Bibelstudium i Vivalla den 23 nov 2022

24Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. 26Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, 27och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. 28Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst 29och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. 30Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh 5:24-30

Jag( liksom andra) förhåller mig till tron, förhåller mig till Gud, förhåller mig till Jesus. Att förhålla sig har alla vi som berörts av den kristna tron gemensamt. Här är ingen undantagen. Även förnekaren förhåller sig, om än i negativ mening.

Denna självklarhet aktualiserar jag eftersom jag menar att även evangelierna och särskilt tydligt Johannesevangeliet förhåller sig. De förhåller sig till den trostradition de mött. De gör det i referatets form men bakom evangelisternas referat ligger egna ställningstaganden. Detta särskilt i Johannesevangeliet och i dag specifikt i dagens text. Det som här framställs  som ett referat är i själva verket Johannesevangelistens trosbekännelse.

I dagens text behandlar Johannes det domslut som tron på en rättfärdig Gud förutsätter. För den som tror på en verkande och rättfärdig Gud  kan ju allt inte lösas upp i ”den eviga glömskans flod”. Tron på en sådan Gud  förutsätter ett domslut, endera fällande eller friande.

Så såg även Johannes det. Men han trodde sig dessutom veta mer om detta domslut. Hans tro hade lett honom till den övertygelsen att Guds liv återspeglas i Jesu liv. Som Jesus handlade handlar också Gud. Som Jesus tänkte, tänker också Gud. Som Gud dömer, dömer också Jesus, av Johannes i texten kallad människosonen. Detta inte i opposition mot Gud utan som ett uttryck för Guds innersta vilja. 

Av mig själv kan jag inte göra något, låter evangelisten Jesus säga och vidare: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Som evangelisten Johannes trodde, tror också jag och med mig stora delar av den kristna kyrkan. Vi gör det inte för att detronisera den Gud som de gammaltestamentliga profeterna förkunnade. Och jag personligen gör det heller inte för att kunna bygga upp en mer eller mindre sofistikerad treenighetslära vid sidan av bibelns budskap som den senare kyrkan gjorde. Jag gör det av en inre övertygelse att Jesus levde i samklang med Gud och att Jesu vilja också är Guds.

Se detta som mitt vittnesbörd, mitt sätt att förhålla mig. Och se mig som en Jesuslärjunge som till och med låter evangelierna bli subjektivt färgade trosvittnesbörd, inte från himlen fallna eviga sanningar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 nov 2022

5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. 2 Kor 13:5  

Paulus skriver i anslutning till detta  Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just detta ber jag om att, att ni skall bli allt mera felfria.

Här för Paulus ner tron från sina höga höjder. För honom  krävs varken hög bekännelse eller bekräftad vandel för att få vara en kristen. Ett enda frågar Paulus efter; finns Kristus Jesus hos er? På det hänger allt.

Ett ja på den frågan kan ta sig uttryck på många sätt. Ett är dock gemensamt för dem alla, den inneliggande brinnande passionen för Jesus. Och vad gjorde då Jesus? 

Han gav för att vi skulle få. 

Han blev svag för att vi skulle bli starka. 

Han dog för att vi skulle få leva. 

Följaktligen blir vi hans efterföljare svaga för att andra skall bli starka. Vi dör för att ge liv åt andra.  

Enkelt och entydigt kan det tyckas, ändå svårare än annat. Finge vi inte hjälp från Jesus själv blir det omöjligt. Som den uppståndne förlåter han oss när vi misslyckas, stärker oss när det tar emot och uppmuntrar oss när vi befinner oss på rätt väg.

Detta enkla, bekännelsen att ”Kristus finns hos oss”, är alltså förbundet med det för mänskligt förstånd ofattbara, att Jesus dog för att vi skall få leva. 

Detta predikade Paulus till församlingen i Korinth, låt vara här i min tolkning. Församlingen bestod av  till Jesustron omvända människor inte minst från den judiska minoriteten i staden.

Men trots förenade krafter förmådde församlingen inte komma någon vart. Vägen över svaghet som Paulus, församlingens grundare, anbefallt var en uppgift som aldrig kunde slå igenom. Andra Korinthierbrevet formas därför till en uppgörelse mellan Paulus och en församling som inte drog åt samma håll som sin grundare. 

Till all lycka blev breven till Korinth trots detta bevarade till eftervärlden. Det i dessa brev som möttes med oförståelse då, svagheten som vägen till styrkan, öppnar för möjligheter idag.  

En hel församling som drar åt samma håll och dessutom åt rätt håll, vilken genomslagskraft skulle inte  detta innebära!  Men därav blev alltså intet i Korinth. Inte heller i dagens Svenska kyrka lär detta vara något att räkna med. Hos oss finns  framför allt inte den samlade kraft som en engagerad församling innebär.

I stället fungerar de församlingar som vi idag i Svenska kyrkan kallar levande som trosbefrämjande gemenskaper. Dessa skapar i bästa fall  tro hos enskilda, men hittills inte till en gemensam rörelse på kristustrons grund.

Bibelstudium i Vivalla den 9 nov 2022

11Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

12Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

13Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

14jag kallar graven ”min far”

och maskarna ”mor” och ”syster”.

15Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi kring traditionen om  den rättfärdige och hårt drabbade Job. Om denne Job kan vi läsa i  Hesekiel 14:14,20 liksom i de två första liksom i det sista kapitlet i Jobs bok.

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi som är laddat med sanning, allmängiltig och berörande sanning. 

Med Job kan vi alla, eller borde vi alla, kunna identifiera oss. Jobs sanning är också vår sanning.  Dödsriket kan ingen av oss slippa undan. Tiden tar slut för oss alla, en tid då alla våra planer blir tillintetgjorda. Och för Jobsbokens författare står det klart att detta dödsrike är det samma som den mull där maskarna bor och där graven ”är min far och maskarna mor och syster”.

Detta gäller även den krympande skara som sen barnsben fått predikat för sig om de frälstas eviga glädje i  himmelen. 

Men också vi andra är inbegripna, vi  som inte står ut med tanken att våra käraste bara skall försvinna och inte längre finnas till. Osynliga finns de väl ändå i vår närhet. De tänker på oss och har omsorg om oss. (När jag skriver detta tåras mina ögon. Jag är en av dem som inte står ut med tanken på en evig skilsmässa från dem jag älskar.)

Framför allt står det klart för alla trons förnekare att livet ändar döden. Det som blir kvar av oss  är stoft och aska eller mull som Jobs diktare uttrycker det. Inget annat.

Dödsriket är mull påstår Jobs diktare. Men över dödsriket råder Gud, livgivaren och livsuppehållaren, invänder jag. I och med det blir mull inte längre mull i vår mening utan mull innesluten i Guds rådslut. I förlängningen blir min till mull förvandlade kropp innesluten i Guds vilja med mig.

Jobs motsvarighet i Nya testamentet är Jesus. Nog klagade denne liksom Job över sitt öde. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, ropade han i sin nöd på korset. Svaret kom den tredje dagen i uppståndelsen från de döda. Död som skulle bli till mull hade förvandlats till liv i Gud.

Så tänker jag inför den ofrånkomliga döden. I tron på Kristus blir min bön att Gud av nåd skall bevara mig och de mina. Livet må te sig slumpartat, det oförklarligt onda må drabba utan hänsyn till person och till synes orättvist som för Job. Trots detta, ja trots allt som talar däremot, förlitar jag mig på att mitt liv som är förvandlat till mull vilar i honom som är svaret på det ofrånkomliga livets faktum, av mig kallad Gud, Jesu Kristi Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 2 nov 2022

1Håll broderskärleken levande. 2Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. (Hebr 13:1-3)

Textorden inleder avslutningskapitlet i Hebreerbrevet. Detta kapitel har sin motsvarighet i den paulinska brevens hustavlor.

Så mycket skall sägas om Hebreerbrevet att det närmast är  en uppbyggelseskrift. Något egentligt brev med tydlig mottagare  är det inte. Vidare att det s k brevet har två ledmotiv. Det första är att framhäva Jesu enastående betydelse utifrån hans unika betydelse som Guds son. Det andra att denne Jesus har renat oss människor från synden (kap 5-10). Bakom och i  Jesu korslidande utspelade sig ett kosmiskt drama, förkunnar författaren, där Jesus som en himmelsk överstepräst sonade folkets synder.

Två skeenden försiggick alltså samtidigt i författarens föreställningsvärld. Parallellt  med korsfästelsen och som en del av denna offrade sig Jesus som den sanne översteprästen i det himmelska templet och sonade därmed världens skuld.

Genom denna dubbelexponering vittnade den anonyme författaren till Hebreerbrevet om sin tro på att verkligheten är mer än det man kan se och ta på. F a att Jesu död på Golgata står för mer än vad en vittnesskildring kan beskriva.

Ni som regelbundet läser mig vet att jag genomgående och i alla de sammanhang påminner om tillvarons dubbelhet. Jag skiljer på tänkt, trodd och föreställd sanning och ställer denna vid sidan av  uppenbar sanning. Vidare att jag betonar att livet inte fungerar utan att samspelet mellan det föreställda och det yttre samverkar och inbördes korrigerar varandra.

Besläktat med detta är Hebreerbrevets tänkta och trodda  sanning att korsfästelsen var något mer än vad det syntes vara.  Och som det är med mina tänkta, trodda och föreställda sanningar måste det också vara med Hebreerbrevets sanningar.  Den anonyme författarens vision måste utsättas för erfarenhetens prövning. Och detta skall inte ske en gång utan fortlöpande. 

Dagligen får jag ställa frågan: Är verkligen Jesu död en försoning och i så fall, hur tar detta sig uttryck för mig? Dagligen får jag också erfara om tron på försoningen bär eller brister.

Detta märkliga samspel mellan det yttre och det inre kommer också till uttryck i dagens text. Här handlar det inte primärt om Jesu försoning. 

Å ena sidan har vi här det påtagliga. Nu uttryckt som broderskärlek,  i sammanhanget de kristnas inbördes omsorg om varandra i samtidens  förföljelsetider. 

De utsatta kristna skall inte bara ägnas en kärlekens tanke, manar författaren.  Misshandeln mot fängslade trossyskon är som misshandel av era själva, påminner denne.

Å andra sidan den tänkta verkligheten, trons verklighet. Denna räknar med mer än det vi kan se och ta på. I Hebreerbrevet ledde detta till  tron på änglar. Den gästfrie hade änglar till gäster, står det.

Änglar till gäster. Också detta låter sig prövas.  För egen del kan jag inte vittna om änglar, däremot om  en okänd  beskyddande hand över mitt huvud när livet har blivit mig för svårt.

Bibelstudium i Vivalla den 26 okt 2022

5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.(1 Mos 15:5 f)

Det här bibelstudiet handlar om tro och är därför delvis allmängiltigt. Allmängiltigt därför att ingen kan springa från tron. Den är en ständigt följeslagare vare sig vi tänker på det eller inte. Utan stimulans från tron  orkar ingen leva. Frågan är inte om vi tror utan på vad. Dessutom och det  blir själva poängen i detta studium måste tron vara selektiv, visst måste vara viktigare att tro på än annat. Om inte blir människan mer eller mindre lik en robot.

Texten ovan, särskilt om vi läser den i sitt sammanhang exemplifierar bådadera, både tron i sin kärna och tron som periferi.

Om Abraham är en historisk person eller inte tillhör trots allt periferin. Visserligen bygger den judiska traditionsbildningen i själva sin grund på berättelser om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Och nog var vår frälsare förankrad i dessa traditioner. Men det vore för mycket, t o m vilseledande om vi gjorde det till en huvudsak att tro att dessa traditioner vore bokstavligt sanna. I själva verket vet vi ingenting om vad som är förankrat i verkligheten alternativt i folkmun i dessa berättelser. Skulle tron på den bokstavliga sanningen bli en huvudsak får vi något man med skäl kan ifrågasätta i centrum, med andra ord en bräcklig språngbräda in i verkligheten.

Men det finns annat i denna korta text som tron inte kan vara förutan. Det är orden ”Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig”.  Det centrala är här ”trodde”. Och trodde har en alldeles specifik betydelse på grundspråket hebreiska. Oböjt betyder ordet ”vara sann”, men böjt som i texten ovan, ”hålla för sant”, ”lita på”.

Att tro är att hålla för sant, att lita på, ha förtroende för, luta sig mot. Sånt tillhör aldrig periferin vare sig det är bevisbart eller inte.

Åter till den historiska sanningen i patriarktraditionen, för att inte tala om alla lagar och regler som växte fram ut denna tradition och som fortfarande är grundläggande för det västerländska samhället. Hur är det med allt detta? Detta andra intar per definition plats nummer två. Tänk på hur det är med lagarna. Lagar som man inte litar på håller aldrig i längden. Utan att folk litar på dem urholkas de och ersätts allteftersom av nya som äger människornas förtroende.

Överfört på den existentiella frågan om liv och död, om vår plats och uppgift som människor i denna värld, blir svaret likartat. Det vi håller för sant, det vi litar på, det vi har förtroende för blir det avgörande. Detta vare sig vår tro är bevisbar eller inte. Allt annat får plats nummer två.

Vi måste som människor med andra ord vara selektiva. Vi kan inte lita på allt lika mycket, det berövar oss vår inre passion och ytterst vår personlighet som människor. Vår tro måste få vara selektiv, ha ett centrum från vilket all annan tro utgår.

För mig är detta centrum Kristus och inte bara Kristus. För mig avslöjas trons väsen vid korset. Det som skedde vid korset håller jag för sant, litar jag på, lutar jag mig mot.

Allt annat som jag tror på underställs detta enda och får i fallande skala sin betydelse utifrån detta enda. Detta enda må sedan hålla eller brista. Men till något sekundärt kan det aldrig förvandlas. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 okt 2022

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. 5 Mos 30:11-14

Först om textens sammanhang. Texten är hämtad från 5 Moseboken, eller som den också kallas, Deuteronomium, den andra lagen. Deuteronomium är till sitt innehåll en omskrivning av Mose agerande när denne ledde sitt folk ut ur Egypten. Boken  bär tydliga spår av att den tillkommit i en för det judiska folket svår tid. Svårare kunde det inte bli. Folket  var till sin existens hotat av världsmakten Assyrien. 

Deuteronomiums tillkomst brukar inom parentes härledas till Josias reform i samband med att man återfunnit förbundsboken/lagen i templet (se 2 Kung 23). Josia regerade Juda från 648-609 f Kr.

Summa summarum återspeglar Deuteronomium skrifttolkningen i en tid av nationell kris. Det mesta i boken lagt i Mose mun.

Som det var med Deuteronomium är det också med Nya testamentet vars innehåll måste förstås utifrån den religiösa revolution som Jesu framträdande innebar.

I krisen träffar man ibland rätt. Man ser det man annars är blind för. Ett exempel på detta är dagens text. Där blir det mitt i prick. De eller den som formulerat bibelordet i dag har fattat vad lagen innerst inne är bra för. I tider av normalitet vill gärna lagen bli enbart konstaterande. Si eller så skall du göra för att det skall gå dig väl. Men i motgång räcker det inte med konstateranden. Nu måste det till hjälp. Det måste lag till för att vi skall klara krisen. Och inte lag i allmänhet. Lagen måste bli ett med oss, ett med vårt innersta. Den behöver ta plats ”i mun och hjärta” för att vi skall reda oss i denna svåra situation, det är Deuteronomiums budskap i texterna ovan.

Överfört till vår situation här och nu för att det skall bli klart också för oss. Det hjälper inte med enbart hårda tag för att bekämpa brottslighet och rotlöshet. Om så miljoner regler sätts upp är det inte från reglerna som hjälpen kommer. Hjälpen måste komma inifrån, vara en resurs som inifrån övervinner det onda. För att tala i klartext. Med människor av den rätta ullen i ett land, kan inte gängbrottslighet och skjutningar ta överhanden

Eller för att gå till Nya testamentet och till Paulus. Denne säger det rakt ut. Lagen är nog bra, till och med fullkomlig. Men den räcker inte till för att vi skall nå till det mål som är utsatt för oss. Med Kristus för ögonen är det inget annat än tron på Kristus som för oss till målet. Av lag måste bli evangelium. 

Det betyder inte att lagen skulle vara ofullkomlig. Men när lagen tar plats i våra hjärtan får den, har inte minst Paulus lärt oss, heta tro. Och som det var för Paulus har det fortsatt att vara. Lag som fullkomnats i Kristus och som tagit sin boning i Kristi efterföljare kom i fortsättningen att heta tro.

Att den övergången inte är ett sidosprång lär oss dagens text. Vad handlar den om annat än tro? När lagens ”ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta” står detta för det som i kristet språkbruk heter tro.

I tider av kris utvecklades Gamla testamentets lagtro i denna riktning. Och i tider av kris kan det åter ske att Guds lag levandegörs för oss på motsvarande sätt.

Bibelstudium i Vivalla den 12 okt 2022

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ett löftesord till Israel, detta i en profetia av Jeremia till ett folk som hotades av undergång. En invasion av stormakten Babylon tycktes oundviklig och var snart ett faktum. Allt förutsett av Jeremia som såg invasionen som ett svar på att Israel glömt sin Gud.

Katastrofen inträffade också. Den drabbade både profeten själv och Israel. Och löftet i profetorden infriades så till vida att det krossade Israel återupprättades. Detta efter ett sjuttioårigt försök från stormakten Babylon att utplåna Israels identitet som ett eget folk genom erövring och deporteringar. Men det i texten ovan utlovade idealtillståndet uteblev. Israel blev aldrig det jordiska himmelrike som profeten såg för sin inre blick.

Men det har skett att vi som bekänner oss till Kristus har gjort denna text, liksom för den delen hela Gamla testamentet, till något som berör också oss. Vi läser löftesorden med Kristus för ögonen och med Kristus för ögonen förstår vi dess löften.

För oss får löftesorden ovan belysa ett hopp som inte släcks trots att allt talar för att det är just släckt. Det var inte släckt för Israel som levde i förtryck i Egypten (v 2 ovan), inte heller för Israel(v 3-6), inte heller för Jesus på korset och inte för oss som satt vårt hopp till Kristus.

Ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp är ett av den kristna trons allra tydligaste kännetecken. Hoppet är en del av vår tro. Triaden tro, hopp och kärlek är tre begrepp som går in i varandra och tillsammans står för det som heter tro. Hoppet är alltså en oundviklig  ingrediens i vår kristna tro.

Detta hopp har idag sin plats i en tillvaro som hotas av ett krig i Ukraina  som kan utvecklas till en global katastrof. Det har också sin plats i en tillvaro vars obönhörlighet och slumpmässighet skrämmer. Och hoppet hör också hemma i våra liv, där ålderdom och död oundvikligen drabbar oss alla.

Ni som har lärt känna mig och mina inlägg på nätet vet att jag inte förbehåller tron till oss kristna. Det går inte att leva utan en inre föreställningsvärld som styr våra liv. Och vad är en inre föreställningsvärld om inte tro. 

Men trons innehåll skiljer oss åt. För oss kristna tillhör ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp något som kännetecknar oss och gör att vi skiljer ut oss.

Hur odla detta hopp när mänskligt att döma inget hopp finns? Det är den fråga jag som kristen ställer mig. Att hoppet inte får inkräkta på min realism har jag klart för mig. Då hamnar jag obönhörligen utanför. En drömvärld utan anknytning till verkligheten är inget för mig. Fullt ut håller det inte heller att förankra mitt hopp i dagens profetia. För mig återstår inget annat än att förankra mitt hopp i tron på Kristus vars liv ändade på ett kors.

Bibelstudium i Vivalla den 5 okt 2022

(Daniel berättar om en syn)

¹⁵Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte. ¹⁶Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: »Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. ¹⁷Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.« ¹⁸Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ¹⁹»Var inte rädd, du högt älskade«, sade han, »allt skall gå väl. Var stark, var stark!« När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: »Tala, herre, nu har du styrkt mig. Daniel 10:15-19

Berättelsen ovan inleds med orden ”Daniel berättar om en syn”. Så står det inte i bibeln. Orden är evangeliebokens och skall hjälpa oss att läsa texten som en uppenbarelse, inte som en i alla stycken påvisbar historisk sanning.

Uppenbarelser, upplevelser liksom  föreställningar om hur evangeliet skall förstås, följer alltid med engagerad kristen tro. Det ger liv åt evangeliet. Tron är inte bara fakta, tron är också upplevelse, känsla och mer eller mindre fria tolkningar.

Nu är det viktigt med boskillnad mellan det ena och det andra. Fakta skall vi vara noga med, för min del är det noga med att skilja det som vi vet från det vi tror oss veta. Och det som vi vet har vi gemensamt med alla som söker det påvisbara, det som har skäl för sig. Det historiska i bibeltexterna  behöver man inte vara kristen för att kunna bestämma. Men det vi upplevt är vårt alldeles egna

Själv har jag inte kunnat klara mig andligt utan mina upplevelser och mer eller mindre trovärdiga tolkningar av evangeliet.  Det har gett liv åt min kristendom. Men detta som jag upplevt är, och det måste betonas, inte lika bestående som det faktiska. Hur mycket har jag inte ändrat mig under årens lopp.

Detta som bakgrund till Daniels möte i dagens text med ett himmelskt väsen, ett väsen om liknade  en människa, vittnar Daniel.  Denne, låt oss kalla honom ”människoson”, stärkte Daniel står det. Men f a öppnades Daniels ögon för vad som komma skulle.

Vi sena tiders barn har genom Daniels bok i Gamla testamentet förmånen att få ta del i det som uppenbarats för Daniel. Och vi kan också förstå hur avgörande dessa uppenbarelser var för det judiska folket. Katastrofen hade nämligen inträffat. Vi läser om den i Daniel 9:27. Angriparen, den hellenistiske fursten Antiochus IV Epifanes, hade avsakraliserat templet genom att avskaffa offren och vigt helgedomen till Guden Zeus. Allt var raserat. Den judiska identiteten raserad.

Allt måste nu till för att göra detta ingrepp mot hjärtat i den judiska tron om intet. Och så skedde också. Mackebéerna gjorde uppror och vann templet tillbaka.

Daniels bok skall läsas som en del i mobiliseringen mot övergreppen mot den judiska tron. Boken kallas apokalyptisk. Den talar i detalj om i vilket sammanhang övergreppen mot judarna stod. Boken visar att Gud trots allt har allt i sin hand.

Tro nu bara inte att orden i Daniels bok representerar bokstavlig sanning. Den står för upplevd sanning i samma mening som mina egna andliga upplevelser under år som gått. Daniels bok står, om jag tillåts förenkla, för  upplevd, dessutom nödvändig sanning i en svår tid. Den är kort och gott en kampskrift vars sanningar är relativa.

Den som vill veta mer om de historiska fundamenten i Daniels bok  går lämpligen till kommentarerna till Daniels bok i Bibel 2000. En noggrann läsning av dessa kommentarer hjälper oss förstå att Daniels bok är en skrift där man tror det man vill och behöver tro.

Och boken fungerade. Det har också de tolkningar av trons väsen gjort som farit genom mitt huvud under åren som gått. 

Detta betyder inte att jag ständigt trott rätt. En kontinuerliga självkritik har gjort att jag kommit vidare till förnyade föreställningar som gett förnyat liv i min tro. 

Och om Daniels bok gäller enligt min bedömning; den var bra för sin tid och sitt sammanhang. Men den skall läsas med öppna ögon och öron för det historiskt trovärdiga och den skall f a ses i sitt sammanhang.

Bibelstudium i Vivalla den 28 sept 2022

Den lätta bördan

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28-30)

Att vara till är att stå i ett sammanhang av föreställningar och sätt att leva. Det är att leva i en mix av tanke-tycka-värdera som vi inte slipper undan enbart genom att undvika att läsa tidningarnas ledare eller hålla för öronen när agitationen blir för påträngande.

Vare sig vi vill det eller inte är vi indragna i sammanhang som vi inte nödvändigtvis bett om att få tillhöra.

Tro inte att bekännelse till kristen tro i det här stycket gör någon skillnad. I själva verket består även kristen tro av berättelse- och upplevelsetraditioner, av sätt att tänka och tycka, allt med syftet att omforma oss inifrån.

Redan evangelierna vittnar om detta. Ser man bakom kompositionen av de färdiga evangelierna kan man urskilja en rad enskilda Jesusord som memorerats, förts vidare i de första kristnas berättelser och sen infogats i evangeliet. ”Den lätta bördan”, d v s texten ovan är ett typiskt exempel på just detta. Denna text står inte där den står för ros skull. Den som så mycket annat i bibeltexterna är menat  att dra in oss i sin verklighet för att där omforma oss.

Att vi som människor måste lära oss att hantera det flöde av intryck, tyckanden, av fördömanden och lovprisningar som ständigt pockar på vår uppmärksamhet selektivt, är uppenbart. Det går inte att köpa allt. Då dränks vi av intryck. På liknande  sätt gäller för oss som kallar oss kristna att veta vad vi skall ta vara på i det flöde av intryck som evangelierna består oss med och vad vi skall lägga åt sidan.

Tyvärr missar vi kristna alltför ofta detta egentligen självklara att allt inte är till för alla. Vi låter gärna tron bli en heltäckande lära, vårt kristna alternativ till den livshållning eller de livshållningar, som präglar vår omgivning. 

Därmed blir vi blinda för att Jesu relation till Gud blir som tydligast i dennes möten med enskilda människor.  I dessa möten förvandlas Jesu ord och blir till gudomligt tilltal. Vår text ovan ”den lätta bördan” ser jag som själva paradigmet för denna omvandling. 

Detta ser inte de lärda och kloka lär vi oss av de egentligen fristående textord som placerats intill vår text. Det gör däremot dem som är som barn.

Vid den tiden sade Jesus: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. (Matt 11:25)

Konsekvensen av detta blir att man behöver bli som ett barn för att se Gud i Kristus, d v s i det här fallet upptäcka Gud i Jesu dialoger med sina samtida. Och vad betyder detta annat än  att vi placerar oss bland dem som ingenting kan, ingenting förstår, ingenting förmår. Med den inställningen förstår vi att räddning ytterst inte är vår sak utan Guds, i det här fallet uttryckt i Jesu löfte att lätta på trycket för alla tyngda av bördor. 

För mig personligen gäller att det nog går att hanka sig fram, t o m leva tämligen gott bland allt det goda som livet, inte minst det av evangeliet påverkade livet, bjuder. Men när jag tappat fotfästet är det bara ett som håller, att jag förlitar mig  på Guds barmhärtighet. 

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2022

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, ²gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, ³fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. ⁴Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. ⁵Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. ⁶Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud ⁷utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa ⁸gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. ⁹Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, ¹⁰för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, ¹¹och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Överallt kan man gå vilse och överallt går man vilse. Även i bibeln. Hur många irrgångar finns inte i en skriftsamling vars tillkomst spänner över upp till tusen år. Inte blir det lättare av att redigeringen av denna skriftsamling långtifrån är enhetlig.

Så det gäller även för bibelläsaren att sätta ner foten och ta spjärn mot det som är hållbart och rätta tolkningen utifrån detta. Till vår hjälp har vi Kristus själv. Om någon visste han att tolka helig skrift.

Men han var inte ensam om att fatta. När det här bibelstudiet offentliggöres har kyrkan firat den fjortonde söndagen efter Trefaldighet och vi befinner oss i den andra årgångens läsningar. Nu råkar det vara så  att dessa texter samfällt pekar på trons själva utgångspunkt. Profeten Jesaja drömmer om det utspridda Israels återförening. Och han ser att själva villkoret för denna förening var att inbördes fiendskap och avund upphörde. Och evangelisten Lukas hade fattat att tjänandet var den överordnade egenskapen hos den lärjunge som skulle anses vara den främste den dag gudsriket segrade.

Men kronan på verket står trots allt aposteln Paulus för i sitt vittnesbörd i Filipperbrevets andra kapitel.

Där skriver han in tjänandet  i själva gudomen. Den Gud som Jesus både företräder och vittnar om låter sin son leva ut sin gudom i självutgivandet.

Självutgivandet inte bara betecknar något från Gud kommande i denna text. Självutgivandet är ett med Guds vilja. Att leva självutgivande är att leva i Gud. I Jesu självutgivande förverkligas både Guds vilja och gudsrikets seger.

När detta är sagt behöver inte så mycket tilläggas. Att vara kristen är att våga gå självutgivandets väg i förtröstan på att den också är Guds väg.

Mycket kan sägas som komplicerar den bilden och motsäger den. Ett är dock säkert och det är att denna bild av honom som ”ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud” har givits oss av Paulus. Och Paulus är i detta stycke inte motsagd i den Heliga skrift.

Dessutom finns det annat i Skriften som vittnar om självutgivandets väg.  När avund och fiendskap upphör kan det kringspridda Israel åter förenas,  profeterar Jesaja (Jesaja 11:10-13). När Guds rike segrar skall riket anföras av den lärjunge som uppträtt som tjänare, låter Jesus oss förstå i Lukas tolkning (Luk 22:24-27). Och som kronan på verket, när Gud utför sitt frälsningsverk låter han det ske genom honom som ägde Guds fullhet men använde den för de förlorades skull. Detta om jag sätter min tillit till Paulus ord i Filipperbrevet (texten ovan)

I en bibel fylld med många gånger disparat innehåll, tar jag spjärn mot dessa tankar och gör dem till mina egna. I tron på deras hållbarhet söker jag mig som kristen fram genom livet.