Bibelstudium den 31 maj 2023

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid.

Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta.

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, 

du tar ifrån dem deras anda och de dör och blir till mull.

Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalt 104: 27-30)

Av Gud beror allt, liv som död,  glädje som förskräckelse.  Allt kan sammanfattas i ett allt övergripande gudomligt handlande. Så lär oss denna psaltarpsalm.

Så förstådd blir Gud tillvarons livsprincip och som sådan något som det är omöjligt att förneka Denne Gud behöver vi inte tro på, inte kalla vid namn, inte tillbe. Honom förhåller vi oss till delaktiga som vi är i  livets under och dödens faktum.

Detta har nutiden insett klarare än tidigare generationer. Insett i den mån vi förstått att leva i samklang med livets och dödens krafter.

Och många har förstått. Vem förstår inte det ändamålsenliga i vidgat vetande, vem inser inte att livet vinner på fred och samförstånd, vem förstår inte att alla tjänar på att leva i samklang med den jord på vilken vi lever.

Nutidens människor säger sig inte tro på Gud. Men vad betyder detnär nutiden  tydligare än tidigare generationer vet att förhålla sig till   till livets och dödens krafter. Och att förhålla  sig är inte det detsamma som att tro?

Upplysta nutidsmänniskor värnar om forskningens framsteg och vet att förhålla sig till en planet som förgiftas och förgås om vi inte lever av den på ett adekvat sätt. Skulle dessa människor till äventyrs fördjupa sig i psalm 104 i Psaltaren fann de där en Gud som för deras inre blick förvandlats från trosföremål till faktum.

Och jag som gammaltroende gläds, gläds över nya möjligheter att komma till rätta med Gud i en tid som lämnat Gud utanför.

Däremot låter jag mig inte nöja. Till min andliga kost hör nämligen inte enbart Psaltaren. Mer än annat har jag låtit mig fångas av evangeliet. Och evangeliet låter sig inte mättas av en Psaltare som  ser Gud som livets och dödens faktum. För evangeliet är döden inte en definitiv slutpunkt. Allt ändar inte  som psalmisten förkunnar i en mylla som bildar grogrund för nytt liv fristående från det gamla.

Evangeliet förkunnar att livet inte slutar i och med döden. Det finns en väg från död till liv. Men för att tro på det går det åt en frälsare som gav sitt liv för oss. Och till den tron leder oss inte studiet av Psalm 104 i Psaltaren. Så långt  hade man ännu inte kommit.

Bibelstudium den 24 maj 2023

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Talet ovan är en del av Jesu avskedstal till sina lärjungar. När jag tar del av dessa ord är förutsättning för förståelsen att jag på en och samma gång ser på texten ovan som både historisk och överhistorisk (=budskap från Jesus).

Texten som historisk sanning leder oss till en lärjungakrets som erinrar sig vad Jesus sade inför sitt avsked. Det är en mix av vad man kom ihåg av Jesu ord och det man erfarit och erfar av Andens kraft i nutid. Historiskt betraktat har vi inte att göra med vad Jesus exakt sade vid detta tillfälle.

Som överhistorisk sanning, alternativt som budskap från vår uppståndne Herre försvinner alla relativiseringar. Här är det Jesus som talar och han gör det direkt in i våra hjärtan. Och vi erfar att det han säger är sant.

Sant är det trots att det är stora ord. Inget mer och inget mindre än hela sanningen skall vi få del av. Själv har jag smakat på något av denna sanning när jag dagligdags borrar i Guds ord. Det betyder när jag inte ger mig innan jag funnit det bärande i den bibeltext jag studerar. 

För mig är således bibelstudiet platsen för den utlovade sanningen. Studerkammaren är bildlikt talat mitt bönerum, platsen för mötet med det heliga.

Andra har inte samma erfarenheter som jag. Jag minns den katolske prästen pater Creutzer som på sextio-talet  försäkrade att hans egen kyrka till skillnad från min var bärare av den av Jesus utlovade Hela sanningen. Åter andra har för mig vittnat om andliga upplevelser och det med samma syfte.

Gemensamt är förmodligen att vi erfarit inte hela sanningen mer  en smak av sanningen, en smak som ger mersmak. Vidare att denna gåva förmedlas oss via den uppståndne som talar till oss genom sin Ande. Hur denne Ande uppträder är egentligen likgiltigt. Huvudsaken är att Anden smittar av sig  och att sanningen blir levande för oss.

Den andra delen av texten handlar om Jesu förhållande till Gud. Här förkunnar Johannesevangeliet Jesu enhet med Fadern. Om vi återgår till en historisk läsning  får vi bekräftat att de johanneskristnas förkunnelse tenderade att lyfta in Jesus i gudomen och det på bekostnad av hans mänsklighet. I texten utrycks den tendensen i orden ”Allt vad Fadern har är mitt”.

Må så vara med Jesu gudomlighet såvitt man inte därmed skymmer Jesu mänsklighet. Det är ju Jesu ”tillspetsade” mänsklighet som ger nerv åt såväl förkunnelse som tanke. Men, och det är bäst att jag säger det öppet,  jag har svårt att få Gud och Jesus att smälta samman till ett. Tillvarons obönhörlighet, de starkastes ständigt segrar över de svaga vittnar visserligen om Gud, men inte om Jesu Gud. Jesus både var och är ju det svagas Gud.

Först i stunder då jag erfar en fläkt av den utlovade hela Sanningen blir jag för en stund kvitt mitt tvivel på Guds godhet och kan  helhjärtat lovsjunga den Gud som också är Jesu Gud.

Bibelstudium den 17 maj 2023

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:22-27

För mig får denna text från Romarbrevet 8 liv när jag ser förbindelsen mellan det alldagliga och det uppenbarade, mellan det vi känner igen oss i och det Paulus förkunnar.

Vi känner igen oss, eller borde känna igen oss, i tillvarons dubbelhet där det ena är det tänkta, det andra det vi kan ta på och registrera.  Denna dubbelhet förutsatte Paulus och den förutsätter vi. Ja mer än så, vi lever dagligdags i denna dubbelhet En människas liv kan ses som ett enda stort växelspel mellan det tänkta och det påtagliga. Det tänkta tolkar det påtagliga och det påtagliga korrigerar det tänkta, när livet är som det skall.

Så också för Paulus, även för honom vore livet inte liv utan just detta växelspel. Det som skiljer honom från oss andra är hur han i texten ovan beskriver detta dubbelspel. Å ena sidan talar han om skapelsen som ”ropar som i födslovåndor” å andra sidan om hoppet som ser en helt annan fullkomnad verklighet. 

Så kan han tala mot bakgrund av kors och uppståndelse, där korset står för verkligheten i dess mest grymma form och uppståndelsen för den fullkomnade verklighet som följde på korsets död. I texten ovan uttrycks detta i följande ord: ”Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp”.

Andens plats i detta spel är att förmedla.  Det var med Andens hjälp Paulus kunde förena dessa båda, korsets katastrof med uppståndelsens seger, livets katastrofer med evighetens fullkomnande.

Anden är för Paulus en gränsöverskridande storhet, den kan te sig som en ängel vid vår sida som i våra böner talar väl för oss inför Gud. Detta genom att bli ett med oss i våra böner och forma  ord på vår tunga som är obegripliga t o m för oss själva. Att Paulus är mystiker är inte att ta miste på.

Man kan övergripande säga att Anden för Paulus i texten ovan ter sig som  en gudomlig kraft som griper tag i den troende och vidgar hennes erfarenheter och därmed öppnar dörren för henne till det eviga. 

Märkligt tal kan tyckas. Dock befinner sig hans tal inom ett grundschema som gäller oss alla.

Alla lever vi i spelet mellan erfaren verklighet och tänkt verklighet. Och till det tänktas uppgifter hör att spränga en trång erfarenhets gränser för att vi skall se verkligheten på ett nytt sätt. Vad som i texten ovan bjuds oss är ett exempel på Paulus sätt att hantera denna tillvarons dubbelhet.

Bibelstudium den 10 maj 2023

Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda  mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfsts, inte vredgas för evigt – då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat.  Jesaja 57:15 f

Innehållet i Jesaja 40-55 är är speciellt. Den profet som där talar till de till Babylon fördrivna, målar upp en hoppets bild av Guds kärlek och folkets självutgivande offer och befrielse.  För oss kristna aktualiseas bilden av vår frälsare. Det är en frälsare som i sitt eget offer öppnar vägen till andras välgång.

Avslutningen av Jesaja, nämligen kapitlen 56-66, är inte lika enhetlig. Profetiorna där går åt skilda håll. Frågan är om det är en enda profet som här talar. 

Slutligen hålls hela Jesajaboken  samman av profetior tillkomna i en speciell profettradition, Jesajatraditionen, vars upphovsman var profeten Jesaja som levde på 700-talet före Kristus.

Som jag ser det finns det fortfarande i dag en rad  profettraditioner, traditioner burna av budskap med anspråk på sanning, ofta absolut sanning. Och som det var med Jesajatraditonens profeter är det med deras nutida efterföljare. De hålls sinsemellan samman av  likartad motivbildning och likartade syften.

Profetior av endera slaget kan vi inte undgå. Livet igenom får vi bana oss väg genom profetior av de mest olikartade slag. Läs avslutningen av Jesaja bok, kapitlen 56-66, och du får profetior av de mest skilda slag levandegjorda för dig.

För oss kristna är Kristus  visserligen mer än en profet, men också en profet. Utan att vi tänker på det läser vi honom till vardags som den profet som vägleder oss på vår väg genom livet.  

Den profet som talar i dagens bibelord ser jag på motsvarande sätt som en föregångare till Jesus, en gudainspirerad man som talar till oss på vår väg genom livet.

Denne profet  ställer det upphöjda och heliga mot det jordiska och lilla. Evigheten oförstörbarhet mot det dödligas tillfällighet där det som en dag lever och blomstrar  den andra  dagen vissnar bort, försvinner och blir till intet. Inför denna sanning hotas människan att drunkna i sin egen modlöshet.

Men för profeten är inte dessa sanningar hela sanningen, f a inte hela sanningen om tillvarons Gud. Gud må verka brutal,  av profeten uttryckt med orden att Gud inte ständigt håller räfst, inte ständigt vredgas. Med vårt sätt att tänka är Gud inte enbart den verklighet som har slumpen som sitt redskap och obönhörligheten som sitt kännetecken. Men Gud är för profeten mer än detta. Gud  ger också ”den försagde mod och de modlösa kraft”. Med den verklighet som är vår tids, låter Gud oss se en verklighet som är större än slumpens. Gud hjälper oss att ana hans närvaro i det lilla. Han upprätthåller våra tankar om eviga värden och höga ideal.

Varför sker då detta? Profeten svarar; därför att människan inte kan stå ut med sin litenhet för då skulle ”livsanden förgås (på) de levande väsen han skapat”.

Så sant som det är sagt, mer sant nu än någonsin. Fastnar människan i sin egen litenhet och i sin egen obetydlighet orkar hon inte leva. Detta inte bara uppenbart för dem som tar sina egna liv utan också för oss andra. Utan visioner av det heliga blir livet till ett allas krig mot alla där segern visserligen förlänger livet och livskänslan men inte omvandlar livets villkor.

Är inte textens profet, sprungen ur Jesajatraditionen, en föregångare till Jesus. Det för Jesus kännetecknande var att han utan reservationer upphöjde Gud, och därmed också dennes obegripliga storhet. Detta gjorde Jesus samtidigt som han gav oss bilden av en Gud som är den enskilda lilla människans vän. Oförmedlat redovisade vår frälsare dessa båda bilder av Gud, detta utan att släta ut den ena sanningen för den andras skull.

Den ena sanningen så viktig som den andra, obönhörligeten därför att Gud framträder som den obönhörlige, omtanken och kärleken därför att också dessa egenskaper hör Guds verklighet till.

Om profeten i dagens text vet vi inte mycket, om Jesus desto mer. För oss kristna återspeglar  detta andra, omsorgen om det lilla, kärlekens offer, rättvisan, förlåtelsen, och upprättelsen Guds väsen. Detta skedde genom honom som vi inte nöjer oss med att kalla profeten utan hellre Guds son.

Bibelstudium den 3 maj 2023

Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, ¹⁰som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. ¹¹Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör. 1 Thess 5:9-11

I dessa versar i slutkapitlet av Paulus första brev till de kristna i Thessalonike är  brevets hela innehåll inneslutet. Samtidigt ges insikt i trons väsen, både det i tron som är allmängiltigt över tid och det som är bundet till omständigheter och föreställningsvärld.

Det allmängiltiga, det som vi kristna skulle kunna kalla trons själva grundfaktum är upptäckten att  Jesus har dött för oss. När jag insett att korsets djupaste innebörd är kärlek, en kärlek som når ända in i nutid och i nutiden ända fram till mig, har jag fattat vad kristen tro handlar om. Alla andra utgångspunkter leder på ett eller annat sätt vilse.

Det andra kan vi kalla tron som förhoppning. Denna förhoppning uttrycker Paulus dels genom att tala om att ett liv i tro innebär att vi genom tron lever tillsammans med den uppståndne Kristus. Dessutom att detta liv i tro inte är begränsat till vår tid här på jorden. Det sträcker sig in i evigheten. Paulus uttrycker denna förhoppning i orden; vi skall inte bli offer för vreden utan vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus.,

Det tredje som vi kan läsa ut ur bibelordet ovan kallar jag tron som föreställning. För att komma åt denna tanke får vi ta ansats i de ord Paulus fogar till löftet om liv tillsammans med Kristus. Han skriver att livet tillsammans med Kristus gäller vare sig vi är vakna eller sover.

För att förstå vad Paulus menar behöver man läsa hela Thessalonikerbrevet i sitt sammanhang. Brevet betraktas som det tidigaste av alla brev som Paulus skrev. Och han skrev det i en tid av het förväntan. Jesus skulle inom den allra närmaste framtiden komma tillbaka. Inte ens döden skulle komma emellan. Levande skulle de kristna ryckas upp till till himmeln till ett liv i salighet. Problemet var bara att det i församlingen fanns de som dött. Hur skulle det bli med dessa som bildlikt talat sover. Dessa utlovas av Paulus att också dessa skall få tillhöra de saliga.

Därmed är bibelordet ovan sammanfattat i tankarna om tron som faktum, som förhoppning och slutligen som föreställning. 

Av dessa tre är tron som faktum grundläggande. Missar vi att Jesus dog av kärlek till oss har vi missat allt. Sen hjälper det inte vad vi än lägger in i den tro som vi bygger våra liv på.

Tron som förhoppning är något vi behöver. Den är vår tröst när livets vedervärdigheter grinar oss i ansiktet. Men förhoppningen får aldrig läggas till grund, grund är alltid Kristi kors.

Tron som föreställning visade sig i Paulus fall vara falsk. De kristna i Thessalonike fick aldrig se någon Jesus som kom tillbaka på sätt som Paulus antyder i vår text och lägger ut i kapitel fyra i sitt brev.

Av detta lär åtminstone jag mig att det gäller att skilja mellan tron som faktum, tron som förhoppning och tron som föreställning.