Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 26 21 Den fiktiva friheten och den relativa)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

2Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop.

3Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

4Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. Psalm 40: 2 ff

18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psalm 40:18

Citaten ovan utgör inledningen och avslutningen på Psalm 40 och representerar samtidigt psalmens dubbla poler. Å ena sidan jublar psalmens författare över en hjälpande och frälsande Gud, å den andra sidan ropar han samtidigt förtvivlat om hjälp från samme Gud.

Den föreställningsvärld som präglar psalmen är långt ifrån vår. Samtidigt är den vår och då menar jag generellt, inkluderande  små som stora, troende som icke troende,  vänsterfolk som högermänniskor, rika som fattiga. Ingen undantagen.

Mitt i allt förundras vi alla över den förunderliga omsorg som omger oss. Den tar sig uttryck i hur väl allt fungerar. Hur kan det ske att myran finner sina vägar och knoppen vet när den skall slå ut. Och hur kan det ske att mitt hjärta kan slå utan att jag gör något åt det eller mitt innersta vara uppfylld av kärlek till dem jag aldrig mött.

Inför detta lovprisar den kristne Gud och ateisten förutskickar eviga värden trots att denne inte tror på något evigt. Vem har inte hört honom predika om människovärde, demokrati och mänskliga rättigheter som vore de av evighet.

Psalmisten å sin sida är detaljerad och konkret. Psalmisten talar om en Gud som dragit honom ut ur fördärvets grop, en grop fylld av slam och dy. Denne Gud får hans lovsång.

Så den andra sidan av verkligheten, den som handlar om allts utsatthet. Myran fann en gång sina vägar och knoppen visste att slå ut. Men obönhörligt tog en gång allt slut. Myrans liv var inte evigt och efter några dagar vissnade den knopp som nyss slagit ut. Lika obönhörligt är livet för oss människor. Mitt i allt det förunderliga finns också de meningslösa. För vad annat än meningslöst är att drabbas utan att kunna göra något åt det.

Inför detta tiger ateisten, att tala vore att äventyra det människovärde denne med sådan möda byggt upp. Och den kristne blundar. Vem vill höra talas om en Gud som inte enbart är kärlek och omsorg. Vem vill höra talas om en Gud som både tänder och släcker liv.

Och psalmisten som representerar en värld där sofistikerade tankar inte hör hemma utan allt är konkret, allt är som det synes vara, vad gör denne? Han ropar på hjälp och den hjälpen tror han sig finna i Gud.

Men jag då, vad gör då jag som med öppna ögon sett både det märkliga och det oundvikliga, som är både benådad och utsatt.

Jag ger inte psalmisten sista ordet trots att dennes dubbelhet inför tillvaron så väl stämmer in med min erfarenhet. Och trots att jag så gärna vänder mig till Psaltaren när bibelns texter tycks mig alltför ensidiga i sin iver att tala till Guds försvar. 

Jag vänder mig till den Gud som talar genom Kristus. Då ser jag återigen denna eviga dubbelhet, å ena sidan omsorg och å den andra utsatthet och meningslöshet. Fortfarande förbli då Gud för mig samma gåta som han är för alla med upplyst sinne. Men jag ser tydligare än annars livets seger.

Bibelstudium i Vivalla den 30 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, ”Maktens hantlangare”)

Bibelstudium i Vivalla den 30 juni 2021

Och han (Johannes) skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett. Luk 1:17

Bakgrund; textordet ingår i ängelns uppenbarelse för prästen Sakarias om att denne skall få en son, Johannes (döparen) och om dennes profetiska uppgift.

Min tillämpning;  den profetiska uppgiften går vidare även efter Johannes döparens uppträdande. Profeten benämns i dag förebild, i sekulära sammanhang influencer. Texten ger mig anledning att reflektera över dagens förebilder jämfört med ängelns. Framför allt vad dennes ord om ett rättfärdigt sinne innebär.

Utläggning

Innebörden i ängelns löften till Sakarias.

1 Att den som utlovas skall vända fädernas hjärtan till sina barn

2 Att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne

3 allt detta därför att folket skall bli berett när Gud slutgiltigt griper in och fullkomnar sin skapelse.

1 Om att fädernas hjärtan skall vändas till barnen.  Inte är det familjesammanhållning i djupare mening  man tänker på när man funderar över  vad våra förebilder i dag betyder. Men nog har våra influencers sätt att leva och vara betydelse för flera än dem själva. Min tes är att de går före i samhällsutvecklingen, att de förstärker tendenser i tiden. Men inte är det förbättrad familjesammanhållning som framtiden pekar mot.

Sen hör det även till saken att det inte riktigt blev som ängeln tänkt sig det i sin profetia. Ängelns profetia om en man som skulle vända fädernas hjärtan till barnen handlade i grunden om att den son Sakarias utlovades skulle  stärka den judiska identiteten på grundval av att Israel var Guds utvalda folk. Johannes må ha fullföljt detta löfte men i nästa steg tog sig utvecklingen en annan vändning. Med Jesus fick såväl familjesammanhållning som utväljelsetanke en ny inriktning.

Därmed är vi inne på på punkt 2 att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne.  Därmed också inne på vad jag i första hand vill säga i detta bibelstudium.

Vad det här handlar om är rättfärdighet respektive ohörsamhet.

Rättfärdighet är i bibeln ett grundbegrepp med bred innebörd. Rättfärdigheten visar sig i såväl detaljen som helheten. Gudstron ingår i det som är rättfärdigt men täcker långt i från hela innebörden. Allt rättfärdigt hör samman i en odelbar helhet. Att säga sig tro på Gud samtidigt leva orättfärdigt skorrar därför illa. Det gör gudstron till tomt tal. Att leva rättfärdigt men samtidigt säga sig inte tro på Gud skorrar i mina öron också illa, dock inte lika illa. Förnekelsen av Gud hos den rättfärdige måste bero på att den rättfärdige inte fått ihop sin bild av Gud, men ändå är uppfylld av denne Gud, eftersom Gud är själva inbegreppet på rättfärdighet.

Vad är det då den rättfärdige skall åstadkomma? Att de ohörsamma får ett rättfärdigt sinne. De ohörsamma är i detta sammanhang de som lever orättfärdigt, det betyder mot det som begreppet rättfärdighet representerar.

Och jag tänker när jag kopplar över till nutid; vilken gigantisk uppgift har inte alla de som begåvats med förmågan att påverka andra. Och vad snett blir inte allting om av rättfärdighet bli tankeschabloner som inte motsvarar rättfärdighetens egentliga innebörd.

Hur illa ställt är det dessutom inte med våra mänskliga förebilder. Det är som om det inte går att uppbringa en enda av Johannes döparens kaliber. Men det betyder å andra sidan att vi får ta ett steg vidare. Och då kommer vi till Jesus. I en tid där det råder brist på goda  förebilder, hur viktigt är det inte då att gå till Jesus som i mina ögon är  rättfärdigheten personifierad.

Punkt 3 om att folket skall vara berett.  Berett på vad? På fullkomningen, den dag då Jesus kommer tillbaka och rättfärdigheten skall fullkomnas. För egen del gäller att jag först då är beredd när jag inser att  rättfärdighet och Jesus är ett och det samma. 

Bibelstudium i Vivalla den 23 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 24/21 Nu är alltid)

Bibelstudium i Vivalla den 23 juni 2021

6Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. 7Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. 8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. 10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. (Rom 5:6-11)

Texten ovan från Paulus brev till romarna är central för mig. Frågan är om den inte är den viktigaste av alla. Den bottnar i något som närmast kan betecknas som ett faktum, det faktum som Paulus uttrycker i orden; Kristus dog för de gudlösa.

Detta kan med vidare kännedom om Jesus förtydligas i att Jesus

satsade sitt liv för dem som inte hade någon Gud

levde för och gav sitt liv för socialt utsatta och religiöst vilsna

För min tro är denna Jesu avsikt grundläggande. Den visar på en människa som levde för dem som mest behövde det. Etiskt religiöst är denna hållning omöjlig att överträffa. Var jag möter människor med, om så bara ett uns av detta drag av Jesus inombords, väcks en inre vördnad inom mig. Jag vet mig befinna mig på heligt rum.

På motsvarande sätt förminskas min tilltro till människor med andra avsikter än dem som kännetecknade Jesus. De må ha de mest förträffliga egenskaper och förmågor. Med andra ord har jag andra förebilder än de flesta.

Sen till det andra i texten, Paulus närmast självklara koppling Jesus /Gud. Det Jesus står för står Gud för. När Jesus månar om gudlösa, gör också Gud det. När Jesus dör för de gudlösa är det en död där också Gud är inbegripen. Ja Gud är de gudlösas Gud i lika hög grad som en gång Jesus var det.

Här ställs min tro på prov. Om Jesus mitt i all den dåtidsfärg som också kännetecknar honom framstår i etisk religiös klarhet är kopplingen till Gud inte lika självklar för mig. Skall sanningen fram brottas jag dagligen med en Gud som jag inte begriper eller förmår famna.

Upphöjelsen av Jesus kommer mig här till hjälp. Urkyrkan utgick från Jesu förbindelse med Gud. Redan våra evangelier vittnar om denna förbindelse. Treenigheten, d v s konstellationen Fadern, Sonen, Anden är inte ursprunglig men utvecklades tidigt. Till trons fundamenta kom tidigt att höra att Gud är som Jesus.

Men jag kämpar trots det fortfarande med frågan. Jag gör det i tacksamhet mot de evangelier och den kyrka som till skillnad från mig fann Guds förbindelse med Jesus för självklar.

Dock är jag inte tacksam mot alla dem sätter Jesu gudom i första rummet, det betyder för mig de som låter Jesu underbara födelse (inkarnationen) lägga grunden för deras tro. Själv måste jag för min andliga överlevnad sätta orden att Jesus dog för de gudlösa i centrum. Ur detta centrum föds min tro på Jesu underbara födelse.

Så långt kommen i min utläggning återstår Paulus ord om att bli räddade genom hans sons liv.

Här handlar det ytterst om att  den Jesus som dog för de gudlösa lever vidare. Att mina egna värdeskalor är upp och nervända är ett bevis så gott som något.

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt)

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

För körledaren. En psalm av David, en sång

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder. När vår synd blir oss för tung förlåter du oss. Lycklig den utvalde som får komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Psalm 65:1-5

Gemensamt för  bibelns alla skrifter är att de står i den judiskt/kristna traditionens sammanhang. Samtidigt återspeglar dessa skrifter var och en på sitt sätt sin tids föreställningsvärld. Ytterligare en komplicerande faktor är de omfattande och svårgenomträngliga redigeringar som skett i Gamla testamentet.

Summa summarum; det är inte bara att göra som det står för att vara bibeln trogen. Det är också att sätta in i sammanhang och finna tillämpningar i nuet. Och det är just det jag försöker göra i mina bibelstudier. Om mig kan sägas att jag har mina styrkor men också mina svagheter. Min största svaghet är de s k apokalyptiska skrifterna, d v s skrifter som i låt oss kalla det kodspråk avslöjar framtidens hemligheter. Här lutar jag mig på dem som kan bättre än jag själv. Särskilt notapparaten, inte minst till Daniels bok och till Uppenbarelseboken, är mig till god hjälp där jag inte klarar mig på egen hand.

Men i dag handlar det inte om apokalyptik utan om lovsång, lovsång till Gud, hämtad från en psalm i Psaltaren. Situationen är uppenbar. Det är från Jerusalems tempel lovsången ljuder. Att psalmen är en psalm av David kan vi bortse från, det stör bara ut innehållet. Att psalmen tillhör något man kan kalla ”Davidsamlingen” eller dylikt ger däremot mening. Psalm 65 är en lovsång till Gud för skapelsens under och att vi som människor får leva i denna skapelse. Om detta handlar denna psalm.

Dessutom och framför allt att vi får ha en personlig relation till Gud, att vi som psalmisten betonar får bekänna och bli förlåtna av denne Gud. Om något tillhör det skapelsens under. Vi är inte enbart en del av skapelsen, vi är en utvald del som till allt annat också får jubla över att vi har en personlig Gud som vi har ansvar inför och som vårdar sig om oss.

Att det är så tillhör den kristna trons karakteristika. Med jubel kan vi med naturvänner förundras över naturens under men därtill också förundras över att vi har en Gud som bryr sig om oss.

Nu är det förstås inte alltid så lätt för oss kristna att frimodigt tala om vår relation till en personlig Gud. Det var förmodligen lättare på psalmistens och Jerusalems tempels tid. Då på den tiden var det var mans egendom att tro på en Gud som ingrep inte bara i naturens utan också i den enskildes liv liksom i samhällets.

Men med minsta kännedom om innehållet i Gamla testamentet vet man att det inte ens då var så lätt att vidmakthålla sin tro. Trosåskådningarna då som nu växlade. En tro stod mot den andra, rätt tro mot falsk och på det följde religionsstrider som nutiden i långa stycken är förskonad från.

Då, på psalmistens tid, fanns där en ”utvald” som mer än andra fick komma Gud nära. Han fick vistas i templet och i dess förgårdar och där njuta Guds närhet.

Att detta var orättvist är inte på tal i denna psalm. Det var tvärtom något att vara tacksam för. Det tillhör psalmens lovsångatt en bland de många hade fått komma Gud särskilt nära.

För mig är detta ett memento i en tid där kyrkorna skyr den i bibeln så dominerande tanken om utvaldhet. Det är som om utvaldheten inte funnes. Men skall sanningen fram är den i psalmen utvalde en bland många. Gud för sitt verk vidare och han gör det inte minst genom sina utvalda.

Jesus är den före andra utvalde. Samtidigt är Jesus den som visar på utvaldhetens syfte och innebörd. Att vara utvald är att vara utvald till tjänst. De utvaldas uppgift är att stärka lovsången och hjälpa människor att se att Gud är mer än naturens under, att  Gud också är en personlig Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 22 21 Att inte låta bibeln vara det den är)

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

22Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. 28Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36:22-28)

Hesekiel var en profet som levde under den babyloniska fångenskapen. Hans bok i bibeln är ibland ytterst svårläst. Bokens disposition får vi hjälp att greppa genom att läsa den första noten till Hesekiel i Bibel 2000. Texten ovan är från den tredje delen i profetian som handlar om Israels återupprättelse.

Jag har tagit vara på följande i texten ovan. 1 Att Israels folk har vanärat Guds heliga namn, 2 löftet om en ny ande och ett nytt hjärta, 3 löftet om att få vara Guds egendomsfolk.

Samtidigt är min förförståelse denna. Jag är en bland många, dessutom indragen i sammanhang och traditionsbildningar som jag svårligen kan dra mig ur. Tidens sanningar är också mina. Mitt liv och mitt tänkande är oundvikligen påverkat av min omgivning. Det som skiljer mig från många är att jag medvetet och envetet håller fast vid kristen traditionsbildning, förankrad i Gamla testamentet, bland annat i profeten Hesekiel.

Och med den bibliska traditionsbildningen är det som med den som jag dagligen lever i. Den är påverkad av tid och omgivning. Idealen växlar över tid liksom föreställningarna. Visst känns för mig främmande annat bekant. Den bibliska traditionsbildning som jag gjort till min har sitt centrum och sin fullbordan i Kristus och i Kristus på korset. Denna traditionsbildning om Kristus och korset står förunderligt fast. Den är för mig lik en fast förpliktande centralpunkt kring vilken allt kretsar.

I mitt förhållande till den kristna trosbildning som jag gjort till min, liksom till den traditionsbildning som bär upp det samhälle som jag lever i, förhåller jag mig kritisk, medveten om att jag inte kan undgå att påverkas av både det ena och det andra. Mitt riktmärke är eget samvete liksom den i mitt inre levande tron på Kristus.

Med det synsättet  blir visst hos profeten Hesekiel främmande. Men stänger dörren för honom gör jag först när han börjar framstå som en antites till Kristus.

Med detta i bakhuvudet läser jag att Israel vanärat Guds heliga namn. Men jag tänker inte på Israel som enligt Hesekiel vanärat ”genom sitt leverne och sina gärningar” (Hes 36:16)och därför tvingats lämna sitt land. Vanärande lägger jag på mig själv.  Jag vanärar inte genom att låta bli att försvara Gud när sånt sker som inte får ske. Jag vanärar inte heller när jag känner mig vanmäktig inför  att Gud tiger, inte när jag  bekänner att jag känner mig  främmande för en Gud som de facto låter the fittiest överleva och andra dö. Men jag vanärar när jag inte som Jesus förankrar min medmänniskas värde och värdighet i Gud. 

Jag tampas med löftet om ”en ny ande och ett nytt hjärta”. Jag har ju märkt att jag som andra, om än under motstånd, sugs in i värderingar och tankegångar som ytterst vore Kristus främmande. Det yttre trycket blir även mig övermäktigt, social och anpasslig som jag är redan i min natur. Paulus är mig här till hjälp i min kamp. Genom sin bibeltolkning rycker han mig bort från lagens väg till löftet och tron (läs särskilt Romarbrevet).

Profetian hos Hesekiel om att Israel åter skall få bli ett Guds egendomsfolk är för de flesta kristna en främmande tanke. För en minoritet åter något centralt. Centralt i den meningen att staten Israel alltid har rätten på sin sida. Deras proisraeliska hållning har gjort att många kristna övergett den bibliska tanken om Israels utväljelse, dock inte jag. Utvaldhet är för mig ett heligt ord, helgat av Kristus. Kristus har visat oss utvaldhetens innebörd. Utvald för att tjäna var hans lösen och av det följer att  Israel är utvald för att tjäna, jag i Kristus utvald till tjänst. 

För mig har tanken om utvaldhet blivit en av mina käraste tankar. Jag vet mig utvald, utvald före andra, utvald att stå i Kristi tjänst och därmed också i andras. I tron på Kristus ser jag detta, när tron viker blir jag åter blind.

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad)

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

Ty David säger om honom (Jesus):”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte”. (Apostlagärningarna kap 2 v 25-28 där Psaltarpsalm 16 citeras)

Citatet ovan från psalm 16 i Psaltaren ingår i aposteln Petrus predikan på Pingstdagen, återgiven i Apostlagärningarna kap 2. Poängen som  Petrus uppfattade den är att psalm 16 i Psaltaren är en profetia om Jesu död och uppståndelse. Kung David, psalmens föregivne författare, talade visserligen i egen sak när han inför Gud frambar sin nöd, men framför allt profeterade han om Jesu död och uppståndelse. Så måste man tolka Petrus.

Vi får alltså här inblick i en predikan som hölls i den första kyrkans tid. Det är en återgivning  av vad Petrus sade, visserligen som Apostlagärningarnas författare uppfattade det. För Petrus var Psalm 16 ett vittnesbörd givet av kung David. Detta inte därför att kung David kan tas igen genom innehållet i psalmen utan därför att psalmen tillskrivs honom.

Kort uttryckt vill Petrus med sin predikan understryka korsets betydelse.  Korsfästelsen av Jesus var visserligen helt igenom mot Guds vilja. Men Gud hade trots detta grepp över skeendet.  Det som skedde var t o m i Petrus predikan ”efter Guds beslut” (Apg 2:23) och Gud lät följdriktigt korset genom uppståndelsen ända i seger.

Så långt är jag som nutida förkunnare med. Korsfästelsen ändade i seger. Jesus uppstod, och vi fick därigenom tecknet över alla tecken på att Gud kan vända det som är mot hans vilja till dess motsats. Själv har jag hängt upp mitt liv på detta faktum.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att predika som Petrus. Aposteln talade utifrån sitt vetande och sin erfarenhet till sin tids människor. Och jag till min. Och det är skillnad.

Bland annat ser jag på Psalm 16 på ett annat sätt än Petrus. Framför allt ser jag ingen kung David i psalmen. Visserligen är psalmen tillskriven David. ”Ett kväde av David” läser vi inledningen till psalmen. Men vad det betyder vet ingen. Själv satsar jag på att psalmen tillhör en grupp psalmer man under tidens lopp av någon anledning knöt till David, men egentligen utan anledning. Innehållet i Psalm 16 ger oss tvärtom  inblick i en from judes vedermödor och utsatthet i en tid av oren gudsdyrkan, livsfarlig för dem som lik denne fromme jude höll fast vid Herren, den ende sanne Guden.

En så innerlig förbindelse med Herren hade  psalmisten att han tar ut Herrens beskydd  i förskott. Han vet att Gud vad som än händer skall stå vid hans sida. Han vet att Herren inte låter sin ”trogne se graven”.

Jag känner så väl igen mig själv i psalmistens ord. Även jag befinner mig i ett beklagligt tillstånd. Inte bara så att min hustru håller på att tas ifrån mig i obotlig demens. Det är dessutom ingen ända på de förvända trosföreställningar och den aggressivitet som jag möter i det offentliga samtalet.  Det är som ägde  ickeguden herraväldet.

Men jag tar som psalmisten ut Herrens beskydd  i förskott. Min Gud kommer aldrig att överge vare sig min hustru eller mig. I honom är vi bevarade. Korsets seger är också vår seger. 

Avslutningsvis blev det alltså inte ja och amen till Petrus utläggning av psalm 16. F a ersatte jag kung David med en from jude som höll fast vid Herren.  Hur kunde det bli så?

Därför att jag funnit att den enskilda bibeltexten allt som oftast inte är huggen i sten. Som här kan den till allt annat också återspegla sin tids förkunnelse för sin tids människor. Har jag missat det blir jag helt i onödan låst i min bibelförståelse.

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” 20/21 Förhållandet struktur/aktör)

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:25 f)

Bibelordet ovan är taget ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Det är hämtat ur den johanneiska berättelsetraditionen. För mig innebär detta att jag får det lättare med tillämpningen. Johannesevangeliet inbjuder nämligen till tillämpning, är skrivet med syftet att  bli tillämpat. Så alldeles särskilt i talet om Hjälparen, den helige Ande.

Min tillämpning idag är speciell, f a jag-centrerad. Som många av er vet är jag en gammal man med en gammal mans problem. Till dessa hör att minnet så sakta börjar svikta. Frågesporter är inte längre aktuella för mig. Det tar för lång tid att komma på svaret. Och namn måste jag många gånger gräva fram djupt ur min minnesskatt.

Mitt problem är begränsat. Jag kan fortfarande vara konstruktiv, alltjämt vara fräsch i tanken. Värre är det med min hustru som blivit dement. Fortfarande kan hon känna igen och t o m komma ihåg. Men de realistiska sammanhangen är sedan en tid upplösta. Trots våra ständiga böner till Gud fortfar hennes sjukdom. Så sakta tas hon ifrån oss.

Hur skall man förhålla sig till detta om man som jag vigt mitt liv till den Gud som gett sig till känna i Jesus Kristus? Mitt svar är att mina och min hustrus beskyddare finns. De finns där bakom mig och framför mig.

Bakom mig finns de i form av de våra som kommer att hålla mig och min hustru vid liv genom att minnas oss. Vad mina barn beträffar särskilt minnas och vara tacksamma för vad min hustru betytt för dem. 

Framför mig och min hustru står där vår evige beskyddare,  tillvarons skapare och uppehåller, för vilken alltings utplåning och utslocknande inget annat är än lögn.  I tillvarons Gud är jag och min hustru bevarade för evigt. Min bön är att vi blir bevarade till mening och salighet.

Efter dessa preludier till texten ovan om Hjälparen, den helige Ande. Den om någon anknyter till det jag ovan talat om.

Hjälparen, det är den uppståndne Kristus som genom den Helig Ande fortsätter sitt verk. Och Hjälparen gör det genom att för nya tider och nya människor aktualisera Jesu jordiska verk. För lärjungarnas del uttrycks detta i orden om honom ”som skall lära och påminna om allt”.

Det betyder att kristen tro och kristen närvaro i förlängningen skall kunna fortleva generationerna igenom och detta utan att Jesustron blir mindre personlig eller förfuskas.

Nu har det förvisso förfuskats. Men det förunderliga är att kristustron ändå kunna fortleva om än på de märkligaste av vägar. Märkvärdigast  av  allt är att kristustron har kunnat överleva trots att människors livssyn och kunnande allt eftersom tiden gått förändrats i grunden.

För mig är kristustrons överlevnad ett av de tecken jag äger för att våga tro våra bevarare inte enbart  är människor bakom oss  som minns, utan att bevarare före andra är Gud. Guds Ande, Hjälparen, den uppståndne Kristus är ett av de tecken från Gud jag behöver för att våga tro att min älskade hustru inte är dömd till att hamna i ”den eviga glömskans hav” utan att hennes liv ytterst vilar i Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 19 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 19 21 Flickvän, sambo eller gift)

Bibelstudium i Vivalla den 19 maj 2021

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. Rom 8:3 f

Jag har barnbarn, en flicka i mellan- och en i högstadiet. Religion finns på deras scheman och eftersom alla religioner skall behandlas likvärdigt blir resultatet gärna ”faktarabbel”. När undervisningen består i att lika delar kuriösa fakta radas på varandra  faller ingen skugga av partiskhet över läraren. Alla religioner bestås med lika många kuriositeter. Då blir resultatet rättvist.

Men jag blandar mig i. Försöker få de mina att fatta poängen med respektive religion,  vilket inte minst kräver att varje religion karakteriseras. Jag försöker framför allt  få mina barnbarn förstå att kristen tro skall bedömas utifrån Jesus. Det är han som skall eller bör sätta färg på den kristna trosåskådningen.

Nu är det förstås inte  så att jag vet allt, f a inte har grepp om allt. Min ”gren” är att koncentrera mig på en problematik, sen hålla mig till denna för att slutligen dra  konsekvenserna av vad jag funnit. Texten ovan är som gjord för en sådan behandling.

Paulus är här mer än vanligt  svårtolkad. Han får till det så att bara han själv förstår, tycks det. Trots detta är texten  avgörande. Man kommer nämligen inte ifrån att den kristna trons centrum är korset och att den stora hemligheten är förborgad i detta kors och i det som följde på dramat vid Golgata. Och det är ju om det textordet handlar.

Vad Paulus gör är att låta Gud ha initiativet.  Ingenting kan ske utan att Gud på ett eller annat sätt har kontroll på det, tycks han tänka. Så visserligen  ville inte  Gud det avskyvärda, inte var det Gud som dödade Jesus på korset. Men trots det hade Gud ändå kontroll över avrättningen. Gud låter därför i Paulus föreställningsvärld Jesu offer förvandlas till en domsscen där Gud låter Jesu död bli till hela mänsklighetens undergång. Vid korset dömde Gud synden i människan. Men inte bara så, denna mänsklighetens symboliska undergång i Jesu död öppnade för den andra sidan av verkligheten, den som inte handlar om synd utan om rättfärdighet. Med Jesu död, tycks Paulus mena, var den syndens väg som står i lagordningens sammanhang utdömd. I dess ställe hade Andens nya liv i tron på Kristus kommit.  

Säga vad man vill om denna Paulus ”spekulation”. Förvisso är den inte bara tomma ord och drömmar. Kristen tro fungerar nämligen illa när lagar och regler tillåts inta första rummet. Först när kärleken till och i Kristus intar första rummet blir tron vad den är menad att vara.

Men i så fall, replikerar du  förmodligen,  borde ju den kristna tron för länge sedan skapat fred på vår  del av jorden som ända från medeltiden och framåt behärskats av den kristna trosåskådningen. Men så har inte skett. Våldet här har varit lika starkt som någonstans i andra delar av världen.

Du har naturligtvis rätt i detta . Jag har med egna ögon sett  hur den högsta bekännelse systematiskt omvandlats till det som är trons motsats och det i de kyrkligaste av kretsar. 

Ändå står jag på mig. Övervunnen av Kristus i kamp med bibeltexter och vardagsomsorger har jag själv erfarit denna Guds kraft i Kristus. F a har jag sett kärlekens anda spira i små, generösa, inte varandra recenserande gemenskaper. Gemenskapen i Vivalla är ett av exemplen på detta.

Så nog ligger det sanning i Paulus ord om att Gud sände Jesus som ett syndoffer för att så skapa utrymme för  Andens nya liv.

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 18 21 Som om det bara fanns en sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:1-8)

Jag kan inte minnas att jag nånsin bett så mycket som nu. Och aldrig fått del av så mycket förbön. Detta på grund av att min hustru hastigt drabbats av en obotlig demenssjukdom. Numera är hon omhändertagen i ett särskilt boende.

Människor utan anknytning till kyrkan säger; jag tänker på Gunlög och dig. De kristna syrianerna, jag har dem på gatan därhemma, står på tå för att hjälpa mig och innesluter mig i kyrkans förböner. För dem är det naturligt med sjukdomar, umbäranden, lidande och död. Allt är för dem inneslutet i Guds omsorg.

Själv ber jag intensivt som vore min hustrus öde unikt; jag ber om helande och att allt skall bli som det en gång varit. Det är som om jag inte kom ihåg att såväl min hustru som jag är över åttio och att ett gott liv varar ”sjuttio år eller åttio om det blivet långt” som psalmisten skriver (Ps 90:10).

Dessutom går jag till bibeln och till underverken Jesus utförde. Men eftersom jag är noga i min läsning och dessutom både sakkunnig och inläst, har jag insett att helbrägdagörelserna i evangelierna står i Gudsrikets sammanhang. De är föregripanden av frälsningstidens seger över liv och död, inte något en bedjare till vardags kan luta sig mot. Men ändå ber jag envist om att min hustru skall få bli frisk.

I dag har jag hamnat i en liknelse som jag återfunnit i det som kallas Lukas reseberättelse. Denna liknelse står på egna ben, har inga paralleller. Dessutom är den mänsklig, speglar sånt som människor oavsett tidsålder fastnar i; olyckor som drabbar utsatta människor, olyckor som beror av orättvisor och orättfärdighet.

Och löftet som Jesus ger i liknelsen är att rättvisa en gång skall skipas. När t o m en orättfärdig domare ger den förfördelade änkan rätt, hur mycket mer skall inte den rättfärdige Guden ge sina utvalda denna rätt.

Maningen i texten lyder; ge inte upp. Rätten skall en gång segra. Fortsätt bedja. Och jag fortsätter med en dåres envishet att bedja om bot för min sjuka hustru. Ändå vet jag att liknelsen inte är direkt adresserad till mig och min situation. Dess löften gäller ytterst en rättvisa och en upprättelse som hör den yttersta tiden till.

På denna yttersta tid väntade bibelns evangelister, därtill påhejade av tidsanda och profetior. Lukas, dagens textförfattare kanske mindre än de andra synoptikerna (Matteus, Markus), men ändå tydligt som dagens text visar. Den gåtfulla avslutningsversen; ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” visar att även Lukas var indragen i förväntningar på tidens snara slut och alltings fullkomning.

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” Den utmaning som hör till själva saken)

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänker offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner oh gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Förankring och förtröstan är trons signum, förankring i något inom och utom sig själv. Tron i den meningen är en nödvändighet för att orka leva. Utan förankring och sammanhang blir människan som ett rö för vinden.

Sen gäller det förstås vad jag tror på. Texten ovan stammar från 700-talet före Kristus och förutsätter förhållandena i ett Israel som levde  klämt mellan stormakterna Egypten och Assyrien. Här handlade det om Israels förankring i och förtröstan på den Gud som utvalt Israel och gjort detta lilla folk till sitt folk. Denna relation har i teologihistorien fått  benämningen förbundstanken, en tanke som går som en röd tråd genom hela bibeln. Även för Jesus var förbundstanken levande. Och i och med det är den också central för oss som kallar oss kristna.

Förankring, förbund, relation var alltså utgångspunkten i Hosea 11 och är så fortfarande för oss som bekänner oss till Kristus. Förankring, förbund, relation är likaså avgörande i alla upptänkliga mänskliga förhållanden. Frågan är alltså inte om en människa eller en grupp människor har en relation till något eller någon utan vad hon eller de relaterar sig till. Tron i den meningen är alltså något allmängiltigt.

Men nu gäller det oss kristna, dvs oss som gjort det till en huvudsak att relatera oss till Gud via Kristus. Denna vår relation till  Kristus är vår  specifika ”trosmarkör”.

Denna vår trosmarkör står i ett direkt förhållande till dagens text. Mitt i allt som hotar störa ut vår tro lever vi förankrade i en kärlekens trosrelation till Kristus lik den som Hosea redovisar Vi står därigenom i ett personligt förhållande till vår Gud. Vi bland alla är utvalda att vara hans egna barn. Det är vi som äger den självklara rätten att stå vår frälsare allra närmast. Och om vi skulle vara olydiga bångstyriga eller trotsiga kan vi alltid vända tillbaka. Gud är i Kristus lik en förlåtande mor. Det vill mycket till för att en mor skall vända sitt barn  ryggen.

Jag hoppas ni märker att min utläggning börjat ”skava”. Vart leder nu denna ”bibeltrogna” utläggning, borde ni fråga er. Blir vi inte mitt i vår utvaldhet precis som alla andra vars kännetecken är att värna om eget på andras bekostnad.

Den faran är överhängande. Hur många gånger har jag inte noterat just detta. Och jag har mer än en gång frågat mig om det spelar någon roll vad man tror på. Tron som sådan är en nödvändighet, det har jag förstått, men på vad spelar mindre roll. Allt står ändå i självförverkligandets tjänst.

Så har inte bara jag utan med mig många kristna tänkt. Därför har de suddat ut bibelns utvaldhetstanke. Det är som om denna tanke, trots att den är utgångspunkten i snart sagt hela bibeln, inte fanns.

Så gör dock inte jag. Jag försöker i min troshållning på alla sätt ta vara på utvaldhetstanken och göra med den på samma sätt som min Mästare en gång gjorde. För honom var ett ja till utväljelsen samtidigt ett ja till att innesluta så många som möjligt i den egna utväljelsen. Evangelierna kan läsas som en exempelsamling på just detta.

Men att förneka min egen utväljelse, eller den kristnes alldeles speciella relation till sin fader och frälsare vore att ta död på det för den kristna tron specifika; att vi är Guds egna alldeles speciellt utvalda Guds barn.