Bibelstudium den 16 aug 2023

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.« Luk 9:46-48

Evangelierna ser jag som för kristen tro ovärderliga och kortfattade berättelsetraditioner. Dessa är källan till allt vi vet om vad Jesus sade och gjorde. I dessa berättelsetraditioner dyker barnet upp i korta distinkta, varandra besläktade formuleringar, som läggs i Jesu mun. Dessa är inte exakt likadant formulerade i de olika evangelierna men så pass lika i både ordval och innehåll att även kritiska bibeltolkare inser att här är det Jesus själv som talat.

Och inte bara så. Jesu ord om barnen har också överraskande saker att säga om tro. Den tror som i mötet med ett barn (alternativt en försvarslös vuxen) upplever sig  möta Jesus.

Kan man tolka satsen  ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig” på annat sätt? Som om inte detta vore  nog; den som tar emot ett barn  i Jesu namn tar också emot ”honom som har sänt mig”, d v s Gud. Detta inte därför att barnet äger en fördold förmåga, en hemlig fullkomlighet. Tvärtom är bristen på förmåga barnets kännetecken.

Som tankeräcka sätter detta tal myror i huvudet på mer än en kristen. Vad får det för följder på allt det andra som bibeln också säger, frågar vi kristna oss. Och våra judiska trossyskon frågar sig hur det då blir med det judiska folkets utvaldhet om utvaldhet stavas oförmåga. Ateisten i sin tur får vatten på sin kvarn. Som om Gud går att förena med utsatthet och nöd?

Som livshållning däremot visar sig Jesusorden äga sin kraft. 

Men innan jag kommer till detta åter till evangelierna som berättelsetraditioner där evangelisterna tagit vara på givet stoff när de utformat sina evangelier. Påfallande är hur de faller varandra i talet. Att Lukas hämtat mycket från Markus är inte att ta miste om. Men han fogar också till sitt eget. Låt mig ta slutorden i texten ovan som exempel. Där står ”Ty den som är minst av er alla han är stor”. Detta är Lukas alldeles egna ord, hans egen variant på ett Jesusord, eller en konsekvens av det Jesus påståtts ha sagt.

I sak påstår Jesus via Lukas att en Jesu lärjunge skall kännetecknas av att hon inte tror sig eller behöver vara stor. Tvärtom är kvalifikationen utsatthet. Först den utsatte äger en frälsare. Därför behöver lärjungarna inte tävla med varandra. Barnaskapet beror ju av behovet inte av förmågan. Den mest behövande i lärjungakretsen är därför med Guds mått den störste.

Sen är det en annan sak att lärjungarna skildes åt i förmåga. Vissa hade fått mer av både gåvor och förmåga än andra. Men sånt ledde inte till storhet mer till tacksamhet. Men det tycktes inte lärjungarna ha fattat, inte vi sena tiders kristna heller.

Bibelstudium den 9 aug 2023

Dom över utsugare

4Hör detta, ni som trampar på de fattiga

och utrotar de svaga i landet!

5Ni säger: »När är nymånadsfesten över

så att vi kan sälja säd,

och sabbaten

så att vi får öppna kornboden?

Då skall vi minska måtten

och lägga på priserna

och fuska med vågen,

6köpa de fattiga för pengar

och de nödställda för ett par skor

och sälja spillet som säd.«

7Herren har svurit vid Jakobs stolthet

att aldrig glömma något de gjort. (Amos 8:4-7)

Det stora är inte det lilla, men vilar på det lilla. Det är vad jag vill säga när jag idag närmar mig profeten Amos.

Om det stora har profeten Amos mycket att säga i sina profetior, en del som är långt ifrån självklart ens i sitt ursprungliga sammanhang, annat som är gemensamt stoff för alla de bibliska profeterna. Till detta senare hör följande. Jag citerar från Amos 3 ”Ni är de enda jag har tagit mig an bland folken på jorden. Därför skall jag ställa er till svars för alla era synder” (Amos 3:2) Det betyder att profeten Amos, liksom för övrigt hela bibeln är förankrad i den så kallade utväljesetanken. 

Men det är bakgrund, inte huvudsak. I dag tillhör utväljelsetanken det jag ovan kallat det stora. Nu skall det handla om det lilla, det lilla som det stora vilar på och i.

Det lilla står för ärlighet och redbarhet i det lilla. För Amos del att inte utnyttja fattiga människor för sina syften, f a att inte lura dem i affärer. Profeten Amos har gått till historien för detta sitt sociala ansvar. Om det har Stig Lindhagen skrivit i sin avhandling om samhällskritiken i Israel, eller i förkortad form i dennes ”Profeten Amos”, som finns tillgänglig på Bokbörsen för en billig penning.

Ni som läser mig vet att jag inte skyggar ens för kritik av innehållet i bibeln. Den kritiken gäller inte den i bibeln ovan apostroferade utväljelsetanken, att Israel är utvalt före alla andra folk. Den tanken får för mig sin slutliga lösning i och med Jesus och därmed också för oss. Den lösningen kan sammanfattas i orden; I de avseenden vissa av oss är mer utrustade än andra, åligger det oss att stå till tjänst med det vi som vi äger som andra inte har.

Nu är det inte så helt med detta ens i bibeln. Hur ofta skildras inte hur Israel tar för sig på andras bekostnad i gammaltestamentliga bibeltexter. Och som det börjat har det fortsatt i såväl judendom som kristendom. Utvaldhet har blivit ett privilegium när den är en förpliktande gåva.

Det går att testa om denna utvaldhet är det ena eller det andra. Prövostenen är oftast hederlighet i det lilla. Man tar som privilegierad inte för sig på andras bekostnad, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt. Och man ljuger inte, eller ställer till rätta för den egna framgångens skull. Detta vare sig storpolitiskt eller privat.

Man behöver inte nödvändigtvis ha skarp hjärna för att kunna pröva detta.  När någon uppenbart vrider till det så att det skall passa den egna sanningen är det dags för misstro.

Partiskhet som leder till egen fördel är ett osvikligt tecken på att det inte står rätt till. När någon ensidigt talar i egen sak skall man alltid fundera över hur det är med dennes stora sanning. När det är som det var under Amos tid, att rika skodde sig på de svaga, råder ingen tvekan. Då måste det vara fel även på de stora sanningarna. De stora sanningarna vilar nämligen på de små..

Och hur var det  med Jesus? Närmast paradigmatiskt vilade Jesu stora sanningar i hans små.

Bibelstudium den 2 aug 2023

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matteus 7:13 f)

Till vardags läser jag första Korinthierbrevet. Jag gör det lugnt, systematiskt och med alla sinnen öppna. Resultatet blir att jag dras  in i det kristna kollektivet. Dels kommer jag församlingen i Korinth inpå livet, dels i förlängningen också den församling, d v s det kollektiv som jag till vardags lever i.

När jag nu går in i bibelordet ovan om den trånga porten och den smala vägen innebär detta att jag växlat spår. Nu är det inte det kristna kollektivet saken gäller utan mig personligen. Sammanhanget med kollektivet är liksom bortkapat. Hela Bergspredikan är maningar som kan förstås även utan kunskap om något som helst sammanhang. Hela denna predikan består av ett antal mer eller mindre fristående maningar riktade till den enskilda människan.

I det ena sammanhanget  läste jag alltså Paulus och blev med ett fint ord ”socialiserad”, i det andra i och med att bibelordet är hämtat från Bergspredikan med bud riktade till enskilda människor, ”individualiserad” för att uttrycka det i kortform. Dessa två aspekter på kristet liv uppfyller just nu mitt inre sinne.

Till detta kommer att mitt kristna jag är förbundet med det liv jag lever tillsammans med såväl troende som otroende. Det ena som det andra är avhängigt av subjektiva intryck. En filosof skulle kunna tala om tankesanningar som förutsättningar för liv, vi kristna talar om tro. Det ena som det andra hör nära samman. Båda sätter liv i tillvaron. Båda handlar om å ena sidan kollektiva förpliktelser å den andra sidan om personligt ansvar.

Mitt studium av Paulus och dennes första brev till korintierna ger mig idéer om det bärande i kristet samliv. Om något har jag genom mitt studium fått klart för mig detta vilar på solid judisk grund. Vi är som kristna utvalda att leva efter förebilder som formats redan under gammaltestamentlig tid.  Utvaldhet är dess motto. Dock utifrån förebilder som sprängts inifrån av Kristushändelsen och Kristushändelsen var för Paulus entydigt  korset och korsets försoning.

Men hur inse konsekvenserna av detta kors? Jag vrider mig i vånda när jag mediterar över korsets betydelse för kristet liv av idag. Det jag kom fram till i går är inte det samma som jag ser idag. Det är som vore det bärande i kristen tro  en ständigt föränderlig storhet.

Mitt i min vånda tvingades jag inför detta bibelstudium växla spår. Jag fick gå från tankar om trons kollektiva kännetecken till dess individuella. Bergspredikans ord om den trånga porten och den smala vägen tvingade mig till detta skifte av fokus.

Och jag märker att jag inte kan säga något generellt om vare sig den trånga porten eller den smala vägen. Jag kan bara vittna vad  den trånga porten och den smala vägen är för mig just nu.

För mig är ”det trånga” och ”det smala” att i alla sammanhang och omutligt hålla mig till det som är uppenbart sant. Det skall inte gå att leda mig in på vägar som det inte finns sakliga skäl för.

Tveksamma intryck utifrån, med mitt språkbruk, tveksamma trosföreställningar, skall inte locka mig ut på vägar jag inte kan stå för. Halvsanningar skall inte få mig att ta parti för något som inte är hållbart.

Dags för mig att efter en dags utflykt återgå från Bergspredikan till studiet av Korintierbrevet. Här hittar jag den försoning som Bergspredikans absoluta krav gjort osynlig.

Bibelstudium den 26 juli 2023

1 På rätt och rättfärdighet vilar din tron nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger, ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige… Psalt 89:15-19

2 Men nu har du stött bort din smorde och förkastat honom i vrede. Du har brutit förbundet med din tjänare, du har trampat hans krona i stoftet…Psalt 89:39 f

3 Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen (Psalt 89:53)

Ovan tre karakteriserande citat från psalm 89 i Psaltaren en psalm framförd i diktens form av Etan, esrachiten. Det första citatet står för visionen, om man så vill psalmisten Etans  trosövertygelse. Det andra för verkligheten, den verklighet som inträffade  när allt denne trott på och erfarit gått i kras. Det tredje, psalmens slutord, en lovsägelse till den Gud som både upphöjer, stöter bort och förkastar.

Överfört på historisk verklighet handlar psalmen om Israels uppgång och fall. Av löftesfolket blev en folkspillra som på 500-talet före Kristus tvingades lämna sitt land och leva i exil.

Också vi kristna tror på  Israel som löftesfolket. Men vi läser Israels öden  utifrån ögon öppnade av Kristus. Och med de ögonen ser vi före allt annat det stora i det lilla. Vi har erfarit hur våra liv ändrar riktning när Kristus får bli den konung som Etan esrachiten kallade Israels helige. Och det går förunderligt lätt för oss att i tro på Jesus stämma in i Etans ord när denne i sin trosvision vittnar om Guds seger över onda makter (Ps 89:10 f) liksom i dennes jubel över hur Gud upprätthåller sin skapelse och sina ordningar. (Ps 89:12-19)

Men det blev inte vare sig som Etan tänkt sig eller vi föreställer oss. För Etan krossades drömmen i den babyloniska fångenskapen, för oss i skeenden som motsäger vår vision av Gud som skapelsens Herre och av Kristus som frälsaren.

För Etan ledde detta till att denne konstaterade; du har stött bort din smorde och förkastat honom. Du Gud har brutit förbundet och trampat din smordes krona i stoftet. Själv ropar jag hellre med Jesus på korset. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

För Etans del ledde Guds straffdom till att denne som ett sista ord ropade ”Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen”. För Jesus att denne i sin gudsövergivenhet ropade ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande.”

Själv gör jag helst som Jesus. Det jag äger av värde har jag ju i honom.

Bibelstudium den 19 juli 2023

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

Ovan en text som i likartad form återkommer i de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

Först grundläggande om min syn på evangelierna. För mig och för många med mig skall evangelierna betraktas som tidiga berättelsetraditioner i de första kristna församlingarna. Om de är de tidigaste låter jag vara osagt. De tidigaste paulusbreven lär vara äldre än de färdigformulerade evangelierna.

Evangelierna speglar Jesu framträdande, är således inga exakta återgivanden av vad som verkligen skedde. De skall ses som berättelser om Jesus sammanställda i efterhand. Redan de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) med sina inbördes variationer visar detta.

Själv har jag den tron att speciellt jesusorden i evangelierna är autentiska. Man levde i en tid där minnesträning var viktig. Jag tror mig veta att särskilt lärjungarna satte en ära i att både minnas och återge Jesu ord på ett närmast exakt sätt. Det hade man sin judiska bakgrund att tacka för. Där hörde det till ordningen att rabbinens ord memorerades av dennes lärjungar.

Vad kan mot den bakgrunden sägas om texten ovan?  Att den äger en hög grad av autenticitet. Den speglar den religiösa feber som grasserade under den tid Jesus framträdde liksom under kristendomens första tid. Allt var i breda kretsar inriktat på tidens snara slut och Guds upprättelse av sin skapelse. Lägg dessutom märke till att Jesus delade sin tids förväntan på tidens slut och gudsrikets upprättande. Denna upprättelse skulle ske i ett kosmiskt skeende där människoson (Jesus som frälsargestalt), och änglar träder fram för att döma och upprätta. 

Så nära slutet var man, förkunnade Jesus, att alla inte skulle hinna dö förrän denna slutliga uppgörelse skulle ske.

Men så blev det inte. Jesus hade således fel. Det finns nämligen ingen anledning att skylla på att bibelordet som säger detta  inte skulle vara autentiskt. Jesus var ju ändå i långa stycken en profet i tidens stil som förkunnade gudsrikets snara ankomst.

Men Jesus var mer än en profet med tidens slut för ögonen. Om det vittnar textens övriga Jesusord också dessa menade att vara förpliktande. Till tron hör, förkunnar Jesus där, offer, beredskap till offer av sig själv för Jesu skull.

Hur ställa sig till dessa Jesu två utspel. Det ena där Jesus i tidens stil, förkunnar tidens snara slut. Det andra där Jesus kräver allt av oss, skulle det så vara våra liv.

Med respekt för det uppenbara tvingas jag erkänna följande. Den första kristna församlingen levde med tidens snara slut och Jesu snara återkomst för sina ögon. Det gjorde också Jesus. Men någon människoson på himmelens skyar fick de första kristna aldrig uppleva. Detta trots Jesu löfte.

Det andra är att Jesus ställer villkor. Efterföljelsen skall vara villkorslös. ”Att förneka sig själv och ta sitt kors på sig” är själva förutsättningen för lärjungaskap, förkunnar denne.

Det ena är förankrat i profetior om tidens snara slut, det andra i ett faktum, Kristi kors. Både det ena och det andra är autentiska Jesusord, där det ena speglar en föreställningsvärld, det andra en livshållning. För mig är föreställningsvärlden tidsbestämd, livshållningen förpliktande. ”Att ta sitt kors på sig” är själva utgångspunkten för mitt liv.  Utifrån denna utgångspunkt vecklar sedan  hela den kristna tron ut sig.

Bibelstudium den 12 juli 2023

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderslivet 

utvalde jag dig, 

innan du kom ut ur modersskötet 

gav jag dig ett heligt uppdrag: 

att vara en profet för folken. (Jeremia 1:4 f)

Med dessa ord  inleder profeten Jeremia vittnesbördet om sin egen kallelse till profet. Jeremia verkade från 620-talet till 580-talet f Kr och har gjort sig känd för sin predikan om folkets skuld. Den babyloniska fångenskapen, det utvalda folkets genom tiderna största katastrof, berodde på att Guds folk övergett sin Gud och sin av Gud givna tro. Detta predikade Jeremia åren innan katastrofen för Israel (Juda) inträffade och för det straffades han hårt av de egna. Så långt allmänt om profeten Jeremia.

Man kan och skall läsa bibeln och därmed också  Jeremia bok historiskt. Det betyder i det här fallet att med alla upptänkliga metoder försöka finna ut den historiska sanningen bakom profetens ord. I det arbetet har man hjälp av den till Bibel 2000 hörande uppslagsdelen. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat detta.

Men historisk läsning är inte allt. Guds ord är mer än historia. Man skall också fördjupa sig i tankar över vad Gud genom Ordet vill ha sagt till mig. Man kan kalla det en trons läsning av Ordet.

Till denna läsning hör att generalisera, göra det som sägs vid specifika tillfällen till sanningar som inte bara gällde då utan har sin tillämpning även nu.

Textordet i dag är för mig själva paradexemplet på att det är möjligt att göra en sådan tillämpning. Med ett samlat bibliskt vittnesbörd i ryggen, där Jesus får vara Ordets yttersta garant, är det för mig ingen tvekan om att ordet om att Gud utvalt Jeremia redan före födelsen har en allmän tillämpning.

Tillämpat på mig visste Gud vem jag var redan innan jag var född. Barnsligt uttryckt fanns jag som en tanke hos Gud. Och inte bara mig gäller detta. Mer än en gång har jag sagt till unga människor jag möter: det hände på den tiden då du fortfarande enbart fanns till som en tanke hos Gud.

För mig är det en av gudstrons konsekvenser att ha det synsättet. Det lägger grund för min trygghet som människa. Vad som sker, allt vilar ändå ytterst i Guds händer. 

Men det är också påkostande.  Det leder mer än annat till vördnad för livet och då även för det liv som till det yttre inte tycks mycket värt. Så påkostande att jag ständigt behöver ha min frälsare vid min sida. Det blir inte enbart en teori att Jesus i sin kärlek dog på korset för min skull.  Det blir själva livslinan för mig. 

Jag behöver korsets försoning för att orka se att allt liv i slutändan ändå vilar i Guds händer, den Guds händer som kände till mig redan innan jag var född.

Bibelstudium den 5 juli 2023

Älska era fiender

Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Luk 6:27-30

De två föregående bibelstudierna har handlat om korset. Ingångarna har varit lite olika i de två studierna. Trots det  kan det inte ha undgått någon att jag betraktar korset och korsets konsekvenser vara  något som rubbar trons enhetlighet. 

Tron, det betyder den tro som Jesus föddes in i, stod på judisk grund. Dess grundfäste var och är utväljelsen. På utväljelsens, om man så vill på det utvalda folkets grund, vilar bibeltexterna. Dess etiska grundmotiv är kärlek, en ”inifrån ut kärlek”. Genom att Gud visar sitt folk kärlek, i förlängningen att vi kristna vårdar oss om de våra, skapas en inre  kraft som spränger gränser.

I och med att korset blev den kristna trons själva grundmotiv blev det gnissel i trosmaskineriet. Det skapade oreda att Jesus levde och dog inte bara för trons folk, utan för alla.

Denna oreda exemplifieras i texten ovan som är hämtad från  Lukas s k slättpredikan. Jesu ord att älska sina ovänner, att ge en tiggare inte bara manteln utan även skjortan, att ge åt alla som tigger och att aldrig kräva tillbaka, är för mig exempel på just denna oreda. Ja inte bara oreda, det hela ändar i inre kaos när jag bjuds att älska mina fiender och göra gott mot den som hatar mig. Sånt är ju mot naturen.

Den oreda som detta kors ställt till med har lett till att katolikerna behöver helgon som förmår det vanligt folk inte orkar. Vi med luthersk tro säger att trons lydnad är själva höjdpunkten. I ögonblick av himmelsk förlåtelse kan undret ske att vi t o m älskar våra fiender. Hur de reformerat tänker vet jag inte säkert. Helgelserörelserna föreställer sig en kristen elit som klarar av det som för andra är omöjligt.

Själv bekänner jag högt och lågt att korset gjort allt omöjligt. Den villkorslösa kärlekens evangelium låter sig varken fångas in eller göras begriplig. Jag, tillsammans med alla som med öppna ögon tar till sig evangeliet, ställs inför det omöjliga. När korset tillåts skjuta in sig, inte bara i de heliga texterna utan också i mitt samvete, blir tron omöjlig. Ändå är det min övertygelse att det är på denna kärlek utan gräns som livets och därmed också min frälsnings  sköra tråd hänger.

Bibelstudium den 28 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. 1 Kor 1:22-25

Den judiska fromheten blev inte sig lik sen Jesus kommit in i bilden. Denne skakade om de andliga grundvalarna. Av judendom blev kristendom, en kristendom som visserligen vilade och vilar på den judiska trons grundvalar men som genom korset fått en ny huvudinriktning..

Bibeltexterna är överens om att det var visheten som drabbades vid övergången. Matteus låter Jesus jubla över att det nu inte var de visa och kloka som visst bäst utan dem som var som barn. (Matt 11:25 ff) Associationen till profetian hos  Jesaja är tydlig. Där står ”Då är det slut med de visas vishet, de förnuftigas förnuft är borta (Jes 29:14 b).

Paulus prickar in det nya på ett annat sätt. All uppmärksamhet riktar denne mot korset. Korsets dårskap ställer han i relation till de heliga traditionernas vishet och låter denna korsets dårskap bli det på vilket trons liv i fortsättningen hänger. De visas vishet är inte längre något värt. (1 Kor 1:26-31)

Inte tu tal om att det blev som det var sagt. Kristen tro slog alldeles tydligt igenom i de lägre, obildade skikten av befolkningen. Detta både i de församlingsformationer som Matteusevangeliet låter oss ana och i de av Paulus grundade församlingarna.

Detta har i nutida kristendom lett till att andlighet inte anses ha med förnuft, slutledningsförmåga och klokhet att skaffa. Att tro är att drivas av Guds ande, inte av mänskligt förnuft. Allt skall läggas i Guds händer. Så lyder förkunnelsen särskilt i  av väckelse livade församlingar.

För min del klarar jag inte sådant tal. Alltför ofta döljs bakom upplevd andlighet endera oförnuft som i längden gör mer skada än nytta,  eller i i värsta fall förslagenhet och partiskhet.

Själv koncentrerar jag  trons ”dårskap” till en enda punkt, till Jesu kors, till  att Jesus dog för min  skull. Dessutom som en följd av detta,  till att låta detta kors spela med i allt jag har för händer. Korset  gör så förstått inte intrång på vare sig logik eller förnuft.  Däremot hanterar korset såväl logik som klokhet och ger det en plats underställd korsets försoning.

Däri ligger hela dårskapen, en dårskap som inte automatiskt attraherar människor med kunskap och positioner. Däremot ger denna dårskap hopp till dem som inget har eller dem som i mänsklig mening förspillt sina liv.

Ur denna dårskap växte en gång den kristna tron fram. Ur samma dårskap skall den en dag återkomma och bli till den förnyande den är menad att vara.

Bibelstudium den 21 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. 1 Kor 1:22-24

Det må så vara att judarna begär tecken, men för mig är inte detta det väsentliga. Vad judarna bestått oss kristna med är en trostradition på gammaltestamentlig grund. Långt fram i tiden har vi skolats in i denna via bibelberättelser, bud och katekeser. Först under modern tid har denna trostradition underminerats och följts av nya. Men nytt är inte väsenskilt från gammalt. Även vårt moderna samhälle förutsätter medborgare som anpassar sig, inpassar sig och samspelar med gällande värderingar och normer. Hur det blir när denna anpassning uteblir känner snart sagt alla till. Gängbrottsligheten i Sverige har  blivit  ett enda långt exempel på följderna.

Ändå är kristen tro i Paulus tolkning inte främst trostradition hur viktig denna än är för den fariseiskt skolade Paulus. Den är ett helt oväntat ett  instick i denna tradition, en oväntad händelse som både förutsätter traditionen och vänder traditionen över ända. Detta när korsets död och uppståndelse omformar den judiska tron och därav skapar något nytt.

Detta kors tycks ha fört med sig att det är omöjligt att skapa ro i kristna sammanhang såvida man inte på något sätt sätter gränser för  korsets betydelse.

Försöken är visserligen legio. Det mest kända är förmodligen det katolska försöket att tygla tron via ämbete och sakramentsmystik. Det mest avskräckande när kristna uppfyllda av Anden bryter med den yttre världen för att leva under Guds direkta ledning. Tala om att leva i det blå.

Nu är det dessutom  så att den judiska traditionsbildningen tillpassad av Jesusord och kristen praxis många gånger fungerat. Åtminstone tycker jag det som lärt mig uppskatta både fastheten i och nyttan av trostraditioner. Till det kommer att min närläsning av särskilt Nya testamentet givit mig vatten på min kvarn genom att  visa vilka svårigheter det inneburit när Anden släppts fri. Tro nämligen inte att de nytestamentliga församlingarna var några mönsterförsamlingar. Den största av auktoriteter, Paulus, fick inte ens ordning på de församlingar han själv grundat.

Det är som om korset med det nya liv det förkunnar inte förmår skapa gemenskaper på annan grund än på den traditionella kyrkliga traditionens. Men än värre när vi går ner på det personliga planet. Jag tänker då främst på mig själv. När jag sliter mig loss från min trostradition, helt förlitande mig på Anden, är det aldrig långt mellan försök och misslyckande.

Korset har alltså i praktiken inte visat sig vara det försoningsmedel som det utger sig för att vara. Korset med sin Ande och sin uppståndelse verkar alltså vara en bräcklig grund för en stabil kristen identitet.

Det betyder inte att jag skall överge en kyrka som visat sig ha korset som inbyggd svaghet. Trots allt är det korset som skall segra. Trostraditioner i all ära, men det nya livet förutsätter korset. En dag skall det också visa sig att frälsningen inte vilar på trygga strukturer och hållbara traditioner utan på just korsets försoning.

Bibelstudium den 14 juni 2023

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. Matteus 3:11-12

Flera texter i Nya testamentet handlar om dopet. Det går inte att slå samman dem alla till en och sen tro sig få en sammanfattning av vad dopet står för. Därtill är texterna alltför olika.

Det betyder inte att där saknas gemensamma drag. För dem alla gäller att dopet är identitetsskapande. Genom dopet fastställs en människas identitet som kristen. Och med den identiteten är det så att den inte låter sig utplånas. Döpt är döpt. Ett dop till Kristus ändrar inte karaktär därför att det görs om. 

Gemensamt för doptexterna i Nya testamentet är vidare att de alla är kopplade till tron. Tro och dop är två sidor av samma sak. Förenklat är tron synlig i dopet, dopet är synliggjord tro.

Men sen skiljer sig doptexterna åt. Alldeles tydligt blir detta när man tar del av doptexten ovan från Matteus 3. Här ses dopet med Johannes döparens ögon. I Matteus teckning blir Jesus  domspredikanten som uppfylld av den helige Andes eld rensar, bränner upp för att i slutändan bevara det fullvärdiga till evig frälsning.

Det säger sig självt att denna text står på sina egna ben. Den låter sig ej förenas med dopbefallningen i Matteus 28 och den duger inte som tolkningsnyckel till Paulus utläggning av dopet i Romarbrevets sjätte kapitel för att ta de för mig tydligaste exemplen.

Vad då göra? Min egen hållning till Nya testamentets doptexter  är att ta vara på dopets koppling till tron och sen koppla dessa doptexter till trons uttryck i Nya testamentet. På den vägen kommer jag till Jesus och dennes förkunnelse. Där finner jag en frälsare som möter människor utifrån läge och behov. Stränga domsord byts vid behov ut mot mildaste smekningar.

Överfört på doptexterna betyder det att Johannes döparens version av Jesusdopet inte är den enda sanna synen på dopets och därmed också på trons innebörd. Men det betyder heller inte att den skall tvingas in i andra doptexters mönster. Vad då göra?

Själv har jag funnit att Johannes version av dopet och tron har ärende speciellt till mig. Johannes  skall minna mig om det ansvar som Jesus lagt just på mig. Nog vet jag att Jesu förbarmande också  gäller mig, men jag behöver också höra om kastskoveln och den förtärande elden.