Bibelstudium den 5 aug 2026

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. 2 Tim 4:3 f

Begreppet den sunda läran står rimligen för den rätta tolkningen av de judiska trostraditioner som mynnade ut i och fullkomnades i historien om Jesus, hans död och uppståndelse.

Men kan man kalla tron en lära frågar jag mig. Är inte tron mer budskap än lära?

Pekar i oklar riktning gör för den delen mycket i de båda breven till Timotheos. Att det inte är Paulus som hållit i pennan är uppenbart. Den som skrivit ner breven har både ett annat språk och en annan begreppsapparat än aposteln. Vi har att göra med ett brev skrivet i Paulus efterföljd. 

Brevets avgörande plus är att det läser in Jesus bland det som är menat att styra både håg och handling. Men kristen tro är mer än lära. Den är en livshållning där händelserna vid korset speglar en kristens liv i  såväl smått som stort. Att den livshållningen leder fram till en lära är visserligen sant, men en flexibel lära, öppen för mycket dock ej för det som motsäger korsets sanning.

I min värld är associationerna till korset så avgörande att dessa lett mig till en historisk prövning av bibeltexterna, detta inte så sällan av ett utmanande slag. Jag vågar se bibeln i sin helhet som återgivning av en verklighet som inte flyr för att själv låta sig prövas. Själva korset tvingar mig att se det så.

Denna hållning leder till en bibelkritik av av ett slag som inte skyr att läsa in mänskliga bevekelsegrunder till och med  i uppenbarelsen. En för mig legitim  bibelanalys  läser alltså inte enbart av bibelns sanningar utan prövar dem samtidigt.

I och med detta berikas bibelanalysen. Detta eftersom bibeltexterna ofta så oförblommerat speglar att t o m bibeltexten är besmittad av mänsklig svaghet, ja t om av ren ondska. Detta även i texter med de högsta anspråk, ja särskilt där. Detta påstått i strid med den heliga textens egen syn på sin egen orubbliga auktoritet. 

Ta detta bibelstudium som ett exempel på detta mitt sätt att handskas med bibeln. Den sunda lära som Paulus eftersöker hos andra prövar jag honom själv emot. Och vad jag funnit är att Paulus i de båda breven till Timotheos inte är Paulus utan en av hans efterföljare. Dessutom att denne efterföljares  tal om sund lära nog har skäl för sig men inte på ett fullödigt sätt fångar det för Jesus specifika. Det denne däremot har att säga om ”dövörat” gentemot sanningen och om det förkastliga i ”legenderna” är ord som visar att denne pauluslärjunge trots allt är en man som lever för den tro han förkunnar.

Bibelstudium den 29 juli 2026

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!« Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Rom 8:14-17

Paulus ord ovan om anden kan vi inte vara utan. Det vore att förneka andens kraft. Samtidigt har orden  aldrig fungerat som de var menade. De gjorde det inte på Paulus tid, inte heller senare. Tvärtom tycks oandliga småaktigheter vara de första kristna församlingarnas signum. Det är bara att läsa innantill i den nytestamentliga brevlitteraturen för att märka det.

Dessutom visar erfarenheten att de som tror sig i andens kraft leva ett helgat liv i Jesu efterföljd oftast gör det mindre än andra. Vad är nämligen värre än att tro sig vara det man inte är.

Ändå kan vi inte leva utan att tro på att det finns något som heter ett fullkomnat liv i Andens kraft. Det betyder i klartext att det Jesus representerade äger sin tillämpning den dag som idag är.

För min del har den insikten inneburit  att jag ständigt arbetar med min inre människa. Det betyder med den föreställningsvärld som styr mina tankar och handlingar. Jag prövar detta  mitt inre i en ständigt  pågående förnyad självprövning som, när jag har frid med Gud,  ändar i att jag ställer mina föreställningar och tankar till prövning inför korset. 

Under min tid som församlingens herde ledde denna min hållning till att jag stod i spetsen för dem som försökte bygga församlingar, inte för trons helgade människor, utan för dem som stod utanför och behövde få  komma in. Jag fanns bland dem som i mitt inre såg Jesu fullhet som en möjlighet och en väg för dem som inte såg sitt eget väl. Det som för Paulus tycktes vara en förutsättning såg jag som en möjlighet.

Men själva visionen delade jag med Paulus. Denne såg församlingen som av ande förnyade människor. Det både gjorde och gör jag också. Jag gör det med tillägget att detta är mål inte förutsättning.

Dessutom ser jag Guds vägar på ett för Paulus främmande sätt. Dennes lag  var en lag fullbordad i Jesu försoning. Så gör också jag .Men den lag jag har för ögonen är mer svårfångad än den Paulus trodde sig äga kännedom om. Att lagen i vissa stycken förändras utifrån omständigheterna kunde antikens människor, än mindre Paulus, inte tänka sig. Det är däremot en förutsättning i dag där paradigmen, dvs idealbilderna och därmed också i deras efterföljd lagarna utvecklas med vidgat vetande  och ideal i ständig förändring.

Den Guds ande som för Paulus var en förutsättning är för mig en föreställning som jag lever med men som jag samtidigt  ständigt behöver se tydligare. Trots att jag till min karaktär är värdekonservativ förskjuts mina inre  bild utifrån omständigheterna. För min del dock ständigt med riktmärket att Anden har sitt ursprung och fäste vid korset.

På inga villkor vill jag korrigera Paulus. Romarbrevet ”åtta” låter sig icke förändras. Dess sanning låter sig inte skjutas åt sidan. Men vägen till dess tillämpning måste ständigt omprövas. Det är mitt budskap idag.  Hårdhänt blev själve Paulus påmint om detta. Dennes kamp med församlingar som ville gå sina egna vägar utan korset som riktmärke tvingade honom att inse den sanningen.

Bibelstudium den 22 juli 2026

Jesus på härlighetens bergUngefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Luk 9:28-31

Berättelsen ovan återfinns i alla de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Den saknas således hos Johannes.

För mig öppnar sig denna text när jag har våglängden verkligt/föreställt inställd. Det betyder när jag inser den mänskliga verklighetens två sidor där den ena är det påtagligt verkliga, den andra det föreställda. Båda sidorna lika nödvändiga. Bara så att de två sidorna behöver spela samman på ett för sammanhanget relevant sätt. Men så blir varken fallet när det påtagligt verkliga blir allt eller när det föreställda tränger ut verkligheten. Förenklat uttryckt; varken de människor för vilka nio gånger nio är åttioett äger allt som är värt att veta, eller de som upplever de egna föreställningarna som det det enda verkliga. Det påtagliga och det upplevda behöver leva i kritisk samverkan för att vi skall bli de människor vi är menade att vara.

I berättelsen ovan är berget det verkliga och härligheten det upplevda, människan Jesus det verkliga och den förhärligade Jesus det upplevda.

Och i förlängningen tjänar studier av den historiske Jesus den ena sidan av saken, upplevelsen av den gudomlige Jesus den andra.

Så är det för den delen med det mesta. Min hustru kan förstås utifrån sina förmågor men också utifrån min kärlek till henne. Båda behövs för ett gott äktenskap.

När det nu en gång är så nalkas jag texten om Jesus på förklaringens berg realistiskt. Jag ser att de tre evangelierna i sak överensstämmer. Och jag noterar laddningen i berättelsen. De lärjungar som slutit sig till Jesus hade gjort ett farligt val. Den upplösning som stod för dörren lovade inte gott. Med upprorsmän handskades inte överheten med varlig hand. Jesus på härlighetens berg var en Jesus som väntade på allt annat än härlighet. 

Men skulle jag stanna där blev det inte mycket av min kristendom. Jag behöver visionen av den gudasände frälsaren för att kunna leva ut min innersta tro. 

Jag drar med evangelisterna in både Mose och Elia i händelserna på härlighetens berg. Otvivelaktgt tillhör de båda det jag ovan kallat det föreställda. Varken Mose eller Elia var således fysiskt närvarande, däremot upplevdes de närvarande. Deras plats var att förstärka lärjungarnas upplevelse av att tillhöra en mästare som var förbunden med Guds storverk med sitt utvalda folk. De fanns där för att ytterligare förvissa lärjungarna om att den man de följde hörde till Gud. Detta desto viktigare utifrån det som inom en snar framtid väntade Jesus när han vände sina steg till Jerusalem.

Och för mig en sentida läsare av evangelierna förstärks jag i min övertygelse att Jesus skall läsas med Gamla testamentets löften i bakgrunden. Med Mose och Elia tillhör Jesus de av Gud utvalda med uppgift att göra Guds vilja känd.

Detta tror jag samtidigt som jag inser att min tro vilar på visioner förankrade i händelser med bottnar i påtaglig sanning.

Bibelstudium den 15 juli 2026

För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Citat från Paulus 1 Kor 9:20-23

Inte tu tal om att orden ovan uttrycker Paulus hållning. Detta trots att korinthierbreven i sin helhet tycks tala ett annat språk. Är det nämligen något som faller i ögonen vid läsningen är det de ständiga förmaningarna till korinthier som inget tycks fatta. Det är som vore Paulus fylld av ett och korintierna av något annat. Minst av allt befinner sig Paulus på samma våglängd som den församling i Korint vars upphovsman han var.

Ändå är orden genuina uttryck för Paulus hållning. Bakom Paulus tillrättalägganden står en man som är beredd att offra allt för evangeliets skull. Och evangeliet heter försoning, en försoning grundad inte på förtjänst utan på offer, offret i sin tur inte på andras offer utan på eget och det egna utifrån sonens offer, ytterst utifrån Guds eget offer av sin son  på Golgata. Och av detta skapas i slutändan nya förutsättningar för vårt liv på jorden. 

För denna sannings skull är Paulus beredd till anpassningar av halsbrytande slag Han kommer de lagiska till mötes, men också dem som ingen lag erkänner Han blir de svagas stöd genom att själv bli svag, allt för evangeliets sannings skull. Men också genom att som Paulus brev i sin helhet visar genom att inte tröttna på att förmana nyomvända  som ingenting förstår. De tycks ju som sagt befinna sig på en helt annan våglängd än deras läromästare.

Som det var har det förblivit. Evangeliets själva sanning, försoningen, har aldrig fått bli den allt omfattande sanningen. Kristen tro har i bästa fall fått bli antydningar om försoningen som evangeliets själva kärna, inte mera.

Paulus förkunnelse upplevdes redan under dennes livstid som så speciell att det i realiteten blev på ett undanskymt budskap som den första kyrkan växte fram. Snart var också Paulus förkunnelse bortglömd. Han återupptäcktes på riktigt av Augustinus på trehundratalet men inte heller dennes teologi kom att gå segrande fram. Försoningen i Paulus mening har i realiteten aldrig i kyrkans historia fått bli den sanning som styr kyrkan. Därtill är det för exklusivt.

Trots detta ser jag ingen annan väg än den Paulus anvisar. Evangeliets försoning var för honom allt och att levandegöra detta evangelium blev för honom hans livsuppgift. På samma sätt blir vår uppgift som kristna att ständigt orientera oss utifrån detta försoningens evangelium utan att för den skull tro oss ha äganderätten till  denna sanning. Tron blir i realiteten  en övning inför evigheten. Och församlingen en plats där vi övar oss. Blir vi klara över det är mycket vunnet. När sedan det händer som nu och då sker att evangeliets sanning förverkligas, jublar vi. Åtminstone gör jag det.

Bibelstudium den 8 juli 2026

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Jeremia 1:4 f

Orden ovan utgör inledningsorden till profeten Jeremias kallelse. Jeremia var en profet som levde i ett rike hotat till sin existens av stormakterna Egypten och Babylon. Snart skulle också Juda falla och bli ett lydrike under Babylon. 

Jeremias öde var att han inte stämde in i förbannelseropen över de hotande angriparna utan hellre gisslade de egna över deras svek och brist på gudsfruktan. Och för det fick han lida.

Jeremia är med rätta en av de stora företrädarna till vår frälsare. Han skall därför läsas som det mesta i bibeln med både vördnad men också som det mesta i bibeln  med historisk kritisk distans. Bibeltexterna särskilt i Gamla testamentet är färgade storheter som måste läsas med bakgrundskunskap, dessutom som med allt historiskt material i övrigt   med kritiskt sinne. Det är  på den vägen som egen andlig vishet kan vinnas men också sådant som kan fördjupa kunskapen  om vår frälsare.

I dag leder just kombinationen Jeremia/ Jesus till hisnande resultat. ”Herrens ord” om Jeremia som kallad av Gud redan innan han ”kom till i modersskötet” kan för den med kunskap om Jesus förstås som ord gällande alla ”Guds barn”. Vi är alla kallade av Gud redan innan vi blev till. Vår existens är till själva sitt väsen inbäddad i en evig kallelse. Inget ont kan ske oss som ligger utanför Guds avsikter med oss. Jesu sätt att umgås med dem som kom i hans väg förutsätter nämligen denna eviga bestämmelse.

Men de andra då, de för tron främmande, de som river ner det som är menat för gott verk, de som tänker förvänt och egensinnigt, hur blir det då med dem?

Vem är jag att döma över detta. Ett förstår jag dock. Ingenting kan ligga utanför Guds verkningsområde. Det vore att göra Gud ”otrodd”. Det enda jag i detta stycke inser  är att Guds omsorg sträcker sig t o m utanför den väg som vi stakat ut som den ”väg som till himla bär”. Detta  om jag tillåts citera Rune Lindström i Himlaspelet. Jesu möten  visar otvetydigt detta.

Läs inte detta som ett försöka att ta  bort allvaret i ond gärning. Mera som ett uttryck för att inse min egen och andras begränsning. De yttersta tingen är Guds angelägenhet, inte vår.

Jag frågar mig dessutom om inte detta tillhör den kristna  trons själva kärna att våga tro att ingenting befinner sig utanför Guds verkningsområde. Detta som i dag blivit konkretiserat i trons övertygelse  att till och med min  egen existensen  är  bestämd av Gud innan jag fanns till.

Så var det en gång för Jeremia, en profet som gisslade Guds utvalda men teg om de förtryckare som det var närmast majestätsförakt att tiga om. Men trots detta  är sanningen om denne Jeremia att han var utvald av Gud redan innan han kommit till jorden. Så är det också alldeles tydligt med oss som låtit Jesus bestämma våra liv. Detta oavsett om  vi stämmer in i  de samfällda  fördömanden, idag inte av Egypten och Babylon som under Jeremias tid, utan av Putin och Trump som de flesta  i vår kristna kulturkrets  i dag fördömer. 

Bibelstudium den 1 juli 2026

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«

Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Luk 6:37-42

Texten ovan ingår i Lukas Slättpredikan, som är motsvarigheten till Bergspredikan som återfinns i Matteusevangeliet. Dessa båda s k predikningar består av ”kärnord” med spridda motiv samlade till ett. Ramen (sammanhanget) betyder mindre än det enskilda bibelordet som mestadels lever av sin egen ”laddning”.

Tillämpat på texten ovan betyder det att varje enskild anvisning har sin egen betydelse och sin egen specifika tillämpning. Vid missförstådd  tillämpning motverkas syftet. Vi har med andra ord framför oss ett antal spridda  utsagor sprungna ur Jesu mun som var för sig förutsätter tillämpning i ett specifikt sammanhang för att få avsedd verkan. Bibelorden är med andra ord betingade, dvs villkorade av sitt sammanhang för att bli vad de är avsedda att vara.

Men den  tillämpningen hittar vi inte i bibeln utan i nuet. Eller rättare sagt tillämpningarna. För den ena tillämpningen är inte den andra lik.

För mig är det här församlingen kommer in. Församlingen ser jag som en plats med uppgift att möjliggöra att leva ett liv i Jesu efterföljd. Församlingen skall göra det naturligt och uppbyggligt att leva som Jesus vill att vi skall leva. Matteusevangeliets Bergspredikan och Lukas Slättpredikan må synas ouppnåeliga  i sina visioner av det fullkomliga livet, men är det på något ställe det skall vara möjligt är det i församlingens gemenskap.

Hur viktig är inte den kristna församlingen. I ett sekulariserat samhälle betyder den mer än någonsin. Om på något ställe är det i den kristna församlingen som Jesu ord äger sin tillämpning.  Samtidigt är det med den kristna församlingen som med allt annat mänskligt liv. Tillståndet i församlingen växlar. Ett test på var man befinner sig vore att pröva sig mot bibelorden i texten ovan. Finns anklang har man kommit långt, ja om man blott i någon mån känner igen sig i vad Jesus säger är man på rätt väg.

Från församling till samhälle är steget kort. I vårt västerländska samhälle är det ”mänskliga rättigheter” som gäller. Dessa rättigheter har blivit det fundament på vilka ett upplyst samhälle förutsätts vila. Dessa rättigheter är den gemensamma myllan för såväl oss som lever i som utanför församlingens gemenskap. Det är mot dessa rättigheter som gemene man har att tillämpa Jesu radikala bud.

Jag har funderat över vad jag saknar i detta nya. Och jag har funnit att det mer än annat är Kristi kors jag saknar. Först Kristi kors äger den fullhet som gör åtlydnaden av Bergspredikans och Slättpredikans bud möjliga att nå. Så lyder min egen trosbekännelse. Och för det argumenterar jag ständigt. Alla mina bibelstudier går ut på detta enda.

Bibelstudium den 24 juni 2026

76Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. 77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder 78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, 79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.« Luk 1:76-79

Evangelisten låter i ett långt avsnitt (Luk 1:67-79) Johannes döpares far, prästen Sakarias, lovsjunga Gud för vad Gud ”berett” genom sonens livsgärning. Utsnittet ovan utgör en del i denna profetiska lovsång. Om man så vill sammanfattar den citerade texten lovsången genom att framställa sonen till Sakarias, Johannes döparen, som den som ”banar väg för” den Kristus som är världens frälsare.

Stilnivån är hög, den speglar den en profetisk diktning som borrar sig in i åhörarnas inre och stannar kvar där. Inte alla minns minsta bokstav men de receptiva traditionsbärarna gjorde det, de som genom sin minnesgåva var satta att föra de heliga traditionerna vidare.

Fortfarande idag finns de bland oss som i minnet kan memorera Sakarias lovsång, andra bär på lovsångens rytm i sitt inre och med den också det huvudsakliga innehållet.

Säg dem bland oss som lever i en kristen föreställningsvärld som inte med Sakarias lovsång inom oss inser att bakom ökenpredikanten Johannes kärva budskap står en man vars uppgift var att bereda väg för frälsaren. Utan texter sådana som Sakarias lovsång vore den tolkningen långt ifrån självklar.

Så är det med mycket i bibeln. Utan ”profetiska” förtydliganden som långtifrån alltid speglar historisk sanning i bokstavlig mening, förs vi till den Kristus som fortfarande idag omformar oss och gör oss beredda för evigheten.

Som om vi kristna vore ensamma om att gå vägen över profetisk text för att finna vägen till den sanning vi inte av oss själva äger. Inte för att jag kan mycket om profeten Muhammed. Men dennes livsväg är bekräftad av heliga traditioner framburna av poeter och visa uttolkare. Med deras bistånd framstår Muhammed för de troende muslimerna otvetydigt som Guds utsände.

För att inte tala om vår egen svenska i långa stycken avkristnade kultur och idealbildning. Denna bärs upp av sanningar färgade av dagens ideal och framförd av nutidens profeter i tal och texter. Detta inte minst i sångtexter som genom sin rytm och sitt innehåll tränger in bakom pannbenet på oss som lyssnar.

Bibelstudium den 17 juni 2026

Herrens ängel visade sig för Gideon och sade: »Herren är med dig, tappre krigare!« 13Gideon svarade: »Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.« 14Herren vände sig till Gideon och sade: »Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.« 15Gideon svarade: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.« 16Herren sade: »Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.« Dom 6 12-16

I det följande om vandringen från  historia till  troshistoria. Sen om tillämpningen som går motsatt väg.

Historien lär oss att Israel intog Kanaan någon gång på  12-13 hundratalet f Kristus. Sen att midjaniterna ett folk i söder, vid Akabaviken, gjorde tillvaron osäker för de invandrande israeliterna som hade organiserat sig med domare som sina ledare. Sen vet vi inte så mycket mer.

Bibelns trostraditioner fyller emellertid ut luckorna. Idag genom att berätta om Gideons kallelse till domare. Här nöjer vi oss med att ta upp det religiöst bärande i denna berättelse.

I replikskiftet mellan Herrens ängel och Gideon säger Gideon: Herren har svikit oss och gett oss i midjaniternas våld. Svaret som ges är ett uppdrag. Du skall rädda Israel ur midjaniternas våld… du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.

Och det var inte den magra historien som kom att segra utan trostraditionerna. Så här och när det gäller bibeln närmast alltid. I det här fallet genom att föreviga en problematik som är allmängiltig och som kan formuleras enligt följande; det blev inte som utlovat, men du är kallad att förverkliga det utlovade. I dagens text var Gideon den tilltalade i dag är det vi som kallar oss kristna.

Men för oss gäller att gå motsatt väg. Texten i Domarboken hamnade i troshistoria. Historien kom i andra hand. För oss är det tvärtom. Vi har tillgång till trostraditionen. På dess grund skall vi skapa historia.

Det betyder att vi tar del av bibeltexter som förkunnar Guds storverk, f a storverket före alla andra, berättelsen om Jesus. Vår kallelse är att omvandla trostraditionerna om Jesus till  historia, bokstavligt sann historia.

Själv läser jag mitt liv som kristen utifrån detta tankemönster. Det är förverkligandet som gäller, inte misslyckandena.

I vissa stycken är jag stolt. Kristna sanningar som jag trott på har förverkligats, Annat har jag misslyckats med, till och med tvingats ändra mening. Så exempelvis i min syn på bibelns sanning. Det jag här påstått om bibelns bokstavliga sanning hade inte kommit i min mun för trettio år sedan. Att bara påstå att bibeln var förankrad mer i troshistoria än i historia var på den tiden en omöjlighet.

Men idag påstår jag det och ser det som vägen att göra kristen tro till aktuell sanning. 

Bibelstudium den 10 juni 2026

Johannes döparen förkunnade: Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« Matt 3:11 f

Runt min prästvigning i dec 1962 hade jag en relation till en flicka där jag ville men hon tvekade. Mycket snart visste hon att vi inte passade ihop. Om jag får säga det själv skötte jag hennes nej föredömligt. Jag kämpade på så väl för att få behålla det jag redan mist att flickans föräldrar öppet visade mig sin uppskattning. Till historien hör att även jag snart  förstod att skilda vägar var bäst för oss båda. Den insikten  öppnade för mig vägen till bestående kärlek och trohet. Om jag får säga det själv  finns det ingen som jag så högt älskar som min hustru Gunlög. Att hon idag är svårt dement och sitter i rullstol gör ingen skillnad.

Hur kunde jag en ung man med passioner klara det hela så väl? Jag påstår att det berodde på min vigning till präst. Den formade mitt beteende. Förpliktelsen till mina prästlöften tvingade mig in på rätta vägar, för att säga det kort.

En symbolisk handling i dec 1962, en handling som inte går att ta på, kom att styra mitt sätt att vara. Så är det med vissa symboliska handlingar. De formar framtid, en del mer, andra mindre.

Alla låter vi oss klädas  i sådana symboliska handlingar även om vi inte talar om det. Ofta kan en utomstående läsa av vilka. De ger sig till känna i klädedräkt, beteende, tankar och handlingar.

Kort uttryckt påverkar dessa symboler, beroende på hur integrerade de är i vår personlighet, vårt sätt att vara  och formar så vår livsvandring.

En symbolhandling av detta slag är det kristna dopet. Dess syfte är att inverka på vårt liv både till det yttre och till det inre. Det  kan som min prästvigning en gång inverkade på  en relation som inte bar, påverka mycket men den kan också skjutas undan. Då får den ingen betydelse alls och tvingar andra symbolhandlingar att  ta vid. Livet måst ju  gå vidare och det gör det inte utan någon form av växelspel mellan det synliga och det osynliga, mellan verklighet och symbolhandling.

Detta sagt av många skäl, bland annat därför att textens johannesdop skall placeras i sitt sammanhang. Det dopet hade sin mening, jesusdopet med sin ande och sin eld en annan. Hur mycket beror av hur mycket mening vi ger respektive symbolhandling.

Under loppet av ett antal månader från slutet av 1962 till långt in i 1963 lät jag min prästvigning verka fullt ut. Det var det bästa jag gjort både för mig själv och för henne som jag då trodde var min älskade.

Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.