Bibelstudium den 9 juli 2025

Herrens löfte till Israel 1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. 3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje  skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51:1-3

Texten ovan från Jesaja andas förtröstan. Det finns en framtid för Israel. Som Abrahams barn väntar dem en ljus morgondag. Den babyloniska fångenskapen skall bytas i frihet. Gud skall åter välsigna sina utvalda.

Detta läst och nedskrivet samtidigt som Israel nedmejar allt motstånd i Gaza och bombar Irans kärnvapenanläggningar.  Och just när detta skulle skrivas visar TV:n bilder på svenskiranier som passionerat kräver att mullorna störtas och ett sekulärt styre inrättas.

Problemet är att det närmare betraktat inte finns något som med rätta kan kallas sekulärt. All mänsklig gemenskap  bottnar i fakta och värderingar i olika proportioner och utformningar. Och värderingar är aldrig renodlat sekulära.

Mot den bakgrunden observerar jag att Jesaja förutsätter att Israel är utvalt av Gud före alla folk och välsignat före alla andra.

Och jag ser för mitt inre öga hur en bokstavlig tolkning av detta skulle göra det troligt att Israel skulle segra både på Gazaremsan och i kriget mot Iran.

Men utväljelse har inte den betydelsen. Det har Jesus lärt mig. Av  honom har jag fått veta att utväljelsen rätt förstådd innebär en uppgift, uppgiften att tjäna. Jesus den före andra utvalde fick offra livet för sina tjänares skull.

När svenskiranierna i samband med Israels anfall  formulerade sina krav på ett sekulärt Iran innebär det rimligen att de står upp för att demokrati införs i Iran. Och att denna demokrati i realiteten skulle få till följd  att de starka står upp för de svaga och att den åsiktsdiktatur som råder skall upplösas i intet. Tyvärr är det utopiskt att förutsätta detta. Demokrati är inte det undermedel den förutsätts vara. Demokrati skapar möjligen rättvisa, dock inte med nödvändighet rättfärdighet.

Och när protesterna haglar över Israel för att de utvidgar sitt lands gränser på ockuperad mark och för att de i sin fruktan för Hamas hämnd söker utplåna denna rörelse från jordens yta då drömmer jag. Jag drömmer om  att detta av Gud utvalda folk skall ta på sig den utvaldhet som bär Jesu signum.

Detta påstått i en tid där ”sekulärt” innebär övertro på människans egen förmåga att via rationella beslut styra världen. Dessutom i en tid där en berättigad religiös reflexion saknar tillräckligt djup och tillräcklig genomslagskraft för att påverka utvecklingen.

Det är med andra ord trångt för en kristen livstolkning i vår tid. Av kristen tro blir gärna ett sätt att se  som mer är en spegelbild s k sekulära värderingar än något annat. Men ser man detta utan att ständigt känna sig manad att säga emot, har åtminstone jag fått utrymme att utan sidoblickar  reflektera över min kristna tro och dess konsekvenser.

Bibelstudium den 2 juli 2025

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. Rom 8:28-30

Att vara kristen är till sin yttersta konsekvens  att låta sin bestämmelse som människa vara att  ”formas efter hans sons bild”. Det betyder i sin tur att i liv och leverne aktualisera Jesus.

Och är det något jag vill så är det att detta skall ske i mig och med mig. Jag vill inget högre än vara en kristen på riktigt. Jag tror dessutom att det är min bestämmelse. Bestämmelsen i sin tur kommer från Gud. Gud har bestämt om mig att jag skall vara en jesuslärjunge.

Denna bestämmelse tycks emellertid motsagd. Motsagd av en annan bestämmelse som lockar mig att låta mig formas utifrån andra bilder av det rätta  än de specifikt kristna. Lockar mig t o m att  tänka och göra det som är evangeliet främmande. Drar mig  mer än annat  mot det som motsvarar  tidens sanningar. 

Och jag måste erkänna att jag känner mig dragen också  åt det hållet.

Till skillnad från många andra påstår jag att det ena inte utesluter det andra. Brottas  nämligen inte de båda bestämmelserna med varandra är det fara värt att vi  kristna blir  minnesmärken över något som varit men idag  inte är. Vi blir människor som nog bekänner oss till Kristus men till en Kristus som i går var levande men idag för många är död.

Det samspel och den uppgörelse som jag förutsätter är existentiellt betingat. Det är  ur nuets verklighet  som den idag levande Kristus träder fram, inte ur gårdagens.

För mig träder nämligen min frälsare fram i ständigt pågående aktualiseringar av det som då var, ställt mot det som idag är. Ur dessa många gånger konfrontativa uppgörelser  mejslas min kristna sanning fram, en sanning där själva förutsättningen är att  Kristi sanning prövats och aktualiserats av nutidens sanningar.  I slutändan hamnar resultaten av denna prövning i min håg och f a i min handling.

Som om detta enbart var något som gällde mig. Även den kristna tron i sin officiella utformning mejslas fram ur tidens möten mellan gudstro och värld. Så är det och så kommer det att förbli så länge världen finns till. Först ur mötet mellan då och nu träder den kristna tron fram som den samhällskraft den är avsedd att vara, och jag som den Kristusefterföljare jag vigt mitt liv till att bli.

Bibelstudium den 25 juni 2025

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Apg 13:16-25

Texten ovan en återgivning av Paulus tal i Antiochia i Pisidien under dennes första missionsresa. Märk predikotekniken. Paulus går från det stora till det lilla, där poängen är att det lilla i verkligheten är det stora. Allt sammanfattas nämligen i Johannes döparens ord: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Texten förkunnar alltså Jesu storhet, en storhet av annorlunda slag som vänt upp och ner på en hel värld och som gett mig själv inriktningen på allt jag tänker och gör.

Men så var det bakgrunden, den för Paulus så viktiga bakgrunden.  Och den är här och genomgående i all biblisk förkunnelse, Israels utväljelse. Gud ledde sitt folk från slaveriet i Egypten, erövringen av Kanaan till storheten under kung David. Och som själva kronan på verket framträdde Jesus, den före alla andra utvalde. Allt sammanfattas alltså i en person om vilken Johannes döparen sade att han inte var värdig att knyta av honom sandalerna.

Mot den bakgrunden står vi sena tiders kristna i ett judiskt kristet sammanhang. Vi tillhör genom vår tillhörighet till Kristus dem som vandrat från fångenskap och umbäranden till det förlovade landet.

Det finns bara en hake. På vägen till detta förlovade land lät Gud enligt Paulus predikan genom israeliterna utrota sju folk i Kanaan innan de kunde ta landet i besittning. Om vilka dessa sju folk var kan vi läsa i 5 Mos 7:1.

Den haken är för mig och alla jesustroende ett knivhugg i  oss som borde tvinga ar oss att säga nej. För oss duger det ej att förbinda Jesus med tillspillogivning. Vi har sett nog av sådant. Det som sker i Gaza-remsan i dag är en återupprepning av något som inte får ske.

Det betyder att jag på en punkt vänder mig mot Paulus predikan i Antiochia i Pisidien. Han, eller Lukas som återgett denna predikan, borde ha vänt sig mot det ogudaktiga i denna handling.

Men det gjorde han inte. I sin vördnad för bibelordets sanning har inte heller senare tiders kristna vänt detta  handlande ryggen. Vördnad för bibelordets sanning har hindrat detta. Först bibelkritiken från 1800-talet och framåt har öppnat för sådan kritik. 

Också jag tillhör dem som läser bibeln med bibelkritikens ögon. Bibelkritikens sätt att läsa bibeln har för min del öppnat dörrarna för något som jag i ett parallellt inlägg  kallat ”Ett stycke till”– teologi. Detta inlägg är också fogat till ”Med mina glasögon 10” som också det finns tillgängligt på min hemsida. 

Bibelstudium den 18 juni 2025

33Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 34Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? 36Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Rom 11:33-36

Det gick inte ihop för Paulus. Det förstår vi när vi läser kapitlen 9 till 11 i Romarbrevet. Paulus kunde inte förstå varför judarna, Guds utvalda folk, inte kunde förstå att Jesus var den Messias som skulle komma. Inte nog med det. I och med att judarna vände Jesus ryggen vacklade hela trosbygget för honom. Hur blev det egentligen med Guds utväljelse av sitt egendomsfolk  som var och är en av bibelns grundvalar. För Paulus blev trösten att Gud trots allt ändå inte övergivit sitt folk. Den dagen skulle komma läser vi i Rom 11:25-32 då Israel slutligen gick sin räddning till mötes.

Själv förstår jag inte riktigt hur Paulus tänkte. Visserligen har jag och Paulus  Jesus gemensamt,  han i en överväldigande upplevelse av den uppståndne vid sin omvändelse, jag i en läsning av korset som gjort att Jesus vad som än händer blivit fästet i mitt liv. 

Däremot läser vi inte bibeln på samma sätt. Han var rabbinen som genom skriftstudium av ett slag som är mig både främmande och obekant fått bekräftat att Jesus var Guds utvalde. Jag däremot är en modern människa som med kritiskt sinne inte bara läser bibeln med förbehåll, utan även evangeliernas alla berättelser om den Jesus som mer än annat framträder som undergörare i tidens stil. Jag kan inte komma ifrån att jag tröttas när underberättelse läggs  till underberättelse i evangelierna. Det luktar förkunnelse med syfte att övertyga när jag ser dem staplade på varandra.

Paulus sätt att läsa bibeln  var så långt från en historisk betraktelse av uppenbarelsen som man kan komma. Min historisk kritisk metod, med blick för det genuina även i berättelser som mer luktar förkunnelse än historiska vittnesbörd, är visserligen tänkvärd, Men den lockar inte massorna till våra predikstolar. 

För Paulus gick det inte ihop att judarna trots bibelns vittnesbörd inte kunde ta emot Jesus. För mig att folk inte begriper att Jesus var en gudsman just  när han i förtvivlan utropade sin nöd inför Gud, en gudsman som kröntes  när han i dödsögonblicket överlämnade sig till den Fader som tycktes ha övergivit honom.

För Paulus lade skriftlärdom med tolkningsnycklar som jag alls inte begriper mig på, grunden, för mig en historisk kritisk läsning där Jesu ord på korset bildar höjdpunkten.

Men slutsatsen har jag gemensam inte bara med den Paulus som var besviken över att judarna ingenting fattade utan även med alla som med mig  inte får gudstron att gå ihop. Inför detta obegripliga utbrister vi gemensamt:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen

Bibelstudium den 11 juni 2025

28Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. 29Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. 30På himlen och på jorden skall jag låta tecken visa sig: blod och eld och pelare av rök. 31Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. 32Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. På Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt. Joel 2:28-32

Om profeten Joel vet vi enbart det som framgår av texten, intet mera. Och av den i sin helhet framgår att Joel upplevt en gräshoppsinvasion som förödde all växtlighet och att profeten förband denna med en hotande invasion av Juda från den intilliggande stormakten. I detta såg profeten osvikliga tecken på att Herrens dag var nära, gudsrikets upprättande och tidens slut.

Texten ovan, som är både anknuten till verkliga förhållanden  och apokalyptisk, låter sig dessutom tolkas existentiellt. Jag kan läsa den som riktad till mig, vara ord tillämpliga på mig och min omgivning.

Så förstådd är det även för mig  sant att  solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Ja vad annat är det när jag ställs inför människor vars hela liv är ett kaos. Allt de ser vänds till sin motsats. De tycks födda med en verklighetsuppfattning  som gör att allt som är sant och riktigt vänds i dess motsats. Hur många gånger har jag inte frågat mig vad Gud menar när han låter människor födas utan rimliga förutsättningar att klara sig. Men jag tänker också på den rustningshets som råder. Vad annat kan den leda till än att solen vänds i mörker och månen i blod.

Till detta hör på ett förunderligt sätt de inledande profetorden om att det  skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.

Här är taget efter bokstaven inte tal om en allmängiltig andeutgjutelse utan löften givna till det utvalda folket, i det här fallet till dem som tillhör Juda rike. I min existentiella tolkning är orden riktade till mig och till  de mina. I förlängningen gäller orden också min hemförsamlings  trosfränder. Och med den utlovade andeutgjutelsen ser jag en ljus framtid för mig och den församling som jag blivit ett med. F a förstår jag att min och min hemförsamlings inriktning är den rätta. Vår öppenhet mot dem andra inte tar på allvar är rätt väg.

Två verkligheter alltså och det på samma gång. I den ena hotar krig och mörker, i den andra går en andens vind över verkligheten.

Men texten slutar inte där. Dess final är profetian om den heliga resten. Profeten förkunnar att på Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt.

Inte alla skall bli räddade utan några. Detta i enlighet med biblisk lära om den heliga resten.

Orientaliska kristna, då som nu klarar den tanken, men av moderniteten genomsyrade västerländska kristna gör det inte. Tanken om de mångas förtappelse får vi inte att gå ihop med vår tro. Själv leds jag inför sådana tankar till de ofrånkomliga slutorden för denna bibelbetraktelse: Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig. 

Bibelstudium den 28 maj 2025

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.« Lukas 11:1-4

Ovan Lukasversionen av Herrens bön. Den är kortare och inte identiskt lika den vi vant oss vid. Låt-satserna är är dock på pricken de samma i de bägge versionerna. I Lukasversion saknas dock Låt din vilja ske.

Vad som ytterligare inledningsvis behöver sägas är att Lukas placerat in bönen i sin s k reseberättelse medan Matteus låtit den ta plats i  Bergspredikan.

Om evangelisternas redigeringar av en given text är mycket att säga. F a tvingar de oss att se på evangelierna som berättelsetraditioner med allt vad det innebär. Men om det är ej här platsen att tala.

Här däremot skall talas om de båda versionernas låt-satser.

Detta låt påminner oss om den i och för sig uppenbara sanningen att Guds namn ännu inte är helgat liksom  att Guds rike ännu inte kommit.

Självklarheter kan man tycka. Vem som helst kan ju se att allt inte är som det skall i den värld som är vår. Men det märkvärdiga med oss som stämmer in i denna mönsterbön är att vi inte låter detta faktum vara intäkt för att Gud inte är lika allsmäktig och god som det påstås. Istället blir det låt som kommer över våra läppar en uppmaning till Gud att bli det han i själva verket är.

Till det kommer obönhörligen om än outtalat att jag själv som Jesuslärjunge ser mig själv som inbegripen i den process som är förutsättningen för att Gud skall kunna framträda i all sin gudomlighet.

Jag tror alltså inte på Gud främst för att jag upplevt Guds storhet utan därför att jag tror på den. Argumenten för Guds storhet och sanning må nämligen å ena sidan vara överväldigande. Vem kan förneka att tillvarons vara gör att tanken på något slags Gud blir oundviklig. Å den andra pekar så mycket annat på att tanken på Gud mera skall förbindas med slump än med kärlek.

Mot det bakgrunden hoppas jag att allt inte är som det synes vara. Och jag tar konsekvensen av denna min tro genom att leva utifrån det jag satt min tilltro till.

Allt detta när vi stämmer in i mönsterbönen före alla andra, den bön som Jesus lärt oss, den bön som vi lärt oss kalla Herrens bön.

Till detta har jag behov av att tillägga följande.

Det finns en man i den närkiska väckelsehistorien som jag är kritisk till. Hans namn är Emil Gustafson, död 1899, trettionio år gammal. Hur jag ser på honom kan ni läsa om på nätet om ni skriver in  bjornsvärd.com på era datorer.  Gå därifrån till hem och klicka er ner till ”När bryggan slås mellan då och nu” och läs om en man som läste bibeln tvärtemot vad jag själv tycker är riktigt. Dock kan jag trots denna min kritik  inte förneka att denne man rätt hade förstått låt-satserna i Herrens bön. Han levde alltså utifrån sin förhoppning att Gud är det han inte synes vara. Detta är en av anledningarna till att min utläggning av Herrens bön idag blev som den blev.

Bibelstudium den 21 maj 2025

Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek Joh 15:10 (från Jesu avskedstal)

Orden ovan ingår i Jesu avskedstal, närmare bestämt i ett omtag, där det som sagts tidigare upprepas i något annan form. Se not i Bibel 2000  till Joh 14:31.

Citatformen till trots har vi att göra med erinringar, närmare bestämt johanneskretsens bearbetade minnesbilder av vad Jesus sade till de sina inför sin död. Vi möter Jesus men en Jesus som Johannesevangeliets kristna minns honom.

Detta inte sagt för att minska värdet i det sagda. Jesus tål att framställas med olika betoningar.

Inte för att jag riktigt vet vad ”mina bud” konkret innebär i Johannes sammanhang. För mig är det bud som handlar om mening och sammanhang. Och meningen är att hålla samman i tro på den Gud som Jesus genom sina ord och handlingar  förmedlat till oss. Detta i en kärlekens gemenskap.

Och jag  vet att det mesta ger sig när vi tycker om varandra. Detta desto hellre om vi tycker om varandra med Jesu kärlek. Den kärleken är nämligen inte partisk utan öppnar ögonen även för motpartens rätt.

F a behöver jag lyssna till hur de johanneskristna (från Johannesevangeliet och Johannesbreven hämtar jag min kunskap om hur dessa kristna levde och tänkte) uppfattade sin tro. Det vidgar mina blickar som annars förankrat min tro i den Jesus som gett det slutgiltiga svaret på de utvaldas rätt. Det svaret lyder att de utvalda lever i sammanhang med dem som saknar det som de utvalda äger och att de lever för att utjämna skillnaden. Så förstått har jag både fått svar på bibelns ständiga förankring i talet om det utvalda folkets företräde och skaffat mig en nyckel till Jesu plats och uppgift.

Detta mitt sätt att tolka bibeln och förstå Jesus behöver kompletteras, f a  förankras i känsla och liv. Och detta liv beror av kärlek, enbart kärlek, men en kärlek som inte söker sitt. Om detta talar de johanneskristna. De tar sig t o m före att omvandla kärleken till bud, dvs regler, förordningar och lagar burna av kärlek.

För att dessa bud skall bli vad de är menade att vara behöver de johanneskristna Jesus och en Jesus som är förbunden med Gud. Och de ger oss också denne Jesus.  Läs Johannes kap 1  om Ordet som blev människa så förstår du vad jag menar.

Kristen tro kan ses från flera sidor varav de johanneskristnas sätt är ett. Dock får den ena sidans sätt att se aldrig uteslutna den andras. Uteslutas får enbart det som inte är grundat i kärlek, nämligen den kärlek som är en grundton inte enbart i Johannesevangeliet utan i all äkta förkunnelse om Jesus.

Bibelstudium den 14 maj 2025

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. 17Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. 18Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

När Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, frisläpptes efter 20 års fängelse sade han om Hitler; denne var närmast ett geni men han saknade måtta.

Hitler saknade måtta och det resulterade i en katastrof av övermänskliga dimensioner. Även Paulus kan karakteriseras som en man som saknade måtta, men hans ”måttlöshet” hade annan karaktär än Hitlers.

I texten ovan blottas Paulus måttlöshet. Han var måttlös i sin kamp för Kristus, en uppstånden  Kristus, en för det mänskliga ögat osynlig Kristus. Denna kamp kostade honom livet. Med största sannolikhet dog Paulus martyrdöden i Rom.

Går man djupare in i historien om Paulus uppenbarar Paulus kamp för Kristus något generellt, något för oss alla gällande, uppgörelsen mellan det yttre och det inre.

Det inre är vår föreställningsvärld, de tankar och impulser som formar vår bild av verkligheten. Verkligheten i sin tur svarar genom att reagera på våra föreställningar, i bästa fall genom att rätta till dem i sämsta fall genom att underkänna dem.

I den kampen lät sig Hitler inte underkännas. Han var måttlös i sin övertygelse att det han stod för även representerade yttre rätt och sanning. Den övertygelsen kostade en hel generation judar livet och resulterade i  ett utbombat och utblottat Europa.

Måttlös var också Paulus, måttlös i sin inre kamp för Kristus. Paulus offrade livet  för att den bild av Kristus han gjort sig också var den rätta.

Hur tedde sig då den bilden? Det blir inte mycket av Jesu yttre liv när man läser Paulus. Evangeliernas berättelser får stå på egna ben. Desto mer om korset. Betydelsen av Jesu död och uppståndelse bär upp allt i Paulus förkunnelse.

Korset blir Paulus tolkningsnyckel till livet och livet i sin tur försonat liv som utgår från korset. Om man så vill höljer Paulus in verkligheten i  kors- och kristusmystik.

Paulus inre bilder av verkligheten kom att forma de kristnas bild  av Jesus och det för alltid. Med Paulus för ögonen ser vi i Kristus den korsfäste och uppståndne försonaren och upprättaren.

Det måttlösa i Paulus Kristustolkning har och kommer alltid att utsättas för kritik. Paulus kommer alltid att bli motsagd, om inte alltid i teorin så i praxis. Den som läser mig märker att även jag kan ställa mig frågande till Paulus verklighetsbeskrivningar.

Men utan Paulus inre radikalitet hade vi inte haft någon kristen tro som liknar den vi har idag. Utan det ”måttlösa” i dennes förståelse av korset hade kristen tro idag sett annorlunda ut. Och säga vad man vill om Paulus; han lämnade inte som Hitler dödade människor efter sig.  Däremot kostade hans övertygelse honom själv livet.

Bibelstudium den 7 maj 2025

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat…

28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Hesekiel 34)

Hesekiel, katastrofens profet när det egna folket blivit härtaget och befinner sig i fångenskap (den babyloniska fångenskapen). Här, från kapitel 34 och framåt, har läget ljusnat, profeten skönjer bortom katastrofen befrielse och nytt liv för Guds utvalda folk, Israel. Det är utifrån detta nya läge som textens profetia skall förstås.

Den verklighet som profeten i texten ovan målas upp för oss behöver egentligen ingen uttolkare. Det lyckorike som skildras  talar för sig självt. Kanske det förstås ändå skall påpekas att profetian ovan är ett omtag av paradisets härlighet. Åter får vi beskåda Edens lustgård för våra inre ögon.

Jag får därför tillfälle att tränga in bakom textens formuleringar och blotta något av den ideologiska bakgrund som bär upp Hesekiels lyckoskildring.

För profeten förutsätts inte som för oss individens individuella frihet och okränkbara rättigheter som grund för det goda livet. Det som för oss är ett axiom, individuell frihet och den enskilda människans del i maktutövningen, var inte aktuell vare sig för profet eller dennes samtid. Att den enskildes fri och rättigheter vore själva förutsättningen för ett liv i frihet och välstånd, den tanken hade ännu inte formulerats. Människorna då skulle bara stå och gapa om de fick höra hur vi argumenterar nuförtiden. Som om genomförd demokrati vore allt gott livs själva förutsättning! Nonsens!

I stället var det på förankringen som allt gott liv berodde. Och innebörden i den katastrof som inträffade när israeliterna fördrevs från sitt land och förskingrades, var att denna förankring gått om intet.

Förankringen i sin tur vilade på att Israel var Guds utvalda folk, utvalt före alla andra folk. Under denna utväljelsens skyddsskärm befann sig varje enskild israelit. Guds beskydd var dock inte förbehållslöst. Skyddet var betingat. Det för mig tydligaste exemplet på detta är de tio Guds bud som Israels barn enligt 2 Mos 20 var förpliktade till, förpliktade till som svar på att Gud fört sitt folk ”ut ur Egypten ut ur slavlägret”. 2 Mos 20:1

Också vi kristna har gått in under denna förpliktelsens skyddsskärm. Vi har gjort det genom vår tro på Jesus Kristus. Också detta skydd är betingat, betingat av vår kristusefterföljelse som i sin tur förutsätter laglydnad. Om denna laglydnad kan sammanfattande sägas att den står för att vi lyssnar till  ”vad Gud har att säga till oss”. Detta är i sin tur inte sammanfattat främst i bud och förbud mer i ett liv i mental och andlig närhet till vår frälsare. Det betyder öppenhet för  den ande som ger kraft att göra Guds vilja liksom i vilja att ändra det som gått fel. Allt detta leder i sin tur till ett gott liv. Och med ett gott liv behöver inte menas att vi som i Hesekiels profetia får bevittna att vilddjuren blir tama, folket får leva i trygghet och marken ge gröda. Det finns många andra vägar som Gud kan använda för att visa sin närhet till oss.

Bibelstudium den 30 april 2025

Tro utan garantier

Mycken tid har jag under årens lopp ägnat åt att göra kristna synsätt trovärdiga.  I dag när jag fördjupar mig i Johannesevangeliets tjugonde och tjuguförsta kapitel tvingas jag göra det skenbart motsatta, nämligen hävda att tron saknar garantier.

Garantier ville nämligen Jesu lärjunge Tomas ha. Han fick också vad han  begärde. Om det läser vi i Joh 20 24-28. 

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«

Men observerar vi,  de garantier Tomas  fick ledde till Mästarens tillrättavisning. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”

Garantierna uteblir även i mitt andra exempel, nu från Joh 21:12-14

Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom (den uppståndne) vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Här saknas garantierna av den enkla anledningen att här när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön, var hans uppenbarelse närmas att likna vid en mystisk vision. Lärjungarna förstod att det var Jesus de mötte, men de vågade inte fråga vem han var.

Mitt tredje exempel hämtar jag från Joh 21:15

När de hade ätit sade (den uppståndne) Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.«

Inte heller här frågas efter bevis däremot efter sinnelag. Johannes relation till Jesus vilade inte på att denne kunde förete bevis på Jesu kroppsliga uppståndelse. Relationen till Jesus vilade helt och hållet på dennes kärlek till sin mästare.

Så var det och så har det förblivit. Ingen av kvinna född kan bevisa att Jesus har uppstått. Bevis finns däremot på  att Jesus dog på ett kors. Uppståndelsen tillhör trons område och skall också göra det. Ingen blir salig av att kunna bevisa att Jesus har uppstått, salig blir däremot den som älskar Jesus med hela sin varelse, salig därför att denne gör andra saliga.

Själv berömmer jag mig av att vara bland dem som studerar bibeln mer än de flesta. Men mer än annat av att ha ägnat åtskilliga år av mitt liv på att i en djupstudie betrakta en lokal väckelse under andra hälften av 1800-talet och dess verkningar.

Dessa verkningar var osannolika. De vände upp och ner på en hel bygd. Men detta berodde inte på att väckelsens män och kvinnor hade bevis på att det de gjorde var garanterat riktigt. Det var det för den delen inte heller. Men kärleken till uppståndne gjorde dem oemotståndliga.