Bibelstudium den 27 maj 2026

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. Psaltaren 104:27-31

Det är inte alltid lätt för den med öppet sinne att hämta uppbyggelse från den religiöst och historiskt mättade Psaltaren. Enklast om än föga efterföljansvärt är att ta vara på godbitarna och sedan blunda för resten.

Ni som läser mig vet att jag fördömer den metoden. Hederligheten kräver öppenhet för helheten, både det som stöter och det som uppbygger.

Men så inte när man läser psalm 104. Trots att världsbilden är primitiv går det inte att ta miste på vare sig ursprunglighet eller sanning. Textorden ovan låter sig helt enkelt inte förnekas.

Vem kan nämligen förneka att människan, d v s du och jag, är indragna i något vi fått och inte något vi äger men också i något som vi i grunden inta kan påverka. Rik som fattig, genial som fåkunnig, uppburen som föraktad, alla är vi indragna i ett liv vars grundstruktur inte låter sig påverkas.

Vad är dessutom naturligare än att ge denna livets urkraft namnet Gud. Vill man trots detta inte göra det, ja om man så förnekar Guds existens, duger det inte att förneka livet som faktum och under. Det vore att förneka sin egen existens.

Sedan är det en annan sak hur vi skall förhålla oss till detta oemotståndliga faktum som heter liv. Det är inte självklart att som psalmisten jubla över det. Vem kan jubla när Herren döljer sitt ansikte i ond bråd död, vem kan jubla när det käraste man äger tas ifrån mig, vem gläder sig inför utsikten att återgå till den mull varifrån man är tagen.

Psalmisten gör det och vi instämmer när solen skiner och harmoni råder, men gör vi det när katastrofen drabbar oss och allt hotar att bli till intet?

För mig är det just i katastrofen  Jesus kommer in, juden Jesus, den judiska traditionens Jesus, evangeliernas Jesus, Paulus Jesus, min Jesus.

Det är en formad Jesus som är mitt hopp, formad redan inom bibelns ramar och sedan fortsatt formad under de kyrkliga traditionernas händer.

Men det finns hos Jesus det som inte  låter sig formas av de kyrkliga traditionernas händer. Det är försoningens kors, som, tillämpat när skapelsens obönhörlighet inte ger anledning till jubel utan tvärtom till förtvivlan, visar sin kraft.

Om den kraften kan jag vittna. Jag vittnar utan anspråk på att bli trodd av alla Det mesta talar ju emot försoningen både som faktum och anspråk. Fakta talar ju ett annat språk.

Med försoningen är det således inte som det är med Guds skaparverk som inte låter sig förnekas. Säg den som kan förneka sanningen i dagens bibelord.

Bibelstudium den 20 maj 2026

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Ovan utdrag ur det som är Johannes återgivning av Jesu avskedstal. Textorden är mindre återgivning än tolkning. Hur det egentligen gick till när Jesus mötte de sina dagarna innan korsfästelsen vet ingen, behöver heller ingen veta. Innebörden i att lärjungarna i fortsättningen skulle lämnas ensamma utan sin Mästare var däremot en angelägenhet på liv och död. för dem.

Det är också om detta texten i slutändan  handlar. Och svaret är tydligt. Jesus skall även i fortsättningen  finnas vid lärjungarnas sida. Nu som hjälparen, den helige Ande som ständigt på nytt skall aktualisera sin närvaro bland de sina. Han skall göra det genom den helige Ande, som skall förmedla ”hela sanningen” till de sina.

Själv minns jag hur pater Creutzer, en originell och udda jesuitpräst, som förvisats till den katolska församlingen i Örebro, såg det. Inför applåderande högkyrkliga ungdomar med ena benet i Svenska kyrkan och det andra i den katolska och som dessutom gjort just pater Creutzer till sin idol, såg det.

Det var pater Creutzer och med honom den katolska kyrkan som fått del av hela sanningen, inte jag en ung protestant, dessutom nyvigd präst i den Svenska kyrkan.

Hur rätt hade inte denne av ungdomarna dyrkade katolske präst.  Inte rätt i den meningen att katolska kyrkan till skillnad från Svenska kyrkan ägde denna hela sanning. Rätt däremot i intentionen, att det finns något som heter hel sanning och att denna hela sanning är just  den gåva som den uppståndne via den heliga Ande förmedlar till oss.

Men till vem är frågan? Till mig måste svaret lyda, till mig som Jesu lärjunge. Det är jag som fått del av hela sanningen.

Är det inte detta som är vår utgångspunkt som Jesu hängivna lärjungar. Vi tror att Jesus äger hela sanningen och att denna hela sanning på något sätt skall komma oss som lärjungar till del.

Jag kan som kristen inte gå in i en för mitt liv avgörande fråga utan att tro att Jesus på ett eller annat sätt skall leda mig rätt. För min del är detta grundat i min  tilltro till att all väsentlig sanning på ett eller annat sätt alltid  ytterst kan härledas till korset. I korsets försoning är hela sanningen förborgad.

Sen är det en annan sak att att målet oftast missas.  Men intentionen är alltid riktig. Alla väsentliga frågor, ja hela sanningen, får vi hämta vid kors och öppen grav. Så lyder det kristna svaret på var  hela sanningen låter sig finnas.

Men att som pater Creutzer härleda denna hela denna sanning till en kyrka är naturligtvis fel, dessutom till  en kyrka som så uppenbart försöker förkroppsliga sanningen i sina egna heliga handlingar.

Kyrkans uppgift är att öppna för den hela sanning som har sitt svar vid korset. Den skall hjälpa mig som en Jesu lärjunge att söka sanningen där den låter sig finnas, nämligen vid korset.

Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.

Bibelstudium den 6 maj 2026

18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:18

3Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. 15Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Gal 5:13 ff

Regler är legio i den mänskliga samvaron. Så även i bibeln något som citaten ovan illustrerar. Detta av naturliga skäl. En tillvaro som förutsätter att vi både skall samsas och samverka förutsätter spelregler. Dessutom av ständigt förnyade spelregler allt eftersom de yttre omständigheterna förändras och med dem idealen.

Det är ingen ände på denna process. Följ debatterna från den svenska riksdagen, något som smidigt låter sig göras idag via TV, för att få exempel på detta. Märk f a hur åsiktsskillnader och inbördes konkurrens påverkar reglernas (lagarnas) utformning.

Så inte bara i svensk riksdag utan som allmän företeelse. Människans inre bilder, liksom hennes självhävdelsebehov, formar hennes bild av verkligheten som i sin tur har inverkan på ett regelverk som befinner sig i ständig utveckling.

Bibelställena ovan illustrerar denna process. Detta utifrån den bibliska grundregeln att vi skall älska vår nästa.

I tredje Moseboken är det israeliterna som förutsätts vara denna nästa, utlänningarna var det inte. I den kristna församlingen  i Galatien avsågs de kristna på orten eller i trakten, d v s både judar och hedningar.

Denna exkluderande hållning illustrerad även i den svenska riksdagsdebatten, där meningsmotståndarna inte bara exkluderas utan också vid behov bespottas. Det är som vore per definition Sverigedemokraterna de bespottade samtidigt som Sverigedemokraterna i sin tur bespottar alla som inte ställer upp på deras definition  av en dekadent svenskhet. Det gammaltestamentliga exkluderandet gäller alltså även i svensk politisk verklighet. Nog förekommer även erkännanden av meningsmotståndare, om än sällan.

Tillbaka till bibeln där Paulus manar galaterna till kärlek inbördes. I botten på denna maning ligger dennes tro på en Jesus som genom sitt liv omdefinierade den judiska utväljelsetanken. Utväljelse var för Jesus ett uppdrag, uppdraget att bildlikt talat lyfta upp de ännu inte utvalda.

Slutligen går vi vidare till situationen i våra svenska kyrko- och frikyrkoförsamlingar. Vi blir i textordens sammanhang  nutidens galater, d vs de till tro utvalda  som i dag skall ta vara på Paulus budskap om kärleken till nästan.

För oss gäller att vi förvisso skall ta hänsyn till tidens skiftningar och med dessa förbundna ändrade frågeställningar. Vi har ingen anledning att låsa oss fast vid lagar för länge sedan föråldrade. Men f a skall vi i våra lokala gemenskaper göra till vår uppgift att odla nästankärleken på sätt som Paulus här förutsätter. Denna är en kärlek som sträcker sig utöver min naturgivna  kärlek till mig själv. Detta betyder att vi i våra församlingar prioriterar en omsorg om dem vi möter i våra församlingar lika stor som den odlaren ägnar sin åker eller trädgårdsmästaren sitt växthus.

Sen skall kyrkoordningar följas och reglementen lydas. Men på reglementen byggs ingen församling. Det gör däremot den lokala omsorgen som grund och riktlinje.

I en kristen församling måste denna omsorg om nästan  få bli prioritet nummer ett. Allt som motverkar denna kärlekens sträckning måste vika.