Bibelstudium Vivalla den 14 augusti 13

 1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till romarna kapitel 8 vers 1 f.)

Endera tillhör jag Jesus. Då står jag i Jesu sammanhang, Jesu verklighet har blivit en del av min egen. Håg och sinne är uppfyllt av honom. Alternativet är att vara bunden av ”syndens och dödens lag”. Den bundenheten förutsätter att mitt liv regleras av lagar och tvångsåtgärder. Livet i tron på Kristus däremot, förutsätter nog lagar, men inga poliser och inga domstolar. Lagarna får karaktären av upplysningar och anvisningar. När jag vill åt rätt håll, behöver ingen tvinga mig till det.

Så tolkar jag Paulus i Romarbrevets åttonde kapitel.

I kapitel sju däremot är det annat ljud i skällan.  Jag är av ”köttslig natur” bekänner samma apostel. ”Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. (Rom 7:14 f)

Frågan är hur denna motsägelse skall förstås. Är det så att Paulus i kapitel sju vittnar om sig själv före omvändelsen och i kapitel åtta efter. Eller förhåller det sig så att människan ständigt är ett både och. Uppfylld av Kristus är hon si, när hon återfaller i vanligheten, så. Detta gällde även Paulus och det insåg han.

Kyrkornas optimister lever i åttan, pessimisterna i sjuan, brukar man säga. Det lär t o m vara så att man i väckelsens kretsar i slutet av 1800-talet ställde frågan till varandra: Lever du i sjuan eller åttan?

Själv har jag på senare tid börjat luta åt att Paulus nog tänkte sig att hans omvändelse var så omvälvande att allt förvandlades för honom. Livet i Kristus gjorde att allt blev nytt. Han fick ett nytt perspektiv på tillvaron och med det nytt sinne och ny håg. Han behövde inte längre ”syndens och dödens lag” för att komma rätt. En vink, ett påpekande räckte.

För egen del har jag erfarenhet av hur passionerat engagemang i grund kan förvandla. Passionen får mig att tänka och tycka på ett förnyat sätt. Och vad är kristendom annat än en kristuspassion?!

Å andra sidan tillhör inte jag dem som varaktigt skulle klara mig utan klart regelsystem och bindande lagar. Så väl känner jag mig själv att jag inser att jag endera dagen skulle börja gynna mig själv på andras bekostnad.

Bibelstudium Vivalla den 7 aug 13

5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (ev enligt Johannes kap 15 versarna 5 f)

E, en vän till min son Martin, har höjt blicken. Detta har lett honom till tankar typ: Liv är mer än det synes vara, sanningen större än det vi kan se och förstå, slumpen inte livsförståelsens sista ord. För E har den höjda blicken dessutom medfört att han närmat sig bibeln, kristen livsförståelse och kyrka. Vilken kyrka i Örebro skall jag välja? frågade han härförleden. Immanuel, svarade jag. Jag tror nämligen att han behöver jämnåriga att överlägga med när han skall pröva sin nya livsväg. Och jämnåriga till E finns det gott om i just Immanuelskyrkan och dessutom så mycket av ”Kristussinne” att det kunde verka befruktande på E:s andliga utveckling.

Detta mitt vittnesbörd från levande livet visar att jag är överens med aposteln och evangelisten Johannes när han låter Jesus Kristus i sitt avskedstal tala om sig själv som vinstocken och hans lärjungar som grenarna. Kristen tro är nämligen ”relationell”. Att vara kristen är för mig förnimmelsen att höra samman med just Kristus och att känna att den relationen är livsnödvändig. För mig är det naturligt att med Johannes i dag säga att ett liv utan Kristus är att likna vid en gren som skurits bort från vinstocken och därefter kastas bort eller bränns upp. Jag tror nämligen, för att fortsätta min självbekännelse, att Jesus Kristus har något avgörande att tillföra, och att detta har med att han höjde blicken att göra. Han höjde blicken och såg samman vardag och evighet på ett sätt som ingen annan gjort förut. Detta gjorde honom oöverträffat skarpsynt i nuanalysen. Jesus såg människor som andra inte uppmärksammade. Framför allt såg han, som ingen annan, Gud verksam i och engagerad för det mänskligt mångahanda. Det han såg var så viktigt och så svårt att förmedla att hans försök kostade honom livet.

Därmed kvalificerade han det mänskliga och upphöjde det gudomliga. Människor med ”Kristussinne” är därför märkligt okänsliga för kosmetiska trender i tiden men närmast överkänsliga mot sånt som berövar livet sin helighet. För detta är de beredda att offra livet.

E, min son Martins vän, har höjt blicken. Det har gett honom chansen att relatera sig till honom som för mig har avslöjat sig som Guds son genom sitt sätt att höja blicken. Så ser jag det.

Bibelstudium Vivalla den 31 juli 13 

27Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. 28Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” 29Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. 30Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. 31Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. 32Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap. Ordspråksboken 3:27–32

Det här bibelstället påminner om att vi skall bete oss generöst och framför allt anständigt mot varandra. I botten ligger en moral som jag brukar kalla ”hygglighetsmoral”. I bibeln återfinner vi denna ”hygglighetsmoral” främst i just Ordspråksboken. För egen del går jag helst till Jesu Syraks bok, som tillhör de så kallade apokryferna, för att riktigt få gotta mig i denna patriarkalt färgade ”hygglighetsmoral”.

Naturligtvis gör inte denna min förkärlek för ”hygglighetsmoral” mig till kristen. ”Hygglighetsmoralen” är en allmänmänsklig företeelse. Jag blir inte ens mer kristen om jag till ”hygglighetsmoralen” lägger att jag också gillar allt annat i bibeln, vari också ingår den portion brutalitet som präglar så många bibeltexter. För mig är det inte kristendom att svälja allt som står i bibeln.

Jag gillar ”hygglighetsmoral” kombinerad med humanitet. Med humanitet menar jag att vara mot dödsstraff, mot brutal hantering av fienden, tycka illa om tvärsäkra fördömanden, däremot gilla alla försök att sätta sig in i och förstå hur man på motståndarsidan tänker. Denna hållning förbinder jag med rörelser som växte fram under 1800–talet och som fortfarande dominerar idealbildningen i de flesta demokratiska statsbildningarna i väst. Flaggskeppet är för mig personligen Röda korset, grundat 1863 på Henri Dunants initiativ . Röda korsets tillkomst får i min föreställningsvärld stå för en allmän humanisering av samhället i ovan anförd riktning. Men inte är jag kristen därför att jag gillar Henri Dunant.

Apropå detta med en inneboende föreställningsvärld. Det lär vara omöjligt att reda sig utan en sådan. Dessutom svårt att leva väl om inte denna föreställningsvärld befruktar mitt sätt att förhålla mig till ting och människor. Det är också i min inneboende föreställningsvärld min kristendom kommer in. Trots allt är det inte ”hygglighetsmoralen” som dominerar mitt inre och får mig till kristen, inte heller den av mig så högt skattade ”humaniteten”.  Kristendom är för mig Kristus. Och Kristus är i min föreställningsvärld känsla av liv, dramatiskt liv. Detta liv slår mellan yttersta nöd och största lycka, mellan självutgivande och mottagande, mellan skuld och förlåtelse, mellan Gud och djävul, mellan död och liv. Allt förbundet med Kristi livsväg, levandegjord i mitt inre.

För mig är kristendom föreställningen, eller känslan, att befinna mig nära Kristus. Denna känsla påverkar allt i mitt liv, även mina bibelstudier. Allt läser jag med Kristus för ögonen.

Bibelstudium Vivalla den 24 juli 13

31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Fortfarande kan man få höra ”moralens väktare”  utgjuta sig i den här stilen: Allt flyter. Det finns inga fast värden längre. Allt förfaller. Från motsatt håll är tongångarna de rakt motsatta: Nu är inte då. Anpassning är ett måste. Detta även i moralfrågor.

”Moralens väktare” åberopar sig gärna på gamla kristna grundvärden. ”Anpassningsförespråkarna” ser i det kristna något förlegat som man visserligen i frihetens namn skall respektera men hålla sig på armlängds avstånd från.

Vartåt lutar du? Är du en ”moralens väktare” eller står du på motsatta sidan? Jag tänker inte försöka locka dig åt vare sig det ena eller andra hållet, bara komma med ett fördjupande förtydligande. Vad jag har något att säga om är lagar och lagbud i Gamla testamentet (GT). Psaltarversarna ovan illustrerar väl vad jag vill ha sagt.

Naturligtvis finns det lagar och bud i GT som tycks stå på egna ben och sakna rationell motivering. Ceremoniallagarna är väl det tydligaste exemplet. Såna lagar, dvs lagar som inte tycks tjäna något etiskt motiverat syfte, har vi upplysta västerlänningar svårt med. Dem kan man ha eller mista. Och vi befinner oss här i gott sällskap. Exempelvis tar aposteln Paulus lätt på frågan om förbjuden mat. (Se 1 Korinthierbrevet kapitel 8). Nu är förstås de bibliska bestämmelserna föga aktuella i det sekulariserade Sverige. I invandringens Sverige förargar vi oss mer över godtyckligheten i muslimernas regelverk.

Nu är emellertid inte godtycklighet det för den gammaltestamentliga lagen kännetecknande utan ömsesidigheten. Tio Guds bud i 2 Moseboken 20 är för mig ett uppenbart exempel på denna ömsesidighet. Saken är den att Gud upprättat ett förbund med sitt folk, där Gud å sin sida lovat att omsluta sitt folk med omtanke och förlåtande kärlek, å andra sidan förutsätter förbundsfolkets solidaritet. Tio Guds bud skall ses som yttringar av denna solidaritet. Detta genom att folket lovar Gud trohet genom att inte ha några andra Gudar än han, inte missbruka hans namn osv.

Denna ömsesidighet är alldeles uppenbar i dagens bibelversar: 31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar,ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Å ena sidan håller psalmisten Guds lagbud, å den andra förutsätter han att Gud inte sviker honom. Å ena sidan ser han vilka konsekvenser Guds bud har och rättar sig därefter, å den andra inser han att det är Gud han har att tacka för vidgad insikt.

Som jag ser det är psalmistens hållning förebildlig. Den leder till trohet mot lagar och bestämmelser, men inte till blind laglydnad. Lagen har nämligen två sidor och vilar på denna ömsesidighet. Frågan är vilken ömsesidighet svensk lag vilar på?

Bibelstudium Vivalla den 17 juli 13

16Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Psaltaren 89 vers 16

Så fort en människa drar blickarna till sig mer än andra blir jag fundersam. Människor som väcker allmän beundran har jag direkt svårt för. När journalister talar högt om demokratins välsignelse, samtidigt som de låter de ”tunga” namnen dominera meningsutbytet, blir jag fientligt inställd.

Religiösa sammanhang skiljer sig inte från profana. Vissa tillåts tala, andra får tiga. Vissa får ljuset på sig, andra inte.

I den citerade psalmversen talas om det folk som fått ljuset på sig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Observera det är Gud som gett folket ljus, inte beundrarna. Och det ljus folket sprider är inte eget ljus utan Guds ansiktes ljus.

Själv tänker jag att folk är olika. En del bara suger i sig av det ljus som riktas mot dem och ger inget tillbaka. Andra låter ljuset liksom studsa och gå vidare. Jag föreställer mig att det var så med folket som vandrade i Guds ansiktes ljus. De lät ljuset studsa i den meningen att de gav Gud äran, inte sig själva.

Tydligen behöver jag korrigera mig. Det duger inte att automatiskt vara misstänksam mot innefolket. Frågan är vad de gör av det ljus de får. De som prestigelöst låter ljuset gå vidare har jag ingen rätt att se snett på. Gör jag det säger det mer om mig själv än om dem.

Detta med anledning av en vers i en psaltarpsalm. Slå gärna upp psalmen och studera den i sin helhet. Vid läsningen kommer ni att märka att folkets lycka långtifrån är självklar. Gud handlar nämligen inte som psalmförfattaren, esrachiten Etan, hade förväntat. Herren som är himmelens och jordens skapare och uppehållare, han som är nådig och trofast, håller inte förbundet som han lovat. Men det hindrar inte psalmistens hyllning. Dessutom äger psalmen intresse på grund av den alternativa skapelseberättelse som man kan rekonstruera utifrån läsning av framför allt versarna 10–13.

Bibelstudium Vivalla den 10 juli 13

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. 26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?. (Evangelium enligt Matteus kapitel 16, versarna 24 ff)

Det här är hårdsmälta ord, minst sagt. Förneka sitt liv, kan det leda till annat än katastrof? Jo! Åtminstone anser Jesus det, den Jesus vi lär känna i bibelns evangelier.

För att förstå hur, behöver vi veta att Jesus rättar sina sanningar efter dem som lyssnar. Inte så att han bara säger det som passar. Han talar så att de som lyssnar har möjlighet att ta emot.

Vilka är det då som skall förneka sitt liv? Det är hans allra närmaste, i det här fallet de tolv lärjungarna.

Dessa skall förneka sina tidigare liv för att leva utifrån nya förutsättningar. De skall med Jesu ord ta sitt kors på sig och följa honom. Och att i Jesu mening ta sitt kors på sig, innebär att offra det egna för att ge det åt andra.

Kors och välsignelse hör ihop. Korset är menat att leda till välsignelse. Om det inte gör det, handlar korset inte om Jesu kors utan om kors av annat slag.

”Att förneka sitt liv” kan först den som är uppfylld av något gott. Först den som äger kan nämligen ge. Att ta från den som inget har kallas att utnyttja, att leva på andras bekostnad.

Fanatiska kristna har inte insett detta. De tror att Jesu befallning gäller alla, alltid. Deras kristendom leder både till självplågeri och till att omgivningen plågas.

Som jag ser det kan Jesu hållning sammanfattas i följande formulering: Av sina lärjungar krävde Jesus, åt andra gav han för att i slutändan också kräva.

Å ena sidan måste korset framstå som en symbol för avstående, å den andra för givande. I realiteten avstå för att ge i en ständigt pulserande rörelse, där givarna växelvis blir mottagare och mottagarna givare i fruktbärande omväxling. Till denna rörelse hör att i kärlek till Kristus, ”förneka sig själv”.

Kännetecken på en kristen församling är, eller bör vara, just denna pulserande rörelse.

Bibelstudium Vivalla den 3 juli 13

13När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” 14De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – 15”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” 16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Evangelium enligt Matteus kapitel 16:13–17

Dilemmat är oundvikligt . Å ena sidan är vi fria, å den andra går vi i ledband. Vi är fria att tycka och tänka fritt, samtidigt som vi inte kan frigöra oss från vad andra tycker.

Så uppenbart är detta problem att det är rakt märkvärdigt att majoriteten medborgare i vårt upplysta land oreserverat förutsätter viljans frihet.

Att dilemmat återkommer i trons värld är inte förvånande. Gränsdragningen mellan de två världarna är ofta konstruerad. I dagens text demonstreras friheten av att människor tycker än si än så om Jesus. Ingen tvingar dem till vare sig det ena eller andra ställningstagandet. Människans ofrihet tydliggöres  i orden: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Bekännelsen till Jesus som Messias och Guds son förutsätts vara given av ingen mindre än Gud Fader själv.

Det lönar sig inte att försöka få det ena att gå ihop med det andra. För egen del har jag valt att förutsätta två verkligheter. Å ena sidan tänker jag mig att jag är fri och kan ta ställning efter eget gottfinnande, å den andra inser jag att jag inte rår över mig själv. Allt jag tänker och gör är påverkat av andra.

Religiösa eller profana sammanhang gör ingen skillnad. I såväl den ena verkligheten som den andra känner jag mig fri att våga tro som jag själv vill, samtidigt som jag är medveten om att jag går vägar som jag själv vare sig förutsett eller banat.

Naturligtvis skall en människa leva så motsägelsefritt som det är möjligt. Samtidigt kan försöken att få det hela att gå ihop leda till tankekonstruktioner som står fabulerandet nära. I religiösa sammanhang kan det bli rena katastrofen när allt skall pressas in i en enda motsägelsefri verklighet.

För mig har det i religiösa sammanhang hjälpt när jag insett att tron visserligen är en gåva men att denna gåva inte utesluter egen aktivitet. Jag tar med andra ord vara på det jag kommit till tro på. Om du så vill prövar jag min tro och låter den komma till tals i livets mångahanda.

Orden Tro och ta vara på har blivit till en formel som ständigt aktiverar mitt inre. Min tro på Jesus prövar jag i dagliga funderingar över hans ord och hans livsöde. Och jag brottas ständigt med konsekvenserna av mitt ja till honom.

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 13

Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Romarbrevet 14:11-14

Det spretar bland de kristna i Rom. En tycker det är rätt att göra si, en annan så. En håller viss mat för oren, en annan gör skillnad på dagar, en tredje låter alla dagar vara lika. Sen kommer Paulus och med honom, som så ofta, de förlösande orden. Textorden ovan är hämtade från dessa förlösande ord. Själv tänker jag blunda för textens sammanhang och försöka göra Paulus ord till i dag tillämplig sanning.

Går det, frågar du? Är det inte en utopi att tro att alla människor en dag skall prisa Gud? Ja, kanske det, men inte desto mindre önskvärt. Vore det inte gott om det bakom alla variationer i kunskap och tyckande i slutändan finns en gemensam allmän sanning som sammanfattar allt. Vidare att denna allmänna sanning inte är en princip enbart, utan något sammanhållet och personligt, med andra ord Gud, sanningens Gud. Så tänker åtminstone jag mig Gud. Mot den bakgrunden ser jag också de av Paulus återgivna profetorden: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

Tänker man så blir alla domar och alla fördömande i tiden preliminära. Den slutliga sanningen finns först hos Gud. Det är Gud som skall döma. Låt oss därför inte längre döma varandra, fortsätter Paulus följdriktigt . Och jag fyller i med att påstå att de domar vi ändå måste fälla är preliminära och vår lagstiftning preliminär. När vi ändå tvingas fälla våra domar, måste vi, och då återigen med Paulus bakom ryggen, se till att vi inte åstadkommer att någon broder snavar eller faller.

Sen kommer Paulus slutkläm: I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Att det här handlar om ren, respektive oren mat skall jag i det här sammanhanget hoppa över, hur viktiga orden än är. Jag koncentrerar mig på vad Paulus säger om sin tro på Jesus Kristus. Denna tro åstadkommer att Paulus visserligen inte tror sig kunna överta domen från Gud, men att denna tro ger honom tydliga riktlinjer åt vilket håll han skall söka för att få reda i sina bedömningar.

Själv tycker jag precis som Paulus. Visserligen är Jesus inte i första hand laggivare för mig. Han är större än så, mer än annat är han för mig försonaren och upprättaren. Men jag kan inte förneka att jag har nytta av mina ständiga försök att närma mig Jesus när jag tänker över rätt och fel liksom över brott och straff.

Bibelstudium Vivalla den 19 juni 13

 Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Paulus brev till efesierna kapitel 2 vers 10.)

Paulus ger i kapitel två i sitt brev till efesierna sin syn på vad det innebar för efesierna när de växlade världsåskådning och blev kristna. Skillnaden blev som natt och dag, påstår han. Paulus slutar sin utläggning med en sammanfattande trosbekännelse: ”Vi är hans (Guds) verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”.

 Är skillnaden mellan kristen och ickekristen fortfarande lika stor, frågar jag mig. Låt mig pröva genom att omforma Paulus sammanfattning till en formulering som jag tror motsvarar vad en ”normalsvensk” bekänner. Jag kom fram till den här formuleringen.

Vi är födda med känsla för gott och rätt och kan om vi inte hamnar i otryggt och dåligt sällskap också förverkliga det goda i våra liv.

 Mycket paulinskt är alltså bortskalat, framför allt finns där ingen Gud, ingen Kristus och dessutom ingen uttalad bestämmelse.

Ingen Gud.

Ingen Gud, åtminstone inte på ytan. Han är bortskalad. Men i Guds ställe har omedvetet annat dykt upp som ersätter Gud. ”Normalsvensken” kan nämligen svårligen leva utan att inom sig bära på föreställningar om att stå i ett större sammanhang. Och det är svårt att tänka sig en tillvaro utan att någonstans gömmer sig det som kan benämnas absoluta värden. Men att därför föreställa sig en Gud? Det har t o m jag svårt att göra.

Utan Kristus

Utan Kristus lever ”normalsvensken” sitt liv, men inte utan förebilder. Den insiktsfulle inser hur mycket dessa förebilder betyder. Inte minst föräldrarna är med och formar sina barns framtid. Det finns alltså anknytningspunkter när vi kristna betygar vårt beroende av Kristus.

För mig betyder Kristus allt. ”I honom” försöker jag forma mitt liv. Daglig möda lägger jag ner på att komma hans personlighet närmare. Framför allt söker jag det bärande i hans liv och gärning. Hör och häpna, jag tänker mig till och med, precis som Paulus, att jag innerst inne är skapad till att bli hans efterföljare.

I grunden har detta mitt sätt att se förändrat min tillvaro.

Du som inte tänker som jag behöver besinna att du lever innesluten av förebilder. Du påverkas ständigt. Varför då inte av Kristus? För mig öppnade det vägen till Gud.

 Utan bestämmelse

Normalsvensken slår bakut när talet kommer om människans bestämmelse. Om allting är förutbestämt blir vi ju handlingsförlamade.

”Den upplyste svensken”  tänker inte på att förutbestämmelsen finns där vare sig vi tror på den eller inte. Våra förebilder och ideal formar vår framtid.

Själv tänker jag mig att Gud ville något med mitt liv, det tillkom inte av en slump. Min uppgift som människa är att ta mig fram på den utstakade vägen. På den vägen går det många, föreställer jag mig. Där går förhoppningsvis också Kristus.

Bibelstudium Vivalla den 12 juni 13

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till Romarna kapitel 8, versarna 1 och 2)

Nog var jag flitig när jag rensade i rabatten, men inte tillräckligt noga. Min fru låg över mig med stränga tillsägelser. Barnbarnet, 3,5 år gammal, lyssnade och sa till sin farmor: Nu är vi arga på farfar, eller hur? Tänk, 3,5 år gammal bara, och ändå så mitt i prick. Vi människor tycker, men vi tycker inte fritt. Vi tycker som dem vi hör ihop med. Det visste redan lilla Emma, trots att ingen lärt henne.

Att vara kristen är att tro si och så, framför allt tro på en Gud med övernaturliga egenskaper (en metafysiskt gudsbild), tänker sig många. Att vara människa är att äga en fri vilja, föreställer sig andra. Jag tycker varken det ena eller andra. Jag tror nämligen i långa stycken som aposteln Paulus.

För honom var tron främst en inställning, en inställning om vem man kände samhörighet med. Det specifika med en kristen var känslan av samhörighet med Kristus. Vi kristna tillhör Kristus, proklamerade han. Vi tycker som Kristus, tror som Kristus och gör i möjligaste mån som Kristus.

Om det nu är så att tro handlar om att känna, alternativt längta efter, samhörighet, tror mest alla, även den mest ensamma och övergivna människa. Frågan är bara vem man känner samhörighet med. Är det med Kristus, eller med något annat?

Paulus klassade ner alla som inte tillhörde Kristus, d v s inte kände samhörighet med Kristus. Dessa andra kände samhörighet med personer och företeelser som band dem vid ”syndens och dödens lag”, ansåg Paulus. Kristus var för Paulus förankrad i det himmelska, de andra vid det inomvärldsliga, det som pekade nedåt.                                                        Jag vet inte om jag håller med Paulus på den punkten, men jag tror jag förstår vad han menar. Så stark var hans kristusupplevelse, att allt i jämförelse med Kristus pekade nedåt. Dessutom var han drastisk i uttrycket för att få, i det här fallet de kristna i Rom, att bli alltmera hängivna sin frälsare.                                                                                            Själv kan jag visserligen skriva under på att Kristus leder rätt, men jag blir aldrig kvitt tanken att varje människa är på gott och ont och att ingen, inte ens den mest helgade kristne, blir kvitt sin egen destruktivitet.

När det gäller synen på människans frihet, står jag helt på Paulus linje. Min lilla Emmas replik ”nu är vi arga på farfar, eller hur?”, är ett av många belägg för att jag har rätt. Människan är inte i stånd att tycka fritt och oberoende. I långa stycken tycker hon som den hon tycker om.                                                                                                                        För mig är det självklart att människans frihet har gränser. Först insikten om detta gör att jag kan ta upp kampen med min egen ofrihet.