Bibelstudium den 27 sept 2023

Den drabbade Job ropar till Gud

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig men blott för en tid…Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du har skapat… (Job 14: 13 och 15)

Ovan några ord som speglar den drabbade Jobs innersta. Job ville en mänsklig Gud, en Gud som längtade efter de människor han skapat. Vad han erfarit var en vredgad Gud som drabbade rättfärdiga som orättfärdiga, en Gud som tände liv men som också för evigt raderade ut det han skapat.

Denne Job finns i mitt inre. Jag delar både dennes längtan och hans förtvivlan.

Men i mig finns också annat. Också jag är indragen i det nu där begreppet Gud svarar mot tillvarons själva urunder som är varat/livet och existensen. Denne varats Gud kräver ingen tillbedjan, inga försök att närma sig honom, inga bönerop. Varat tillber man inte, varat förhåller man sig till. Och jag vet med en miljörörelse som i dessa tider dagligen gör sig påmind när jag tänker i dessa banor hur jag skall förhålla mig till till denne varats Gud.

Som om detta inte var nog är jag som bekännande kristen även indragen i en livsrörelse som 

inte nöjer sig med att förstå Gud som varat. Vi talar om Gud som en kärlekens Gud. När tron på denne Gud hotas av en krass verklighet, träder ständigt Jesus upp till dennes försvar. Och när tron trots det krossas blir Gud i min föreställningsvärld ett med honom som dog på korset för vår skull.

Dessa skilda gudsbilder ryms alltså i mitt inre och jag varken kan eller vill  göra mig fri från någon av dem. De speglar nämligen en verklighet som jag som människa och kristen varken kan eller vill göra mig fri från.

Hur rimmar då detta med talet om en enda Gud och en enda sanning? Hur går det ihop med talet om de två vägarna, livets väg och fördärvets väg? Eller med Jesu ord; den som inte är med mig är emot mig (Matteus 12:30 a)

Mitt svar kommer ur mitt samvetes innersta: som om Gud skulle tvinga mig bort från det som jag upplever som sant. Sant är ju att Gud tycks stå vid sidan utan att ingripa när det onda drabbar, sant är att Gud är naturens och tillvarons Gud, sant är att Jesus, gudsuppenbararen, blottade kärlekens väsen.

Allt detta sanningar som jag inte kommer ifrån och inte heller varken har rätt eller möjlighet att vända ryggen.  Jag får inte låtsas att  det för mig uppenbara inte existerade därför att den ena inte går ihop med det andra. Jag kan f a inte förneka att Jesus äger mitt hjärta.

Bibelstudium den 20 sept 2023

…att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:12 f)

I parallelltexten till detta bibelstudium, ni hittar den under rubriken Tvivla inte utan tro, sa Jesus till Tomas (Med mina glasögon 8), tar jag upp det konstruktiva tvivlet. Detta tvivel har en pendang, vikten av ett sammanhållet centrum. Saknas detta centrum lönar det sig inte att tvivla, om så detta tvivel är konstruktivt. När den inre sammanhållande kärnan saknas, faller ändå allt i slutändan isär.

Paulus var säkert inte Guds bästa barn. I sina tidiga brev avslöjar han en självmedvetenhet som gjorde att han inte alltid var varken rolig eller lätt att tas med. Men ingen kan ta ifrån honom att att hans liv bars upp av ett allt överskuggande centrum.  Detta centrum var Kristus, Kristus på korset, Kristus försonaren.

Utifrån detta centrum relaterade han sig till sin omgivning och utifrån detta centrum hämtade han sin kraft.

Jag vill att det skall vara likadant med mig. För mig gäller inte som för Paulus att finna vägar både i överflöd och brist. Jag och min generation, som är födda och uppvuxna i Sverige, vet inte vad det innebär att leva i brist. Vad vi däremot vet är att tvingas handskas med tvivel. Vi lever i en explosion av tvivel närd av tankefrihet, ökad kunskap och vidgade vyer.

Om Paulus ovan vittnar om att han klarade av både överflöd och brist, kan jag vittna om att jag klarar av alla dessa tvivel som hopar sig över mig. Inte så att jag slipper undan dem, inte heller så att jag kan negligera dem, men att jag klarar av dem.

Under senare år har detta tvivel fått sitt centrum i de människoöden  som för mig samlar upp allt ont i en enda punkt. Jag tänker på de av mina vänner som lever sina liv i omsorg om andra, men där allt vad de gör och tänker slås sönder av vanföreställningar som inte bara trasar sönder deras egna liv utan också hotar andras. Det är som styrdes de av en avgud, en demiurg, en lägre ond skapargud, som river sönder istället för att hålla samman och bygga upp.

Allt mitt tvivel på en god Gud samlas upp i detta enda. Det myckna andra som en upplyst omgivning genererar och som hotar tron på mening och i slutändan tron på Gud, bleknar inför detta enda.

Inför det onda som vanföreställningar skapar biter för mig inget annat än tron på honom som skapade en försoning av oemotståndlig kraft.

Bibelstudium den 13 sept 2023

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

2Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

3Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

5Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

6Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

7ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

8Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

10I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

11Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Psalm 95 I Psaltaren

Psalmen har som mellanrummet ovan visar två delar. Först lägger jag ut den första delen, sen den andra.

Den första delens lovsång får mig att tänka mig tro som jubel och tacksamhet, otro som isolering och blindhet. Att tro är att jubla över  livets under, ytterst också över att livet förutsätter en livgivare, otro att visserligen se och registrera men inte reagera. Så tänkt blir blir tro mer en hållning än en åskådning.

När jag tänker mig tron som hållning möter jag såväl tro som otro i alla de sammanhang. Jag ser tro där andra anar otro och jag ser otro bland dem med oklanderlig trosbekännelse. Gränserna mellan de båda grupperna har för mig upphört att äga absolut värde.

Med synen på tron som hållning är jag inte längre fixerad vid det traditionella talet om sekularisering. Jag fastnar inte vid siffror som visar att vi i vårt land  tillhör jordens mest sekulariserade region. Detta utifrån att tron här inte tar sig traditionella uttryck, inte låter sig mätas i mått som mer handlar om tro på än tro i egentlig mening. Jag vet nämligen att delaktighet i och känsla för det heliga är något utöver formell bekännelse.

Trots det  tillhör jag dem som inte låtit sig nöjas. Jag vill något utöver att jubla  över livets under. För mig gäller kristen trosbekännelse, närmare bestämt kristen trosbekännelse på gammaltestamentlig grund. Och till den grunden hör att läsa hela psalm 95, inte enbart den första delen som har adress till oss alla, utan också den andra delen. Den handlar  om Israels barn som under ökenvandringen vid Meriva höll på att törsta ihjäl och därför förtvivlade om Guds omsorg. Parallellen till eget tvivel är uppenbar. 

Närmast dagligen stöter jag och de som tror som jag på det som talar mot vår tro. Den Gud vi tror på handlar inte som vi förväntat oss. Den Kristus som vi hänger oss åt motsvarar vid närmare betraktande inte vår bild av honom. Inte minst jag som dagligen borrar mig in i helig text kan vittna om detta.

Ändå finns jag bland dem för vilka tron utöver livshållning också innebär bekännelse till Kristus. Ni som aktivt följer mig i mina bibelstudier kanske förstår varför. Något av en självbekännelse som rör detta återfinner ni för övrigt  i 37 23 Med Kristus som utgångspunkt som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium den 6 sept 2023

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-3

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Rom 12:16-18

Ovan två bibelcitat från kap 12 Romarbrevet. De belyser vad det står för att vara kristen. Att vara kristen förutsätter för det första att ha blivit utvald. Här skiner denna utvaldhet igenom  i orden att ”inte anpassa sig efter denna världen”.  För det andra kännetecknar det en kristen  att inte skilja på folk. Alla skall behandlas lika.

Var man befinner sig i Nya testamentet samma sak. Tron vilar i utvaldhet och tar sig uttryck i omsorg om alla.

Utvaldheten har sina rötter i Gamla testamentet. Israels folk beskrivs som utvalt före alla andra folk. Hela Gamla testamentet är genomsyrat av den tanken. Det är för den delen också Nya testamentet. Det är en utvaldhet som inte vilar i att Israel utmärkt sig före andra. Gud har av någon anledning, okänt vilken, fattat speciellt tycke förIsrael och gjort det till sitt egendomsfolk. Dock är gåvan villkorad. Utvaldheten skall tas emot som en gåva inte som en rättighet. Blir den en rättighet förvandlas den till förbannelse. Den blir till en förbannelse för såväl utvalda som andra.

Denna utvaldhet  klär Paulus  i offerterminologi i Rom 12:1-3. De kristna i Rom skall som utvalda vara beredda på offer. Därtill hör också att hålla distans till alla icke utvalda, d v s till dem som står utanför den kristna gemenskapen. Att anpassa sig ses som något ont. Det hindrar den andliga lyhördheten hävdar han (Rom 12:3).

Varför, ropar det inom mig, varför denna avgränsning, varför denna omotiverade gåva till vissa, icke till andra? Paulus dröjer inte med svaret; därför att de ringa behöver det, därför att ödmjukheten kräver det, därför att rättvisan förutsätter det, därför att generositeten kräver det, därför att freden förutsätter det (Rom 12:16-18).

Det är mycket att grunna på inför detta. För egen del går gärna tankarna till väl utrustade människor i relation till andra. Tar de välutrustade emot sina gåvor på rätt sätt blir de till nytta för alla. Stoltserar de med dem och utnyttjar dem till egen fördel blir av det goda de fått till något ont.

Bibelstudium den 30 aug 2023

Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.(Gal 5:4-6)

Ovan för mig ett kärnord där allt innehålls i få ord. Här påminns jag om att lag, om än så nödvändig, måste bottna i en tro som tar sig uttryck i kärlek. I fortsättningen ett försök till aktuell tillämpning. Mitt fokus är de aktuella koranbränningarna.

Lag får i detta sammanhang stå för en av den västliga modernitetens grundlagar, den om mänskliga rättigheter. Tillämpad på koranbränningarna säger den i min tolkning; du får kränka saken men inte personen. Med andra ord får du spotta på det heliga, men inte på dem som håller något för heligt. Tron är alltså fri men människans värde och värdighet är skyddad.

För mig är det en rimlig tolkning av bibelordet ovan som förutsätter att lagen visserligen är nödvändig, t o m helig, men inte tillräcklig. För att den skall komma till sin rätt behöver den vara grundad i kärlek, Kristi kärlek.

Det betyder att jag har all rätt i världen att gå hårt åt föreställningar som jag menar inte hålla måttet. Detta utan inskränkning, religiösa som andra.

För min del drar jag ingen skarp gräns mellan religiösa föreställningar och andra tankemönster. Vi lever här i det sekulariserade väst i den föreställningen att vi trängt undan alla religiösa föreställningar och förpassat dem till privatlivet. Det finns ingen osanning som är större än denna. Vi kan inte leva utan metafysiska trosföreställningar. Eliminerar vi vissa kommer andra i dess ställe. 

Insikten i detta har för mig blivit så viktig att gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritiskt granska den föreställningsvärld som vi i vår enfald tror vara en tjänare under vetandet. I den meningen ser jag det som min uppgift att avslöja trosbetingade trosföreställningar, analysera dem, kritisera dem och när så är motiverat, lovprisa dem.

 Hade jag mera grundläggande insikter i Koranen och därtill mer kännedom om muslimsk mentalitet, skulle denna kritik också kunna gälla Islam. Nu inskränks min kritik till svensk mentalitet vars kännetecken enligt min mening är dess oförmåga att inse trons nödvändighet. F a ser man inte det nödvändiga samspelet mellan tro och vetande, ett samspel som fungerar vare sig man inser det eller inte.

För egen del är jag alltså inte frestad att bränna några Koraner. Jag gisslar hellre det svenska politiker och makthavare står för. Men jag är noga med att inte spotta på dem. Det måste vara skillnad mellan sak och person.

Men min tillämpning på de aktuella koranbränningarna är klar. Kritisera gärna Islam, men låt bli att spotta på muslimer. Med andra ord; förbjud allt vad Koranbränningar heter.

Bibelstudium den 23 aug 2023

Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder. (Jakobs brev 1:17 ff)

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. (Jakobs brev 1:22)

En tumregel när du läser Jakobs brev; ta fasta på det allmänmänskliga, inse att det Jakob skriver står på allmänmänsklig grund. Utifrån detta allmänmänskliga skall det för brevet speciella läsas.

För det allmänmänskliga i textutsnitten ovan står att allt vi äger och har ytterst är en gåva. Vi tar oss inte livet, tar oss inte våra förutsättningar, tar oss inte de yttre omständigheter vi råkat hamna i.  Ytterst är allt en gåva. En gåva på gott och ont kan man tycka, men ändå en gåva som vi är satta att ta vara på.

Det speciella är att gåvans givare specificeras. ”Himlaljusens fader” den fullkomlige, den för oss obegriplige är givaren, menar Jakob, utifrån sin alldeles speciella position. Mycket talar för att denne Jakob var Jesu bror.

Utan denna anknytning, ja utan anknytning över huvud taget till den kristna trostraditionen, ser  den ”djuptänkte” själva livet som tillvarons urunder, ett urunder som inte låter sig förnekas. Och livet tar vi oss inte det ges oss, det ges både natur, djur och människor.

Till det speciella hör framför allt att Jakob, som talar till sina kristna medsyskon i hela den då kända världen, förutsätter att dessa fått del något nytt, något unikt, sanningens ord.

Vad detta sanningens ord står för är outtalat, förmodat, i sammanhanget självklart. Detta självklara är för mig Kristus. Vad annars än sanningens ord var det denne både förkroppsligade och uttalade.

Om detta sanningens ords konsekvenser är Jakob desto mera tydlig. Det är inga konstigheter han räknar upp när han exemplifierar vad ordets görare står för. Det handlar, för att ta det viktigaste, om hur rik skall förhålla sig till fattig, om att ord ovillkorligen hör samman med handling, om att styra sin tunga  och att inte vara övermodig. 

Tron på Jesus är alltså det det speciella, egenartade, konsekvenserna av tron däremot så allmängiltiga  att man inte behöver vara kristen för att ställa sig bakom dem.

Det innebär alltså inga konstigheter att leva som en kristen för den som tror som Jakob. Det mesta är självklart.

Ändå är det svårt att få till det. Så svårt att det kräver förankring i djupare skikt i vårt inre för att vi skall bli det vi är menade till. Vi behöver bli förankrade i sanningens ord, sade Jakob och med honom en hel kristenhet. Det betyder en Jesus som tagit sin plats ända nere i hjärteroten.

Bibelstudium den 16 aug 2023

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.« Luk 9:46-48

Evangelierna ser jag som för kristen tro ovärderliga och kortfattade berättelsetraditioner. Dessa är källan till allt vi vet om vad Jesus sade och gjorde. I dessa berättelsetraditioner dyker barnet upp i korta distinkta, varandra besläktade formuleringar, som läggs i Jesu mun. Dessa är inte exakt likadant formulerade i de olika evangelierna men så pass lika i både ordval och innehåll att även kritiska bibeltolkare inser att här är det Jesus själv som talat.

Och inte bara så. Jesu ord om barnen har också överraskande saker att säga om tro. Den tror som i mötet med ett barn (alternativt en försvarslös vuxen) upplever sig  möta Jesus.

Kan man tolka satsen  ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig” på annat sätt? Som om inte detta vore  nog; den som tar emot ett barn  i Jesu namn tar också emot ”honom som har sänt mig”, d v s Gud. Detta inte därför att barnet äger en fördold förmåga, en hemlig fullkomlighet. Tvärtom är bristen på förmåga barnets kännetecken.

Som tankeräcka sätter detta tal myror i huvudet på mer än en kristen. Vad får det för följder på allt det andra som bibeln också säger, frågar vi kristna oss. Och våra judiska trossyskon frågar sig hur det då blir med det judiska folkets utvaldhet om utvaldhet stavas oförmåga. Ateisten i sin tur får vatten på sin kvarn. Som om Gud går att förena med utsatthet och nöd?

Som livshållning däremot visar sig Jesusorden äga sin kraft. 

Men innan jag kommer till detta åter till evangelierna som berättelsetraditioner där evangelisterna tagit vara på givet stoff när de utformat sina evangelier. Påfallande är hur de faller varandra i talet. Att Lukas hämtat mycket från Markus är inte att ta miste om. Men han fogar också till sitt eget. Låt mig ta slutorden i texten ovan som exempel. Där står ”Ty den som är minst av er alla han är stor”. Detta är Lukas alldeles egna ord, hans egen variant på ett Jesusord, eller en konsekvens av det Jesus påståtts ha sagt.

I sak påstår Jesus via Lukas att en Jesu lärjunge skall kännetecknas av att hon inte tror sig eller behöver vara stor. Tvärtom är kvalifikationen utsatthet. Först den utsatte äger en frälsare. Därför behöver lärjungarna inte tävla med varandra. Barnaskapet beror ju av behovet inte av förmågan. Den mest behövande i lärjungakretsen är därför med Guds mått den störste.

Sen är det en annan sak att lärjungarna skildes åt i förmåga. Vissa hade fått mer av både gåvor och förmåga än andra. Men sånt ledde inte till storhet mer till tacksamhet. Men det tycktes inte lärjungarna ha fattat, inte vi sena tiders kristna heller.

Bibelstudium den 9 aug 2023

Dom över utsugare

4Hör detta, ni som trampar på de fattiga

och utrotar de svaga i landet!

5Ni säger: »När är nymånadsfesten över

så att vi kan sälja säd,

och sabbaten

så att vi får öppna kornboden?

Då skall vi minska måtten

och lägga på priserna

och fuska med vågen,

6köpa de fattiga för pengar

och de nödställda för ett par skor

och sälja spillet som säd.«

7Herren har svurit vid Jakobs stolthet

att aldrig glömma något de gjort. (Amos 8:4-7)

Det stora är inte det lilla, men vilar på det lilla. Det är vad jag vill säga när jag idag närmar mig profeten Amos.

Om det stora har profeten Amos mycket att säga i sina profetior, en del som är långt ifrån självklart ens i sitt ursprungliga sammanhang, annat som är gemensamt stoff för alla de bibliska profeterna. Till detta senare hör följande. Jag citerar från Amos 3 ”Ni är de enda jag har tagit mig an bland folken på jorden. Därför skall jag ställa er till svars för alla era synder” (Amos 3:2) Det betyder att profeten Amos, liksom för övrigt hela bibeln är förankrad i den så kallade utväljesetanken. 

Men det är bakgrund, inte huvudsak. I dag tillhör utväljelsetanken det jag ovan kallat det stora. Nu skall det handla om det lilla, det lilla som det stora vilar på och i.

Det lilla står för ärlighet och redbarhet i det lilla. För Amos del att inte utnyttja fattiga människor för sina syften, f a att inte lura dem i affärer. Profeten Amos har gått till historien för detta sitt sociala ansvar. Om det har Stig Lindhagen skrivit i sin avhandling om samhällskritiken i Israel, eller i förkortad form i dennes ”Profeten Amos”, som finns tillgänglig på Bokbörsen för en billig penning.

Ni som läser mig vet att jag inte skyggar ens för kritik av innehållet i bibeln. Den kritiken gäller inte den i bibeln ovan apostroferade utväljelsetanken, att Israel är utvalt före alla andra folk. Den tanken får för mig sin slutliga lösning i och med Jesus och därmed också för oss. Den lösningen kan sammanfattas i orden; I de avseenden vissa av oss är mer utrustade än andra, åligger det oss att stå till tjänst med det vi som vi äger som andra inte har.

Nu är det inte så helt med detta ens i bibeln. Hur ofta skildras inte hur Israel tar för sig på andras bekostnad i gammaltestamentliga bibeltexter. Och som det börjat har det fortsatt i såväl judendom som kristendom. Utvaldhet har blivit ett privilegium när den är en förpliktande gåva.

Det går att testa om denna utvaldhet är det ena eller det andra. Prövostenen är oftast hederlighet i det lilla. Man tar som privilegierad inte för sig på andras bekostnad, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt. Och man ljuger inte, eller ställer till rätta för den egna framgångens skull. Detta vare sig storpolitiskt eller privat.

Man behöver inte nödvändigtvis ha skarp hjärna för att kunna pröva detta.  När någon uppenbart vrider till det så att det skall passa den egna sanningen är det dags för misstro.

Partiskhet som leder till egen fördel är ett osvikligt tecken på att det inte står rätt till. När någon ensidigt talar i egen sak skall man alltid fundera över hur det är med dennes stora sanning. När det är som det var under Amos tid, att rika skodde sig på de svaga, råder ingen tvekan. Då måste det vara fel även på de stora sanningarna. De stora sanningarna vilar nämligen på de små..

Och hur var det  med Jesus? Närmast paradigmatiskt vilade Jesu stora sanningar i hans små.

Bibelstudium den 2 aug 2023

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matteus 7:13 f)

Till vardags läser jag första Korinthierbrevet. Jag gör det lugnt, systematiskt och med alla sinnen öppna. Resultatet blir att jag dras  in i det kristna kollektivet. Dels kommer jag församlingen i Korinth inpå livet, dels i förlängningen också den församling, d v s det kollektiv som jag till vardags lever i.

När jag nu går in i bibelordet ovan om den trånga porten och den smala vägen innebär detta att jag växlat spår. Nu är det inte det kristna kollektivet saken gäller utan mig personligen. Sammanhanget med kollektivet är liksom bortkapat. Hela Bergspredikan är maningar som kan förstås även utan kunskap om något som helst sammanhang. Hela denna predikan består av ett antal mer eller mindre fristående maningar riktade till den enskilda människan.

I det ena sammanhanget  läste jag alltså Paulus och blev med ett fint ord ”socialiserad”, i det andra i och med att bibelordet är hämtat från Bergspredikan med bud riktade till enskilda människor, ”individualiserad” för att uttrycka det i kortform. Dessa två aspekter på kristet liv uppfyller just nu mitt inre sinne.

Till detta kommer att mitt kristna jag är förbundet med det liv jag lever tillsammans med såväl troende som otroende. Det ena som det andra är avhängigt av subjektiva intryck. En filosof skulle kunna tala om tankesanningar som förutsättningar för liv, vi kristna talar om tro. Det ena som det andra hör nära samman. Båda sätter liv i tillvaron. Båda handlar om å ena sidan kollektiva förpliktelser å den andra sidan om personligt ansvar.

Mitt studium av Paulus och dennes första brev till korintierna ger mig idéer om det bärande i kristet samliv. Om något har jag genom mitt studium fått klart för mig detta vilar på solid judisk grund. Vi är som kristna utvalda att leva efter förebilder som formats redan under gammaltestamentlig tid.  Utvaldhet är dess motto. Dock utifrån förebilder som sprängts inifrån av Kristushändelsen och Kristushändelsen var för Paulus entydigt  korset och korsets försoning.

Men hur inse konsekvenserna av detta kors? Jag vrider mig i vånda när jag mediterar över korsets betydelse för kristet liv av idag. Det jag kom fram till i går är inte det samma som jag ser idag. Det är som vore det bärande i kristen tro  en ständigt föränderlig storhet.

Mitt i min vånda tvingades jag inför detta bibelstudium växla spår. Jag fick gå från tankar om trons kollektiva kännetecken till dess individuella. Bergspredikans ord om den trånga porten och den smala vägen tvingade mig till detta skifte av fokus.

Och jag märker att jag inte kan säga något generellt om vare sig den trånga porten eller den smala vägen. Jag kan bara vittna vad  den trånga porten och den smala vägen är för mig just nu.

För mig är ”det trånga” och ”det smala” att i alla sammanhang och omutligt hålla mig till det som är uppenbart sant. Det skall inte gå att leda mig in på vägar som det inte finns sakliga skäl för.

Tveksamma intryck utifrån, med mitt språkbruk, tveksamma trosföreställningar, skall inte locka mig ut på vägar jag inte kan stå för. Halvsanningar skall inte få mig att ta parti för något som inte är hållbart.

Dags för mig att efter en dags utflykt återgå från Bergspredikan till studiet av Korintierbrevet. Här hittar jag den försoning som Bergspredikans absoluta krav gjort osynlig.

Bibelstudium den 26 juli 2023

1 På rätt och rättfärdighet vilar din tron nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger, ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige… Psalt 89:15-19

2 Men nu har du stött bort din smorde och förkastat honom i vrede. Du har brutit förbundet med din tjänare, du har trampat hans krona i stoftet…Psalt 89:39 f

3 Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen (Psalt 89:53)

Ovan tre karakteriserande citat från psalm 89 i Psaltaren en psalm framförd i diktens form av Etan, esrachiten. Det första citatet står för visionen, om man så vill psalmisten Etans  trosövertygelse. Det andra för verkligheten, den verklighet som inträffade  när allt denne trott på och erfarit gått i kras. Det tredje, psalmens slutord, en lovsägelse till den Gud som både upphöjer, stöter bort och förkastar.

Överfört på historisk verklighet handlar psalmen om Israels uppgång och fall. Av löftesfolket blev en folkspillra som på 500-talet före Kristus tvingades lämna sitt land och leva i exil.

Också vi kristna tror på  Israel som löftesfolket. Men vi läser Israels öden  utifrån ögon öppnade av Kristus. Och med de ögonen ser vi före allt annat det stora i det lilla. Vi har erfarit hur våra liv ändrar riktning när Kristus får bli den konung som Etan esrachiten kallade Israels helige. Och det går förunderligt lätt för oss att i tro på Jesus stämma in i Etans ord när denne i sin trosvision vittnar om Guds seger över onda makter (Ps 89:10 f) liksom i dennes jubel över hur Gud upprätthåller sin skapelse och sina ordningar. (Ps 89:12-19)

Men det blev inte vare sig som Etan tänkt sig eller vi föreställer oss. För Etan krossades drömmen i den babyloniska fångenskapen, för oss i skeenden som motsäger vår vision av Gud som skapelsens Herre och av Kristus som frälsaren.

För Etan ledde detta till att denne konstaterade; du har stött bort din smorde och förkastat honom. Du Gud har brutit förbundet och trampat din smordes krona i stoftet. Själv ropar jag hellre med Jesus på korset. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

För Etans del ledde Guds straffdom till att denne som ett sista ord ropade ”Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen”. För Jesus att denne i sin gudsövergivenhet ropade ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande.”

Själv gör jag helst som Jesus. Det jag äger av värde har jag ju i honom.