Bibelstudium den 22 maj 2024

Babels torn och språkförbistringen

1Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3»Nu skall vi slå tegel och bränna det«, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: »Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.«

5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: »De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.« 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 Moseboken 11)

Jag har nyligen färdigställt en uppsats, ”Mikaels Tellbes bibel och min”. Du hittar den på bjornsvard.com under rubriken kyrkohistoria. Du får förstås skrolla dig ner och klicka på rubriken för att få del av den. I den uppsatsen driver jag att bibeln ska läsas baklänges, d v s utifrån Kristus, för att öppna sitt innehåll. Det betyder för den skull inte att Gamla testamentet skall glömmas. Kristus blir oförståelig om vi inte förstår att Jesus Kristus till allt annat också var juden Jesus. Denne behövs för sammanhang och konsekvens.

Berättelsen om Babels torn blir för mig en av de mera lättillgängliga tillämpningarna av denna min tes. I sig är berättelsen en märklig skröna, laddad med både historiska och religiösa associationer. Den är  en from fantasi med ett inträngande budskap. Och vad hindrar att den fortsätter att vara det även i Kristi sällskap. För vem vore väl den  Mästare jag lärt känna om denne inte låter oss läsa om språkförbistringen med våra av förnuft och insikter skolade ögon och öron. Skulle denne hindra oss att förstöra en god historia med konstruerade teorier om att allt faktiskt skett som det är berättat? Glöm det!

Den Kristus som jag tror på låter texten vara som den är. Samtidigt hjälper denne oss att se att språkförbistringens innersta orsak är att vi inte vill förstå vad andra säger. Vi vill bestämma själva, göra oss själva stora.

Boten mot detta är nu som alltid försoning, en ständigt verkande försoning med ursprung vid korset. För mig är den kristna trons mantra försoning och Kristus före allt annat försonaren.

Sen må vissa av oss ha lätt för att lära oss främmande språk, medan det för andra är närmast oöverkomligt. Men detta tillhör ytskiktet. Viktigare är försonade hjärtan. Människor med försonade hjärtan kommer aldrig på idén att de skall bygga några Babels ton.

Bibelstudium den 15 maj 2024

6Den dagen (Herrens dag) skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. 7Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. 8Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. 9Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda. Sakarja 14:6-9

Orden ovan är den gammaltestamentlige profetens. De beskriver avgörandets dag, med bibliskt språkbruk ”Herrens dag”. Hela kapitel 14 i Sakarja bok handlar direkt eller indirekt om denna Herrens dag, den dag då allt skall ställas på sin spets och avgöras.

Vi kristna förbinder denna Herrens dag med kors och uppståndelse. Och vi föregriper den, som i evangelieboken på söndagen före Pingst, med föreställningar om ett jordiskt himmelrike hämtade från kap 14 i Sakarja bok. Och vi kan föregripa den genom tal om den Helige Ande, benämnd Hjälparen, en hjälpare med uppgift att, som evangelisten Johannes lär oss,  i nya sammanhang aktualisera Jesu frälsningsverk.

Inget sägs dock uttalat i de texter som Evangelieboken presenterar oss denna dag om frälsningsverkets bakgrund. För att få kännedom om denna får man läsa Sakarja kap 14 i sin helhet.

Där märker man att Herrens dag står i utväljelsens sammanhang. Det av Gud utvalda Israel skall på Herrens dag slutgiltigt segra. Och till denna slutseger hör inte enbart ett jordiskt lyckorike. Detta lyckorike föregås av Guds dramatiska ingripande via naturkatastrofer  i Jerusalem. (En försmak av dessa, dock åstadkomna av mänskliga vapen, skådar vi idag i Gaza, ja i hela Mellanöstern.) Och på naturkatastrofer följer hämndaktioner mot alla som dragit ut i krig mot Jerusalem. Vi läser om ”alla folk som drar ut i krig mot Jerusalem” att ”deras kött skall ruttna medan de ännu står upprätt”. (Sakarja 14:12)

Hur kan det bli så att Herrens dag å ena sidan kan föregås av föreställningar om  en Helig Ande som hjälper oss att fullfölja det Jesus en gång fullbordade, dessutom kompletterade med löfte om ett jordiskt himmelrike, å den andra av profetior som vittnar om bottenlöst hat.

För mig står det klart att olika uppfattningar om utväljelsen är själva orsaken. När Israels utväljelse ses som en yttring av egen överlägsenhet, blir utväljelsen en hatets tjänare. När den som i Jesu tillämpning betraktas  som en gåva avsedd att lyfta upp dem som själva inte förmår lägger den grunden för som i det här fallet ett jordiskt lyckorike.

Som om detta konstaterande enbart lägger grunden för hur vi skall betrakta Sakarja 14. I själva verket är synen på utväljelsens plats och uppgift skiljelinjen i praktiskt taget allt som har med mänsklig samlevnad att göra.

Bibelstudium den 8 maj 2024

(Abraham sade till Gud) Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« Herren sade: »Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.« Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.« Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.« När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. 1 Mos 18:26-33

Påminner om att jag läser bibeln baklänges. Jag börjar med Kristus och backar mig in i Gamla testamentet, Jesu bibel. Idag hamnar jag med det sättet att läsa  i berättelsetraditionerna om Abraham, som de återgavs på Jesu tid. För mig är dessa berättelsetraditioner heliga, inte därför att de är historiskt korrekta, det är sällan berättelsetraditioner, utan därför att de helgats av Kristus.

Framställningen i Gamla testamentet är ofta ”hårdkokt”, återspeglingar som den är av en anda som befinner sig fjärran från nutida inkännande och förmänskligande. Korthugget och rakt på sak utdömer Gud sina domar och ger sina befallningar.

Texten ovan är ett undantag. Bakom orden anas mänsklig vånda över en Gud som låter sina domar falla över onda som goda. Abrahams vädjan för Sodom öppnar för en trots allt barmhärtig och inkännande Gud som vill oss väl. Men Abrahams frågor och Guds svar ger trots detta  inte svar på de undrande frågor som dagligen tär på vår gudsförtröstan. Bryr sig väl Gud när ont drabbar god som ond, frågar vi oss.

Dock kan barmhärtighetens faktum inte förnekas. Vi får som idag med Abraham förundras över att nåd fortfarande kan gå före rätt i denna vår förunderliga värld. Detta i sin tur vittnar utöver sig självt och får fler än en av oss att utropa: Slumpen är trots allt inte Gud.

Men trots Abrahams vädjan för Sodom lider fortfarande min Gudstro brist på stadga. Tvivlet rister fortfarande i mitt inre. Själv får jag inte ro förrän jag än en gång påminns om att jag från ungdomen fått lära mig att läsa bibeln baklänges. Även i de svåraste frågor måste den korsfäste Kristus få göra sig hörd i mitt inre. Först då får jag ro.

Kristus är visserligen inte identisk med Gud, men Kristus återspeglar Gud. Den återspeglingen är för mig livsnödvändig när tillvarons fundament rasar. Först genom Kristus anar jag att Gud trots allt är den barmhärtige, lika barmhärtig som den Gud som Abraham vädjade till.

Bibelstudium den 1 maj 2024

1När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

2Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

3Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

4Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. 

Jag böjde mig ner och gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Jag vet inte hur jag skall bete mig för att på rätt sätt betona vikten av texten ovan. Den är grundläggande eftersom den, bakom de personliga orden, beskriver det jag kallar ramverket  för allt vad kristen tro heter.

Att vara kristen innebär nämligen det som texten ovan säger. Tron kan liknas vid en moders kärlek till sitt barn. Men kristen tro leder också regelmässigt till det som kan liknas vid ett barns  uppror och frigörelse.

Detta som jag  här betecknat som trons ramverk skapades i  de gammaltestamentliga berättelsetraditionerna om Israels utväljelse. Dessa i sin tur är grundade i berättelserna om den judiska folkstammens befrielsen från slaveriet i Egypten till ett liv som Guds egendomsfolk. 

Texten ovan är profeten Hoseas variation på detta tema. (Närmare om den historiska situationen när texten skrevs och om Hoseaboken i sin helhet kan man smidigt ta del av i  noten till Hosea 1:1 i Bibe1 2000) Utväljelsens grundtankar fördes sedan vidare in i Nya testamentets föreställningsvärld med sin Jesus och med den kristna kyrkans segertåg över världen. Och fortfarande gäller att tron från Guds sida är grundat i dennes speciella omsorg om sina egna barn. Detta i sin tur för regelmässigt över i uppror. Jag känner för egen del ingen kristen gruppering som inte  uttalat eller i sak gjort uppror när den sanne Guden kommit dem alltför nära.

Tanken på utväljelsen, förstådd som Guds speciella omsorg om de sina, har tyvärr hamnat i vanrykte i en upplyst västerländsk kristenhet. Dessa tankar anses svära mot föreställningarna om allas lika värde och lika värde  tål inte talet om privilegier. Dock kan tanken på Guds speciella omsorg om de sina  inte överges utan att bibelns föreställningar i grunden förnekas eller omtolkas. 

Själv har jag kommit till rätta med utväljelsetankens problematik genom att konsekvent se utväljelsen som en gåva att ge vidare, inte som ett privilegium. När utväljelsen uppfattas som privilegium faller allt.

För profeten Hosea var upproret mot Israels Gud ren och skär olydnad. Det ledde till baalsdyrkan  och ”offereld åt belätena”. Självklart var Israels, här kallad Efraims, uppror för Hosea tecken på trolöshet och som sådant förkastligt.

För oss är det inte alltid lika enkelt. Nog är det fortfarande klandervärt att som på Hoseas tid besvara omsorg och kärlek med egenkärlek och självupptagenhet. Och hur ofta sker inte detta! Jag antar lika ofta som på profeten Hoseas tid.

Men idag ligger dessutom vårt uppror mot Gud på ett annat plan. Synen på den Gud som lovat att ha speciell omsorg om oss, skyms av sådant som vittnar om en Gud som inte bryr sig. Det tycks som Gud mer styrde med slump än med omsorg.

För mig personligen är detta ett personligt problem som jag inte har tydliga svar på. Men det jag äger är Kristus. I honom är Gud lik en mor som har omsorg om sina barn.  

Bibelstudium den 24 april 2024

Till skillnad från tidigare skall jag här aktualisera de bibeltexter som var aktuella i evangeliehoken inför den fjärde söndagen i Påsktiden. Jag gör det för att visa att bibelns texter inte enbart är upphöjda gudsord, utan också riktat tilltal. Det första exemplet speglar Guds tilltal i yttersta förtvivlan,  det andra skall tjäna som påminnelse och det tredje som förklaring.

Först Guds tilltal.

7Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter.

8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick,

men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren.

9Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden.

Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig.

10Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas

och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja 54:7-10)

Här bibelord så mänskliga som de någonsin kan bli. Gud blottar sig inför sitt sargade folk (som just befriats från den babyloniska fångenskapen). Herren talar till det med ord som vibrerar av medkänsla. Gud klär av sig sin storhet uppfylld som Gud är av kärlek till sitt sargade folk.

Sedan Guds ord till påminnelse.

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. (Hebr 13:12-16)

Hebreerbrevets författare påminner sina kristna läsare om vilka de är. Som kristna är deras position förutbestämd. Deras plats är utanför, utanför för att i Kristi efterföljd tjäna, utanför därför att deras rätta hem är himlen.

Slutligen Guds ord till förklaring

16En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« 17Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?« 18De sade: »Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« 19Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? 20Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. 21När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. 22Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. (Joh 16:16-22)

Det blev inte som förväntat för de kristna som slutit sig till kretsen kring Johannes. Löftenas uppfyllelse lät vänta på sig. Förväntningarna kom inte att uppfyllas på sätt som de trott. Därför klär evangelisten Johannes Jesu avskedstal med ett innehåll som skall kunna läsas i de johanneskristnas församlingar långt efter Jesu död och uppståndelse. Evangelisten mättar det med förklaringar som skall liva dessa ansatta kristna när det mesta går dem emot. 

Det är inte historia evangelisten återger, utan det jag kallar överhistoria.  Det ger förklaringar till det som tycks oförklarligt. 

Bibelstudium den 17 april 2024

Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:22-25)

Människan, d v s du och jag, är vad kroppen signalerar, men mer än detta. Vi är från vårt första andetag till det sista också en del av vårt sammanhang

Som det är med oss är och var det med Jesus. Honom fångar man inte enbart genom att registrera vad han sade och gjorde. Han både var och är också identisk med sitt alldeles egna sammanhang.

När man läser texten ovan är det nödvändigt att vara vaken för denna dubbelhet mellan fakta och sammanhang. Fakta är korsets kval.  ”Sammanhanget” för Jesu del är det judiska folkets undergång på 500-talet före Kristus konkretiserad i den  babyloniska fångenskapen. Och till denna katastrof  kopplad  Jesajas profetia om fångenskapens förnedring.

I den profetian görs det tillintetgjorda judiska folket till offerdjur som utifrån gammaltestamentliga föreställningar bar folkets synder inför Gud och därigenom skapade försoning.

För de första kristna följde nästan av sig självt kopplingen till Kristus när man hörde denna profetia reciteras. Vad var nämligen dennes självutgivande på korset annat än den sanna förståelsen av Jesajas profetia. Hela Jesu liv rymdes ju i den och detta utan att man gjorde våld på sanningen om Jesus. Samtidigt förädlade syftningen på Jesus förståelsen av vad det judiska offerväsendet stod för. Dess sanna innebörd blottades först i och med Jesu framträdande.

Kristen tro är fortfarande avhängig denna koppling över från evangeliernas Jesus till  Jesajas profetia.  Jesus blir med denna koppling mer än i trång mening sig själv. Han blir dessutom ett gudomligt tilltal som vittnar om offrets kraft, samtidigt som han framstår som en vägvisare till livet.

Detta är främmande tal för de flesta. Ändå är själva mönstret, där människan är mer än sitt yttre, igenkännbart i alla de sammanhang. Sanningen om människan  och hennes väsen låter sig nämligen aldrig utläsas ur enbart  en bank av fakta. Fakta är nog nödvändiga, men till fakta måste läggas sammanhang och drivkrafter. Ur denna flerfacetterade bild  framträder sedan bilden av en konkret människa. Den människokännare som inte inser denna flerfaldiga enhet är endera ”faktafundamentalist” eller falskmyntare.

En kristen är  liksom alla andra konstituerad av sitt ”kött och sitt blod”. Samtidigt lever hon i sammanhang som formar hennes liv. Till detta sammanhang hör Kristus, den Kristus som via profeten Jesaja gjorts tydlig för oss. Så kan kristen tro sammanfattas.

Bibelstudium den 10 april 2024

8Allra sist visade han (Kristus) sig också för mig, detta ofullgångna foster. 9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. 10Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. 1 Kor 15:8–10

Nedan en generellt tillämpning av Paulus uppståndelsetro, därefter denna tro tillämpad på honom själv, slutligen en personlig tillämpning. 

Uppståndelsen sedd med Paulus ögon var något faktiskt, samtidigt avgörande.  Jesu uppståndelse var ett med verkligheten överensstämmande slutunder som enligt Paulus utlöste ett skeende som obönhörligt ledde till Guds rikes snara seger och alltings upprättelse. Detta kan man sluta sig till när man begrundar  1 Kor 15 i sin helhet.

I fri tillämpning spiller den av Paulus  förmodade fakticiteten över i en generell reflexion. Först det faktiska  kan lägga grund för det bestående. Drömmar och föreställningar har sin tid. Enbart det faktiska består.

Enligt eget vittnesbörd, återgivet ovan, var Paulus en av dem som kunde vittna om mötet med den uppståndne. Detta möte skedde, tillfogar jag, när Kristus enligt övriga bibliska vittnesbörd redan på ett definitivt sätt lämnat sin jordiska tillvaro. Det Paulus kallar möte var med andra ord en vision.

För mig står det klart att  korsfästelsen är förankrad i ett ofrånkomligt faktum. Uppståndelsen däremot på vittnesbörd om möten med den uppståndne.  För trons första vittnen hade den uppståndne visat sig och för oss alla andra som säger oss tro på  vår frälsare, har den uppståndne på ett eller annat sätt uppenbarat sig.

Hur blir det då med det faktiska i Jesu uppståndelse? Hur kan vi våga tro att Jesus faktiskt uppstod när uppståndelsen enbart är oss tillgänglig genom ett antal vittnesmål? Själv ser jag ingen annan lösning än att pröva vittnena, både de ursprungliga och de senare tillkomna.  Däri inkluderar jag mig själv som bekännande kristen. Längre än så går inte att komma.

Först går jag till Paulus. Honom når jag via Apostlagärningarna och i de brev i Nya testamentet som bär hans namn.

För mig framstår Paulus som både gudabenådad och mänskligt begränsad, som buren av sin uppståndelsetro, men samtidigt  begränsad av det som ytterst var ett svek mot denna.

Så är det också med mig själv. Det finns det i min livshållning som vittnar om att jag är förankrad i Jesu uppståndelse, annat som inte gör det. Och om det är sant som Paulus förutsätter  att allt kan sammanfattas i uppståndelsens sanning, finns det sånt i mig som består, annat som går om intet. Går om intet eller tar sig nya uttryck av mer eller mindre bestående värde.

Allt betingat av  att Jesu uppståndelse är ett faktum, ett faktum som i Paulus uttolkning sammanfattar och fullkomnar Jesu gärning i ett slutgiltigt gudomligt ingripande. 

Bibelstudium den 3 april 2024

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus (1 Kor 15:53-57)

Skilj det sedda från det trodda, den yttre verkligheten från den inre, det du vet från det du tror. Men eliminera inte det ena på det andras bekostnad. Du liksom alla andra behöver såväl det ena som det andra för ett fullvärdigt liv. Den som bara vet blir handikappad på ett sätt, den som bara tror på ett annat. Det ideala tillståndet uppstår när det sedda och det trodda samverkar i en ständigt pågående interaktion.

Så även när du läser bibeln, skilj även där fakta från tro, det yttre från det inre. Så särskilt i påsktider. Korsfästelsen står för det ena, den tomma graven för det andra. Det ena är mättat med fakta, det andra med tro.

Evangelierna är faktabaserade, samtidigt översköljda av tro. Det är med trons ögon evangelisterna betraktar Jesus under  dennes jordeliv. Med breven är det tvärtom. Där är det tron som får mest utrymme. Paulus har nästan ingenting att säga om Jesu jordiska liv. Det mesta handlar om tron och trons konsekvenser.

Så särskilt i textavsnittet ovan. Paulus går så långt att han vänder upp och ner på bibelcitaten från Gamla testamentet för att få dem att stämma överens med uppståndelsens konsekvenser, livets seger över döden. Äger du bibel 2000 lönar det sig att ta till sig bibelöversättarnas kommentar till 1 Kor 15:54 för att få ett exempel på detta.

För mig som skriver detta är det den naturligaste sak i världen att skilja vetande och tro för att i slutändan förena de två till ett sätt att vara och handla. Jag har funnit att alla gör det oavsett om de förstår vad de gör eller inte.  Frågan är egentligen inte om detta samspel pågår  utan på vad sätt. Och framför allt vilka konsekvenser det får när vetandet och tron möts i medvetandets inre.

För Paulus fick kunskapen om Jesu död och tron på Jesu uppståndelse konsekvenser så stora att de format oss kristna för all framtid.

Dödens yttersta orsak blev för honom inte det naturliga åldrandet som obönhörligt leder fram till död. Inte så att Paulus saknade blick också för detta samband. Att dö mätt av år och möda var ingen främmande tanke för den skriftlärde Paulus. Det är ju om något biblisk lära. Men uppståndelsen som korsfästelsens yttersta konsekvens skapade något nytt som i ett slag förändrade allt.  Han såg som en yttersta konsekvens av Jesu död och uppståndelse att den yttersta orsaken till död inte var de naturliga åldrandet utan berodde av människans orättfärdighet. Denna i sin tur besegrades vid korset och den tomma graven. 

Denna Paulus upptäckt att orättfärdigheten (synden) var kopplad till döden blev så stark att det genomsyrade allt han tänkte och gjorde. Den nya insikten kom att genomsyra dennes förkunnelse och i och med det också hans brev för att sedan gå vidare till den kristna kyrkan.  Fortfarande läser vi Jesus som gudssonen som genom sin försoningsgärning på korset  banade väg till ett liv bakom den kroppsliga döden.

Paulus var förvisso ingen frälsare, däremot förmedlaren av den viktigaste av insikter, den att synd och död hör samman. Vidare att händelserna vid korset och vid den öppna graven, allt förstått som en försoningsgärning, banade vägen för ett liv bortom döden. 

Bibelstudium den 27 mars 2024

6Främlingar som sluter sig till Herren

och vill göra tjänst hos honom,

älska Herrens namn och vara hans tjänare,

ja, alla som iakttar sabbaten och inte vanhelgar den

och håller fast vid mitt förbund

7får komma till mitt heliga berg

och glädjas i mitt bönehus,

och deras brännoffer och slaktoffer

skall jag ta emot på mitt altare.

Mitt hus skall kallas

ett bönens hus för alla folk.

8Detta är Herren Guds ord,

han som samlar det skingrade Israel:

Ännu fler skall jag samla

till dem som redan är samlade. (Jesaja 56:6 ff)

Vi befinner oss i jesajabokens tredje del. Om den andra delen rörde förhållandena under den babyloniska fångenskapen, handlar den tredje om hur det var när judarna fått vända tillbaka till sitt land.

Texten ovan belyser en attitydförändring hos de återvändande judarna. Den avslöjar första steget mot något nytt. Om den sanna gudstron tidigare var förbehållen det egna folket öppnas här dörren även för andra. Detta när templets portar, som i texten ovan, öppnas  för fler än det ”skingrade Israel”. Visserligen skedde det med förbehåll. Hedningarna (=ickejudarna) var välkomna om de iakttog sabbaten och höll fast vid förbundet, d v s Guds förbund med Guds utvalda folk. Någon form av konversion var alltså villkoret för att hedningen skulle få gå in genom templets portar.

Vore det inte för att jag känner till fortsättningen skulle jag glida förbi texten ovan med en axelryckning. Nog gläntade de återvändande judarna på templets port, men de öppnade den inte.

Men nu känner jag till fortsättningen och förstår att  det som skildras i Jesajas tredje del var början på en religiös helomvändning.

I Jesaja 56 tas i själva verket första steget mot en nytt sätt att se på Israels utvaldhet, ja på alla former av utvaldhet. Den som tog nästa steg var ingen mindre än Jesus. Med sitt liv visade denna utvaldhetens sanna ansikte. Utvaldhet var inget privilegium, inget man ägde som andra inte hade. Utvaldhetens konsekvens hette gåva som i Jesu fall ledde till offer.

Överfört på profana förhållanden äger Jesu exempel sin tillämpning på människors utförsgåvor och förmågor. Dessa skall vårdas. Men att hålla dem  för sig själv är ett missbruk, att låta andra få del av  dem deras sanna bruk. 

Religiöst betyder detta att sanningens exklusivitet skall vårdas. Jesus måste få vara den han är, den före alla andra utvalde och vi kristna i kraft av närheten till honom bärare av exklusiv insikt och exklusiva resurser.

Men så fort dessa resurser riktas mot oss själva förvandlas de till sin motsats. Däremot förmeras de när de berikar andra.

Konsekvensen av insikt i utväljelsens väsen är således mer än att glänta på porten in till templet. Men när de återvändande judarna ändå just gläntade på templets port var det början på något nytt. Den förtjänsten skall inte förmenas dem. Detta har dagens bibelstudium lärt oss.

Bibelstudium den 20 mars 2024

Vidare sade Herren till Achas:»Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.« Men Achas svarade: »Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov.« Då sade Jesaja: »Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? 4Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.  (Jesaja 7:1014)

Trosföremål ett måste. Tror vi inte på ett, tror vi på något annat. Tron färgar verkligheten vare sig vi erkänner det eller inte. Allt måste genom vår föreställningsvärld för att vi skall kunna fånga det som finns omkring oss.

För mig som kristen är Kristus mitt trosföremål. Kristi liv, Kristi kors och tron på hans uppståndelse färgar upplevelsen av min verklighet.

Kort uttryckt läser jag verkligheten utifrån min tro på Kristus.

Så också jungfru Maria, Jesus moder. Också hon träder fram inför mig utifrån min Kristustro. I den egenskapen blir hon tydlig för min inre blick, griper hon mig och får hon min kärlek.

Finns inte min Kristustro där, försvinner hon som en i mängden, blir ett levnadsöde bland alla andra.

Så också profetiorna om henne  hos profeten Jesaja. I min tro på Kristus blir hon jungfrun (den unga kvinnan) som födde en son Immanuel, Gud med oss, Kristus.

Utan Kristustro blir hon judakungen Achas dotter. Hon blir en dotter som profeten förebådade när Achas var skakad ända in i själen för att hans rike skulle utplånas i det syrisk-efraimitiska kriget på 700-talet f Kr. Hon skulle bli det barn som bevarade det rike vars anfader var konung David.

Eller för oss idag blir hon utan Kristustron förvandlad till ett trosföremål i sig, en kvinnornas idealbild formad utifrån tidens ideal.

Vad säger nu detta om mig som presenterar denna tolkning när vi i kyrkorna i söndags firade Jungfru Marie Bebådelsedag? Att jag läser bibeln baklänges. Jag utgår från Kristus och omformar min förståelse av Gamla testamentet utifrån denne Kristus. Det må stå vilka hemskheter som helst i denna bok. Jag försöker inte som en trons försvarare rättfärdiga det. Jag säger rent utan att jag låter min tro på Kristus omvandla innehållet utan att det generar mig.

På samma sätt om det som sker i nutid. Jag försöker se det som det är utan fromma omtolkningar. Men jag ser också en annan verklighet, Kristustrons verklighet.

Detta mot bakgrund av att alla i någon mening gör som jag. Vi omformar det vi ser utifrån vårt inres djupaste drifter. Själv gör jag det i bästa fall utifrån min passion för den korsfäste och upptåndne Kristus.

För mig gäller att jag måste veta vad jag gör. Jag måste vara medveten om min trosinterpretation, veta att det också finns en historisk sanning, veta att bakom bilden av jungfru Maria fanns löftet om ett barn som skulle bli räddningen för en kung i Juda som hotasdes av utplåning.

Och om trons sanning måste sägas att dess kännetecken är att den skapar sanning. Min Kristustro vilar på att det är så.