Bibelstudium den 26 aug 2026

Rättfärdighet utan omskärelse

2Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. 3Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. 4Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Gal 5:2-4

Nog gladdes de nykristna judiska proselyterna i provinsen Galatien över sin nyvunna tro på Kristus. Samtidigt ville de inte förlora sin judiska förankring. Och den hade de i omskärelsen.

Men Paulus vägrade. Tron och dopet var allt dessa nykristna behövde. Omskärelsen lagd till tron och dopet antydde tvivel, tvivel på att allt gavs i Kristus. Omskärelsen signalerade att Kristus behövde stöttor för att kunna utföra sitt verk. 

När jag var ung präst utmanades jag av trosvissa pingstvänner. Det finns mer att få fick jag höra. Du behöver bli andedöpt för att få del av Kristus i sin fullhet. Och nog kunde det vara sant. Om det nu inte bara var så att andedopet till allt annat också kunde fungera som en stötta som antydde att allt inte gavs i överlåtelsen till Kristus. Som om Guds rike befolkades av två grupper, ett a-lag och ett b-lag.

Med ålder och vishet har min kristustro blivit allt mer central för mig. Den tid jag ägnar åt att fördjupa mig i min tro på Kristus har blivit längre för vart år som går. Idag tänker jag regelbundet in honom i min föreställningsvärld och låter honom utmana det mesta som rör sig i min omgivning. Detta utifrån den allmänna sanning som säger att tro (inte nödvändigtvis kristen tro) och yttre verklighet samverkar när vi skapar oss våra bilder av verkligheten.

Till mitt sökande efter allt mer av Kristus hör att jag allt som oftast blir slagen på fingrarna. Såväl den ena garantin som den andra på att jag är på rätt väg förvägras mig.

Sist skedde det när jag tog itu med den kristna bekännelsen. Frågorna kring denna behandlades på 1980-talet av två svenska teologer, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson  (Kyrkans bekännelsefråga Birger Gerhardsson, Per Erik Persson (1984)) Vid studiet av Birger Gerhardssons bidrag skedde just detta att ytterligare en garanti togs ifrån mig.

Övertygande visar nämligen Gerhardsson att evangeliernas Jesusbilder är tillpassade och redigerade av de första kristnas ledare, låt oss kalla dem teologer. Evangeliernas olika utformningar visar på detta. Inte ens bibelorden behöver alltså vara autentiska.

Naturligtvis är det så. Det är alltså inte ens säkert att alla jesusord varken nödvändigtvis är autentiska eller  satta i rätt sammanhang. Det betyder i sin tur att en av mig efterlängtad garanti tagits i från mig. 

Detta kom jag alltså att tänka på när jag förberedde detta bibelstudium. Galaterna förvägrades den garanti som omskärelsen gav dem, jag i min tur  garantin att det i alla delar är Kristus som talar i evangelierna. Månne hade min upptäckt samband med att  tron i sin fullhet inte tål stöttor. Den stöttar sig själv.

Bibelstudium den 19 aug 2026

22Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. 23Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: 24han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. 25Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. Jak 1:22-25

Texten ovan är hämtad från Jakobs brev. Detta brev speglar hur det blev när förvirringen lagt sig efter dramatiken kring Jesus. De första kristna församlingarna hade börjat ta form och vad Jakobs brev anbelangar också vardagens problem.

Och dessa problem  tycks vara tidlösa. Då som nu gäller att den kristna tron måste göra skillnad. Så förutsätts av den välbeställde kristne att denne förstår att han inte äger förtur före de sämre beställda. (Jak 2:1-13)

Varför frågar man sig? Vad är det  som åstadkommer att jag som rik och ansedd kristen inte längre tillåts spegla mig i min egen självbild när jag betraktar dem som har det sämre än jag. Jakobs, brevförfattarens  eget svar lyder att den som blickat in i ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” och håller sig till den ”blir salig genom det han gör”. Till det hör bland annat  att inte se ner på de i församlingen som har det sämre ställt. 

Frågan blir nu vad uttrycket ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” konkret står för. Om det tvistar emellertid de lärde. Detta därför att det inte ges något entydigt sammanhållet svar på den frågan. Svaret måste därför bli personligt. För min del hamnar det i min egen upplevelse av vad som för mig varit och är det bärande i kristen tro. Och för den delen också vad det är i den kristna tron som jag funnit göra skillnad. 

För Jakob står ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” som uttrycket används av honom för kristen tro i sin helhet. I ”den fullkomliga lagen, frihetens lag”sammanfattar han  allt.

För mig är detta allt korset på Golgata. Det betyder Jesu offer för människans skull, vilket innebar utblottning i absolut mening.  Till och med Gud hade övergivit honom. Detta samtidigt som den utblottade i dödsögonblicket inte överger sin Gud, utan lämnar sitt liv i dennes händer. För mig vänder detta offer så förstått upp och ned på allt. Det skapar en ny värld med nya förutsättningar. Uppståndelsen är nog viktig, men den är en konsekvens av vad som redan skett i det fullkomnade offret.

Det är med detta för ögonen som mitt inre förvandlas till kristuslikhet och med kristuslikheten också nya ögon och nytt sinne. Jakob må kalla detta nya frihetens lag. Jag talar hellre om  den lag som fullkomnas i offret, kärlekens lag.

Själv vill jag inget hellre än att detta Jesu offer skall visa vägen Men detta fick varken Jakob, Paulus eller  någon av de andra apostlarna uppleva. De gamla livsmönstren gick inte att utrota. Om inte på annat sätt visar alla de tillrättavisningar som de nytestamentliga breven består oss med på detta tragiska faktum.

Men korsets verklighet rår trots det  ingen på. Inte heller de ansatser till nytt liv som ges oss som är hängivna detta kors.

Bibelstudium den 12 aug 2026

Folket svarade (Josua): »Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.« Josua 24:16-18

Texten ovan, läst som det står, återger folkets (Israels) försäkran om obruten trohet mot sin Gud. Orden riktade till sin nye ledare Josua, Mose efterträdare. 

Eller vid en historisk läsning av texten har vi framför oss ett återberättande långt senare nedtecknat dessutom  i tider av yttersta nöd. Israels existens var i fara. Dåtidens stormakt höll som bäst på att införliva Israel i sitt välde. Historieskrivning enligt ovan med betoning på Guds löften till Israel blev ett av de medel de hotade israeliterna använde för att värja sig. Så förstått  blir bibelordet ovan en försäkran om att tillhöra de av Gud utvalda men också en påminnelse om det faktum att deras Gud en gång för att ge plats åt Israel, jagade ut ursprungsbefolkningen, bland dem amoréerna. Det Gud gjorde då kan han göra fortfarande om så stormaktens arméer syns oövervinneliga. Så kan man förstå varför texten blev som den blev  när den en gång fick sin nuvarande utformning.

Hur som helst ingår texten den dag som idag är  i det vi nuförtiden skulle kunna kalla ett narrativ. Israeliterna förstod sig och förstår sig fortfarande i detta narrativ som Guds utvalda folk vars rätt en gång till och med innebar att på Guds befallning ta till sitt eget det andra tillhörde.

Nu är det emellertid med narrativen så att de med tiden förskjuts och ändrar riktning. För oss kristna som räknar Kristus som vår mästare är detta särskilt tydligt. Utväljelsetanken behöll Jesus, dock i nytolkad form. Det nya Israel, det Israel där Jesus är Herre och mästare, tillhör förvisso de av Gud utvalda, men utvalda inte för att att härska utan för att tjäna. Den andra delen av utväljelsen, den att äga rätt att ta det andra tillhör, vände Jesus däremot upp och ned på. Detta tydligast i en handling som inte kan missförstås. Jesus drog upp till Jerusalem, inte för att härska utan för att tjäna. Jesus gav sitt liv för att andra skulle få del av  det han själv ägde.

Som sagt, narrativen består om än allteftersom med inriktningen förskjuten. Detta även i sekulariserade samhällen som vårt. Grundtankarna består, men rätt för femtio år sedan behöver inte nödvändigtvis vara det idag.

Så även med de kristna narrativ som under århundraden påverkat svenskt sätt att leva och i viss mening fortfarande gör det.

Själv beklagar jag att utväljelsetanken försvagats i våra kristna led. Det känns idag närmast genant att betrakta sig själv som utvald. Men utvald är jag. Att vara kristen är inget mer eller mindre än att vara utvald. Utvald att leva i Jesu efterföljd. Däremot inte utvald att ta det andra äger. Det har Jesus en gång för alla lärt oss. Att om än bara antydningsvis göra sig bred på andras bekostnad är klandervärt.

Slutligen tillbaka till texten om Mose efterföljare Josua och de utvaldas bekännelse inför honom. Brutaliteterna i det nuvarande Gaza och på Västbanken illustrerar hur svårt det fortfarande  kan vara  att tillhöra de utvalda. Detta i en omgivning där ursprungsbefolkningen (palestinierna)  betraktar sig som härtagna, berövade det som i århundraden varit deras eget.

Att i det läget värja sig genom att ta det inte är ens eget kan i Israels fall  aldrig vara lösningen. Detta om än hotet är överhängande att Israel som folk skulle upplösas om Israel inte med vapenmakt hävdade sin rätt.

Bibelstudium den 5 aug 2026

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. 2 Tim 4:3 f

Begreppet den sunda läran står rimligen för den rätta tolkningen av de judiska trostraditioner som mynnade ut i och fullkomnades i historien om Jesus, hans död och uppståndelse.

Men kan man kalla tron en lära frågar jag mig. Är inte tron mer budskap än lära?

Pekar i oklar riktning gör för den delen mycket i de båda breven till Timotheos. Att det inte är Paulus som hållit i pennan är uppenbart. Den som skrivit ner breven har både ett annat språk och en annan begreppsapparat än aposteln. Vi har att göra med ett brev skrivet i Paulus efterföljd. 

Brevets avgörande plus är att det läser in Jesus bland det som är menat att styra både håg och handling. Men kristen tro är mer än lära. Den är en livshållning där händelserna vid korset speglar en kristens liv i  såväl smått som stort. Att den livshållningen leder fram till en lära är visserligen sant, men en flexibel lära, öppen för mycket dock ej för det som motsäger korsets sanning.

I min värld är associationerna till korset så avgörande att dessa lett mig till en historisk prövning av bibeltexterna, detta inte så sällan av ett utmanande slag. Jag vågar se bibeln i sin helhet som återgivning av en verklighet som inte flyr för att själv låta sig prövas. Själva korset tvingar mig att se det så.

Denna hållning leder till en bibelkritik av av ett slag som inte skyr att läsa in mänskliga bevekelsegrunder till och med  i uppenbarelsen. En för mig legitim  bibelanalys  läser alltså inte enbart av bibelns sanningar utan prövar dem samtidigt.

I och med detta berikas bibelanalysen. Detta eftersom bibeltexterna ofta så oförblommerat speglar att t o m bibeltexten är besmittad av mänsklig svaghet, ja t om av ren ondska. Detta även i texter med de högsta anspråk, ja särskilt där. Detta påstått i strid med den heliga textens egen syn på sin egen orubbliga auktoritet. 

Ta detta bibelstudium som ett exempel på detta mitt sätt att handskas med bibeln. Den sunda lära som Paulus eftersöker hos andra prövar jag honom själv emot. Och vad jag funnit är att Paulus i de båda breven till Timotheos inte är Paulus utan en av hans efterföljare. Dessutom att denne efterföljares  tal om sund lära nog har skäl för sig men inte på ett fullödigt sätt fångar det för Jesus specifika. Det denne däremot har att säga om ”dövörat” gentemot sanningen och om det förkastliga i ”legenderna” är ord som visar att denne pauluslärjunge trots allt är en man som lever för den tro han förkunnar.