Bibelstudium den 18 mars 2026

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. 1 Kor 10:1-6

Det är inte bara kaloriintaget som håller liv i oss, inte bara proportionen rörelse vila, utan mycket mer. Tro och förtröstan  är bland det vi inte kan vara utan, en tro som ytterst bottnar i det faktum som heter liv, miraklet över alla mirakler.

Till den tro som utgör en av förutsättningarna för liv och hälsa hör föreställningarna. Sådana klarar vi oss inte utan, vare sig vi bekänner  oss kristna eller inte. Föreställningens bas är verklighet men alltid med en förstärkande  påbyggnad.

Det vimlar av sådana föreställningar i vår omgivning. Liv och samlevnad hänger på dem.  Det är dessa som bidrar till att folk och kulturer hålls samman, samtidigt kan de vara orsak  till djupgående förändringar i mänsklig samlevnad. 

Det för mig tydligaste exemplet på en sådan grundläggande förändring är sekulariseringen. Denna kan  betraktas från många håll. För mig framträder den i all sin tydlighet i och med att den åstadkom och åstadkommer nya värderingar och nya samlevnadsmönster. Det prisvärda kan förvandlas till det förkastliga med ändrade föreställningar. Att så har skett i det sekulariserade Europa är ställt utom allt tvivel.

Men vad har nu detta med ett bibelstudium ur en passus ur första Korintierbrevet att göra? Svaret är att just denna passus exemplifierar vad en föreställning kan stå för. Faktum bakom föreställningarna i 1 Kor 10:1-6 är ökenvandringen i bibeln, skildrad i 2 Moseboken. Redan i den gammaltestamentliga bibeltexten har historiskt faktum omvandlats till föreställning med judiskt religiösa övertoner. Denna omvandling fullföljs av Paulus som läser in Kristus i den klippa som gav vatten åt törstande israeliter och som dessutom accentuerar de bibliska utsagorna om att israeliternas död berodde på religiös olydnad.

Dessa av Paulus förmedlade föreställningar hade till syfte att hålla samman den kristna församlingen i Korint kring sin frälsare Jesus Kristus. För oss sentida kristna lyckades han så till vida att det denne skrev till korintierna blev bevarat till bruk bland kommande generationers kristna. För mig personligen till oskattbart värde.

Det betyder inte att de föreställningar som Paulus ovan företräder skulle vara historiskt korrekta. Långt därifrån. Men de tjänar det syftet att de bevarar traditionen om Jesus, en tradition som i sin tur förmådde och förmår vända upp ner på hittills förhärskande grundläggande föreställningar men med helt annan innebörd.

Föreställningar skall man med andra ord ta på allvar. Detta inte därför att de nödvändigtvis bottnar i korrekta iakttagelser, mer därför att de står till tjänst för att förstärka rådande meningar.

Så le inte överlägset när för dig ogrundade föreställningar saluförs framför dina ögon. Försök förstå i vilket sammanhang de står. Själv har jag gjort det till en livsuppgift att försöka förstå detta. 

Bibelstudium den 11 mars 2026

Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 1 Kung 18:38 f

När elden slog ner över offerdjuret och förtärde det ropade folket, det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud. Så långt poängen i berättelsen om Elia och baalsprofeterna på Karmel. (1 Kung 18:16-40)

I dag tillhör offerdjur det förgångna, mirakler däremot inte. Mirakler driver fortfartande på med sin övertygande kraft. Detta såväl i värld som i kyrka. Vem vill inte ha en undergörare som ledare eller en profet lik Elia som präst.

Med templets nedrivande år 70 e Kr upphörde emellertid offrande och med rationalitetens seger från 1700-talet och framåt tog sig utvecklingen andra vägar i såväl samhälle som kyrka.

Men nog vill vi fortfarande se politiska ledare som framträder med kraft och konsekvens och andliga ledare som våra främsta gudsvittnen. Det är ju först med sådana ledare som folket eller församlingen kan samlas till enighet och beslutsamhet.

Men händer det fortfarande att Herrens eld slår ner och förtär ”offret och veden”? Förvisso om än i ständigt nya variationer i såväl samhälle som kyrka. Bara så att nedslagen behöver vara av det rätta slaget. Varom inte blir såväl samhälle som kyrka misslett och följden av detta kan bli katastrofal.

Med nutidens ögon var det redan katastrofalt på Elias tid. På folkets jubel och samling bakom sin profet följde nämligen när vi läser som det står. Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kor 18:40

Som om den handlingen någonsin vore rättfärdig. Dessutom ett av mycket som visar att bibelordet inte behöver vara ord från Gud utan mer spegla föreställningar som rådde vid dess tillkomst.

Guds folk kan alltså samlas kring underverk och märkliga ting, utan att därav blir något gott. Och hela länder kan stå eniga bakom sina ledare, samtidigt som denna enighet leder till katastrof.

I politiska frågor tror jag mig inte om att kunna tala med större tyngd än andra.  Om religion däremot vet jag var jag står.  Här är det korset som gäller. Det är endast enighet kring korsets försonande innebörd som skall tillåtas slå ned i församlingen som en förtärande eld mitt ibland oss och få oss att ropa ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud”. Och gör församlingen inte  det utan fortfarande tycker det är rätt att döda Baalsprofeter,  desto större anledning att ropa.

Bibelstudium den 4 mars 2026

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. Heb 11:1-3

Hebreerbrevet är som det mesta i bibeln färgat av tid och omständigheter något man måste ha i minnet vid tolkningen. Men specifikt om detta inte här och nu. Nu är det tron som intresserar, den tro som enligt författaren lägger grunden för det vi hoppas på och som ger visshet om det vi inte kan se.

Som Hebreerbrevets författare ser det  är det också.För oss människor har verkligheten två sidor, en sida som vetter mot vetande, en som vetter mot tro. Båda nödvändiga för vår verklighetsuppfattning. Vetande utan tro är som siffror radade på varandra utan begripligt sammanhang, tro utan vetande blir till godtycke.

Detta insåg alldeles uppenbart Hebreerbrevets författare, vem denne nu var. Hela hans bok kan läsas som en tillämpning av denna korsbefruktning av låt oss kalla det vetande och tro. Och ämnet är sonen, sonen som heter Jesus. Kring honom kretsar allt. Jesus är för honom alltings jämförelsepunkt.

Det är, för att återgå till allmän sanning, inte enbart när jag möter människor med skadad tro och skadad verklighetsuppfattning som jag kan lägga grunden för mitt bemötande genom att göra paradigmet tro vetande aktualiserat i mitt inre. Även i mitt bibelstudium kan jag göra det och inte minst när jag reflekterar över min egen tro, en tro som liksom för Hebreerbrevets författare har sitt centrum i Jesus.

Men när jag gör det är det inte på biblicisters sätt jag beter mig. Dessa inmutar allt vad som i bibeln betraktas som fakta under skyddad sanning, gudomlig sanning. De inser inte att bibelförfattarna som vi andra var infångade i den egna tidens sanning. Dåtidens sanning är för biblicisten lika med nutidens. Men den uppfattningen blir jorden platt och himlen en kupa, för att dra den åskådningen  till sin spets.

Jag låter istället det som idag gör anspråk på att vara sant, historiskt som naturvetenskapligt vara sant och ställer detta mot min inre föreställningsvärld. En inre föreställningsvärld som är mättad med intryck av den Jesus, som sedan barnsben i ständigt nya konstellationer aktualiserats i mitt inre, en Jesus som i mitt inre, mitt i sin fakticitet ändå alltid representerar min tro. Denne Jesus ställer jag alltså mot dagens verklighet och ur detta möte träder min sanning fram.

På ett eller annat sätt gör andra som jag om än med andra förtecken. Deras trosföremål må vara historiska förebilder eller aktuella. Resultatet blir principiellt sett det samma. Sanningen springer fram ur mötet mellan trosföremål och historiska, naturvetenskapliga eller aktuella fakta.

Alltså, den sanning som växer fram, framstår ur mötet mellan det trodda och det sedda, eller om man så vill mellan tro och vetande. Så alltid och i alla sammanhang. 

Bibelstudium den 25 febr 2026

För körledaren. En psalm av David.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära. 

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt

Ps 31:1-5

Psaltaren är som en spegel av oss själva.  Den befäster oss i en gudstro som speglar både närvaro och frånvara, både en närvarande Gud och en till synes frånvarande. Sådan är nämligen verkligheten. Den var det då och är det fortfarande.

Den trettioförsta psalmen speglar denna dubbelhet. I det ena andetaget vittnar den om Guds hjälp, i det andra vädjar psalmisten om hjälp. Psalmen igenom denna dubbelhet mellan gudomlig närvaro och gudomlig frånvaro, mellan Guds ingripande och en Gud som tiger.

Även psalmtexten ovan Texten ovan speglar både det ena och det andra. Gud är samtidigt en klippa dit psalmisten kan fly och något han hoppas på.

Så var det och så har det alltså förblivit. Så länge vi lever är Gud både något vi har och något vi längtar efter. Tro inte på de predikanter som påstår annat.

Du bekännande kristen, inbilla dig inte att du är bättre än psalmisten. Du är lika partisk som någonsin denne som tror sig veta att fienden alltigenom är ond. Denne gillrar snaror,  påstår psalmisten, som om inte psalmförfattaren själv ofta gör likadant.

Så läst blir psalmen en trosspegel, en hjärtats bekännelse, en bekännelse som blottar ett gudsförhållande som är ofullständigt. Den blottar en troendes inre som inte nått trons fullkomnande.

Jag tror att hela Psaltaren skall läsas med detta som utgångspunkt. Den speglar ett gudsfolk för vilket Gud är allt, men där Gud ännu inte tillåtits genomlysa allt. Där nämligen Gud uppenbarat allt blir inte bara andras synd uppenbar utan också den egna.

Därför behöver vi Kristus, därför behöver vi korset. Psaltaren förbereder oss på korset, vittnar t o m om korset, men är inte korset.

En av mitt stifts tidigare biskopar, Hans Erik Nordin har skrivit en bok om hur man skall ställa sig till Psaltarens ofullkomlighet, närmare bestämt om psalmisternas oomvända sinnen. Dessa inte bara gillrar snaror, som i texten ovan, de hatar också och vill hämnas.

Ovan har vi mitt svar på Hans Erik Nordins fråga. För mig är psalmisternas hat ett bevis på att bibeln i sig rymmer mycken ogudaktighet, d v s mycket av det onda som finns även i troendes hjärtan.  Den blir därigenom en trosspegel som gör Kristi kors till det enda som speglar den ende sanna Guden.

Slutligen en upplysning till den som uppmärksammar att psalmförfattaren påstås vara David. Tar man de orden på allvar och låter även psaltarpsalmer ingå i tolkningen av kung Davids livsgärning kommer man garanterat fel. Det blir ett villospår som mer fördunklar än upplyser. Låter man rubrikens ord betyda, ”tillhör Davidssamlingen”, slipper man det villospåret.

Bibelstudium den 18 febr 2026

9Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

alternativt samtidigt, förtydligat ”Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig” 2 Kor 5:19

Bibelordet ovan hämtat från andra korinthierbrevet, ett brev med mer än vanlig  tillspetsning. Vad Paulus där påstår är  att Gud var med Kristus på korset, ja t o m delaktig när Jesus korsfästes. Detta samtidigt som evangeliernas skildringar av korsfästelsen vittnar om Jesu förtvivlan över att uppleva sig  övergiven av Gud.

Därmed blottas en spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda”. Det ”sedda”, d v s  det som kunde iakttas, det historiskt förankrade, berättar om en Kristus som upplevde sig övergiven av Gud. Dennes utrop ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, må vara citat från Psaltaren, men återspeglade ändå Jesu innersta förtvivlan. Dock måste denna känsla av övergivenhet  kombineras med Jesu  sista ord innan han dog, ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.” Trots denna sin känsla av att vara övergiven  övergav Jesus inte sin innersta förankring i den Gud som övergivit honom.

Till detta kommer det ”trodda”, dvs Paulus version av korsfästelsen.  För honom må Gud tyckas ha övergivit Jesus men ändå var det alls inte så.  Gud var tvärtom delaktig i skeendet, innerst inne t o m den drivande kraften. Detta sedan  manifesterat i uppståndelsen på den tredje dagen.

Korsets ”sedda” verklighet manifesterat i evangelierna hade alltså sin motsvarighet i det ”trodda”, här manifesterat av Paulus  som vittnar om en Gud  som vid korset skapade nytt när Jesu vedersakare avrättade honom.

På denna spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda” kom sedan för all framtid kristen tro att vila. Detta i ett perspektiv där till det ”sedda” kan fogas en Jesus som i tidens stil  förkunnar tidens snara slut och Guds rikes upprättande, samtidigt en Jesus som delade mycket i sin tids föreställningar och tankar.

Med detta är inte allt sagt,  så förstår jag Paulus. Till detta hör också en svindlande tro att Gud, mitt i Jesu känsla av att vara övergiven, inte bara stod vid Jesu sida utan också var ett med honom. Där i Jesus  skapade Gud det som var avrättningens själva motsats, försoning och upprättelse.

Nog om detta här och nu. Dess plats är den kristna förkunnelsen i allmänhet, inte i ett bibelstudium som satt sig före att uppmärksamma läsaren på skillnaden mellan ”sett” och ”trott”, där det  ”sedda” är lätt att ta till sig  och i bred mening tilltalande. Det trodda däremot kräver oundvikligen ett s k ”trossprång” för att både kunna  tros och tillämpas. Det trossprånget har jag som författare av detta bibelstudium själv både tagit och oupphörligen tar. Jag har överlåtit mig till  en Gud, personifierad i Kristi försoning, detta trots att så mycket talar emot denna tro. 

Om det trossprånget kan generellt sägas att det leder till att mycket av det som anses viktigt blir oviktigt och vice versa mycket till synes viktigt blir oviktigt. 

Bibelstudium den 11 febr 2026

Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. Mika 7:7-10

Texten hämtad från sjuhundratals-profeten Mika men från ett sammanhang som inte specifikt kan knytas till övriga profetior i Mika. Den står alltså på egna ben.  Men nog känner man igen sig. Åtskilliga psalmister ”spanar efter Herren” på sätt som är besläktat med  profetorden ovan.

Profeten gör inte som jag som i mitt dagliga bibelstudium  lik en skriftlärd försöker finna meningen bakom ord talade för flera tusen år sedan. Inte heller som de förkunnare som i sina biblar funnit det frälsande budskapet och den slutliga och allmängiltiga sanningen  och sedan lägger denna sanning  på allt och alla.

Profeten befinner sig i stället på något som liknar ett  slagfält där segern tycks tillhöra fienden och där fiendens segrar förstås som Guds vrede över profetens orättfärdighet. Denne har inte sett det rättfärdiga i Guds verk förutsätts Gud säga. 

Förlusterna släcker dock inte förhoppningen om en vändning med både klarsyn och framtida segrar. 

Efter detta spanar profeten, profetens liv blir så förstått till en spaning efter Herren.

Besläktade tankegångar  återkommer gång på gång, främst i Psaltaren. Där begriper psalmisten inte varför  det går den orättfärdige väl, medan han själv lider förluster. Det är som om Gud övergivit honom. Sedan följer till synes oförmedlat  bekännelsen;  Gud är ändå vid min sida, han skall låta mig segra. Det ena påstås utan begripligt samband med det andra.

Min reflexion utifrån detta leder inte till att jag skall överge min dagliga möda att så rättvist jag det någonsin kan försöka läsa ut vad bibeltexterna rent faktiskt säger. Det leder inte heller till  att våra präster i dag skall förbjudas måla en idealiserad bild av bibelns innehåll till sina församlingar. Detta sker ju i all välvilja som ett slags motkraft i en tillvaro driven av krafter som de vill motverka.

Själv nöjer jag mig förstås inte med att så rättvist jag kan tolka  bibeltexter. Dessutom ställer jag dessa  mot det som idag uppfattas som uppenbart sant. Ur detta möte skapas sedan mitt budskap. Men hur många gånger har jag inte konstaterat att dessa mitt försök att åstadkomma ett trons möte med verkligheten lett till en närmast tom sanning eller i värsta fall med profeten Mikas ord  till ”Herrens vrede”.

Mitt trossprång  blir då att med både profet och psalmister bekänna min tro på att Gud trots detta en dag skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset och jag skall se hans rättfärdiga verk”

Bibelstudium den 4 febr 2026

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – 11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

12Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Fil 3:10 ff

Orden ovan är hämtade från Paulus brev till filipperna, ett brev där Paulus  från sin fångenskap utgjuter sitt hjärta för sina medkristna i Filippi.

I utsnittet ovan blottas hans innersta längtan. Han som redan funnit Kristus längtar efter att få än mer av sin frälsare.

Jag gör det mot bakgrund av att jag dagligdags fördjupar mig i två av Gustaf Wingrens teologiska verk, Skapelsen och lagen och Evangeliet och kyrkan.

Paulus har mitt i sin brinnande kärlek till den uppståndne inte fått nog. Mitt i sin hänförelse för sin frälsare vill han ha mer. Det är som om han vill börja om från början. Den uppståndelse han redan bär i sitt hjärta önskar han finna på nytt. Och det lidande för sin frälsare skull som han redan erfar inpå bara kroppen längtar han efter att på nytt få erfara. Detta för att nå målet för sin livsresa, uppståndelsen för de döda.

I kontrast till detta står Wingrens vittnesbörd. Denne låter sina föreställningar, tro kallar han dem, äga sin början i dopet. Dopet innebär att i en trosakt förenas med Kristus i dennes död och uppståndelse. Detta som ett föregripande av ett liv som skall föregripa denna död och uppståndelse. Dopet ses som en form eller kanske hellre som ett livsprogram, som skall hjälpa den döpte att leva efter Guds vilja. Och det livet är menat att både i sina enskildheter som i sin helhet vara profilerat utifrån Jesu död och uppståndelse.

Sen talar han om ordet, det levande ordet, evangeliet, viva vox, som genom kyrkans förkunnelse, målar Jesu liv, hans död och uppståndelse, för kyrkobesökaren. Dessa ord är förvandlande. Genom den ser den kristne sin värld och sin uppgift. Inte så att detta ord har evig verkan. Gång på gång skall det upprepas, dagligen behöver den kristna hör det och påminnas. På den vägen mognar hon för evigheten.

Både Paulus och Wingren, inom parentes i sin luthertolkning av evangeliet, har sett att Kristus är målet för livsvandringen. Men ack hur olika har de uppfattat vägen.

För Paulus är det bara närheten till den uppståndne som gäller. Av den uppståndne Kristus kan han inte få nog. Hela hans inre längtan är inriktad på honom. Inte ett ord om kyrka och församling.

Men kyrkan och församlingen finns där. Det är på grund av denna, i det här fallet församlingen i Filippi, som vi har kännedom om Paulus längtan. Och i den församlingen förekom både predikan och dop.

För egen del ser jag tron, uttryckt som föreställningen om Jesus och dennes avgörande betydelse, som den gemensamma nämnaren. Jag vet också att föreställningar av vilket slag de än må vara, är förutsättningar för liv. Livet står för ett ständigt pågående möte mellan det föreställda och det verkliga, dett för verklighetens förverkligande.

Jag tror mig också veta att tron på Kristus är en avgörande beståndsdel i allt vad tro och föreställningar heter.

Jag tror också att Wingren fattat trons väg till människan på ett riktigt sätt. Men jag känner av hela mitt hjärta att jag också behöver ta vägen över Paulus bekännelse i Filipperbrevet. Det går inte att få nog av Kristus. Ibland räcker det inte vad jag för mig till livs i kyrka och församling.

Bibelstudium den 28 jan 2026

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 4Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1:3-7

Det påstått verkliga behöver inte stå för något verkligt. Det är rätt och slätt påstått men inget mer. Nästa steg på skalan är det upplevt verkliga, det man känner som något verkligt. Men inte heller det upplevda behöver vara verkligt i egentlig mening. Betydelsefullt kan det vara men det är en annan sak. Det verkliga däremot står på egna ben. Det är något som kan konstateras, något prövbart, allmängiltigt.

Paulustexten ovan, en del av inledningen till 2 Korintierbrevet, vad speglar den, det påstådda, det upplevda eller det som låter sig konstateras? Brevets fortsättning ger Paulus svar på den frågan.

Som Paulus såg det var den inverkan som Kristi offerdöd gjort på församlingen mer påstådd än verklig. Det var just  av den anledningen han skrev brevet, jag inte bara detta brev utan alla de brev han skrev eller inspirerade till.

Hade allt varit frid och fröjd hade det inte behövts några brev. Då hade det räckt med glada tillrop och bekräftande uppmuntran.

Men läget i de av Paulus grundade församlingarna och i övriga också för den delen, var sådant att av tron på den Jesus som gav sitt liv, blivit mer yta än innehåll. Därför måste brev skrivas, evangelier författas och strider utkämpas för att det Jesus en gång gjorde skulle bestå.

Och så har det fortsatt. Jesu lidande och hans offerdöd måste ständigt erövras på nytt för att evangeliet skall fortleva. Och när det överlever rotar det sig i miljöer där nöd råder och där Kristi försoning blir till tröst och upprättelse.

Trons sanning är nämligen något mer än motsägelsefri sanning och bevisbar verklighet i trång mening. Dess sanning visar sig i försonat liv och tröst i ett lidande som tillhör livets själva förutsättning.

Och till  denna trons sanning hör att den innebär en kamp där det påstådda, skall bli upplevt för att så småningom övergå i det sant verkliga.

Vi vet att det paulinska anslaget misslyckades. Om det vittnar inte enbart Paulus brev, utan de nytestamentliga skrifterna i sin helhet. Om det vittnar också kyrkans historia.

Men breven finns där liksom de bibliska skrifterna, alla vittnande om trons sanning men också alla om  mer eller mindre tydliga misslyckanden.

Men misslyckandena får inte slå ner oss. De skall inte leda oss till uppgivenhet utan tvärtom till förnyat sökande efter den försoning som är livets själva mening.

Bibeln läst som jag läser den är späckad med misslyckanden och tillrättalägganden. Detta inte för att jag skall förneka dem, utan tvärtom för att bejaka dem. Först då finner jag vägar att med Paulus finna det som är trons själva kärna, eller om man så vill, sanning. Den heter försoning i en tillvaro som inget mer behöver än just korsets försoning.

Bibelstudium den 21 jan 2026

2Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. 3Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. 4Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, 5men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen, 6den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. 7Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd. (Psalm 19 första delen)

8Herrens lag är utan brist, den ger liv på nytt. Herrens lära är sann, den gör den oerfarne vis. 9Herrens påbud är rätta, de ger hjärtat glädje. Herrens befallningar är klara, de gör blicken ljus. 10Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, 11mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. 12Genom dem blir din tjänare varnad, att följa dem ger riklig lön. 13Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om, 14men hindra mig också från öppet trots, låt det inte få makt över mig! Då är jag utan brist och fri från svåra synder. 15Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig, Herre, min klippa, min hjälpare. (Psalm 19 andra delen)

Psalm 19 i Psaltaren består av två delar där den ena delen inte hör ihop med den andra. Varför de fogats samman till en enhet vet ingen. I sak förmedlar den första delen grunden till alla former av gudstro, den andra den judiska och i förlängningen också den kristna gudsbetraktelsen. Här lägger jag ut psalmens första del.

Bortsett från några spår av förvetenskaplig världsbild,  eller kanske snarare en poetisk betraktelse, är den första delen av psalmen  allmängiltig. Så allmängiltig att den första delen av psalmen utan våda kan strykas. Den skildrar en verklighet som talar för sig själv. Och en människa som inte är inkapslad i sin egen trånga verklighet kan tolka dess förkunnelse.

Att som psalmisten besinna verklighetens under och erfara det märkliga i att under ett antal år få leva i det under som ett människoliv innebär, skapar förundran. Denna förundran är eller borde vara allmängiltig oavsett livsåskådning.

I vårt  inre väcks tanken att bakom till och med det tillfälliga och oförutsebara, det vi kallar slump, finns en skapande vilja av för oss ogenomträngligt slag. Vad vi som tänker så  kallar denna urkraft skiftar. Psalmisten som står i den judiska trons sammanhang talar om Gud. Beteckningen är sekundär, saken det avgörande. Och denna förundran är i sin tur den reaktion som tydligare än annat visar att vi  förmår reagera även på annat än egna inneboende drifter eller för den delen också på annat än det vi med förnuftet kan omfatta.

Det betyder att erfarenheten av Gud, beteckningarna må skifta, tillhör det för oss givna.Tron på Gud  behöver människan inte söka, den tron äger hon som en del av själva livet. Och dess uttryck är förundran, kan i sin grundform inte vara något annat.

Det som hotar denna trons normalitet är som jag ser det av flera slag. Det ena är att vi blir oss själva nog. Vi stänger oss ute från allt som inte rör oss själva. Vi söker vårt eget bästa, är i alla sammanhang betingade att göra detta. Den andra faran är att vi blir så uppfyllda av att förstå det under som heter liv, att detta blir allt. Vi blockerar det inom oss som heter förundran. Den tredje är att vi skapar oss våra egna gudar.  Det är den uppenbarade religionens fara.

Bibelstudium den 14 jan 2026

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande. Apostlagärningarna 8:14-17

Den kristna livshållningen låter sig sammanfattas i begreppet tro och den kristne får heta troende. Så i Apostlagärningarna som idag. Tron är förenad med en yttre handling dopet, där hela det kristna livet föregrips i en enda symbolisk handling.

Tro, dop och en kristen livshållning är således tre delar av samma sak. Återstår det väsentliga, förverkligandet. Det som är föregripet skall konkretiseras i faktiskt liv.

Det är med dopet som livet i sin helhet. Det nyfödda barnet föds in i ett liv som förväntas förverkligas efter bestämda mönster. All uppfostran skall förstås utifrån denna helhetssyn.

Åter till dopet och specifikt till dopet som det betraktas i Apostlagärningarna. Dopet blev inte som det var menat i den värld som Apostlagärningarna skildrar. Det blev ett ”bara” över detta dop. Helig Ande kom att saknas. I och med detta kom inte dopet att bli vad det var avsett att vara. Det hela löstes av apostlarna, läser vi. De lade händerna på de döpta och därmed utlöstes dopets hela potential. Via apostlarnas händer frigjordes helig Ande och därmed också dopets hela inneboende kraft.

Vad lära av denna Apostlagärningarnas undervisning? Är det bara att ta efter som vissa kristna samfund anser?

Om det vore så enkelt. Under historiens gång har det gång på gång visat sig att dopets inneboende problematik visst inte lösts genom så kallat dop i den heliga Ande. Elakhet och småsinthet frodas i lika hög grad i så kallade karismatiska samfund som i andra.

Skall man då ge upp och nöja sig med s k ”vanekristendom” som i många fall nog rör vanorna men inte hjärtat?

Absolut inte. Den kristnes hela liv behöver vara inriktat på att finna den helige Ande, en ande som hjälper oss att förverkliga vad vi genom dopet är menade att vara. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att få del av den Ande som hjälper mig att leva.

Men jag tar det inte så enkelt som Apostlagärningarna tycks göra. Jag förenar f a min längtan efter Gud med sanningssökande. Och jag nöjer mig inte med att bli översköljd av av känslor av gudsnärhet. Sådana söker jag inte ens. Vad jag söker är en tro där korsets försoning drabbat hela min inre varelse. Det unnar jag inte bara mig själv utan hela min omgivning. Att drabbas av korsets försoning är för mig att bli döpt i den helige Ande.