Bibelstudium i Vivalla den 6 juli 2022

Herrens löfte till Israel

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från.

2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många.

3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51 ff

Texten skriven till ett av Babylon besegrat Israel, där babylonierna deporterat de ledande skikten i befolkningen. Syftet var uppenbart att assimilera de bångstyriga israeliterna för att få bukt med dem. I denna situation uppträder en profet som av ”bibelvetarna” fått benämningen den andre Jesaja och förkunnar inte bara folkets befrielse  utan också Israels pånyttfödelse.

Denna pånyttfödelse grundar sig på ett gudomligt ingripande. Detta ingripande kommer inte helt apropå som en blixt från klar himmel. Den är f a orsakad av folkets inre förnyelse, en förnyelse av sitt religiösa trosarv.  Detta trosarv beskrivs koncentrerat i texten ovan.

Och jag sentida läsare erinrar mig trosarvets betydelse och innebörd. Jag får förnyad insikt i att det jag tror på mer vilar i att jag står i ett bestämt sammanhang än i tillfälliga åsikter och subjektiv övertygelse. Eller kanske riktigare uttryckt, att det råder ett bestämt sammanhang mellan tillhörighet och personlig övertygelse. Det ena klarar sig inte utan det andra.

Och jag påminns om att detta även gäller i andra sammanhang än i de religiösa. Alla är eller borde vara förankrade i ett sammanhang. Det är ur detta sammanhang eller om det blir tydligare i den myllan som subjektiv tro formas. Det för denna tro specifika är att den befinner sig i samklang med sitt sammanhang. Saknar människan både personlig tro och känslan av att befinna sig i ett  sammanhang blir hon som ett rö för vinden. 

Detta om sammanhangets betydelse uttrycks i texten i talet om ”klippan” som Israel  är huggna ur och ”schaktet” som det utvalda folket är hämtat från.

Vad oss kristna beträffar har också vi en ”klippa” som vi är ”huggna ur”, ”ett schakt” som vi är hämtade från . Vi står väl att märka i ett sammanhang som är förbundet med Israels. Men också i en gemenskap  som förnyats av vår frälsare. Fortfarande tillhör vi liksom Israel de utvalda men på ett sätt som relativt Israel  leder till att vi hellre  inkluderar de utanförstående än utesluter dem. För oss är ytterst Kristus den klippa vi bygger på. Men Kristus i sin tur står i Abrahams, Isaks och Jakobs sammanhang. Det är av vikt att påminnas om detta.

Skär vi nämligen bort detta sammanhang med Israel och placerar Jesus på toppen av vilken trossåskådning som helst kan också därav bli vad som helst. Kristus omformas nämligen och blir det den aktuella trosåsåskådningen kräver.  Exempel på detta kan ställas på rad i nutid men även demonstreras med exempel från  biblisk tid. Mina egna hämtar jag helst från de bibliska johannesbreven där gisselslagen viner över dem som kopplat bort Jesus från sitt bibliska sammanhang.

Så när hallelujaropen skallar som det fortfarande kan ske i det frikyrkliga Örebro, så syna sammanhanget. Låt dig inte nöja med att lyssna till trosvittnesbörden utan tänk efter vad dessa leder till när de praktiseras och f a i vilket sammanhang de står.

Å andra sidan var barmhärtig mot de rigorösa. Mer än en i vår församling har betänkligheter mot den kristna trosbekännelsen. De har en egen agenda på de för dem känsliga punkterna. Talet om Guds allmakt klarar de inte, inte heller bekännelsen till en yttersta dom. Så endera tiger de eller också bekänner de tyst ur en trosbekännelse som exempelvis kan vara författad av teologen Dorothe Sölle. Det hjälper inte att jag påpekar att trosbekännelsen liksom för den delen även bibeln måste förstås i sitt sammanhang och utifrån dåtidens tro och vetenskap.

Barmhärtig på vilken grund? På den grunden att mina vänner lever i ett kristet sammanhang och att deras liv fått inriktning  och mål utifrån detta sammanhang, Och i det sammanhanget heter Abraham vår far och Kristus är vår förankring.

Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2022

Utdrag ur Paulus tal i Antiochia i Pisidien i vilket tal Paulus i synagogan aktualiserar och förnyar den judiska berättelsetraditionen genom att till denna foga Johannes döparens framträdande som fullbordas i en beskrivning av Jesu frälsningsgärning.

Det är bland hans (Davids) efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, ²⁴vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. ²⁵Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’  (Apostlagärningarna kap 13:23 ff)

När Paulus talar till judarna i synagogan i Antiochia i Pisidien aktualiserar han den judiska tros- och berättelsetraditionen. Detta var i och för sig inget uppseendeväckande. Uttalat eller outtalat skedde detta alltid när judarna i staden mötte upp i sin synagoga. Det nya var att Paulus byggde på denna tradition genom att till denna foga Johannes döparens framträdande och framför allt Jesu frälsningsgärning. Hela talet återfinns i Apostlagärningarna 13. Texten ovan är ett utdrag där Johannes döparens profetia om den kommande Messias återges.

Tros- och berättelsetraditioner som företeelse må förefalla oss främmande. Ändå kan man svårligen leva dem förutan. Det tillhör själva livsluften för en människa att känna sig stå i ett sammanhang, höra samman med någon eller något som man kan stötta sig mot och stärkas av. Det är i det sammanhanget tros- och berättelsetraditioner av skilda slag står.

Skulle någon av mina läsare göra sig mödan att slå upp i Apostlagärningarna och läsa hela Paulus tal, skulle jag inte förundra mig om talet delvis stötte er för pannan. Där talas om Israel som ett utvalt folk som hade Gud med sig bl a när de intog det land som Gud utvalt åt dem. Vägen dit gick via utrotande av ”sju folk i Kanaan” (Apg 13:19) läser vi.

För de flesta av oss är detta tal stötande. Varför? Därför att i den trostradition som är vår kallas sånt folkmord och är som företeelse något avskyvärt.

Vår avsky är ett bland många tecken på att vi står i ett sammanhang, med mitt språk i en trostradion, och att denna trostradition inte är identisk med den på judisk grund vilande som Paulus refererar i Apg 13.

Nu kan man som kristen säga vad man vill  om den  judiska trostraditionen. Som kristna är vi ändå via Kristus beroende av den. Och till den trostraditionen hör uppenbarligen också folkmord.

Nu är det troligen så  att vi blundar för talet om att intagandet av Kanaans land kostade att sju folk raderades ut. Det väsentliga är ju ändå något annat. Men blundar vi är det fara värt att vi har hanterat den trostradition som vi gjort till vår  på ett icke nöjaktigt sätt. Det som var menat som stöd har blivit något vi äger och förstår på sätt som passar oss bäst.

Det är nämligen med trostraditioner så att de innehåller tre steg, det första handlar om att ta emot, det andra att ta vara på, det tredje att föra vidare.

 Och det är på det tredje steget det mesta hänger. Stannar vi upp i att vi äger allt i Kristus stelnar vi snart till och av passion blir läror och fasta åsikter. Dessa åter kan vi i stort sett hantera som det passar oss bäst

I det tredje steget finns det däremot  inte längre några självklarheter. Här prövar vi oss fram i förlitande på en levande Kristus som står vid vår sida. Här i det tredje steget är kärleken levande, men också avskyn. Inte minst avskyn över att det kostade livet på sju folk för att erövra det utlovade landet. Det var sju folk för mycket. Det säger mig den levande Kristus och förhoppningsvis också dennes profet, Johannes döparen.

Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2022

Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara ⁵räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. ⁶Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, ⁷för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. 

(Paulus brev till Titus kap 3:4-7)

Ovan en ”stelnad” och samtidigt grundläggande formulering, en av många i Nya testamentet, som stått sig genom kristendomens hela historia och som fortfarande är lika giltig som den var då. Förenklat är textens budskap:  I Kristus, får vi genom dopet och tron del av anden och med anden ett nytt liv och hopp om evigt liv. Allt är nåd och gåva. Att vara kristen är att ta vara på det man fått, inte skapa eget.

En ”stelnad” formulering påstod jag, varför stelnad? Därför att texten ovan kan sättas in i  de mest skilda sammanhang och på alla håll och kanter passa lika bra som i Titutsbrevet.

Ja, kanske bättre än på Kreta där Titus stod i ledningen för församlingsbyggandet. Läser man nämligen hela brevet, det är bara på några sidor, finner man långt ifrån ideala förhållanden. Gudlösheten verkar ha varit lika utbredd där som hos oss och klasskillnaderna om möjligt ännu större än vad vi är vana vid. Guds bästa barn var man sannerligen inte. Man drack, talade illa om varandra, var otrogna och upprätthöll en över- och underordning som skulle vara omöjlig i våra sammanhang.

Så när det i texten ovan står om den förnyelse som dopet och tron påstås innebära står det inte för ett  konstaterande av faktum. Textordet vittnar istället om den potential som förbindelsen med Kristus innebär. Textens konstaterande är i själva verket en maning att leva i det som man i Kristus redan äger.

I detta har vi kristendomens hela hemlighet. När vi har blicken riktad mot Kristus, är uppfyllda av hängivenhet till honom, förverkligas det vi som en möjlighet  redan äger. Och det utan att vi själva noterar att vi företagit oss något utöver det vanliga. Det är ju under påverkan av Kristus det skett. Att notera egen godhet som något för sig är i själva verket ett avsteg. Av nåd har då blivit förtjänst.

Att vara kristen blir mot den bakgrunden att ta vara på det jag i Kristus äger. Varje gång jag glömmer det innebär att jag är tillbaka på ruta ett, dvs där jag befann mig innan mötet med Kristus.

Hela Titusbrevet vittnar om att ruta ett var normaltillståndet i de församlingar Titus ansvarade för. Själv har jag studerat den trons förnyelse som 1800-talsväckelsen i Sverige innebar. Även där blev det snart nog återgång till ruta ett i de av väckelsen livade församlingsbildningarna.

Titusbrevet påstås vara ett brev skrivet av Paulus. Allt talar däremot, både brevets språk och brevets innehåll. Det är en efterskrift författad för att stärka de kristna grundvalarna. Tack och lov för att brevet trots det togs med i kanon som ett äkta paulusbrev. Därigenom fick vi möjlighet att närma ta del i förhållandena i de kristna församlingarna under tidig kristen tid. Och som en följd av det har vi fått upp ögonen för  att läsa kristna kärnord som texten ovan på ett mera realistiskt sätt. Det som i texten ovan framstår som fakta blir till möjligheter, möjligheter i tron på Kristus. 

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2022

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

Å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Ständigt detta möte mellan det ena och det andra, ständigt denna kamp om vem av de båda som skall avgå med segern.

Bland dem som levde i denna spänning mellan hjärta och verklighet var Paulus. Hjärtat, det var för honom Kristus och den förnyelse  livet i tro innebar. Och den konkreta verklighet han såg framför sig var att Israel Guds egendomsfolk skulle omvända sig till Kristus.

Men så blev det  inte och Paulus fick använda hela sin bibelkunskap för att förklara varför så inte skedde. Om det kan vi läsa i kapitlen 9-11 i Romarbrevet.

Det vore Paulus fjärran att mena att det var något som inte stämde, att Kristi  frälsningsgärning  inte överensstämde med Guds ord eller att Guds ord i något stycke skulle vara  bristfälligt. Tvärtom stärker honom den bristande överensstämmelsen mellan tro och verklighet att ytterligare prisa Gud. Gud är, utbrister han i dagens text, större i sin rikedom, visdom och kunskap än han kunnat ana. Och han sporras därigenom att utifrån nya förutsättningar försöka tolka Guds vilja i de heliga skrifterna. 

Själv befinner jag mig i motsvarande läge. Jag har till fullo uppfattat sanningen i Paulus ord om rättfärdiggörelsen genom tron. Jag inser att Kristi försoning måste vara utgångspunkt för alla slag av förnyelse. Samtidigt ger jag liksom Paulus inte upp utväljelsetanken, detta om ett utvalt folk som skall gå före i kampen för försoningens seger.

Jag är inte paulinsk i den meningen att jag förbinder löftesfolket med just Israel. För mig har Kristus själv sprängt den tanken. För mig är löftesfolket de till Kristus överlåtna, dem som givit sig själva till att vara hans tjänare i kampen för försoningens seger.

Det är vi som skall gå före i kampen för upprättelse. Men det har ju i långa stycken inte blivit så. Människor med andra förtecken än mina träder fram och intar den plats som jag trott var ägnad åt mig och de mina.

Och jag själv och de mina har glömt själva grundvalen för att allt liv är å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Vi har glömt  detta möte mellan det ena och det andra, denna ständiga kamp om vem av de båda som skall avgå med segern. Den konkreta verkligheten har alltför ofta segrat över hjärtats tro och med den segern har följt  ny syn på hjärtats övertygelse.

Det har gått så långt i den riktnigen att den kristna församlingen mer präglats av sin struktur än av sitt hjärta.

Det är lätt hänt  att i detta läge förtvivla och släppa taget, att glömma vår gudsförtröstan för annat som kommit i dess väg. För min del har detta ofta lett tll att jag frestats att ge upp min iver  att hämta näring ur Guds ord. Detta när jag som Paulus med Ordet för ögonen borde utbrista: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2022

De liknar hästar, som stridshästar spränger de fram.

De rasslar som stridsvagnar när de far fram över bergstopparna,

som eld då den dånar i halmen, som en krigshär ordnad till strid.

Folken darrar inför dem, alla ansikten vitnar.

Som kämpar störtar de framåt, som krigare stormar de muren.

Var och en går sin egen väg rakt fram, viker inte från sin bana.

Ingen tränger den andre, var och en följer sin egen väg.

Ja de löper genom pilregnet utan att bryta ledet.

De stormar staden de klättrar över muren, de tränger in i husen,

tar sig in i husen, tar sig in genom fönstren som tjuvar.

Jorden bävar inför dem och himlen skälver. (Joel 2:4-10)

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Joel 2:28-29)

Orden ovan är hämtade från profeten Joel. Ingen vet när och i vilket sammanhang denna profetbok tillkommit. Texten själv får ge svaren.

Här är bakgrunden en gräshoppsinvasion av apokalyptiska dimensioner. För profeten ter den sig som en invasion av en oövervinnelig stormakt. Allt föröder den, ingen undkommer den oövervinneliga fienden. Jord och himmel skälver.

Men en ny tid skall komma, profeterar Joel, andens tid, då allt framstår förnyat. I denna andens förnyelsetid upphör skillnaderna mellan oss människor. Alla blir uppfyllda av anden, alla profeterar inför den Herrens dag som är i annalkande, den Herrens dag då den slutliga rättvisan skall skipas.

Så långt Joel. Nu till den sanning som ligger bakom dessa ord. Förvisso var gräshoppsinvasionen ett faktum. Och nog kan denna fruktansvärda landsplåga liknas vid en invasion av en oövervinnelig fientlig armé. Och nog är det som här beskrivs en realistisk återgivning av det som oupphörligen sker ibland oss och nu sist i invasionen av Ukraina.

Detta behöver vi inte tro på, det vet vi. Katastrofer tycks tillhöra livets villkor.

Det andra däremot, orden om den ande som skall utgjutas över alla, är trosord, sånt som ännu inte förverkligats men som vi som människor hoppas på.

Det ena lika nödvändigt som det andra. Vi kan inte blunda för fakta, men vi kan lika lite stänga oss ute från att hoppas och tro. I själva verket går det inte att leva fullvärdigt utan att bäras å ena sidan av realism å den andra av hopp. Och hopp är ett annat uttryck för tro. Där hoppet släcks, släcks också livet. Vi blir levande döda.

Mycket är att säga om denna tro, detta hopp. Men det jag vill säga är att jag inget högre önskar än att vi som kallar oss kristna blir uppfyllda av just det hopp som profeten beskriver. Med det hoppet levande inom oss förenas vi som människor, ingen står vare sig över eller under den andra. Slaven har samma ande som sin Herre och de båda förenas i samma hopp. Det betyder att slavskapet redan här rinner av den förslavade och överhetsanspråken rinner av den mäktige.

Dessutom är det min bön att detta inte bara skall ske här och nu men  att det nya skall inledas i den kristna församlingen. Med andra ord får det ta sin början med dig och mig.

Detta betyder inte att katastroferna, vare sig gräshoppsinvasioner eller  anfallskrig kommer att upphöra. Men det betyder att vi kan möta det onda, i vilken form det än kommer, på ett bättre sätt än annars. Lösningen däremot, förklaringen till allt det onda och uppgörelsen med det, får anstå. När vi skipar rätt blir alltid våra lösningar preliminära, här hjälper inte ens de högsta av domstolar. Här förlitar vi oss som profeten Joel på Herrens dag.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2022

Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: »Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. ⁸Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!« (5 Mos 31:7 f)

Den eller de som ligger bakom 5 Moseboken lägger via ett tal lagt i den åldrade Moses mun fast vad som skall gälla i det land som utlovats Israel efter vandringen i öknen. I själva verket är boken tillkommen långt senare och i ett helt annat sammanhang. Ytterst ingår texten i ett reformprogram  med syfte att stärka Israels identitet som gudsfolk. Men om det är inte plats att tala här och nu.

Till det som lagts i Mose mun hör texten ovan där Mose manar sin efterträdare Josua till tapperhet. Gud skall vara med honom i erövringen av ett Kanaan som rustat sig till motstånd mot de främmande inkräktarna. Om det skall vi här tala.

Hur skall nämligen vi sentida kristna nämligen ställa oss till detta tal? Skall vi göra som de teologer som ställt samman de texter som skall läsas i kyrkorna söndagen före Pingst och där texten ovan ingår. Dessa har uppenbarligen fastnat för orden Var tapper och stark och Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet.  Sammanhanget har de inte brytt sig om. Av riktat tal har blivit till allmänna sanningar lämpliga att ta upp söndagen före Pingst.

Men så beter sig inte den kristna trons vedersakare. De tar fasta på både ord och sammanhang och får därigenom ytterligare motiv för sin motvilja mot kristen tro. För vad återspeglar nämligen texten ovan annat än maning till förtröstan i ett anfallskrig som syftar till erövring av ett land som sedan lång tid bebotts av andra. Det omoraliska i detta är de noga med att betona.

Och jag måste ge dessa vedersakare rätt. För vad manar nämligen denne fingerade Mose till annat än till mod i ett erövringskrig som påminner om Rysslands angrepp på Ukraina.

Jag vet inte, eller rättare sagt ingen vet, hur Jesus skulle ha ställt sig till texten ovan. Det enda jag har klart för mig  är att Jesus höll de heliga skrifterna högt. Vad jag förstått  kritiserade han dem aldrig.  Dessutom att han genom sitt liv praktiserade en bibeltolkning som bland annat gjorde anfallskrig mot oskyldiga människor omöjligt.

Men om jag inte kan belägga att Jesus vände sig mot helig skrift, skall då jag göra det? Ja därtill är jag nödd och tvungen. Jag tvingas av inre tvång att hålla med trons vedersakare som bland annat pekar på att mycket i den kristna trons heliga skrifter och då särskilt i Gamla testamentet, innehåller etiskt undermåligt stoff.

När jag predikar får jag göra som de gjorde som satte samman evangelieboken, ta fasta på de uppbyggliga kärnorden och blunda för resten.

Förresten, inte blunda för resten, hellre vid behov påpeka förekommande och avskräckande likheter med det som förekommer idag. Först därefter har jag rätt att ta vara på det uppbyggliga och sätta det i nytt sammananhang. Jag får  som den fingerade Mose säga att  Herren skall själv gå före dig, han skall vara med dig, men då  i ett helt annat sammanhang än den fingerade Mose avsåg.

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. ¹⁴Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. ¹⁵Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om. (1 Joh 5:13 f)

Johannesbrevets författare, vem han nu var, hade sitt att kämpa med. Han skulle hålla samman kristna som hotades av splittring och inte vilken splittring som helst. Själva centrum var hotat, Jesustron. Ur denna kamp springer maningar fram som i sin tur blottar den tro som författaren är förankrad i.

Mycket i detta kan vi sentida kristna ta till oss. I detta textavsnitt alldeles särskilt två ting, dels dennes syn på evigt liv, dels hans syn på bönen. Det betyder inte att vi skall låta författarens problematik bli vår så att strikt efterföljelse av hans ord blir det rätta, allt annat uttryck för ogudaktighet. Det är författarens intentioner vi är ute efter. Det är i dessa värdet för oss ligger.

Evigt liv är det ena. Enligt författaren till Johannesbrevet är detta eviga liv något som den kristne äger i sin egenskap av kristen. Detta eviga liv är för denne inte enbart något som hör framtiden till utan också nuet. Överfört på vår verklighet står detta eviga liv för det absoluta i våra liv, vårt  fäste i det eviga som är Gud. Förbindelsen med denne Gud är i sin tur, som  författaren av Johannesbrevet uttrycker det, förankrad i tron på ”Guds sons namn”. För oss nutida kristna betyder det att vi satt vår tilltro till Jesus och det Jesus sade, gjorde och stod för. Men inte bara så. Ofelbart leder oss vår Jesustro till korset. Vid korset öppnas himlen för oss kristna. När vi lever i  och av korsets försoning är evigheten öppen för oss.

Därefter till det andra, bönen, bön efter Guds vilja. Bön efter Guds vilja är kopplad till det eviga liv som den kristne i sin tro på Jesus äger. Med den tron levande inom mig, d v s i förlitan på korsets försoning blir bönhörelsen förvandlad från underverk till självklarhet. Bön och bönhörelse blir två delar av samma sak. Så enligt Johannesbrevets författare.

Men sedan kommer den kalla verkligheten. För Johannesbrevets författare i form av dennes strid för den kristna trons överlevnad i en tid av andlig splittring, en splittring ända in i de kristnas hjärterot. Jesustron hade blivit ifrågasatt av delar av församlingen. Och bland de kvarvarande var tron  långt ifrån alltid lika helhjärtad som Johannesbrevets författare räknat med. Så det blev si och så med den utlovade bönhörelsen. Det kan man förstå om man begrundat  1 Johannesbrevet i  sin helhet.

Och för oss här och nu blir det ofta inte annorlunda. Den tro som vi kristna målar upp stöter på verklighetens villkor och blir  då inte bara ifrågasatt utan även tilltufsad och förvirrad. Det blev ju  aldrig som vi tänkt oss det. Ständigt tvingas vi tänka om och söka nya vägar för att komma rätt.

Vad som än då än händer får  bara  det inte ske att jag släpper taget om korset. Har nämligen detta skett  kan tron dra i väg åt vilket håll som helst och tron något vi kan ha eller mista.

Bibelstudium i  Vivalla den 18 maj 2022

5 Jag skall bota dem från deras trolöshet,

jag skall älska dem av hjärtat,

min vrede har vänt sig från dem.

6 Jag skall bli som dagg för Israel,

och han skall blomstra som en lilja,

slå rot som en poppel

7 och skjuta nya skott.

Hans prakt skall vara som

olivträdets, hans doft som Libanons.

8 De skall åter få bo i hans skugga,

de skall frodas som en trädgård

och blomstra som en vinstock… (Hosea 14:5-9)

Hosea var profet i Israel på 700-talet före Kristus när landet hotades av stormakten Assyrien. Hotet blev snart verklighet och landet ockuperat.

Mitt i detta katastrofala slungar profeten ut sina varningar, sina förbannelser och sina maningar till omvändelse. Sen avslutas hans tal med ovanstående lyckoprofetia. Det är som vore det en annan man som talade. Allt är vänt i sin motsats.

Men så är inte fallet. Till det för den bibliska trostraditionen typiska hör tanken på hoppet som inte låter sig utsläckas. På något sätt spirar bakom allt, om än undanskymt, ett hopp. Detta hopp är klätt i tidens föreställningsdräkt och tecknas utifrån tidens bilder av den ideala verkligheten. I texten ovan är lyckotillståndet klädd i naturens klädedräkt på ett sätt som många av oss känner oss hemma med. Jag skulle inte bli förvånad om textavsnitttet ovan någon gång dyker upp i dagens dikt i samband med tolvslaget i radions P 1.

Mitt i förmaningar, varningar och förbannelser dyker alltså hoppet i slutändan upp hos profeten Hosea. Frågan är om detta hopp någonsin kunde förverkligas på det sätt som texten förespeglar. Om det vet vi inget. Vi vet bara att Assyriens belägringar av Israel inte varade för evigt, men också att på den assyriska belägringen en ny följde några hundra år senare i och med den babyloniska fångenskapen. Och till den babyloniska fångenskapen hörde nya löftesord, nu genom profeten Jesaja i dennes förkunnelse om Herrens lidande tjänare. Slutligen, åtminstone utifrån ett kristet perspektiv, följde Jesus uppträdane med nya doms- och löftesord som fullbordades i och med  korsdramat. Och i och med detta följer frågan om hur det var med de doms- och löftesord som Jesus förmedlade. Har dessa förverkligats?

Vem är väl jag att kunna svara på dessa frågor. Ett vet jag dock och det är att hoppet är ett bärande element i den trostradition som fick sin höjdpunkt i och med Jesu framträdande. Det är ett förunderligt hopp. Detta hopp tycks vara särskilt livaktigt i svåra situationer och i svåra avgöranden. Det är ett hopp som inte blundar för verkligheten, men aldrig låter sig nöja med denna verklighet. Den som hoppas  tror på något bortom det som sker, bortom t o m den slutliga katastrofen. Det är som levde det nya, det fullkomliga, det himmelska, redan här, visserligen dolt, men ändå fullt tydligt.

Slutligen, och det vet jag bestämt, drömmar lik den som Hosea ovan förvandlade till skön poesi, är nödvändiga. Att drömma är för en människa ett måste, det är en del av hennes existens. Att drömma, fantisera, hoppas och sedan inte vara rädd för att låta dessa drömmar konfronteras av verkligheten för att sedan låta sig omvandlas till något nytt i denna konfrontation, är en förutsättning för livet.

Jag vet inte om någonsin Hosea förstod detta. Dock tror jag mig veta att denne genom sina ord var indragen i denna verklighet där dröm och verklighet möts och liv skapas.

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2022

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. ¹⁷Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. ¹⁸Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

Paulus tampas med korinthierna. Det märker man, inte minst när man läser dennes andra brev till denna församling. För att nå fram tvingas han släppa alla standardfraser och lyfta fram hur han innerst inne ser och tänker. Så alldeles tydligt i texten ovan. Detta kommer oss sentida kristna till nytta. Vi får hjälp till djupare insikt i den kristna tron.

Här blir det tydligt att Paulus och för den delen inte enbart Paulus, utan alla kristna, lever på en vision inte på konstaterbara fakta. Det var inte de synliga som drev honom utan det osynliga, med Paulus sätt att uttrycka det.

Och detta osynliga var Kristus, en Kristus som Paulus aldrig upplevt i verkligheten. Det var den uppståndne Kristus Paulus mött, inte den jordiske. Och i mötet med den uppståndne Kristus, visionens Kristus, ett förnyat sätt att betrakta verkligheten och med det också ett förnyat sätt att leva verkligheten. Uppfylld av denne den uppståndne blickade Paulus in i en verklighet som han upplevde som evig och därmed också som den sanna verkligheten.

Jag tvingas här mitt i min utläggning komma med en parentes. Hur många gånger möter jag inte invändningen, ni kristna tror, ni vet inte. Som om detta skulle skilja oss från andra. Tron, visionen är en nödvändigt tändvätska för allt som görs och tänks. Det är inte om man har visioner som skiljer människor från varandra utan vilka visioner man har.

Denna sanna verklighet var för Paulus minst av allt något han ville sitta och meditera över tillsammans med människor som upplevt verkligheten som han. Tvärtom det han sett skulle sätta spår i sättet att leva redan här och nu.

Detta stötte på patrull bland de judiska minoriteter som levde kringspridda i det som numera heter Israel, Palestina, Turkiet, Grekland och Italien, d v s i den då kända världen, men också i de kristna församlingar som började växa fram. Inte undra på att Paulus fick lida när han envist höll fast vid sin vision.

Visionens Kristus var och är nämligen kontroversiell. Den uppståndne begärde och begär att få uppfylla vårt inre och förnya vårt sätt att leva. Paulus talar här om att leva i en tro som formar våra liv inifrån och förnyar oss. Tro inte att sånt får ske påtalt och utan följder. Men där i motsägelse och utsatt för allvarliga påhopp erfor han också en obeskrivlig salighet, dessutom (2 Kor  4:12) att hans lidande ledde till att den församling han för tillfället levde i under sina missionsresor blev välsignad av detta hans lidande. 

Men något av detsamma kan också vi nutida kristna få erfara i våra kristna gemenskaper där vi är inställda på att  forma verkligheten utifrån den visionens Kristus, som vi tror på. Det kostar nämligen på att bygga församlingar  på denna visions grund.  Det går åt mycket av en kärlek som långtifrån är gratis. Men det är samtidigt en fröjd att se vilsna människor som i församlingen funnit glädje och gemenskap och förhoppningsvis nya visioner för sina liv.

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. (Hesekiel 34:23 ff)

Det är inte lätt med Gamla testamentet för oss nutida kristna. Men vi kommer inte undan. Denna heliga skrift var ju ändå Jesu bibel. Lösningen blir att vi blundar för det svåra, ibland outhärdliga i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och tar vara på det Jesus anknöt till. Alternativt tar vi upp motiv som vi kan koppla till Jesus. Så är det med texten ovan. Den herde Hesekiel talar om kopplar vi till Jesus. Ytterst är det han som är verkligheten bakom Hesekiels profetia.

Om Hesekiel kan man övergripande säga att kapitlen 1-24 är svåra att ta till sig för oss sentida kristna, 25-33 omöjliga att härda ut eftersom de är domsord mot de fientliga grannfolken, medan däremot kapitlen 34-48 går att koppla till Jesus och gudsrikets seger.

Herden av Davids stam som Hesekiel profeterar om är en herde om förenar det splittrade, sönderslagna och till Babylon fördrivna folket och helar det. Helar det genom att ena det under en tanke och en vilja i en gemensam hänförelse över  att tillhöra Guds utvalda. 

Hur går detta med en herde att förena  med oss demokratiska kristna som vant oss vid att räkna röster för att utröna vad som är rätt respektive fel? Auktoritära ledare värjer vi oss dessutom mot. Det är de som tycker och tänker som majoriteten vi väljer till våra andliga ledare. Till det kommer att det är tidsandan som bestämmer vad vi skall tycka.

Det är alltså på tidsandan det beror, det är denna dags faktum. Tidsandan är den springande punkten, det faktum som skall föra oss kristna samman till ett enda folk, förenade i tanke och handling. 

Se för den skull inte tidsandan som en fristående storhet. Betrakta i stället tidsandan i kristen mening som en möjlighet, i själva verket det medel vår herde, den uppståndne Jesus Kristus använder för att föra oss samman till ett enat folk på väg mot ett och samma mål.

Vi får däremot inte stirra oss blinda i vördnad för våra andliga ledare. De är utbytbara, måste vara utbytbara mot nya som bättre än de förra för oss mot målet.

Den rätta tidsandan, vår rätte herdes egen anda i den verklighet som är vår, är ingenting som vi som kristna äger. Den är eller borde vara något som vi alltid sträcker oss mot. 

Men målet får vi aldrig glömma, att vi förenade under vår herde Jesus Kristus skall finna det denne en gång själv fann.   

Vad var det då han fann som kan förena oss alla? Fortfarande i denna ofullkomliga värld  svarar vi kristna olika på den frågan. Vi är ju ännu inte framme vid vår längtans mål utan famlar oss fram.

 Men för mig personligen står det förunderligt klart att den tidsanda som en gång skall bli vår gemensamma egendom, handlar om försoning. Vi har en herde och vi är hans får. Och det herden söker är försoning, men inte en försoning där fåret offras utan herden. Detta är för mig den den kristna trons innersta hemlighet.