Bibelstudium den 25 okt 2023

5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.(Psalt 68:5 ff)

För mig finns inte Gud i det motsägelsefria, inte i det färdiga, det fullkomnade. Lyckorikets Gud är för mig en avgud. På motsvarande sätt finner jag inte Jesus i idealiseringen av honom, mer i en paradoxal kamp att finna honom. Min tro är inte en trygg hamn, mer en motsägelsefull övertygelse om att jag ändå är på rätt väg.

För mig har tron sin motsvarighet i livet. Livet finns i pulsen mellan det trodda och det sedda, mellan det uppnådda och det ännu ej förverkligade. För mig är det redan uppnådda  lyckoriket en chimär. Jag eftersträvar inte lycka, istället mening och sammanhang.

Därför har jag svårt med de texter ur bibeln i Evangelieboken som jag upplever idylliserande eller apologetiska. Detta har gjort att jag valt att lägga ut den för 20 efter Trefaldighet  föreslagna Psaltarpsalmen (Psalm 68:5-7) i stället för någon av de ordinarie texterna  för denna dag.

 I psalm 68 vittnas om den Gud som också jag vill hylla. Psalmens Gud är de ”faderlösas fader och änkornas beskyddare”. Jag ser för min inre blick hur Jesus med mig hyllar Gud genom att recitera just de orden.

 Men det står också annat i denna till omfånget omfattande psalm. I sin huvuddel  vittnar den om en triumferande Gud som slår ner allt motstånd och går triumferande fram. 

Att psalmen hänvisar till ett festtåg i Jerusalems tempel framgår av innehållet. I psalmen  beskrivs t o m festståget ”Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin”. (Ps 68:26)

Men trots allt är det inte i beskrivningen av detta festtåg  jag hittar psalmens puls. Den finner jag i det som motsäger psalmens jubel. Allt är ju trots allt inte seger och triumf i den värld som är vår. Inte ens Gud tycks ständigt gå triumferande fram. När detta t o m  noteras i psalmens lovsång blir den av mig försedd med en äkthetsstämpel som den annars inte skulle äga.

I två vädjanden framgår detta motsägelsefulla. Dels sker det i en formulering som jag begriper,

 Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss. (Ps 69:29)

dels i en som jag och med mig t o m bibelforskarna inte fullt ut förstår. Där läser jag:

  Kväv odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar…Skingra de folk som vill krig! (Psalm 69:31)

Allt är alltså inte så fullkomnat  som det verkar. Tron på den suveräne allhärskaren motsägs av verklighet som också har annat att förtälja.

Så är det i denna motsägelsefulla värld. Trons jubel motsägs av verklighetens vittnesbörd. Det är trons villkor. Bekräftas inte detta av apostlen Paulus som i sitt andra brev till korinthierna mitt i all sin trosvisshet ändå konstaterar; I denna värld lever vi i tro inte i åskådning ( 2 Kor 5:7) 

Bibelstudium den 18 okt 2023 

Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.« 

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!« Markus 2:1-12

Jag koncentrerar mig på den första delen av texten ovan. För tydlighetens skull är den delen återgiven i spärrad form.  Jag begränsar mig till denna första del därför att jag då ges tillfälle att visa vad tron på Jesus betyder för mig liksom hur jag uppfattar fenomenet tro för andra.  Bibelstudiet idag har alltså formen av ett vittnesbörd. 

Denna text återfinns i alla synoptiska evangelier (Matteus, Markus och Lukas). Alla tre är entydiga i att det var att tron hos de fyra män som bar den lame till Jesus som gjorde att Jesus förlät den lames synder och därefter botade honom.  Här ges  alltså ett exempel på ställföreträdande tro, uttryckt i ställföreträdande handling.

Och jag tänker att det nog är på handlingen det fortfarande hänger.  Vidare påminns  jag om hur känsligt det är  göra gott och samtidigt försöka förmå någon att tro. Det är lätt gjort att man försöker tvinga på någon det denne inte frågat efter. Detta dessutom på ett försåtligt sätt eftersom tvånget är förbundet med en handling som är präglad av omsorg och omtanke.

För mig måste alltid handlingen äga företräde. Kristen tro är en handlingens religion. Men i vilket mening skapar den också tro ? När blir min handling lik de fyra männens som bar den lame mannen till Jesus så att denne blev både förlåten och helad?

Som jag ser det först när jag lämnat den jag gjort gott mot  i fred. Det blir direkt fel om jag försöker pådyvla henne min tro. En människa äger själv både sin tro och sin otro. Min uppgift är  begränsad till att försöka bereda väg för tron, i bästa fall vara en trons förelöpare i  Johannes döparens efterföljd.

Det blir i så fall en Johannes döparen men nu i ny gestalt. Jag domderar inte som denne, jag varken varnar eller hotar. Vad jag däremot gör är att försöka vara en ögonöppnare. Detta genom att påvisa att allt mänskligt liv förutsätter tro. Tron är en oundviklig del av det liv som ständigt väller över oss från det första andetaget till det sista. Alternativet är inte tro eller otro. Frågan är inte om jag tror utan på vad.

Det är här Jesus kommer in. I min erfarenhet träder denne Jesus inte in som undergöraren. Jesus blir levande för mig vid försoningens kors. Det är denne försoningens Jesus jag är satt att visa på. Det var alltså inte enbart slumpen som gjorde att jag i dag styckade en enhetlig text och koncentrerade mig på den inledande delen där Jesus förlät den lames synd. Det är om denne förlåtelsens Jesus jag kan tala med frimodighet. Undrens Jesus överlåter jag åt andra att vittna om. 

Bibelstudium den 11 okt 2023

Nästan alla särar på tro och verklighet. Tron är en sak, verkligheten en annan. Så gör inte jag. För mig är tron kopplad till verkligheten. Tron är i sin grundläggande form en reaktion på ett ofrånkomligt faktum, att jag är delaktig i undret över alla under, livet. Att tro är så förstådd ett medvetet ja till livet

Vi människor är vad jag vet, de enda varelserna på jorden som fått förmåga att tro, d v s att säga ja till livet som under och förhålla oss utifrån detta ja.  Vi kan inom vissa gränser dessutom i viss mån styra våra liv utifrån vår tro. Däri skiljer vi oss från djuren som jag föreställer mig i högre grad är styrda av sina instinkter.

Till tron hör för mig ”trossprånget”. Trossprånget innebär att jag relaterar mig till livets under, för mig i första han att  av det blir ett du, att av faktum blir angelägenhet.

För min står jag inför  detta trossprång dagligen. Det sker alldeles tydligt  när jag stiger över tröskeln till min hustrus demensboende. Där heter livets representanter sjukvårdsbiträden och undersköterskor. Det vore en katastrof om jag i den miljön inte kunde skilja Sevdie från Chris och behandlade Homeira som vore hon Fartun eller såg på Mortaza från Afghanistan som vore han uppvuxen i Kumla. Det vore att ta livets representanter för självklara. Det vore ett svek mot min tro.

Men vad har detta med bibel och bibelstudium att göra. Mycket faktiskt. Det som gäller i det lilla har sin motsvarighet också i det stora. Inför de välgärningar som dagligen kommer mig till del duger det inte att nöja sig med att konstatera. Livet måste i ett trossprång få bli till ett du som för psalmisten när denne bekände

10Du Gud tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik.Guds flod är full av vatten.Du får säden att växa, du sörjer för jorden. 11Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer. 12Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar. 13Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. 14Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Psalm 65:10-14

Och hur förhålla sig när denna lovsång inte svarar mot verkligheten? Detta när  naturen gör uppror och blir till en plats där naturkatastrofer blint raderar ut liv. Nu duger inte att sjunga lovsång till livets Gud som dagligen föder oss. Nu förflyttas mitt ja till livet till ett ja till korset.   Nu ser jag bakom Kristus på korset en Gud som är Herre också över det onda och kan vända katastrof till seger.

Bibelstudium den 4 okt 2023

Jakobs dröm i Betel

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 1 Mos 28:10-14

För mig är inte frågan om änglar finns. De måste finnas. Livet kräver det. Tvivlar vi på änglarna, dessa Guds budbärare i såväl dåtid som i nutid, får vi skapa dem. Och det har vi också gjort. Vi höjer upp vissa till änglastatus därför att själva livet kräver det. Änglarna av idag heter idoler, förebilder eller t o m fantasifoster, alla finns eller har funnits för livets skull, det goda livets eller det onda. Bilden av ängeln må vara falsk, den falska som den riktiga ger livet mening eller kanske hellre inriktning. Så i bibeln som i nutiden.

Dagens text handlar om Jakob, en av det israelitiska folkets anfäder. Denne var på väg till Paddan Aram för att finna sig en hustru. I Betel hade han sin dröm om änglastegen och Guds änglar som gick upp och ned på den.

Om inte hela texten är en myt vars syfte är att påverka oss inte Jakob, förmodar jag att Jakobs änglasyn var bland det som formade både dennes fortsatta liv och gudstro. Så är det nämligen med våra änglasyner, vare sig dessa rör världsliga ting eller andliga. De påverkar oss på djupet. Först i demensens yttersta mörker suddas de viktigaste änglasynerna bort.

Av detta mitt sätt att se följer inte att jag är okritisk till våra änglar.  Alltför ofta präglas vi av änglasyner som leder åt fel håll. Hela kulturer kan gå under därför att falska änglasyner präglat människors sinnen. Och då menar jag inte enbart änglasyner utan förankring till den bibliska föreställningsvärlden utan även dem som har sin plats i bibeln. Jakobs dröm i Betel är ett exempel på en änglasyn som fört såväl gott som ont med sig.

Läser ni hela texten ovan märker ni att texten har två delar. Dels handlar den om änglarna som vandrade upp och ner på änglastegen (trappan), dels om de löften som gavs den blivande patriarken Jakob i samband med detta. Jakob och hans efterkommande utlovas av Herren både land och välde. Israels barn skall bli ”som stoftkornen på jorden”, ett välsignat folk, välsignat mer än andra.

Om jag ställer mig undrande till detta löfte betyder det inte så mycket. Men om Jesus gör det desto mer. När Jesus framträdde togs inte löftet tillbaka, men det vreds om och gavs ny riktning. Hela Jesu liv var nämligen en riktningsgivare där målet inte var makt och styrka utan tjänande. Jesus talar aldrig om storriket Israel, desto mer om Guds herravälde i människors hjärtan. Israel var inte kallat till att stå över andra folk, dess herradöme bestod i  tjänande.

Av detta lär åtminstone jag att vi skall ställa oss kritiska till våra änglasyner, d v s till de visioner som bär upp vår livshållning. Över änglarna finns för mig en Kristus som kan påverka t o m vårt inres allra heligaste föreställningar.

Bibelstudium den 27 sept 2023

Den drabbade Job ropar till Gud

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig men blott för en tid…Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du har skapat… (Job 14: 13 och 15)

Ovan några ord som speglar den drabbade Jobs innersta. Job ville en mänsklig Gud, en Gud som längtade efter de människor han skapat. Vad han erfarit var en vredgad Gud som drabbade rättfärdiga som orättfärdiga, en Gud som tände liv men som också för evigt raderade ut det han skapat.

Denne Job finns i mitt inre. Jag delar både dennes längtan och hans förtvivlan.

Men i mig finns också annat. Också jag är indragen i det nu där begreppet Gud svarar mot tillvarons själva urunder som är varat/livet och existensen. Denne varats Gud kräver ingen tillbedjan, inga försök att närma sig honom, inga bönerop. Varat tillber man inte, varat förhåller man sig till. Och jag vet med en miljörörelse som i dessa tider dagligen gör sig påmind när jag tänker i dessa banor hur jag skall förhålla mig till till denne varats Gud.

Som om detta inte var nog är jag som bekännande kristen även indragen i en livsrörelse som 

inte nöjer sig med att förstå Gud som varat. Vi talar om Gud som en kärlekens Gud. När tron på denne Gud hotas av en krass verklighet, träder ständigt Jesus upp till dennes försvar. Och när tron trots det krossas blir Gud i min föreställningsvärld ett med honom som dog på korset för vår skull.

Dessa skilda gudsbilder ryms alltså i mitt inre och jag varken kan eller vill  göra mig fri från någon av dem. De speglar nämligen en verklighet som jag som människa och kristen varken kan eller vill göra mig fri från.

Hur rimmar då detta med talet om en enda Gud och en enda sanning? Hur går det ihop med talet om de två vägarna, livets väg och fördärvets väg? Eller med Jesu ord; den som inte är med mig är emot mig (Matteus 12:30 a)

Mitt svar kommer ur mitt samvetes innersta: som om Gud skulle tvinga mig bort från det som jag upplever som sant. Sant är ju att Gud tycks stå vid sidan utan att ingripa när det onda drabbar, sant är att Gud är naturens och tillvarons Gud, sant är att Jesus, gudsuppenbararen, blottade kärlekens väsen.

Allt detta sanningar som jag inte kommer ifrån och inte heller varken har rätt eller möjlighet att vända ryggen.  Jag får inte låtsas att  det för mig uppenbara inte existerade därför att den ena inte går ihop med det andra. Jag kan f a inte förneka att Jesus äger mitt hjärta.

Bibelstudium den 20 sept 2023

…att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:12 f)

I parallelltexten till detta bibelstudium, ni hittar den under rubriken Tvivla inte utan tro, sa Jesus till Tomas (Med mina glasögon 8), tar jag upp det konstruktiva tvivlet. Detta tvivel har en pendang, vikten av ett sammanhållet centrum. Saknas detta centrum lönar det sig inte att tvivla, om så detta tvivel är konstruktivt. När den inre sammanhållande kärnan saknas, faller ändå allt i slutändan isär.

Paulus var säkert inte Guds bästa barn. I sina tidiga brev avslöjar han en självmedvetenhet som gjorde att han inte alltid var varken rolig eller lätt att tas med. Men ingen kan ta ifrån honom att att hans liv bars upp av ett allt överskuggande centrum.  Detta centrum var Kristus, Kristus på korset, Kristus försonaren.

Utifrån detta centrum relaterade han sig till sin omgivning och utifrån detta centrum hämtade han sin kraft.

Jag vill att det skall vara likadant med mig. För mig gäller inte som för Paulus att finna vägar både i överflöd och brist. Jag och min generation, som är födda och uppvuxna i Sverige, vet inte vad det innebär att leva i brist. Vad vi däremot vet är att tvingas handskas med tvivel. Vi lever i en explosion av tvivel närd av tankefrihet, ökad kunskap och vidgade vyer.

Om Paulus ovan vittnar om att han klarade av både överflöd och brist, kan jag vittna om att jag klarar av alla dessa tvivel som hopar sig över mig. Inte så att jag slipper undan dem, inte heller så att jag kan negligera dem, men att jag klarar av dem.

Under senare år har detta tvivel fått sitt centrum i de människoöden  som för mig samlar upp allt ont i en enda punkt. Jag tänker på de av mina vänner som lever sina liv i omsorg om andra, men där allt vad de gör och tänker slås sönder av vanföreställningar som inte bara trasar sönder deras egna liv utan också hotar andras. Det är som styrdes de av en avgud, en demiurg, en lägre ond skapargud, som river sönder istället för att hålla samman och bygga upp.

Allt mitt tvivel på en god Gud samlas upp i detta enda. Det myckna andra som en upplyst omgivning genererar och som hotar tron på mening och i slutändan tron på Gud, bleknar inför detta enda.

Inför det onda som vanföreställningar skapar biter för mig inget annat än tron på honom som skapade en försoning av oemotståndlig kraft.

Bibelstudium den 13 sept 2023

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

2Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

3Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

5Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

6Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

7ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

8Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

10I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

11Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Psalm 95 I Psaltaren

Psalmen har som mellanrummet ovan visar två delar. Först lägger jag ut den första delen, sen den andra.

Den första delens lovsång får mig att tänka mig tro som jubel och tacksamhet, otro som isolering och blindhet. Att tro är att jubla över  livets under, ytterst också över att livet förutsätter en livgivare, otro att visserligen se och registrera men inte reagera. Så tänkt blir blir tro mer en hållning än en åskådning.

När jag tänker mig tron som hållning möter jag såväl tro som otro i alla de sammanhang. Jag ser tro där andra anar otro och jag ser otro bland dem med oklanderlig trosbekännelse. Gränserna mellan de båda grupperna har för mig upphört att äga absolut värde.

Med synen på tron som hållning är jag inte längre fixerad vid det traditionella talet om sekularisering. Jag fastnar inte vid siffror som visar att vi i vårt land  tillhör jordens mest sekulariserade region. Detta utifrån att tron här inte tar sig traditionella uttryck, inte låter sig mätas i mått som mer handlar om tro på än tro i egentlig mening. Jag vet nämligen att delaktighet i och känsla för det heliga är något utöver formell bekännelse.

Trots det  tillhör jag dem som inte låtit sig nöjas. Jag vill något utöver att jubla  över livets under. För mig gäller kristen trosbekännelse, närmare bestämt kristen trosbekännelse på gammaltestamentlig grund. Och till den grunden hör att läsa hela psalm 95, inte enbart den första delen som har adress till oss alla, utan också den andra delen. Den handlar  om Israels barn som under ökenvandringen vid Meriva höll på att törsta ihjäl och därför förtvivlade om Guds omsorg. Parallellen till eget tvivel är uppenbar. 

Närmast dagligen stöter jag och de som tror som jag på det som talar mot vår tro. Den Gud vi tror på handlar inte som vi förväntat oss. Den Kristus som vi hänger oss åt motsvarar vid närmare betraktande inte vår bild av honom. Inte minst jag som dagligen borrar mig in i helig text kan vittna om detta.

Ändå finns jag bland dem för vilka tron utöver livshållning också innebär bekännelse till Kristus. Ni som aktivt följer mig i mina bibelstudier kanske förstår varför. Något av en självbekännelse som rör detta återfinner ni för övrigt  i 37 23 Med Kristus som utgångspunkt som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium den 6 sept 2023

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-3

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Rom 12:16-18

Ovan två bibelcitat från kap 12 Romarbrevet. De belyser vad det står för att vara kristen. Att vara kristen förutsätter för det första att ha blivit utvald. Här skiner denna utvaldhet igenom  i orden att ”inte anpassa sig efter denna världen”.  För det andra kännetecknar det en kristen  att inte skilja på folk. Alla skall behandlas lika.

Var man befinner sig i Nya testamentet samma sak. Tron vilar i utvaldhet och tar sig uttryck i omsorg om alla.

Utvaldheten har sina rötter i Gamla testamentet. Israels folk beskrivs som utvalt före alla andra folk. Hela Gamla testamentet är genomsyrat av den tanken. Det är för den delen också Nya testamentet. Det är en utvaldhet som inte vilar i att Israel utmärkt sig före andra. Gud har av någon anledning, okänt vilken, fattat speciellt tycke förIsrael och gjort det till sitt egendomsfolk. Dock är gåvan villkorad. Utvaldheten skall tas emot som en gåva inte som en rättighet. Blir den en rättighet förvandlas den till förbannelse. Den blir till en förbannelse för såväl utvalda som andra.

Denna utvaldhet  klär Paulus  i offerterminologi i Rom 12:1-3. De kristna i Rom skall som utvalda vara beredda på offer. Därtill hör också att hålla distans till alla icke utvalda, d v s till dem som står utanför den kristna gemenskapen. Att anpassa sig ses som något ont. Det hindrar den andliga lyhördheten hävdar han (Rom 12:3).

Varför, ropar det inom mig, varför denna avgränsning, varför denna omotiverade gåva till vissa, icke till andra? Paulus dröjer inte med svaret; därför att de ringa behöver det, därför att ödmjukheten kräver det, därför att rättvisan förutsätter det, därför att generositeten kräver det, därför att freden förutsätter det (Rom 12:16-18).

Det är mycket att grunna på inför detta. För egen del går gärna tankarna till väl utrustade människor i relation till andra. Tar de välutrustade emot sina gåvor på rätt sätt blir de till nytta för alla. Stoltserar de med dem och utnyttjar dem till egen fördel blir av det goda de fått till något ont.

Bibelstudium den 30 aug 2023

Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.(Gal 5:4-6)

Ovan för mig ett kärnord där allt innehålls i få ord. Här påminns jag om att lag, om än så nödvändig, måste bottna i en tro som tar sig uttryck i kärlek. I fortsättningen ett försök till aktuell tillämpning. Mitt fokus är de aktuella koranbränningarna.

Lag får i detta sammanhang stå för en av den västliga modernitetens grundlagar, den om mänskliga rättigheter. Tillämpad på koranbränningarna säger den i min tolkning; du får kränka saken men inte personen. Med andra ord får du spotta på det heliga, men inte på dem som håller något för heligt. Tron är alltså fri men människans värde och värdighet är skyddad.

För mig är det en rimlig tolkning av bibelordet ovan som förutsätter att lagen visserligen är nödvändig, t o m helig, men inte tillräcklig. För att den skall komma till sin rätt behöver den vara grundad i kärlek, Kristi kärlek.

Det betyder att jag har all rätt i världen att gå hårt åt föreställningar som jag menar inte hålla måttet. Detta utan inskränkning, religiösa som andra.

För min del drar jag ingen skarp gräns mellan religiösa föreställningar och andra tankemönster. Vi lever här i det sekulariserade väst i den föreställningen att vi trängt undan alla religiösa föreställningar och förpassat dem till privatlivet. Det finns ingen osanning som är större än denna. Vi kan inte leva utan metafysiska trosföreställningar. Eliminerar vi vissa kommer andra i dess ställe. 

Insikten i detta har för mig blivit så viktig att gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritiskt granska den föreställningsvärld som vi i vår enfald tror vara en tjänare under vetandet. I den meningen ser jag det som min uppgift att avslöja trosbetingade trosföreställningar, analysera dem, kritisera dem och när så är motiverat, lovprisa dem.

 Hade jag mera grundläggande insikter i Koranen och därtill mer kännedom om muslimsk mentalitet, skulle denna kritik också kunna gälla Islam. Nu inskränks min kritik till svensk mentalitet vars kännetecken enligt min mening är dess oförmåga att inse trons nödvändighet. F a ser man inte det nödvändiga samspelet mellan tro och vetande, ett samspel som fungerar vare sig man inser det eller inte.

För egen del är jag alltså inte frestad att bränna några Koraner. Jag gisslar hellre det svenska politiker och makthavare står för. Men jag är noga med att inte spotta på dem. Det måste vara skillnad mellan sak och person.

Men min tillämpning på de aktuella koranbränningarna är klar. Kritisera gärna Islam, men låt bli att spotta på muslimer. Med andra ord; förbjud allt vad Koranbränningar heter.

Bibelstudium den 23 aug 2023

Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder. (Jakobs brev 1:17 ff)

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. (Jakobs brev 1:22)

En tumregel när du läser Jakobs brev; ta fasta på det allmänmänskliga, inse att det Jakob skriver står på allmänmänsklig grund. Utifrån detta allmänmänskliga skall det för brevet speciella läsas.

För det allmänmänskliga i textutsnitten ovan står att allt vi äger och har ytterst är en gåva. Vi tar oss inte livet, tar oss inte våra förutsättningar, tar oss inte de yttre omständigheter vi råkat hamna i.  Ytterst är allt en gåva. En gåva på gott och ont kan man tycka, men ändå en gåva som vi är satta att ta vara på.

Det speciella är att gåvans givare specificeras. ”Himlaljusens fader” den fullkomlige, den för oss obegriplige är givaren, menar Jakob, utifrån sin alldeles speciella position. Mycket talar för att denne Jakob var Jesu bror.

Utan denna anknytning, ja utan anknytning över huvud taget till den kristna trostraditionen, ser  den ”djuptänkte” själva livet som tillvarons urunder, ett urunder som inte låter sig förnekas. Och livet tar vi oss inte det ges oss, det ges både natur, djur och människor.

Till det speciella hör framför allt att Jakob, som talar till sina kristna medsyskon i hela den då kända världen, förutsätter att dessa fått del något nytt, något unikt, sanningens ord.

Vad detta sanningens ord står för är outtalat, förmodat, i sammanhanget självklart. Detta självklara är för mig Kristus. Vad annars än sanningens ord var det denne både förkroppsligade och uttalade.

Om detta sanningens ords konsekvenser är Jakob desto mera tydlig. Det är inga konstigheter han räknar upp när han exemplifierar vad ordets görare står för. Det handlar, för att ta det viktigaste, om hur rik skall förhålla sig till fattig, om att ord ovillkorligen hör samman med handling, om att styra sin tunga  och att inte vara övermodig. 

Tron på Jesus är alltså det det speciella, egenartade, konsekvenserna av tron däremot så allmängiltiga  att man inte behöver vara kristen för att ställa sig bakom dem.

Det innebär alltså inga konstigheter att leva som en kristen för den som tror som Jakob. Det mesta är självklart.

Ändå är det svårt att få till det. Så svårt att det kräver förankring i djupare skikt i vårt inre för att vi skall bli det vi är menade till. Vi behöver bli förankrade i sanningens ord, sade Jakob och med honom en hel kristenhet. Det betyder en Jesus som tagit sin plats ända nere i hjärteroten.