Bibelstudium den 27 aug 2025

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. 16Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. 17Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. 18Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt 18:15-18)

Jag ser jesusordet ovan som ett sammanhållet helt,  bevarat och bearbetat av en specifik grupp kristna. Att orden enbart förekommer i Matteusevangeliet tyder på det. Dessutom anar man en bakomliggande bearbetning. Det är som vore den kristna församlingen en verklighet redan innan den formerats.

Som jag ser Matteusevangeliet i sin helhet består evangeliet av rader av sådana bearbetade bibelord fogade till varandra i en ordning som till viss del är specifik för Matteusevangeliet men i långa stycken också känns igen från Markus- och Lukasevangeliet. I vilken ordning sedan allt i verkligheten skedde vet vi inte mer än i stora drag. Vad vi däremot menar oss veta är att Jesusorden i evangelierna visserligen är redigerade men ändå på ett trovärdigt sätt speglar det  Jesus sade och gjorde. Vad Jesus sade exploderar i själva verket av mening, det kan jag vittna om, en mening som bibeltraditionernas redigeringar inte  kan rubba.

Nu alltså dags att komma till sak.  Och saken är för det första den kunskap om de första kristna församlingarna som vi här får del av. Att det i dessa gemenskaper var hårda tag kan inte undgå någon som inte blundar för vad texten säger.. Höll en kristen broder inte måttet, gjorde han det som inte får göras, inleddes en process mot honom som i värsta fall ledde till att denne kristna broder uteslöts ut församlingen.

Varför denna hårdhet, när det i grannskapet (Matt 18:21 f) talas om förlåtelse, inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

Men förlåtelse är en sak, att hålla fast vid sin orättfärdighet en annan. En kristen församling som redan i sitt utgångsskede strax efter kors och uppståndelse kännetecknas av dubbelhet och falskhet hade varit en katastrof. Det blir ingen världsvid kyrka, inget evangelium för alla, om inte hela församlingen hade stått på evangeliets sida. Så i en välvillig tolkning av evangeliets ord.

Jag minns hur det var i en av de radikala frikyrkorna i min hemstad. Där hade man läst texten ovan efter bokstaven. Moraliska överträdelser ledde där till att de felande kastades ut och bildlikt talat betraktades  som ”hedningar och tullindrivare”.

Det är  bara så att det är skillnad mellan den första församlingens då och den radikala friförsamlingens nu. Då i utgångsläget ledde uteslutningen förhoppningsvis till fortsatt kraftsamling, nu i sekulariseringens tidevarv till att felande blev än mera vilsna. Här hade förlåtelse och upprättelse varit en bättre medicin.

Sen till något trots allt allvarligare. Där står det om de första kristna: Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

Jag hisnar när jag läser de orden. Vilket ansvar ligger inte på mig som kristen och vilken makt. Men framför allt förstår jag att det endast är ”i Kristus” som dessa ord gäller. Och i Kristus i så kvalificerad mening befinner jag mig inte trots att jag varit både kyrkoherde och kontraktsprost. Lösa har jag visserligen förmått ett antal benådade gånger. Men att binda har jag inte förmått ens en sekund av mitt liv. Med det inte sagt att jag skulle sakna kärlek till min frälsare. 

Bibelstudium den 20 aug 2025

20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – 21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. 23Se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4:20-24

Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.

Dessa ord är textens kärna. På dem bygger Efesierbrevets författare sitt tilltal. Det är på Kristus det hänger, den Kristus som också heter Jesus. Det är budskapet kort och gott.

Men inte för mig. Jag läser efter bokstaven och gör skillnad mellan Jesus och Kristus. För mig är Jesus mannen bakom berättelserna om honom, den historiske Jesus om man så vill. Och Kristus, trons Jesus, den”himlafarne”.

Jag gör den skillnaden därför att jag behöver det. Jag behöver det för min inre människas skull. Det är således inte något jag briljerar med för att visa mig lärd när jag försöker tränga bakom evangeliernas Jesus för att finna den historiske Jesus, mannen bakom berättelserna om honom.

Jag behöver det för att bli det Efesierbrevets författare vill att jag skall vara, en helgad människa, en människa som tron bibit sig fast i. Är det något jag vill är det att bli kvitt förställd religiositet, som gör anspråk på att vara något som det inte är.

Vad har jag då funnit bakom de kaskader av berättelser om undergöraren Jesus, där evangelisterna överträffar varandra i att försöka visa att Jesus är just Kristus, den av Gud utvalde, hans smorde, Messias, Kristus.

Och nog låter jag mig påverkas. Förvisso gjorde Jesus under, men det var långt ifrån det enda som upptog hans tid. Men nog stärks jag i min övertygelse att evangelisternas skildringar är trosdokument i syfte att påverka en tvivlande allmänhet att Jesus är den som har framtiden för sig, Guds framtid.

Men hem kommer jag inte förrän jag riktar blick och sinne på korset där Jesus i utblottad ropar ut sin nöd, min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Kan ett misslyckande uttryckas tydligare. Kan inre katastrof bli mer uppenbar? Kan livets intighet demonstreras mera förbehållslöst?

Men det slutar inte där. Det sista var inte övergivenhet utan förtröstan. Jesu sista ord lyder, och jag sätter min förtröstan på att det verkligen var så, I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.

På dessa ord vilar min tro på Jesu gudomlighet, ja hela min förtröstan på min tros föremål. I den övergivne ser jag Guds son.

Jag har också märkt att det är först där i trons utblottning som jag rörs i mitt inre så att jag växer till inombords, helgas för att uttrycka mig med kristen vokabulär.

Därmed har jag redovisat varför jag inte gör som Efesierbrevets författare, låter Jesus och Kristus bli synonymer.  Jag behöver Jesus för att kunna tro på Kristus. 

 Bibelstudium den 13 aug 2025

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, 13och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. 14Den vars byggnad består skall få lön. 15Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 1 Kor 3:10-15

Låt mig säga det så enkelt som det någonsin går. Tio Guds bud som sammanfattning av allt vad gudomliga krav heter  blev i Paulus revolutionerande trostolkning uppfyllda. Detta i ett enda nu på Golgata kulle och vid den tomma graven. Från påskdagens morgon och framåt ändrade bibelns alla religiösa regelverk karaktär för Jesu lärjungar. De var inte längre krav utan möjlighet. När buden i alla dess skilda variationer basunerades ut från predikstolar eller i lagsamlingar lade de inte bördor på de troendes axlar. I stället liknade de lockrop eller anvisningar som manade till självklar efterföljelse.

Förvisso kunde dessa lockrop och dessa anvisningar se lite olika ut. Detta gjorde ingen avgörande skillnad. Paulus hade sina anvisningar, andra kristna lärare sina, lär oss texten ovan. Så var det och så har det fortsatt. Men grunden är densamma. Guds alla krav sammanfattades och fick sin uppfyllelse vid korset och vid den tomma graven. Från den första påskdagen och framåt gäller för oss kristna att av lag  blivit evangelium, av krav blivit lockrop.

Det som skedde vid korset gällde nämligen inte enbart de första kristna utan alla till  Jesus överlåtna. Och skulle det nu vara något fel med Paulus och övriga kristna lärares anvisningar och pålagor skulle en dag ”elden”, dock icke helvetets eld, avgöra vad som höll måttet och vad som visade sig mindre värt.

Med dessa ord har jag sammanfattat Paulus revolutionerande trostolkning. Men därmed får jag inte sätta punkt. Det fick för den delen inte heller den kristna församlingen på Paulus tid. Inte så att kors och uppståndelse upphörde att verka. Med oförminskad kraft skapade korset då och fortfarande en laguppfyllelse som gör att av lag blir till lockrop och av lockropen till evangelium. Problemet ligger hos oss som visserligen kallar oss kristna men inte förmår ta emot det som är oss givet. Och när man inte gör det är det som om allt vore ogjort. Lagen blir åter krav och med kraven kommer frestelsen att söka komma runt lagen och finna egna utvägar

Vad göra då? Ett enda gäller och det är omtag. För lutheranernas del blev det så många omtag att man i denna kristna kristendomstyp  talar om daglig omvändelse. Men där kristen tro djupnat i en genomgripande omvändelse kommer behovet av omtag först så småningom. Men det kommer och det med full kraft. Och om vi då handlar som om inget hänt blir av kristen tro vana och av vana en kristendomsförståelse som är av den kvalitén att det vore bättre att vara den förutan.

Bibelstudium den 6 aug 2025

Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. 2 Kor 3:9

Paulusorden ovan centrala. ”Domens tjänst”  står för ett liv på den judiska fromhetens grund där Mose lag bildar grund. ”Rättfärdighetens tjänst” däremot på ett liv som hade den av Jesus fullbordade lagen som sin förutsättning. Med Anden sveps man med i det nya livet liksom av bara farten.

Denna Paulus förkunnelse blev kyrkans lära, däremot inte dess praxis. Därtill kändes den för svår att tillämpa. Så då som nu.

Nu och för mig är visserligen domens tjänst inte exakt detsamma som den var på Paulus tid. Mycket har blivit förskjutet i vår upplysta tid. Rätt och fel är inte det samma då som nu. Tiden och omständigheterna har obönhörligt satt sina spår på såväl mitt som andra tänkande.

Men i princip består den. ”Domens tjänst” bygger fortfarande på laglydnad. Samhället bryts sönder om inte en majoritet av medborgarna följer givna lagar. ”Rättfärdighetens tjänst” består för den delen också. Politiska ledare liksom för den också andliga som känner av rörelserna i tiden kan få människor att tänka och handla som de aldrig tidigare vare sig tänkt sig eller velat.

Men därmed inte sagt att dessa ledare svepts med av det andliga liv som Paulus avser när denne talar om rättfärdighetens tjänst. Jag förutsätter inte heller att detta är fallet med kyrkliga förnyare. Även dessa gäller att deras insats är ”delvis och till dels”.

För mig är frågan om domens och rättfärdighetens tjänstnågot som berör min verklighet här och nu

Jag travar på i min laglydnad som med hög ålder mest består i att jag följer mina rutiner. Jag besöker min dementa hustru varje dag, jag håller kontakt med ett antal människor som behöver mitt stöd, jag studerar systematiskt, äter med regelbundenhet och försöker hålla ordning på min sömn och går till kyrkan varje söndag. Allt under påverkan av den judiskt kristna fromhet som bildar grundlag för mitt liv. Detta är för mig ”domens tjänst”

Rättfärdighetens tjänst innebär att inombords översköljas av vissheten att dessa mina rutiner trots allt inte är allt här i livet. Allt är däremot att översköljas av vissheten att alla mina rutiner vilar i att Jesus redan gjort allt som behöver göras. Rutinerna bär mig visserligen men de är burna av en som bär dem.

Bibelstudium den 30 juli 2025

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

I bibeltexten ovan de tre första evangelierna (Matteus, Markus, Lukas) i sitt nötskal. Tidsfärg och budskap sammansmälta till ett i en kort sammanhållen enhet, i ett s k logion.

Problemet är att logiet för en modern människa spretar. Å ena sidan får vi del av  en allmängiltig sanning, den att ta sitt kors på sig och om det visar sig nödvändigt vara  beredd att dö för Jesus. Å den andra förkunnas att avgörelsens ögonblick är nu. Nu, d v s under lärjungarnas livstid skall Guds rike upprättas.

När jag var ung skymde det ena det andra. Det enda som då upptog mina tankar  var att Jesus uppenbarligen tagit miste. Han trodde uppenbarligen att Guds rike skulle upprättas där och då. Men så blev ju inte fallet.

Jag minns att min kristendomslärare lät mig ana att evangelierna var historiska dokument, färgade av sin tids förväntningar. Det låg i tiden att tro på tidens snara slut. Mina frikyrkliga auktoriteter däremot försökte komma runt problemet genom att tala om dödens tidsålder och att denna inte skulle ta slut innan Guds rike upprättades.

Det som då var ett problem är det inte nu längre. Jag inser med hela min varelse att evangelierna är historiska dokument och som sådana speglar sin tids tänkande.  Och som historiska dokument skall de också bedömas. Det tillhör bibelns mänskliga sida. Även Jesus var indragen i tidens förväntningar. Han var i långa stycken en profet som så många andra. 

Men det finns också en annan sida. Och den kommer till uttryck i de odödliga orden om att den som mister sitt liv för Jesu skull skall finna det. De orden bekänner jag mig till. Min yttersta förankring har jag i detta enda att det är värt att om så offra livet för Jesu skull, ja t o m att den inställningen är själva förutsättningen för mitt liv som kristen.

För mig står det klart att Jesus å ena sidan var en profet, om inte i tidens stil, men ändå en profet påverkad av sin tids sätt att se och handla. Å den andra att han i sina möten ägde en osviklig blick för gudomlig sanning. Och till den sanningen hörde beredskapen att offra livet för det som är mer värt än t o m det egna livet.

Denna sanning lever jag för inte därför att jag tror på en oövervinnlig Jesus som kunde och visst allt. Men för att sammanfatta min tro i en ögonblicksbild  tror jag på den Jesus som i dödsögonblicket  lämnade sitt liv i Guds händer.

Denna Jesus, eller de evangelister som färgat bilden av honom, må ha tagit fel om tiden för Guds rikes ankomst. Det tillhör Jesu mänskliga sida att göra detta. Men när Jesus i sin känsla av att vara övergiven av Gud, ändå i dödsögonblicket överlämnade sitt liv i Guds händer, blottades för mig hans gudom. Det är ytterst den Jesus jag tror på.

Bibelstudium den 23 juli 2025

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.1 Pet 2:9 f

Hela den gammaltestamentliga ideologin är ovan i all sin mäktighet sammanfattad i två versar. Skall man gå ändå längre i ordknapphet är allt inneslutet  i orden ni är ett utvalt släkte.

Detta i ett brev som påstås vara skrivet av aposteln Petrus men sannolikt är en produkt framtagen av någon av dennes efterföljare. Avsaknaden av autentisk  färg i framställningen gör denna min förmodan trolig.

Vad som däremot är autentiskt är greppet. Den presumtive Petrus vet vad han talar om. Han vet att han talar i Jesu efterföljd som i sin tur lyft fram det bärande i det gammaltestamentliga budskapet.

Och till det budskapet hör vår höghet som Jesu lärjungar. Högre än oss kommer ingen. Vi är utvalda att vara Guds eget folk, hans utvalda.

Men till detta hör ovillkorligen ett villkor, som Jesu lärjungar tillhör vi visserligen det absoluta toppskiktet inför Gud, men samtidigt är vi allas tjänare.

Detta är således vårt kristna signum, vi står över alla samtidigt som vi är allas tjänare.

Detta ett signum som samtidigt gör oss oövervinnerliga. Det är först när vi tappat taget om denna samtidiga höghet och underordning som vi förlorat vår Kristusidentitet, vår delaktighet i den sanna kyrkan, vårt kristna liv eller vad vi nu skall kalla vårt förbund med vår frälsare.

Det må alltså vara hur som helst med författarskapet till första Petrusbrevet. Brevets sanna signum heter inte författarskap utan innehåll. Brevet skall om det är äkta bestå av en förening av höghet och tjänande, av självförtroende och villighet att underordna sig. Som sådant håller brevet måttet, det är ett sant Kristusbrev.

Men nu är det oss sena tiders kristna det gäller. Vad oss  beträffar har vi fått högheten fritt och för intet. Ingen kan förtjäna epiteten ” kung, präst eller heligt folk”, likväl är vi det Och vi förblir  i denna höga ställning så länge det är levande inom oss att vi som ”förut inte fann barmhärtighet nu har funnit barmhärtighet”.

Själv studerade jag under en tid den kände närkiske väckelsemannan Emil Gustafson. Det är mycket i dennes liv som jag kan vara förutan, bara inte detta enda att han som person och förkunnare hade klart för sig att trons villkor är höghet och ödmjukhet i förening.

När han dundrar mot en frikyrklig väckelse som ägde alla upptänkliga kännetecken på att vara trons sanna företrädare, bara inte detta enda att denna väckelse i sina liv  förenade tron på egen höghet med visshet om egen litenhet, då är Emil Gustafson rätt ute.

Han sade rätt ut att denna väckelse inte var annat än förställning. Den tillhörde världen inte Gud trots alla epitet som vittnade om motsatsen.

Själv är jag inte lika stor i orden som Emil Gustafson. Dock vet jag om mig själv att jag är en ”furste” först när min tro gjort mig till allas ödmjuka tjänare.

Min tro faller däremot  inte därför att jag vågar vara bibelkritisk. Den faller när ödmjukheten fallerar och med den också min tro på en höghet som ingen kan överträffa.

Bibelstudium den 16 juli 2025

Åter kom Herrens ord till Sakarja:

9Så har Herren Sebaot sagt: »Åter kom Herrens ord till Sakarja:

9Så har Herren Sebaot sagt: »Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! 10Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.« 11Men de vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. 12Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med sin ande genom de tidigare profeterna. Då drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. 13De ville inte höra då han ropade, och därför sade han: »Då vill inte heller jag höra när de ropar. 14Jag låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.« Landet lades öde bakom dem, ingen färdades där. Så gjorde de det ljuvliga landet till en ödemark. 11Men de vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. 12Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med sin ande genom de tidigare profeterna. Då drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. 13De ville inte höra då han ropade, och därför sade han: »Då vill inte heller jag höra när de ropar. 14Jag låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.« Landet lades öde bakom dem, ingen färdades där. Så gjorde de det ljuvliga landet till en ödemark. Sakarja 7:9-13

Profeten Sakarja profeterar till ett sargat  folk, ett Juda som just börjat repa sig efter nationell katastrof, förvisning och fångenskap. (Läs not till Sakarja 1:1). Före allt annat behöver dessa judar återfå den förankring i verkligheten som är en förutsättning för livet.

Till den förankringen hör,  lär oss texten ovan, att  fälla rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Dessutom att inte förtrycka änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Slutligen att inte tänka ut onda planer mot varandra.«

Denna i grunden naturliga inställning sätts på spel när allt vänds upp och ner och man själv känner sig utsatt och hotad. Så under profetens tid som nu. Att begära av en i sina grundvalar otrygg människa ska visa normal omtanke är att begära för mycket.

Därför är det fortfarande av vikt att uppleva sig trygg och förankrad i en omgivning man kan lita på. Annars blir det som profeten förutsäger att Herren Sebaot, (eller vem det nu, minanmärkning)  vredgas och låter dem virvla med vinden, bort till folk som de inte känner.

Om denna katastrof må man säga vad man vill, blott inte förneka dess sanning. Det finns inget så farligt som att virvla med vinden utan förankring i tillvaron.

Samhälls- och tankeomvandlingar är därför känsliga. Dessa må vara nödvändiga men de kräver sina offer.

Det krävde sina offer när Jesu budskap, med sin nytolkning av vad gudsfruktan innebar, började tillämpas. Det krävde sina offer när Paulus drog med sig de kristna i sin förståelse av Jesu budskap. Och i den tid som föregick vår krävde det sina offer när den moderna världsbilden började tillämpas i bibeltolkningen. Och idag är det uppenbart att den rotlöshet som blev resultatet av migrationen, ledde till en kriminalitet av en omfattning som ingen kunnat ana.

Samtidigt är nyordning nödvändig för både personlig och samhällelig utveckling. Man kan inte leva på ett arv som uppenbarligen inte håller.

Själv balanserar jag som på en knivsegg. Jag vet att Kristi budskap måste nytolkas utifrån nutidens vetande. Jag vet också att man måste läsa bibeln med ögonen öppna för att bibelns budskap inte enbart är signaler givna från en allsmäktig och allvetande Gud. Detta trots att bibeltexterna själva i sina formuleringar tycks förutsätta detta.

Jag kan inte blunda för att budskapet är både färgat och i sin ursprungliga lydelse formulerat att passa i andra sammanhang är de i texten förutsatta. Mitt historiska sinne tvingar mig till den insikten.

Som gjort alltså för en kristendom som endera låst sig vid de ursprungliga formuleringarna som vore de budskap komna direkt från Gud, eller hamnat i  en nutida omtolkning som i grunden är främmande för Jesu ursprungliga budskap. Samtidigt vet jag att den rotlöshet mitt budskap kan föra med sig,  är bland det farligaste som finns.

För egen del lägger jag därför ner all min kraft på att förmedla ett förnyat budskap samtidigt som jag vet att trygghet och förankring är själva förutsättningen för att änkan och den faderlöse, invandraren eller den fattige  inte skall komma till skada.  Jag ser inget alternativ till denna min hållning.

Bibelstudium den 9 juli 2025

Herrens löfte till Israel 1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. 3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje  skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51:1-3

Texten ovan från Jesaja andas förtröstan. Det finns en framtid för Israel. Som Abrahams barn väntar dem en ljus morgondag. Den babyloniska fångenskapen skall bytas i frihet. Gud skall åter välsigna sina utvalda.

Detta läst och nedskrivet samtidigt som Israel nedmejar allt motstånd i Gaza och bombar Irans kärnvapenanläggningar.  Och just när detta skulle skrivas visar TV:n bilder på svenskiranier som passionerat kräver att mullorna störtas och ett sekulärt styre inrättas.

Problemet är att det närmare betraktat inte finns något som med rätta kan kallas sekulärt. All mänsklig gemenskap  bottnar i fakta och värderingar i olika proportioner och utformningar. Och värderingar är aldrig renodlat sekulära.

Mot den bakgrunden observerar jag att Jesaja förutsätter att Israel är utvalt av Gud före alla folk och välsignat före alla andra.

Och jag ser för mitt inre öga hur en bokstavlig tolkning av detta skulle göra det troligt att Israel skulle segra både på Gazaremsan och i kriget mot Iran.

Men utväljelse har inte den betydelsen. Det har Jesus lärt mig. Av  honom har jag fått veta att utväljelsen rätt förstådd innebär en uppgift, uppgiften att tjäna. Jesus den före andra utvalde fick offra livet för sina tjänares skull.

När svenskiranierna i samband med Israels anfall  formulerade sina krav på ett sekulärt Iran innebär det rimligen att de står upp för att demokrati införs i Iran. Och att denna demokrati i realiteten skulle få till följd  att de starka står upp för de svaga och att den åsiktsdiktatur som råder skall upplösas i intet. Tyvärr är det utopiskt att förutsätta detta. Demokrati är inte det undermedel den förutsätts vara. Demokrati skapar möjligen rättvisa, dock inte med nödvändighet rättfärdighet.

Och när protesterna haglar över Israel för att de utvidgar sitt lands gränser på ockuperad mark och för att de i sin fruktan för Hamas hämnd söker utplåna denna rörelse från jordens yta då drömmer jag. Jag drömmer om  att detta av Gud utvalda folk skall ta på sig den utvaldhet som bär Jesu signum.

Detta påstått i en tid där ”sekulärt” innebär övertro på människans egen förmåga att via rationella beslut styra världen. Dessutom i en tid där en berättigad religiös reflexion saknar tillräckligt djup och tillräcklig genomslagskraft för att påverka utvecklingen.

Det är med andra ord trångt för en kristen livstolkning i vår tid. Av kristen tro blir gärna ett sätt att se  som mer är en spegelbild s k sekulära värderingar än något annat. Men ser man detta utan att ständigt känna sig manad att säga emot, har åtminstone jag fått utrymme att utan sidoblickar  reflektera över min kristna tro och dess konsekvenser.

Bibelstudium den 2 juli 2025

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. Rom 8:28-30

Att vara kristen är till sin yttersta konsekvens  att låta sin bestämmelse som människa vara att  ”formas efter hans sons bild”. Det betyder i sin tur att i liv och leverne aktualisera Jesus.

Och är det något jag vill så är det att detta skall ske i mig och med mig. Jag vill inget högre än vara en kristen på riktigt. Jag tror dessutom att det är min bestämmelse. Bestämmelsen i sin tur kommer från Gud. Gud har bestämt om mig att jag skall vara en jesuslärjunge.

Denna bestämmelse tycks emellertid motsagd. Motsagd av en annan bestämmelse som lockar mig att låta mig formas utifrån andra bilder av det rätta  än de specifikt kristna. Lockar mig t o m att  tänka och göra det som är evangeliet främmande. Drar mig  mer än annat  mot det som motsvarar  tidens sanningar. 

Och jag måste erkänna att jag känner mig dragen också  åt det hållet.

Till skillnad från många andra påstår jag att det ena inte utesluter det andra. Brottas  nämligen inte de båda bestämmelserna med varandra är det fara värt att vi  kristna blir  minnesmärken över något som varit men idag  inte är. Vi blir människor som nog bekänner oss till Kristus men till en Kristus som i går var levande men idag för många är död.

Det samspel och den uppgörelse som jag förutsätter är existentiellt betingat. Det är  ur nuets verklighet  som den idag levande Kristus träder fram, inte ur gårdagens.

För mig träder nämligen min frälsare fram i ständigt pågående aktualiseringar av det som då var, ställt mot det som idag är. Ur dessa många gånger konfrontativa uppgörelser  mejslas min kristna sanning fram, en sanning där själva förutsättningen är att  Kristi sanning prövats och aktualiserats av nutidens sanningar.  I slutändan hamnar resultaten av denna prövning i min håg och f a i min handling.

Som om detta enbart var något som gällde mig. Även den kristna tron i sin officiella utformning mejslas fram ur tidens möten mellan gudstro och värld. Så är det och så kommer det att förbli så länge världen finns till. Först ur mötet mellan då och nu träder den kristna tron fram som den samhällskraft den är avsedd att vara, och jag som den Kristusefterföljare jag vigt mitt liv till att bli.

Bibelstudium den 25 juni 2025

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Apg 13:16-25

Texten ovan en återgivning av Paulus tal i Antiochia i Pisidien under dennes första missionsresa. Märk predikotekniken. Paulus går från det stora till det lilla, där poängen är att det lilla i verkligheten är det stora. Allt sammanfattas nämligen i Johannes döparens ord: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Texten förkunnar alltså Jesu storhet, en storhet av annorlunda slag som vänt upp och ner på en hel värld och som gett mig själv inriktningen på allt jag tänker och gör.

Men så var det bakgrunden, den för Paulus så viktiga bakgrunden.  Och den är här och genomgående i all biblisk förkunnelse, Israels utväljelse. Gud ledde sitt folk från slaveriet i Egypten, erövringen av Kanaan till storheten under kung David. Och som själva kronan på verket framträdde Jesus, den före alla andra utvalde. Allt sammanfattas alltså i en person om vilken Johannes döparen sade att han inte var värdig att knyta av honom sandalerna.

Mot den bakgrunden står vi sena tiders kristna i ett judiskt kristet sammanhang. Vi tillhör genom vår tillhörighet till Kristus dem som vandrat från fångenskap och umbäranden till det förlovade landet.

Det finns bara en hake. På vägen till detta förlovade land lät Gud enligt Paulus predikan genom israeliterna utrota sju folk i Kanaan innan de kunde ta landet i besittning. Om vilka dessa sju folk var kan vi läsa i 5 Mos 7:1.

Den haken är för mig och alla jesustroende ett knivhugg i  oss som borde tvinga ar oss att säga nej. För oss duger det ej att förbinda Jesus med tillspillogivning. Vi har sett nog av sådant. Det som sker i Gaza-remsan i dag är en återupprepning av något som inte får ske.

Det betyder att jag på en punkt vänder mig mot Paulus predikan i Antiochia i Pisidien. Han, eller Lukas som återgett denna predikan, borde ha vänt sig mot det ogudaktiga i denna handling.

Men det gjorde han inte. I sin vördnad för bibelordets sanning har inte heller senare tiders kristna vänt detta  handlande ryggen. Vördnad för bibelordets sanning har hindrat detta. Först bibelkritiken från 1800-talet och framåt har öppnat för sådan kritik. 

Också jag tillhör dem som läser bibeln med bibelkritikens ögon. Bibelkritikens sätt att läsa bibeln har för min del öppnat dörrarna för något som jag i ett parallellt inlägg  kallat ”Ett stycke till”– teologi. Detta inlägg är också fogat till ”Med mina glasögon 10” som också det finns tillgängligt på min hemsida.