Bibelstudium den 29 april 2026

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 32Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. 33Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. 34Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«Joh 13:31-35

Det är tendens i det mesta. Ju mer nyhetsuppläsaren lägger ut texten desto tydligare. Tro inte att svensk nyhetsförmedling är vare sig objektiv eller saklig. Ju längre hallåan tillåts breda ut sig desto tydligare blir tendensen. Nyhetsförmedlingen står nämligen i svenskt sammanhang som bottnar i svensk sanning. Och med det svenska är det så att fakta stämmer men tolkningen läggs visserligen formellt i munnen på nyhetsuppläsaren men speglar i själva verket aktuella svenska värderingar.

Detta sagt eftersom det förhåller sig på liknande sätt med bibeln. Dess innehåll är färgat, idag färgat av Johannesevangeliets författare.

Tro alltså inte att Jesusorden ovan är autentiska som vore de hämtade från en ljudupptagning. Långt därifrån. Hade det varit så hade vi inte haft fyra evangelier utan ett. Men nu har vi fyra var och en med sina tendenser och sina färgningar.

När detta är sagt har det sin mening med färgningarna. Kort sagt kan de leda åt två håll, endera fördunklar de sanningen eller förtydligar de den.

I bibeltexten ovan förtydligar de sanningen och då inte vilken sanning som helst utan sanningen om Gud. Detta på ett uppseendeväckande sätt. Den allsmäktige, den Gud som är allt livs ursprung, mening och  mål, träder här fram i Jesu gestalt och förhärligas i dennes lidande.

Detta inte därför att Gud låter sig bestämmas enbart utifrån Jesus. Inte heller därför att Jesus skulle vara något slags personifikation av Gud. Men därför att Gud lät sig uppenbaras  när Jesus gick lidandets väg. Guds härlighet blir tydlig i Jesu lidande.

Detta här utifrån evangelistens  färgning av en verklighet där denne berättade om hur Jesus förberedde sina lärjungar på vad som väntade honom i Jerusalem under de kommande dagarna.

Vi har ingen aning om hur orden egentligen föll den gången.  Vad vi har är en av Johannes färgad version som går bakom orden till intentionen. Och den kristendom som tagit Johannes ord till sig som sanna  har inte sett Jesu korsdöd som en katastrof utan som Guds kärleks väg.

Denna tolkning som Johannes bestått oss med i texten ovan var förvisso inget nytt. Den skapade ingen ny religion. Lidandet som Guds väg var förebådad av gammaltestamentliga profeter. För mig tydligast av profeten Jesaja.

Det skapades alltså  ingen ny religion på grundval av bl a textorden  ovan. Däremot förtydligades tron riktning. Den rättfärdiges lidande kom inte att som tidigare bli ett sidospår, utan huvudspåret för den som i den kristna traditionen söker Gud. Gudsbevis i alla ära men den Gud som låter sig finnas i honom som offrar sitt liv för att förhärliga Gud  är ändå den kristna trons allra tydligaste karakteristikon. 

Bibelstudium den 22 april 2026

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. 6Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Jer 23:5 f 

När upplösningen var närmast nog ett faktum uppträdde profeten Jeremia. Dennes domsord och profetior föregrep det till synes oundvikliga, att det av Gud utvalda folket skulle omvandlas till ett lydrike. Utvalt var i stället Babylon, det nya världsväldet. Kring Babylon skulle allt kretsa. Åtminstone pekade allt på att det skulle bli så.

Och Jeremia förklarade varför. De utvalda hade svikit sina ideal och själva skapat det de mest av allt ville undvika, det egna folkets upplösning.

Men Jeremia hade  också mer att säga. Han profeterade om en tid då Guds förbund med Israel, Guds utvalda folk skulle återupprättas. Han profeterade om en furste av Davids släkt som skulle ge dem tillbaka det företräde de var skapade för. När det sker skall ”Juda vara tryggat och Israel leva i trygghet. 

Så långt blev det som det står. Jeremias profetia kan närmast läsas som en verklighetsbeskrivning i profetians form. Om inte för löftet om att Juda skulle vara skyddat och Israel åtnjuta trygghet.

Så blev det nämligen inte. Världshistorien känner inte till vare sig ett skyddat Juda eller ett tryggat Israel.

Verkligheten sprängde nämligen profetian. Den som uppfyllde löftet skyddade inte enbart Juda och tryggade inte enbart Israel. Han blev i stället hela världens frälsare. Dennes namn var Jesus Kristus.

Men sprängde verkligheten därmed tanken på utväljelsen?De flesta kristna tycks tro det och har därför luckrat upp talet om Israel som det utvalda folket. Av de utvalda har blivit alla.

Men därmed har vi gjort oss urarva. Nog måste även tanken på Guds utväljelse ha hemortsrätt bland oss som läser in Jesus Kristus i Jeremias profetia om den framtida härskaren.

Utväljelsetanken är i själva verket ovärderlig i en verklighet där vissa äger vad andra inte har. Dess uppgift är att skapa utrymme för alla i en värld där  det annars lätt blir så  att utvaldheten skapar privilegier för vissa och förtryck för andra.

Och vad Israels utväljelse beträffar skall den bejakas, bara så att utvaldheten rätt förstådd inte i första hand skall ses som ett privilegium , utan som en uppgift.

Detta även när vi talar om det nuvarande Israel. När Guds utvalde  råder över de utvalda blir det ett himmelrike att heta arab och bo inom de gränser som i Guds ord är Israels intresseområden.

Detta om utvaldheten blir det den är menad att vara, ett uppdrag inte ett privilegium.

 Bibelstudium  den 15 april 2026

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda 1 Petr 1:3

Bibeln både kan och skall läsas som vittnesbörd. Den är förmedlad till oss av människor och därigenom ofrånkomligt färgad av sin tid. Bibeln vittnar om Gud utifrån sin omgivnings föreställningsvärld, är således inte Guds ord i ordets ursprungliga mening

Gör som jag under detta år, läs Psaltaren i er andakt. Den längtan efter Gud som ni där finner, känner ni igen er i, dock inte alltid de  föreställningar om Gud som genomsyrar psalmerna. Efter läsningen vet vi mer om hur människor tänkte i gammaltestamentlig tid, mindre om den Gud som tillbads av psalmisterna.  

Men den begränsade  kunskap psalmisterna förmedlar  är därför inte att förakta. Deras bilder av Gud var den ”mylla” i vilken vår frälsare växte upp och levde. Den myllan behöver också vi, nutidens kristna. Om inte  hotas den trosgrund Kristus förmedlar.

Glimtar av Guds väsen får vi del av  i psalmisternas vittnesbörd, mer är heller inte förvänta. Inte ens Jesus var under sitt jordeliv ett med den Gud han förkunnade. Först när det behövdes lät Gud honom veta.

Detta om trons dunkel, nu om trons ljus. Ljus och klarhet vilar nämligen över våra liv som kristna. Här lever vi i en märklig förutbestämmelse.  Denna handlar mindre om  långt liv, eller  lycka. Desto mer om en planritning över livet som  är formad efter honom som dog på ett kors och uppstod på den tredje dagen.

Detta betänker  jag på när jag översköljs av ständigt nya impulser, ständigt nya ideal som 

tvingar sig på mig i sitt erövringståg. Det nya tränger sig in överallt. Ingen eller inget går fri. När tiden är mogen tränger den sig in i vår tids heliga skrift, vår grundlag och ändrar denna efter sin vilja.

Tro inte att mänskliga rättigheter, eller för den delen demokrati eller trossatsen om allas lika värde, är av Gud givna på naturordningen vilande, okränkbara sanningar. Långt ifrån detta. De är sanningar som vilar i människors händer. De finns där därför att människor skapat dem, de består därför att människor värnar om dem, de försvinner därför att människorna inte vill behålla dem

Så ej med kors och uppståndelse. Både kors och tom grav består om så jorden går under. Detta vare sig kors eller  tom grav är inskrivna människors grundlagar eller ej. 

Detta som det fasta i en värld där inte bara grundvalar utan t o m vår förståelse av Guds väsen och vilja många gånger syns oss oklar.

Bibelstudium den 8 april 2026

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 1 Kor 15:20-22

Jag har sedan ungdomsåren varit bland dem som på påskdagen gemensamt med församlingen jublar över att Jesus har uppstått från de döda. Samtidigt har jag mer än de flesta  ”bottnat” mitt jubel i reflexioner över evangeliernas vittnesbörd om denna uppståndelse.  

Det har slagit mig att  korsfästelsen är förankrad i  fakta, t o m i fakta som gör denna avrättning begriplig t o m för den som står vid sidan om. 

Uppståndelsen har även den sina fakta. Den tomma graven var ett faktum även för dem som dödade Jesus. Men tyngdpunkten är här en annan. De som vittnar om den uppståndne gör det därför att de mött den uppståndne men nu på ett annat sätt än under Jesu livstid. Renodlar man har lärjungarnas fysiska möten med sin  mästare ersatts av visioner. Av det drar jag personligen den slutsatsen  att Gudsrikesförkunnaren Jesus slutgiltigt omvandlats till företrädare för den Gud han tidigare förkunnade.

Ni som vill pröva det bibelenliga i vad jag här påstått gör det enklast genom att systematiskt gå igenom återgivningarna av  den uppståndnes möten med sina lärjungar i Johannesevangeliet. Det var så jag själv gjorde för att komma till det jag ovan påstått.

För Paulus tedde det sig förstås annorlunda. Dennes Jesustro hade förvisso sin grund i en upplevelse. Det var inte den fysiske Jesus denne mötte i Damaskus utan den himmelske (Apg 9). Och det mötet  ledde till att dennes syn på ivet förnyades. Det ledande bibelordet som inleder detta studium vittnar om detta.

På grundval av den korsfästelsens  realism i relation till den tomma gravens idealism har också min livssyn förändrats. Jag låter i alla sammanhang det sedda, det påtagliga, det bevisbara vara en sida av verkligheten. Den  andra är det trodda, det visionära, det ideala. Dessa båda ställer jag mot varandra i en kamp där det ena skall påverka det andra med syftet att leda till hållbara sätt att förhålla sig till det liv jag lever.

Och jag finner ibland överraskande samband mellan det ena och det andra. I påskdramat med sitt Golgata och sin öppna grav öppnar sig för  för mig en linje mellan den döende Jesus som mitt i sin övergivenhet ropar ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande” och den tomma graven.

Detta säger mig att Jesu gudsförtröstan är förbunden med  påskdagens uppståndelse. När jag tänker så  får lidandet mening och uppståndelsen ett värdigt sammanhang.

Bibelstudium den 1 april 2026

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:5-11

För mig tillhör Jesusförståelsen ovan en av bibelns höjdpunkter. Den bär på ett tidlöst sätt upp det för kristen tro  karakteristiska. Den Jesus som här presenteras av aposteln Paulus står sig i alla tider.

Så hög kvalité har inte  allt som sägs om Jesus ens inom bibelns pärmar, hävdar jag. Den Jesus som presenteras i Nya testamentet bär nämligen spår av den som vittnar. Och de som vittnar är olika och den olikheten sätter spår också i vittnesbördet.

Men så kan det ju inte vara, säger andra. Det som sägs om Jesus är bokstavligt sant. Det finns inte två sanningar. Bibeln är inte de dubbla sanningarnas bok utan vittnesbördet om den enda sanningen. Det går en skarp gräns mellan världens sätt att se och Guds.

Så är det förvisso, men det finns också övergångar mellan jord och himmel, mellan det som tillhör världen och det om hör himmeln till. Låt mig ta ett mycket personligt exempel.

Minnet av  mina egna föräldrar är förunderligt levande. Jag inser att deras sätt att vara till stora delar levt vidare närmast som en självständig kraft i mitt eget liv. Så påtagligt är detta att jag har svårt att tala om dem som döda.Jag är liksom beledsagad av dem i vad jag gör. Beledsagad på gott och ont måste jag tillägga. 

Det är som vandrade de osedda vid min sida. Påverkan från dem är så påtaglig att en analys av mig bara kan bli halvdan om man inte tar dem med i beräkningen. 

Och när jag berättar om dem eller reflekterar över vad de betytt för mig är det ingen objektiv sanning jag förmedlar, utan en subjektiv. Det som jag säger bär spår inte enbart av dem utan också av mig. Det är min tolkning jag förmedlar, inte nödvändigtvis ens min egen brors.

Assoiationerna till Jesus och hans lärjungar ger sig närmast av sig självt. Jesus satte spår i dessa även sedan han lämnat dem. Spår som är besläktade  med spår mina föräldrar satt i mitt liv. Också lärjungarna gick efter att  Jesus lämnat dem osynlig vid deras sida. Och deras minnesbilder är som mina färgade av deras egen livsvandring.

Av detta följer att vittnesbörden om Jesus nog kan betecknas som autentiska, dock ej som bokstavlig sanning.  Deras Jesusbilder associerar inte enbart till Jesus utan också till deras  egna idealbilder.

Detta gäller också Paulus bild av Jesus. Man kan tro att dennes bild av Jesus inte bär samma närhet som övriga lärjungars. Inte ett ord har ju denne till övers för händelser i Jesu liv, inte ett ord om undergärningar, inte ett ord om Jesu möten. Men desto mer om korset och korsets betydelse.

Och resultatet kan vi utläsa i texten ovan. I detta Paulus vittnesbörd som i hög grad är präglat av Paulus egen problematik framträder den levande Jesus för våra ögon fastän sedan länge fjärran från den värld som en gång var hans. Det är Paulus bild av Jesus som denne framställer men ändå så genuint Jesu egen. Det är som Jesus själv funnits vid hans sida när han formulerade orden ovan. 

Och jag förstår t o m  något av hur det gick till. Det var inte helt olikt vad jag själv får vara med om när mina föräldrar, fastän länge döda, osedda vandrar vid min sida och talar fastän de mänskligt sett sedan länge är stumma.