Bibelstudium den 25 febr 2026

För körledaren. En psalm av David.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära. 

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt

Ps 31:1-5

Psaltaren är som en spegel av oss själva.  Den befäster oss i en gudstro som speglar både närvaro och frånvara, både en närvarande Gud och en till synes frånvarande. Sådan är nämligen verkligheten. Den var det då och är det fortfarande.

Den trettioförsta psalmen speglar denna dubbelhet. I det ena andetaget vittnar den om Guds hjälp, i det andra vädjar psalmisten om hjälp. Psalmen igenom denna dubbelhet mellan gudomlig närvaro och gudomlig frånvaro, mellan Guds ingripande och en Gud som tiger.

Även psalmtexten ovan Texten ovan speglar både det ena och det andra. Gud är samtidigt en klippa dit psalmisten kan fly och något han hoppas på.

Så var det och så har det alltså förblivit. Så länge vi lever är Gud både något vi har och något vi längtar efter. Tro inte på de predikanter som påstår annat.

Du bekännande kristen, inbilla dig inte att du är bättre än psalmisten. Du är lika partisk som någonsin denne som tror sig veta att fienden alltigenom är ond. Denne gillrar snaror,  påstår psalmisten, som om inte psalmförfattaren själv ofta gör likadant.

Så läst blir psalmen en trosspegel, en hjärtats bekännelse, en bekännelse som blottar ett gudsförhållande som är ofullständigt. Den blottar en troendes inre som inte nått trons fullkomnande.

Jag tror att hela Psaltaren skall läsas med detta som utgångspunkt. Den speglar ett gudsfolk för vilket Gud är allt, men där Gud ännu inte tillåtits genomlysa allt. Där nämligen Gud uppenbarat allt blir inte bara andras synd uppenbar utan också den egna.

Därför behöver vi Kristus, därför behöver vi korset. Psaltaren förbereder oss på korset, vittnar t o m om korset, men är inte korset.

En av mitt stifts tidigare biskopar, Hans Erik Nordin har skrivit en bok om hur man skall ställa sig till Psaltarens ofullkomlighet, närmare bestämt om psalmisternas oomvända sinnen. Dessa inte bara gillrar snaror, som i texten ovan, de hatar också och vill hämnas.

Ovan har vi mitt svar på Hans Erik Nordins fråga. För mig är psalmisternas hat ett bevis på att bibeln i sig rymmer mycken ogudaktighet, d v s mycket av det onda som finns även i troendes hjärtan.  Den blir därigenom en trosspegel som gör Kristi kors till det enda som speglar den ende sanna Guden.

Slutligen en upplysning till den som uppmärksammar att psalmförfattaren påstås vara David. Tar man de orden på allvar och låter även psaltarpsalmer ingå i tolkningen av kung Davids livsgärning kommer man garanterat fel. Det blir ett villospår som mer fördunklar än upplyser. Låter man rubrikens ord betyda, ”tillhör Davidssamlingen”, slipper man det villospåret.

Bibelstudium den 18 febr 2026

9Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

alternativt samtidigt, förtydligat ”Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig” 2 Kor 5:19

Bibelordet ovan hämtat från andra korinthierbrevet, ett brev med mer än vanlig  tillspetsning. Vad Paulus där påstår är  att Gud var med Kristus på korset, ja t o m delaktig när Jesus korsfästes. Detta samtidigt som evangeliernas skildringar av korsfästelsen vittnar om Jesu förtvivlan över att uppleva sig  övergiven av Gud.

Därmed blottas en spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda”. Det ”sedda”, d v s  det som kunde iakttas, det historiskt förankrade, berättar om en Kristus som upplevde sig övergiven av Gud. Dennes utrop ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, må vara citat från Psaltaren, men återspeglade ändå Jesu innersta förtvivlan. Dock måste denna känsla av övergivenhet  kombineras med Jesu  sista ord innan han dog, ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.” Trots denna sin känsla av att vara övergiven  övergav Jesus inte sin innersta förankring i den Gud som övergivit honom.

Till detta kommer det ”trodda”, dvs Paulus version av korsfästelsen.  För honom må Gud tyckas ha övergivit Jesus men ändå var det alls inte så.  Gud var tvärtom delaktig i skeendet, innerst inne t o m den drivande kraften. Detta sedan  manifesterat i uppståndelsen på den tredje dagen.

Korsets ”sedda” verklighet manifesterat i evangelierna hade alltså sin motsvarighet i det ”trodda”, här manifesterat av Paulus  som vittnar om en Gud  som vid korset skapade nytt när Jesu vedersakare avrättade honom.

På denna spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda” kom sedan för all framtid kristen tro att vila. Detta i ett perspektiv där till det ”sedda” kan fogas en Jesus som i tidens stil  förkunnar tidens snara slut och Guds rikes upprättande, samtidigt en Jesus som delade mycket i sin tids föreställningar och tankar.

Med detta är inte allt sagt,  så förstår jag Paulus. Till detta hör också en svindlande tro att Gud, mitt i Jesu känsla av att vara övergiven, inte bara stod vid Jesu sida utan också var ett med honom. Där i Jesus  skapade Gud det som var avrättningens själva motsats, försoning och upprättelse.

Nog om detta här och nu. Dess plats är den kristna förkunnelsen i allmänhet, inte i ett bibelstudium som satt sig före att uppmärksamma läsaren på skillnaden mellan ”sett” och ”trott”, där det  ”sedda” är lätt att ta till sig  och i bred mening tilltalande. Det trodda däremot kräver oundvikligen ett s k ”trossprång” för att både kunna  tros och tillämpas. Det trossprånget har jag som författare av detta bibelstudium själv både tagit och oupphörligen tar. Jag har överlåtit mig till  en Gud, personifierad i Kristi försoning, detta trots att så mycket talar emot denna tro. 

Om det trossprånget kan generellt sägas att det leder till att mycket av det som anses viktigt blir oviktigt och vice versa mycket till synes viktigt blir oviktigt. 

Bibelstudium den 11 febr 2026

Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. Mika 7:7-10

Texten hämtad från sjuhundratals-profeten Mika men från ett sammanhang som inte specifikt kan knytas till övriga profetior i Mika. Den står alltså på egna ben.  Men nog känner man igen sig. Åtskilliga psalmister ”spanar efter Herren” på sätt som är besläktat med  profetorden ovan.

Profeten gör inte som jag som i mitt dagliga bibelstudium  lik en skriftlärd försöker finna meningen bakom ord talade för flera tusen år sedan. Inte heller som de förkunnare som i sina biblar funnit det frälsande budskapet och den slutliga och allmängiltiga sanningen  och sedan lägger denna sanning  på allt och alla.

Profeten befinner sig i stället på något som liknar ett  slagfält där segern tycks tillhöra fienden och där fiendens segrar förstås som Guds vrede över profetens orättfärdighet. Denne har inte sett det rättfärdiga i Guds verk förutsätts Gud säga. 

Förlusterna släcker dock inte förhoppningen om en vändning med både klarsyn och framtida segrar. 

Efter detta spanar profeten, profetens liv blir så förstått till en spaning efter Herren.

Besläktade tankegångar  återkommer gång på gång, främst i Psaltaren. Där begriper psalmisten inte varför  det går den orättfärdige väl, medan han själv lider förluster. Det är som om Gud övergivit honom. Sedan följer till synes oförmedlat  bekännelsen;  Gud är ändå vid min sida, han skall låta mig segra. Det ena påstås utan begripligt samband med det andra.

Min reflexion utifrån detta leder inte till att jag skall överge min dagliga möda att så rättvist jag det någonsin kan försöka läsa ut vad bibeltexterna rent faktiskt säger. Det leder inte heller till  att våra präster i dag skall förbjudas måla en idealiserad bild av bibelns innehåll till sina församlingar. Detta sker ju i all välvilja som ett slags motkraft i en tillvaro driven av krafter som de vill motverka.

Själv nöjer jag mig förstås inte med att så rättvist jag kan tolka  bibeltexter. Dessutom ställer jag dessa  mot det som idag uppfattas som uppenbart sant. Ur detta möte skapas sedan mitt budskap. Men hur många gånger har jag inte konstaterat att dessa mitt försök att åstadkomma ett trons möte med verkligheten lett till en närmast tom sanning eller i värsta fall med profeten Mikas ord  till ”Herrens vrede”.

Mitt trossprång  blir då att med både profet och psalmister bekänna min tro på att Gud trots detta en dag skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset och jag skall se hans rättfärdiga verk”

Bibelstudium den 4 febr 2026

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – 11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

12Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Fil 3:10 ff

Orden ovan är hämtade från Paulus brev till filipperna, ett brev där Paulus  från sin fångenskap utgjuter sitt hjärta för sina medkristna i Filippi.

I utsnittet ovan blottas hans innersta längtan. Han som redan funnit Kristus längtar efter att få än mer av sin frälsare.

Jag gör det mot bakgrund av att jag dagligdags fördjupar mig i två av Gustaf Wingrens teologiska verk, Skapelsen och lagen och Evangeliet och kyrkan.

Paulus har mitt i sin brinnande kärlek till den uppståndne inte fått nog. Mitt i sin hänförelse för sin frälsare vill han ha mer. Det är som om han vill börja om från början. Den uppståndelse han redan bär i sitt hjärta önskar han finna på nytt. Och det lidande för sin frälsare skull som han redan erfar inpå bara kroppen längtar han efter att på nytt få erfara. Detta för att nå målet för sin livsresa, uppståndelsen för de döda.

I kontrast till detta står Wingrens vittnesbörd. Denne låter sina föreställningar, tro kallar han dem, äga sin början i dopet. Dopet innebär att i en trosakt förenas med Kristus i dennes död och uppståndelse. Detta som ett föregripande av ett liv som skall föregripa denna död och uppståndelse. Dopet ses som en form eller kanske hellre som ett livsprogram, som skall hjälpa den döpte att leva efter Guds vilja. Och det livet är menat att både i sina enskildheter som i sin helhet vara profilerat utifrån Jesu död och uppståndelse.

Sen talar han om ordet, det levande ordet, evangeliet, viva vox, som genom kyrkans förkunnelse, målar Jesu liv, hans död och uppståndelse, för kyrkobesökaren. Dessa ord är förvandlande. Genom den ser den kristne sin värld och sin uppgift. Inte så att detta ord har evig verkan. Gång på gång skall det upprepas, dagligen behöver den kristna hör det och påminnas. På den vägen mognar hon för evigheten.

Både Paulus och Wingren, inom parentes i sin luthertolkning av evangeliet, har sett att Kristus är målet för livsvandringen. Men ack hur olika har de uppfattat vägen.

För Paulus är det bara närheten till den uppståndne som gäller. Av den uppståndne Kristus kan han inte få nog. Hela hans inre längtan är inriktad på honom. Inte ett ord om kyrka och församling.

Men kyrkan och församlingen finns där. Det är på grund av denna, i det här fallet församlingen i Filippi, som vi har kännedom om Paulus längtan. Och i den församlingen förekom både predikan och dop.

För egen del ser jag tron, uttryckt som föreställningen om Jesus och dennes avgörande betydelse, som den gemensamma nämnaren. Jag vet också att föreställningar av vilket slag de än må vara, är förutsättningar för liv. Livet står för ett ständigt pågående möte mellan det föreställda och det verkliga, dett för verklighetens förverkligande.

Jag tror mig också veta att tron på Kristus är en avgörande beståndsdel i allt vad tro och föreställningar heter.

Jag tror också att Wingren fattat trons väg till människan på ett riktigt sätt. Men jag känner av hela mitt hjärta att jag också behöver ta vägen över Paulus bekännelse i Filipperbrevet. Det går inte att få nog av Kristus. Ibland räcker det inte vad jag för mig till livs i kyrka och församling.

Bibelstudium den 28 jan 2026

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 4Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1:3-7

Det påstått verkliga behöver inte stå för något verkligt. Det är rätt och slätt påstått men inget mer. Nästa steg på skalan är det upplevt verkliga, det man känner som något verkligt. Men inte heller det upplevda behöver vara verkligt i egentlig mening. Betydelsefullt kan det vara men det är en annan sak. Det verkliga däremot står på egna ben. Det är något som kan konstateras, något prövbart, allmängiltigt.

Paulustexten ovan, en del av inledningen till 2 Korintierbrevet, vad speglar den, det påstådda, det upplevda eller det som låter sig konstateras? Brevets fortsättning ger Paulus svar på den frågan.

Som Paulus såg det var den inverkan som Kristi offerdöd gjort på församlingen mer påstådd än verklig. Det var just  av den anledningen han skrev brevet, jag inte bara detta brev utan alla de brev han skrev eller inspirerade till.

Hade allt varit frid och fröjd hade det inte behövts några brev. Då hade det räckt med glada tillrop och bekräftande uppmuntran.

Men läget i de av Paulus grundade församlingarna och i övriga också för den delen, var sådant att av tron på den Jesus som gav sitt liv, blivit mer yta än innehåll. Därför måste brev skrivas, evangelier författas och strider utkämpas för att det Jesus en gång gjorde skulle bestå.

Och så har det fortsatt. Jesu lidande och hans offerdöd måste ständigt erövras på nytt för att evangeliet skall fortleva. Och när det överlever rotar det sig i miljöer där nöd råder och där Kristi försoning blir till tröst och upprättelse.

Trons sanning är nämligen något mer än motsägelsefri sanning och bevisbar verklighet i trång mening. Dess sanning visar sig i försonat liv och tröst i ett lidande som tillhör livets själva förutsättning.

Och till  denna trons sanning hör att den innebär en kamp där det påstådda, skall bli upplevt för att så småningom övergå i det sant verkliga.

Vi vet att det paulinska anslaget misslyckades. Om det vittnar inte enbart Paulus brev, utan de nytestamentliga skrifterna i sin helhet. Om det vittnar också kyrkans historia.

Men breven finns där liksom de bibliska skrifterna, alla vittnande om trons sanning men också alla om  mer eller mindre tydliga misslyckanden.

Men misslyckandena får inte slå ner oss. De skall inte leda oss till uppgivenhet utan tvärtom till förnyat sökande efter den försoning som är livets själva mening.

Bibeln läst som jag läser den är späckad med misslyckanden och tillrättalägganden. Detta inte för att jag skall förneka dem, utan tvärtom för att bejaka dem. Först då finner jag vägar att med Paulus finna det som är trons själva kärna, eller om man så vill, sanning. Den heter försoning i en tillvaro som inget mer behöver än just korsets försoning.

Bibelstudium den 21 jan 2026

2Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. 3Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. 4Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, 5men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen, 6den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. 7Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd. (Psalm 19 första delen)

8Herrens lag är utan brist, den ger liv på nytt. Herrens lära är sann, den gör den oerfarne vis. 9Herrens påbud är rätta, de ger hjärtat glädje. Herrens befallningar är klara, de gör blicken ljus. 10Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, 11mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. 12Genom dem blir din tjänare varnad, att följa dem ger riklig lön. 13Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om, 14men hindra mig också från öppet trots, låt det inte få makt över mig! Då är jag utan brist och fri från svåra synder. 15Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig, Herre, min klippa, min hjälpare. (Psalm 19 andra delen)

Psalm 19 i Psaltaren består av två delar där den ena delen inte hör ihop med den andra. Varför de fogats samman till en enhet vet ingen. I sak förmedlar den första delen grunden till alla former av gudstro, den andra den judiska och i förlängningen också den kristna gudsbetraktelsen. Här lägger jag ut psalmens första del.

Bortsett från några spår av förvetenskaplig världsbild,  eller kanske snarare en poetisk betraktelse, är den första delen av psalmen  allmängiltig. Så allmängiltig att den första delen av psalmen utan våda kan strykas. Den skildrar en verklighet som talar för sig själv. Och en människa som inte är inkapslad i sin egen trånga verklighet kan tolka dess förkunnelse.

Att som psalmisten besinna verklighetens under och erfara det märkliga i att under ett antal år få leva i det under som ett människoliv innebär, skapar förundran. Denna förundran är eller borde vara allmängiltig oavsett livsåskådning.

I vårt  inre väcks tanken att bakom till och med det tillfälliga och oförutsebara, det vi kallar slump, finns en skapande vilja av för oss ogenomträngligt slag. Vad vi som tänker så  kallar denna urkraft skiftar. Psalmisten som står i den judiska trons sammanhang talar om Gud. Beteckningen är sekundär, saken det avgörande. Och denna förundran är i sin tur den reaktion som tydligare än annat visar att vi  förmår reagera även på annat än egna inneboende drifter eller för den delen också på annat än det vi med förnuftet kan omfatta.

Det betyder att erfarenheten av Gud, beteckningarna må skifta, tillhör det för oss givna.Tron på Gud  behöver människan inte söka, den tron äger hon som en del av själva livet. Och dess uttryck är förundran, kan i sin grundform inte vara något annat.

Det som hotar denna trons normalitet är som jag ser det av flera slag. Det ena är att vi blir oss själva nog. Vi stänger oss ute från allt som inte rör oss själva. Vi söker vårt eget bästa, är i alla sammanhang betingade att göra detta. Den andra faran är att vi blir så uppfyllda av att förstå det under som heter liv, att detta blir allt. Vi blockerar det inom oss som heter förundran. Den tredje är att vi skapar oss våra egna gudar.  Det är den uppenbarade religionens fara.

Bibelstudium den 14 jan 2026

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande. Apostlagärningarna 8:14-17

Den kristna livshållningen låter sig sammanfattas i begreppet tro och den kristne får heta troende. Så i Apostlagärningarna som idag. Tron är förenad med en yttre handling dopet, där hela det kristna livet föregrips i en enda symbolisk handling.

Tro, dop och en kristen livshållning är således tre delar av samma sak. Återstår det väsentliga, förverkligandet. Det som är föregripet skall konkretiseras i faktiskt liv.

Det är med dopet som livet i sin helhet. Det nyfödda barnet föds in i ett liv som förväntas förverkligas efter bestämda mönster. All uppfostran skall förstås utifrån denna helhetssyn.

Åter till dopet och specifikt till dopet som det betraktas i Apostlagärningarna. Dopet blev inte som det var menat i den värld som Apostlagärningarna skildrar. Det blev ett ”bara” över detta dop. Helig Ande kom att saknas. I och med detta kom inte dopet att bli vad det var avsett att vara. Det hela löstes av apostlarna, läser vi. De lade händerna på de döpta och därmed utlöstes dopets hela potential. Via apostlarnas händer frigjordes helig Ande och därmed också dopets hela inneboende kraft.

Vad lära av denna Apostlagärningarnas undervisning? Är det bara att ta efter som vissa kristna samfund anser?

Om det vore så enkelt. Under historiens gång har det gång på gång visat sig att dopets inneboende problematik visst inte lösts genom så kallat dop i den heliga Ande. Elakhet och småsinthet frodas i lika hög grad i så kallade karismatiska samfund som i andra.

Skall man då ge upp och nöja sig med s k ”vanekristendom” som i många fall nog rör vanorna men inte hjärtat?

Absolut inte. Den kristnes hela liv behöver vara inriktat på att finna den helige Ande, en ande som hjälper oss att förverkliga vad vi genom dopet är menade att vara. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att få del av den Ande som hjälper mig att leva.

Men jag tar det inte så enkelt som Apostlagärningarna tycks göra. Jag förenar f a min längtan efter Gud med sanningssökande. Och jag nöjer mig inte med att bli översköljd av av känslor av gudsnärhet. Sådana söker jag inte ens. Vad jag söker är en tro där korsets försoning drabbat hela min inre varelse. Det unnar jag inte bara mig själv utan hela min omgivning. Att drabbas av korsets försoning är för mig att bli döpt i den helige Ande.

Bibelstudium den 7 jan 2026

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Här jesusförståelse när den  befinner sig på sin höjdpunkt. Med bilden av Gud inom sig blev Jesus inte enbart en av oss utan dessutom den som levde för oss och dog för oss. Det är korsets predikan.

Detta behövde de kristna i Filippi före allt annat  ta till sig. De behövde veta att deras trosgemenskap vilade på ett offer som inte visste gränser, en kärlekshandling där den högste offrade livet för den som inget tycktes vara. Detta och inget annat behövde filipperna höra när Paulus, deras fader i tron, befann sig i fängsligt förvar och de gamla trostraditionerna med sina förankringar i folksjälen  åter började locka dem tillbaka till sina gamla judiska grundvalar.

Så helt annorlunda är det inte bland oss. Kanske bara så att en presumtiv Paulus inte behövde påminna utan upplysa. Upplysa oss om att korset predikar ett allt annat överskuggande offer med de mest genomgripande konsekvenser. Men för de flesta av oss finns inte, som för filipperna, en traditionell judisk tro att vända tillbaka till. Däremot är vi förankrad, vare sig vi tänker på det eller inte, i de för tiden gällande trostraditionerna med sina föreställningar och påbud. Det är gentemot dessa vi idag skall rikta Paulus korspredikan med dess entydiga budskap.

Denna Paulus  korspredikan skapar inte tro om någon hade föreställt sig det. Utan någon form av tro lever nämligen ingen. Men den nydanar tron och i och med detta också sinnelaget. Framför allt omskapar den prioriteringar och därmed också inriktning. Har man nämligen inte förstått att Jesus kors har sin grund i en kärlekshandling är detta av nöden.

Nu är det så att visst måste sättas före annat. Så i det dagliga livet som i vårt trosliv. Inser man inte det utan sätter allt på rad blir allt mekaniskt och därmed också omänskligt. Detta behöver inte minst vi, för vilka tron blivit en levande angelägenhet, besinna oss inför. Idag påminns vi om korset förstådd som en allt överskuggande kärlekshandling som det för tron grundläggande med de mest genomgripande konsekvenser.

Det är emellertid mycket som kämpar om rangplatsen i den kristna tron. I en tid av påstådd ateism känns det som den allt överskuggande sanningen  vore gudstrons förankring i varat som det grundläggande faktum som gör vördnad för livet och någon form av gudstro oundviklig.

Detta faktum förbinder jag med Jesu offer som en kärlekshandling. Därmed får också  korset den plats det förtjänar.

Bibelstudium den 31 dec 2025

Vem är störst i himmelriket?

1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« 2Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. 4De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Tio Guds bud är förvisso oumbärliga rättesnören. Sen barnsben kan jag dem utantill. Men det dröjde innan de för mig blev mer än fulländade regler. Men den dagen kom då jag upptäckte att denna regelsamling ursprungligen var de utvaldas svar på att Gud slutit förbund med dem. Buden var Israels ja till en Gud som omslutit dem med kärlek. I förlängningen är de mitt svar på nåden att få leva.

På motsvarande sätt är det med mänsklig rangordning när allt fungerar som det skall. Även den måste finnas i ett sammanhang för att det skall ge mening. Med rangordningen desto allvarligare eftersom hög rang ger kraft att förtrycka t o m döda dem som står rangen emot.

Detta inte enbart i mänskligt grundade gemenskaper utan också i kyrkor och samfund som åberopar sig på att stå i Guds rikes sammanhang. Därmed är också Jesu lärjungar inbegripna, de tolv av Jesus utvalda att bli hans apostlar. Varom inte hade Jesus inte talat som han gjorde i texten ovan.

Nu menade inte Jesus att rangordning i sig är av ondo. T o m Jesus rangordnade om man får tro evangeliernas vittnesbörd. Det var Petrus och ingen annan som skulle föra Jesu verk vidare. Petrus och dennes efterföljare skulle ha första rangen i kyrkan, åtminstone om man får tro katolikernas uttolkning av de bibliska sanningarna.

Må vara hur det vill med detta. Viktigare är Jesu ord i texten ovan vad som kvalificerar ledarskapet. Här råder ingen tvekan om meningen.

Den högst rankade skall vara som ett barn, säger Jesus i min uttolkning. Och med barn menar han de små, dem som inte har något eget att komma med, dem som är helt utlämnade åt andras välvilja  för att kunna leva. Dessa är störst i himmelriket.

Som det är i den kristna kyrkan är det också överallt annars. Vi som kallar oss kristna och jesuslärjungar behöver  därför inte vara samhällsomstörtare. Vi behöver inte i alla sammanhang gå till storms mot strukturer som förutsätter att en bestämmer över den andre. Men ett är för oss kristna nödvändigt och det är att vi ställer oss bakom ledare som inser att de innerst inne är som barn som är i behov av nåd för att kunna leva.

Det är sådana ledare vi skall eftersöka inte bara i den kristna kyrkan utan i alla de sammanhang. När den kristna kyrkan väljer ut sina ledare på andra grunder blir det med kyrkan som med samhället. Samhällets problem blir också våra.

Sen handlade förstås texten främst  om något annat. Den ställde inte främst lärjungarna utan framför allt dig och mig inför en grundläggande utmaning. Förutsättningen för vårt ”barnaskap” är att vi blir som barn, något som i min uttolkning inte utesluter kompetens och mänskliga förmågor. Dessutom att vi inte döljer detta vårt ”barnaskap”. Men hur utan att göra oss till dörrmattor åt krafter som står tron emot?

Bibelstudium den 24 dec 2025

7Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!«8Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. 9Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.10Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss. Jes 52:7-10

Profeten såg i den begynnande befrielsen, den slutliga, ja egentligen såg han inget annat än den slutliga, den ännu ej fullbordade befrielsen.

Den begynnande befrielsen, det står för slutet på fångenskapen i Babylon och återtåget till Sion, d v s till hemlandet med  sitt berg, sitt tempel och sina landområden.

Om denna befrielse vet vi en hel del redan genom att läsa bibeltexterna med en historikers ögon.

Om den slutliga desto mindre av vetande.  Den är innesluten i profetians form där endast tron kan öppna våra ögon.

Och för oss som låtet Kristus öppna våra ögon och öron, ser i befrielsen från fångenskapen i Babylon mer än en stormakts övergrepp mot ett litet folk och därefter en villkorad befrielse där själva förutsättningen var en frihet på vasallstatens villkor.

Sion, det blir för oss Kristus och befrielsen den frihet som livet i Kristus innebär. Och den befrielse, som vad gäller fångenskapen i Babylon var ett begynnande faktum, blir för oss ett villkor. Den blir själva förutsättningen för friheten.

Men liksom profeten Jesaja kunde ta ut hela segern  förskott, kan också vi göra det. Liksom profeten såg fullkomningen redan i att Babylons härskare lättade på trycket och gav det undertryckta folket viss frihet, kan också vi göra det.

Här behöver jag för egen del inte ta bibeln till hjälp för att få bekräftelse. Hur många gånger har inte min egna visioner om fullkomningen i Kristus väckts när jag erfarit en begynnande seger för min frälsare.

När jag erfarit genuin kristustro, om än i det allra minsta format, har visioner väckts i mitt inre, alla med innebörden att nu går Kristus segrande fram.

Som tidigare församlingsherde har dessa visioner särskilt väckts när jag sett, om än de minsta tecken på att en församling fungerar i Kristi efterföljd. Småsaker har i mitt inre väckt förhoppningar om stora ting.

Detta må anses föga förebildligt. Men min reagens på det lilla äktkristna har gett mig kraft till att se också det stora. Och som en följd av detta  har mitt engagemang blivit livslångt.

På den motsatta kanten har trolöshet mot det kristen tro står för gjort att mitt förtroende för om så framgångsrika församlingar och församlingsstrukturer, fallit platt till marken.

På den grunden tror jag mig förstå profeten Jesaja när denne tog till överord när han skådade begynnelsen på befrielsen ur fångenskapen ur Egypten.