Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.

Bibelstudium den 6 maj 2026

18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:18

3Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. 15Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Gal 5:13 ff

Regler är legio i den mänskliga samvaron. Så även i bibeln något som citaten ovan illustrerar. Detta av naturliga skäl. En tillvaro som förutsätter att vi både skall samsas och samverka förutsätter spelregler. Dessutom av ständigt förnyade spelregler allt eftersom de yttre omständigheterna förändras och med dem idealen.

Det är ingen ände på denna process. Följ debatterna från den svenska riksdagen, något som smidigt låter sig göras idag via TV, för att få exempel på detta. Märk f a hur åsiktsskillnader och inbördes konkurrens påverkar reglernas (lagarnas) utformning.

Så inte bara i svensk riksdag utan som allmän företeelse. Människans inre bilder, liksom hennes självhävdelsebehov, formar hennes bild av verkligheten som i sin tur har inverkan på ett regelverk som befinner sig i ständig utveckling.

Bibelställena ovan illustrerar denna process. Detta utifrån den bibliska grundregeln att vi skall älska vår nästa.

I tredje Moseboken är det israeliterna som förutsätts vara denna nästa, utlänningarna var det inte. I den kristna församlingen  i Galatien avsågs de kristna på orten eller i trakten, d v s både judar och hedningar.

Denna exkluderande hållning illustrerad även i den svenska riksdagsdebatten, där meningsmotståndarna inte bara exkluderas utan också vid behov bespottas. Det är som vore per definition Sverigedemokraterna de bespottade samtidigt som Sverigedemokraterna i sin tur bespottar alla som inte ställer upp på deras definition  av en dekadent svenskhet. Det gammaltestamentliga exkluderandet gäller alltså även i svensk politisk verklighet. Nog förekommer även erkännanden av meningsmotståndare, om än sällan.

Tillbaka till bibeln där Paulus manar galaterna till kärlek inbördes. I botten på denna maning ligger dennes tro på en Jesus som genom sitt liv omdefinierade den judiska utväljelsetanken. Utväljelse var för Jesus ett uppdrag, uppdraget att bildlikt talat lyfta upp de ännu inte utvalda.

Slutligen går vi vidare till situationen i våra svenska kyrko- och frikyrkoförsamlingar. Vi blir i textordens sammanhang  nutidens galater, d vs de till tro utvalda  som i dag skall ta vara på Paulus budskap om kärleken till nästan.

För oss gäller att vi förvisso skall ta hänsyn till tidens skiftningar och med dessa förbundna ändrade frågeställningar. Vi har ingen anledning att låsa oss fast vid lagar för länge sedan föråldrade. Men f a skall vi i våra lokala gemenskaper göra till vår uppgift att odla nästankärleken på sätt som Paulus här förutsätter. Denna är en kärlek som sträcker sig utöver min naturgivna  kärlek till mig själv. Detta betyder att vi i våra församlingar prioriterar en omsorg om dem vi möter i våra församlingar lika stor som den odlaren ägnar sin åker eller trädgårdsmästaren sitt växthus.

Sen skall kyrkoordningar följas och reglementen lydas. Men på reglementen byggs ingen församling. Det gör däremot den lokala omsorgen som grund och riktlinje.

I en kristen församling måste denna omsorg om nästan  få bli prioritet nummer ett. Allt som motverkar denna kärlekens sträckning måste vika.

Bibelstudium den 29 april 2026

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 32Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. 33Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. 34Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«Joh 13:31-35

Det är tendens i det mesta. Ju mer nyhetsuppläsaren lägger ut texten desto tydligare. Tro inte att svensk nyhetsförmedling är vare sig objektiv eller saklig. Ju längre hallåan tillåts breda ut sig desto tydligare blir tendensen. Nyhetsförmedlingen står nämligen i svenskt sammanhang som bottnar i svensk sanning. Och med det svenska är det så att fakta stämmer men tolkningen läggs visserligen formellt i munnen på nyhetsuppläsaren men speglar i själva verket aktuella svenska värderingar.

Detta sagt eftersom det förhåller sig på liknande sätt med bibeln. Dess innehåll är färgat, idag färgat av Johannesevangeliets författare.

Tro alltså inte att Jesusorden ovan är autentiska som vore de hämtade från en ljudupptagning. Långt därifrån. Hade det varit så hade vi inte haft fyra evangelier utan ett. Men nu har vi fyra var och en med sina tendenser och sina färgningar.

När detta är sagt har det sin mening med färgningarna. Kort sagt kan de leda åt två håll, endera fördunklar de sanningen eller förtydligar de den.

I bibeltexten ovan förtydligar de sanningen och då inte vilken sanning som helst utan sanningen om Gud. Detta på ett uppseendeväckande sätt. Den allsmäktige, den Gud som är allt livs ursprung, mening och  mål, träder här fram i Jesu gestalt och förhärligas i dennes lidande.

Detta inte därför att Gud låter sig bestämmas enbart utifrån Jesus. Inte heller därför att Jesus skulle vara något slags personifikation av Gud. Men därför att Gud lät sig uppenbaras  när Jesus gick lidandets väg. Guds härlighet blir tydlig i Jesu lidande.

Detta här utifrån evangelistens  färgning av en verklighet där denne berättade om hur Jesus förberedde sina lärjungar på vad som väntade honom i Jerusalem under de kommande dagarna.

Vi har ingen aning om hur orden egentligen föll den gången.  Vad vi har är en av Johannes färgad version som går bakom orden till intentionen. Och den kristendom som tagit Johannes ord till sig som sanna  har inte sett Jesu korsdöd som en katastrof utan som Guds kärleks väg.

Denna tolkning som Johannes bestått oss med i texten ovan var förvisso inget nytt. Den skapade ingen ny religion. Lidandet som Guds väg var förebådad av gammaltestamentliga profeter. För mig tydligast av profeten Jesaja.

Det skapades alltså  ingen ny religion på grundval av bl a textorden  ovan. Däremot förtydligades tron riktning. Den rättfärdiges lidande kom inte att som tidigare bli ett sidospår, utan huvudspåret för den som i den kristna traditionen söker Gud. Gudsbevis i alla ära men den Gud som låter sig finnas i honom som offrar sitt liv för att förhärliga Gud  är ändå den kristna trons allra tydligaste karakteristikon. 

Bibelstudium den 22 april 2026

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. 6Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Jer 23:5 f 

När upplösningen var närmast nog ett faktum uppträdde profeten Jeremia. Dennes domsord och profetior föregrep det till synes oundvikliga, att det av Gud utvalda folket skulle omvandlas till ett lydrike. Utvalt var i stället Babylon, det nya världsväldet. Kring Babylon skulle allt kretsa. Åtminstone pekade allt på att det skulle bli så.

Och Jeremia förklarade varför. De utvalda hade svikit sina ideal och själva skapat det de mest av allt ville undvika, det egna folkets upplösning.

Men Jeremia hade  också mer att säga. Han profeterade om en tid då Guds förbund med Israel, Guds utvalda folk skulle återupprättas. Han profeterade om en furste av Davids släkt som skulle ge dem tillbaka det företräde de var skapade för. När det sker skall ”Juda vara tryggat och Israel leva i trygghet. 

Så långt blev det som det står. Jeremias profetia kan närmast läsas som en verklighetsbeskrivning i profetians form. Om inte för löftet om att Juda skulle vara skyddat och Israel åtnjuta trygghet.

Så blev det nämligen inte. Världshistorien känner inte till vare sig ett skyddat Juda eller ett tryggat Israel.

Verkligheten sprängde nämligen profetian. Den som uppfyllde löftet skyddade inte enbart Juda och tryggade inte enbart Israel. Han blev i stället hela världens frälsare. Dennes namn var Jesus Kristus.

Men sprängde verkligheten därmed tanken på utväljelsen?De flesta kristna tycks tro det och har därför luckrat upp talet om Israel som det utvalda folket. Av de utvalda har blivit alla.

Men därmed har vi gjort oss urarva. Nog måste även tanken på Guds utväljelse ha hemortsrätt bland oss som läser in Jesus Kristus i Jeremias profetia om den framtida härskaren.

Utväljelsetanken är i själva verket ovärderlig i en verklighet där vissa äger vad andra inte har. Dess uppgift är att skapa utrymme för alla i en värld där  det annars lätt blir så  att utvaldheten skapar privilegier för vissa och förtryck för andra.

Och vad Israels utväljelse beträffar skall den bejakas, bara så att utvaldheten rätt förstådd inte i första hand skall ses som ett privilegium , utan som en uppgift.

Detta även när vi talar om det nuvarande Israel. När Guds utvalde  råder över de utvalda blir det ett himmelrike att heta arab och bo inom de gränser som i Guds ord är Israels intresseområden.

Detta om utvaldheten blir det den är menad att vara, ett uppdrag inte ett privilegium.

 Bibelstudium  den 15 april 2026

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda 1 Petr 1:3

Bibeln både kan och skall läsas som vittnesbörd. Den är förmedlad till oss av människor och därigenom ofrånkomligt färgad av sin tid. Bibeln vittnar om Gud utifrån sin omgivnings föreställningsvärld, är således inte Guds ord i ordets ursprungliga mening

Gör som jag under detta år, läs Psaltaren i er andakt. Den längtan efter Gud som ni där finner, känner ni igen er i, dock inte alltid de  föreställningar om Gud som genomsyrar psalmerna. Efter läsningen vet vi mer om hur människor tänkte i gammaltestamentlig tid, mindre om den Gud som tillbads av psalmisterna.  

Men den begränsade  kunskap psalmisterna förmedlar  är därför inte att förakta. Deras bilder av Gud var den ”mylla” i vilken vår frälsare växte upp och levde. Den myllan behöver också vi, nutidens kristna. Om inte  hotas den trosgrund Kristus förmedlar.

Glimtar av Guds väsen får vi del av  i psalmisternas vittnesbörd, mer är heller inte förvänta. Inte ens Jesus var under sitt jordeliv ett med den Gud han förkunnade. Först när det behövdes lät Gud honom veta.

Detta om trons dunkel, nu om trons ljus. Ljus och klarhet vilar nämligen över våra liv som kristna. Här lever vi i en märklig förutbestämmelse.  Denna handlar mindre om  långt liv, eller  lycka. Desto mer om en planritning över livet som  är formad efter honom som dog på ett kors och uppstod på den tredje dagen.

Detta betänker  jag på när jag översköljs av ständigt nya impulser, ständigt nya ideal som 

tvingar sig på mig i sitt erövringståg. Det nya tränger sig in överallt. Ingen eller inget går fri. När tiden är mogen tränger den sig in i vår tids heliga skrift, vår grundlag och ändrar denna efter sin vilja.

Tro inte att mänskliga rättigheter, eller för den delen demokrati eller trossatsen om allas lika värde, är av Gud givna på naturordningen vilande, okränkbara sanningar. Långt ifrån detta. De är sanningar som vilar i människors händer. De finns där därför att människor skapat dem, de består därför att människor värnar om dem, de försvinner därför att människorna inte vill behålla dem

Så ej med kors och uppståndelse. Både kors och tom grav består om så jorden går under. Detta vare sig kors eller  tom grav är inskrivna människors grundlagar eller ej. 

Detta som det fasta i en värld där inte bara grundvalar utan t o m vår förståelse av Guds väsen och vilja många gånger syns oss oklar.

Bibelstudium den 8 april 2026

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 1 Kor 15:20-22

Jag har sedan ungdomsåren varit bland dem som på påskdagen gemensamt med församlingen jublar över att Jesus har uppstått från de döda. Samtidigt har jag mer än de flesta  ”bottnat” mitt jubel i reflexioner över evangeliernas vittnesbörd om denna uppståndelse.  

Det har slagit mig att  korsfästelsen är förankrad i  fakta, t o m i fakta som gör denna avrättning begriplig t o m för den som står vid sidan om. 

Uppståndelsen har även den sina fakta. Den tomma graven var ett faktum även för dem som dödade Jesus. Men tyngdpunkten är här en annan. De som vittnar om den uppståndne gör det därför att de mött den uppståndne men nu på ett annat sätt än under Jesu livstid. Renodlar man har lärjungarnas fysiska möten med sin  mästare ersatts av visioner. Av det drar jag personligen den slutsatsen  att Gudsrikesförkunnaren Jesus slutgiltigt omvandlats till företrädare för den Gud han tidigare förkunnade.

Ni som vill pröva det bibelenliga i vad jag här påstått gör det enklast genom att systematiskt gå igenom återgivningarna av  den uppståndnes möten med sina lärjungar i Johannesevangeliet. Det var så jag själv gjorde för att komma till det jag ovan påstått.

För Paulus tedde det sig förstås annorlunda. Dennes Jesustro hade förvisso sin grund i en upplevelse. Det var inte den fysiske Jesus denne mötte i Damaskus utan den himmelske (Apg 9). Och det mötet  ledde till att dennes syn på ivet förnyades. Det ledande bibelordet som inleder detta studium vittnar om detta.

På grundval av den korsfästelsens  realism i relation till den tomma gravens idealism har också min livssyn förändrats. Jag låter i alla sammanhang det sedda, det påtagliga, det bevisbara vara en sida av verkligheten. Den  andra är det trodda, det visionära, det ideala. Dessa båda ställer jag mot varandra i en kamp där det ena skall påverka det andra med syftet att leda till hållbara sätt att förhålla sig till det liv jag lever.

Och jag finner ibland överraskande samband mellan det ena och det andra. I påskdramat med sitt Golgata och sin öppna grav öppnar sig för  för mig en linje mellan den döende Jesus som mitt i sin övergivenhet ropar ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande” och den tomma graven.

Detta säger mig att Jesu gudsförtröstan är förbunden med  påskdagens uppståndelse. När jag tänker så  får lidandet mening och uppståndelsen ett värdigt sammanhang.

Bibelstudium den 1 april 2026

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:5-11

För mig tillhör Jesusförståelsen ovan en av bibelns höjdpunkter. Den bär på ett tidlöst sätt upp det för kristen tro  karakteristiska. Den Jesus som här presenteras av aposteln Paulus står sig i alla tider.

Så hög kvalité har inte  allt som sägs om Jesus ens inom bibelns pärmar, hävdar jag. Den Jesus som presenteras i Nya testamentet bär nämligen spår av den som vittnar. Och de som vittnar är olika och den olikheten sätter spår också i vittnesbördet.

Men så kan det ju inte vara, säger andra. Det som sägs om Jesus är bokstavligt sant. Det finns inte två sanningar. Bibeln är inte de dubbla sanningarnas bok utan vittnesbördet om den enda sanningen. Det går en skarp gräns mellan världens sätt att se och Guds.

Så är det förvisso, men det finns också övergångar mellan jord och himmel, mellan det som tillhör världen och det om hör himmeln till. Låt mig ta ett mycket personligt exempel.

Minnet av  mina egna föräldrar är förunderligt levande. Jag inser att deras sätt att vara till stora delar levt vidare närmast som en självständig kraft i mitt eget liv. Så påtagligt är detta att jag har svårt att tala om dem som döda.Jag är liksom beledsagad av dem i vad jag gör. Beledsagad på gott och ont måste jag tillägga. 

Det är som vandrade de osedda vid min sida. Påverkan från dem är så påtaglig att en analys av mig bara kan bli halvdan om man inte tar dem med i beräkningen. 

Och när jag berättar om dem eller reflekterar över vad de betytt för mig är det ingen objektiv sanning jag förmedlar, utan en subjektiv. Det som jag säger bär spår inte enbart av dem utan också av mig. Det är min tolkning jag förmedlar, inte nödvändigtvis ens min egen brors.

Assoiationerna till Jesus och hans lärjungar ger sig närmast av sig självt. Jesus satte spår i dessa även sedan han lämnat dem. Spår som är besläktade  med spår mina föräldrar satt i mitt liv. Också lärjungarna gick efter att  Jesus lämnat dem osynlig vid deras sida. Och deras minnesbilder är som mina färgade av deras egen livsvandring.

Av detta följer att vittnesbörden om Jesus nog kan betecknas som autentiska, dock ej som bokstavlig sanning.  Deras Jesusbilder associerar inte enbart till Jesus utan också till deras  egna idealbilder.

Detta gäller också Paulus bild av Jesus. Man kan tro att dennes bild av Jesus inte bär samma närhet som övriga lärjungars. Inte ett ord har ju denne till övers för händelser i Jesu liv, inte ett ord om undergärningar, inte ett ord om Jesu möten. Men desto mer om korset och korsets betydelse.

Och resultatet kan vi utläsa i texten ovan. I detta Paulus vittnesbörd som i hög grad är präglat av Paulus egen problematik framträder den levande Jesus för våra ögon fastän sedan länge fjärran från den värld som en gång var hans. Det är Paulus bild av Jesus som denne framställer men ändå så genuint Jesu egen. Det är som Jesus själv funnits vid hans sida när han formulerade orden ovan. 

Och jag förstår t o m  något av hur det gick till. Det var inte helt olikt vad jag själv får vara med om när mina föräldrar, fastän länge döda, osedda vandrar vid min sida och talar fastän de mänskligt sett sedan länge är stumma.

Bibelstudium den 25 mars 2026

Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.«

Vem vill inte ta till sig dessa ängelns ord till jungfru Maria om henne som funnit nåd hos Gud och skall föda honom som skulle bli den högstes son. Och vem av oss styr inte om detta budskap så att orden om  ”Davids tron” och”Jakobs hus” tonas ner för tanken på en Jesus som en hela världens frälsare. Och vem av oss älskar inte berättelserna om Jesu moder Maria och om Jesu underbara födelse!

Men vi är inte alla. En ökande andel av vår befolkning har skjutit undan jungfru Maria för andra kvinnliga förebilder. Men de gör som vi om än med andra förtecken. De lyfter upp, tonar ner för att  bereda plats i eget inre. Det hjälper dem att leva.

Vi människor, vare sig vi kallar oss  kristna eller ej, finner nämligen inte harmoni och jämvikt  om vi inte får omge oss med två verkligheter, den påtagliga och den tänkta eller drömda.

Men sedan anfaller oss verkligheten, en verklighet som inte upphör att fråga. Hur är det med våra förebilder och våra drömmar. Vad är skapat i vårt eget inre  och vad svarar mot verkligheten. Och hur förhålla sig om det jag trott på och tryggat mig vid inte är sant. Hur skall jag då kunna stå stadigt?

Och hur blir det om jag är bland dem som håller  för öronen och vägrar lyssna när tvivlet gör sig påmint? Har jag råd med det utan att samtidigt ta skada inombords?

I de här banorna tänker jag när jag nalkas texterna till Jungfru Marie bebådelsedag. Själv drabbas jag obönhörligen av denna ständigt återkommande sanningsfråga. 

Hur är det med berättelserna om jungfru Maria, frågar jag mig? Står inte dessa i den heliga fantasins sammanhang? Har man inte av den historiska sanningen skapat helig myt? 

Och jag märker att jag inte kan värja mig. Allt tyder på att den bibliska sanningen bottnar i helig myt.

Jag känner bara ett sätt att vara ärlig mot mig själv. Det är att sanningen om Jesus hämtas vid korset. Där avslöjas trons väsen, att Jesus är Guds son och som sådan sanningens själva källa.

Sen kan jag gå bakåt och kommer då till  den heliga jungfrun. Som den korsfästes moder är hon helig och som den heliges moder upphöjd. Ett kan därför aldrig tas ifrån henne; att hon födde Jesus den korsfäste och uppståndne.

Bibelstudium den 18 mars 2026

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. 1 Kor 10:1-6

Det är inte bara kaloriintaget som håller liv i oss, inte bara proportionen rörelse vila, utan mycket mer. Tro och förtröstan  är bland det vi inte kan vara utan, en tro som ytterst bottnar i det faktum som heter liv, miraklet över alla mirakler.

Till den tro som utgör en av förutsättningarna för liv och hälsa hör föreställningarna. Sådana klarar vi oss inte utan, vare sig vi bekänner  oss kristna eller inte. Föreställningens bas är verklighet men alltid med en förstärkande  påbyggnad.

Det vimlar av sådana föreställningar i vår omgivning. Liv och samlevnad hänger på dem.  Det är dessa som bidrar till att folk och kulturer hålls samman, samtidigt kan de vara orsak  till djupgående förändringar i mänsklig samlevnad. 

Det för mig tydligaste exemplet på en sådan grundläggande förändring är sekulariseringen. Denna kan  betraktas från många håll. För mig framträder den i all sin tydlighet i och med att den åstadkom och åstadkommer nya värderingar och nya samlevnadsmönster. Det prisvärda kan förvandlas till det förkastliga med ändrade föreställningar. Att så har skett i det sekulariserade Europa är ställt utom allt tvivel.

Men vad har nu detta med ett bibelstudium ur en passus ur första Korintierbrevet att göra? Svaret är att just denna passus exemplifierar vad en föreställning kan stå för. Faktum bakom föreställningarna i 1 Kor 10:1-6 är ökenvandringen i bibeln, skildrad i 2 Moseboken. Redan i den gammaltestamentliga bibeltexten har historiskt faktum omvandlats till föreställning med judiskt religiösa övertoner. Denna omvandling fullföljs av Paulus som läser in Kristus i den klippa som gav vatten åt törstande israeliter och som dessutom accentuerar de bibliska utsagorna om att israeliternas död berodde på religiös olydnad.

Dessa av Paulus förmedlade föreställningar hade till syfte att hålla samman den kristna församlingen i Korint kring sin frälsare Jesus Kristus. För oss sentida kristna lyckades han så till vida att det denne skrev till korintierna blev bevarat till bruk bland kommande generationers kristna. För mig personligen till oskattbart värde.

Det betyder inte att de föreställningar som Paulus ovan företräder skulle vara historiskt korrekta. Långt därifrån. Men de tjänar det syftet att de bevarar traditionen om Jesus, en tradition som i sin tur förmådde och förmår vända upp ner på hittills förhärskande grundläggande föreställningar men med helt annan innebörd.

Föreställningar skall man med andra ord ta på allvar. Detta inte därför att de nödvändigtvis bottnar i korrekta iakttagelser, mer därför att de står till tjänst för att förstärka rådande meningar.

Så le inte överlägset när för dig ogrundade föreställningar saluförs framför dina ögon. Försök förstå i vilket sammanhang de står. Själv har jag gjort det till en livsuppgift att försöka förstå detta. 

Bibelstudium den 11 mars 2026

Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 1 Kung 18:38 f

När elden slog ner över offerdjuret och förtärde det ropade folket, det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud. Så långt poängen i berättelsen om Elia och baalsprofeterna på Karmel. (1 Kung 18:16-40)

I dag tillhör offerdjur det förgångna, mirakler däremot inte. Mirakler driver fortfartande på med sin övertygande kraft. Detta såväl i värld som i kyrka. Vem vill inte ha en undergörare som ledare eller en profet lik Elia som präst.

Med templets nedrivande år 70 e Kr upphörde emellertid offrande och med rationalitetens seger från 1700-talet och framåt tog sig utvecklingen andra vägar i såväl samhälle som kyrka.

Men nog vill vi fortfarande se politiska ledare som framträder med kraft och konsekvens och andliga ledare som våra främsta gudsvittnen. Det är ju först med sådana ledare som folket eller församlingen kan samlas till enighet och beslutsamhet.

Men händer det fortfarande att Herrens eld slår ner och förtär ”offret och veden”? Förvisso om än i ständigt nya variationer i såväl samhälle som kyrka. Bara så att nedslagen behöver vara av det rätta slaget. Varom inte blir såväl samhälle som kyrka misslett och följden av detta kan bli katastrofal.

Med nutidens ögon var det redan katastrofalt på Elias tid. På folkets jubel och samling bakom sin profet följde nämligen när vi läser som det står. Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kor 18:40

Som om den handlingen någonsin vore rättfärdig. Dessutom ett av mycket som visar att bibelordet inte behöver vara ord från Gud utan mer spegla föreställningar som rådde vid dess tillkomst.

Guds folk kan alltså samlas kring underverk och märkliga ting, utan att därav blir något gott. Och hela länder kan stå eniga bakom sina ledare, samtidigt som denna enighet leder till katastrof.

I politiska frågor tror jag mig inte om att kunna tala med större tyngd än andra.  Om religion däremot vet jag var jag står.  Här är det korset som gäller. Det är endast enighet kring korsets försonande innebörd som skall tillåtas slå ned i församlingen som en förtärande eld mitt ibland oss och få oss att ropa ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud”. Och gör församlingen inte  det utan fortfarande tycker det är rätt att döda Baalsprofeter,  desto större anledning att ropa.