Bibelstudium i Vivalla den 21 dec 2022

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? 18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. 19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. 20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. 21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; 22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. 2 Kor 1:17-21

Bakgrund Paulus hade inte kommit till Korinth i tid som han lovat vilket väckt misstroende. Mot det ställer Paulus sitt löfte till Kristus. Det löftet är viktigare än andra och tvingade i det här fallet fram ändringar i färdplanerna.

Textens centrum. ”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom (Kristus Jesus). Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”

”Guds löften”, står för Guds ord. Detta ord har en tolkningsnyckel, tillämplig i alla sammanhang.  Skriften skall läsas utifrån Kristus, förstås utifrån honom och följas utifrån samme Kristus. Det duger således inte att bara läsa som det står. F a  skall det lästa uppfattas utifrån Kristus. Kristus i sin tur uppfattas av Paulus utifrån hans kors. Försoningen på Golgata, Jesu död och uppståndelse skall således färga av sig i allt vårt bibelstudium.

Vårt ”amen, Gud till ära”,  till detta, d v s vår tillämpning av att ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”, är att låta sig  omformas av Kristus. För Paulus ledde detta i dagens text till att han tvingades överge sina ursprungliga planer. Han kom inte i tid till Korinth som han lovat. Trohet mot Jesus kom före.

Detta var förstås ett undantag, det lär oss all erfarenhet.  Av Kristus hänförda människor brukar hålla vd de lovar. Men det finns undantag. Texten i dag redovisar ett sådant undantag.

Som Paulus ser det innebär tron något nytt. Egenkärleken tillåts inte slå rot i oss. Överordnat allt är korset med sin död och sin uppståndelse. Detta kors styr en kristen människas liv. Så förstådd blir kristen tro tillämpad etik, tillämpad etik förankrad i en ny livsuppfattning.

Mot detta står verkligheten, här representerad av motsträviga korinthier som hängde upp sig på att Paulus inte kom till dem när han lovat. Bakom ligger inte enbart detta. Den som läser andra Korinthierbrevet i sin helhet märker snart hur svårstyrda  korinthierna var. Men om detta talar inte detta textutsnitt uttryckligen. Däremot anar man att det inte var så lätt att leva som kristen ens i Paulus medarbetarkrets. 

Det behövdes hjälp för att de skulle klara sitt nya liv. Den hjälpen fick de genom att de ”i tron på Kristus” blivit smorda, hade fått ett ”sigill” på sig och fått del av ”Anden”. 

Jag behöver inte i detalj gå in på vad detta i sak stod för. Det räcker för mig att säga att de fått hjälp ovanifrån.

Härmed har vi kommit till pudelns kärna. Det står klart att tron på Kristus vänder upp och ner på det mesta. Men det är inte tvivlet som i först hand står hindrande i vägen för att tillämpa ett kristet liv.  I stället är det vårt motsträviga inre som  före allt annat söker sitt eget bästa.

För egen del talar jag inte som Paulus om ”sigill” eller om ”smörjelse”. Jag talar hellre om överlåtelse, daglig överlåtelse som en nödvändig del i mitt kristna liv.

Bibelstudium i Vivalla den 14 dec 2022

Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:24 f 

Lag och tro i biblisk mening hör naturligen samman. Lydnad för den av Gud uppsatta lagen kan ses som sprungen ur människans tacksamhet över livets gåva. (Eller specifikt i Gamla testamentet; Israels tacksamhet över att vara det av Gud utvalda folket) Man skulle också kunna säga att  laglydnad är svar på tal. I tacksamhet, tro och förtröstan lyder människan de av Gud uppsatta reglerna för mänsklig samlevnad. 

Men sen kommer Paulus och drar isär det som naturligen hör samman. Lagen är visserligen fortfarande helig (Rom 7:12). Ändå detroniseras den. Paulus gör lagen till en övervakare över rätt och rättfärdighet fram till Jesu ankomst. Därefter får den träda tillbaka. Allt görs beroende av tron på Kristus. I och med Kristus behöver vi inte längre någon övervakare. I tron på Kristus har vi allt. 

Lagen blir för den troende lik påminnelser vid sidan om i det fallet att vi skulle glömma oss. Lagen följer nämligen av tron, laguppfyllelse blir trons rätta uttryck.

(Observera att jag här följer bibel 2000 som säger att lagen gäller tills Kristus kom, inte 1917 års översättning som låter lagen vara en uppfostrare till Kristus. Jag gör det dels av språkliga skäl, dels  därför att tolkningen i bibel 2000 av Gal 3:24 f svarar mot Paulus hållning till lagen i övrigt)

Varför dra isär det som naturligen hör samman? Till vad nytta var detta Paulus tilltag? Svaret lyder att detta urskiljande av tron från lagen kom att bli grunden för att kristen tro skulle kunna utvecklas till den världsreligion den utvecklades till. Därmed frigjordes tron från de av judisk tro färgade lagarna så att Jesustron fritt kunde utvecklas i nya länder.

Men Paulus gjorde mer än så. Ni som läser bibeln har kanske märkt att just Paulus är förunderligt tyst om Jesu liv här på jorden. För att få veta mer om detta är vi hänvisade till evangelierna och då i första hand till de tre inledande, Matteus, Markus och Lukas.

Varför är det så? Därför att Paulus satsar allt på korset. I Jesu död och uppståndelse menar sig Paulus kunna sammanfatta allt som är att säga om Jesus. Jesu försoningsgärning är Kristustron i sin helhet.

Till vad nytta kan man fråga? Som om evangelierna i övrigt inte har något att säga om förlåtelse och försoning? 

Därför att allt blir tydligare om evangelierna får sammanfattas i vad som skedde på korset. Korsets försoning är nämligen allt vad en frälsningstörstande människa behöver för att finna sig själv.

Även här drar Paulus isär det som innerst inne hör samman. Han drar isär för att allt skall bli tydligare.

Det betyder inte att vi skall glömma vare sig lagen eller evangeliernas berättelser. Men ibland måste man glömma, glömma för att finna. Detta har Paulus lärt åtminstone mig.

Jag tänker på striden om kvinnliga präster som så när hade förgjort Svenska kyrkan. Tänk om man redan från början gjort som Paulus gjorde när nödvändigheten krävde det. Det betyder bortsett från det patriarkala regelverk som utvecklats i de första församlingarna och med Paulus satsat allt på: 

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28) 

Hur annorlunda hade inte då allt blivit.

Bibelstudium i Vivalla den 7 dec 2022

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? 7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp! 9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psalt 85:5-14

Låt mig först återge vad Helmer Ringgren skriver i sin Psaltarkommentar till denna psalm.

Det är ingen tvekan om att psalmen är en nationell klagopsalm. Den börjar med en återblick av Guds tidigare välgärningar, vv 2-4, fortsätter med klagan och bön, vv 5-8, och avslutas med ett gudomligt budskap, tydligen framfört av en kultprofet, vv 9-14 (Helmer Ringgren, Psaltaren 42-89 (1994)

Sällan har jag känt mig så ett med en professionell uttolkare av bibeln som här. Uppenbart är det som Helmer Ringgren ovan påstår. Det börjar med verkligheten och den är i det här fallet desperat. Det är som vilade Guds vrede över sitt folk. Allt går dem emot. Olyckorna hopar sig. Meningslösheten grinar dem i ansiktet.

Men sen vänder det, inte i verkligheten utan i tanken. Det vänder i orden av en profet som ser något annat än elände. Han uttrycker detta  i formuleringar som komme de från himlen.

Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, trofasthet spirar ur jorden. Och det är Herren som ger allt detta goda, en Herre där rättvisan går framför honom och fred och välgång följer i hans spår.

Varje enskild formulering som jag här citerat tecknar en fullkomning som vi kan omfatta med vår längtan,  men som samtidigt ter sig omöjlig att få se förverkligad här och nu.

Är inte denne anonyme profet också en röst i vår kristna samtid, frågar jag mig. Uttrycker han inte vår tids vision av den sanna verkligheten, eller med mitt uttryck, vår tids kristna ”tankesanning.”

I den ”tankesanningen” heter profetens Herre (v 13) Kristus. På Kristi försonings grund spirar allt gott fram, drömmer vi i våra predikningar och i våra andliga samtal. Allt gott ger oss vår Herre Kristus.

Men vittnesbörden om hur detta goda förverkligas är klena. Små glimtar ser vi, men inte mycket mer. Ändå fortsätter vi att teckna den fullkomnade verkligheten. Men som i psalmen ovan är det vi säger, det vi tänker, ja alla våra kristna tankesanningar mer hopp än verklighet.

Ändå fortsätter vi att i vårt inre forma en drömd verklighet som ofta bryskt motsägs av den verklighet som vi ser framför oss.

Skall vi då fortsätta att förkunna det vi tror men inte ser? Ja därför att det vi tror motsvarar något faktiskt fullkomligt. Dessutom är det vårt hopp att det en dag också skall bli verklighet. I tron på vår Herre Jesus Kristus vågar vi tro det.

Bibelstudium i Vivalla den 30 nov 2022

Tiden lider

11Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. 12Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. 13Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. 14Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Paulus har skrivit texten ovan. Den står för sig i det för kristen tro så avgörande Romarbrevet. Texten anknyter vare sig till det föregående talet om överhetens uppgift eller till den förmaning som följer direkt efter vår text. Detta öppnar för att jag kan vara mer fri i min tolkning.

”Tiden lider” läser vi. Avgjort står detta för att Paulus förväntade sig tidens snara slut och Jesu återkomst. I den tron var det desto angelägnare att gestalta sitt liv på ett riktigt sätt. 

De flesta av oss idag, inklusive mig själv,  tänker inte som Paulus på Jesu snara återkomst. Mer på hotet mot världsfreden och klimatets kollaps. Så tiden lider även för oss.

I och för sig är det ena som det andra. Trängt läge är den gemensamma nämnaren och trängt läge leder till eftertanke.

I dag är tiden laddad med eftertanke, f a bland vår tids intellektuella. Men den eftertanke som Paulus idag består oss med är ingenting för dem. I deras avkristnade värld är en apostel som Paulus ingenting att lyssna på. Dennes ord om festande och drickande, om otukt och orgier, om strider och avund tolkar de som moralism.

Men nog brottas även vår tids intellektuella med problem liknande dem som upptog Paulus. Tidens ondska låter sig ju inte förnekas. Och med honom inser de också att bristen på andlighet är skriande.

Kultur blir här de intellektuellas motdrag. Kultur har blivit det efterkristna samhällets meningsskapare. Andlighet idag heter kultur.

Detta sagt för att Paulus synsätt skall bli desto tydligare. Denne såg sig inte som den moralist som det efterkristna samhället gjort honom till.  Festandet och drickandet, otukten och orgierna, striderna och avunden var för honom en indikation på att något nytt var själva förutsättningen för förnyelse. Men hans svar var inte kultur utan Kristus. Förnyelse var för honom att ikläda sig Kristus. 

För mig som är påverkad av Paulus innebär det  att jag i Paulus efterföljd förankrar mitt liv i Kristus. Detta står för  att jag tänker in Kristus i det jag företar mig.  Det innebär f a att jag i mina föreställningar och fantasier låter Kristi bild av Gud bli min egen  och att jag i mitt medvetande infogar Jesu hjärta, det hjärta som klappade för försoning, i mitt eget. Detta intänkande är min del i det jag  kallar tro. Den andra, avgörande delen, får Gud svara för. 

Sen kan jag lyssna till och ta till mig vad vår tids kloka säger om den meningsskapande kulturen. För visst är det sant att bristen på kultur är skriande.

Bibelstudium i Vivalla den 23 nov 2022

24Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. 26Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, 27och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. 28Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst 29och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. 30Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh 5:24-30

Jag( liksom andra) förhåller mig till tron, förhåller mig till Gud, förhåller mig till Jesus. Att förhålla sig har alla vi som berörts av den kristna tron gemensamt. Här är ingen undantagen. Även förnekaren förhåller sig, om än i negativ mening.

Denna självklarhet aktualiserar jag eftersom jag menar att även evangelierna och särskilt tydligt Johannesevangeliet förhåller sig. De förhåller sig till den trostradition de mött. De gör det i referatets form men bakom evangelisternas referat ligger egna ställningstaganden. Detta särskilt i Johannesevangeliet och i dag specifikt i dagens text. Det som här framställs  som ett referat är i själva verket Johannesevangelistens trosbekännelse.

I dagens text behandlar Johannes det domslut som tron på en rättfärdig Gud förutsätter. För den som tror på en verkande och rättfärdig Gud  kan ju allt inte lösas upp i ”den eviga glömskans flod”. Tron på en sådan Gud  förutsätter ett domslut, endera fällande eller friande.

Så såg även Johannes det. Men han trodde sig dessutom veta mer om detta domslut. Hans tro hade lett honom till den övertygelsen att Guds liv återspeglas i Jesu liv. Som Jesus handlade handlar också Gud. Som Jesus tänkte, tänker också Gud. Som Gud dömer, dömer också Jesus, av Johannes i texten kallad människosonen. Detta inte i opposition mot Gud utan som ett uttryck för Guds innersta vilja. 

Av mig själv kan jag inte göra något, låter evangelisten Jesus säga och vidare: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Som evangelisten Johannes trodde, tror också jag och med mig stora delar av den kristna kyrkan. Vi gör det inte för att detronisera den Gud som de gammaltestamentliga profeterna förkunnade. Och jag personligen gör det heller inte för att kunna bygga upp en mer eller mindre sofistikerad treenighetslära vid sidan av bibelns budskap som den senare kyrkan gjorde. Jag gör det av en inre övertygelse att Jesus levde i samklang med Gud och att Jesu vilja också är Guds.

Se detta som mitt vittnesbörd, mitt sätt att förhålla mig. Och se mig som en Jesuslärjunge som till och med låter evangelierna bli subjektivt färgade trosvittnesbörd, inte från himlen fallna eviga sanningar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 nov 2022

5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. 2 Kor 13:5  

Paulus skriver i anslutning till detta  Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just detta ber jag om att, att ni skall bli allt mera felfria.

Här för Paulus ner tron från sina höga höjder. För honom  krävs varken hög bekännelse eller bekräftad vandel för att få vara en kristen. Ett enda frågar Paulus efter; finns Kristus Jesus hos er? På det hänger allt.

Ett ja på den frågan kan ta sig uttryck på många sätt. Ett är dock gemensamt för dem alla, den inneliggande brinnande passionen för Jesus. Och vad gjorde då Jesus? 

Han gav för att vi skulle få. 

Han blev svag för att vi skulle bli starka. 

Han dog för att vi skulle få leva. 

Följaktligen blir vi hans efterföljare svaga för att andra skall bli starka. Vi dör för att ge liv åt andra.  

Enkelt och entydigt kan det tyckas, ändå svårare än annat. Finge vi inte hjälp från Jesus själv blir det omöjligt. Som den uppståndne förlåter han oss när vi misslyckas, stärker oss när det tar emot och uppmuntrar oss när vi befinner oss på rätt väg.

Detta enkla, bekännelsen att ”Kristus finns hos oss”, är alltså förbundet med det för mänskligt förstånd ofattbara, att Jesus dog för att vi skall få leva. 

Detta predikade Paulus till församlingen i Korinth, låt vara här i min tolkning. Församlingen bestod av  till Jesustron omvända människor inte minst från den judiska minoriteten i staden.

Men trots förenade krafter förmådde församlingen inte komma någon vart. Vägen över svaghet som Paulus, församlingens grundare, anbefallt var en uppgift som aldrig kunde slå igenom. Andra Korinthierbrevet formas därför till en uppgörelse mellan Paulus och en församling som inte drog åt samma håll som sin grundare. 

Till all lycka blev breven till Korinth trots detta bevarade till eftervärlden. Det i dessa brev som möttes med oförståelse då, svagheten som vägen till styrkan, öppnar för möjligheter idag.  

En hel församling som drar åt samma håll och dessutom åt rätt håll, vilken genomslagskraft skulle inte  detta innebära!  Men därav blev alltså intet i Korinth. Inte heller i dagens Svenska kyrka lär detta vara något att räkna med. Hos oss finns  framför allt inte den samlade kraft som en engagerad församling innebär.

I stället fungerar de församlingar som vi idag i Svenska kyrkan kallar levande som trosbefrämjande gemenskaper. Dessa skapar i bästa fall  tro hos enskilda, men hittills inte till en gemensam rörelse på kristustrons grund.

Bibelstudium i Vivalla den 9 nov 2022

11Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

12Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

13Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

14jag kallar graven ”min far”

och maskarna ”mor” och ”syster”.

15Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi kring traditionen om  den rättfärdige och hårt drabbade Job. Om denne Job kan vi läsa i  Hesekiel 14:14,20 liksom i de två första liksom i det sista kapitlet i Jobs bok.

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi som är laddat med sanning, allmängiltig och berörande sanning. 

Med Job kan vi alla, eller borde vi alla, kunna identifiera oss. Jobs sanning är också vår sanning.  Dödsriket kan ingen av oss slippa undan. Tiden tar slut för oss alla, en tid då alla våra planer blir tillintetgjorda. Och för Jobsbokens författare står det klart att detta dödsrike är det samma som den mull där maskarna bor och där graven ”är min far och maskarna mor och syster”.

Detta gäller även den krympande skara som sen barnsben fått predikat för sig om de frälstas eviga glädje i  himmelen. 

Men också vi andra är inbegripna, vi  som inte står ut med tanken att våra käraste bara skall försvinna och inte längre finnas till. Osynliga finns de väl ändå i vår närhet. De tänker på oss och har omsorg om oss. (När jag skriver detta tåras mina ögon. Jag är en av dem som inte står ut med tanken på en evig skilsmässa från dem jag älskar.)

Framför allt står det klart för alla trons förnekare att livet ändar döden. Det som blir kvar av oss  är stoft och aska eller mull som Jobs diktare uttrycker det. Inget annat.

Dödsriket är mull påstår Jobs diktare. Men över dödsriket råder Gud, livgivaren och livsuppehållaren, invänder jag. I och med det blir mull inte längre mull i vår mening utan mull innesluten i Guds rådslut. I förlängningen blir min till mull förvandlade kropp innesluten i Guds vilja med mig.

Jobs motsvarighet i Nya testamentet är Jesus. Nog klagade denne liksom Job över sitt öde. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, ropade han i sin nöd på korset. Svaret kom den tredje dagen i uppståndelsen från de döda. Död som skulle bli till mull hade förvandlats till liv i Gud.

Så tänker jag inför den ofrånkomliga döden. I tron på Kristus blir min bön att Gud av nåd skall bevara mig och de mina. Livet må te sig slumpartat, det oförklarligt onda må drabba utan hänsyn till person och till synes orättvist som för Job. Trots detta, ja trots allt som talar däremot, förlitar jag mig på att mitt liv som är förvandlat till mull vilar i honom som är svaret på det ofrånkomliga livets faktum, av mig kallad Gud, Jesu Kristi Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 2 nov 2022

1Håll broderskärleken levande. 2Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. (Hebr 13:1-3)

Textorden inleder avslutningskapitlet i Hebreerbrevet. Detta kapitel har sin motsvarighet i den paulinska brevens hustavlor.

Så mycket skall sägas om Hebreerbrevet att det närmast är  en uppbyggelseskrift. Något egentligt brev med tydlig mottagare  är det inte. Vidare att det s k brevet har två ledmotiv. Det första är att framhäva Jesu enastående betydelse utifrån hans unika betydelse som Guds son. Det andra att denne Jesus har renat oss människor från synden (kap 5-10). Bakom och i  Jesu korslidande utspelade sig ett kosmiskt drama, förkunnar författaren, där Jesus som en himmelsk överstepräst sonade folkets synder.

Två skeenden försiggick alltså samtidigt i författarens föreställningsvärld. Parallellt  med korsfästelsen och som en del av denna offrade sig Jesus som den sanne översteprästen i det himmelska templet och sonade därmed världens skuld.

Genom denna dubbelexponering vittnade den anonyme författaren till Hebreerbrevet om sin tro på att verkligheten är mer än det man kan se och ta på. F a att Jesu död på Golgata står för mer än vad en vittnesskildring kan beskriva.

Ni som regelbundet läser mig vet att jag genomgående och i alla de sammanhang påminner om tillvarons dubbelhet. Jag skiljer på tänkt, trodd och föreställd sanning och ställer denna vid sidan av  uppenbar sanning. Vidare att jag betonar att livet inte fungerar utan att samspelet mellan det föreställda och det yttre samverkar och inbördes korrigerar varandra.

Besläktat med detta är Hebreerbrevets tänkta och trodda  sanning att korsfästelsen var något mer än vad det syntes vara.  Och som det är med mina tänkta, trodda och föreställda sanningar måste det också vara med Hebreerbrevets sanningar.  Den anonyme författarens vision måste utsättas för erfarenhetens prövning. Och detta skall inte ske en gång utan fortlöpande. 

Dagligen får jag ställa frågan: Är verkligen Jesu död en försoning och i så fall, hur tar detta sig uttryck för mig? Dagligen får jag också erfara om tron på försoningen bär eller brister.

Detta märkliga samspel mellan det yttre och det inre kommer också till uttryck i dagens text. Här handlar det inte primärt om Jesu försoning. 

Å ena sidan har vi här det påtagliga. Nu uttryckt som broderskärlek,  i sammanhanget de kristnas inbördes omsorg om varandra i samtidens  förföljelsetider. 

De utsatta kristna skall inte bara ägnas en kärlekens tanke, manar författaren.  Misshandeln mot fängslade trossyskon är som misshandel av era själva, påminner denne.

Å andra sidan den tänkta verkligheten, trons verklighet. Denna räknar med mer än det vi kan se och ta på. I Hebreerbrevet ledde detta till  tron på änglar. Den gästfrie hade änglar till gäster, står det.

Änglar till gäster. Också detta låter sig prövas.  För egen del kan jag inte vittna om änglar, däremot om  en okänd  beskyddande hand över mitt huvud när livet har blivit mig för svårt.

Bibelstudium i Vivalla den 26 okt 2022

5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.(1 Mos 15:5 f)

Det här bibelstudiet handlar om tro och är därför delvis allmängiltigt. Allmängiltigt därför att ingen kan springa från tron. Den är en ständigt följeslagare vare sig vi tänker på det eller inte. Utan stimulans från tron  orkar ingen leva. Frågan är inte om vi tror utan på vad. Dessutom och det  blir själva poängen i detta studium måste tron vara selektiv, visst måste vara viktigare att tro på än annat. Om inte blir människan mer eller mindre lik en robot.

Texten ovan, särskilt om vi läser den i sitt sammanhang exemplifierar bådadera, både tron i sin kärna och tron som periferi.

Om Abraham är en historisk person eller inte tillhör trots allt periferin. Visserligen bygger den judiska traditionsbildningen i själva sin grund på berättelser om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Och nog var vår frälsare förankrad i dessa traditioner. Men det vore för mycket, t o m vilseledande om vi gjorde det till en huvudsak att tro att dessa traditioner vore bokstavligt sanna. I själva verket vet vi ingenting om vad som är förankrat i verkligheten alternativt i folkmun i dessa berättelser. Skulle tron på den bokstavliga sanningen bli en huvudsak får vi något man med skäl kan ifrågasätta i centrum, med andra ord en bräcklig språngbräda in i verkligheten.

Men det finns annat i denna korta text som tron inte kan vara förutan. Det är orden ”Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig”.  Det centrala är här ”trodde”. Och trodde har en alldeles specifik betydelse på grundspråket hebreiska. Oböjt betyder ordet ”vara sann”, men böjt som i texten ovan, ”hålla för sant”, ”lita på”.

Att tro är att hålla för sant, att lita på, ha förtroende för, luta sig mot. Sånt tillhör aldrig periferin vare sig det är bevisbart eller inte.

Åter till den historiska sanningen i patriarktraditionen, för att inte tala om alla lagar och regler som växte fram ut denna tradition och som fortfarande är grundläggande för det västerländska samhället. Hur är det med allt detta? Detta andra intar per definition plats nummer två. Tänk på hur det är med lagarna. Lagar som man inte litar på håller aldrig i längden. Utan att folk litar på dem urholkas de och ersätts allteftersom av nya som äger människornas förtroende.

Överfört på den existentiella frågan om liv och död, om vår plats och uppgift som människor i denna värld, blir svaret likartat. Det vi håller för sant, det vi litar på, det vi har förtroende för blir det avgörande. Detta vare sig vår tro är bevisbar eller inte. Allt annat får plats nummer två.

Vi måste som människor med andra ord vara selektiva. Vi kan inte lita på allt lika mycket, det berövar oss vår inre passion och ytterst vår personlighet som människor. Vår tro måste få vara selektiv, ha ett centrum från vilket all annan tro utgår.

För mig är detta centrum Kristus och inte bara Kristus. För mig avslöjas trons väsen vid korset. Det som skedde vid korset håller jag för sant, litar jag på, lutar jag mig mot.

Allt annat som jag tror på underställs detta enda och får i fallande skala sin betydelse utifrån detta enda. Detta enda må sedan hålla eller brista. Men till något sekundärt kan det aldrig förvandlas. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 okt 2022

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. 5 Mos 30:11-14

Först om textens sammanhang. Texten är hämtad från 5 Moseboken, eller som den också kallas, Deuteronomium, den andra lagen. Deuteronomium är till sitt innehåll en omskrivning av Mose agerande när denne ledde sitt folk ut ur Egypten. Boken  bär tydliga spår av att den tillkommit i en för det judiska folket svår tid. Svårare kunde det inte bli. Folket  var till sin existens hotat av världsmakten Assyrien. 

Deuteronomiums tillkomst brukar inom parentes härledas till Josias reform i samband med att man återfunnit förbundsboken/lagen i templet (se 2 Kung 23). Josia regerade Juda från 648-609 f Kr.

Summa summarum återspeglar Deuteronomium skrifttolkningen i en tid av nationell kris. Det mesta i boken lagt i Mose mun.

Som det var med Deuteronomium är det också med Nya testamentet vars innehåll måste förstås utifrån den religiösa revolution som Jesu framträdande innebar.

I krisen träffar man ibland rätt. Man ser det man annars är blind för. Ett exempel på detta är dagens text. Där blir det mitt i prick. De eller den som formulerat bibelordet i dag har fattat vad lagen innerst inne är bra för. I tider av normalitet vill gärna lagen bli enbart konstaterande. Si eller så skall du göra för att det skall gå dig väl. Men i motgång räcker det inte med konstateranden. Nu måste det till hjälp. Det måste lag till för att vi skall klara krisen. Och inte lag i allmänhet. Lagen måste bli ett med oss, ett med vårt innersta. Den behöver ta plats ”i mun och hjärta” för att vi skall reda oss i denna svåra situation, det är Deuteronomiums budskap i texterna ovan.

Överfört till vår situation här och nu för att det skall bli klart också för oss. Det hjälper inte med enbart hårda tag för att bekämpa brottslighet och rotlöshet. Om så miljoner regler sätts upp är det inte från reglerna som hjälpen kommer. Hjälpen måste komma inifrån, vara en resurs som inifrån övervinner det onda. För att tala i klartext. Med människor av den rätta ullen i ett land, kan inte gängbrottslighet och skjutningar ta överhanden

Eller för att gå till Nya testamentet och till Paulus. Denne säger det rakt ut. Lagen är nog bra, till och med fullkomlig. Men den räcker inte till för att vi skall nå till det mål som är utsatt för oss. Med Kristus för ögonen är det inget annat än tron på Kristus som för oss till målet. Av lag måste bli evangelium. 

Det betyder inte att lagen skulle vara ofullkomlig. Men när lagen tar plats i våra hjärtan får den, har inte minst Paulus lärt oss, heta tro. Och som det var för Paulus har det fortsatt att vara. Lag som fullkomnats i Kristus och som tagit sin boning i Kristi efterföljare kom i fortsättningen att heta tro.

Att den övergången inte är ett sidosprång lär oss dagens text. Vad handlar den om annat än tro? När lagens ”ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta” står detta för det som i kristet språkbruk heter tro.

I tider av kris utvecklades Gamla testamentets lagtro i denna riktning. Och i tider av kris kan det åter ske att Guds lag levandegörs för oss på motsvarande sätt.