Bibelstudium den 19 juli 2023

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

Ovan en text som i likartad form återkommer i de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

Först grundläggande om min syn på evangelierna. För mig och för många med mig skall evangelierna betraktas som tidiga berättelsetraditioner i de första kristna församlingarna. Om de är de tidigaste låter jag vara osagt. De tidigaste paulusbreven lär vara äldre än de färdigformulerade evangelierna.

Evangelierna speglar Jesu framträdande, är således inga exakta återgivanden av vad som verkligen skedde. De skall ses som berättelser om Jesus sammanställda i efterhand. Redan de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) med sina inbördes variationer visar detta.

Själv har jag den tron att speciellt jesusorden i evangelierna är autentiska. Man levde i en tid där minnesträning var viktig. Jag tror mig veta att särskilt lärjungarna satte en ära i att både minnas och återge Jesu ord på ett närmast exakt sätt. Det hade man sin judiska bakgrund att tacka för. Där hörde det till ordningen att rabbinens ord memorerades av dennes lärjungar.

Vad kan mot den bakgrunden sägas om texten ovan?  Att den äger en hög grad av autenticitet. Den speglar den religiösa feber som grasserade under den tid Jesus framträdde liksom under kristendomens första tid. Allt var i breda kretsar inriktat på tidens snara slut och Guds upprättelse av sin skapelse. Lägg dessutom märke till att Jesus delade sin tids förväntan på tidens slut och gudsrikets upprättande. Denna upprättelse skulle ske i ett kosmiskt skeende där människoson (Jesus som frälsargestalt), och änglar träder fram för att döma och upprätta. 

Så nära slutet var man, förkunnade Jesus, att alla inte skulle hinna dö förrän denna slutliga uppgörelse skulle ske.

Men så blev det inte. Jesus hade således fel. Det finns nämligen ingen anledning att skylla på att bibelordet som säger detta  inte skulle vara autentiskt. Jesus var ju ändå i långa stycken en profet i tidens stil som förkunnade gudsrikets snara ankomst.

Men Jesus var mer än en profet med tidens slut för ögonen. Om det vittnar textens övriga Jesusord också dessa menade att vara förpliktande. Till tron hör, förkunnar Jesus där, offer, beredskap till offer av sig själv för Jesu skull.

Hur ställa sig till dessa Jesu två utspel. Det ena där Jesus i tidens stil, förkunnar tidens snara slut. Det andra där Jesus kräver allt av oss, skulle det så vara våra liv.

Med respekt för det uppenbara tvingas jag erkänna följande. Den första kristna församlingen levde med tidens snara slut och Jesu snara återkomst för sina ögon. Det gjorde också Jesus. Men någon människoson på himmelens skyar fick de första kristna aldrig uppleva. Detta trots Jesu löfte.

Det andra är att Jesus ställer villkor. Efterföljelsen skall vara villkorslös. ”Att förneka sig själv och ta sitt kors på sig” är själva förutsättningen för lärjungaskap, förkunnar denne.

Det ena är förankrat i profetior om tidens snara slut, det andra i ett faktum, Kristi kors. Både det ena och det andra är autentiska Jesusord, där det ena speglar en föreställningsvärld, det andra en livshållning. För mig är föreställningsvärlden tidsbestämd, livshållningen förpliktande. ”Att ta sitt kors på sig” är själva utgångspunkten för mitt liv.  Utifrån denna utgångspunkt vecklar sedan  hela den kristna tron ut sig.

Bibelstudium den 12 juli 2023

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderslivet 

utvalde jag dig, 

innan du kom ut ur modersskötet 

gav jag dig ett heligt uppdrag: 

att vara en profet för folken. (Jeremia 1:4 f)

Med dessa ord  inleder profeten Jeremia vittnesbördet om sin egen kallelse till profet. Jeremia verkade från 620-talet till 580-talet f Kr och har gjort sig känd för sin predikan om folkets skuld. Den babyloniska fångenskapen, det utvalda folkets genom tiderna största katastrof, berodde på att Guds folk övergett sin Gud och sin av Gud givna tro. Detta predikade Jeremia åren innan katastrofen för Israel (Juda) inträffade och för det straffades han hårt av de egna. Så långt allmänt om profeten Jeremia.

Man kan och skall läsa bibeln och därmed också  Jeremia bok historiskt. Det betyder i det här fallet att med alla upptänkliga metoder försöka finna ut den historiska sanningen bakom profetens ord. I det arbetet har man hjälp av den till Bibel 2000 hörande uppslagsdelen. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat detta.

Men historisk läsning är inte allt. Guds ord är mer än historia. Man skall också fördjupa sig i tankar över vad Gud genom Ordet vill ha sagt till mig. Man kan kalla det en trons läsning av Ordet.

Till denna läsning hör att generalisera, göra det som sägs vid specifika tillfällen till sanningar som inte bara gällde då utan har sin tillämpning även nu.

Textordet i dag är för mig själva paradexemplet på att det är möjligt att göra en sådan tillämpning. Med ett samlat bibliskt vittnesbörd i ryggen, där Jesus får vara Ordets yttersta garant, är det för mig ingen tvekan om att ordet om att Gud utvalt Jeremia redan före födelsen har en allmän tillämpning.

Tillämpat på mig visste Gud vem jag var redan innan jag var född. Barnsligt uttryckt fanns jag som en tanke hos Gud. Och inte bara mig gäller detta. Mer än en gång har jag sagt till unga människor jag möter: det hände på den tiden då du fortfarande enbart fanns till som en tanke hos Gud.

För mig är det en av gudstrons konsekvenser att ha det synsättet. Det lägger grund för min trygghet som människa. Vad som sker, allt vilar ändå ytterst i Guds händer. 

Men det är också påkostande.  Det leder mer än annat till vördnad för livet och då även för det liv som till det yttre inte tycks mycket värt. Så påkostande att jag ständigt behöver ha min frälsare vid min sida. Det blir inte enbart en teori att Jesus i sin kärlek dog på korset för min skull.  Det blir själva livslinan för mig. 

Jag behöver korsets försoning för att orka se att allt liv i slutändan ändå vilar i Guds händer, den Guds händer som kände till mig redan innan jag var född.

Bibelstudium den 5 juli 2023

Älska era fiender

Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Luk 6:27-30

De två föregående bibelstudierna har handlat om korset. Ingångarna har varit lite olika i de två studierna. Trots det  kan det inte ha undgått någon att jag betraktar korset och korsets konsekvenser vara  något som rubbar trons enhetlighet. 

Tron, det betyder den tro som Jesus föddes in i, stod på judisk grund. Dess grundfäste var och är utväljelsen. På utväljelsens, om man så vill på det utvalda folkets grund, vilar bibeltexterna. Dess etiska grundmotiv är kärlek, en ”inifrån ut kärlek”. Genom att Gud visar sitt folk kärlek, i förlängningen att vi kristna vårdar oss om de våra, skapas en inre  kraft som spränger gränser.

I och med att korset blev den kristna trons själva grundmotiv blev det gnissel i trosmaskineriet. Det skapade oreda att Jesus levde och dog inte bara för trons folk, utan för alla.

Denna oreda exemplifieras i texten ovan som är hämtad från  Lukas s k slättpredikan. Jesu ord att älska sina ovänner, att ge en tiggare inte bara manteln utan även skjortan, att ge åt alla som tigger och att aldrig kräva tillbaka, är för mig exempel på just denna oreda. Ja inte bara oreda, det hela ändar i inre kaos när jag bjuds att älska mina fiender och göra gott mot den som hatar mig. Sånt är ju mot naturen.

Den oreda som detta kors ställt till med har lett till att katolikerna behöver helgon som förmår det vanligt folk inte orkar. Vi med luthersk tro säger att trons lydnad är själva höjdpunkten. I ögonblick av himmelsk förlåtelse kan undret ske att vi t o m älskar våra fiender. Hur de reformerat tänker vet jag inte säkert. Helgelserörelserna föreställer sig en kristen elit som klarar av det som för andra är omöjligt.

Själv bekänner jag högt och lågt att korset gjort allt omöjligt. Den villkorslösa kärlekens evangelium låter sig varken fångas in eller göras begriplig. Jag, tillsammans med alla som med öppna ögon tar till sig evangeliet, ställs inför det omöjliga. När korset tillåts skjuta in sig, inte bara i de heliga texterna utan också i mitt samvete, blir tron omöjlig. Ändå är det min övertygelse att det är på denna kärlek utan gräns som livets och därmed också min frälsnings  sköra tråd hänger.

Bibelstudium den 28 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. 1 Kor 1:22-25

Den judiska fromheten blev inte sig lik sen Jesus kommit in i bilden. Denne skakade om de andliga grundvalarna. Av judendom blev kristendom, en kristendom som visserligen vilade och vilar på den judiska trons grundvalar men som genom korset fått en ny huvudinriktning..

Bibeltexterna är överens om att det var visheten som drabbades vid övergången. Matteus låter Jesus jubla över att det nu inte var de visa och kloka som visst bäst utan dem som var som barn. (Matt 11:25 ff) Associationen till profetian hos  Jesaja är tydlig. Där står ”Då är det slut med de visas vishet, de förnuftigas förnuft är borta (Jes 29:14 b).

Paulus prickar in det nya på ett annat sätt. All uppmärksamhet riktar denne mot korset. Korsets dårskap ställer han i relation till de heliga traditionernas vishet och låter denna korsets dårskap bli det på vilket trons liv i fortsättningen hänger. De visas vishet är inte längre något värt. (1 Kor 1:26-31)

Inte tu tal om att det blev som det var sagt. Kristen tro slog alldeles tydligt igenom i de lägre, obildade skikten av befolkningen. Detta både i de församlingsformationer som Matteusevangeliet låter oss ana och i de av Paulus grundade församlingarna.

Detta har i nutida kristendom lett till att andlighet inte anses ha med förnuft, slutledningsförmåga och klokhet att skaffa. Att tro är att drivas av Guds ande, inte av mänskligt förnuft. Allt skall läggas i Guds händer. Så lyder förkunnelsen särskilt i  av väckelse livade församlingar.

För min del klarar jag inte sådant tal. Alltför ofta döljs bakom upplevd andlighet endera oförnuft som i längden gör mer skada än nytta,  eller i i värsta fall förslagenhet och partiskhet.

Själv koncentrerar jag  trons ”dårskap” till en enda punkt, till Jesu kors, till  att Jesus dog för min  skull. Dessutom som en följd av detta,  till att låta detta kors spela med i allt jag har för händer. Korset  gör så förstått inte intrång på vare sig logik eller förnuft.  Däremot hanterar korset såväl logik som klokhet och ger det en plats underställd korsets försoning.

Däri ligger hela dårskapen, en dårskap som inte automatiskt attraherar människor med kunskap och positioner. Däremot ger denna dårskap hopp till dem som inget har eller dem som i mänsklig mening förspillt sina liv.

Ur denna dårskap växte en gång den kristna tron fram. Ur samma dårskap skall den en dag återkomma och bli till den förnyande den är menad att vara.

Bibelstudium den 21 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. 1 Kor 1:22-24

Det må så vara att judarna begär tecken, men för mig är inte detta det väsentliga. Vad judarna bestått oss kristna med är en trostradition på gammaltestamentlig grund. Långt fram i tiden har vi skolats in i denna via bibelberättelser, bud och katekeser. Först under modern tid har denna trostradition underminerats och följts av nya. Men nytt är inte väsenskilt från gammalt. Även vårt moderna samhälle förutsätter medborgare som anpassar sig, inpassar sig och samspelar med gällande värderingar och normer. Hur det blir när denna anpassning uteblir känner snart sagt alla till. Gängbrottsligheten i Sverige har  blivit  ett enda långt exempel på följderna.

Ändå är kristen tro i Paulus tolkning inte främst trostradition hur viktig denna än är för den fariseiskt skolade Paulus. Den är ett helt oväntat ett  instick i denna tradition, en oväntad händelse som både förutsätter traditionen och vänder traditionen över ända. Detta när korsets död och uppståndelse omformar den judiska tron och därav skapar något nytt.

Detta kors tycks ha fört med sig att det är omöjligt att skapa ro i kristna sammanhang såvida man inte på något sätt sätter gränser för  korsets betydelse.

Försöken är visserligen legio. Det mest kända är förmodligen det katolska försöket att tygla tron via ämbete och sakramentsmystik. Det mest avskräckande när kristna uppfyllda av Anden bryter med den yttre världen för att leva under Guds direkta ledning. Tala om att leva i det blå.

Nu är det dessutom  så att den judiska traditionsbildningen tillpassad av Jesusord och kristen praxis många gånger fungerat. Åtminstone tycker jag det som lärt mig uppskatta både fastheten i och nyttan av trostraditioner. Till det kommer att min närläsning av särskilt Nya testamentet givit mig vatten på min kvarn genom att  visa vilka svårigheter det inneburit när Anden släppts fri. Tro nämligen inte att de nytestamentliga församlingarna var några mönsterförsamlingar. Den största av auktoriteter, Paulus, fick inte ens ordning på de församlingar han själv grundat.

Det är som om korset med det nya liv det förkunnar inte förmår skapa gemenskaper på annan grund än på den traditionella kyrkliga traditionens. Men än värre när vi går ner på det personliga planet. Jag tänker då främst på mig själv. När jag sliter mig loss från min trostradition, helt förlitande mig på Anden, är det aldrig långt mellan försök och misslyckande.

Korset har alltså i praktiken inte visat sig vara det försoningsmedel som det utger sig för att vara. Korset med sin Ande och sin uppståndelse verkar alltså vara en bräcklig grund för en stabil kristen identitet.

Det betyder inte att jag skall överge en kyrka som visat sig ha korset som inbyggd svaghet. Trots allt är det korset som skall segra. Trostraditioner i all ära, men det nya livet förutsätter korset. En dag skall det också visa sig att frälsningen inte vilar på trygga strukturer och hållbara traditioner utan på just korsets försoning.

Bibelstudium den 14 juni 2023

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. Matteus 3:11-12

Flera texter i Nya testamentet handlar om dopet. Det går inte att slå samman dem alla till en och sen tro sig få en sammanfattning av vad dopet står för. Därtill är texterna alltför olika.

Det betyder inte att där saknas gemensamma drag. För dem alla gäller att dopet är identitetsskapande. Genom dopet fastställs en människas identitet som kristen. Och med den identiteten är det så att den inte låter sig utplånas. Döpt är döpt. Ett dop till Kristus ändrar inte karaktär därför att det görs om. 

Gemensamt för doptexterna i Nya testamentet är vidare att de alla är kopplade till tron. Tro och dop är två sidor av samma sak. Förenklat är tron synlig i dopet, dopet är synliggjord tro.

Men sen skiljer sig doptexterna åt. Alldeles tydligt blir detta när man tar del av doptexten ovan från Matteus 3. Här ses dopet med Johannes döparens ögon. I Matteus teckning blir Jesus  domspredikanten som uppfylld av den helige Andes eld rensar, bränner upp för att i slutändan bevara det fullvärdiga till evig frälsning.

Det säger sig självt att denna text står på sina egna ben. Den låter sig ej förenas med dopbefallningen i Matteus 28 och den duger inte som tolkningsnyckel till Paulus utläggning av dopet i Romarbrevets sjätte kapitel för att ta de för mig tydligaste exemplen.

Vad då göra? Min egen hållning till Nya testamentets doptexter  är att ta vara på dopets koppling till tron och sen koppla dessa doptexter till trons uttryck i Nya testamentet. På den vägen kommer jag till Jesus och dennes förkunnelse. Där finner jag en frälsare som möter människor utifrån läge och behov. Stränga domsord byts vid behov ut mot mildaste smekningar.

Överfört på doptexterna betyder det att Johannes döparens version av Jesusdopet inte är den enda sanna synen på dopets och därmed också på trons innebörd. Men det betyder heller inte att den skall tvingas in i andra doptexters mönster. Vad då göra?

Själv har jag funnit att Johannes version av dopet och tron har ärende speciellt till mig. Johannes  skall minna mig om det ansvar som Jesus lagt just på mig. Nog vet jag att Jesu förbarmande också  gäller mig, men jag behöver också höra om kastskoveln och den förtärande elden.

Bibelstudium den 7 juni 2023

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn!

2Lovat vare Herrens namn nu och för evigt!

3Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat.

4Herren är upphöjd över alla folk,

högre än himlen når hans härlighet.

5Vem är som Herren, vår Gud,

han som tronar så högt,

6han som ser så djupt ner —

vem i himlen, vem på jorden?

7Den hjälplöse reser han ur gruset, 

den fattige lyfter han ur dyn. 

(ur Psaltaren 113)

Med min utgångspunkt och med min tids sätt att uppfatta stämmer jag in i psalm 113 med följande bekännelse.

Livet bortom det ändliga livet låter sig ej förnekas.  Dess faktum är en förutsättning för våra ändliga liv. För detta liv bortom det ändliga finns ingen slutpunkt. Utforskandet av dess hemligheter har ingen ände. Kunskap om livets logik är en del av eget framåtskridande.

Detta liv bortom det ändliga benämner jag Gud. Detta utan att egentligen kunna famna vad jag talar om. Jag vet bara att livet bortom det ändliga livet inte låter sig förnekas. Gud låter sig ej förnekas.

Därför instämmer jag i psalmistens bekännelse. Jag gör det med en samlad mänsklighet. Vem kan nämligen förneka att Gud är upphöjd över alla folk. Vem tvivlar på att livets logik saknar gräns?

Det är sedan problemen kommer för mig och andra. När psalmisten bekänner: Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn, utsätts min tro för prövning och med den alla andras.

Vad som här påstås slår sönder trons logik. Den stämmer ju inte med verkligheten. Fattigdomens och umbärandets elände låter sig ju ej förnekas. Det meningslösa och onda är en ofrånkomlig del av vår verklighet. Att förbinda Gud med logiken låter sig göras man att säga att Gud är kärlek är att förneka verklighetens vittnesbörd.

Det är här treenighetsläran kommer in i mitt liv. Märk väl, den görs inte tydlig för mig genom Skriftens vittnesbörd. Den är nämligen inte en lära med ursprung i bibeln. Det närmaste man kommer i det stycket är en formulering i dopbefallningen i Matteus 28, där det står att dopet skall ske i Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn. I övrigt finns ingenting att hänvisa till. Treenighetsläran är en skapelse av den tidiga kristna kyrkan. Den är kyrkans försök att reda ut förbindelsen mellan Fadern, Sonen och Anden.

Inte desto mindre är treenigheten och mer därtill nödvändig för mig. Guds logik är nämligen inte allt för mig, inte heller livets obönhörliga faktum.

Jag behöver Jesus  för att se att  Gud reser den hjälplöse ur gruset, och den fattige lyfter han ur dyn. Och jag behöver Jesusanden  för att se hur Jesu kärleksverk har sin fortsättning i mitt eget nu och i min egen verklighet.

Kort sagt kan jag inte leva utan treenighetsläran. Men biblisk är den inte.

Bibelstudium den 31 maj 2023

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid.

Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta.

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, 

du tar ifrån dem deras anda och de dör och blir till mull.

Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalt 104: 27-30)

Av Gud beror allt, liv som död,  glädje som förskräckelse.  Allt kan sammanfattas i ett allt övergripande gudomligt handlande. Så lär oss denna psaltarpsalm.

Så förstådd blir Gud tillvarons livsprincip och som sådan något som det är omöjligt att förneka Denne Gud behöver vi inte tro på, inte kalla vid namn, inte tillbe. Honom förhåller vi oss till delaktiga som vi är i  livets under och dödens faktum.

Detta har nutiden insett klarare än tidigare generationer. Insett i den mån vi förstått att leva i samklang med livets och dödens krafter.

Och många har förstått. Vem förstår inte det ändamålsenliga i vidgat vetande, vem inser inte att livet vinner på fred och samförstånd, vem förstår inte att alla tjänar på att leva i samklang med den jord på vilken vi lever.

Nutidens människor säger sig inte tro på Gud. Men vad betyder detnär nutiden  tydligare än tidigare generationer vet att förhålla sig till   till livets och dödens krafter. Och att förhålla  sig är inte det detsamma som att tro?

Upplysta nutidsmänniskor värnar om forskningens framsteg och vet att förhålla sig till en planet som förgiftas och förgås om vi inte lever av den på ett adekvat sätt. Skulle dessa människor till äventyrs fördjupa sig i psalm 104 i Psaltaren fann de där en Gud som för deras inre blick förvandlats från trosföremål till faktum.

Och jag som gammaltroende gläds, gläds över nya möjligheter att komma till rätta med Gud i en tid som lämnat Gud utanför.

Däremot låter jag mig inte nöja. Till min andliga kost hör nämligen inte enbart Psaltaren. Mer än annat har jag låtit mig fångas av evangeliet. Och evangeliet låter sig inte mättas av en Psaltare som  ser Gud som livets och dödens faktum. För evangeliet är döden inte en definitiv slutpunkt. Allt ändar inte  som psalmisten förkunnar i en mylla som bildar grogrund för nytt liv fristående från det gamla.

Evangeliet förkunnar att livet inte slutar i och med döden. Det finns en väg från död till liv. Men för att tro på det går det åt en frälsare som gav sitt liv för oss. Och till den tron leder oss inte studiet av Psalm 104 i Psaltaren. Så långt  hade man ännu inte kommit.

Bibelstudium den 24 maj 2023

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Talet ovan är en del av Jesu avskedstal till sina lärjungar. När jag tar del av dessa ord är förutsättning för förståelsen att jag på en och samma gång ser på texten ovan som både historisk och överhistorisk (=budskap från Jesus).

Texten som historisk sanning leder oss till en lärjungakrets som erinrar sig vad Jesus sade inför sitt avsked. Det är en mix av vad man kom ihåg av Jesu ord och det man erfarit och erfar av Andens kraft i nutid. Historiskt betraktat har vi inte att göra med vad Jesus exakt sade vid detta tillfälle.

Som överhistorisk sanning, alternativt som budskap från vår uppståndne Herre försvinner alla relativiseringar. Här är det Jesus som talar och han gör det direkt in i våra hjärtan. Och vi erfar att det han säger är sant.

Sant är det trots att det är stora ord. Inget mer och inget mindre än hela sanningen skall vi få del av. Själv har jag smakat på något av denna sanning när jag dagligdags borrar i Guds ord. Det betyder när jag inte ger mig innan jag funnit det bärande i den bibeltext jag studerar. 

För mig är således bibelstudiet platsen för den utlovade sanningen. Studerkammaren är bildlikt talat mitt bönerum, platsen för mötet med det heliga.

Andra har inte samma erfarenheter som jag. Jag minns den katolske prästen pater Creutzer som på sextio-talet  försäkrade att hans egen kyrka till skillnad från min var bärare av den av Jesus utlovade Hela sanningen. Åter andra har för mig vittnat om andliga upplevelser och det med samma syfte.

Gemensamt är förmodligen att vi erfarit inte hela sanningen mer  en smak av sanningen, en smak som ger mersmak. Vidare att denna gåva förmedlas oss via den uppståndne som talar till oss genom sin Ande. Hur denne Ande uppträder är egentligen likgiltigt. Huvudsaken är att Anden smittar av sig  och att sanningen blir levande för oss.

Den andra delen av texten handlar om Jesu förhållande till Gud. Här förkunnar Johannesevangeliet Jesu enhet med Fadern. Om vi återgår till en historisk läsning  får vi bekräftat att de johanneskristnas förkunnelse tenderade att lyfta in Jesus i gudomen och det på bekostnad av hans mänsklighet. I texten utrycks den tendensen i orden ”Allt vad Fadern har är mitt”.

Må så vara med Jesu gudomlighet såvitt man inte därmed skymmer Jesu mänsklighet. Det är ju Jesu ”tillspetsade” mänsklighet som ger nerv åt såväl förkunnelse som tanke. Men, och det är bäst att jag säger det öppet,  jag har svårt att få Gud och Jesus att smälta samman till ett. Tillvarons obönhörlighet, de starkastes ständigt segrar över de svaga vittnar visserligen om Gud, men inte om Jesu Gud. Jesus både var och är ju det svagas Gud.

Först i stunder då jag erfar en fläkt av den utlovade hela Sanningen blir jag för en stund kvitt mitt tvivel på Guds godhet och kan  helhjärtat lovsjunga den Gud som också är Jesu Gud.

Bibelstudium den 17 maj 2023

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:22-27

För mig får denna text från Romarbrevet 8 liv när jag ser förbindelsen mellan det alldagliga och det uppenbarade, mellan det vi känner igen oss i och det Paulus förkunnar.

Vi känner igen oss, eller borde känna igen oss, i tillvarons dubbelhet där det ena är det tänkta, det andra det vi kan ta på och registrera.  Denna dubbelhet förutsatte Paulus och den förutsätter vi. Ja mer än så, vi lever dagligdags i denna dubbelhet En människas liv kan ses som ett enda stort växelspel mellan det tänkta och det påtagliga. Det tänkta tolkar det påtagliga och det påtagliga korrigerar det tänkta, när livet är som det skall.

Så också för Paulus, även för honom vore livet inte liv utan just detta växelspel. Det som skiljer honom från oss andra är hur han i texten ovan beskriver detta dubbelspel. Å ena sidan talar han om skapelsen som ”ropar som i födslovåndor” å andra sidan om hoppet som ser en helt annan fullkomnad verklighet. 

Så kan han tala mot bakgrund av kors och uppståndelse, där korset står för verkligheten i dess mest grymma form och uppståndelsen för den fullkomnade verklighet som följde på korsets död. I texten ovan uttrycks detta i följande ord: ”Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp”.

Andens plats i detta spel är att förmedla.  Det var med Andens hjälp Paulus kunde förena dessa båda, korsets katastrof med uppståndelsens seger, livets katastrofer med evighetens fullkomnande.

Anden är för Paulus en gränsöverskridande storhet, den kan te sig som en ängel vid vår sida som i våra böner talar väl för oss inför Gud. Detta genom att bli ett med oss i våra böner och forma  ord på vår tunga som är obegripliga t o m för oss själva. Att Paulus är mystiker är inte att ta miste på.

Man kan övergripande säga att Anden för Paulus i texten ovan ter sig som  en gudomlig kraft som griper tag i den troende och vidgar hennes erfarenheter och därmed öppnar dörren för henne till det eviga. 

Märkligt tal kan tyckas. Dock befinner sig hans tal inom ett grundschema som gäller oss alla.

Alla lever vi i spelet mellan erfaren verklighet och tänkt verklighet. Och till det tänktas uppgifter hör att spränga en trång erfarenhets gränser för att vi skall se verkligheten på ett nytt sätt. Vad som i texten ovan bjuds oss är ett exempel på Paulus sätt att hantera denna tillvarons dubbelhet.