Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2022

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. ²Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. ³Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, ⁴eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. ⁵Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? (1 Joh 5:1-5)

I tron på att Jesus är Kristus, d v s kommer från Gud,  är också de troende födda av Gud. De, liksom deras frälsare älskar således Gud, älskar sina troende medsyskon, håller Guds bud och kan besegra den gudsfrånvända världen. Så kan texten ovan sammanfattas. Och det är ingen tvekan om att författaren till Johannesbrevet anser att det han säger är sant, i detta sammanhang den enda sanningen.

Inför detta har jag bara en fundering. Vad betyder konkret ”håller hans bud”? Jag förmodar att han avser de regelverk som just denna kristna grupp som adressaterna representerade  satt upp och absolutifierat.

Med den frågan besvarad har jag i övrigt inget att fundera över. Jag tror som Johannesbrevets författare, faktiskt precis som han. Tron på Jesus är för mig språngbrädan till allt gott.

För mig kan tron på Jesus liknas vid ett hopp från högsta svikten. Det duger inte att i själva utgångsläget tveka. Har man bestämt sig för att hoppa har man gjort det. Då duger det inte att stå däruppe och tveka. Det är bara att hoppa. Så tror jag på Jesus så tror jag fullt ut och är beredd att ta konsekvenserna.

Men därmed är inte allt sagt. F a är inte allt sagt om de kristna som johannesbrevets författare skrev till. Vad som inte står i bibeltexten ovan, men som framgår om man läser hela den s k johanneiska brevlitteraturen, är att adressaterna levde med en tro som var hotad. Själva grundvalarna hotades av en grupp kristna som förstod Jesus på ett helt annat sätt än den övriga församlingen. ”Antikrister” kallar Johannesbrevets författare dem. Men också annat hotade. Tron hade börjat  bli till vana och med vanan följde återfall i gamla tänkesätt. Det blev inte längre självklart att älska ens sina trossyskon. Livet före avgörelsen kom tillbaka men nu  via en bakdörr. Snart var allt vid det gamla igen.

Så var det för dom och så kan det vara för oss sentida kristna. Vad är det då som gäller? Bara en sak och det är att ställa tro mot verklighet och låta de två drabba samman. Ur denna drabbning kan det i bästa fall bli så att tron i förädlad och fördjupad form segrar. Och med den  segern följer en nytändning av den kärlek som Johannesbrevets författare förutsatte.

Hur det gick med den nytändningen i 1 Johannesbrevets sammanhang vet vi inte. Vi vet bara att tron överlevde på ett eller annat sätt. Redan förekomsten av den s k Johanneslitteraturen visar på detta.

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)

Versen ovan är centrum i den centralaste av doptextder, den i Romarbrevets sjätte kapitel. Bibelversen säger att vi som är döpta och håller fast vid att vi är det det är indragna i ett liv bestämt av Kristus. Detta i sin tur att vi är förenade med honom i död och uppståndelse.

Dessa två hör ihop, står för ett enda skeende, död och uppståndelse går in i varandra. Långfredagen går in i påskdagen och påskdagen in i långfredagen. Jesu död sågs ursprungligen som en process, ett enda skeende där döden ändade i uppståndelse. Så var det också för aposteln Paulus. I sin förkunnelse gick död och uppståndelse in i varandra.

Också jag håller samman långfredag och påskdag. Jag gråter inte på långfredagen och jublar på påskdagen. Jag både gråter och jublar på såväl långfredag som påskdag.

Ändå särar jag på skeendet i mitt eget trosliv. Långfredagen kräver ett av mig, påskdagen ett annat.

Långfredagen är ingenting jag eller någon annan behöver tro på. Avrättningen är ett faktum, återupprepat i ständigt nya variationer ända in i nutid. Däremot kräver den något  annat av oss och detta andra heter inlevelse.

Till den inlevelsen hör känsla för varför Jesus korsfästes.  Här kan vi förenas troende som otroende, i ett gemensamt svar. 

Söker vi med öppet sinne finner vi  att Jesus korsfästes för vår skull. När Jesus korsfästes var  nämligen hela hans jag uppfyllt av inkänning i just  de vilsnas öden, underbyggd av en inre rättfärdighet som inte vek för maktspråk, liksom av gudsfruktan. Detta trots att Gud lät det ske att avrättningen fick ha sin gång trots Jesu oskuld. När vi insett detta att Jesus dog för oss kallar jag det tro, sedan må mina ateistiska vänner kalla det vad de vill.

På långfredagen följer påskdagen, uppståndelsedagen. Nu bryts rättsordningen. Det som var omöjligt på långfredagen blir möjligt på påskdagen. Nu gör Gud det han inte gjorde på Långfredagen. Gud  ingriper i ett skeende som bryter mot naturlagarna. Metafysisk sanning kallar de lärda detta. Uppståndelsen är metafysisk sanning, himmelsfärden metafysisk sanning, underverk metafysiska sanningar. Och en del tror på dessa metafysiska sanningar, andra inte.

Nu frågar jag mig själv vilket del av dessa båda som är viktigast. Är det inkänningen som är det viktiga eller är det tron på den metafysiska sanningen? Är det inkänningen hos den som betraktar korset som är det avgörande eller är det tron på påskdagens under?

För mig är svaret att inkänningen är det grundläggande. Utan inkänning är för mig tron på det metafysiska undret en meningslöshet. Inkänningen är bryggan över till tron på undret. Någon annan brygga finns inte.

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2022

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös ¹⁵och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. ¹⁶Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, ¹⁷och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. ¹⁸Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas. Hebr 2:14-18

Texten ovan kommer från Hebreerbrevet. Det som står i detta brev är ett av de många försök i Nya testamentet att låta Jesus framstå som  både tillvarons mening och mål. Dessa försök har sedan gått vidare. Varenda gång jag lyssnar till en predikan förstår jag prästens ord som ytterligare ett försök i samma riktning.

Det som kännetecknar Hebreerbrevet är författarens försök att läsa in Jesus i de gammaltestamentliga texterna. Ord från psaltarpsalmer liksom profetord läggs i Jesu mun eller läses som förutsägelser inte minst om det nödvändiga i att Jesus, Guds son, blev människa och att han led döden. Allt skedde för att djävulen skulle bli maktlös, döden besegrad och världen försonad.

Mitt råd till er som försöker läsa bibeln som ett sammanhållet helt och försöker att foga allt samman till en begriplig enhet. Ge upp dessa försök. När du närmar dig Nya testamentet, förstå   de olika böckerna som skilda försök att låta Jesus framstå som Guds svar på människans frågor. Låt varje  bok få vara vad den är.

Inte minst gäller detta vid läsning av Hebreerbrevet. Du behöver inte tvinga dig att följa med i författarens argumentation för det nödvändiga och förutbestämda i att Jesus led döden. Ta däremot fasta vid  vad som är poängen med hans tal, f a i hans teckning av  Jesus som en trogen överstepräst.

Det kan nämligen tyckas vara advokatyr när författaren vänder upp och ner på katastrofen vid korset och låter detta kors bli en trogen översteprästs försoningsoffer som sonar folkets synder. Men så är inte fallet. Den kristna tron står och faller med detta offer.

Tidigare i samma kapitel vittnar Hebrerbrevets författare att  det ”genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han led döden” (Hebr 2:9 c) och vår text avslutas med orden: ”Eftersom ha själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

I själva verket är detta hjärtat i den kristna tron. Det för den kristna tron avgörande trossprånget  är att offret leder till  liv. Jesu offer lägger grunden, är det faktum på vilket all fortsättning vilar. Offret i Jesu efterföljd  är förutsättningen  för livet.

Kristen tro står och faller med detta offer. Den kristna tron förstådd på detta sätt blir därför etiskt bestämd. Den är obönhörlig i sin absoluta tro på att Jesu offer och alla offer i Jesu efterföljd leder till liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2022

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. ¹⁴Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, ¹⁵och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. ¹⁶Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:13-16)

Texten ovan är ett utdrag ur Petrus tal i Salomos pelarhall. Han höll det för människor som skockat sig kring Petrus och Johannes i förundran över att dessa i Jesu Kristi namn just botat en lam. Texten är alltså en i raden av  de läkedomsunder som Nya testamentet vittnar om.

Förutsättningen för undret var enligt Petrus vittnesbörd inte egen inneboende kraft. Allt berodde av Jesus, han den helige och rättfärdige, vägvisaren till livet som ”ni dödade” men Gud uppväckte.

Detta är i korthet det sätt att se som är typiskt för just Apostlagärningarna. Särskilt karismatiska rörelser som Pingströrelsen och Livets Ord har gjort denna Apostlagärningarnas teologi till sin egen och dessutom tillämpat den. Man tror eller trodde på att man i Jesu namn kunde bota sjuka, t o m uppväcka döda.

Trons riktpunkt är i texten ovan alltså Jesus, den helige, rättfärdige och vägvisaren till livet som ”ni dödade”,  men som Gud lät uppstå. På detta hänger allt. Detta är enligt Apostlagärningarna trons sanning, en sanning som bevisas av att den lame vid Sköna porten blir botad och i fortsättningen kan röra sig som alla andra.

Om detta kan sägas att tron på Jesus också kan beskrivas på annat sätt. Man kan som sker i evangelierna närmare berätta om Jesus och hans relationer till sin omgivning och låta detta bli det mest framträdande. Man kan också, likt Paulus, försöka bottna sin Jesustro  i försoningens hemlighet.  Det betyder  att se hur det sanna livet, Jesu liv, har sitt centrum i att denne tar på sig vad andra åstadkommit. Försoningen blir därigenom trons centrum. Man kan, och även det i Paulus efterföljd,  i tron uppleva hur förtröstan på Jesus frigör oss från lagiskt till en kärlekens fria umgängelse med varandra. Det betyder att lagen genom tron förvandlats från krav till gåva.

Av det följer att trons effekter också kan beskrivas på annat sätt än som här att den lame vid Sköna porten i ett nu blev botad från sin sjukdom. Dock måste tron på ett eller annat sätt åstadkomma något påtagligt. Om inte blir tron en önskedröm som vi kan ha men också vara utan. Det är nämligen med kristen tro som med trosföreställningar i allmänhet. Vi kan inte vara utan dem. Men de måste ha sin verkan för att de inte skall förflyktigas eller förvandlas till skadliga vanföreställningar. 

Hur blev det då i fortsättningen med under lika dem vid Sköna porten? Fråga pingstvänner och hängivna kristna med hemhörighet i Livets Ord. Är dessa kristna vänner ärliga svarar de att det inte alltid blev som de trodde det skulle bli. Även pingstvänners bön för sjuka blev inte en gång utan ofta verkningslös.

Tro bara inte att tron på Jesus för den skull är död. Bara så att kristen tro inte är en paradgata som löser alla problem. Sant är förstås att tron måste ha en verkan för att inte vara meningslös. Men verkningarna kan inte begränsas till läkedomsunder. Min egen väg är mer än annat att närma mig Jesus som försonaren, han som bär det andra inte kan bära. I detta ser jag undret över andra under, ett under mänskligheten inte kan vara utan. Men jag måste erkänna att även jag ber för sjuka. Varje dag överlämnar jag min dementa hustru till den Gud som lät Jesus uppstå från de döda. 

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2022

…Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, ²⁵som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24 f)

Här är det Paulus som i två komprimerade satser sammanfattar kärnan i sin tro. Allt vilar på honom som dog och uppstod för vår skull. Paulus ord är klädda i en föreställningsvärld som är en modern västerlänning djupt främmande. För att få liv i orden har de därför i den västerländska kristenheten av predikanterna förvandlats till förment frälsande formler.

Nog är det också så  att särskilt formuleringen han ”blev utlämnad för våra överträdelsers skull” har ett för oss främmande ursprung. I botten ligger föreställningar levande i en judisk stamreligion och dess offerväsen. Djuroffer förmenades blidka Gud och återskapa en förlorad välsignelse.

Men det stannar inte där. Tankarna om offrets välsignande kraft fördes vidare till bl a profeten Jesaja som i Jesaja 53 tillämpade offerideologin på sitt folks öde. Denne såg Israels nederlag och dess bortförande i fångenskap som ett offer som skulle leda andra till välsignelse. Vi kristna läser in Jesus i den Herrens lidande tjänare som Jesaja talar om. Och vi ser att Jesu ställföreträdande offer verkligen blev till välsignelse. I tron på Jesus är vi välsignade. Det kan vi vittna om.

 Men hur kan detta ske att den enes offer blir till den andres välsignelse? Hur kan något med så primitivt ursprung som i djuroffer leda till något gott?

Bryggan över till detta goda härleder jag till något jag kallar ”ställföreträdandets faktum”. Ställföreträdandet är nämligen ett faktum, något vi inte kan vara utan i den värld som är vår. För att vi inte skall bli som rovdjur vars livsprincip är dö eller dödas, äta eller ätas måste för oss livet ha sin grund i just detta som jag benämner ställföreträdandes faktum.

Det betyder att den som förmår delar med sig åt den som inte förmår i ett ständigt, tyvärr ofärdigt, växelspel. Ofärdigt därför att vi värjer oss för att dela med oss av vårt goda. Ofärdigt därför att den totala jämlikheten är en fiktion. När den tillämpas politiskt tycks den i slutändan ända i kaos, eller oftare i ett auktoritärt styre som alltid slutar i katastrof.

Det finns alltså en brygga mellan en judisk stamreligions offerföreställningar, via Jesajas profetior över till den Jesus som vi kristna satt vårt hopp till. Den bryggan heter ”ställföreträdandes faktum”.

Förakta därför inte den tro som Jesu framträdande bottnade i. Se i stället vad den ledde fram till. Slopa inte Gamla testamentet i ditt bibelstudium, läs istället ut vad den tron resulterade i.

Vad blir idag resultatet av en sådan läsning. Vi får liv i orden att han dog för våra överträdelsers skull. Vi ser att Jesu offer, hans ställföreträdande offer, befinner sig i linje med, ja fullkomnar det ställföreträdande som är förutsättningen för mänskligt liv.

Dessutom att hans uppståndelse inte enbart var ett naturunder utan dessutom och framför allt innebär att en uppståndelsens livskraft vilar över oss som förlitar oss på Kristus.

Vad betyder då detta? Att vi i tron har en för de flesta okänd  resurs att förverkliga det som annars förefaller utopiskt, att leva i ”ställföreträdandes faktum”.

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. ¹¹Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. (Efesierbrevet  kap 6:10 f)

Tron kände den pauluslärjunge som skrev Efesierbrevet väl till. Han kunde den utan och innan. Han visste att människan blev levande i Kristus, att skiljemuren mellan judar och hedningar var riven. Han kände till andlig enhet i trons gemenskap och han kunde skilja den gamla oomvända människan från den nya som var levandegjord i tron på Kristus.

Varför då tjata, varför ständigt påminna, varför hela tiden uppmana de kristna i Efesos att leva utifrån det de genom kristustron fått del av?

Därför att av tron blivit vana, av nyupptäckt blivit rutin. Och när så blivit fallet hjälpte det inte med hög bekännelse. I rutinens kölvatten kom det gamla livet tillbaka, om än i nya kläder. Och av nyomvända kristna hade blivit troende med hög bekännelse men innerst inne människor som var som alla andra. Dvs människor som drevs av drifter som mer hörde hemma i djävulens domäner än i försonarens närhet.

Man behöver inte särskilt djupa studier i kyrkans historia eller kristen praxis idag för att inse att Efesierbrevet närmast ordagrant kan tillämpas den dag som idag är. Läget är nämligen idag som det en gång var i Efesos. Av tron har i bästa fall blivit korrekt lära, men lära utan liv. Av heliga spelregler har blivit praxis som inte väsentligen  skiljer sig från omvärldens sätt att förhålla sig.

Jag har inom parentes roat mig med att tänka mig in i  de villkor som gäller för svenska politiska partier. Och jag ser hur lika kristna församlingar de är. Svenska politiska partier har sin grund i höga idéer (motsvarigheten till kristen tro) som sedan prövas av verkligheten. Ur denna prövning har ett agerande fallit ut som långa stycken svär mot de ideal de bekänner sig till.

Åter till Efesierbrevet. Vad gjorde då den pauluslärjunge som en gång skrev Efesierbrevet inför detta dilemma. Jag har redan nämnt att han räknade upp allt det goda som kristustron innebar förenat med ständiga förmaningar att leva i det nya som man fått genom Kristus. Men inte nog med det. Han hade t o m skarpare vapen att ta till. Han talar till de kristna som tillhörde de en armé. Han manar dem att kläda sig i Guds rustning i kampen mot det onda som hotar. Det är ingen vanlig kamp de har att utkämpa utan en kamp mot djävulens lömska angrepp.

Och jag förstår pauluslärjungens tal, förstår det lika bra som han själv. Bara så att jag till skillnad från honom inte kan låta bli att precisera djävulens position. För mig är denne djävul ingen som i först hand kommer uppifrån eller utifrån. Djävulens hemvist är mitt eget inre. Där i mitt inre utför den Onde ostört sitt verk.

Denna insikt påverkar min kamp. Jag söker inte i första hand förgöra en djävul som kommer utifrån, utan en djävul som gömmer sig i mitt eget innersta.

 I och med detta räcker det inte för mig med allmän bekännelse till Kristus.  Min bekännelse behöver preciseras. Jag behöver bli medveten  om att det var för mig som Jesus gick i döden. I tron på detta flyr djävulen och undret sker. Jag kan älska t o m min ovän.

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2022

En kanaaneisk kvinnas tro

¹⁵²¹Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. ²²En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« ²³Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« ²⁴Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« ²⁵Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« ²⁶Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – ²⁷»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« ²⁸Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk. Matt 15:21-28

Att leva är att vara förankrad lärde mig den sedan länge döde psykiatern R D Laing i sin bok ”det delade självet”. Vi skall vara förankrade i vårt jag och i vårt sammanhang, kroppsligt förankrade. Att flyta ut i oförankrade fantasier skapar både främlingskap och olycka.

Och jag håller med. Laings teser gäller även på det kyrkliga området. Vad blir det nämligen i en kyrka när vi som lever i den flyter ut i religiös tro som är förankrad i en drömvärld. Det håller ett tag och skapar känslorus men sen avslöjas fantasterierna.

Jag håller med, dock inte helt. Tron skall nog vara fast förankrad i verkligheten men den skall också  gå att rucka på (justera)  för att bevara sin spänst. I dagens text om den kanaaneiska kvinnan blir detta tydligt.

Och det är ingen mindre än Jesus som får rucka på sin . Och den som ser till att detta sker är en kanaaneisk kvinna med lägsta möjliga religiösa status. Hon och ingen annan får Jesus att ändra sig och det i en grundläggande fråga.

Detta grundläggande handlar om Israel som Guds löftesfolk. På denna sanning vilar Gamla testamentet och på detta löfte vilar det Nya. Och det visste Jesus. Därför inriktade han sin verksamhet på de sina. Utanför Israels gränser ville han inte gå.

Men så kom kvinnan med sin vädjan och sina bevekande ord. Vad Jesus än sade hade hon motargument. Vad var nämligen viktigare än att hennes egen dotter blev frisk.

Och Jesus ändrade sig och med det kom han att inta en förnyad position i förhållande till den annars så heliga tanken på Israels utväljelse. Den nya positionen när den så småningom fick bredare fotfäste innebar att utväljelsens innersta innebörd  var att den stod i tjänstens sammanhang. Israel var utvalt för att stå i spetsen för tjänande och så också den kristna församlingen.

Men så långt hade man ännu inte kommit. Men första steget var taget och det genom den kanaaneiska kvinnan.

Jesu förvåning över kvinnans tro ledde nämligen över till att han förstod att Gud talade till honom genom denna kvinna. Och Gud sade att han skulle ompröva sin syn på vad Israels utväljelse innebar.

Nu var detta Guds ingripande ingen engångsföreteelse. Gud talade regelbundet till Jesus i sina möten med människor.

Observera alltså att Jesus behövde den kanaaneiska kvinnan för att kunna höra Guds röst. Jesus var ingen som per automatik kände till Guds vilja. När  Gud ville något nytt upptäckte Jesus det  i språnget,  d v s när han hade ögon och öron öppna i sina dagliga möten.

Frågan är om inte detsamma skall gälla också  mig. Det betyder att det är i mina möten jag skall finna både vad Gud vill och vad Gud bjuder mig att låta bli. Bibelstudium, bön, församlingsgemenskap är inte allt.

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2022

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. ¹⁴Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. (Jakobs brev 1 v 13 f)

Alldeles på fri hand har jag ur Nya testamentet hämtat fram tre sanningar om frestelsen. Den första hämtar jag ur textordet ovan. Där har Gud ingenting med frestelsen att göra. Gud frestar ingen. När du frestas kommer detta onda från ditt eget inre. Gränsen mellan Gud och frestelse är knivskarp. Detta påpekat för att göra läsaren beredd att ta upp kampen mot den förföriska frestelsen. Det onda som heter frestelse måste rensas bort. Det hör inte ihop med det nya livet som kristen.

Den andra sanningen om frestelsen hämtar jag ur Herrens bön i  Matteus 6. Där står utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Motsvarande ord i den gamla översättningen löd inled oss inte i frestelse.

Om båda versionerna ska sägas att både prövning och frestelse utgår från samma grekiska ord peirasmos, vars grundbetydelse är frestelse. Översättarna av bibel 2000 har försökt lägga sig mellan de två betydelserna genom ordet utsätt.

Säga vad man vill men man kommer inte ifrån att Herrens bön snuddar vid att även den onda frestelsen i någon mening har med Gud att göra. Gud  är ytterst Herre över allting, således även över frestelsen. Varför annars bedja till Gud att man skall slippa bli frestad.

Hittills alltså två sanningar om frestelsen, en som säger att Gud inte har med frestelsen att göra, en annan som utgår från att frestelse visserligen är något ont men att detta onda trots allt befinner sig inom Guds maktsfär.

Den ena sanningen går inte riktigt ihop med den andra, men båda sanningarna behövs. Denna ena vittnar om Guds knivskarpa motstånd mot det onda.  Den andra att Gud ändå i sitt höga majestät råder över det onda. Det duger inte att som den yttersta av sanningar dela in tillvaron i två jämnstarka maktsfärer, en där Gud råder, en annan där djävulen har makten.

Den tredje sanningen om frestelsen hämtar jag från Paulus. I 1 Korinthierbrevet står det Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga…  (1 Kor 10:13 b). Här handlar det i grundtexten om samma frestelse som i de två övriga exemplen.

Även här förutsätts att det onda som heter frestelse är något som inte ligger utanför Guds maktsfär. Men i  1 Korinthierbrevet  undanber sig Paulus inte frestelsen som skedde i Herrens bön. Paulus tänker sig att frestelsen tillhör de prövningar som vi fått för att vi skall utvecklas inombords, helgas heter detta på ”kristenspråket”. Dessutom är Paulus förtröstansfull. Han litar på att Gud inte prövar någon utöver förmåga.

Jag tar till med både det första och det andra och det tredje. För mig ligger det sanning i alla tre utsagorna. Men det är sanningar som alla tre utgår från bilder av Gud, inte av Gud själv i sitt sanna majestät. Till och med Jesus talar trots sin gudsnärhet i bildspråk om Gud. Det vore att förta honom hans mänsklighet om man förnekar detta.

Mer om detta bildspråk i ”Med mina glasögon 7 10/22” som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2022

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, ⁶som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne (1 Tim 2:5)

”Folk är som folk är”. Det var den visdom jag fick med mig hemifrån. För mig håller den insikten den dag som idag är. Det andra som jag under ett långt liv fått erfara sanningen i är att ”visst rör sig annat står stilla”. Och det tredje att både det ena och det andra är tillämpbart när jag läser bibeln.

Bibelversen ovan tillhör kategorin ”står stilla”. Den är om man så vill en komprimering av hela Nya testamentet. Den som med hjärtat fattat att att det är på 1 Tim 2:5 allt hänger om den behöver jag inte tveka. Det är en kristen jag möter.

Detta oerhörda att sätta allt på ett kort, att låta bilden av ”människan Kristus Jesus” och dennes livsverk sammanfattat i att han ”gav sig själv till lösen för alla”, bli den slutgiltiga nyckeln till livsgåtan, det är att vara en kristen.

Detta inte som en självklar utgångspunkt. Det självklara är tvärtom nu som alltid något som  som skymmer sikten. Det leder till förstelnat liv och förstelnade människor. Att vara kristen är tvärtom ett ständigt stavande på, en ständig prövning av och framför allt en ständig tillämpning av  att Kristus gav sig själv för mig, ja för alla.

Varför detta ständiga prövande, detta eviga tillämpande som om varje gång var den första. Därför att, all påstådd helgelse till trots, ”folk är som folk är”, de må heta kristna eller kalla sig något annat. Ju äldre jag blir desto tydligare är det att kristna är som alla andra. Tro inte att du per automatik kommit längre därför att du tycker dig ha en högre bekännelse. Det säger jag både till mig själv och till mina trossyskon.

Detta om kärnordet från första Timotheosbrevet kapitel 2 om att Jesus ”gav sig till lösen för alla”. Nu står det emellertid också mycket annat i detta kapitel. Bland annat skarpare än annars i den nytestamentliga brevlitteraturen om kvinnans underordning och om hennes andliga svaghet. Med hänvisning till skapelseberättelsens Eva är hon mera lättlurad än mannen (1 Tim 2:14).

Hur ta detta? För egen del genom att konstatera att Timotheusbrevet är ett sent brev, tillkommet när den kristna tron satt sig, anpassats till tidsandan och blivit till lära. Det är långtifrån Paulus som författat brevet, det är en pauluslärjunge som skrivit brevet i hans namn. Inget märkvärdigt med det. Det var så man gjorde när man ville föra paulustraditionen vidare.

För mig blir läsningen av Timoteosbreven till allt annat också en påminnelse att det rör sig också i den bibliska världen. Bibeltexterna speglar till allt annat också rådande tidsanda och rådande föreställningsvärld.

Av den anledningen blir det en tvingande uppgift också för en kristen att ta till sig att  värderingar befinner sig i ständigt rörelse, också värderingar i den kristna världen. I själva verket blir det den andra huvuduppgiften en kristen har. Den första var ju ett ständigt prövande av sanningen i att Jesus ”gav sig själv till lösen för andra”. Till detta kommer alltså att  pröva hur man skall förhålla sig värderingar om vilka man kan konstatera att de befinner sig i ständig rörelse.

Bibelstudium i Vivalla den 23 febr 2022

Alla lyssnade inte till evangeliet

¹⁰¹⁴Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? ¹⁵Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.¹⁶Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?¹⁷Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

Paulus är upprörd över att judarna, Guds egendomsfolk, inte hade fattat att Jesus var den som skulle komma. Och han våndas över varför. Gud kan ju inte ha förskjutit sitt folk. I avsnittet ovan finner han en delförklaring. Alla har inte lyssnat till evangeliet. Och man kan ju inte tro på något som man inte hört talas om. Sen komplicerar han det hela genom att  påstå att judarna trots allt borde ha uppmärksammat Jesus. Men deras obotfärdighet hindrade dem. Om detta senare i andra hälften av kapitel 10 i Romarbrevet. 

Nog om detta. Här skall vi uppmärksamma att Paulus hävdar att tron kommer av förkunnelsen. Man kan ju inte tro i blindo. Man måste ju veta vad tron handlar om.

Dessa ord om förkunnelsens (predikans) betydelse har i den lutherska kristenheten gjorts till kungsord. Det måste predikas för att människor skall komma till tro har vi lutheraner sagt i alla tider. Och det är evangelium som skall predikas.  Och evangelium är förlåtelse för Jesu Kristi skull, en förlåtelse som är  den bärande kraften i den kristna församlingen. Det andra, att de världsliga angelägenheterna sköts, att lag och ordning upprätthålls, ligger på det världsliga regementet.

Denna lutherska renodling fungerade kanske till nöds på 1500-talet, dock inte idag. Jag förslår i stället följande tolkning av att man måste  ha hört  för att kunna tro.

Ha hört  vad Jesus stod för  handlar det om, ja egentligen mer än ha hört. Ord och yttre kunskap är ju långtifrån allt. Ha hört står för att ha erfarenhet av, ha prövat på, ha levt i sammanhang där tron på Jesus är en verklighet.

Att leva i sådana sammanhang är i och för sig inte att leva i tro, men är däremot vägen in i tron. Det är i gemenskaper präglade av kristen äkthet och kristen omsorg som tron föds.

Tron kommer av förkunnelsen (predikan) står det, men det är en förkunnelse i ord, handling och omsorg. 

Paulus ord så förstådda är förpliktande för den kristna församlingen idag. Vi är som församling förpliktade att förmedla det kristna budskapet i ord och åtföljande handling. Och handlingen består i att vi som kyrka i första hand skapar miljöer för tron. Inte så att miljöerna  är tron. Men de skapar möjlighet till tro.

Att vara trosmiljöer är den kristna församlingens uppgift i dag. Om inte översköljs den kristna församlingen av den anda som råder i samhället. Denna anda kan i långa stycken vara god. Men den hjälper oss inte att förstå det för Kristus bärande.

En öppen folkkyrka vill vi ha, men en öppen folkkyrka som skapar miljöer som låter människor mogna till Kristuslärjungar.