Bibelstudium den 30 okt 2024

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. (Matteus 23:37 ff)

Den här texten från Matteus ingår i Jesu uppgörelse med fariseerna och de skriftlärde. Den återkommer om än i ett annat sammanhang i Lukas. Läser man de tre första evangelierna parallellt märker man att evangelisterna lånat från varandra och i viss mån komponerat om sammanhanget utifrån egna syften.

Vad jag tagit till mig av texten ovan är två saker, det ena att tro står för hållning, det andra att tro står för förhoppning. Det ena är generellt giltigt, det andra något som är specifikt för kristen tro.

Tron som hållning visar sin bärkraft i att vi som lever nära varandra och är beroende av varandra kan lita på att vår gemenskap fungerar. Det gjorde den inte alltid på Jesus tid. Särskilt överskiktet, fariseerna och de skriftlärda tog sig friheter som i grunden skadade sammanhållningen i samhället. Vill ni veta hur är det bara att läsa första delen av vår text nämligen Matteus 23:1-36 för att få veta hur.

Det judiska samhället bars upp av tron på det egna folkets utvaldhet. Och för de utvalda gällde i alla sammanhang det gemensammas bästa. Och när den gemenskapen var som bäst inkluderades även de utomstående, ickeiudarna, hedningarna, i denna gemenskap. Jesus var en förebild i denna inkludering.

Tron som hållning äger sin tillämpning i de mest skilda kulturer. Grundprincipen är densamma; man skall kunna lita på varandra i en gemenskap upprättad för det gemensammas bästa.

Tro som hållning innebär att ett osolidariskt liv, ett liv där hög är hög och låg är låg och där de höga utnyttjar de sämre ställda måste betecknas som synd. Man må heta jude, kristen, muslim eller buddhist. För konkreta exempel läs huvuddelen av Matteus 23.

Där tro står för hållning är tro så långt från en privatsak som den kan vara.

Det andra där tro står för förhoppning, gäller i första hand oss som i tron på Jesus funnit själva fästet för våra liv. Och vad den tron beträffar får den konsekvenser på alla de plan. Den solidaritetstanke som tron som hållning bygger på, specificeras i tron på försoning som solidaritetens yttersta konsekvens. Dessutom för Jesustron med sig förhoppningar som inte enbart rör idéplanet. Vi nöjer oss inte med att konstatera att Jesus dog på ett kors, vi tror också att han uppstod. Dessutom låter vi denna uppståndelse bli ett karakteristikon för vårt liv. Vi tror på upptåndelse och evigt liv. Till detta att Jesus skall komma tillbaka. Om det handlar slutversen i dagens bibelstudium. Vi tror att Jesus skall komma tillbaka som den fullkomnade Messias. Den dagen skall det  bli slut på den splittring och strid som hotar inte enbart enskilda gemenskaper utan hela vår världsordning. En gång skall kriget i Ukraina ta slut och en gång den krutdurk som Mellanöstern är, där jude står mot palestinier, jude mot muslim.

Tro är alltså två saker samtidigt, den är hållning och förhoppning. Ett vet jag och det är att jorden går under om tron som hållning sviktar och ett tror jag och det är att Jesus skall komma tillbaka och upprätta ett evigt fredsrike.

Bibelstudium den 23 okt 2024

4»Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! 7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Jeremia 29:4-7 

(Ur Jeremias brev till de deporterade i Babylon)

Man kan se på bibelordet ovan som en bibel i bibeln. Såna finns det för den delen många i en skriftsamling så vittfamnande som den boken är. Det gäller bara att hitta dem. Men gör man det kan man få grepp om bibeln, eller om man så vill en tolkningsnyckel som ger bibeltexterna rättvisa.

Nyckeln ovan handlar om hur judarna skulle förhålla sig i Babylon, det land till vilket de fördrivits i den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus.

Bli ett med det nya, lyder maningen. Se till att bli acklimatiserade i främmande land, stå upp för era nya grannar och kämpa för deras välgång. Men utan att säga det lyder förbehållet; men glöm inte vilka ni är. Gå in i gemenskapen, men låt er inte assimileras. Tänk på  att ni är Guds utvalda.

Dessa ord och denna maning äger tillämpning i de mest skilda sammanhang. De kan vara på gott men också på ont. Att skilja ut sig i ont syfte kan vara med det farligaste som finns. Egoism är ju på ont, men den är dubbelt ond när den står i ett ont sammanhang. Men att skilja ut sig kan också stå för något gott. Hur skulle det nämligen se ut om alla övergav den rätta vägen. Förnyelse förutsätter att åtminstone en rest av befolkningen förstår vad som gått förlorat.

Detta är värt att betänka idag när hela Mellanöstern håller på att sprängas inför hotet  att den egna identiteten skall gå om intet. På den ena sidan står Allahs anhängare på den andra Jahves. 

Men här står du och jag. Och står du som läsare på min sida är Jesus det för din tro specifika, d v s din yttersta riktpunkt. Och inte vilken Jesus som helst utan den Jesus som du i ditt inre relaterar dig till, den Jesus som formar din tro på Gud och som påverkar ditt sätt att leva.

För oss gäller att odla vår identitet som kristna i gemenskap med andra med målet att kunna leva nära andra som inte delar vår tro. Vi är kallade att bli goda samhällsmedborgare och i den lokala miljön, goda grannar.

Men samtidigt skall vi veta att vi äger något oumbärligt i vårt inre, tron på Jesus och därmed också tron på Gud. Den tron är vi kallade att värna. Ur den springer ett sätt att leva som håller oss samman. Och gör den inte det, skall vi odla vår tro i ständigt sökande och självprövning.

Är så inte fallet, eller tar vi vår tros Jesus för given, är vi på väg att gå upp i den värld som är vår, men inte vår innersta identitet. Vår innersta identitet har vi i den korsfäste.

Bibelstudium den 16 ok1 2024

Davids bön

10Inför hela församlingen prisade David Herren: »Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet. 11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. 13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. 14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krön 29:10-15)

Krönikörer är påfrestande, om än pålitliga. De radar fakta men sätter sällan fakta i sammanhang. Ett helt historieverk i bibeln är skrivet av sådana krönikörer. Texten ovan är författad av en av dessa. Men här är denne inte som sådana brukar vara. När krönikören med anledning av det nyligen fullbordade templet i Jerusalem lägger invigningsbönen i kung Davids mun hisnar man.  Denna bön är mättad med både insikt och liv.

Bönen är fylld av insikt. Det må vara att människor tvingats till  uppuppoffringar. Tempelbygget hade kostat mer än ett fattigt folk förmådde. Det må vara att tempelbygget fullbordades av ingenjörer, hantverkare och konstnärer med en yrkesskicklighet som fortfarande väcker förundran. Men äran ges varken åt folk eller konstnärer. Den ges åt den som äran tillkommer, Gud.

Ingenting är nämligen möjligt om det inte finns en möjliggörare. Och möjliggöraren är inte människor utan Gud. Utan Gud inget vara, utan Gud inga storverk, utan Gud ingen skönhet, utan Gud bara tomhet.

Insikt om detta skapar lovsång, här Davids lovsång inför det fullbordade templet, en lovsång  vars innehåll är den gemensamma nämnaren för allt vad lovsång heter. Allt beror ju på att det finns en möjliggörare och möjligöraren heter Gud.

T o m gåvan att inse detta kommer från Gud. Det är så lätt att förblindas och att förblindas är att rikta lovsången åt fel håll. Och fel håll är att ge ett offervilligt folk den slutgiltiga  äran eller konstnärer, uppfinnare, genier eller allt vad de nu kan heta.

Nog skall vi visa dem respekt och högaktning som har klara hjärnor, uthålliga sinnen, barmhärtiga hjärtan, eller har fått förmågor som ingen annan äger. Men allt blir fel när dessa utförare blir själva föremålet för vår hyllning, när de inget annat är än förmedlare. 

Det är ju inte geniet som är Gud. Geniet är ett redskap för Gud. Det är inte den självuppoffrande människan som skall upphöjas utan gåvans givare. Respekt skall vi ha för alla dem som kan det vi andra inte förmår, men äran skall den ha som skapat möjligheterna.

När detta väl är sagt kan man fråga sig om ändå inte den krönikör som givit kung David röst gått för långt när han låter kung David utropa: 

Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar och vi har ingenting att hoppas på. 1 Krön 29:15

Mer än så är vi människor och detta oavsett om vi deltagit i tempelbygget eller inte. Oavsett om Gud slösat sina gåvor på oss är vi mer än redskap som när de gjort sitt kan läggas undan. Till Guds omsorg hör att han inte lägger undan. Han tar till sig det förbrukade. 

Det har Jesus lärt oss, men det visste inte den krönikör som levandegjorde kung Davids tacksägelse till Gud inför det fullbordade tempelbygget.

Bibelstudium den 9 ok1 2024

1Tron är ı grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. 4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. 5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. 6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. 7 I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses, Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro. Hebr 11:1-7

Att tron är grunden har jag med Hebreerbrevets författare förstått länge. Och med honom också insett att denna  grund  (hypostasis på grekiska  och det är på grekiska texten ursprungligen är skriven) har med verklighet att göra. Med andra ord kan tron skapa verklighet,  d v s visa vad det man ser eller vad som berättas innerst inne står för.

Detta inte bara i kristna sammanhang utan alla. Det vi ser, hör och uppfattar består av två delar, dels intryck dels tolkade intryck. Oundvikligt är det så. Allt måste tolkas för att bli begripligt. Utan tolkning  blir allt bara obegripliga intryck.

Problemet är alltså  inte om utan hur. Tolkning kan nämligen leda endera till grundlösa konspirationsteorier eller i bästa fall till fördjupad kunskap och fördjupad förståelse. Ibland t o m till exakt sanning. Nio gånger nio är åttioett. För mig är detta ett exempel på just absolut rätt tolkning av symbolerna nio tagna nio gånger.

Så till texten ovan och dess exempel på hur tron skapar sanning. Och detta av en i övrigt okänd författare troligen bosatt i Italien vars text som genom ett ”bananskal” kommit med i bibeln. Detta eftersom man när bibeln kodifierades trodde att aposteln Paulus var författaren till Hebreerbrevet, vilket han inte är.

Vi sentida kristna får läsa hans text för vad den är; ett försök att sätta in Jesus i sitt historiska sammanhang. För Hebreerbrevets författare resulterade detta i att han tolkade allt utifrån sin förståelse av Jesus Kristus. Och jag måste erkänna att det gör jag också.

Däremot ser jag med av historiekritik tränade ögon på de gammaltestamentliga texterna. Men det gör inte Hebreerbrevets författare vilket texten ovan är ett exempel på.

Vad blir då över för mig när jag begrundar textorden ovan? Alldeles uppenbart två saker. Det ena den självklara sanningen att allt måste tolkas för att bli förståeligt. Och det är något som alla måste förstå, troende som tvivlare, gudsdyrkare som ateister.

Det andra är att läsa verkligheten utifrån Jesus, detta för min del i en ständigt pågående process som gäller smått som stort, dagligt allehanda som världshändelser. För mig är det att tro.

Denna trons process sker vad mig beträffar genom att jag tolkar verkligheten utifrån Kristi kors med dess centrum i försoningen. När så sker, och det är mitt vittnesbörd idag, ser jag klarare än annars. Den underliggande verkligheten träder fram för mig i ett annars okänt lyster.

Det betyder inte att jag har rätt i allt jag säger eller har tillgång till en bibeltolkning som ingen annan. Men jag är på rätt väg. Det är min övertygelse. Allt blir klarare när jag har Kristus och hans kors för ögonen.

På samma sätt var Hebreerbrevets författare på rätt väg, trots sin för våra ögon tidsbundna tolkning av de gammaltestamentliga berättelserna. Tron på Kristus var dennes tolkningsnyckel. När man ser det kan man finna sanningar i hans brev som annars är fördolda för en modernt upplyst människa. 

Bibelstudium den 2 okt 2024

(Se även på bjornsvard.com ”40 24 Ett besläktat sätt att förhålla sig”)

7Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, 8men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. 9Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. 10Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. 11De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. 12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Upp 12:7-12

Vilket vi vill eller inte lever vi i två verkligheter, den sanna och den föreställda. Den ena är till för den andra och den andra för den ena, för att uttrycka det formelartat. Finns inte denna förbindelse blir av det ena  döda siffror och formler, av det andra fantasier.

Från upplysningstiden på 1700-talet och framåt har det varit jakt på det föreställda. Men till föga nytta. Har man gjort sig kvitt föreställningar av visst slag har det kommit andra i dess ställe.

Som sagt, bild och verklighet skall för oss människor samverka för att vi skall kunna orientera oss. Så då som nu.

Så även när man läser Uppenbarelseboken och idag ett avsnitt ur Uppenbarelseboken 12. Här är syftet med det föreställda tydligt. De förföljda kristna som budskapet är riktat till skall inte förtvivla. Den massiva förföljelse som de utsatts för och de förluster de lidit har inte rubbat Guds plan. Även våldsamheterna som riktats mot dem ingår i Guds rådslut, ja är en del i Guds seger över ”ondskans andemakter”.  Det är bara så att striden är förflyttad från himlen till jorden och där drabbat de första kristna. Men allt är en del i den kamp som skall ända med Guds totala seger.

Vad är då substansen i detta tal? Vad garanterar att det är och blir som profetian med poetisk kraft målar ut skeendet? I den föreställda verkligheten, d v s i profetians poetiska bildspråk, beror segern av ”Lammets blod” och genom lammets ”vittnesbörds ord”. Detta blod och detta vittnesbörd har gjort ”våra bröder” oövervinnerliga. De kunde gå i döden för blodets och vittnesbördets skull, läser vi.

Överfört från det föreställda till det bokstavligt sanna kunde ingenting besegra dessa den första generationens kristna. Det lidande och den död som drabbade dem för deras tros skull må se ut som katastrof och var det också. Dock ändå inte. Deras död födde ständigt nytt liv. I de dödas ställe föddes nya anhängare till Mikael och hans anhängare i deras föreställda kamp mot ”den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan”.  Ty ”frälsningen och kraften och riket finns hos vår Gud och makten hos hans smorde”.

Så i profetians föreställda verklighet, en verklighet som livade den första generationens förföljda kristna och gav dem kraft att överleva de svåraste förföljelser.

För mig innebär detta översatt till sann verklighet att Jesu vittnesbörd och hans korsdöd innebar och innebär den avgörande vändpunkten. Till korsets försoning skall jag därför söka mig om så alla omkring mig anvisar andra vägar. Och när kristen tro idag synes raderas ut på ett mera definitivt sätt än någonsin förföljelserna mot de första kristna, skall jag intensivare än någonsin sätta min lit till Jesu ord och korsets försoning. Sen må min föreställningsvärd se ut på det ena sättet och din på ett annat.

Bibelstudium den 25 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 39 24 Smaken, åsikten, tyckandet)

Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också mitt liv skall bli synligt i min kropp. (2 Kor 4:10)

Paulus, församlingsbyggaren, lyssnar jag till med ögon och öron öppna. Det betyder att jag tänker efter samtidigt som jag tar del av det denne Paulus säger. Detta särskilt viktigt som spannet mellan Paulus och mig är avsevärt. Det som var sant och rimligt då, behöver inte äga giltighet idag. Nu som då gäller att tillfälle och situation får avgöra tillämpningen. Att i alla de sammanhang sätta sin heder i att kopiera Paulus är en farlig väg. Att kopiera är långt ifrån det samma som att vara Paulus efterföljare. Bibeltrohet är något större än att återupprepa.

Så långt detta, nu till mitt ärende. Och det är att visa en annan sida av Paulus, en sida som blir särskilt tydlig i den första delen av 2 Korinthierbrevet kap 4. Här framträder inte den skriftlärde Paulus, inte heller  den kloke församlingsbyggaren, utan den Paulus som levde ut sin tro i i daglig kristusefterföljelse. Det betydde för Paulus del att det kors som krönte Jesu livsgärning på ett besläktat sätt återupprepades i Paulus dagliga liv. Teologerna talar om Paulus kristusmystik. Med det menas att Paulus gestaltade sitt liv utifrån ett mönster där Kristi kors tas igen i Paulus sätt att leva och vara. Till detta kommer att det kors som på Golgata ledde till liv, i en mäktig återklang  gav liv åt de kristna i Korinth. (2 Kor 4:12)

Nu till min tillämpning. Vad de första orden i detta mitt bibelstudium beträffar lägger jag ner mycken tid att förstå hur Paulus tänkte och vad han ville. Jag går t o m så långt att jag skiljer den äldre Paulus från den yngre. Och jag talar öppet om att flera av de yngre breven inte är skrivna av Paulus utan av någon av hans efterföljare. Läser man Paulus på detta sätt får man på köpet en lektion i  den första kristna kyrkans utveckling.

Paulusefterföljelse i mera existentiell mening har däremot inte upptagit min tid. För mig har församlingsbyggande och försök att behandla alla med aktning varit viktigare än Kristusmystik.

Först långt inne i pensionsåldern har jag fastnat för en läsning av korset som jag tidigare inte uppmärksammat. Sent omsider har jag upptäckt att Jesu död var dödslidandet hos en som upplevde sig övergiven av Gud, men som trots detta  mitt i sin  övergivenhet ändå förmådde överlämna sitt liv i Guds händer. Förtvivlan och överlåtelse har för mig blivit de två bärande motiven i Jesu korslidande.

Jag har dessutom i dag  tagit i Jesus på orden. Nu när min hustru håller på att tas i från mig i en obönhörligt tilltagande demens, upplever jag mig med Jesus som övergiven av Gud. Samtidigt tvekar jag inte. Nu när min hustru inte längre kan forma sina ord, formar jag dem åt henne. Jag säger gång på gång. I dina händer herre Gud anbefaller jag min hustrus ande.

Bibelstudium den 18 sept 2024

(Se även bjornsvard.com  38 24 Att inte förstå ett öde, att tro sig förstå förödande)

Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg,du låter den falla över skuggornas land. Jesaja 26:19

För sammanhangets skull, läs gärna Jesaja 25 och Jesaja 26 i ett sammanhang. De båda kapitlen hör ihop. Bibel 2000 har också gett de två kapitlen den gemensamma rubriken ”Herren gör slut på sitt folks förnedring”. Det är också om detta de båda kapitlen handlar. Textordet ovan om döda som skall få liv igen kan sägas utgöra de båda kapitlens kulmen.

För förståelsens skull behöver också följande sägas. Då som nu lever vi människor i två världar. Dels lever vi i föreställningarnas värld, dels i verklighetens. Samspelet mellan de båda är avgörande för hur våra liv skall te sig.

De båda kapitlen illustrerar profetens och därmed i förlängningens Israels föreställningar om sig själv i förhållande till sina grannfolk. Folk står här mot folk och stam mot stam. Men Israel har det andra inte äger, Sions berg, Guds tempel och med det en utvaldhet som de är ensamma om.

Och med denna föreställning som grund är de utvalda i sin nöd trygga. De vet att de skall besegra fienderna. De har ju Gud med sig. Det hela skall ända i att deras 

”döda inte får liv igen, skuggorna uppstår inte. Så har du straffat och förgjort dem och utplånat minnet av dem”. (Jesaja 26:14)

Om de utvalda gäller däremot att deras ”döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land”. (Jesaja 26:19)

Bakom ligger föreställningar om att döden innebär att människan går in i skuggorna, uppståndelsen att av skugga blir konturfast liv. 

Hur är det då med verkligheten bakom detta tal. Om detta lär oss en historieforskning som inte skiljer en stam från en annan och det är fråga om maktkamp på båda sidor av gränslinjerna. Den utväljelse som genomsyrar hela bibelns föreställningsvärld har inte inneburit rättfärdighet på den ena sidan av stridslinjen och orättfärdighet på den andra. Motiven är blandade på båda sidor av gränslinjerna.

Men historiaforskningen i all ära. För oss kristna gäller att vi i slutändan prövar egna som andras föreställnngar mot Kristus. Och inte bara så, vi läser hela bibeln utifrån vår frälsare, även profeten Jesajas utsagor.

Och då får vi veta att Israels utväljelse  förvisso gäller. Israel är Guds utvalda folk men det i en utvaldhet där rättfärdighet är högsta värde. Dessutom och här än viktigare att betona har Jesus lärt oss att de dödas tillvaro kan vara mer än en skuggtillvaro, det är liv i Gud.

Mot den bakgrunden läser vi texten ovan. Den förvandlas då till ljuvliga löftesord riktade till oss som lever i dödens närhet eller som sörjer kära  som inte låter sig mistas.

Bibelstudium den 11 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 37 24 Mina två fronter)          

Ändå övergav Du dem inte  i öknen, ty din barmhärtighet är stor.Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte. Nehemja 9:19-21

Nehemja, som fått ge namn åt den  bibelbok i Gamla testamentet som här citeras, var en  jude som var persisk ståthållare  i Juda under mitten av 400-talet f Kristus. Han får här representera de judar som trodde på sitt folks upprättelse efter den nationella katastrof som drabbade landet i och med den babyloniska fångenskapen.

Texten ovan är en del av en Nehemja tillskriven  återberättelse av den ökenvandring  som för alla tider lade grunden för det utvalda folkets identitet och självkänsla.Den ger mig här anledning att behandla relationen verklighet/tänkt verklighet, en fråga som dagligdags gäller alla och envar.

Så här tänker jag. Allt vi ser, allt vi tar till oss,  omvandlas på ett eller annat sätt i vårt inre. Av verklighet blir formad verklighet med mitt sätt att uttrycka mig. Denna formade verklighet och dess relation till den reella verkligheten avgör sedan det mesta. Godtyckligt formad verklighet heter lögn, alternativt fantasier. På sånt går inte att leva. Berättigad omformning  hjälper oss tvärtom att leva, alternativt är en förutsättning för liv.

Glöm inte att även bibeln är infogad i detta spel mellan verklighet och formad verklighet. Texten ovan är ett paradexempel på detta. Den är en tolkning av ökenvandringen, om man så vill en idealisering av ökenvandringen. Den talar om vad denna vandring egentligen var bakom alla sina vedermödor. Ökenvandringen var eldpelare och molnpelare, den var manna i öknen och kläder som inte slets ut eller fötter som inte svullnade.

Var då detta sant? Inte sant i historisk mening, men sant i en inre mening.   Ökenvandringen kom på den grunden att tillhöra det kitt som band samman Guds Israel för evinnerliga tider. Om man så vill, välsignade Gud denna sanning. Den var en del i Guds välsignelse av sitt folk.

Men en förutsättning för att denna sanning fortfarande i vår upplysta tid skall blir  till välsignelse är att den samtidigt öppnar för historisk prövning.  Det är i uppgörelsen mellan det trodda och det sedda, mellan höga tankar och knivskarp sanning som livet idag får den inre spänning som är en förutsättning för att livet skall bli som det är menat.

Blir livet enbart fakta, statistik och mätbar sanning hamnar vi i en andlig öken. Det motsatta förhållandet där vi tror utan faktaunderlag, innebär samma helvete. Det vet var och en som gett sitt liv åt drömmar och fantasier. Livet blir omänskligt om så på annat sätt än för den som inte ser annat än siffror och fakta.

Varför nu denna utgångspunkt  i ökenvandringen och dess konsekvenser? För min del ytterst därför att den pekar fram mot min egen tros egenliga föremål, Kristus.

Bara så att ökenvandringen nu heter korset och att detta kors tydligare  står i det faktiskt skeddas sammanhang än någonsin ökenvandringens förunderligheter. Men trots det behövs både  jag  och mina subjektiva  känslor för att vidmakthålla det liv som strömmar ut från korset. Och liksom jag om ökenvandringen behövde få höra om eldstod och molnstod liksom om manna i öknen, behöver jag kvinnorna som försäkrade att graven var tom  liksom  änglarna som vittnade om den uppståndne och förhärligade frälsaren.

På dessa vittnesmål om kors och uppståndelse följer ofelbart en kamp inom mig mellan det faktiska och det trodda, mellan  min av tro formade verklighet och det faktiska som ingen form behöver.

För mig är det en välsignad kamp, en kamp som hjälper mig att leva. Men säkerheten får vänta och jag är inte ledsen för det. För med säkerheten följer förstelning. Och förstelning är med det sämsta som kan hända en människa.

Bibelstudium den 4 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”36 24 Kopiera eller föra vidare”)

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Joh 17:9-11 (Ur Jesu förbön för de sina)

Du som vill vara en kristen, tänk inte i parallella verkligheter, där andevärld och sinnevärld saknar förbindelse med varandra. Tillämpat på texten ovan att Jesu förbön som genom ett under har bevarats i sin ursprungliga ordalydelse och delgivits oss i bibelordet.

Läs istället med ditt mänskliga förstånd påkopplat och observera hur johanneiska formuleringarna är i texten ovan. Tillåt dig dessutom att  förstå att Jesu förbön, som den här formulerats,  tillhör den johanneiska förkunnelsen och att denna i sin tur ursprungligen var riktad till sin  del av den urkristna församlingen.

Varför denna hållning? Därför att ett visst avstånd behövs för att få grepp om bibelordet. Detta i sin tur för att bibelordet skall kunna verka. Tänker jag bort detta avstånd mellan text och historisk verklighet blir det ett omöjligt  pusslande för att få bibeln att hålla ihop. Den ena konstruktionen blir mer konstlad  än den andra. Det blir f a svårare att få grepp om det avgörande. Och detta avgörande är i det här fallet  de motiv som bär upp Jesu förbön.

Och själva grundmotivet i denna är den uppgift som här läggs inte bara på Jesu ursprungliga lärjungar utan också på oss som överlåtit oss till vår frälsare.

Det är vi som skall göra det, lär oss Jesu förbön. Det är i första hand vi kristna  som skall förhärliga Jesus, han som gav sitt liv för oss, tillägger jag. Detta inte för att vi skall framstå som heliga utan därför att behovet tvingar fram det. Världen behöver den försoning som Jesu liv mynnade ut i. Och det är vi som överlåtit oss till Jesus som genom vårt sätt att leva och vara är kallade att  levandegöra denna försoning.

Det andra motiv som förbönen ovan lyfter fram är behovet av enighet. Vi som medvetet överlåtit oss till Jesus förutsätts vara eniga.  Det är inte en som skall vara ”Jesusbärare” utan vi alla. Det är med gemensamma krafter som Jesu försoning skall gå segrande fram.

Formuleringen i förbönen ovan antyder att denna enighet var hotad. Ett närmare studium av Nya testamentet i sin helhet visar att det var si och så med denna enighet redan i de första kristna församlingarna. Och så har det fortsatt.

Med mitt sätt att se är det inte moderniteten med en världsbild vitt skild från den bibliska och en historiesyn som är den bibliska främmande, som i dag tagit udden av kristen tro. Det är istället brist på  hängivenhet som gjort det, vår gemensamma hängivenheten för honom som gav sitt liv för oss.

Bibelstudium den 28 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”35 24 Den välsignade avvikelsen”)

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. 8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. 9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. 10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh 4:7-10)

Detta att finnas till väcker eller borde väcka förundran. Ja för att säga det högtidligt,  själva ”livets” ofrånkomliga faktum, är något obegripligt både stort och sant. Dessutom är detta faktum förpliktande. Vilket vi vill det eller inte måste vi förhålla oss till det liv som givits oss. Och att förhålla sig till det liv som är oss givet, kallar vi kristna att leva i tro. Livet i betydelsen ”varats ofrånkomliga faktum” härleder vi således till Gud, som vi ser som alltings skapare och uppehållare.

Denna inledning för att uppmärksamma att vi alla har en gemensam utgångspunkt. Inte ens ateisten kan blunda för livet sett som ett under. Tror gör ateisten visserligen inte, för henne blir tron till det med tron besläktade begreppet att förhålla sig till det liv som är också gudsförnekaren givet.

Ateisterna säger att vi inte har täckning för att ge varat beteckningen Gud. Och det ligger något i den anmärkningen. Vem kan nämligen till fullo ”få grepp om” Gud. Ingen! Därför gör vi oss bilder av Gud. Redan inom bibelns pärmar finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Att fånga ”varat/Gud” i en allt täckande beskrivning går inte att göra. Vi får nöja oss med ögonblicksbilder. Mästare i det stycket var Jesus. I sina möten med människor trädde ”ögonblickets” Gud fram och då i hela sin fullhet och klarhet.

Men svär inte detta mot att Johannesbrevets författare ovan förkunnar att Gud är kärlek? (1 Joh 4:8). Denne gör det dessutom ytterligare en gång och då i 1 Joh 4:16. Men sen är det stopp. Att Gud är just kärlek är denne Johannes ensam om att rakt ut påstå och då enbart på två ställen i sina brev, båda här redovisade.

Men förskräcks inte över detta. Gud är alltid större än våra begrepp. Och att tro sig fånga Gud i en enda heltäckande karakteristik är i själva verket att göra sig en avgud. Detta inte sagt för att förneka att Gud till allt annat också är kärlek. 

För Johannesbrevets författare blev Gud kärlek när denne betänkte hur mycket Gud måste ha älskat oss när han sände  oss ”sin son som försoningsoffer för våra synder”. Uppfylld av detta faktum kunde Johannesbrevets författare, och då utan reservationer, brista ut i sitt ”Gud är kärlek”.

Själv kämpar jag med mina gudsbilder. Men när jag betänker försoningens under kan också jag utan inre reservationer brista ut ”Gud är kärlek”.