Bibelstudium i Vivalla den 3 aug 2022

¹⁵Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. ¹⁶Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. ¹⁷Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. ¹⁸Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.(2 Kor 3:15-18)

Om jag i ödmjukhet vågar tala om höjdpunkter i Guds ord, så är texten ovan en av dessa. Till dessa höjdpunkter räknar jag för den delen hela 2 Korinthierbrevet.

Vem behöver inte höra om det som texten ovan behandlar,  den slöja som skymmer vår sikt, och än mer om hur vi skall bli kvitt den? Finns det något angelägnare ämne?! 

Desto angelägnare att jag i detta bibelstudium inte bara förstått Paulus rätt utan också kan göra en tillämpning som är angelägen här och nu.

I den judiska miljön var sikten dold av en slöja, menade alltså Paulus. Slöjan framför ögonen skymde visserligen inte all sikt. Slöjan till trots såg dåtidens fromme israelit den helige och rättfärdige guden och det tydligare än de flesta andra. Men sen  blev bilden suddigare. Det enda de rättroende israeliterna ytterligare såg  var de krav denne rättfärdige Gud ställde på sina barn, allt annat var och förblev otydligt.

Men redan detta var en missuppfattning. Ett djupare inträngande i de heliga skrifterna skulle visa att laglydnad trots allt inte vilade på att den fromme till fullo fullgjorde vad som lades på henne. Laglydnadens fulländning ligger i att ge vidare det man fått men som man i sig själv inte äger. 

För att ge ett grundläggande exempel; Att uppfylla 10 Guds bud var och är ytterst ”svar på tal”. Det var ursprungligen israeliternas tacksamma svar på att Gud fört  sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. (2 Mos 20:2) På samma sätt idag. Att i sitt liv uppfylla 10 Guds bud är att visa tacksamhet mot den Gud som gett oss livet. Det är att leva som Gud vill att vi skall leva.

Som det var för israeliterna, så är det alltså också  för oss. Våra liv vilar inte i krav utan i gåva. Med överväldigande tydlighet visade Jesu liv att så var fallet. Jesu korsdöd var inget annat än manifestationen av hur långt Guds utvalde tvingades gå för att bevara dem han fött till livet. Vårt svar är att i tacksamhet  leva som Jesus lärt oss att leva

För galaterna innebar detta, eller borde detta innebära, nya ögon när de läste Skriften.  Där de tidigare bara sett krav kunde de nu bakom kraven se att bakom kraven fanns en givare.

Detta innebar att slöjan för galaternas ansikten revs av. Tidigare rättfärdiggjorda av laguppfyllnad och personlig fromhet kunde de nu se sig själva som Guds barn som i tacksamhet och frihet kunde ge vidare av vad de fått. Detta när slöjan revs av och  Jesus för dem framstod, inte som laggivaren utan som frälsaren. Åtminstone var det dit Paulus ville komma när han skrev sitt andra brev till korinthierna.

Detta perspektivbyte gäller också oss. Även för oss är slöjan för våra ögon borttagen. Även vi kan se att gåvan är det primära, inte kravet. I kraft av att vi fått kan vi ge vidare.

Paulus låter denna kopernikanska revolution i korinthiernas liv ytterst  vara ett verk av Anden, den Ande som är Kristi fortsatta verk när denne förenats med sin Fader i himmelen. Det är Anden som gett de nya ögonen.

Samtidigt med att detta bibelstudium presenteras skriver jag om tankesanningar i en parallelltext, ”Där andra ser fakta ser jag tankesanningar” (Med mina glasögon 7). Med denna min utgångspunkt aktuell skulle min egen tillämpning vara följande.

Den tankesanning som jag i detta bibelstudium mejslat fram är  att gåvan är förutsättningen för livet, att laglydnad inte vilar på disciplin utan på tacksamhet. Om denna tankesanning som genom ett under blir till ett med min inre människa, skulle detta innebära en revolution i mitt liv. Jag skulle på ett bestående sätt äga en ny utgångspunkt för mitt liv.

.

Bibelstudium i Vivalla den 27 juli 2022

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ²⁵Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. ²⁶Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? (Matteus 16:21-26)

Ordet liv är huvudord i lärjungaundervisningen ovan. Och liv är liv vare sig man som i texten ovan utmanas av  Jesus eller inte. Och liv är liv vare sig man levde på Jesu tid eller idag. Liv är över tid alltid detsamma.

Liv står för det som är mitt jag i sitt sammanhang. Det som är mitt  liv interagerar med min kropp men också med min omgivning. Det ideala livets bärare skäms inte, skäms inte över sin kropp, sitt utseende sitt släktsammanhang eller sina eventuellt begränsade utförsgåvor. Den människa som upptäckt sitt eget liv behöver inte vara bäst, inte stå över andra. Däremot intar hon  frimodigt den plats hon tycker hon förtjänar. Och mer än annat är hon benägen till samarbete.

Livet är kort uttryckt jag, jag i relation till min omgivning. Så säger människokännare idag och så säger också Jesus. Bara så att Jesus tar ett steg längre. För honom är liv inte enbart relation till sin omgivning, utan också och framför allt relation till den som är livets givare, till Gud.

Detta sista steg tar inte de flesta av dagens tänkare, men vi kristna tar det, tar det förhoppningsvis utifrån vår relation till Jesus.

Och vi kristna inser också  med samme Jesus att den som vill rädda sitt liv skall mista det. Det betyder att den som har som mål att hävda sig själv och sina positioner per definition har förlorat det liv som hon griper efter. Och det redan här och nu. Men den som vågar släppa taget och se sig själv som den hon är, är på god väg att vinna det. 

Den kristna själavården har förvisso till uppgift att lyfta människor som tappat tron på sig själva och visa dem vägen till sig själva. Men det finns mer att säga, f a att nästa steg är att ta sitt kors på sig.

Maningen att ta sitt kors på sig har adress alla kristna, inte enbart lärjungarna som en närsynt läsning av dagens text kan locka oss att tro. Orden om att ta på sig korset  får oss att inse att upprättelse inte är något självändamål. Den är vägen inte målet. Upprättelsen skall föra över i offer, offer för att vinna livet.

Slutsteget  heter alltså inte upprättelse. Slutmålet aldrig att ha funnit sin egen plats i livet, aldrig som man sade i min ungdom, att ha blivit frälst. Den som funnit sin plats i livet, eller på väckelsespråk  blivit frälst, måste också vara beredd att som en Jesu lärjunge sätta sitt liv  på spel för sin övertygelses skull. Detta i en eller annan form. 

När tillräckligt många kristna inser detta förvandlas  tron till det den är, en livskraft. Utan beredskap till offer i Jesu efterföljd stelnar den kristna tron till lära,  där slutsteget är död. 

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2022

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: »Vem säger människorna att Människosonen är?« ¹⁴De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« – ¹⁵»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« ¹⁶Simon Petrus svarade: »Du är Messias, den levande Gudens son.« ¹⁷Då sade Jesus till honom: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. (Matteus 16:13-17)

För mig är texten ovan viktig, närmast livsviktig. Mindre viktig därför att den föregriper aposteln Petrus ledarskap i de första kristna församlingarna. Ännu mindre viktig därför att katolikerna med visst fog anför texten ovan som argument för sin ledarroll i kristenheten. I sin mytbildning var Petrus katolikernas förste biskop och påvarna aposteln Petrus arvtagare.

För mig är det Petrus bekännelse ”Du är Messias, den levande Gudens son” som tar tag i mig. För mig är sanningen den att jag lik Jakob brottas med Gud (1 Mos 32:24). Den brottningen kunde jag väl stå ut med om den var tillfällig. Men det är den inte. Den tär ständigt på mig.Det är som tar den varje morgon ny fart när vittnesbörden om ond bråd död hopar sig.

Det är inte så att jag tvivlar på Gud. Livets under är för mig argument nog för att inse att livets själva grund inte är slump och tillfälligheter utan beror på något som vi valt att kalla Gud. Vad som däremot plågar mig är att kaos, slump och tillfälligheter inte kan föras undan när vi talar om Gud. Gud blir för mig med den insikten ett annat namn för den obönhörlige. Nog vet jag att detta inte är hela sanningen. Nog kan också jag förbinda Gud med harmoni, samhörighet och skönhet. Men det rådande kaoset, de infallande tillfälligheterna hindrar mig från att av hjärtat kunna tillbedja Gud.

Jag behöver hjälp. Och den hjälpen består mig aposteln Petrus med i sin bekännelse till Jesus ”Du är Messias, den levande Gudens son”.

Dessa ord tränger in i min bekännelse till Gud och vidgar min vision av Gud. När Gud känns igen i Jesus blir Gud den Gud  mer än annat uppenbarar sig i korsets katastrof. Gud finns där även om  inte ens Jesus själv såg det. Varför skulle denne annars i sin övergivenhet ropa: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” (Markus 15:34)

Med Jesus för ögonen vågar jag tro att Gud finns till och med i den yttersta övergivenhet. Så speciell blir min tro att jag just i egen och andras övergivenhet tror mig komma Gud särskilt nära. 

Framför att söka mig till lyckans boningar och framgångens lyckliga ögonblick vågar jag befinna mig bland de övergivna och där tro mig finna Gud.

Med bekännelsen till Jesus blir min bild av Gud sprängd, inte så att jag blir kvitt mitt malande tvivel som har sin grund i att Gud låter sådant ske som inte får ske. Det får jag leva med. Men jag ser också att ett stråk av Gud finns även i olyckan. Och detta stråk av Gud är så tydligt framträdande och så attraherande att jag inte får ro i min själ om jag inte söker mig dit.

Detta sagt till mig personligen men också till den kyrka jag lever och verkar i. Denna kyrka hotas av sotdöden  om hon tror att Gud enbart finns i framgången och bland de lyckligt lottade. Det visar all erfarenhet. Däremot lever hon när hennes kraft läggs på de drabbade.

Slutligen, den kyrka jag vill leva i må ha brister, den må t o m ha missat att ta hänsyn till Petrus av Jesus påbjudna ledarskap. Vad hon däremot inte får missa är Petrus bekännelse. ”Du är Messias den levande  Gudens son”. F a inte  att denne Messias kom sin Gud allra närmast när han i sin dödsångest  trodde sig vara övergiven av Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2022

I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. (Rom 14:14)

Tänk att man skall behöva gå ända till slutet av det religiöst mättade Romarbrevet för att fatta vad tro egentligen är. Här, när Paulus förmanar enkelt funtade och många gånger obildade  kristna,  får jag lära mig att tro hör samman med funktion. Inget är i kristen mening värt att kallas tro som inte är kopplat till en funktion.

Så förstådd är tro något allmänt. Reagerar gör vi ju alla, reagerar på något som endera faller oss i smaken eller något vi vänder oss emot. Att vi reagerar visar att vi har en inre hållning till något. Och att ha en inre hållning som betyder något för oss  är ett annat uttryck för tro.

Nyckeln till en människas tro hittar du därför när du funnit ut  hur hon reagerar på ting som betyder något för henne. Bakom reaktionen hittar du sinnelaget, hållningen, tron.

Med detta sätt att förhålla sig till tron som företeelse blir naturligtvis talet om tron som en privatsak nonsens och att behöva stå ut med detta tal ett lidande. Detta lidande är för min del en konstant plåga i mitt möte med andra människor.

Men i textordet ovan handlar det om en specifik tro, tron på herren Jesus. Att bakom denna tro kan rymmas de mest olikartade föreställningar står klart när man läser Paulus. Vissa kristna i Rom hade hakat upp sig på vad en kristen får äta. Det fanns mat som ansågs ren men också mat som betraktades som oren. Tron på Jesus tog sig följaktligen för vissa uttryck i att man åt visst, avstod från annat. För andra, bland dem Paulus, hängde tron inte på mat. Den tog sig i stället uttryck i ”rättfärdighet och frid i den heliga anden” står det i Rom 14:17.

Och jag som hämtat en hel del av min kristna övertygelse från den äldre Paulus (Romarbrevet, 1 o 2 Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet) applåderar här. För kristen tro, som jag förstår den, är kristustro. Gudstron greppar vi inte utan att i botten för denna vara buren av  kristustro. Och  denna i sin tur tar sig uttryck bestämda prioriteringar.

Och i dessa prioriteringar är för Paulus varken mat eller dryck det avgörande. Inte heller och det blir mitt eget tillägg, vilken kyrkotradtion man tillhör, eller de bruk som bär upp tillhörigheten till en viss kyrka eller en viss trosåskådning.

Visserligen gnisslar det här för mig när jag läser fortsättningen. I sin iver att hålla de kristna i Rom samman påstod Paulus att  det jag i tydlighetens syfte kallar ”matfantaster” och ”kyrkoårskristna”  visst kunde vara fullvärdiga kristna. Huvudsaken att Gud blev ärad i deras iver att äta rätt eller göra skillnad på dagar. (Läs första delen av Rom 14 om du inte förstår vad jag menar).

Det gnisslar eftersom jag har svårt att föreställa mig något förutom Kristus som kan föra mig personligen till Gud. Allt som kommer emellan stör för min del ut det enda nödvändiga. Det påstår för den delen även Paulus och då tydligast i Galaterbrevet.

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli 2022

Herrens löfte till Israel

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från.

2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många.

3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51 ff

Texten skriven till ett av Babylon besegrat Israel, där babylonierna deporterat de ledande skikten i befolkningen. Syftet var uppenbart att assimilera de bångstyriga israeliterna för att få bukt med dem. I denna situation uppträder en profet som av ”bibelvetarna” fått benämningen den andre Jesaja och förkunnar inte bara folkets befrielse  utan också Israels pånyttfödelse.

Denna pånyttfödelse grundar sig på ett gudomligt ingripande. Detta ingripande kommer inte helt apropå som en blixt från klar himmel. Den är f a orsakad av folkets inre förnyelse, en förnyelse av sitt religiösa trosarv.  Detta trosarv beskrivs koncentrerat i texten ovan.

Och jag sentida läsare erinrar mig trosarvets betydelse och innebörd. Jag får förnyad insikt i att det jag tror på mer vilar i att jag står i ett bestämt sammanhang än i tillfälliga åsikter och subjektiv övertygelse. Eller kanske riktigare uttryckt, att det råder ett bestämt sammanhang mellan tillhörighet och personlig övertygelse. Det ena klarar sig inte utan det andra.

Och jag påminns om att detta även gäller i andra sammanhang än i de religiösa. Alla är eller borde vara förankrade i ett sammanhang. Det är ur detta sammanhang eller om det blir tydligare i den myllan som subjektiv tro formas. Det för denna tro specifika är att den befinner sig i samklang med sitt sammanhang. Saknar människan både personlig tro och känslan av att befinna sig i ett  sammanhang blir hon som ett rö för vinden. 

Detta om sammanhangets betydelse uttrycks i texten i talet om ”klippan” som Israel  är huggna ur och ”schaktet” som det utvalda folket är hämtat från.

Vad oss kristna beträffar har också vi en ”klippa” som vi är ”huggna ur”, ”ett schakt” som vi är hämtade från . Vi står väl att märka i ett sammanhang som är förbundet med Israels. Men också i en gemenskap  som förnyats av vår frälsare. Fortfarande tillhör vi liksom Israel de utvalda men på ett sätt som relativt Israel  leder till att vi hellre  inkluderar de utanförstående än utesluter dem. För oss är ytterst Kristus den klippa vi bygger på. Men Kristus i sin tur står i Abrahams, Isaks och Jakobs sammanhang. Det är av vikt att påminnas om detta.

Skär vi nämligen bort detta sammanhang med Israel och placerar Jesus på toppen av vilken trossåskådning som helst kan också därav bli vad som helst. Kristus omformas nämligen och blir det den aktuella trosåsåskådningen kräver.  Exempel på detta kan ställas på rad i nutid men även demonstreras med exempel från  biblisk tid. Mina egna hämtar jag helst från de bibliska johannesbreven där gisselslagen viner över dem som kopplat bort Jesus från sitt bibliska sammanhang.

Så när hallelujaropen skallar som det fortfarande kan ske i det frikyrkliga Örebro, så syna sammanhanget. Låt dig inte nöja med att lyssna till trosvittnesbörden utan tänk efter vad dessa leder till när de praktiseras och f a i vilket sammanhang de står.

Å andra sidan var barmhärtig mot de rigorösa. Mer än en i vår församling har betänkligheter mot den kristna trosbekännelsen. De har en egen agenda på de för dem känsliga punkterna. Talet om Guds allmakt klarar de inte, inte heller bekännelsen till en yttersta dom. Så endera tiger de eller också bekänner de tyst ur en trosbekännelse som exempelvis kan vara författad av teologen Dorothe Sölle. Det hjälper inte att jag påpekar att trosbekännelsen liksom för den delen även bibeln måste förstås i sitt sammanhang och utifrån dåtidens tro och vetenskap.

Barmhärtig på vilken grund? På den grunden att mina vänner lever i ett kristet sammanhang och att deras liv fått inriktning  och mål utifrån detta sammanhang, Och i det sammanhanget heter Abraham vår far och Kristus är vår förankring.

Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2022

Utdrag ur Paulus tal i Antiochia i Pisidien i vilket tal Paulus i synagogan aktualiserar och förnyar den judiska berättelsetraditionen genom att till denna foga Johannes döparens framträdande som fullbordas i en beskrivning av Jesu frälsningsgärning.

Det är bland hans (Davids) efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, ²⁴vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. ²⁵Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’  (Apostlagärningarna kap 13:23 ff)

När Paulus talar till judarna i synagogan i Antiochia i Pisidien aktualiserar han den judiska tros- och berättelsetraditionen. Detta var i och för sig inget uppseendeväckande. Uttalat eller outtalat skedde detta alltid när judarna i staden mötte upp i sin synagoga. Det nya var att Paulus byggde på denna tradition genom att till denna foga Johannes döparens framträdande och framför allt Jesu frälsningsgärning. Hela talet återfinns i Apostlagärningarna 13. Texten ovan är ett utdrag där Johannes döparens profetia om den kommande Messias återges.

Tros- och berättelsetraditioner som företeelse må förefalla oss främmande. Ändå kan man svårligen leva dem förutan. Det tillhör själva livsluften för en människa att känna sig stå i ett sammanhang, höra samman med någon eller något som man kan stötta sig mot och stärkas av. Det är i det sammanhanget tros- och berättelsetraditioner av skilda slag står.

Skulle någon av mina läsare göra sig mödan att slå upp i Apostlagärningarna och läsa hela Paulus tal, skulle jag inte förundra mig om talet delvis stötte er för pannan. Där talas om Israel som ett utvalt folk som hade Gud med sig bl a när de intog det land som Gud utvalt åt dem. Vägen dit gick via utrotande av ”sju folk i Kanaan” (Apg 13:19) läser vi.

För de flesta av oss är detta tal stötande. Varför? Därför att i den trostradition som är vår kallas sånt folkmord och är som företeelse något avskyvärt.

Vår avsky är ett bland många tecken på att vi står i ett sammanhang, med mitt språk i en trostradion, och att denna trostradition inte är identisk med den på judisk grund vilande som Paulus refererar i Apg 13.

Nu kan man som kristen säga vad man vill  om den  judiska trostraditionen. Som kristna är vi ändå via Kristus beroende av den. Och till den trostraditionen hör uppenbarligen också folkmord.

Nu är det troligen så  att vi blundar för talet om att intagandet av Kanaans land kostade att sju folk raderades ut. Det väsentliga är ju ändå något annat. Men blundar vi är det fara värt att vi har hanterat den trostradition som vi gjort till vår  på ett icke nöjaktigt sätt. Det som var menat som stöd har blivit något vi äger och förstår på sätt som passar oss bäst.

Det är nämligen med trostraditioner så att de innehåller tre steg, det första handlar om att ta emot, det andra att ta vara på, det tredje att föra vidare.

 Och det är på det tredje steget det mesta hänger. Stannar vi upp i att vi äger allt i Kristus stelnar vi snart till och av passion blir läror och fasta åsikter. Dessa åter kan vi i stort sett hantera som det passar oss bäst

I det tredje steget finns det däremot  inte längre några självklarheter. Här prövar vi oss fram i förlitande på en levande Kristus som står vid vår sida. Här i det tredje steget är kärleken levande, men också avskyn. Inte minst avskyn över att det kostade livet på sju folk för att erövra det utlovade landet. Det var sju folk för mycket. Det säger mig den levande Kristus och förhoppningsvis också dennes profet, Johannes döparen.

Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2022

Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara ⁵räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. ⁶Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, ⁷för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. 

(Paulus brev till Titus kap 3:4-7)

Ovan en ”stelnad” och samtidigt grundläggande formulering, en av många i Nya testamentet, som stått sig genom kristendomens hela historia och som fortfarande är lika giltig som den var då. Förenklat är textens budskap:  I Kristus, får vi genom dopet och tron del av anden och med anden ett nytt liv och hopp om evigt liv. Allt är nåd och gåva. Att vara kristen är att ta vara på det man fått, inte skapa eget.

En ”stelnad” formulering påstod jag, varför stelnad? Därför att texten ovan kan sättas in i  de mest skilda sammanhang och på alla håll och kanter passa lika bra som i Titutsbrevet.

Ja, kanske bättre än på Kreta där Titus stod i ledningen för församlingsbyggandet. Läser man nämligen hela brevet, det är bara på några sidor, finner man långt ifrån ideala förhållanden. Gudlösheten verkar ha varit lika utbredd där som hos oss och klasskillnaderna om möjligt ännu större än vad vi är vana vid. Guds bästa barn var man sannerligen inte. Man drack, talade illa om varandra, var otrogna och upprätthöll en över- och underordning som skulle vara omöjlig i våra sammanhang.

Så när det i texten ovan står om den förnyelse som dopet och tron påstås innebära står det inte för ett  konstaterande av faktum. Textordet vittnar istället om den potential som förbindelsen med Kristus innebär. Textens konstaterande är i själva verket en maning att leva i det som man i Kristus redan äger.

I detta har vi kristendomens hela hemlighet. När vi har blicken riktad mot Kristus, är uppfyllda av hängivenhet till honom, förverkligas det vi som en möjlighet  redan äger. Och det utan att vi själva noterar att vi företagit oss något utöver det vanliga. Det är ju under påverkan av Kristus det skett. Att notera egen godhet som något för sig är i själva verket ett avsteg. Av nåd har då blivit förtjänst.

Att vara kristen blir mot den bakgrunden att ta vara på det jag i Kristus äger. Varje gång jag glömmer det innebär att jag är tillbaka på ruta ett, dvs där jag befann mig innan mötet med Kristus.

Hela Titusbrevet vittnar om att ruta ett var normaltillståndet i de församlingar Titus ansvarade för. Själv har jag studerat den trons förnyelse som 1800-talsväckelsen i Sverige innebar. Även där blev det snart nog återgång till ruta ett i de av väckelsen livade församlingsbildningarna.

Titusbrevet påstås vara ett brev skrivet av Paulus. Allt talar däremot, både brevets språk och brevets innehåll. Det är en efterskrift författad för att stärka de kristna grundvalarna. Tack och lov för att brevet trots det togs med i kanon som ett äkta paulusbrev. Därigenom fick vi möjlighet att närma ta del i förhållandena i de kristna församlingarna under tidig kristen tid. Och som en följd av det har vi fått upp ögonen för  att läsa kristna kärnord som texten ovan på ett mera realistiskt sätt. Det som i texten ovan framstår som fakta blir till möjligheter, möjligheter i tron på Kristus. 

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2022

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

Å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Ständigt detta möte mellan det ena och det andra, ständigt denna kamp om vem av de båda som skall avgå med segern.

Bland dem som levde i denna spänning mellan hjärta och verklighet var Paulus. Hjärtat, det var för honom Kristus och den förnyelse  livet i tro innebar. Och den konkreta verklighet han såg framför sig var att Israel Guds egendomsfolk skulle omvända sig till Kristus.

Men så blev det  inte och Paulus fick använda hela sin bibelkunskap för att förklara varför så inte skedde. Om det kan vi läsa i kapitlen 9-11 i Romarbrevet.

Det vore Paulus fjärran att mena att det var något som inte stämde, att Kristi  frälsningsgärning  inte överensstämde med Guds ord eller att Guds ord i något stycke skulle vara  bristfälligt. Tvärtom stärker honom den bristande överensstämmelsen mellan tro och verklighet att ytterligare prisa Gud. Gud är, utbrister han i dagens text, större i sin rikedom, visdom och kunskap än han kunnat ana. Och han sporras därigenom att utifrån nya förutsättningar försöka tolka Guds vilja i de heliga skrifterna. 

Själv befinner jag mig i motsvarande läge. Jag har till fullo uppfattat sanningen i Paulus ord om rättfärdiggörelsen genom tron. Jag inser att Kristi försoning måste vara utgångspunkt för alla slag av förnyelse. Samtidigt ger jag liksom Paulus inte upp utväljelsetanken, detta om ett utvalt folk som skall gå före i kampen för försoningens seger.

Jag är inte paulinsk i den meningen att jag förbinder löftesfolket med just Israel. För mig har Kristus själv sprängt den tanken. För mig är löftesfolket de till Kristus överlåtna, dem som givit sig själva till att vara hans tjänare i kampen för försoningens seger.

Det är vi som skall gå före i kampen för upprättelse. Men det har ju i långa stycken inte blivit så. Människor med andra förtecken än mina träder fram och intar den plats som jag trott var ägnad åt mig och de mina.

Och jag själv och de mina har glömt själva grundvalen för att allt liv är å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Vi har glömt  detta möte mellan det ena och det andra, denna ständiga kamp om vem av de båda som skall avgå med segern. Den konkreta verkligheten har alltför ofta segrat över hjärtats tro och med den segern har följt  ny syn på hjärtats övertygelse.

Det har gått så långt i den riktnigen att den kristna församlingen mer präglats av sin struktur än av sitt hjärta.

Det är lätt hänt  att i detta läge förtvivla och släppa taget, att glömma vår gudsförtröstan för annat som kommit i dess väg. För min del har detta ofta lett tll att jag frestats att ge upp min iver  att hämta näring ur Guds ord. Detta när jag som Paulus med Ordet för ögonen borde utbrista: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2022

De liknar hästar, som stridshästar spränger de fram.

De rasslar som stridsvagnar när de far fram över bergstopparna,

som eld då den dånar i halmen, som en krigshär ordnad till strid.

Folken darrar inför dem, alla ansikten vitnar.

Som kämpar störtar de framåt, som krigare stormar de muren.

Var och en går sin egen väg rakt fram, viker inte från sin bana.

Ingen tränger den andre, var och en följer sin egen väg.

Ja de löper genom pilregnet utan att bryta ledet.

De stormar staden de klättrar över muren, de tränger in i husen,

tar sig in i husen, tar sig in genom fönstren som tjuvar.

Jorden bävar inför dem och himlen skälver. (Joel 2:4-10)

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Joel 2:28-29)

Orden ovan är hämtade från profeten Joel. Ingen vet när och i vilket sammanhang denna profetbok tillkommit. Texten själv får ge svaren.

Här är bakgrunden en gräshoppsinvasion av apokalyptiska dimensioner. För profeten ter den sig som en invasion av en oövervinnelig stormakt. Allt föröder den, ingen undkommer den oövervinneliga fienden. Jord och himmel skälver.

Men en ny tid skall komma, profeterar Joel, andens tid, då allt framstår förnyat. I denna andens förnyelsetid upphör skillnaderna mellan oss människor. Alla blir uppfyllda av anden, alla profeterar inför den Herrens dag som är i annalkande, den Herrens dag då den slutliga rättvisan skall skipas.

Så långt Joel. Nu till den sanning som ligger bakom dessa ord. Förvisso var gräshoppsinvasionen ett faktum. Och nog kan denna fruktansvärda landsplåga liknas vid en invasion av en oövervinnelig fientlig armé. Och nog är det som här beskrivs en realistisk återgivning av det som oupphörligen sker ibland oss och nu sist i invasionen av Ukraina.

Detta behöver vi inte tro på, det vet vi. Katastrofer tycks tillhöra livets villkor.

Det andra däremot, orden om den ande som skall utgjutas över alla, är trosord, sånt som ännu inte förverkligats men som vi som människor hoppas på.

Det ena lika nödvändigt som det andra. Vi kan inte blunda för fakta, men vi kan lika lite stänga oss ute från att hoppas och tro. I själva verket går det inte att leva fullvärdigt utan att bäras å ena sidan av realism å den andra av hopp. Och hopp är ett annat uttryck för tro. Där hoppet släcks, släcks också livet. Vi blir levande döda.

Mycket är att säga om denna tro, detta hopp. Men det jag vill säga är att jag inget högre önskar än att vi som kallar oss kristna blir uppfyllda av just det hopp som profeten beskriver. Med det hoppet levande inom oss förenas vi som människor, ingen står vare sig över eller under den andra. Slaven har samma ande som sin Herre och de båda förenas i samma hopp. Det betyder att slavskapet redan här rinner av den förslavade och överhetsanspråken rinner av den mäktige.

Dessutom är det min bön att detta inte bara skall ske här och nu men  att det nya skall inledas i den kristna församlingen. Med andra ord får det ta sin början med dig och mig.

Detta betyder inte att katastroferna, vare sig gräshoppsinvasioner eller  anfallskrig kommer att upphöra. Men det betyder att vi kan möta det onda, i vilken form det än kommer, på ett bättre sätt än annars. Lösningen däremot, förklaringen till allt det onda och uppgörelsen med det, får anstå. När vi skipar rätt blir alltid våra lösningar preliminära, här hjälper inte ens de högsta av domstolar. Här förlitar vi oss som profeten Joel på Herrens dag.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2022

Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: »Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. ⁸Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!« (5 Mos 31:7 f)

Den eller de som ligger bakom 5 Moseboken lägger via ett tal lagt i den åldrade Moses mun fast vad som skall gälla i det land som utlovats Israel efter vandringen i öknen. I själva verket är boken tillkommen långt senare och i ett helt annat sammanhang. Ytterst ingår texten i ett reformprogram  med syfte att stärka Israels identitet som gudsfolk. Men om det är inte plats att tala här och nu.

Till det som lagts i Mose mun hör texten ovan där Mose manar sin efterträdare Josua till tapperhet. Gud skall vara med honom i erövringen av ett Kanaan som rustat sig till motstånd mot de främmande inkräktarna. Om det skall vi här tala.

Hur skall nämligen vi sentida kristna nämligen ställa oss till detta tal? Skall vi göra som de teologer som ställt samman de texter som skall läsas i kyrkorna söndagen före Pingst och där texten ovan ingår. Dessa har uppenbarligen fastnat för orden Var tapper och stark och Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet.  Sammanhanget har de inte brytt sig om. Av riktat tal har blivit till allmänna sanningar lämpliga att ta upp söndagen före Pingst.

Men så beter sig inte den kristna trons vedersakare. De tar fasta på både ord och sammanhang och får därigenom ytterligare motiv för sin motvilja mot kristen tro. För vad återspeglar nämligen texten ovan annat än maning till förtröstan i ett anfallskrig som syftar till erövring av ett land som sedan lång tid bebotts av andra. Det omoraliska i detta är de noga med att betona.

Och jag måste ge dessa vedersakare rätt. För vad manar nämligen denne fingerade Mose till annat än till mod i ett erövringskrig som påminner om Rysslands angrepp på Ukraina.

Jag vet inte, eller rättare sagt ingen vet, hur Jesus skulle ha ställt sig till texten ovan. Det enda jag har klart för mig  är att Jesus höll de heliga skrifterna högt. Vad jag förstått  kritiserade han dem aldrig.  Dessutom att han genom sitt liv praktiserade en bibeltolkning som bland annat gjorde anfallskrig mot oskyldiga människor omöjligt.

Men om jag inte kan belägga att Jesus vände sig mot helig skrift, skall då jag göra det? Ja därtill är jag nödd och tvungen. Jag tvingas av inre tvång att hålla med trons vedersakare som bland annat pekar på att mycket i den kristna trons heliga skrifter och då särskilt i Gamla testamentet, innehåller etiskt undermåligt stoff.

När jag predikar får jag göra som de gjorde som satte samman evangelieboken, ta fasta på de uppbyggliga kärnorden och blunda för resten.

Förresten, inte blunda för resten, hellre vid behov påpeka förekommande och avskräckande likheter med det som förekommer idag. Först därefter har jag rätt att ta vara på det uppbyggliga och sätta det i nytt sammananhang. Jag får  som den fingerade Mose säga att  Herren skall själv gå före dig, han skall vara med dig, men då  i ett helt annat sammanhang än den fingerade Mose avsåg.