställen i Skriften. Det betyder att den rättvisa skall skipas som vi nog bekänt oss till under livet men aldrig sett fullständigt förverkligad. Men vad är egentligen rättvist?

Rättvisa det är för mig Kristus, korsets och uppståndelsens Kristus, inte min egen konstruktion av rättvisa. Därtill kommer att jag inte en sekund inbillar mig att jag själv går fri vid den slutliga uppgörelsen. Det är den uppståndne Kristus som går fri och skall jag och de mina räddas beror det på att Kristus drar oss med. Sen må bibeltexter på rad  locka oss att tro att egen fromhet och egna ädla motiv är oss till hjälp vid det slutliga avgörandet.

För mig svårare är frågan om det överhuvud taget finns någon fortsättning när livet tagit slut. Är hon som under ett långt liv varit både min kärlek, min verklighet och min gåva, en hustru  som i slutskedet finns kvar i minnen om än inte i verkligheten. Är alltings utplånande den slutliga sanningen?

I dag lär oss Uppenbarelsebokens författare att så inte är fallet. ”Havet gav tillbaka de döda som var i det”, står det och ”dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem”, läser vi. Men när jag greppar tag i den sanningen kan jag inte låta bli att distraheras av  på det i bibeln finns det som talar ett annat språk. I Predikaren 3:19 läser vi  i den gamla översättningen ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla.”

Inte ens bibeln tycks här stå vid min sida. Återigen får jag gripa tag i den korsfäste och uppståndne och i honom hämta tröst.

Det må vara att Domssöndagens texter idag lockat in mig på banor som inte tycks ge annat än ökad känsla av övergivenhet. Det goda har dessa dock fört med sig att jag inte längre frestas att bli vare sig ateist eller biblicist. Jag har däremot stärkts i  min tro att det först är vid korset jag kan andas ut och få frid i min själ.

Bibelstudium den 19 nov 2025

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er…

4Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. (Citat från Jesaja 51)

Man kan läsa Jesaja 51 med olika syften. Man kan granska innehållet och finner då ett kapitel som förutsätter mottagare som sedan en tid återvänt från den babyloniska fångenskapen. Nu måste landet åter uppbyggas och det på de gamla grundvalarna. Om dessa påminns man i orden ovan om ”klippan” de var huggna ur och ”schaktet” de hämtats i från. Allt påminnande om att Israel var av Gud utvalt och att grannfolken skall veta sin plats. De får lyssna till  att det är från Sion som både lag och rätt utgår.

Det andra sättet att läsa texten skulle kunna kallas paradigmatiskt, d v s som mönster och rättesnöre för oss som idag kallar oss kristna. Om detta andra sätt handlar fortsättningen. 

Själv kan jag omvittna att min kristna tro idag allt tydligare stavas tillhörighet, närmare bestämt tillhörighet till en specifik tolkningstradition. 

Som kristen står jag i den judiskt kristna tolkningstraditionen.  Dess fundament är mer eller mindre historiskt förankrade berättelsetraditioner oftast härbärgerade i bibeln, vilka  kulminerar i berättelserna om  Jesu framträdande, död och uppståndelse. Dessa berättelsetraditioner är mönsterbildande. De bildar grundvalar för oss kristna, både för våra tankar och handlingar,  både för  våra liv och  vårt leverne.

Tolkningstraditioner läser jag för den delen in i det mesta. Bara så att det finns flera tolkningstraditioner än de kristna. Jag hävdar att tillvaron kan stavas en tolkningstraditionernas kamp (idealens kamp) om makt, inflytande, rikedom och ära. Detta med tillägget  att det i de allra flesta fall är rikedom och ära som i den kampen är både mening och mål.

Texten ovan läst mot den bakgrunden, framhäver Israels plats som Guds utvalda folk, men också att denna utvaldhet skall komma en hel värld till godo. Detta, om än inte här, symboliserat av att folk av alla de slag drar upp mot Sions berg (Jeremia 31:6). I Sion förenas de alla i en världsvid gemenskap under Herrens beskydd. 

Bara så  att Jesus vänder upp och ner också på detta. Dock inte på utvaldheten som ett faktum, men på utvaldhetens plats och syfte. Det var nämligen inte för inte som Jesus dog på ett kors. Inte för inte som han offrade sitt liv. Med korset som bakgrund tar sig Jesajas ord till det återupprättade Israel nya vägar med de mest vittgående konsekvenser. Så blir det för den delen alltid när utvaldhet stavas självutgivande  offer.

Bibelstudium den 12 nov 2025

Rika och fattiga

1Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. 2Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. 3Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: »Här är en bra plats för dig«, men till den fattige: »Ställ dig där borta«, eller »Sätt dig på golvet vid mina fötter« – 4gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?

5Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom? 6Ändå visar ni förakt för den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? 7Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?

8Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Jakob 2:1-8

Närmare om Jakobs brev, om författare, tidpunkt och omständigheter vid författandet, känner vi inte till. Det kan t o m vara en fördel att inte veta. Det gör att man kan koncentrera sig på den egentliga problematiken som i det här fallet handlar om att vi gör skillnad på folk. Som alla vet ger anseende ära, låg status däremot av vad slag det vara må, förakt. Så i den tidiga kyrkans tid  som i vår.

Jakob, vem denne nu denne än var, gisslar i sitt brev detta beteende.  Som om det enbart var han och hans kristna anförvanter som är så ädelsinnade. Det är i själva verket religiöst och etiskt allmängods att säga som Jakob. Bara så att det tycks finnas en drivkraft inom oss som gör att av det höga idealet blir en chimär, ett tomt ord. Det må sedan vara i kristna sammanhang som i andra.

Detta har inte bara jag observerat utan många. För den närkiske väckelseledaren Emil Gustafson, död 1899, var det ett huvudnummer att påvisa att av den generositet och nästankärlek som väckelsekristna fått uppleva i sin omvändelse, närmast utan undantag med tiden förvandlas till manér utan täckning i deras inre.

Jakob var med andra ord inte ensam om sitt budskap. Som han sade inte bara kristna utan folk från alla håll, kristna som andra. Problemet är att denna  vår bekännelse, hur vi än formulerar den, efter en tid. förvandlas till tomma ord. Allt återgår till det vanliga, hög betraktas som hög och låg som låg, rik som rik och fattig som fattig.

Men det betyder inte att vi får släppa taget, detta när den uppståndnes  hela inre kraft är inriktad på att få oss kristna att se med hans  ögon på dem vi möter och med dem vi har att göra.

För egen del hjälper det föga att rabbla bibelord om allas lika värde. Inte heller att fördjupa mig i texten ovan och ge den specifik status. Den säger ju inget annat än vad andra redan har sagt.

Jag vet bara ett sätt att bli kvitt min benägenhet att höja vissa och sänka andra.  Jag tar till en slags meditativ ”korsidentifikation”. Det betyder att jag stannar inför korset i bön och meditation.  Denna ”identifikation” rensar och förnyar. Det som gällde Jesus gäller också mig. Blir Jesus tömd på kraft, blir också jag det, uppstår han i kraft gör också jag det. Skillnaden är den att det som var  för Jesus blir för mig.

Tyvärr är jag trots detta inte framme  Nu följer den svåraste av uppgifter, att med förnyat sinne i samarbete med andra andra bygga relationer och skapa  sammanhang. Detta utifrån att de brukbaras förmåga tas till vara och de obrukbaras oförmåga väsentligen lämnas åt sidan.Tyvärr är vi som människor  inte  lika.  Vissa äger vad andra inte har. Detta faktum förändras inte av att jag med den uppståndne Kristus vid min sida  håller alla i ära.