Bibelstudium den 26 april 2023

Judarnas otro

²²Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, ²³och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. ²⁴Då omringade judarna honom och sade: »Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.« ²⁵Jesus svarade: »Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. ²⁶Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. ²⁷Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. ²⁸Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. ²⁹Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. ³⁰Jag och Fadern är ett.« (Joh 10:22-30)

Om tempelinvigningsfesten se Högtider i Uppslagsdelen till Bibel 2000. I texten fungerar den som en tidsangivelse, men har inget med budskapet att göra.

Vad texten beträffar kan den förstås på två sätt. Det ena är att förstå den som ett referat av ett händelseförlopp, det andra som förkunnelse i den tidiga kristna kyrkan. Jag ser den som förkunnelse, dessutom som förkunnelse av avgörande vikt. Den ger exempel på hur man i den tidiga kyrkan uppfattade Jesus och hur man såg på de kristnas relation till Jesus, exempel som fullt ut gäller fortfarande.

Vad vi får ta del av är den förkunnelse som samlats upp i Johannesevangeliet av låt oss kalla dem johanneskristna.  För dem sade gärningarna allt. Jesu gärningar var gudsuppenbarelse. Som Jesus handlade handlade Gud, Gud och Jesus var ett.

Och vi sentida kristna har tagit detta till oss. I en tid då gudstron förankrats i livets, existensens, varats ofrånkomliga faktum men då vi i övrigt famlar om detta faktums konsekvenser delar vi med de johanneskristna svaret; Jesu gärningar visar vad detta ”varats ofrånkomliga faktum” står för. I Jesus ser vi Gud.

För oss är det en tro trots allt. Delen ger svaret. Jesu gärningar liksom alla gärningar som är samstämmiga med dessa, vittnar om vem Gud är. Allt det andra, slumpens skördar, biologins ofrånkomlihet, ond, bråd död, får tiga för detta enda, Jesu gärningar.

Var fick dessa johanneskristna denna sin tro ifrån? Från berättelsetraditioner som i texten ovan, men f a från minnet av korset. Jesu död var för dem som för oss ett slag i ansiktet på dem som förlitar sig på brutalitet och Jesu uppståndelse som vittnesbörd om dess nederlag.. I uppståndelsen lever Jesus vidare. Jesu gärningar sammanfattas och då även för de johanneskristna, i detta enda, kors och uppståndelse.

Och vi sentida kristna stämmer in i denna bekännelse. Och i och med denna bekännelse dras vi in i de johanneskristnas verklighet. Genom att läsa mellan raderna i Johannesevangeliet vet vi att dessa kristna liksom vi inte hade det lätt att bevara sin tro. Verkligheten tryckte på, tidens tankar, yttre omständigheter, nya trosströmningar hotade deras bekännnelse till Kristus. Att lägga allt på tron blev deras räddning, tron på Jesus som den unike. Om övriga evangelier talar om att följa Jesus, så betonar Johannesevangeliet tron på Jesus som det avgörande.

Och som det var för de johanneskristna har det fortsatt. Också vi koncentrerar allt på vår Jesustro. I den samhörighet som tron på Jesus skapar har vi vår trygghet.

Bibelstudium den 19 april 2023

Ett levande hopp

³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, ⁴till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. ⁵Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

¹⁶Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, ⁷för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. ⁸Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje ⁹då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:3-9

Första delen i texten ovan handlar om hoppet, den andra om verkligheten. Det är ju så livet är. När livet är som det ska består det av två delar, å ena sidan av vår inre verklighet, d v s  av våra förhoppningar, våra drömmar, vår tro, å den andra av  den verklighet vi står i. Det ena skall sedan spela samman med det andra. Ur denna interaktion växer livet fram, det liv som är vår verklighet. 

Textutläggningen idag ska visa just  detta, hur det ena samverkar med det andra med resultatet ett liv som fungerar. Medvetet har jag av den anledningen sänkt  texten, tonat ner den specifika situationen, tonat ner Petrus författarskap, för att i stället i min utläggning markera det generella. 

Det som sägs i bibelordet ovan  gäller nämligen  i viss mening alla, troende som icke troende, kristna som icke kristna.  Alla lever vi i en verklighet som innebär ett samspel mellan det inre och det yttre, mellan våra förhoppningar och den verklighet vi lever i. Vad som avgör är om våra förhoppningar går att leva på,  om vår tro förmår samspela med verkligheten. 

I de första kristna församlingarna var detta samspel själva ödesfrågan. Så också i den församling i Rom som 1 Petrusbrevet är adresserat till. (se 1 Pet 5:13 med not). Prövningarna tycktes nämligen oöverstigliga. Dessa kristna i Rom förutsattes förlita sig på en Kristus de inte sett och sätta sitt hopp till en uppenbarelse de inte skådat. Därtill kommer att de levde i en fientlig omgivning.

Var hade då dessa kristna sitt fäste, på vad grundade de sitt hopp? Svaret lyder på Jesu uppståndelse och på övertygelsen att de genom tron vara delaktiga i denna uppståndelse.

Och det blev som de trodde. De kristna i Rom kom att stå i spetsen för en kyrka som gick segrande fram. Snart kom den att omfatta  hela den då kända världen.

Som det var för de första kristna i Rom har det sedan fortsatt. Fortfarande lever vi kristna på hoppet. Vi hoppas på en Kristus som vi inte sett. Och vi grundar vår tro på ett liv efter döden på en uppståndelse som vi själva inte upplevt.

Själva saken är däremot mindre originell, den som handlar om inre tro och yttre verklighet, d v s om ett inre med sina förhoppningar och en verklighet som skall respondera på detta i ett fruktbart samspel. Den processen gäller i princip alla. 

Det för oss kristna specifika är att vi knyter vårt hopp till en Jesus vars liv ändade i korsfästelse och fullföljdes i uppståndelse. Detta specifika har vi gemensamt med den församling i Rom om vilken det står talat om i Perus första brev. 

Bibelstudium den 12 april 2023

Jesu död

¹⁵³³Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. ³⁴Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Mark 15:33 f

Jesu uppståndelse

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. ⁶Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. ⁷Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« Mark 16:5-7

Jag ser samman kors och uppståndelse, de är för mig två delar i ett enda skeende. Samtidigt har jag ett behov att skilja det ena från det andra därför att Jesu död berör en sida av mitt inre, uppståndelsen en annan.

Långfredagen står för den verklighet jag som människa är indragen i, gudsövergivenhetens verklighet, det obönhörligas verklighet, den oberörda Gudens verklighet. Tro nämligen inte att Jesus förställde sig när han på korset ropade ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Gudsövergivenhetens verklighet uppfyllde hela hans varelse. Som kalla stråk i mitt inre finns denna känsla av övergivenhet även hos mig. Obönhörligt håller min hustru på att tas ifrån mig. Där finns ingen Gud till hands med ett mirakel. Demensen utför med obönhörlighet sitt nedbrytande verk. Och läkarna står bara och ser på.

Jag får gå från Markusevangeliet till Lukas för att se hur det hela slutade. I Lukas 23:46 återges  Jesus sista ord på korset. Där står:  ”Jesus ropade med hög röst: Fader i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta slutade han andas”.

I gudsövergivenhetens verklighet står för mig som en kröning av denna verklighet ett överlämnande. Jesus lämnade sin livsande till Gud, inte till slumpen, inte till det eviga utplånandet, inte till den tomhet det innebär att inse att en barmhärtig Gud inte existerar.

Men där inom mig finns också en annan verklighet, trons verklighet. I den verkligheten ser jag Gud i Kristus, inte den av Gud övergivne Kristus. Det var Gud som på korset offrade sitt liv för mig. Jesu rop på korset i Markusevangeliet klingar i trons verklighet ohörda. Gud kan ju inte överge sig själv. Om denna verklighet vittnar den tomma graven.

Denna trons verklighet sprang ursprungligen fram när några kvinnor fann att graven var tom. Och den fick oanad spridning genom att den uppståndne snart visade sig för de sina. Och när den uppståndne farit till himlen finns han fortfarande kvar hos oss hans lärjungar genom sin Ande.

Så finns därför två sanningar i mitt inre, gudsövergivenhetens verklighet och trons verklighet. Den ena sanningen väger lika tungt som den andra. Den första verkligheten främst därför att Jesus inte övergav sin Gud trots att han upplevde sig övergiven. Det lär mig Jesu sista ord på korset, i dina händer Herre Gud lämnar jag min ande.

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2023

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. ²Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. ³Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, ⁴uthålligheten fasthet och fastheten hopp. ⁵Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Rom 5:1-5

Gemensamt för oss som  fötts och lever under lyckliga omständigheter är att vi äger ett inre och ett yttre. Det inre livar oss med föreställningar det yttre med handfast verklighet.  Dessa  båda, det inre och det yttre, befinner sig i ständig växelverkan och i ständig ömsesidig påverkan.

Detta gäller kristna som icke kristna, män som kvinnor, barn som vuxna, d v s alla som fötts under normala omständigheter.

Det specifikt kristna lär oss Paulus är ett inre som är förankrat i tro på Kristus, f a tro på Kristi kors med sin död och sin uppståndelse. Denna tro, d v s denna förankring, tillåts inte leva sitt eget liv, dess plats är verkligheten, vår egen verklighet.

Tron är det väsentliga, inte lagen hur fulländad den än må vara. Lagen har vi annekterat, gjort till ett vapen för vår egen självhävdelse. Lagens plats blir därför tjänarens. Den skall hjälpa oss att se, men den ger inte liv.

Livet har vi i förankringen, d v s i  tron på den korsfäste och den uppståndne. Det är med den förankringen en kristen möter verkligheten, brottas med verkligheten, påverkas av och påverkar verkligheten.

Tron som inre förankring innebär delaktighet, delaktighet i ett hopp om ”att få del av Guds härlighet”, som Paulus uttrycker det. Paulus talar dessutom om ”Guds kärlek som har ingjutits i våra hjärtan” genom den heliga Anden. Själv ser jag detta hopp och denna kärlek  som främst  en gemensam gåva, d v s som något som vi har tillsammans. Det är för den gåvans skull som vi har våra församlingar. Församlingens uppgift är att vi skall få möjlighet att dela med oss av vårt gemensamma goda. 

Tron som inre förankring innebär till allt annat också lidande, lär oss Paulus, som säkert hade sitt eget lidande i åtanke när han påstod det. Men lidandet kan vara av flera slag. Tvivlets lidande är kanske den värsta av alla. Det mest envetna lidandet följer av tron som sådan. Mitt inre hotas praktiskt taget varje minut av återerövring. Mitt gamla jag pockar på att få komma tillbaka. Lagen, regeln, den rätta ordningen vill återta herradömet i mitt inre. Detta inte först och främst för lagens egen skull, utan för att jag genom att berömma mig av min laglydnad skall få tillbaka resursen att kunna hävda mig. Den som vill veta mer om detta i biblisk läser lämpligen Paulus brev från början till slut. Dessa handlar inte enbart om den saliggörande tron utan också om förhållandena i de församlingar som Paulus grundat. Det är som vore det inte annat än bråk och självhävdelse i dessa.

Men det må vara hur som helst med den saken. Tro är en sida av det att vara människa, den handfasta verkligheten den andra. Och det för oss kristna utmärkande, lär oss Paulus, är vår förankring i korset. Det är med det ingångsvärde vi går in i vår livskamp. För andra gäller andra ingångsvärden. Men vår förankring är korset. Den förankringen kallas tro.