Bibelstudium den 30 sept 2026

…innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. Pred 12:6 ff

Bakom den bok som tillskrivs kung Salomo döljer sig en anonym författare som levde några hundra år före Kristi födelse. Dennes budskap har vissa likheter med Jobs utfall mot Gud i sin bok men är ändå speciellt genom sin betoning  på tillvarons tomhet. Allt ändar i tomhet, förkunnar han. När livet tar slut återvänder stoftet till den jord som är dess ursprung och ”livsanden” till den Gud ”som gav den”.

I dag tar jag inte upp det märkliga i att en bok av Predikarens karaktär får plats i bibeln. Jag säger bara att dess  budskap om tomhet och förgänglighet är fotat i en orubblig insikt om Gud som tilllvarons skapare och uppehållare. Vi har alltså inte göra med en modern ateist som försöker få till det genom att påstå att tillvarons ”vara” har sin grund i ”ickevara”.

Jag nöjer mig med att konstatera att den tomhet eller fåfänglighet som författaren förutsätter har sin grund i Gud, en Gud till vilken ”livsanden återvänder”.

”Livsanden” dvs det som är kriteriet för att en människa är vid liv, förutsätts alltså inte upplösas i intet. Det strider mot att Gud är förutsättning för själva livet. Gudstron förutsätter att livsanden återvänder till Gud. Om inte vore inte Gud Gud.

För mig är denna sanning en brygga över mot det som i Gamla testamentet ledde över till uppståndelsetro, en uppståndelsetro som Nya testamentets saducéer inte hade, däremot fariséeerna och f a Jesus.

Men denna uppståndelsetro var inte grundad i tron på en odödlig själ, inte i något som människan själv ägde, utan i den Gud på vilken allt liv beror.

För mig är detta den tröst jag äger på ålderns höst när mina vänner en efter en tas ifrån mig. Den Gud på vilken allt beror bär t o m det som är  försvunnet och upplöst i intet. Det är ytterst inte mitt minne som bevarar mina bortgångna vänner, utan Guds, om jag tillåts uttrycka mig barnsligt.

Så kan jag alltså även i bibelns mest pessimistiska men samtidigt hänsynslöst klarsynta böcker ett hopp lysa fram mitt i fåfänglighetens mörker. Det hoppet heter Gud. 

Bibelstudium den 23 sept 2026

14– kan en som har dött få liv igen? – då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. 15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. Job 14:14 f

Orden är hämtade från Jobs bok, en bok där en tänkt Job i en närmast oöverträffad dramatisk framställning får framställa det som på ett eller annat sätt rör oss alla, livets gåta och livets mening. För Jobs del meningen i till synes meningslös olycka.

Gud var för Job en självklarhet. Så är den också  för oss när vi betänker det under som heter vara och liv, men vilken Gud frågar vi oss. Detta om inte tidigare när den oundvikliga döden närmar sig.

Jobs fråga ”kan en som dött få liv igen?” är också vår. Jobs svar är i den citerade passagen ovan nej. Den av olycka drabbade Job mäter allt utifrån egen olycka och ser för sina inre ögon att hans liv ändar i utplåning. Vi frestas att om än med andra förtecken förstå döden som utplåning eller av övergång från liv till natur. Av den döda kroppen blir mull eller aska.

För Job som för oss har livet två sidor, varav en svarar mot det faktiska den andra mot det föreställda. Och i det föreställda finns för Job en Gud som är en spegling av det sant mänskliga, den del i oss som längtar och som låter sig förenas med andra i i kärlekens band. Med den föreställningen levande inom sig förvandlas Gud från den obönhörlige till den av kärlek till sina barn uppfyllde. Gud blir mer än livgivare. Gud blir också den som i kärlek bevarar de sina.

Men den Guden kan Job inte tro på. Hans eget öde vittnar mot, Guds omsorg blir till en önskedröm, en ljuvlig önskedröm ”Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat”.

Men nu gäller det inte Job utan dig och mig. Med Job delar vi livets villkor där det ena är det vi erfar det andra vad vi föreställer oss. Dessa båda villkor delar vi alla. Samspelet mellan det sedda och det trodda pågår vare sig vi vill det eller inte från vårt första andetag till det sista.

Frågan är om vi har anledning att se det som Job där den kärlek som omsluter oss i slutändan förvandlas till jord eller aska. Den kärlek som han anat eller också fått uppleva förvandlades när den haft sin tid  till ett sken utan bestånd.

Jag betänker hur det är för mig där min älskade hustrus kärlek till mig och sina barn så sakta sjunker undan i omedvetenhetens dimma. Men jag tänker också på min tros Kristus, vars liv ändades på ett kors och i en öppen grav.

Tor Andræ biskop och religionshistoriker stod under sin livstid inför just den här frågeställningen. För honom som för Job gällde frågan om döda kan få liv igen. Hans svar blev ett ja till livet. Hans livsvandring mede en tänkt Jesus vid sin sida gav honom hopp inför döden.

Jag tänker som Tor Andræ. Min livsvandring där korset alltmer blivit det i min föreställningsvärld som jag ”kontrar” verkligheten med gör att jag tror det Job ville tro men inte  kunde.

Bibelstudium den 16 sept 2026

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. 30När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. 31Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed. 5 Mos 4:29-31

Jag får inte liv i 5 Moseboken om jag inte ser den som en efterskrift lagd i Mose mun riktad till ett Israel i behov av grundläggande förnyelse för att överleva. Till det yttre speglar den förhållandena på Mose tid, men  läst med av bibelkritk öppnade ögon är den en maning till förnyelse på ursprunglig grund riktad till ett folk hotat av  yttre som inre upplösning. Och kvar av det ursprungliga är ”det förbund” Gud ”ingick med dina fäder och bekräftade med ed”.

Det är på detta förbund allt hänger vare sig vi heter Israel eller är kopplade till den välsignelse som givits Israel via vår frälsare Jesus Kristus.

När detta skrivs har jordskredet i Nepal inträffat med all sin död och ödeläggelse. Att i det läget tala om en barmhärtig Gud känns närmast som ett hån. Gud alltings skapare och uppehållare kan vi med  skäl tala om men att kalla Gud barmhärtig känns främmande.

Lika främmande nu som när femte Moseboken kom till. Då, förmodligen på femhundratalet före Kristus, hotades Israel av såväl andlig som reell upplösning. Men just i det läget erinrade  återberättaren av historien om Israels befrielse från fångenskapen i Egypten  om en Gud som i sin barmhärtighet valt ut Israel som sitt egendomsfolk och befriat det.

Barmhärtigheten lät återberättaren av den heliga historien lagd i Mose mun vila i utväljelsen. I denna utväljelse visade sig Gud barmhärtig, barmhärtig i den meningen att Gud  återigen räddade Israel. Det som en gång skedde när Mose förde sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten återupprepades i ett skeende långt senare när Gud återigen räddade sitt folk, nu från inre och yttre upplösning. Den räddningen skedde i samband med att  den judiska tron reformerades i den rekonstruktion som den 5 Moseboken omvittnar i sin återberättelse av den heliga historien.

Sedan återupprepas mönstret gång på gång. Gud må av oss förnimmas som ”slumpguden”, när detta skrivs understruket av jordskredet i Nepal, men detta är inte hela sanningen.

Det var inte hela sanningen för Jesus på korset, där den före andra utvalde överlämnades till döden på ett kors utan att Gud ingrep. Gud teg när Jesus ropades ut sitt ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Han teg ända till den tredje dagen.

Och så har det fortsatt. Gud tiger när vi som i en tid av massiv sekularisering närmast pulvriseras av en omgivning som gjort sig själva till gudar. Gud tiger ända till den dag nya möjligheter visar sig för oss som  Gud ”utvalt” och som tillsammans med 5 Mosebokens författare söker Herren av ”hela sitt hjärta och med hela sin själ”. ”Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed”, för att i ett citat ytterligare sammanfatta det budskap dagens bibelord förmedlar.

Det är en smal spång jag här har beträtt när jag hänvisar till Guds utväljelse som vägen till att finna Guds barmhärtighet. Att den ledde Jesus till korset gör den inte bredare.Men överväldigad av katastrofen i Nepal ser jag annan väg.

Bibelstudium den 9 sept 2026

Psalm 95

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! 2Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! 3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, 7ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i ans hjord.

Ovan citerat det allmängiltiga i psalm 95 i Psaltaren och för den delen i hela bibeln. De yttre omständigheterna när jag fördjupade mig i denna psalm har gjort att tillämpningen blir minst sagt speciell.  Men varför inte. Bibeln måste ju hålla i de mest skilda situationer.

Jag förberedde mitt bibelstudium när jag hade huvudet fullt av funderingar över ledarskap. Detta utifrån en alldeles speciell situation. En inneboende på det vårdhem när min hustru vårdas ramlade vid en gemensam samling. Några av oss anhöriga rusade spontant fram för att hjälpa till men blev bryskt avvisade av den i personalen som var ansvarig. Sen reste hon upp patienten som fallit på ett föredömligt sätt. Och allt var som vanligt igen.

Om det hela  kan sägas att handlingen var den rätta men orden till dem som försökte hjälpa till om än omedvetet närmast kränkande.

Med mig under min krafts dagar var det närmast tvärton. Orden var för det mesta de rätta, ja t o m intentionen, men vad mitt handlag beträffar fanns mycket i övrigt att önska.

Och sen kommer tillämpningen i det här fallet på en psalm som handlar om Guds storhet och omsorg i sitt skapelseverk.

Vad både den förträfflige ledaren ovan och den osäkre som är jag själv behöver är att låta oss förankras i detta Guds skapelseverk. Tillvaron, varat, existensen eller livet går inte skjuta undan som frukter av slumpen. Bakom finns en skapare och en uppehållare som vi gett namnet Gud, en Gud som vi inte kan bortse från och som vi är skyldiga vår vördnad.

Denna hyllning ter sig för mig som en nödvändig grundton i allt vad vi människor företar oss. Vi kan inte stoppa till öronen och inte låtsas höra den. Inte ens när slumpens skördar är sådana att vi frestas tala om Gud som en slumpens Gud, eller när vi som Jesus på korset ropar ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”, kan vi bortse från det grundläggande att våra liv, ja hela tillvaron vilar i en Skapares händer.

Ja inte bara vilar utan ger oss anledning att läsa våra liv som inbegripna i Guds skaparverk. Så också vår plats i de sammanhang vi befinner oss.

Mot den bakgrunden skall vi förstå också de de uppgifter  som är oss anförtrodda. Ytterst vilar det i den Gud som våra liv ytterst beror av. Det förstod psaltarpsalmernas många författare. Lovsången till Gud går direkt eller indirekt igen i alla deras psalmer. Detta även i de psalmer där verkligheten motsäger tron på en omsorgens Gud.

Detta blev aktuellt för mig när jag samtidigt som jag skulle behandla en text i Psaltaren hade i bakhuvudet vad jag fick vara med om när en patient på ett vårdhem ramlade och inte kunde resa sig. Sannerligen Guds skaparverk har samband även med detta. 

Bibelstudium den 2 sept 2026

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

(Bibelorden ovan ur Bergspredikan isärtagna utifrån att det är enskilda Jesusord som evangelisten fogat samman i sin komposition.)

Jag undrar vad min tros Jesus säger när han hör dagens sekulariserade allmänhet värna om de svenska värderingar som de ser hotade. Jag tror inte han knäpper dem på näsan med att påminna om att de generationen innan gjorde allt för att rasera den gemensamma grund som de nu värnar om.

Min tros Jesus är mer djuplodande än så. Jag tror att han istället lyfter fram kärnordet ovan (hämtat från Matteus komposition av Jesu tro och handlingar i sitt evangeliulm) som säger Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Detta dels för att uppmuntra. Dagens radikaler har ju det gemensamt med tidigare generationers idealister att de sätter omsorg högt på värdeskalan. Och är det något som förenar över gränserna är  det ju den solidaritet som inte bara ser till de egnas bästa utan till allas.

Men med all sannolikhet slutar han inte där. Bibelordet ”allt vad ni vill” har också annat allvarligare att säga. Och detta som den självrannsakande  människan både känner och vet om är att osjälviskhet långt ifrån är självklar. Var och en är sig själv närmast och denna låt oss kalla det självbevarelsedrift gör det snart nog omöjligt att älska någon annan lika mycket som sig själv.

Omöjligheten understryks av det andra Jesusordet i den komposition av Jesusord som Matteus i sin Bergspredikan redovisar. Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

Detta ord står där sannolikt i matteuskompositionen som en sammanfattning av det föregående avsnittet. I vilket fall som helst påminner det om det närmast omöjliga att bli det man är avsedd att vara, en god, kärleksfull och i allo solidarisk människan.

Blir alltså resultatet av att jag lyssnar på min tros Jesus att jag skall förtvivla. Är det närmast omöjligt att bli det man är avsedd att vara? Det kan synas så. Inte bara min tros och min reflexions Jesus utan också andra utsagor av mästaren tvingar till en självrannsakan som gör att man närmast förtvivlar.  Jag blir ett med den Paulus som utbrister i ”vad jag vill det gör jag inte, men det som jag avskyr  det gör jag”. Rom 7:15

Vad blir det nu av detta? Jag tänker inte idag be Paulus om hjälp att lösa mig ur denna alla människors knipa, inte heller hänge mig åt andra försök.

Jag skall göra som jag alltid gör. Vända hela min uppmärksamhet till Kristi kors och där se hur Kristus förmådde det ingen annan förmår, ge sig själv för andras räddning. At göra det är för mig som inget annat frigörande.