Bibelstudium Vivalla den 4 september 13

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Paulus brev till Filipperna kap 2:1-5)

Eniga i tanke och sinnelag skall vi kristna alltså vara. Jag skulle vilja vända på det och ta sinnelaget först. Om vi känner för samma saker är det också troligt att vi tänker likartat. Tankarna är avhängiga av känslan, inte tvärtom. Åtminstone är det så till vardags.

Kristen tro är i hög grad kopplad till sinnelaget. En kristen förutsätts nämligen vara påverkad av Kristi sinnelag, i bästa fall genomsyrad av Jesu sätt att känna och reagera. Jesu tankar däremot är det svårare att tillgodogöra sig. Glöm inte att Jesus hade en i långa stycken annan verklighetsuppfattning än vi och en annan världsbild. Vad vi kan ta till oss av Jesu tankar har i huvudsak samband med hans känsloliv. Vi kan som Jesus bli uppfyllda av kärlek till Gud och genomsyrade av omsorg om våra medmänniskor. Därigenom styrs vi, för att ta det enkelt, till att tänka in Gud i vår världsbild liksom till att tänka så att det gynnar fler än oss själva.

Genom att tänka i den här riktningen uppmuntrar jag mig själv när jag märker hur svårt det är att som präst bli förstådd. Det är som om jag levde i en främmande värld, en värld där gudstron trängts undan och ersatts av upphöjda, mer eller mindre välmotiverade ”sanningar”. Trots allt skall det alltså gå att skapa en brygga mellan mig och de andra. Den bryggan är Jesu sinnelag.

Den kristna församlingens huvuduppgift blir mot den bakgrunden att leva ut Jesu sinnelag. Detta är grunden till kristendomens återkomst. Att börja med lärosatser och påstådda sanningar om ett evigt liv och en himmelsk verklighet är förfelat. Sinnelaget först och lärosatserna sen, måste vara regeln i vår tid.

Bibelstudium Vivalla den 28 aug 13

14Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer. 15Ändå var det bara dina fäder Herren fäste sig vid och fattade kärlek till. Han har gjort er, deras efterkommande, till sina utvalda bland alla folk, och det är ni än i dag. 16Skär därför bort era hjärtans förhud och sluta upp att vara så styvnackade. 17Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, 18som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. 19Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. ( 5 Mos 10:14-19. Ur Mose förkunnelse till Israels folk i slutet av ökenvandringen)

Orden ovan är lagda i Mose mun. I själva verket speglar texten hur en viss grupp fromma  israeliter (åtskilliga hundra år efter Mose, men långt innan Jesus) såg på livets väsentligheter. Budskapet är enkelt: Gud är stor, det utvalda folket älskat och utvalt och det gäller att ta väl vara på faderlösa, änkor och invandrare. Förmodligen hade så inte varit fallet.

Så tänkte man sig att Mose tyckte och det gjorde han kanske också. Säkert är att här speglas grundläggande föreställningar hos ett antal människor under en viss epok i gammaltestamentlig tid. Dessa föreställningar fungerade, med mitt sätt att uttrycka mig, som en ”underliggande text”, förkortat ”undertext” verksam i allt vad dessa människor tänkte och gjorde.

Att jag inte är helt säker på att dessa israeliter på pricken fångade Mose sätt att tänka har sina skäl. Grundläggande föreställningar dvs ”undertexter” förskjuts nämligen ständigt. Samtida influenser påverkar dem obönhörligt. Detta vilket vi vill eller inte och inte enbart i ”religiösa” sammanhang utan i alla. Alla människor är nämligen bärare av ”undertexter” som påverkar tänkande och handlande.

Hur är det då i kristet sammanhang? Har det idag skett några förskjutningar i synen på ”det utvalda folket”, på ”faderlösa, änkor och invandrare”. En del faktiskt. Vår ”undertext” har förhoppningsvis hämtat näring från traditionen om Jesus. Med honom kom en förnyad syn på utvaldhet. Utvald var för Jesus främst att vara utvald till tjänst. Nog var även för Jesus Israel ett utvalt folk. Men när ”de utvalda” inte förstod sin uppgift kunde Gud göra ”utvalda” av stenar, påstod han.

I förlängningen av detta har i kristna kretsar tanken på Israels speciella utvaldhet bleknat om än inte förnekats. ”Utvaldheten till tjänst” däremot blivit allt tydligare. Åtminstone har det blivit så i den kristna tolkningstradition jag står. Däremot har inget skett i synen på ”faderlösa, änkor och invandrare”. Vi tycker precis som dem som ovan lade ord i Mose mun. Kanske har förresten en viss förskjutning kunnat skönjas. Invandrare blir mer medsyskon än folk från främmande land.

( Att fundera över.  Med ”undertexter” menas underliggande grundläggande föreställningar som påverkar sättet att leva och vara. Dessa ”undertexter” förskjuts ständigt beroende på omständigheter i tiden. Detta gäller i såväl religiösa som andra sammanhang. Kan man tänka så?)

Bibelstudium Vivalla den 21 augusti 13

20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8:20 f)

 Aposteln Paulus hade aldrig sett Jesus. Sin bild av honom hade han fått genom vittnesbörd, egen upplevelse och reflexion. Resultatet blev den ”trons Jesus” som i hög grad har präglat vår bild av frälsaren. Det är framför allt Paulus som sett till att denne ”trons Jesus” så helt kommit att prägla kristen tro och verklighetsuppfattning. Där Paulus tillåts råda tränger Jesustron in i i minsta skrymsle. Gud ses samman med Jesus, Guds lag likaså, och inte minst synen på värld och medmänniska. Vad hade kristen tro varit utan Paulus? En variant på judendomen, tänker jag mig.

Nu kan man naturligtvis underminera Paulus, säga att han hatade kvinnor eller något liknande. Vidare bortse från att han var en man av kött och blod och i långa stycken en jude av sin tid. Eller vanligare, inte bry sig om hans alldeles speciella Jesusförståelse. Problemet är att man då missar själva poängen med den kristna tron. Poängen som är att låta Jesus i all sin mänsklighet och all sin gudomlighet prägla all livsförståelse.

I dag får vi ett exempel på vart det leder när denna Jesustro tillåts dominera tankarna. Utan den hade det låtit annorlunda. Då hade vi på tidens vis fått höra om den kommande Messias, han som inom en snar framtid skulle upprätta en fallen mänsklighet. Då hade vi fått veta om gudsvälde med centrum i Jerusalem och dess tempel. Då hade det blivit tal om heligt krig och de trognas seger i Guds kraft.

Nu blev det istället Jesusinfluerat tal. Upplevelsen av Jesus hade gjort att Paulus såg på ett liv utan Jesusanda som tomt, närmast meningslöst. Han talar om ”tomhetens välde” och ”slaveri” Annorlunda kunde det bli först med Jesus i människornas hjärtan och sinnen. Då om någonsin kunde människan befrias från sin inkrökthet i sig själv. Paulus upplevelse av Jesu kors gjorde att han vågade tro t o m på ”Guds barns förhärligande”.

Med sin Jesustro inombords vågade han t o m tangera obehagliga sanningar. ”Tomhetens välde” berodde inte på att människorna ville ha det så utan på grund av honom som vållade det. En högre storhet låg alltså bakom. Varför inte Gud? Paulus ger inte klart besked, kan det förmodligen inte.

För egen del vill jag inte ha svar på alla frågor. Det duger så bra att läsa verkligheten med Jesusglasögonen  på. Att jag kan göra det, tackar jag Gud för. Men jag ägnar också aposteln Paulus en tacksamhetens tanke.

Bibelstudium Vivalla den 14 augusti 13

 1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till romarna kapitel 8 vers 1 f.)

Endera tillhör jag Jesus. Då står jag i Jesu sammanhang, Jesu verklighet har blivit en del av min egen. Håg och sinne är uppfyllt av honom. Alternativet är att vara bunden av ”syndens och dödens lag”. Den bundenheten förutsätter att mitt liv regleras av lagar och tvångsåtgärder. Livet i tron på Kristus däremot, förutsätter nog lagar, men inga poliser och inga domstolar. Lagarna får karaktären av upplysningar och anvisningar. När jag vill åt rätt håll, behöver ingen tvinga mig till det.

Så tolkar jag Paulus i Romarbrevets åttonde kapitel.

I kapitel sju däremot är det annat ljud i skällan.  Jag är av ”köttslig natur” bekänner samma apostel. ”Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. (Rom 7:14 f)

Frågan är hur denna motsägelse skall förstås. Är det så att Paulus i kapitel sju vittnar om sig själv före omvändelsen och i kapitel åtta efter. Eller förhåller det sig så att människan ständigt är ett både och. Uppfylld av Kristus är hon si, när hon återfaller i vanligheten, så. Detta gällde även Paulus och det insåg han.

Kyrkornas optimister lever i åttan, pessimisterna i sjuan, brukar man säga. Det lär t o m vara så att man i väckelsens kretsar i slutet av 1800-talet ställde frågan till varandra: Lever du i sjuan eller åttan?

Själv har jag på senare tid börjat luta åt att Paulus nog tänkte sig att hans omvändelse var så omvälvande att allt förvandlades för honom. Livet i Kristus gjorde att allt blev nytt. Han fick ett nytt perspektiv på tillvaron och med det nytt sinne och ny håg. Han behövde inte längre ”syndens och dödens lag” för att komma rätt. En vink, ett påpekande räckte.

För egen del har jag erfarenhet av hur passionerat engagemang i grund kan förvandla. Passionen får mig att tänka och tycka på ett förnyat sätt. Och vad är kristendom annat än en kristuspassion?!

Å andra sidan tillhör inte jag dem som varaktigt skulle klara mig utan klart regelsystem och bindande lagar. Så väl känner jag mig själv att jag inser att jag endera dagen skulle börja gynna mig själv på andras bekostnad.

Bibelstudium Vivalla den 7 aug 13

5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (ev enligt Johannes kap 15 versarna 5 f)

E, en vän till min son Martin, har höjt blicken. Detta har lett honom till tankar typ: Liv är mer än det synes vara, sanningen större än det vi kan se och förstå, slumpen inte livsförståelsens sista ord. För E har den höjda blicken dessutom medfört att han närmat sig bibeln, kristen livsförståelse och kyrka. Vilken kyrka i Örebro skall jag välja? frågade han härförleden. Immanuel, svarade jag. Jag tror nämligen att han behöver jämnåriga att överlägga med när han skall pröva sin nya livsväg. Och jämnåriga till E finns det gott om i just Immanuelskyrkan och dessutom så mycket av ”Kristussinne” att det kunde verka befruktande på E:s andliga utveckling.

Detta mitt vittnesbörd från levande livet visar att jag är överens med aposteln och evangelisten Johannes när han låter Jesus Kristus i sitt avskedstal tala om sig själv som vinstocken och hans lärjungar som grenarna. Kristen tro är nämligen ”relationell”. Att vara kristen är för mig förnimmelsen att höra samman med just Kristus och att känna att den relationen är livsnödvändig. För mig är det naturligt att med Johannes i dag säga att ett liv utan Kristus är att likna vid en gren som skurits bort från vinstocken och därefter kastas bort eller bränns upp. Jag tror nämligen, för att fortsätta min självbekännelse, att Jesus Kristus har något avgörande att tillföra, och att detta har med att han höjde blicken att göra. Han höjde blicken och såg samman vardag och evighet på ett sätt som ingen annan gjort förut. Detta gjorde honom oöverträffat skarpsynt i nuanalysen. Jesus såg människor som andra inte uppmärksammade. Framför allt såg han, som ingen annan, Gud verksam i och engagerad för det mänskligt mångahanda. Det han såg var så viktigt och så svårt att förmedla att hans försök kostade honom livet.

Därmed kvalificerade han det mänskliga och upphöjde det gudomliga. Människor med ”Kristussinne” är därför märkligt okänsliga för kosmetiska trender i tiden men närmast överkänsliga mot sånt som berövar livet sin helighet. För detta är de beredda att offra livet.

E, min son Martins vän, har höjt blicken. Det har gett honom chansen att relatera sig till honom som för mig har avslöjat sig som Guds son genom sitt sätt att höja blicken. Så ser jag det.

Bibelstudium Vivalla den 31 juli 13 

27Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. 28Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” 29Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. 30Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. 31Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. 32Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap. Ordspråksboken 3:27–32

Det här bibelstället påminner om att vi skall bete oss generöst och framför allt anständigt mot varandra. I botten ligger en moral som jag brukar kalla ”hygglighetsmoral”. I bibeln återfinner vi denna ”hygglighetsmoral” främst i just Ordspråksboken. För egen del går jag helst till Jesu Syraks bok, som tillhör de så kallade apokryferna, för att riktigt få gotta mig i denna patriarkalt färgade ”hygglighetsmoral”.

Naturligtvis gör inte denna min förkärlek för ”hygglighetsmoral” mig till kristen. ”Hygglighetsmoralen” är en allmänmänsklig företeelse. Jag blir inte ens mer kristen om jag till ”hygglighetsmoralen” lägger att jag också gillar allt annat i bibeln, vari också ingår den portion brutalitet som präglar så många bibeltexter. För mig är det inte kristendom att svälja allt som står i bibeln.

Jag gillar ”hygglighetsmoral” kombinerad med humanitet. Med humanitet menar jag att vara mot dödsstraff, mot brutal hantering av fienden, tycka illa om tvärsäkra fördömanden, däremot gilla alla försök att sätta sig in i och förstå hur man på motståndarsidan tänker. Denna hållning förbinder jag med rörelser som växte fram under 1800–talet och som fortfarande dominerar idealbildningen i de flesta demokratiska statsbildningarna i väst. Flaggskeppet är för mig personligen Röda korset, grundat 1863 på Henri Dunants initiativ . Röda korsets tillkomst får i min föreställningsvärld stå för en allmän humanisering av samhället i ovan anförd riktning. Men inte är jag kristen därför att jag gillar Henri Dunant.

Apropå detta med en inneboende föreställningsvärld. Det lär vara omöjligt att reda sig utan en sådan. Dessutom svårt att leva väl om inte denna föreställningsvärld befruktar mitt sätt att förhålla mig till ting och människor. Det är också i min inneboende föreställningsvärld min kristendom kommer in. Trots allt är det inte ”hygglighetsmoralen” som dominerar mitt inre och får mig till kristen, inte heller den av mig så högt skattade ”humaniteten”.  Kristendom är för mig Kristus. Och Kristus är i min föreställningsvärld känsla av liv, dramatiskt liv. Detta liv slår mellan yttersta nöd och största lycka, mellan självutgivande och mottagande, mellan skuld och förlåtelse, mellan Gud och djävul, mellan död och liv. Allt förbundet med Kristi livsväg, levandegjord i mitt inre.

För mig är kristendom föreställningen, eller känslan, att befinna mig nära Kristus. Denna känsla påverkar allt i mitt liv, även mina bibelstudier. Allt läser jag med Kristus för ögonen.

Bibelstudium Vivalla den 24 juli 13

31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Fortfarande kan man få höra ”moralens väktare”  utgjuta sig i den här stilen: Allt flyter. Det finns inga fast värden längre. Allt förfaller. Från motsatt håll är tongångarna de rakt motsatta: Nu är inte då. Anpassning är ett måste. Detta även i moralfrågor.

”Moralens väktare” åberopar sig gärna på gamla kristna grundvärden. ”Anpassningsförespråkarna” ser i det kristna något förlegat som man visserligen i frihetens namn skall respektera men hålla sig på armlängds avstånd från.

Vartåt lutar du? Är du en ”moralens väktare” eller står du på motsatta sidan? Jag tänker inte försöka locka dig åt vare sig det ena eller andra hållet, bara komma med ett fördjupande förtydligande. Vad jag har något att säga om är lagar och lagbud i Gamla testamentet (GT). Psaltarversarna ovan illustrerar väl vad jag vill ha sagt.

Naturligtvis finns det lagar och bud i GT som tycks stå på egna ben och sakna rationell motivering. Ceremoniallagarna är väl det tydligaste exemplet. Såna lagar, dvs lagar som inte tycks tjäna något etiskt motiverat syfte, har vi upplysta västerlänningar svårt med. Dem kan man ha eller mista. Och vi befinner oss här i gott sällskap. Exempelvis tar aposteln Paulus lätt på frågan om förbjuden mat. (Se 1 Korinthierbrevet kapitel 8). Nu är förstås de bibliska bestämmelserna föga aktuella i det sekulariserade Sverige. I invandringens Sverige förargar vi oss mer över godtyckligheten i muslimernas regelverk.

Nu är emellertid inte godtycklighet det för den gammaltestamentliga lagen kännetecknande utan ömsesidigheten. Tio Guds bud i 2 Moseboken 20 är för mig ett uppenbart exempel på denna ömsesidighet. Saken är den att Gud upprättat ett förbund med sitt folk, där Gud å sin sida lovat att omsluta sitt folk med omtanke och förlåtande kärlek, å andra sidan förutsätter förbundsfolkets solidaritet. Tio Guds bud skall ses som yttringar av denna solidaritet. Detta genom att folket lovar Gud trohet genom att inte ha några andra Gudar än han, inte missbruka hans namn osv.

Denna ömsesidighet är alldeles uppenbar i dagens bibelversar: 31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar,ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Å ena sidan håller psalmisten Guds lagbud, å den andra förutsätter han att Gud inte sviker honom. Å ena sidan ser han vilka konsekvenser Guds bud har och rättar sig därefter, å den andra inser han att det är Gud han har att tacka för vidgad insikt.

Som jag ser det är psalmistens hållning förebildlig. Den leder till trohet mot lagar och bestämmelser, men inte till blind laglydnad. Lagen har nämligen två sidor och vilar på denna ömsesidighet. Frågan är vilken ömsesidighet svensk lag vilar på?

Bibelstudium Vivalla den 17 juli 13

16Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Psaltaren 89 vers 16

Så fort en människa drar blickarna till sig mer än andra blir jag fundersam. Människor som väcker allmän beundran har jag direkt svårt för. När journalister talar högt om demokratins välsignelse, samtidigt som de låter de ”tunga” namnen dominera meningsutbytet, blir jag fientligt inställd.

Religiösa sammanhang skiljer sig inte från profana. Vissa tillåts tala, andra får tiga. Vissa får ljuset på sig, andra inte.

I den citerade psalmversen talas om det folk som fått ljuset på sig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Observera det är Gud som gett folket ljus, inte beundrarna. Och det ljus folket sprider är inte eget ljus utan Guds ansiktes ljus.

Själv tänker jag att folk är olika. En del bara suger i sig av det ljus som riktas mot dem och ger inget tillbaka. Andra låter ljuset liksom studsa och gå vidare. Jag föreställer mig att det var så med folket som vandrade i Guds ansiktes ljus. De lät ljuset studsa i den meningen att de gav Gud äran, inte sig själva.

Tydligen behöver jag korrigera mig. Det duger inte att automatiskt vara misstänksam mot innefolket. Frågan är vad de gör av det ljus de får. De som prestigelöst låter ljuset gå vidare har jag ingen rätt att se snett på. Gör jag det säger det mer om mig själv än om dem.

Detta med anledning av en vers i en psaltarpsalm. Slå gärna upp psalmen och studera den i sin helhet. Vid läsningen kommer ni att märka att folkets lycka långtifrån är självklar. Gud handlar nämligen inte som psalmförfattaren, esrachiten Etan, hade förväntat. Herren som är himmelens och jordens skapare och uppehållare, han som är nådig och trofast, håller inte förbundet som han lovat. Men det hindrar inte psalmistens hyllning. Dessutom äger psalmen intresse på grund av den alternativa skapelseberättelse som man kan rekonstruera utifrån läsning av framför allt versarna 10–13.

Bibelstudium Vivalla den 10 juli 13

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. 26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?. (Evangelium enligt Matteus kapitel 16, versarna 24 ff)

Det här är hårdsmälta ord, minst sagt. Förneka sitt liv, kan det leda till annat än katastrof? Jo! Åtminstone anser Jesus det, den Jesus vi lär känna i bibelns evangelier.

För att förstå hur, behöver vi veta att Jesus rättar sina sanningar efter dem som lyssnar. Inte så att han bara säger det som passar. Han talar så att de som lyssnar har möjlighet att ta emot.

Vilka är det då som skall förneka sitt liv? Det är hans allra närmaste, i det här fallet de tolv lärjungarna.

Dessa skall förneka sina tidigare liv för att leva utifrån nya förutsättningar. De skall med Jesu ord ta sitt kors på sig och följa honom. Och att i Jesu mening ta sitt kors på sig, innebär att offra det egna för att ge det åt andra.

Kors och välsignelse hör ihop. Korset är menat att leda till välsignelse. Om det inte gör det, handlar korset inte om Jesu kors utan om kors av annat slag.

”Att förneka sitt liv” kan först den som är uppfylld av något gott. Först den som äger kan nämligen ge. Att ta från den som inget har kallas att utnyttja, att leva på andras bekostnad.

Fanatiska kristna har inte insett detta. De tror att Jesu befallning gäller alla, alltid. Deras kristendom leder både till självplågeri och till att omgivningen plågas.

Som jag ser det kan Jesu hållning sammanfattas i följande formulering: Av sina lärjungar krävde Jesus, åt andra gav han för att i slutändan också kräva.

Å ena sidan måste korset framstå som en symbol för avstående, å den andra för givande. I realiteten avstå för att ge i en ständigt pulserande rörelse, där givarna växelvis blir mottagare och mottagarna givare i fruktbärande omväxling. Till denna rörelse hör att i kärlek till Kristus, ”förneka sig själv”.

Kännetecken på en kristen församling är, eller bör vara, just denna pulserande rörelse.

Bibelstudium Vivalla den 3 juli 13

13När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” 14De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – 15”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” 16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Evangelium enligt Matteus kapitel 16:13–17

Dilemmat är oundvikligt . Å ena sidan är vi fria, å den andra går vi i ledband. Vi är fria att tycka och tänka fritt, samtidigt som vi inte kan frigöra oss från vad andra tycker.

Så uppenbart är detta problem att det är rakt märkvärdigt att majoriteten medborgare i vårt upplysta land oreserverat förutsätter viljans frihet.

Att dilemmat återkommer i trons värld är inte förvånande. Gränsdragningen mellan de två världarna är ofta konstruerad. I dagens text demonstreras friheten av att människor tycker än si än så om Jesus. Ingen tvingar dem till vare sig det ena eller andra ställningstagandet. Människans ofrihet tydliggöres  i orden: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Bekännelsen till Jesus som Messias och Guds son förutsätts vara given av ingen mindre än Gud Fader själv.

Det lönar sig inte att försöka få det ena att gå ihop med det andra. För egen del har jag valt att förutsätta två verkligheter. Å ena sidan tänker jag mig att jag är fri och kan ta ställning efter eget gottfinnande, å den andra inser jag att jag inte rår över mig själv. Allt jag tänker och gör är påverkat av andra.

Religiösa eller profana sammanhang gör ingen skillnad. I såväl den ena verkligheten som den andra känner jag mig fri att våga tro som jag själv vill, samtidigt som jag är medveten om att jag går vägar som jag själv vare sig förutsett eller banat.

Naturligtvis skall en människa leva så motsägelsefritt som det är möjligt. Samtidigt kan försöken att få det hela att gå ihop leda till tankekonstruktioner som står fabulerandet nära. I religiösa sammanhang kan det bli rena katastrofen när allt skall pressas in i en enda motsägelsefri verklighet.

För mig har det i religiösa sammanhang hjälpt när jag insett att tron visserligen är en gåva men att denna gåva inte utesluter egen aktivitet. Jag tar med andra ord vara på det jag kommit till tro på. Om du så vill prövar jag min tro och låter den komma till tals i livets mångahanda.

Orden Tro och ta vara på har blivit till en formel som ständigt aktiverar mitt inre. Min tro på Jesus prövar jag i dagliga funderingar över hans ord och hans livsöde. Och jag brottas ständigt med konsekvenserna av mitt ja till honom.