Bibelstudium i Vivalla den 12 okt 2022

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ett löftesord till Israel, detta i en profetia av Jeremia till ett folk som hotades av undergång. En invasion av stormakten Babylon tycktes oundviklig och var snart ett faktum. Allt förutsett av Jeremia som såg invasionen som ett svar på att Israel glömt sin Gud.

Katastrofen inträffade också. Den drabbade både profeten själv och Israel. Och löftet i profetorden infriades så till vida att det krossade Israel återupprättades. Detta efter ett sjuttioårigt försök från stormakten Babylon att utplåna Israels identitet som ett eget folk genom erövring och deporteringar. Men det i texten ovan utlovade idealtillståndet uteblev. Israel blev aldrig det jordiska himmelrike som profeten såg för sin inre blick.

Men det har skett att vi som bekänner oss till Kristus har gjort denna text, liksom för den delen hela Gamla testamentet, till något som berör också oss. Vi läser löftesorden med Kristus för ögonen och med Kristus för ögonen förstår vi dess löften.

För oss får löftesorden ovan belysa ett hopp som inte släcks trots att allt talar för att det är just släckt. Det var inte släckt för Israel som levde i förtryck i Egypten (v 2 ovan), inte heller för Israel(v 3-6), inte heller för Jesus på korset och inte för oss som satt vårt hopp till Kristus.

Ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp är ett av den kristna trons allra tydligaste kännetecken. Hoppet är en del av vår tro. Triaden tro, hopp och kärlek är tre begrepp som går in i varandra och tillsammans står för det som heter tro. Hoppet är alltså en oundviklig  ingrediens i vår kristna tro.

Detta hopp har idag sin plats i en tillvaro som hotas av ett krig i Ukraina  som kan utvecklas till en global katastrof. Det har också sin plats i en tillvaro vars obönhörlighet och slumpmässighet skrämmer. Och hoppet hör också hemma i våra liv, där ålderdom och död oundvikligen drabbar oss alla.

Ni som har lärt känna mig och mina inlägg på nätet vet att jag inte förbehåller tron till oss kristna. Det går inte att leva utan en inre föreställningsvärld som styr våra liv. Och vad är en inre föreställningsvärld om inte tro. 

Men trons innehåll skiljer oss åt. För oss kristna tillhör ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp något som kännetecknar oss och gör att vi skiljer ut oss.

Hur odla detta hopp när mänskligt att döma inget hopp finns? Det är den fråga jag som kristen ställer mig. Att hoppet inte får inkräkta på min realism har jag klart för mig. Då hamnar jag obönhörligen utanför. En drömvärld utan anknytning till verkligheten är inget för mig. Fullt ut håller det inte heller att förankra mitt hopp i dagens profetia. För mig återstår inget annat än att förankra mitt hopp i tron på Kristus vars liv ändade på ett kors.

Bibelstudium i Vivalla den 5 okt 2022

(Daniel berättar om en syn)

¹⁵Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte. ¹⁶Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: »Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. ¹⁷Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.« ¹⁸Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ¹⁹»Var inte rädd, du högt älskade«, sade han, »allt skall gå väl. Var stark, var stark!« När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: »Tala, herre, nu har du styrkt mig. Daniel 10:15-19

Berättelsen ovan inleds med orden ”Daniel berättar om en syn”. Så står det inte i bibeln. Orden är evangeliebokens och skall hjälpa oss att läsa texten som en uppenbarelse, inte som en i alla stycken påvisbar historisk sanning.

Uppenbarelser, upplevelser liksom  föreställningar om hur evangeliet skall förstås, följer alltid med engagerad kristen tro. Det ger liv åt evangeliet. Tron är inte bara fakta, tron är också upplevelse, känsla och mer eller mindre fria tolkningar.

Nu är det viktigt med boskillnad mellan det ena och det andra. Fakta skall vi vara noga med, för min del är det noga med att skilja det som vi vet från det vi tror oss veta. Och det som vi vet har vi gemensamt med alla som söker det påvisbara, det som har skäl för sig. Det historiska i bibeltexterna  behöver man inte vara kristen för att kunna bestämma. Men det vi upplevt är vårt alldeles egna

Själv har jag inte kunnat klara mig andligt utan mina upplevelser och mer eller mindre trovärdiga tolkningar av evangeliet.  Det har gett liv åt min kristendom. Men detta som jag upplevt är, och det måste betonas, inte lika bestående som det faktiska. Hur mycket har jag inte ändrat mig under årens lopp.

Detta som bakgrund till Daniels möte i dagens text med ett himmelskt väsen, ett väsen om liknade  en människa, vittnar Daniel.  Denne, låt oss kalla honom ”människoson”, stärkte Daniel står det. Men f a öppnades Daniels ögon för vad som komma skulle.

Vi sena tiders barn har genom Daniels bok i Gamla testamentet förmånen att få ta del i det som uppenbarats för Daniel. Och vi kan också förstå hur avgörande dessa uppenbarelser var för det judiska folket. Katastrofen hade nämligen inträffat. Vi läser om den i Daniel 9:27. Angriparen, den hellenistiske fursten Antiochus IV Epifanes, hade avsakraliserat templet genom att avskaffa offren och vigt helgedomen till Guden Zeus. Allt var raserat. Den judiska identiteten raserad.

Allt måste nu till för att göra detta ingrepp mot hjärtat i den judiska tron om intet. Och så skedde också. Mackebéerna gjorde uppror och vann templet tillbaka.

Daniels bok skall läsas som en del i mobiliseringen mot övergreppen mot den judiska tron. Boken kallas apokalyptisk. Den talar i detalj om i vilket sammanhang övergreppen mot judarna stod. Boken visar att Gud trots allt har allt i sin hand.

Tro nu bara inte att orden i Daniels bok representerar bokstavlig sanning. Den står för upplevd sanning i samma mening som mina egna andliga upplevelser under år som gått. Daniels bok står, om jag tillåts förenkla, för  upplevd, dessutom nödvändig sanning i en svår tid. Den är kort och gott en kampskrift vars sanningar är relativa.

Den som vill veta mer om de historiska fundamenten i Daniels bok  går lämpligen till kommentarerna till Daniels bok i Bibel 2000. En noggrann läsning av dessa kommentarer hjälper oss förstå att Daniels bok är en skrift där man tror det man vill och behöver tro.

Och boken fungerade. Det har också de tolkningar av trons väsen gjort som farit genom mitt huvud under åren som gått. 

Detta betyder inte att jag ständigt trott rätt. En kontinuerliga självkritik har gjort att jag kommit vidare till förnyade föreställningar som gett förnyat liv i min tro. 

Och om Daniels bok gäller enligt min bedömning; den var bra för sin tid och sitt sammanhang. Men den skall läsas med öppna ögon och öron för det historiskt trovärdiga och den skall f a ses i sitt sammanhang.

Bibelstudium i Vivalla den 28 sept 2022

Den lätta bördan

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28-30)

Att vara till är att stå i ett sammanhang av föreställningar och sätt att leva. Det är att leva i en mix av tanke-tycka-värdera som vi inte slipper undan enbart genom att undvika att läsa tidningarnas ledare eller hålla för öronen när agitationen blir för påträngande.

Vare sig vi vill det eller inte är vi indragna i sammanhang som vi inte nödvändigtvis bett om att få tillhöra.

Tro inte att bekännelse till kristen tro i det här stycket gör någon skillnad. I själva verket består även kristen tro av berättelse- och upplevelsetraditioner, av sätt att tänka och tycka, allt med syftet att omforma oss inifrån.

Redan evangelierna vittnar om detta. Ser man bakom kompositionen av de färdiga evangelierna kan man urskilja en rad enskilda Jesusord som memorerats, förts vidare i de första kristnas berättelser och sen infogats i evangeliet. ”Den lätta bördan”, d v s texten ovan är ett typiskt exempel på just detta. Denna text står inte där den står för ros skull. Den som så mycket annat i bibeltexterna är menat  att dra in oss i sin verklighet för att där omforma oss.

Att vi som människor måste lära oss att hantera det flöde av intryck, tyckanden, av fördömanden och lovprisningar som ständigt pockar på vår uppmärksamhet selektivt, är uppenbart. Det går inte att köpa allt. Då dränks vi av intryck. På liknande  sätt gäller för oss som kallar oss kristna att veta vad vi skall ta vara på i det flöde av intryck som evangelierna består oss med och vad vi skall lägga åt sidan.

Tyvärr missar vi kristna alltför ofta detta egentligen självklara att allt inte är till för alla. Vi låter gärna tron bli en heltäckande lära, vårt kristna alternativ till den livshållning eller de livshållningar, som präglar vår omgivning. 

Därmed blir vi blinda för att Jesu relation till Gud blir som tydligast i dennes möten med enskilda människor.  I dessa möten förvandlas Jesu ord och blir till gudomligt tilltal. Vår text ovan ”den lätta bördan” ser jag som själva paradigmet för denna omvandling. 

Detta ser inte de lärda och kloka lär vi oss av de egentligen fristående textord som placerats intill vår text. Det gör däremot dem som är som barn.

Vid den tiden sade Jesus: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. (Matt 11:25)

Konsekvensen av detta blir att man behöver bli som ett barn för att se Gud i Kristus, d v s i det här fallet upptäcka Gud i Jesu dialoger med sina samtida. Och vad betyder detta annat än  att vi placerar oss bland dem som ingenting kan, ingenting förstår, ingenting förmår. Med den inställningen förstår vi att räddning ytterst inte är vår sak utan Guds, i det här fallet uttryckt i Jesu löfte att lätta på trycket för alla tyngda av bördor. 

För mig personligen gäller att det nog går att hanka sig fram, t o m leva tämligen gott bland allt det goda som livet, inte minst det av evangeliet påverkade livet, bjuder. Men när jag tappat fotfästet är det bara ett som håller, att jag förlitar mig  på Guds barmhärtighet. 

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2022

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, ²gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, ³fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. ⁴Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. ⁵Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. ⁶Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud ⁷utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa ⁸gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. ⁹Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, ¹⁰för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, ¹¹och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Överallt kan man gå vilse och överallt går man vilse. Även i bibeln. Hur många irrgångar finns inte i en skriftsamling vars tillkomst spänner över upp till tusen år. Inte blir det lättare av att redigeringen av denna skriftsamling långtifrån är enhetlig.

Så det gäller även för bibelläsaren att sätta ner foten och ta spjärn mot det som är hållbart och rätta tolkningen utifrån detta. Till vår hjälp har vi Kristus själv. Om någon visste han att tolka helig skrift.

Men han var inte ensam om att fatta. När det här bibelstudiet offentliggöres har kyrkan firat den fjortonde söndagen efter Trefaldighet och vi befinner oss i den andra årgångens läsningar. Nu råkar det vara så  att dessa texter samfällt pekar på trons själva utgångspunkt. Profeten Jesaja drömmer om det utspridda Israels återförening. Och han ser att själva villkoret för denna förening var att inbördes fiendskap och avund upphörde. Och evangelisten Lukas hade fattat att tjänandet var den överordnade egenskapen hos den lärjunge som skulle anses vara den främste den dag gudsriket segrade.

Men kronan på verket står trots allt aposteln Paulus för i sitt vittnesbörd i Filipperbrevets andra kapitel.

Där skriver han in tjänandet  i själva gudomen. Den Gud som Jesus både företräder och vittnar om låter sin son leva ut sin gudom i självutgivandet.

Självutgivandet inte bara betecknar något från Gud kommande i denna text. Självutgivandet är ett med Guds vilja. Att leva självutgivande är att leva i Gud. I Jesu självutgivande förverkligas både Guds vilja och gudsrikets seger.

När detta är sagt behöver inte så mycket tilläggas. Att vara kristen är att våga gå självutgivandets väg i förtröstan på att den också är Guds väg.

Mycket kan sägas som komplicerar den bilden och motsäger den. Ett är dock säkert och det är att denna bild av honom som ”ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud” har givits oss av Paulus. Och Paulus är i detta stycke inte motsagd i den Heliga skrift.

Dessutom finns det annat i Skriften som vittnar om självutgivandets väg.  När avund och fiendskap upphör kan det kringspridda Israel åter förenas,  profeterar Jesaja (Jesaja 11:10-13). När Guds rike segrar skall riket anföras av den lärjunge som uppträtt som tjänare, låter Jesus oss förstå i Lukas tolkning (Luk 22:24-27). Och som kronan på verket, när Gud utför sitt frälsningsverk låter han det ske genom honom som ägde Guds fullhet men använde den för de förlorades skull. Detta om jag sätter min tillit till Paulus ord i Filipperbrevet (texten ovan)

I en bibel fylld med många gånger disparat innehåll, tar jag spjärn mot dessa tankar och gör dem till mina egna. I tron på deras hållbarhet söker jag mig som kristen fram genom livet.

Bibelstudium i Vivalla den 14 sept 2022

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. ⁴⁴Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43)

Dessa Jesu ord i Jesu Bergspredikan syftar tillbaka på 

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Bibeln, såväl Gamla testamentet som det Nya är sprängfyllt av tanken på utvaldhet. Israel är ett utvalt folk, Kristus är den utvalde, den kristna församlingen de utvalda.

Det är signifikativt för kristen tro idag hur lite det talas om denna utvaldhet. Älska skall man göra, inte vissa utan alla. Denna tanke har har blivit ett mantra för nutida kristendomsförståelse. 

Ändå är det sällan denna generella kärlek förkunnas i bibeln, däremot ofta, på gränsen till alltid som kärleken till de egna manas fram.

Bli inte förskräckt över detta och framför allt sluta upp med att blunda när kärlek till de egna förutsätts vara det enda rätta. Bakom ligger förbundstanken, att Israel är ett utvalt folk, att Kristus är den före andra utvalde, att den kristna församlingen är de från världen utvalda.

Den tanken duger förvisso. För hur skulle det se ut i Mikaels församling där jag har min andliga hemvist om jag inte speciellt brydde mig om dem jag möter i kyrkan, eller om jag inte speciellt kände för min dementa hustru, eller för mina barn och barnbarn. Syftet med denna egenkärlek är ju inte att den leder till självupptagenhet utan att den är en kraftkälla till fortsatt kärlek.

Utvaldhetens syfte är nämligen att denna skall ge kraft att ge kärleken vidare.

På grundval av detta är mitt råd; blunda inte för den utvaldhet som bibeln fullkomligt kryllar av. Ta den istället till vara.

Varför detta tal just nu? Därför att det kan hända att det till och med i bibeln förekommer att utvaldhets-principen sprängs. Sällan visserligen men det förekommer. Och just idag sker det. Och det i en rejäl sprängning. Vad annat är nämligen Jesusordet  om att älska sin fiende och bedja för förföljarna.

I denna sprängning ligger mycket av Bergspredikans originalitet. Samtidigt mycket av det som det känns omöjligt att uppfylla.

Jag läser just en bok om bibeltrohet skriven av nio teologer som alla andas hat och mordlust mot liberal teologi, ja mot allt som relativiserar Guds ord sanning. Det skulle allt se ut om dessa teologer gav uttryck för den innersta kärlek till dem som tyckte tvärtemot vad de själva anser.

Och hur skulle det se ut om jag öste lovord över dem som sa att tro är en sak och veta en annan? Dessa svagsinta människor som inte förstår detta enfaldigt enkla paradigm för ett meningsfullt  liv  att livet  förutsätter vision (tro) och vision i sin tur verklighet.

Men ändå sker det och det just i Bergspredikan ord om att älska in ovän. Dessa ord tyder på att kristen tro till allt annat också förutsätter underverket över alla underverk, att det finns möjlighet att älska t o m den som hatar mig.

Bibelstudium i Vivalla den 7 sept 2022

¹⁹Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans (Sanheribs) våld, så att alla riken på jorden får veta att du, Herre, ensam är Gud.« (ur Hiskias bön om att hans folk skulle bli räddat från assyrierkungens  angrepp) 2 Kung 19:19

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« ²Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: ³»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt. (Jesaja 38:1-3)

Textorden ovan utgör två böner av Hiskia kung över Juda rike (715-696 f Kr). Den första är en bön att Juda skall bli räddat från att bli invaderat av stormakten Assyrien. Den andra om att bli befriad från sin dödliga sjukdom.

Om Hiskia kan vi läsa om i både 2 Kungaboken och i Jesaja.

För mig är Hiskia en förebild, en av många förebilder som jag  behöver för att formas till den kristna människa jag vill vara.

Den första av de två bönerna är det lätt att identifiera sig med. Det är bara att byta ut ordet Sanherib mot Putin, så vet vi precis vad det handlar om. Hur blev det då med bönhörelsen, frågar man sig. Både si och så. Visserligen klarade sig Juda undan direkt ockupation, men trycket från Assur slapp de inte undan. Och inte resulterade hans bön i att alla samfällt bekände att Israels Gud ensam var Gud.

Den andra är mera speciell. Anknytningspunkten är alla vi som medvetet överlåtit oss till Gud och gjort allt vi förmått för Guds rikes seger. Till dessa räknar jag också mig själv, även om jag är medveten om den dubbelhet som ligger även i den högsta bekännelse. (Jmf Rom 7)

För båda bönerna gäller att det inte blev riktigt som Hiskia hoppats. Visserligen blev inte Juda ockuperat och blev Hiskia botad från sin sjukdom. Femton år blev lagt till hans levnad, står det. Men grundproblemet kvarstår. Gud handlade inte och handlar fortfarande inte efter våra mönster för bönhörelse. Och när Gud gör det blir trots detta inte resultatet det som vi förväntat oss.

Varför? Inte därför att Gud låter bli att lyssna mera så att bönhörelsen föregås av formande. Bönhörelsen sker aldrig av automatik. Bönhörelse per automatik skulle innebära att allt blir som vi vill att det skall vara. Men vi är inga gudar.

Däremot är vi formbara och Gud formar den som uppriktigt ber till honom. Och det är den av Gud formade människan som får det han eller hon begär. Bönhörelsen blir då en glimt av Guds rikes seger i en gudsfrånvänd värld. (jmf Matt 18:18-22)

Nu vore trots allt inte Hiskia den förebild jag här gjort honom till om jag inte kunde härleda Hiskia till Kristus den Kristus som både lärt oss att be och tro på bönhörelse.

För mig är Hiskias rättfärdighet i sin kamp mot assyrierna ett föregripande av den Kristus som i alla sammanhang stod upp för rättfärdighet.

Men framför allt föregriper Hiskias vädjan till Gud om att slippa dö av sin sjukdom ett föregripande av Jesu egen bön på korset: ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”.

Till det formande som tillhör livet som kristen hör också att uppleva sig övergiven av Gud. När formandet av Jesus nått sin fullbordan, ropade Jesus, ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min ande”.

I detta överlämnande ligger livets själva mening. Bönen och bönhörelsen är menade att föra oss dit.

Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2022

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. ³Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 

Därmed kunde lagens krav uppfyllas i oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8 2-4)

Tillåt mig att i detta bibelstudium tala övergripande. Jag påstår att kristen tro leder till normalitet men inte är normalitet. Den kristna historien visar detta. T o m en insiktsfull läsning av Nya testamentets brevsamling gör detta klart.

Kapitel 8 i Romarbrevet är i min föreställningsvärld paradexemplet på just detta att trons liv inte är normalitet.

För Paulus sammanfattas allt i Kristus och i dennes död för att upprätta ”en syndfull människa”. Denna upprättelse hade Paulus själv erfarit, en upprättelse som han klär i ord i kapitel 8 i Romarbrevet.

Det han klär i ord är ett självupplevt faktum. Den verkan Kristus gjort på honom var omvälvande. Från ett liv som gick ut på att i kärlek uppfylla Guds lag till ett liv där hade han fått en skjuts framåt.  Laguppfyllnaden liksom tog sin boning i honom. Den blev följden av att den uppståndne genom Anden tagit plats i hans inre och omvandlat  det av Gud krävda till något självklart.

Hur hade detta kunnat ske? Paulus ger sin förklaring i texten ovan där han utifrån sin fariseiska bakgrund klär det otroliga i ord. 

Man behöver förstås inte tala som Paulus för att vara trovärdig. Varje reflekterande kristen åligger det att utifrån sin kunskap och erfarenhet vittna om korsets betydelse. Det är bara grundfaktum som behöver vara likalydande i de olika vittnesbörden, detta att Kristus dog på korset för att upprätta oss. Det betyder att kärlek var det drivande motivet.

Kristen tro är inte normalitet. Romarbrevets åttonde kapitel är ett enda stort exempel på detta faktum. Om normaliteten kan du läsa i kapitlet innan, Romarbrevets sjunde kapitel. Det är normalitet att tvingas kämpa mot ett motsträvigt inre när gott skall tänkas eller utföras. Den normaliteten ger sig till känna vare sig  det är bibel eller lagbok som utkräver det goda av oss.

Men kristen tro i sitt explosiva skede är inte normalitet, är till sitt väsen ett under åstadkommet av den uppståndne, levandegjord som Ande. Och undret är att det goda går av sig själv, det goda har blivit en del av oss.

Det dröjde inte förrän de första kristna, för mig mest tydligt genom att jämföra de tidiga paulusbreven med de senare, förrän normaliteten återinträdde . Av trosexplosionen hade blivit vana och med vanan hade den spontana godheten tvingats vika. 

För de tidiga paulinska församlingarnas del innebar detta i realiteten att dessa sammanslutningar blev varianter på de gamla judiska församlingsbildningarna, men nu med kristet förtecken.

För att ta ytterligare ett exempel bland miljontals andra. I våra närkiska sammanhang innebar det att väckelseglöden från slutet av 1800-talet ersattes av vanans kristendom, om än i modernare kläder än i sockengemenskapens.

Varför påminna om detta? Dels för att det i sig är värdefull kunskap men dels också för att vi skall vara vaksamma just i det skede när kristen trosutövning påtagligt ändrar form och innehåll, när ett skede av explosivitet börjar ta form.

Om det nya vilar på grunden att tändvätskan är den Kristus som dog för att upprätta ”syndfulla människor” och att det explosiva innebär en skjuts in i ett förnyat sätt att vara,  då skall vi ställa oss bakom det nya.

Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2022

Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. ²De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där. Israel slog läger framför berget. ¹⁹³Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. ⁵Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – ⁶och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.« (2 Mos 19:1-6)

Bibelordet ovan är centralt. Det är berättat främst för budskapets skull. Vad som historiskt sett ligger bakom är mera tveksamt. Och budskapet är att Israel är förbundets folk. Det är på ett speciellt sätt förbundet med Gud. Trogna detta förbund är de Guds käraste egendom, en förebild för andra folk, utvalda före alla andra.

Kristen teologi i allmänhet försöker hålla armlängds avstånd till allt som hör samman med denna alldeles speciella utvaldhet. Man menar att Jesu framträdande är ett enda stort bevis på att vi alla är lika, att vi alla tillsammans skall stå upp för och hävda allas lika värde, att ingen är förmer än någon annan. De mest radikala på den kanten, särskilt kristna lekmän av idag, ”sågar” tanken på utvaldhet genom att helt enkelt bortse från Gamla testamentet. De låter Nya testamentets Jesus stå på egna ben.

Att praktisera utvaldhet i gammaltestamentlig mening förbehåller man fundamentalisterna, de som tar bibeln på orden men inte förstått innebörden.

Problemet är att Jesus inte kan förstås om man bortser från den religion denne levde i. Dessutom och framför allt att man inte kan bortse från att tanken på utvaldhet följer med in i Nya testamentet. Den finns om än i nya former som en levande föreställning hos Jesus och den är utmärkande för de synsätt som härskade i de första kristna församlingarna.

Lösningen då, vad är den? Avgjort inte att låta dagens text bli en evig sanning. Däremot blir uppgiften att  granska den utvaldhet som Jesus levde i och som han själv praktiserade. Den utvaldheten innebar i korthet en förpliktelse att se sin utvaldhet som en resurs att användas till  att lyfta upp dem som inte förmådde göra det på egen hand. Av gåvan blir en uppgift, en förpliktande uppgift.

Idealt skulle detta sätt att se på utvaldheten  i den nuvarande Palestinakonflikten innebära att det var ett privilegium att bo på Gazaremsan. Och i dagens läge här och nu att det vore envälsignelse att leva i det  land som är miljardärtätast i världen. Det vinner alla på och allra mest de svaga.

Jag vet att detta sätt att se är blåögt. Men visionen kan ingen ta ifrån mig. Den behöver jag dagligen och stundligen. Det jag fått som andra inte äger syftar till att andra får del av vad jag själv har. Med den grundinställningen lär mycket bli annorlunda.

Men hur är det, leder den till höger eller till vänster? Leder den till reformer i den ena eller den andra riktningen i skattelagstiftningen, sociallagstiftningen eller i invandrarfrågan? Dessa frågor behöver jag ständigt ställa mig även om svaren sällan är självklara.

Under inga förhållanden blir resultatet att jag försöker bli kvitt själva  utvaldhetstanken. Denna är djupt förankrad inte enbart i den religiösa föreställningsvärlden utan även i den sekulära. Den är t o m inskriven i de villkor som gäller för att vara människa. Däremot är hanteringen inte självklar.

I Gamla testamentet förstod man utväljelsetanken  på sitt sätt, med Jesus följde ett annat. Inte så att Jesus bröt med de gammaltestamentliga föreställningarna, däremot förnyade han dem.

Och vi som idag bekänner oss till Jesus skall veta att vi är satta att fortsätta det Jesus påbörjade. Hur, ligger i vårt eget avgörande.

Bibelstudium i Vivalla den 17 aug 2022

Den gamla och den nya människan

⁴¹⁷Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, ¹⁸deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan. ¹⁹Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. ²⁰Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – ²¹såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 

²²Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. ²³Se till att ni förnyas i ande och förstånd ²⁴och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.

Man behöver inte vara detektiv för att märka att anslaget i Efesierbrevet inte låter sig jämföras med tonen i exempelvis Korinthierbreven. I breven till Korint blottas trons grundvalar. I Efesierbrevet skall grundvalarna försvaras. I Korinthierbreven är talet precist, i Efesierbrevet allmänt. I Korinthierbreven är det Paulus själv som talar, i Efesierbrevet en pauluslärjunge som talar i Paulus namn. Av den anledningen skall Efesierbrevet förstås utifrån Korinthierbreven, inte tvärtom. Detta som ett allvarligt menat råd till alla bibelläsare.

Nu till texten ovan. Eländesskildringen i den första delen av texten behöver inte kopieras vid en nutida tillämpning. Hedningarna behöver inte alltid vara lika orena och själviska som texten ovan målar ut det. Själv skulle jag hellre kalla hedningen den gudlöse. Och den gudlöse när hen renodlar sin gudlöshet är människan som i sin enfald tror sig äga allt inom sig själv. Det betyder i realiteten, om jag inkluderar mig själv i tidens gudlöshet, att jag äger sanningen i den kulturkrets jag själv lever i. Sanningen finns i tidens sanningar, i tidens ideal, i tidens förebilder. Detta får till följd att sanningen ständigt ritas om, ständigt tar sig nya vägar. Det talas om eviga sanningar när sanningen är den att det jag en gång applåderade i nästa generation buas ut som föråldrat, ibland t o m som föraktligt. Allt tycks för den skarpe iakttagaren som lealöst men är det inte. På ett eller annat sätt är det ändå jaget som styr. Samtidigt styrs jaget, men jag märker det inte i min enfald.

Denna form av gudlöshet drabbar oss alla, onda som goda, unga som gamla, kristna som ateister. Den har även drabbat mig som just nu författar detta bibelstudium.

Men det finns alternativ.  Alternativet är den ”sanning som finns hos Jesus”. Det finns i den nya människa som ersätter den gamla människan om jag tar till Efesierbrevets språkbruk. Vad är nu den nya människan och vad kännetecknar henne. Det är bara att läsa innantill ovan så får vi reda på det.

Men får vi egentligen det? Är det inte allmänt tal som Efesierbrevets författare består oss med? Själv menar jag att det just är allmänt tal och att detta allmänna tal behöver preciseras för att vi inte skall gå från den ena villan till det andra.

Min väg är att förstå Efesierbrevets budskap utifrån min förståelse av Paulus i exempelvis Korinthierbreven eller varför inte Paulus brev till romarna. Och här betonas tron som det avgörande för det nya livet. Och tron är tron på Kristus och inte vilken Kristus som helst, utan den Kristus som tog död på den gamla människan genom att offra livet för henne. Och i detta offer ge människan en ny utgångspunkt, livet i den Kristus som dött för oss och som uppstånden lever för den som satt sin tilltro till honom.

Allt på ett enda kort, det är Paulus medicin, allt i tron på att Kristus dött för oss och som uppstånden lever för oss. Om det gamla livet var ett liv i den egna storheten och i den egna möjligheten är det nya livet ett liv i medskjuts. Och den som skjutsar oss in på nya banor är Kristus som formar oss till ett nytt liv.

Men tro inte att det går av sig själv att leva det nya livet. Inte minst detta att det finns mycket gott i att förankra allt i sig själv och i de möjligheter detta skapar hindrar oss från att ta det radikala steget från oss själva till Kristus. Men steget måste tas, inte en gång utan flera. Luther talar om en daglig omvändelse. För utan den medskjuts till ett nytt liv som tron på Kristus innebär finns det inget alternativ till ett liv som ytterst innebär självförgudning. Och självförgudning är aldrig vacker om än en gudlös värld prisar dess skönhet i alla de tonarter.

Bibelstudium i Vivalla den 10 aug 2022

Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – ²²Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. ²³Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. 1 Kor 3:21 ff

Den paulinska brevsamlingen är avslöjande. Här får man veta både vad den kristna tron innebar och hur den tog sig uttryck. Detta inte minst på grund av missförhållandena i de nygrundade församlingarna. Missförhållanden som i stort berodde av att de nyvunna anhängarna till kristen tro som oftast var judar snart  återgick till sina gamla föreställningar, till sina gamla vanor om än klädda med kristna förtecken.

Mot dessa återfall krigar Paulus inte minst i det tredje kapitlet av 1 Korinthierbrevet. Och han gör det med kraft eftersom han vet vad kristen tro till sitt  väsen är. Han vet att tro står för tillhörighet. En kristens själva kännetecken är tillhörigheten till Kristus.

Tron har därigenom för den kristne förvandlats från krav till gåva. Guds ord blir inget den kristne skall hålla sig till för att behaga Gud,  istället något hon fått och får ta del av för att kunna leva. Att tro blir för att uttrycka det poetiskt att svepas med av en gudsvind i livets riktning. Det är som att ha del i allt, eller som Paulus säger ”hela världen, liv och död, nutid och framtid”.

Men lagen då, hur uppfattas den? Som människans svar på livets gåva, eller i det enskilda fallet som påminnelser om att leva i livets  riktning. Lyder tio Guds bud gör den fromme inte för att visa sig värdig att leva, utan i tacksamhet över att få vara.

Denna inställning, denna tro, kan oegentligt benämnas  delaktighet av en ny natur ( 1Kor 3:4). Oegentligt eftersom den nya naturen inte kan jämföras med en ny själsförmögenhet. Tron är istället en ny inställning eller om man så vill nya ögon. Med nya ögon ser den kristne på sig själv och på sin omgivning. Vad är det då hon ser? Med Paulus ser hon att hon tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (Inom parentes en oöverträffad trosbekännelse som står sig tiderna igenom)

Mot detta stod allvarliga missförhållanden i de kristna församlingarna. Paulus brev, liksom även Apostlagärningarna, vittnar om dessa som alla hade det gemensamt att de nyomvända kristna judarna så sakta hade börjat vända åter till det gamla. Och det gamla var den judiska lagreligionen med sina markörer liksom den mänskliga naturen som ständigt pockade på och ville ha sitt.

För mig är det trösterikt att de första kristna fick behålla sitt kristna namn trots att de så illa förvaltade sin så kallade ”kristna natur.” Det fanns förlåtelse för dem och upprättelse. Det ger mig mod och frimodighet, mod att fortsätta min kamp mot min egen gudlöshet,  frimodighet att utan blygsel dela med mig när det goda för mig går liksom av sig själv.

Innan jag sätter punkt följande två tillägg. Att begreppet tro står för tillhörighet är en öppning  särskilt för oss nutida kristna som har intellektuella spärrar för att avgöra oss för kristen tro. För mig personligen är det direkt avgörande att min kristna identitet beror av  tillhörighet, inte av min egen  mentala och intellektuella förutsättning. Att jag vill tillhöra Kristus, om det råder ingen tvekan,  det kan ingen ta ifrån mig.

Och om orden Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud har jag behov av att  få lägga till följande. För mig  är det befriande att slippa att närmare definiera frågan om Guds förhållande till Kristus. Kristus tillhör Gud, det räcker. Det visste jag för den delen redan innan jag uppmärksammat Paulus ord. F a berikar det min gudstro som skakats och skakas av allt ont som tillåts ske, att få tro att Kristus tillhör Gud. Det betyder dock inte att jag får alla frågor om Gud besvarade.