Bibelstudium den 24 juni 2026

76Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. 77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder 78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, 79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.« Luk 1:76-79

Evangelisten låter i ett långt avsnitt (Luk 1:67-79) Johannes döpares far, prästen Sakarias, lovsjunga Gud för vad Gud ”berett” genom sonens livsgärning. Utsnittet ovan utgör en del i denna profetiska lovsång. Om man så vill sammanfattar den citerade texten lovsången genom att framställa sonen till Sakarias, Johannes döparen, som den som ”banar väg för” den Kristus som är världens frälsare.

Stilnivån är hög, den speglar den en profetisk diktning som borrar sig in i åhörarnas inre och stannar kvar där. Inte alla minns minsta bokstav men de receptiva traditionsbärarna gjorde det, de som genom sin minnesgåva var satta att föra de heliga traditionerna vidare.

Fortfarande idag finns de bland oss som i minnet kan memorera Sakarias lovsång, andra bär på lovsångens rytm i sitt inre och med den också det huvudsakliga innehållet.

Säg dem bland oss som lever i en kristen föreställningsvärld som inte med Sakarias lovsång inom oss inser att bakom ökenpredikanten Johannes kärva budskap står en man vars uppgift var att bereda väg för frälsaren. Utan texter sådana som Sakarias lovsång vore den tolkningen långt ifrån självklar.

Så är det med mycket i bibeln. Utan ”profetiska” förtydliganden som långtifrån alltid speglar historisk sanning i bokstavlig mening, förs vi till den Kristus som fortfarande idag omformar oss och gör oss beredda för evigheten.

Som om vi kristna vore ensamma om att gå vägen över profetisk text för att finna vägen till den sanning vi inte av oss själva äger. Inte för att jag kan mycket om profeten Muhammed. Men dennes livsväg är bekräftad av heliga traditioner framburna av poeter och visa uttolkare. Med deras bistånd framstår Muhammed för de troende muslimerna otvetydigt som Guds utsände.

För att inte tala om vår egen svenska i långa stycken avkristnade kultur och idealbildning. Denna bärs upp av sanningar färgade av dagens ideal och framförd av nutidens profeter i tal och texter. Detta inte minst i sångtexter som genom sin rytm och sitt innehåll tränger in bakom pannbenet på oss som lyssnar.

Bibelstudium den 17 juni 2026

Herrens ängel visade sig för Gideon och sade: »Herren är med dig, tappre krigare!« 13Gideon svarade: »Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.« 14Herren vände sig till Gideon och sade: »Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.« 15Gideon svarade: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.« 16Herren sade: »Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.« Dom 6 12-16

I det följande om vandringen från  historia till  troshistoria. Sen om tillämpningen som går motsatt väg.

Historien lär oss att Israel intog Kanaan någon gång på  12-13 hundratalet f Kristus. Sen att midjaniterna ett folk i söder, vid Akabaviken, gjorde tillvaron osäker för de invandrande israeliterna som hade organiserat sig med domare som sina ledare. Sen vet vi inte så mycket mer.

Bibelns trostraditioner fyller emellertid ut luckorna. Idag genom att berätta om Gideons kallelse till domare. Här nöjer vi oss med att ta upp det religiöst bärande i denna berättelse.

I replikskiftet mellan Herrens ängel och Gideon säger Gideon: Herren har svikit oss och gett oss i midjaniternas våld. Svaret som ges är ett uppdrag. Du skall rädda Israel ur midjaniternas våld… du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.

Och det var inte den magra historien som kom att segra utan trostraditionerna. Så här och när det gäller bibeln närmast alltid. I det här fallet genom att föreviga en problematik som är allmängiltig och som kan formuleras enligt följande; det blev inte som utlovat, men du är kallad att förverkliga det utlovade. I dagens text var Gideon den tilltalade i dag är det vi som kallar oss kristna.

Men för oss gäller att gå motsatt väg. Texten i Domarboken hamnade i troshistoria. Historien kom i andra hand. För oss är det tvärtom. Vi har tillgång till trostraditionen. På dess grund skall vi skapa historia.

Det betyder att vi tar del av bibeltexter som förkunnar Guds storverk, f a storverket före alla andra, berättelsen om Jesus. Vår kallelse är att omvandla trostraditionerna om Jesus till  historia, bokstavligt sann historia.

Själv läser jag mitt liv som kristen utifrån detta tankemönster. Det är förverkligandet som gäller, inte misslyckandena.

I vissa stycken är jag stolt. Kristna sanningar som jag trott på har förverkligats, Annat har jag misslyckats med, till och med tvingats ändra mening. Så exempelvis i min syn på bibelns sanning. Det jag här påstått om bibelns bokstavliga sanning hade inte kommit i min mun för trettio år sedan. Att bara påstå att bibeln var förankrad mer i troshistoria än i historia var på den tiden en omöjlighet.

Men idag påstår jag det och ser det som vägen att göra kristen tro till aktuell sanning. 

Bibelstudium den 10 juni 2026

Johannes döparen förkunnade: Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« Matt 3:11 f

Runt min prästvigning i dec 1962 hade jag en relation till en flicka där jag ville men hon tvekade. Mycket snart visste hon att vi inte passade ihop. Om jag får säga det själv skötte jag hennes nej föredömligt. Jag kämpade på så väl för att få behålla det jag redan mist att flickans föräldrar öppet visade mig sin uppskattning. Till historien hör att även jag snart  förstod att skilda vägar var bäst för oss båda. Den insikten  öppnade för mig vägen till bestående kärlek och trohet. Om jag får säga det själv  finns det ingen som jag så högt älskar som min hustru Gunlög. Att hon idag är svårt dement och sitter i rullstol gör ingen skillnad.

Hur kunde jag en ung man med passioner klara det hela så väl? Jag påstår att det berodde på min vigning till präst. Den formade mitt beteende. Förpliktelsen till mina prästlöften tvingade mig in på rätta vägar, för att säga det kort.

En symbolisk handling i dec 1962, en handling som inte går att ta på, kom att styra mitt sätt att vara. Så är det med vissa symboliska handlingar. De formar framtid, en del mer, andra mindre.

Alla låter vi oss klädas  i sådana symboliska handlingar även om vi inte talar om det. Ofta kan en utomstående läsa av vilka. De ger sig till känna i klädedräkt, beteende, tankar och handlingar.

Kort uttryckt påverkar dessa symboler, beroende på hur integrerade de är i vår personlighet, vårt sätt att vara  och formar så vår livsvandring.

En symbolhandling av detta slag är det kristna dopet. Dess syfte är att inverka på vårt liv både till det yttre och till det inre. Det  kan som min prästvigning en gång inverkade på  en relation som inte bar, påverka mycket men den kan också skjutas undan. Då får den ingen betydelse alls och tvingar andra symbolhandlingar att  ta vid. Livet måst ju  gå vidare och det gör det inte utan någon form av växelspel mellan det synliga och det osynliga, mellan verklighet och symbolhandling.

Detta sagt av många skäl, bland annat därför att textens johannesdop skall placeras i sitt sammanhang. Det dopet hade sin mening, jesusdopet med sin ande och sin eld en annan. Hur mycket beror av hur mycket mening vi ger respektive symbolhandling.

Under loppet av ett antal månader från slutet av 1962 till långt in i 1963 lät jag min prästvigning verka fullt ut. Det var det bästa jag gjort både för mig själv och för henne som jag då trodde var min älskade.

Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.