Bibelstudium den 8 okt 2025

5 Mos 32:8 När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal,

Ps 29:1 Ära Herren, ni gudasöner, ära Herrens majestät,

Ps 89:7 Ty vem i skyn kan mäta sig med Herren, vem av gudasönerna är Herrens like?

Job 1:6 En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem.

Job 2:1 En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 

Job 38:7 medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?

Observera gudasönerna ovan. Du hittar dem i bibeln, observerar dem i det jag kallar en upplåst bibel. Det är en bibel som för ett ögonblick släppt taget om tanken att Kristus är nyckeln till allt som bibeln har att ge. Själv är jag tveksam till en sådan upplåsning i annat än studiesyfte. Det är inför allhelgonahelgen jag gör ett undantag. Jag behöver den för att förstå mig på talet om änglar.

För är det inte så att änglarna är gudasönernas efterföljare. Först tänkte man sig en hovstat där Gud tronade i sitt majestät och att gudasönerna hörde honom till som söner och underlydande. Sen kom en våg av övertygelse in i bibelns föreställningsvärld där Gud var den ende. Av gudasönerna blev då änglar, så småningom änglar av olikartade slag. Daniels bok är en guldgruva för den som vill få reda i änglarnas funktioner i den senjudiska föreställningsvärlden. Mitt i allt detta kunde man inte undgå tanken att också människor kan vara änglar, d v  s stå i Guds tjänst. Och om sådana människor handlar mycket i den bibel jag kallar upplåst.

Jag behöver för den delen inte ta till bibeln för att se och lära av änglalika människor. Deras kännetecken är att de står i Guds tjänst. Dessutom har Gud låtit impregnera dem från högmod och självhävdelsebehov, så att de inte tar skada av sitt tjänande.

Själv har jag nu och då försökt platsa  bland de änglalika. Detta när jag i en kombination av rättvisetänkande och kärlek kunnat fullfölja mina uppgifter. Men tyvärr blev jag för den sakens skull inget helgon.Därtill var min lust till självhävdelse för stor. Min förmenta godhet blev mitt fall. Jag tärdes på egen kraft när jag inte fick den uppskattning jag hade förväntat mig. Det blev med mig som med Gamla testamentets Jakob. Denne  fick ett slag på höften så att han fick halta sig fram under sitt fortsatta liv. Också jag haltar.

Min hälta har gjort att jag nog studerar den bibel jag kallar upplåst. Lätt är det inte vill jag lova. Man måste bemästra ett hav av svårigheter för att få grepp om den. Allt är nämligen så sammanvävt. Systematiserat materiel står tillsammans med ursprungligt på ett sätt som gör att inte ens bibelforskare av facket med säkerhet kan reda ut hur det förhåller sig.

Därför är det gott för mig med den bibel som i god mening är låst, låst till sin innersta betydelse av ett kors och en öppen grav. Först den bibeln har ett budskap som odelat talar om försoning och upprättelse. Först den bibeln hjälper mig släppa taget om min vilja att överglänsa andra. 

Bibelstudium den 1 okt 2025

Jesus sade; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Matt 18:10

Att tro är inte att veta, inte ens primärt att känna. Tron är som jag förstår den  kort och gott det verktyg vi använder för att hantera den verklighet vi lever i. Och som bekant tänker vi oss verkligheten på olika sätt. Så tron kommer vi inte undan, vi må så kalla oss ateister. Men samma tro vi då rakt inte.

Även Jesustron är ett verktyg användbart för att hantera den verklighet vi lever i. Ett mångtydigt verktyg vill jag lova. Detta särskilt som vittnesbördet om Jesus består av  berättelsetraditioner som är långt ifrån enhetliga. Dessutom är Jesustron långt ifrån självklar. Den förutsätter f a avgörelse.

Ni som läser mig vet vad jag fastnat för hos Jesus. Min utgångspunkt är korset och korset är för mig den Jesus som i sin övergivenhet ropar ut sin förtvivlan för att Gud övergivit honom men som när han drar sin sista suck ändå anbefaller sin Ande i Guds händer. I detta känner jag igen mig. Det speglar också min relation till Gud.

Dagens bibelord, återgivet av evangelisten Matteus har jag också kunnat ta till mig. Matteus låter där  Jesus säga; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Detta inte för de vackra ordens skull. Såna tycker jag enbart illa om. Det finns inget som upprör mig mer än vackra ord som bara är ord utan motsvarighet i verkligheten. Sådana är som dimmoln med syfte att skymma verkligheten.

Nu gör evangelisten Matteus, eller vem det nu var som redigerade Matteusevangeliet, sitt bästa för att undvika missförstånd i det stycket. Orden om de små inramas av bibelord som inte låter sig missförstås. De kopplas till allvarsord om förförelser av de små, d v s av dem som inte kan försvara sig. (Matt 18:6-9) Om handen är till förförelse vore det bättre att hugga av den än att låta förförelsen ske, står det. Detta inte sagt för att en frestad kristen skall hugga av sig handen  men för att betona allvaret i att kränka dem som inte förstår bättre.

Och de ord som följer på dagens bibelord är liknelsen om det förlorade fåret. I denna markeras att omsorgen om de små, dvs om dem som i realiteten betyder litet eller inget är viktigare än allt annat.

Inget tvivel alltså. För den Jesus som Matteus förkunnar är värdena upp och nedvända. Det som är litet blir stort och det som är stort blir litet. Detta ytterst för att alla skall få del av den godhet och den omsorg som livet kan bjuda.

Kristen tro är alltså socialt/religiöst radikal. Den lyfter upp dem som i världen inget är för att alla skall få del av det andra har. Detta i en omgivning som utvecklats i motsatt riktning. Tanken om Israels utvaldhet, en grundläggande tanke i hela bibeln, i Gamla testamentet som i det nya, äger i Jesus en tillämpning som gör att allt blir precis tvärtom. De storas storhet blir i Jesu värld resurser för de smås upprättande.

Hur nu detta skall praktiseras? Till dels naturligtvis i lagstiftning och samhällsordning, men f a allt genom ett sinnelag som är mättat med jesustro eller dess motsvarighet. Utan denna jesustro, vittnar jag, blir omsorgen om de små snart omvandlad så att allt återvänder till det gamla om än i nya kläder. Våra socialistiska regimer visar detta med en tydlighet som inte låter sig missförstås. Nog behövs en lagstiftning och ett regelverk  som skyddar de svaga. Ändå är det annat som vill till för att av stor skall bli liten och av liten stor. För mig bland annat att jag uppmärksammade att kretsen kring Matteus satte orden om omsorgen om de små i ett sammanhang som inte kunde missförstås.

Bibelstudium den 24 sept 2025

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn Fil 2:5-9

Liv är rörelse. Död stillnad rörelse. Evigt liv förnyad rörelse. Så för oss som för Jesus. Så går mina tankar jag när jag för vilken gång i ordningen tar del av Paulus ord i Fil 2. Jag tänker också att Paulus ord var gemensam egendom. Hans högstämda ord skulle passa väl, varför inte i en dopliturgi i fornkyrkan.

Med åren har mina associationer blivit allt friare. Jag kopplar frimodigare än någonsin Jesu ord till min egen verklighet.

Och här och nu ser jag människor som finns däruppe och behöver komma ner men också andra som förkrymta kravlar därnere och behöver komma upp. Skall sanningen fram läser jag dagligen omgivningen utifrån detta schema.

I denna rörelse befann sig också den Jesus Paulus satt sin tilltro till.  Paulus utgångspunkt är den himmelske frälsaren som sänkt sig ner till oss människor och blev en av oss. Ända ner till korset sträckte sig hans omsorg. Först därnere tog Gud vid och upphöjde honom till sin himmelska härlighet. Detta för oss som befinner oss därnere. Han gjorde det för oss som i oss själva ingen räddning ägde. Så lyder i knappa ord Paulus tolkning av Jesu liv.

Och när jag läser min egen verklighet ser jag människor som behöver komma upp. Komma upp sig på de mest olikartade områden. Och jag ser mig själv som en av dem som är satt att lyfta människor ur deras förnedring. Hela mitt liv, inte enbart mitt yrkesliv, har jag vigt åt denna min uppgift.

Om jag lyckats är den stora frågan. Och mitt svar är att jag lyckats i den mån jag glömt mig själv i min tilltro till Jesus. Och jag förlägger mina misslyckanden till att jag förlitat mig på egen kraft. Jag blev på ett bestående sätt försvagad av överansträngning när jag var i femtioårsåldern. Jag arbetade för mycket och vilade för lite. Framför allt vilade jag inte i min tro.

Till sanningen hör att det också finns människor som finns däruppe och behöver komma ner. Med dessa har jag inte haft mycket att göra. Desto mer har jag själv tillhört dem, jag gör det faktiskt fortfarande, som strävat uppåt.

I vissa stycken har jag också lyckats. Jag har nått positioner t o m utöver mina förutsättningar. Men här är inte min uppgift att försöka ta ner människor ur villfarelser om egen storhet, mer att arbeta med mig själv och min egen strävan att bli något utöver det vanliga.

Men ett vet jag att även här är min bild av Jesus ovärderlig. Och materialet är för den delen också överflödande rikt. Förebildligt är evangeliernas skildringar av Jesu möten med sin omgivning liksom Paulus hantering av församlingar som trott sig vara förankrade i Kristus men i själva verket haft själviska bevekelsegrunder.

Bibelstudium den 17 sept 2025

Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.Matt5:48

Orden ovan från Bergspredikan, närmare bestämt i avsnittet där Jesus  skärper lagens krav. Du skall inte enbart älska din vän utan också dina fiender, förkunnar Jesus för sina lärjungar. Och sen som slutord textens; var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.

Mycket har sagts om Bergspredikan. Också jag har mer än en gång blandat mig i samtalet om vad Bergspredikan står för. Men så inte här och nu. Idag vittnar jag om vad textordet ovan betyder för mig  i praktiken. Parallellt kan mitt samtidiga inlägg ”Karin Pettersson och demokratin” läsas. Där tar jag upp hur jag nära nog dagligdags tampas med frågan om Guds fullkomlighet. Här handlar det enbart om min fullkomlighet i det dagliga livet..

Mig gäller i praktiken att att jag lever i ett slags ”mittemellan”-tillstånd. Nog har min tro satt bestående spår. Det vore att förneka faktum att inte erkänna det. Men tron är mera ett skyddsnät än en andlig förnyare. Sist var jag på Willys. Bland annat fattades mjölk. Vid scannern frågade jag mitt barnbarn om bägge litrarna var scannade. Hon försäkrade att så var fallet med ett tummen upp. När jag sedan läste på kvittot hade jag betalt för en, inte för två liter mjölk. Min kristna tro innebär att jag nästa gång scannar in två liter mjölk, men endast tar hem en.

Däremot har tron inte rått på min aversion. Anser jag mig illa behandlad sitter det i. Tror jag mig ha lyckats med konststycket att skaka av mig mina aversioner dyker de upp i drömmarna. Och Gud vet hur svårt det är att vara rättvis i sina bedömningar. Så svårt att jag mer än annat uppskattar jurister, särskilt sådana som låter sak gå före person.

Tro bara inte att jag givit upp, inte ens valt den lutherska undanflykten som förutsätter en daglig omvändelse för att bli kvitt sin motsträviga natur. Vad säger nämligen förkunnelsen om den dagliga omvändelsen annat än att människonaturen är opåverkbar.

Min variant förutsätter inte att jag kan  skaka av mig mina aversioner. Däremot att det finns en väg att komma runt dem. Detta genom att i det dagliga mötet låta sig erövras av nuet. Låta nuets möten bli evigheten här och nu.

Min trätobroder är förvisso fortfarande min trätobroder. Men mitt möte med honom/henne får för ett ögonblick bli det enda som gäller. Mina aggressioner och fördomar  får vika för nuets uppriktighet.

Jag tänker mig Jesu möten på liknande sätt. Inget var fördolt för honom. Men när Jesus talade med en människa var inte den människans bakgrund allt. Allt var istället den människans inre, vad den människan behövde med evigheten för ögonen.

Tro bara inte att jag menar mig vara någon Jesus. Tro inte heller att jag åstadkommit underverk genom min uppriktighet i samtalen och umgänget med dem som ser på annat sätt än jag. Till det kommer att min höga ålder fört med sig  att jag kommit allt mer vid sidan om. Men att Gud finns i nuets möten kan ingen ta ifrån mig. Den tron har gjort att jag inte en gång utan flera kunnat runda mina aversioner.

Bibelstudium den 10 sept 2025

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. 22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Rom 8:18-23 

Grundstrukturen är gemensam för oss människor. En sida av oss hoppas, den andra konstaterar. Konstaterar bland annat vad det blev av alla våra förhoppningar.

Så även för aposteln. Bara så att aposteln Paulus var ivrigare än vad vi vanliga dödliga är. Det han hoppades på och förväntade var att förverkligandet skulle ske i ett enda nu. Jesus skulle komma tillbaka och allting bli nytt. Ivern gjorde honom rak på sak i sitt tal. Med Jesus var allt förnyat. Människornas slaveri hade nått vägs ände. Slaveriet under förgängelse och ondska hade fått ett slut. Vägen till Gud var öppen.

Dock fanns ett men. Konsekvensen av det som skedde på korset och vid den tomma graven hade ännu inte visat sig i sin fulla kraft.  Gud hade ännu inte fullkomnat den skapelse han redan börjat förnya vid korset och den tomma graven. Uppståndelsens konsekvenser hade ännu inte inneburit att jorden blivit det himmelrike den var menad att vara. Guds rike var fortfarande i långa stycken mer en förhoppning inte ett fullbordat  faktum. Det är mot denna  bakgrund texten ovan skall läsas och Paulus insats i sin helhet skall förstås.

Det betyder inte att Paulus relativiserade det som skedde på Golgata. Han visste av egen erfarenhet vad Jesu försoningsgärning inneburit. Mötet med den uppståndne . hade ju förvandlat hans liv. Och han hade erfarit vad tron på Kristus hade inneburit för sina trossyskon. Samtidigt tvingades han träla med all den nedrighet och synd som fortfarande plågade de kristna i de församlingar som Paulus grundat och kände ansvar för.

Som det var då är det fortfarande. Vi kristna lever fortfarande i den fullkomning som vi samtidigt längtar efter. Det ljuvliga i att äga en Gud som älskar oss är förbundet med strävan att vara det vi är och bli det vi är skapade att bli.

Helhjärtad kristendom är alltså ett både och. Den är ett både och även för dem som räknas som helgade kristna. Även dessa längtar och äger på en och samma gång.

Kristen tro är i detta avseende ett med allt genuint liv. Detta äger i sig både förhoppning och förverkligande. 

Själv är jag sedan många år pensionär. Tyskarna kallar pension Ruhestand. Ordet  står för att få leva i frid och ro utan att behöva göra något. Men att rulla tummarna är mindre lycka, mer förbannelse. Frid och ro hör evigheten till inte livet här på jorden. Till friden och ron hör nämligen tristess och hopplöshet. Av handlingar blir konstlade handlingar. Själv är jag lyckligt lockad och kan högt upp i åren kombinera förhoppning med förverkligande. Detta bibelstudium är ett exempel på detta.

Så också i det kristna livet. Kyrkor som stoltserar med att de till skillnad från andra kyrkor äger en Ande som andra inte äger, eller en äkthet som andra inte kan uppvisa, är inget att se upp till. Kyrkor som lever så i världen att de glömt evigheten inte heller.

Kristet liv är som annat liv ett liv i pendling mellan förhoppning och förverkligande. Bara så att vi kristna skrivit in denna pendling redan i vår konstitution genom att sätta korset i centrum.

Bibelstudium den 3 sept 2025

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag…

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag. (Rom 7:18 f, Rom 7 24 f)

Att vara kristen det är att tro på Gud, så säger väl de flesta. Men vad innebär nu detta? När detta skrivs har vi just fått veta att biskopen Caroline Krook dött i lungcancer 80 år gammal. Och om henne basuneras det ut att hon legitimerade samkönade äktenskap. Som om det var hennes kännetecken när sanningen om henne är att hon ägde estradörens förmåga att levandegöra sin frälsare.

Inte tu tal om att vi behöver  tala klarspråk om den kristna trons innersida. För mig står det dessutom klart att kristen tro som personlig angelägenhet kan sammanfattas i de två bibelorden ovan.

Hur är det nämligen när jag fått grepp om vem jag innerst inne är? Nog tillhör jag dem som vet att  skilja gott från ont och nog vill jag det goda. Problemet är de upprepade tillfällen då jag inte svarar upp på min insikt.  Det är som ägde jag en inre drift att trampa på det goda inom mig som jag ändå äger.  Hämndlystnaden eller vad det nu är gör att jag känner tillfredsställelse när folk jag tycker illa om får betala priset för sitt övermod. Så nog är det sant det Paulus sade i det första av citaten ovan. Det behöver man inte vara kristen för att inse.

Därför det är på det andra citatet ovan allt hänger. Dess vikt har jag markerat genom att återge citaten med spärrad stil. I detta citat sammanfattas  med några korta ord vad kristen tro som personlig angelägenhet innerst inne  handlar om.

Tro är kort och gott  säger oss detta bibelord att vända sig i bön till den korsfäste och uppståndne Jesus och vädja om att bli befriad från sina onda drifter så att jag kan göra det goda som jag vill, men inte kan. Det handlar om en befrielse av djupgående slag, så djupgående att det är att göra våld på sin natur. Vore jag ett rovdjur så motsvarar det att min inre rovdrift försvann.

Så enligt Paulus när han på sina predikoresor och i sina brev och då tydligast för sina trosfränder judarna skulle förklara det nya med tron på Jesus.

Så sant som det är sagt responderar jag som den trons företrädare jag under hela mitt medvetna liv varit. Tron är, förkunnar jag,  inget mindre än en omvälvande inre  förvandling. Jag får del av Jesus på ett så genomgripande sätt att jag måste vara döv och blind för att inte iaktta förändringen.

Så omvälvande är det nya att det har svårt att fungera. Skall sanningen fram fungerade det inte som det var tänkt på Paulus tid och inte heller senare. Det märks redan i paulusbreven hur omöjligt det tycktes vara  att bli kvitt sina naturdrivna drifter. Varför skulle annars så mycket i breven förutsätta  misslyckanden. Och som det var då har det förblivit. De kristna församlingarna av idag befolkas till stor del  av dem som i yttre och inre mening missat målet. Detta åtminstone i den kyrka där jag själv varit herde.

Dock duger det inte att för den skull ge upp målsättningen. En kristen församling som förstått sin uppgift ägnar huvuddelen av sin tid till att laga det som brustit. Och vi motar detta med talet om daglig omvändelse. För oss lutheraner är tron ständig förnyelse. Bestående förändringar skall andra se, inte vi själva.

Bibelstudium den 27 aug 2025

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. 16Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. 17Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. 18Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt 18:15-18)

Jag ser jesusordet ovan som ett sammanhållet helt,  bevarat och bearbetat av en specifik grupp kristna. Att orden enbart förekommer i Matteusevangeliet tyder på det. Dessutom anar man en bakomliggande bearbetning. Det är som vore den kristna församlingen en verklighet redan innan den formerats.

Som jag ser Matteusevangeliet i sin helhet består evangeliet av rader av sådana bearbetade bibelord fogade till varandra i en ordning som till viss del är specifik för Matteusevangeliet men i långa stycken också känns igen från Markus- och Lukasevangeliet. I vilken ordning sedan allt i verkligheten skedde vet vi inte mer än i stora drag. Vad vi däremot menar oss veta är att Jesusorden i evangelierna visserligen är redigerade men ändå på ett trovärdigt sätt speglar det  Jesus sade och gjorde. Vad Jesus sade exploderar i själva verket av mening, det kan jag vittna om, en mening som bibeltraditionernas redigeringar inte  kan rubba.

Nu alltså dags att komma till sak.  Och saken är för det första den kunskap om de första kristna församlingarna som vi här får del av. Att det i dessa gemenskaper var hårda tag kan inte undgå någon som inte blundar för vad texten säger.. Höll en kristen broder inte måttet, gjorde han det som inte får göras, inleddes en process mot honom som i värsta fall ledde till att denne kristna broder uteslöts ut församlingen.

Varför denna hårdhet, när det i grannskapet (Matt 18:21 f) talas om förlåtelse, inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

Men förlåtelse är en sak, att hålla fast vid sin orättfärdighet en annan. En kristen församling som redan i sitt utgångsskede strax efter kors och uppståndelse kännetecknas av dubbelhet och falskhet hade varit en katastrof. Det blir ingen världsvid kyrka, inget evangelium för alla, om inte hela församlingen hade stått på evangeliets sida. Så i en välvillig tolkning av evangeliets ord.

Jag minns hur det var i en av de radikala frikyrkorna i min hemstad. Där hade man läst texten ovan efter bokstaven. Moraliska överträdelser ledde där till att de felande kastades ut och bildlikt talat betraktades  som ”hedningar och tullindrivare”.

Det är  bara så att det är skillnad mellan den första församlingens då och den radikala friförsamlingens nu. Då i utgångsläget ledde uteslutningen förhoppningsvis till fortsatt kraftsamling, nu i sekulariseringens tidevarv till att felande blev än mera vilsna. Här hade förlåtelse och upprättelse varit en bättre medicin.

Sen till något trots allt allvarligare. Där står det om de första kristna: Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

Jag hisnar när jag läser de orden. Vilket ansvar ligger inte på mig som kristen och vilken makt. Men framför allt förstår jag att det endast är ”i Kristus” som dessa ord gäller. Och i Kristus i så kvalificerad mening befinner jag mig inte trots att jag varit både kyrkoherde och kontraktsprost. Lösa har jag visserligen förmått ett antal benådade gånger. Men att binda har jag inte förmått ens en sekund av mitt liv. Med det inte sagt att jag skulle sakna kärlek till min frälsare. 

Bibelstudium den 20 aug 2025

20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – 21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. 23Se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4:20-24

Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.

Dessa ord är textens kärna. På dem bygger Efesierbrevets författare sitt tilltal. Det är på Kristus det hänger, den Kristus som också heter Jesus. Det är budskapet kort och gott.

Men inte för mig. Jag läser efter bokstaven och gör skillnad mellan Jesus och Kristus. För mig är Jesus mannen bakom berättelserna om honom, den historiske Jesus om man så vill. Och Kristus, trons Jesus, den”himlafarne”.

Jag gör den skillnaden därför att jag behöver det. Jag behöver det för min inre människas skull. Det är således inte något jag briljerar med för att visa mig lärd när jag försöker tränga bakom evangeliernas Jesus för att finna den historiske Jesus, mannen bakom berättelserna om honom.

Jag behöver det för att bli det Efesierbrevets författare vill att jag skall vara, en helgad människa, en människa som tron bibit sig fast i. Är det något jag vill är det att bli kvitt förställd religiositet, som gör anspråk på att vara något som det inte är.

Vad har jag då funnit bakom de kaskader av berättelser om undergöraren Jesus, där evangelisterna överträffar varandra i att försöka visa att Jesus är just Kristus, den av Gud utvalde, hans smorde, Messias, Kristus.

Och nog låter jag mig påverkas. Förvisso gjorde Jesus under, men det var långt ifrån det enda som upptog hans tid. Men nog stärks jag i min övertygelse att evangelisternas skildringar är trosdokument i syfte att påverka en tvivlande allmänhet att Jesus är den som har framtiden för sig, Guds framtid.

Men hem kommer jag inte förrän jag riktar blick och sinne på korset där Jesus i utblottad ropar ut sin nöd, min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Kan ett misslyckande uttryckas tydligare. Kan inre katastrof bli mer uppenbar? Kan livets intighet demonstreras mera förbehållslöst?

Men det slutar inte där. Det sista var inte övergivenhet utan förtröstan. Jesu sista ord lyder, och jag sätter min förtröstan på att det verkligen var så, I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.

På dessa ord vilar min tro på Jesu gudomlighet, ja hela min förtröstan på min tros föremål. I den övergivne ser jag Guds son.

Jag har också märkt att det är först där i trons utblottning som jag rörs i mitt inre så att jag växer till inombords, helgas för att uttrycka mig med kristen vokabulär.

Därmed har jag redovisat varför jag inte gör som Efesierbrevets författare, låter Jesus och Kristus bli synonymer.  Jag behöver Jesus för att kunna tro på Kristus. 

 Bibelstudium den 13 aug 2025

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, 13och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. 14Den vars byggnad består skall få lön. 15Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 1 Kor 3:10-15

Låt mig säga det så enkelt som det någonsin går. Tio Guds bud som sammanfattning av allt vad gudomliga krav heter  blev i Paulus revolutionerande trostolkning uppfyllda. Detta i ett enda nu på Golgata kulle och vid den tomma graven. Från påskdagens morgon och framåt ändrade bibelns alla religiösa regelverk karaktär för Jesu lärjungar. De var inte längre krav utan möjlighet. När buden i alla dess skilda variationer basunerades ut från predikstolar eller i lagsamlingar lade de inte bördor på de troendes axlar. I stället liknade de lockrop eller anvisningar som manade till självklar efterföljelse.

Förvisso kunde dessa lockrop och dessa anvisningar se lite olika ut. Detta gjorde ingen avgörande skillnad. Paulus hade sina anvisningar, andra kristna lärare sina, lär oss texten ovan. Så var det och så har det fortsatt. Men grunden är densamma. Guds alla krav sammanfattades och fick sin uppfyllelse vid korset och vid den tomma graven. Från den första påskdagen och framåt gäller för oss kristna att av lag  blivit evangelium, av krav blivit lockrop.

Det som skedde vid korset gällde nämligen inte enbart de första kristna utan alla till  Jesus överlåtna. Och skulle det nu vara något fel med Paulus och övriga kristna lärares anvisningar och pålagor skulle en dag ”elden”, dock icke helvetets eld, avgöra vad som höll måttet och vad som visade sig mindre värt.

Med dessa ord har jag sammanfattat Paulus revolutionerande trostolkning. Men därmed får jag inte sätta punkt. Det fick för den delen inte heller den kristna församlingen på Paulus tid. Inte så att kors och uppståndelse upphörde att verka. Med oförminskad kraft skapade korset då och fortfarande en laguppfyllelse som gör att av lag blir till lockrop och av lockropen till evangelium. Problemet ligger hos oss som visserligen kallar oss kristna men inte förmår ta emot det som är oss givet. Och när man inte gör det är det som om allt vore ogjort. Lagen blir åter krav och med kraven kommer frestelsen att söka komma runt lagen och finna egna utvägar

Vad göra då? Ett enda gäller och det är omtag. För lutheranernas del blev det så många omtag att man i denna kristna kristendomstyp  talar om daglig omvändelse. Men där kristen tro djupnat i en genomgripande omvändelse kommer behovet av omtag först så småningom. Men det kommer och det med full kraft. Och om vi då handlar som om inget hänt blir av kristen tro vana och av vana en kristendomsförståelse som är av den kvalitén att det vore bättre att vara den förutan.

Bibelstudium den 6 aug 2025

Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. 2 Kor 3:9

Paulusorden ovan centrala. ”Domens tjänst”  står för ett liv på den judiska fromhetens grund där Mose lag bildar grund. ”Rättfärdighetens tjänst” däremot på ett liv som hade den av Jesus fullbordade lagen som sin förutsättning. Med Anden sveps man med i det nya livet liksom av bara farten.

Denna Paulus förkunnelse blev kyrkans lära, däremot inte dess praxis. Därtill kändes den för svår att tillämpa. Så då som nu.

Nu och för mig är visserligen domens tjänst inte exakt detsamma som den var på Paulus tid. Mycket har blivit förskjutet i vår upplysta tid. Rätt och fel är inte det samma då som nu. Tiden och omständigheterna har obönhörligt satt sina spår på såväl mitt som andra tänkande.

Men i princip består den. ”Domens tjänst” bygger fortfarande på laglydnad. Samhället bryts sönder om inte en majoritet av medborgarna följer givna lagar. ”Rättfärdighetens tjänst” består för den delen också. Politiska ledare liksom för den också andliga som känner av rörelserna i tiden kan få människor att tänka och handla som de aldrig tidigare vare sig tänkt sig eller velat.

Men därmed inte sagt att dessa ledare svepts med av det andliga liv som Paulus avser när denne talar om rättfärdighetens tjänst. Jag förutsätter inte heller att detta är fallet med kyrkliga förnyare. Även dessa gäller att deras insats är ”delvis och till dels”.

För mig är frågan om domens och rättfärdighetens tjänstnågot som berör min verklighet här och nu

Jag travar på i min laglydnad som med hög ålder mest består i att jag följer mina rutiner. Jag besöker min dementa hustru varje dag, jag håller kontakt med ett antal människor som behöver mitt stöd, jag studerar systematiskt, äter med regelbundenhet och försöker hålla ordning på min sömn och går till kyrkan varje söndag. Allt under påverkan av den judiskt kristna fromhet som bildar grundlag för mitt liv. Detta är för mig ”domens tjänst”

Rättfärdighetens tjänst innebär att inombords översköljas av vissheten att dessa mina rutiner trots allt inte är allt här i livet. Allt är däremot att översköljas av vissheten att alla mina rutiner vilar i att Jesus redan gjort allt som behöver göras. Rutinerna bär mig visserligen men de är burna av en som bär dem.