Bibelstudium den 18 juni 2025

33Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 34Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? 36Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Rom 11:33-36

Det gick inte ihop för Paulus. Det förstår vi när vi läser kapitlen 9 till 11 i Romarbrevet. Paulus kunde inte förstå varför judarna, Guds utvalda folk, inte kunde förstå att Jesus var den Messias som skulle komma. Inte nog med det. I och med att judarna vände Jesus ryggen vacklade hela trosbygget för honom. Hur blev det egentligen med Guds utväljelse av sitt egendomsfolk  som var och är en av bibelns grundvalar. För Paulus blev trösten att Gud trots allt ändå inte övergivit sitt folk. Den dagen skulle komma läser vi i Rom 11:25-32 då Israel slutligen gick sin räddning till mötes.

Själv förstår jag inte riktigt hur Paulus tänkte. Visserligen har jag och Paulus  Jesus gemensamt,  han i en överväldigande upplevelse av den uppståndne vid sin omvändelse, jag i en läsning av korset som gjort att Jesus vad som än händer blivit fästet i mitt liv. 

Däremot läser vi inte bibeln på samma sätt. Han var rabbinen som genom skriftstudium av ett slag som är mig både främmande och obekant fått bekräftat att Jesus var Guds utvalde. Jag däremot är en modern människa som med kritiskt sinne inte bara läser bibeln med förbehåll, utan även evangeliernas alla berättelser om den Jesus som mer än annat framträder som undergörare i tidens stil. Jag kan inte komma ifrån att jag tröttas när underberättelse läggs  till underberättelse i evangelierna. Det luktar förkunnelse med syfte att övertyga när jag ser dem staplade på varandra.

Paulus sätt att läsa bibeln  var så långt från en historisk betraktelse av uppenbarelsen som man kan komma. Min historisk kritisk metod, med blick för det genuina även i berättelser som mer luktar förkunnelse än historiska vittnesbörd, är visserligen tänkvärd, Men den lockar inte massorna till våra predikstolar. 

För Paulus gick det inte ihop att judarna trots bibelns vittnesbörd inte kunde ta emot Jesus. För mig att folk inte begriper att Jesus var en gudsman just  när han i förtvivlan utropade sin nöd inför Gud, en gudsman som kröntes  när han i dödsögonblicket överlämnade sig till den Fader som tycktes ha övergivit honom.

För Paulus lade skriftlärdom med tolkningsnycklar som jag alls inte begriper mig på, grunden, för mig en historisk kritisk läsning där Jesu ord på korset bildar höjdpunkten.

Men slutsatsen har jag gemensam inte bara med den Paulus som var besviken över att judarna ingenting fattade utan även med alla som med mig  inte får gudstron att gå ihop. Inför detta obegripliga utbrister vi gemensamt:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen

Bibelstudium den 11 juni 2025

28Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. 29Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. 30På himlen och på jorden skall jag låta tecken visa sig: blod och eld och pelare av rök. 31Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. 32Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. På Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt. Joel 2:28-32

Om profeten Joel vet vi enbart det som framgår av texten, intet mera. Och av den i sin helhet framgår att Joel upplevt en gräshoppsinvasion som förödde all växtlighet och att profeten förband denna med en hotande invasion av Juda från den intilliggande stormakten. I detta såg profeten osvikliga tecken på att Herrens dag var nära, gudsrikets upprättande och tidens slut.

Texten ovan, som är både anknuten till verkliga förhållanden  och apokalyptisk, låter sig dessutom tolkas existentiellt. Jag kan läsa den som riktad till mig, vara ord tillämpliga på mig och min omgivning.

Så förstådd är det även för mig  sant att  solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Ja vad annat är det när jag ställs inför människor vars hela liv är ett kaos. Allt de ser vänds till sin motsats. De tycks födda med en verklighetsuppfattning  som gör att allt som är sant och riktigt vänds i dess motsats. Hur många gånger har jag inte frågat mig vad Gud menar när han låter människor födas utan rimliga förutsättningar att klara sig. Men jag tänker också på den rustningshets som råder. Vad annat kan den leda till än att solen vänds i mörker och månen i blod.

Till detta hör på ett förunderligt sätt de inledande profetorden om att det  skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.

Här är taget efter bokstaven inte tal om en allmängiltig andeutgjutelse utan löften givna till det utvalda folket, i det här fallet till dem som tillhör Juda rike. I min existentiella tolkning är orden riktade till mig och till  de mina. I förlängningen gäller orden också min hemförsamlings  trosfränder. Och med den utlovade andeutgjutelsen ser jag en ljus framtid för mig och den församling som jag blivit ett med. F a förstår jag att min och min hemförsamlings inriktning är den rätta. Vår öppenhet mot dem andra inte tar på allvar är rätt väg.

Två verkligheter alltså och det på samma gång. I den ena hotar krig och mörker, i den andra går en andens vind över verkligheten.

Men texten slutar inte där. Dess final är profetian om den heliga resten. Profeten förkunnar att på Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt.

Inte alla skall bli räddade utan några. Detta i enlighet med biblisk lära om den heliga resten.

Orientaliska kristna, då som nu klarar den tanken, men av moderniteten genomsyrade västerländska kristna gör det inte. Tanken om de mångas förtappelse får vi inte att gå ihop med vår tro. Själv leds jag inför sådana tankar till de ofrånkomliga slutorden för denna bibelbetraktelse: Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig. 

Bibelstudium den 28 maj 2025

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.« Lukas 11:1-4

Ovan Lukasversionen av Herrens bön. Den är kortare och inte identiskt lika den vi vant oss vid. Låt-satserna är är dock på pricken de samma i de bägge versionerna. I Lukasversion saknas dock Låt din vilja ske.

Vad som ytterligare inledningsvis behöver sägas är att Lukas placerat in bönen i sin s k reseberättelse medan Matteus låtit den ta plats i  Bergspredikan.

Om evangelisternas redigeringar av en given text är mycket att säga. F a tvingar de oss att se på evangelierna som berättelsetraditioner med allt vad det innebär. Men om det är ej här platsen att tala.

Här däremot skall talas om de båda versionernas låt-satser.

Detta låt påminner oss om den i och för sig uppenbara sanningen att Guds namn ännu inte är helgat liksom  att Guds rike ännu inte kommit.

Självklarheter kan man tycka. Vem som helst kan ju se att allt inte är som det skall i den värld som är vår. Men det märkvärdiga med oss som stämmer in i denna mönsterbön är att vi inte låter detta faktum vara intäkt för att Gud inte är lika allsmäktig och god som det påstås. Istället blir det låt som kommer över våra läppar en uppmaning till Gud att bli det han i själva verket är.

Till det kommer obönhörligen om än outtalat att jag själv som Jesuslärjunge ser mig själv som inbegripen i den process som är förutsättningen för att Gud skall kunna framträda i all sin gudomlighet.

Jag tror alltså inte på Gud främst för att jag upplevt Guds storhet utan därför att jag tror på den. Argumenten för Guds storhet och sanning må nämligen å ena sidan vara överväldigande. Vem kan förneka att tillvarons vara gör att tanken på något slags Gud blir oundviklig. Å den andra pekar så mycket annat på att tanken på Gud mera skall förbindas med slump än med kärlek.

Mot det bakgrunden hoppas jag att allt inte är som det synes vara. Och jag tar konsekvensen av denna min tro genom att leva utifrån det jag satt min tilltro till.

Allt detta när vi stämmer in i mönsterbönen före alla andra, den bön som Jesus lärt oss, den bön som vi lärt oss kalla Herrens bön.

Till detta har jag behov av att tillägga följande.

Det finns en man i den närkiska väckelsehistorien som jag är kritisk till. Hans namn är Emil Gustafson, död 1899, trettionio år gammal. Hur jag ser på honom kan ni läsa om på nätet om ni skriver in  bjornsvärd.com på era datorer.  Gå därifrån till hem och klicka er ner till ”När bryggan slås mellan då och nu” och läs om en man som läste bibeln tvärtemot vad jag själv tycker är riktigt. Dock kan jag trots denna min kritik  inte förneka att denne man rätt hade förstått låt-satserna i Herrens bön. Han levde alltså utifrån sin förhoppning att Gud är det han inte synes vara. Detta är en av anledningarna till att min utläggning av Herrens bön idag blev som den blev.

Bibelstudium den 21 maj 2025

Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek Joh 15:10 (från Jesu avskedstal)

Orden ovan ingår i Jesu avskedstal, närmare bestämt i ett omtag, där det som sagts tidigare upprepas i något annan form. Se not i Bibel 2000  till Joh 14:31.

Citatformen till trots har vi att göra med erinringar, närmare bestämt johanneskretsens bearbetade minnesbilder av vad Jesus sade till de sina inför sin död. Vi möter Jesus men en Jesus som Johannesevangeliets kristna minns honom.

Detta inte sagt för att minska värdet i det sagda. Jesus tål att framställas med olika betoningar.

Inte för att jag riktigt vet vad ”mina bud” konkret innebär i Johannes sammanhang. För mig är det bud som handlar om mening och sammanhang. Och meningen är att hålla samman i tro på den Gud som Jesus genom sina ord och handlingar  förmedlat till oss. Detta i en kärlekens gemenskap.

Och jag  vet att det mesta ger sig när vi tycker om varandra. Detta desto hellre om vi tycker om varandra med Jesu kärlek. Den kärleken är nämligen inte partisk utan öppnar ögonen även för motpartens rätt.

F a behöver jag lyssna till hur de johanneskristna (från Johannesevangeliet och Johannesbreven hämtar jag min kunskap om hur dessa kristna levde och tänkte) uppfattade sin tro. Det vidgar mina blickar som annars förankrat min tro i den Jesus som gett det slutgiltiga svaret på de utvaldas rätt. Det svaret lyder att de utvalda lever i sammanhang med dem som saknar det som de utvalda äger och att de lever för att utjämna skillnaden. Så förstått har jag både fått svar på bibelns ständiga förankring i talet om det utvalda folkets företräde och skaffat mig en nyckel till Jesu plats och uppgift.

Detta mitt sätt att tolka bibeln och förstå Jesus behöver kompletteras, f a  förankras i känsla och liv. Och detta liv beror av kärlek, enbart kärlek, men en kärlek som inte söker sitt. Om detta talar de johanneskristna. De tar sig t o m före att omvandla kärleken till bud, dvs regler, förordningar och lagar burna av kärlek.

För att dessa bud skall bli vad de är menade att vara behöver de johanneskristna Jesus och en Jesus som är förbunden med Gud. Och de ger oss också denne Jesus.  Läs Johannes kap 1  om Ordet som blev människa så förstår du vad jag menar.

Kristen tro kan ses från flera sidor varav de johanneskristnas sätt är ett. Dock får den ena sidans sätt att se aldrig uteslutna den andras. Uteslutas får enbart det som inte är grundat i kärlek, nämligen den kärlek som är en grundton inte enbart i Johannesevangeliet utan i all äkta förkunnelse om Jesus.

Bibelstudium den 14 maj 2025

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. 17Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. 18Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

När Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, frisläpptes efter 20 års fängelse sade han om Hitler; denne var närmast ett geni men han saknade måtta.

Hitler saknade måtta och det resulterade i en katastrof av övermänskliga dimensioner. Även Paulus kan karakteriseras som en man som saknade måtta, men hans ”måttlöshet” hade annan karaktär än Hitlers.

I texten ovan blottas Paulus måttlöshet. Han var måttlös i sin kamp för Kristus, en uppstånden  Kristus, en för det mänskliga ögat osynlig Kristus. Denna kamp kostade honom livet. Med största sannolikhet dog Paulus martyrdöden i Rom.

Går man djupare in i historien om Paulus uppenbarar Paulus kamp för Kristus något generellt, något för oss alla gällande, uppgörelsen mellan det yttre och det inre.

Det inre är vår föreställningsvärld, de tankar och impulser som formar vår bild av verkligheten. Verkligheten i sin tur svarar genom att reagera på våra föreställningar, i bästa fall genom att rätta till dem i sämsta fall genom att underkänna dem.

I den kampen lät sig Hitler inte underkännas. Han var måttlös i sin övertygelse att det han stod för även representerade yttre rätt och sanning. Den övertygelsen kostade en hel generation judar livet och resulterade i  ett utbombat och utblottat Europa.

Måttlös var också Paulus, måttlös i sin inre kamp för Kristus. Paulus offrade livet  för att den bild av Kristus han gjort sig också var den rätta.

Hur tedde sig då den bilden? Det blir inte mycket av Jesu yttre liv när man läser Paulus. Evangeliernas berättelser får stå på egna ben. Desto mer om korset. Betydelsen av Jesu död och uppståndelse bär upp allt i Paulus förkunnelse.

Korset blir Paulus tolkningsnyckel till livet och livet i sin tur försonat liv som utgår från korset. Om man så vill höljer Paulus in verkligheten i  kors- och kristusmystik.

Paulus inre bilder av verkligheten kom att forma de kristnas bild  av Jesus och det för alltid. Med Paulus för ögonen ser vi i Kristus den korsfäste och uppståndne försonaren och upprättaren.

Det måttlösa i Paulus Kristustolkning har och kommer alltid att utsättas för kritik. Paulus kommer alltid att bli motsagd, om inte alltid i teorin så i praxis. Den som läser mig märker att även jag kan ställa mig frågande till Paulus verklighetsbeskrivningar.

Men utan Paulus inre radikalitet hade vi inte haft någon kristen tro som liknar den vi har idag. Utan det ”måttlösa” i dennes förståelse av korset hade kristen tro idag sett annorlunda ut. Och säga vad man vill om Paulus; han lämnade inte som Hitler dödade människor efter sig.  Däremot kostade hans övertygelse honom själv livet.

Bibelstudium den 7 maj 2025

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat…

28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Hesekiel 34)

Hesekiel, katastrofens profet när det egna folket blivit härtaget och befinner sig i fångenskap (den babyloniska fångenskapen). Här, från kapitel 34 och framåt, har läget ljusnat, profeten skönjer bortom katastrofen befrielse och nytt liv för Guds utvalda folk, Israel. Det är utifrån detta nya läge som textens profetia skall förstås.

Den verklighet som profeten i texten ovan målas upp för oss behöver egentligen ingen uttolkare. Det lyckorike som skildras  talar för sig självt. Kanske det förstås ändå skall påpekas att profetian ovan är ett omtag av paradisets härlighet. Åter får vi beskåda Edens lustgård för våra inre ögon.

Jag får därför tillfälle att tränga in bakom textens formuleringar och blotta något av den ideologiska bakgrund som bär upp Hesekiels lyckoskildring.

För profeten förutsätts inte som för oss individens individuella frihet och okränkbara rättigheter som grund för det goda livet. Det som för oss är ett axiom, individuell frihet och den enskilda människans del i maktutövningen, var inte aktuell vare sig för profet eller dennes samtid. Att den enskildes fri och rättigheter vore själva förutsättningen för ett liv i frihet och välstånd, den tanken hade ännu inte formulerats. Människorna då skulle bara stå och gapa om de fick höra hur vi argumenterar nuförtiden. Som om genomförd demokrati vore allt gott livs själva förutsättning! Nonsens!

I stället var det på förankringen som allt gott liv berodde. Och innebörden i den katastrof som inträffade när israeliterna fördrevs från sitt land och förskingrades, var att denna förankring gått om intet.

Förankringen i sin tur vilade på att Israel var Guds utvalda folk, utvalt före alla andra folk. Under denna utväljelsens skyddsskärm befann sig varje enskild israelit. Guds beskydd var dock inte förbehållslöst. Skyddet var betingat. Det för mig tydligaste exemplet på detta är de tio Guds bud som Israels barn enligt 2 Mos 20 var förpliktade till, förpliktade till som svar på att Gud fört sitt folk ”ut ur Egypten ut ur slavlägret”. 2 Mos 20:1

Också vi kristna har gått in under denna förpliktelsens skyddsskärm. Vi har gjort det genom vår tro på Jesus Kristus. Också detta skydd är betingat, betingat av vår kristusefterföljelse som i sin tur förutsätter laglydnad. Om denna laglydnad kan sammanfattande sägas att den står för att vi lyssnar till  ”vad Gud har att säga till oss”. Detta är i sin tur inte sammanfattat främst i bud och förbud mer i ett liv i mental och andlig närhet till vår frälsare. Det betyder öppenhet för  den ande som ger kraft att göra Guds vilja liksom i vilja att ändra det som gått fel. Allt detta leder i sin tur till ett gott liv. Och med ett gott liv behöver inte menas att vi som i Hesekiels profetia får bevittna att vilddjuren blir tama, folket får leva i trygghet och marken ge gröda. Det finns många andra vägar som Gud kan använda för att visa sin närhet till oss.

Bibelstudium den 30 april 2025

Tro utan garantier

Mycken tid har jag under årens lopp ägnat åt att göra kristna synsätt trovärdiga.  I dag när jag fördjupar mig i Johannesevangeliets tjugonde och tjuguförsta kapitel tvingas jag göra det skenbart motsatta, nämligen hävda att tron saknar garantier.

Garantier ville nämligen Jesu lärjunge Tomas ha. Han fick också vad han  begärde. Om det läser vi i Joh 20 24-28. 

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«

Men observerar vi,  de garantier Tomas  fick ledde till Mästarens tillrättavisning. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”

Garantierna uteblir även i mitt andra exempel, nu från Joh 21:12-14

Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom (den uppståndne) vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Här saknas garantierna av den enkla anledningen att här när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön, var hans uppenbarelse närmas att likna vid en mystisk vision. Lärjungarna förstod att det var Jesus de mötte, men de vågade inte fråga vem han var.

Mitt tredje exempel hämtar jag från Joh 21:15

När de hade ätit sade (den uppståndne) Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.«

Inte heller här frågas efter bevis däremot efter sinnelag. Johannes relation till Jesus vilade inte på att denne kunde förete bevis på Jesu kroppsliga uppståndelse. Relationen till Jesus vilade helt och hållet på dennes kärlek till sin mästare.

Så var det och så har det förblivit. Ingen av kvinna född kan bevisa att Jesus har uppstått. Bevis finns däremot på  att Jesus dog på ett kors. Uppståndelsen tillhör trons område och skall också göra det. Ingen blir salig av att kunna bevisa att Jesus har uppstått, salig blir däremot den som älskar Jesus med hela sin varelse, salig därför att denne gör andra saliga.

Själv berömmer jag mig av att vara bland dem som studerar bibeln mer än de flesta. Men mer än annat av att ha ägnat åtskilliga år av mitt liv på att i en djupstudie betrakta en lokal väckelse under andra hälften av 1800-talet och dess verkningar.

Dessa verkningar var osannolika. De vände upp och ner på en hel bygd. Men detta berodde inte på att väckelsens män och kvinnor hade bevis på att det de gjorde var garanterat riktigt. Det var det för den delen inte heller. Men kärleken till uppståndne gjorde dem oemotståndliga.

Bibelstudium den 23 april 2025

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. 6Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Mark 15:5 f

Livet har två sidor, det sedda och det trodda. Det sedda består i det vi kan ta på och förstå, det trodda det vi hoppas på. Det ena som det andra lika nödvändigt.

Partiellt blinda personer ägnar  all tid åt det de förstår. Rationalister kallar vi dessa. Alternativt har människor tappat kontakten med verkligheten och drömmer sig igenom livet. Drömmare är en lämplig beteckning för dessa.

Sen finns det såna bland oss som både drömmer och befinner sig i verkligheten. Tack och lov är dessa i majoritet. Fakta och förhoppning är nämligen själva förutsättningen för ett gott liv.

Dessa iakttagelserhar också bäring på oss kristna. Tron förutsätter både faktum och förhoppning. Det ena är förutsättningen för det andra.

För mig blir detta som allra tydligast vid korset och vid den tomma graven. Korset står för det sedda och den tomma graven för det trodda.

Det sedda koncentreras för mig i Jesu rop på korset ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Vare sig detta ord är autentiskt eller ej är orden sanna. Det fanns ingen Gud till reds som lindrade Jesu smärta. Lika sanna är Jesu ord när han dog ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”, vare sig dessa ord är tillskrivna Jesus eller autentiska. I sak råder ingen tvekan. Inte ens döden kunde få Jesus att överge sin Gud.

För oss sena tiders kristna är denna hållning en förutsättning även för oss. Känslan av gudsövergivenhet drabbar oss alla. Livet ter sig aldrig som vår tro försäkrat. Verkligheten karta är inte trons. Ändå har vår tro sitt fäste i Gud.

Detta om den ena sidan av verkligheten, nu till den andra, den i egentlig mening trodda. Nu är platsen inte Golgata kulle, utan den tomma graven.

Denna tomma grav appellerar  inte till förnuftet utan till tron. Jesu uppståndelse vädjar mindre till det faktiska än till det trodda. Den uppståndne är mindre de faktiska bevisens Jesus än trons Jesus. Som uppstånden finns Jesus i visioner och upplevelser mer än i konkret verklighet.

Johannesevangeliet har fångat upp det besvärande i detta. Tomas måste få känna på Jesu spikhål för att kunna tro. Men Tomas är inte för tron förebildlig. Förebildligt är att tro utan att se ,lär vi oss i detta evangelium. (Joh 20:23-31)

Kristen tro är alltså som livet självt. Tron har två sidor där den ena grundar sig på bevisbara fakta, den andra på tro. Den ena sidan lika nödvändig som den andra för att tron skall kunna  behålla sin friskhet. Kristna som ständigt vet, frälsar inte världen. Det har däremot de förutsättningar att göra som är förankrade i Kristus samtidigt som de hoppas på det de ännu har sett. 

Bibelstudium den 16 april 2025

10Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,

som vandrar i mörker utan en strimma av ljus

men sätter sin lit till Herrens namn

och förtröstar på sin Gud? Jesaja 50:10

Textordet är hämtat från den del av Jesaja som speglar förhållandena under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus. Drömmen om Israel som Guds utvalda folk var slagen  i spillror. Assimilation med stormakten tycktes vara den enda vägen framåt.

Här uppträder profeten (den andre Jesaja, Jesaja 40-55). Dennes tal om ”Herrens tjänare” var det för honom kännetecknande, en tjänare som återspeglade det ”härtagna” Israel men också den Herrens tjänare  som skulle vända katastrofen till upprättelse. 

I textorden ovan karakteriseras denne tjänare när mörket var som djupast, det betyder när  allt hopp om det utvalda folkets bestånd var ute och assimilation med stormakten som följd av detta ett måste. Denna karakteristik är entydigt, dubbelt entydig i och med att den  upprepas i i två parallella bekännelser med innebörden att vad som än sker förtröstar Herrens tjänare på Gud. Denna förtröstan var det för honom kännetecknande.

För mig står det klart. Herrens tjänare står ytterst för Kristus, inte enbart eller ens i första hand för Israel som folk.

Många har sett det som jag, bland annat Nya testamentets evangelister. De var  så ivriga att få omgivningen att se sambandet mellan Jesus och Herrens tjänare att de späckar sina evangelier med de märkliga ting Jesus utförde. Och i sin tro att världen snart skulle gå under och Guds rike upprättas låter de övertydligt  Jesus framträda som den främste bland detta rikes förkunnare. Om de inte som evangelisten Johannes låter Jesus framträda som Guds   Ord (Joh 1:1) och vägen, sanningen och livet ( Joh 14:6) personifierad.

Och vi gör väl i att lyssna till deras förtydligande förkunnelse om vi blott förankrar den på ett sätt som svarar mot verkligheten. Och den verkligheten är att det en gång och fortfarande är ute med Guds utvalda folk. Utvaldheten kvävdes och kvävs fortfarande av ”stormaktens” omfamning. Allt var en gång på väg att bli ett enda storbabylon eller i senare tider tid ett enda Rom  och på den vägen har det fortsatt.

Men det fanns en frälsare  när denna utvaldhet höll på att kvävas . Då på profetens tid hette denne Herrens tjänare.  Därefter och nu har han namnet Jesus Kristus. Hans kännetecken är att han är ett med den han räddar.

När allt hopp var ute, inte en strimma av hopp återstod, ingen Gud som kom till Herrens tjänares räddning, förlitade sig Jesus liksom Herrens tjänare hos Jesaja på sin Gud och dog i denna sin förtröstan. Jesaja 50:10 får sin uppfyllelse  på Golgata.

Och vi sena tiders kristna har all anledning att aktualisera detta. Vi är ju som de deporterade judarna i Babylon på väg att kramas ihjäl av ett upplyst västerland. De talar om för oss vad humanitet är, vad jämlikhet står för och vad ett gott liv ärosv. Och Gud tiger när västerlandet talar. Så återstår även för oss att  utan ”en strimma av ljus” sätta vår lit till Herrens namn och förtrösta på vår Gud.

Bibelstudium den 9 april 2025

Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« 1 Mos 22:12

Jag berömmer mig av att läsa berättelsen om Abrahams offer av sin son Isak i 1 Mos 22 med öppna ögon. Det betyder att jag inte blundar för vare sig det motbjudande eller det uppbyggliga i berättelsen.

Det motbjudande ligger i sammanhanget. Om någon gång blir man här upplyst om den kristna trons sammanhang med en judisk stamreligion och dess religiösa föreställningsvärld. Offer är här förutsatta, även offer av människor. Till Guds ära skulle människooffret ske, en ära som sågs som det högsta av värden.

Men den judiska stamreligionen vek av från sin ursprungliga väg. Själv läser jag bibeln som ett vittnesbörd om hur  så fortlöpande skedde. Kvar blev det för alla tider hållbara, att Guds ära är det  bärande, värd att offra livet för, dock inte andras utan sitt eget.

Av Abrahams offer av, blir Jesu offer för. Vägen dit får vi kunskap om genom bibeln, hur vi lyckats genom kyrkohistorien. Så tänkt får åtminstone jag reda i mina föreställningar om mål och mening.

Jag behöver alltså kunna läsa bibeln både framifrån och bakifrån. Framifrån för att få kunskap om krokvägarna på vägen mot gudskunskap, bakifrån med Kristi kors i centrum för att kunna avslöja dessa krokvägar.

Många kallar detta liberal teologi. Låt vara. I så fall är jag liberal teolog.

För många, ja för de flesta i ett upplyst västerland, är denna min problematik ointressant. Allt tal om Gud blir för den delen ointressant. Spänningen mellan ideal och verklighet, mellan livet som det ter sig och livet som det borde te sig, betraktar man på annat sätt.

Som jag ser det blundar nutiden för att varats själva faktum tvingar fram tankar om Gud, om än Gud ges andra epitet, och om hur man skall förhålla sig till detta vara.

Man blundar men kommer inte undan att ständigt brottas med spänningen mellan faktum och verklighet.

Den tro som upptar mina tankar dag som natt är således inte främmande för en sekulariserad allmänhet. Men man reflekterar över den på annat sätt.

Det är därför en generellt sanning jag förmedlar när jag säger att livet, inte bara bibeln, skall läsas både framifrån och bakifrån för att man skall få reda i sitt liv.