Bibelstudium den 22 juli 2026

Jesus på härlighetens bergUngefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Luk 9:28-31

Berättelsen ovan återfinns i alla de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Den saknas således hos Johannes.

För mig öppnar sig denna text när jag har våglängden verkligt/föreställt inställd. Det betyder när jag inser den mänskliga verklighetens två sidor där den ena är det påtagligt verkliga, den andra det föreställda. Båda sidorna lika nödvändiga. Bara så att de två sidorna behöver spela samman på ett för sammanhanget relevant sätt. Men så blir varken fallet när det påtagligt verkliga blir allt eller när det föreställda tränger ut verkligheten. Förenklat uttryckt; varken de människor för vilka nio gånger nio är åttioett äger allt som är värt att veta, eller de som upplever de egna föreställningarna som det det enda verkliga. Det påtagliga och det upplevda behöver leva i kritisk samverkan för att vi skall bli de människor vi är menade att vara.

I berättelsen ovan är berget det verkliga och härligheten det upplevda, människan Jesus det verkliga och den förhärligade Jesus det upplevda.

Och i förlängningen tjänar studier av den historiske Jesus den ena sidan av saken, upplevelsen av den gudomlige Jesus den andra.

Så är det för den delen med det mesta. Min hustru kan förstås utifrån sina förmågor men också utifrån min kärlek till henne. Båda behövs för ett gott äktenskap.

När det nu en gång är så nalkas jag texten om Jesus på förklaringens berg realistiskt. Jag ser att de tre evangelierna i sak överensstämmer. Och jag noterar laddningen i berättelsen. De lärjungar som slutit sig till Jesus hade gjort ett farligt val. Den upplösning som stod för dörren lovade inte gott. Med upprorsmän handskades inte överheten med varlig hand. Jesus på härlighetens berg var en Jesus som väntade på allt annat än härlighet. 

Men skulle jag stanna där blev det inte mycket av min kristendom. Jag behöver visionen av den gudasände frälsaren för att kunna leva ut min innersta tro. 

Jag drar med evangelisterna in både Mose och Elia i händelserna på härlighetens berg. Otvivelaktgt tillhör de båda det jag ovan kallat det föreställda. Varken Mose eller Elia var således fysiskt närvarande, däremot upplevdes de närvarande. Deras plats var att förstärka lärjungarnas upplevelse av att tillhöra en mästare som var förbunden med Guds storverk med sitt utvalda folk. De fanns där för att ytterligare förvissa lärjungarna om att den man de följde hörde till Gud. Detta desto viktigare utifrån det som inom en snar framtid väntade Jesus när han vände sina steg till Jerusalem.

Och för mig en sentida läsare av evangelierna förstärks jag i min övertygelse att Jesus skall läsas med Gamla testamentets löften i bakgrunden. Med Mose och Elia tillhör Jesus de av Gud utvalda med uppgift att göra Guds vilja känd.

Detta tror jag samtidigt som jag inser att min tro vilar på visioner förankrade i händelser med bottnar i påtaglig sanning.

Bibelstudium den 15 juli 2026

För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Citat från Paulus 1 Kor 9:20-23

Inte tu tal om att orden ovan uttrycker Paulus hållning. Detta trots att korinthierbreven i sin helhet tycks tala ett annat språk. Är det nämligen något som faller i ögonen vid läsningen är det de ständiga förmaningarna till korinthier som inget tycks fatta. Det är som vore Paulus fylld av ett och korintierna av något annat. Minst av allt befinner sig Paulus på samma våglängd som den församling i Korint vars upphovsman han var.

Ändå är orden genuina uttryck för Paulus hållning. Bakom Paulus tillrättalägganden står en man som är beredd att offra allt för evangeliets skull. Och evangeliet heter försoning, en försoning grundad inte på förtjänst utan på offer, offret i sin tur inte på andras offer utan på eget och det egna utifrån sonens offer, ytterst utifrån Guds eget offer av sin son  på Golgata. Och av detta skapas i slutändan nya förutsättningar för vårt liv på jorden. 

För denna sannings skull är Paulus beredd till anpassningar av halsbrytande slag Han kommer de lagiska till mötes, men också dem som ingen lag erkänner Han blir de svagas stöd genom att själv bli svag, allt för evangeliets sannings skull. Men också genom att som Paulus brev i sin helhet visar genom att inte tröttna på att förmana nyomvända  som ingenting förstår. De tycks ju som sagt befinna sig på en helt annan våglängd än deras läromästare.

Som det var har det förblivit. Evangeliets själva sanning, försoningen, har aldrig fått bli den allt omfattande sanningen. Kristen tro har i bästa fall fått bli antydningar om försoningen som evangeliets själva kärna, inte mera.

Paulus förkunnelse upplevdes redan under dennes livstid som så speciell att det i realiteten blev på ett undanskymt budskap som den första kyrkan växte fram. Snart var också Paulus förkunnelse bortglömd. Han återupptäcktes på riktigt av Augustinus på trehundratalet men inte heller dennes teologi kom att gå segrande fram. Försoningen i Paulus mening har i realiteten aldrig i kyrkans historia fått bli den sanning som styr kyrkan. Därtill är det för exklusivt.

Trots detta ser jag ingen annan väg än den Paulus anvisar. Evangeliets försoning var för honom allt och att levandegöra detta evangelium blev för honom hans livsuppgift. På samma sätt blir vår uppgift som kristna att ständigt orientera oss utifrån detta försoningens evangelium utan att för den skull tro oss ha äganderätten till  denna sanning. Tron blir i realiteten  en övning inför evigheten. Och församlingen en plats där vi övar oss. Blir vi klara över det är mycket vunnet. När sedan det händer som nu och då sker att evangeliets sanning förverkligas, jublar vi. Åtminstone gör jag det.

Bibelstudium den 8 juli 2026

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Jeremia 1:4 f

Orden ovan utgör inledningsorden till profeten Jeremias kallelse. Jeremia var en profet som levde i ett rike hotat till sin existens av stormakterna Egypten och Babylon. Snart skulle också Juda falla och bli ett lydrike under Babylon. 

Jeremias öde var att han inte stämde in i förbannelseropen över de hotande angriparna utan hellre gisslade de egna över deras svek och brist på gudsfruktan. Och för det fick han lida.

Jeremia är med rätta en av de stora företrädarna till vår frälsare. Han skall därför läsas som det mesta i bibeln med både vördnad men också som det mesta i bibeln  med historisk kritisk distans. Bibeltexterna särskilt i Gamla testamentet är färgade storheter som måste läsas med bakgrundskunskap, dessutom som med allt historiskt material i övrigt   med kritiskt sinne. Det är  på den vägen som egen andlig vishet kan vinnas men också sådant som kan fördjupa kunskapen  om vår frälsare.

I dag leder just kombinationen Jeremia/ Jesus till hisnande resultat. ”Herrens ord” om Jeremia som kallad av Gud redan innan han ”kom till i modersskötet” kan för den med kunskap om Jesus förstås som ord gällande alla ”Guds barn”. Vi är alla kallade av Gud redan innan vi blev till. Vår existens är till själva sitt väsen inbäddad i en evig kallelse. Inget ont kan ske oss som ligger utanför Guds avsikter med oss. Jesu sätt att umgås med dem som kom i hans väg förutsätter nämligen denna eviga bestämmelse.

Men de andra då, de för tron främmande, de som river ner det som är menat för gott verk, de som tänker förvänt och egensinnigt, hur blir det då med dem?

Vem är jag att döma över detta. Ett förstår jag dock. Ingenting kan ligga utanför Guds verkningsområde. Det vore att göra Gud ”otrodd”. Det enda jag i detta stycke inser  är att Guds omsorg sträcker sig t o m utanför den väg som vi stakat ut som den ”väg som till himla bär”. Detta  om jag tillåts citera Rune Lindström i Himlaspelet. Jesu möten  visar otvetydigt detta.

Läs inte detta som ett försöka att ta  bort allvaret i ond gärning. Mera som ett uttryck för att inse min egen och andras begränsning. De yttersta tingen är Guds angelägenhet, inte vår.

Jag frågar mig dessutom om inte detta tillhör den kristna  trons själva kärna att våga tro att ingenting befinner sig utanför Guds verkningsområde. Detta som i dag blivit konkretiserat i trons övertygelse  att till och med min  egen existensen  är  bestämd av Gud innan jag fanns till.

Så var det en gång för Jeremia, en profet som gisslade Guds utvalda men teg om de förtryckare som det var närmast majestätsförakt att tiga om. Men trots detta  är sanningen om denne Jeremia att han var utvald av Gud redan innan han kommit till jorden. Så är det också alldeles tydligt med oss som låtit Jesus bestämma våra liv. Detta oavsett om  vi stämmer in i  de samfällda  fördömanden, idag inte av Egypten och Babylon som under Jeremias tid, utan av Putin och Trump som de flesta  i vår kristna kulturkrets  i dag fördömer. 

Bibelstudium den 1 juli 2026

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«

Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Luk 6:37-42

Texten ovan ingår i Lukas Slättpredikan, som är motsvarigheten till Bergspredikan som återfinns i Matteusevangeliet. Dessa båda s k predikningar består av ”kärnord” med spridda motiv samlade till ett. Ramen (sammanhanget) betyder mindre än det enskilda bibelordet som mestadels lever av sin egen ”laddning”.

Tillämpat på texten ovan betyder det att varje enskild anvisning har sin egen betydelse och sin egen specifika tillämpning. Vid missförstådd  tillämpning motverkas syftet. Vi har med andra ord framför oss ett antal spridda  utsagor sprungna ur Jesu mun som var för sig förutsätter tillämpning i ett specifikt sammanhang för att få avsedd verkan. Bibelorden är med andra ord betingade, dvs villkorade av sitt sammanhang för att bli vad de är avsedda att vara.

Men den  tillämpningen hittar vi inte i bibeln utan i nuet. Eller rättare sagt tillämpningarna. För den ena tillämpningen är inte den andra lik.

För mig är det här församlingen kommer in. Församlingen ser jag som en plats med uppgift att möjliggöra att leva ett liv i Jesu efterföljd. Församlingen skall göra det naturligt och uppbyggligt att leva som Jesus vill att vi skall leva. Matteusevangeliets Bergspredikan och Lukas Slättpredikan må synas ouppnåeliga  i sina visioner av det fullkomliga livet, men är det på något ställe det skall vara möjligt är det i församlingens gemenskap.

Hur viktig är inte den kristna församlingen. I ett sekulariserat samhälle betyder den mer än någonsin. Om på något ställe är det i den kristna församlingen som Jesu ord äger sin tillämpning.  Samtidigt är det med den kristna församlingen som med allt annat mänskligt liv. Tillståndet i församlingen växlar. Ett test på var man befinner sig vore att pröva sig mot bibelorden i texten ovan. Finns anklang har man kommit långt, ja om man blott i någon mån känner igen sig i vad Jesus säger är man på rätt väg.

Från församling till samhälle är steget kort. I vårt västerländska samhälle är det ”mänskliga rättigheter” som gäller. Dessa rättigheter har blivit det fundament på vilka ett upplyst samhälle förutsätts vila. Dessa rättigheter är den gemensamma myllan för såväl oss som lever i som utanför församlingens gemenskap. Det är mot dessa rättigheter som gemene man har att tillämpa Jesu radikala bud.

Jag har funderat över vad jag saknar i detta nya. Och jag har funnit att det mer än annat är Kristi kors jag saknar. Först Kristi kors äger den fullhet som gör åtlydnaden av Bergspredikans och Slättpredikans bud möjliga att nå. Så lyder min egen trosbekännelse. Och för det argumenterar jag ständigt. Alla mina bibelstudier går ut på detta enda.