Bibelstudium den 25 mars 2026

Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.«

Vem vill inte ta till sig dessa ängelns ord till jungfru Maria om henne som funnit nåd hos Gud och skall föda honom som skulle bli den högstes son. Och vem av oss styr inte om detta budskap så att orden om  ”Davids tron” och”Jakobs hus” tonas ner för tanken på en Jesus som en hela världens frälsare. Och vem av oss älskar inte berättelserna om Jesu moder Maria och om Jesu underbara födelse!

Men vi är inte alla. En ökande andel av vår befolkning har skjutit undan jungfru Maria för andra kvinnliga förebilder. Men de gör som vi om än med andra förtecken. De lyfter upp, tonar ner för att  bereda plats i eget inre. Det hjälper dem att leva.

Vi människor, vare sig vi kallar oss  kristna eller ej, finner nämligen inte harmoni och jämvikt  om vi inte får omge oss med två verkligheter, den påtagliga och den tänkta eller drömda.

Men sedan anfaller oss verkligheten, en verklighet som inte upphör att fråga. Hur är det med våra förebilder och våra drömmar. Vad är skapat i vårt eget inre  och vad svarar mot verkligheten. Och hur förhålla sig om det jag trott på och tryggat mig vid inte är sant. Hur skall jag då kunna stå stadigt?

Och hur blir det om jag är bland dem som håller  för öronen och vägrar lyssna när tvivlet gör sig påmint? Har jag råd med det utan att samtidigt ta skada inombords?

I de här banorna tänker jag när jag nalkas texterna till Jungfru Marie bebådelsedag. Själv drabbas jag obönhörligen av denna ständigt återkommande sanningsfråga. 

Hur är det med berättelserna om jungfru Maria, frågar jag mig? Står inte dessa i den heliga fantasins sammanhang? Har man inte av den historiska sanningen skapat helig myt? 

Och jag märker att jag inte kan värja mig. Allt tyder på att den bibliska sanningen bottnar i helig myt.

Jag känner bara ett sätt att vara ärlig mot mig själv. Det är att sanningen om Jesus hämtas vid korset. Där avslöjas trons väsen, att Jesus är Guds son och som sådan sanningens själva källa.

Sen kan jag gå bakåt och kommer då till  den heliga jungfrun. Som den korsfästes moder är hon helig och som den heliges moder upphöjd. Ett kan därför aldrig tas ifrån henne; att hon födde Jesus den korsfäste och uppståndne.

Bibelstudium den 18 mars 2026

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. 1 Kor 10:1-6

Det är inte bara kaloriintaget som håller liv i oss, inte bara proportionen rörelse vila, utan mycket mer. Tro och förtröstan  är bland det vi inte kan vara utan, en tro som ytterst bottnar i det faktum som heter liv, miraklet över alla mirakler.

Till den tro som utgör en av förutsättningarna för liv och hälsa hör föreställningarna. Sådana klarar vi oss inte utan, vare sig vi bekänner  oss kristna eller inte. Föreställningens bas är verklighet men alltid med en förstärkande  påbyggnad.

Det vimlar av sådana föreställningar i vår omgivning. Liv och samlevnad hänger på dem.  Det är dessa som bidrar till att folk och kulturer hålls samman, samtidigt kan de vara orsak  till djupgående förändringar i mänsklig samlevnad. 

Det för mig tydligaste exemplet på en sådan grundläggande förändring är sekulariseringen. Denna kan  betraktas från många håll. För mig framträder den i all sin tydlighet i och med att den åstadkom och åstadkommer nya värderingar och nya samlevnadsmönster. Det prisvärda kan förvandlas till det förkastliga med ändrade föreställningar. Att så har skett i det sekulariserade Europa är ställt utom allt tvivel.

Men vad har nu detta med ett bibelstudium ur en passus ur första Korintierbrevet att göra? Svaret är att just denna passus exemplifierar vad en föreställning kan stå för. Faktum bakom föreställningarna i 1 Kor 10:1-6 är ökenvandringen i bibeln, skildrad i 2 Moseboken. Redan i den gammaltestamentliga bibeltexten har historiskt faktum omvandlats till föreställning med judiskt religiösa övertoner. Denna omvandling fullföljs av Paulus som läser in Kristus i den klippa som gav vatten åt törstande israeliter och som dessutom accentuerar de bibliska utsagorna om att israeliternas död berodde på religiös olydnad.

Dessa av Paulus förmedlade föreställningar hade till syfte att hålla samman den kristna församlingen i Korint kring sin frälsare Jesus Kristus. För oss sentida kristna lyckades han så till vida att det denne skrev till korintierna blev bevarat till bruk bland kommande generationers kristna. För mig personligen till oskattbart värde.

Det betyder inte att de föreställningar som Paulus ovan företräder skulle vara historiskt korrekta. Långt därifrån. Men de tjänar det syftet att de bevarar traditionen om Jesus, en tradition som i sin tur förmådde och förmår vända upp ner på hittills förhärskande grundläggande föreställningar men med helt annan innebörd.

Föreställningar skall man med andra ord ta på allvar. Detta inte därför att de nödvändigtvis bottnar i korrekta iakttagelser, mer därför att de står till tjänst för att förstärka rådande meningar.

Så le inte överlägset när för dig ogrundade föreställningar saluförs framför dina ögon. Försök förstå i vilket sammanhang de står. Själv har jag gjort det till en livsuppgift att försöka förstå detta. 

Bibelstudium den 11 mars 2026

Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 1 Kung 18:38 f

När elden slog ner över offerdjuret och förtärde det ropade folket, det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud. Så långt poängen i berättelsen om Elia och baalsprofeterna på Karmel. (1 Kung 18:16-40)

I dag tillhör offerdjur det förgångna, mirakler däremot inte. Mirakler driver fortfartande på med sin övertygande kraft. Detta såväl i värld som i kyrka. Vem vill inte ha en undergörare som ledare eller en profet lik Elia som präst.

Med templets nedrivande år 70 e Kr upphörde emellertid offrande och med rationalitetens seger från 1700-talet och framåt tog sig utvecklingen andra vägar i såväl samhälle som kyrka.

Men nog vill vi fortfarande se politiska ledare som framträder med kraft och konsekvens och andliga ledare som våra främsta gudsvittnen. Det är ju först med sådana ledare som folket eller församlingen kan samlas till enighet och beslutsamhet.

Men händer det fortfarande att Herrens eld slår ner och förtär ”offret och veden”? Förvisso om än i ständigt nya variationer i såväl samhälle som kyrka. Bara så att nedslagen behöver vara av det rätta slaget. Varom inte blir såväl samhälle som kyrka misslett och följden av detta kan bli katastrofal.

Med nutidens ögon var det redan katastrofalt på Elias tid. På folkets jubel och samling bakom sin profet följde nämligen när vi läser som det står. Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kor 18:40

Som om den handlingen någonsin vore rättfärdig. Dessutom ett av mycket som visar att bibelordet inte behöver vara ord från Gud utan mer spegla föreställningar som rådde vid dess tillkomst.

Guds folk kan alltså samlas kring underverk och märkliga ting, utan att därav blir något gott. Och hela länder kan stå eniga bakom sina ledare, samtidigt som denna enighet leder till katastrof.

I politiska frågor tror jag mig inte om att kunna tala med större tyngd än andra.  Om religion däremot vet jag var jag står.  Här är det korset som gäller. Det är endast enighet kring korsets försonande innebörd som skall tillåtas slå ned i församlingen som en förtärande eld mitt ibland oss och få oss att ropa ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud”. Och gör församlingen inte  det utan fortfarande tycker det är rätt att döda Baalsprofeter,  desto större anledning att ropa.

Bibelstudium den 4 mars 2026

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. Heb 11:1-3

Hebreerbrevet är som det mesta i bibeln färgat av tid och omständigheter något man måste ha i minnet vid tolkningen. Men specifikt om detta inte här och nu. Nu är det tron som intresserar, den tro som enligt författaren lägger grunden för det vi hoppas på och som ger visshet om det vi inte kan se.

Som Hebreerbrevets författare ser det  är det också.För oss människor har verkligheten två sidor, en sida som vetter mot vetande, en som vetter mot tro. Båda nödvändiga för vår verklighetsuppfattning. Vetande utan tro är som siffror radade på varandra utan begripligt sammanhang, tro utan vetande blir till godtycke.

Detta insåg alldeles uppenbart Hebreerbrevets författare, vem denne nu var. Hela hans bok kan läsas som en tillämpning av denna korsbefruktning av låt oss kalla det vetande och tro. Och ämnet är sonen, sonen som heter Jesus. Kring honom kretsar allt. Jesus är för honom alltings jämförelsepunkt.

Det är, för att återgå till allmän sanning, inte enbart när jag möter människor med skadad tro och skadad verklighetsuppfattning som jag kan lägga grunden för mitt bemötande genom att göra paradigmet tro vetande aktualiserat i mitt inre. Även i mitt bibelstudium kan jag göra det och inte minst när jag reflekterar över min egen tro, en tro som liksom för Hebreerbrevets författare har sitt centrum i Jesus.

Men när jag gör det är det inte på biblicisters sätt jag beter mig. Dessa inmutar allt vad som i bibeln betraktas som fakta under skyddad sanning, gudomlig sanning. De inser inte att bibelförfattarna som vi andra var infångade i den egna tidens sanning. Dåtidens sanning är för biblicisten lika med nutidens. Men den uppfattningen blir jorden platt och himlen en kupa, för att dra den åskådningen  till sin spets.

Jag låter istället det som idag gör anspråk på att vara sant, historiskt som naturvetenskapligt vara sant och ställer detta mot min inre föreställningsvärld. En inre föreställningsvärld som är mättad med intryck av den Jesus, som sedan barnsben i ständigt nya konstellationer aktualiserats i mitt inre, en Jesus som i mitt inre, mitt i sin fakticitet ändå alltid representerar min tro. Denne Jesus ställer jag alltså mot dagens verklighet och ur detta möte träder min sanning fram.

På ett eller annat sätt gör andra som jag om än med andra förtecken. Deras trosföremål må vara historiska förebilder eller aktuella. Resultatet blir principiellt sett det samma. Sanningen springer fram ur mötet mellan trosföremål och historiska, naturvetenskapliga eller aktuella fakta.

Alltså, den sanning som växer fram, framstår ur mötet mellan det trodda och det sedda, eller om man så vill mellan tro och vetande. Så alltid och i alla sammanhang.