(Se även ”Med mina glasögon 6”, 8/21 Fri vilja och sammanhang)

Bibelstudium i Vivalla den 3 mars 2021

Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt. (2 Kor 6:8b-10)

     Pressad av korinthier som ville gå andra vägar än de av Paulus angivna blottar sig Paulus. Han säger precis som det är. Allt ger han, allt tål han, ingenting behåller han för egen del. Det må kosta vad som helst. Ändå äger han allt.

     Vad är det då han äger? Kristus. Vilken Kristus? Den vision av den uppståndne Kristus som han upplevde vid sin omvändelse i Damaskus, denne och ingen annan uppfyllde hans inre. För den för honom uppenbarade Kristus gav han allt. I honom och endast i honom ägde han sin rikedom. Ingenting kunde rubba honom i den övertygelsen.

     Hur reagerar jag som bibeltolkare på detta? För det första att vittnesbördet i 2 Kor 6 är äkta. Här är det ingen efterföljare till Paulus som i Paulus namn utformat hans tankar. Det är annars vanligt i Nya testamentet. (Mer om det i andra sammanhang.) Här är det tveklöst Paulus själv som talar och inte bara talar han blottar sitt innersta.

     Det finns fler som är som Paulus. I sina hjärtefrågor är de oböjliga. Kompromisser är dem förhatliga. Det finns ensanning, enbart en och den egna sanningen är den enda sanningen. Sånt folk har jag svårt med. Vill helst undvika dem.

     Men Paulus är för mig det stora undantaget. Vittnesbörden om Jesus är många och inte alltid entydiga. Jesu ord har filtrerats i flera olika berättelsetraditioner, tydligast i två huvudtraditioner, den synoptiska (Matteus, Markus och Lukas) och Johannestraditionen (Johannesevangeliet och den johanneiska traditionen). Det hela drar åt flera håll. Sen får mina teologiska lärare (Fridrichsenskolan) säga vad de vill. Om inte Paulus kommit med sin för mig entydiga förståelse av Kristi betydelse, hade av den kristna tron kunnat bli mycket. Det blev den förstås också, det visar kyrkohistorien. Men för mig har jag i Paulus förkunnelse, f a i de ursprungliga paulusbreven och till dessa hör otvivelaktigt Korintiherbreven, fått en inriktning som jag inte kan vara förutan.

     Backar man bara ett kapitel och kommer till 2 Kor 5  får man i klartext reda på vad kristen tro enligt Paulus handlar om. Det kapitlet handlar om försoning och ger Paulus svar på försoningens hemlighet. Läs avsnittet ”Gud vill försoning”, 2 Kor 5:11-21 så får ni svaret varför Paulus var orubblig.

     Nog kan även jag se att Paulus var omöjlig, orubblig som han var. Och nog kan även jag se att det inte kan vara Paulus efterföljare som vi skall välja till biskopar i vår kyrka. Det skulle innebära kraschlandning i både det ena och det andra avseendet.

     Ändå är Paulus nödvändig. Han markerade med sitt exempel att Jesus måste få vara utgångspunkten för all bibeltolkning och då inte vilken Jesus som helst utan försonaren Jesus Kristus.

     För Paulus var Jesus trons Kristus. Och trons Kristus var försonaren. Med denna sin tros glasögon läste den skriftlärde Paulus sin bibel. Jag gör på samma sätt. Men jag vägrar gå med på att detta är den enda tolkningen. Med öppna ögon läser jag bibeln i hela dess mångfald. Men med trons ögon ser jag bakom allt Kristus försonaren.

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2021

Jesus som överstepräst

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet 4:14 ff)

Glöm inte att det vi upplever är tudelat. Å den ena sidan har vi verkligheten, å den andra den i vårt inre föreställda verkligheten. Det ena betingar det andra och smälter i vårt medvetande samman till ett. Vi klarar oss inte utan denna tudelning. Jag vet vad jag talar om eftersom hon jag på jorden älskar mer än andra blivit demenssjuk. Hennes föreställda och upplevda  verklighet är inte som den skall. Hon lever i långa stycken i en fantasivärld.

Verkligheten var tudelad också för Hebreerbrevets författare, troligen en grekiskt  bildad jude som blivit kristen. Mer vet man inte om honom.

I dennes föreställningsvärld var Jesus överstepräst i ett överjordiskt tempel. Översteprästen Jesus trädde upp inför Gud, själv prövad men befunnen ren, och vädjade för de sina som inte bestått provet. Han gjorde det med böner om Guds förbarmande.

På denna vädjan vilade de kristnas hela existens enligt Hebreerbrevets författare. På översteprästens, det betyder Jesu bön inför Gud, vilade deras förlåtelse, deras andliga liv och deras fortsatta liv i Gud.

Nu är frågan om man kan göra som Hebreerbrevets författare. Kan man föreställa sig Jesu frälsningsgärning, hans korsfästelse och uppståndelse som en himmelsk tempelgudstjänst?

Var korset som Hebreerbrevets författare tänker sig konsekvensen av en livsgärning som syftade till ofullkomliga människors räddning. Spikades Jesus upp på korset därför att den frigörande förlåtelsen var ett med hans väsen och  därför hotade hela den judiska religiositetens bestånd?

I de tidiga kristna församlingarna har man ansett detta. Det var ytterst därför Hebreerbrevet togs upp i kanon och finns med i våra biblar idag. Detta trots att vi inte ens vet vem som är författaren till detta brev, eller kanske rättare rundskrivelse till kristna församlingar.

Men det  betyder inte att man som kristen behöver tänka sig Jesus på exakt samma sätt som Hebreerbrevets författare. Människors föreställningar växlar utifrån tidens tankesätt.

Vad är det då som avgör om något skall betecknas som kristet. Enligt min mening att man hamnar rätt i sin tolkning av korset. Att Jesus hängde där på korset för vår skull, att hans död och uppståndelse står i förlåtelsens och upprättelsens sammanhang är ett måste i all äktkristen föreställningsvärld.

Sen skall denna korsets sanning sättas in i vårt sammanhang. Men då är vi inte inne på religiös föreställningsvärld utan på hårdkokt analys och ärliga fakta. Dessa skall förstås utifrån korsets sammanhang. När så sker lever den kristna tron.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 7 21 När allas lika värde kapsejsade)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2021

Herrens lidande tjänare

Min tjänare skall ha framgång,  han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom,  ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja 52: 13 ff9

     Herrens lidande tjänare, det vet vi vem det är. Jag skulle vilja se den kristne som på direkt fråga inte närmast med ryggmärgen skulle svara, Jesus. Och först som sist har jag inget att invända mot det svaret.

     Men att Herrens tjänare kan vara mer än just Jesus tror jag inte att det är så många som kan tänka sig. Men bibelöversättarna till Bibel 2000 är ett viktigt undantag. Slå upp i din bibel och läs i noterna till texten ovan, ska du märka det. Översättarna kan i rollen som Herrens tjänare förutom Jesus tänka sig endera Israel som folk, eller någon som representerade folket.

     För mig är naturligtvis Jesus Herrens tjänare i egentlig mening. Men som jag ser det finns det också andra som kan komma i fråga, t o m flera än vad bibelöversättarna kan tänka sig.      Låt oss se vad som kvalificerar till denna äretitel.

     Alldeles tydligt skall det börja illa för Herrens tjänare. Många skall förfäras över denne, bildlikt uttryckt skall tjänarens yttre vara vanställt och ansiktet föga mänskligt. 

(Sättet att uttrycka dessa föga smickrande iakttagelser i två olika men likbetydande uttryck kallas parallellismum membrorum och är vanligt förekommande i Gamla testamentet. Ta bara inte parallellismen bokstavligt. Vad profeten menar är förmodligen främst vill framhäva är att folk skall tycka illa om Herrens tjänare. Denne förfulas av att han står för det andra föraktar.) 

     Men sen skall det vända. Både folk och kungar skall häpna och förstummas inför den förr föraktade. De får bevittna vad de aldrig någonsin kunnat ana. Detta inte därför att Herrens tjänare ändrat sig. Tvärtom har denne hållit fast vid det som tidigare väckte förakt. Skillnaden är att folk nu fattat, ja att det efter en tid var omöjligt att blunda för att det som tidigare föraktades egentligen stod för det goda.

     Så till kandidaterna till äretiteln Herrens tjänare. Ursprungligen tillhörde Israels folk dessa kandidater förstår vi av noten till bibel 2000. Motsvarigheten skulle i vår situation vara kyrkan. Hennes uppgift att vara en Herrens tjänare är ju på grund av hennes höga målsättning närmast självklar. Men kyrkans kanditatur faller platt till marken.

     Felet med kyrkan är att hon gör det folk vill att hon skall göra, behaga. Behaga i tidens mening och utifrån tidens ideal. För det får hon kredit. Sen när det kniper och det som kräver självuppoffring är av nöden viker hon undan. Det märker folk och responderar med förakt. 

     Jag  skulle kunna fortsätta min rannsakning av kandidater men avstår. Det leder inte framåt.  Dags istället att komma till kärnan och kärnan är Kristus, han som är och var Herrens tjänare i egentlig mening.

     Varför är han det? Tillåt mig att uttrycka mitt svar personligt och  i presens. Han är det inte främst därför att han i yttre mening är av gudomligt ursprung. Men därför att han är det i inre mening. Detta genom att ta på sig det vi själva inte förmår bära och i allvarets stund offra sig inte oss.

     Om detta bärande och detta offer handlar hela det kapitel, Jesaja 53, som följer på och fullföljer dagens text. För mig är detta kapitel nyckel till hela bibeln.

     Så till sist åter till frågan om ytterligare kandidater till ärenamnet Herrens tjänare. Mitt slutgiltiga förslag lyder; först i Jesu efterföljelse kan Herrens tjänare på nytt träda fram. Först i självutgivandet blir Herrens tjänare synlig.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 6 21 Levande tankar och föreställda)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2021

Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drabbas av nöd bevarar du mitt liv. Mot mina fienders vrede sträcker du ut din hand, din starka hand räddar mig. Herren skall fullborda vad han gör för mig. Herre, din godhet varar för evigt.  Upphör inte med ditt verk! (Psaltaren 138: 6 f)

     Psalmistens dubbelhet är också min. Å ena sidan finns där känslan av att vara bevarad, innesluten, välsignad, räddad. Å den andra, insikten i och erfarenheten av att leva i en värld där död och kaos obönhörligen tränger sig nära och hotar mig och de minas liv. För att inte tala om psalmens avslutning, ropen till Gud Upphör inte med ditt verk. Det är som psalmistens ord vore mina. Vad annat är nämligen min dagliga aftonbön än ett rop till Gud Upphör inte med ditt verk

     Den konkreta bakgrunden till psalm 138 är okänd. Det har spekulerats i att psalmen skall ses mot bakgrund av befrielsens ur den babyloniska fångenskapen. Men ingen vet. Det man kan veta framgår av textens eget vittnesmål, inte av något annat. Och det vittnesmålet är tydligt. Psalmisten är både hotad och tryggad, hotad av nöd och fiender, bevarad av en Gud vars godhet varar för evigt.

     För mig är denna dubbelhet, hotad och tryggad, signifikativ. Hotade men samtidigt tryggade går vi, vare sig vi är kristna eller inte, genom livet. Hotet är reellt, tryggheten både reell och känslomässigt betingad. Det är dessutom nödvändigt att vi är medvetna om den dubbelheten. Den som inte upplever hoten lever farligt. Den våghalsige får ett kortare liv än den försiktige. På motsvarande sätt med den som inte inom sig känner sig trygg och bevarad. Den som inte bär trygghet inom sig orkar inte leva. Hur många bevis har jag inte på detta?

     Ibland vill hoten ta över tryggheten. Detta även för mig. Ni som följer mig på min hemsida där jag bland annat skriver under rubriken ”Med mina glasögon” har nog märkt att jag fightas med min gudstro. Detta främst därför att  jag vägrar ge upp sanningskravet. Det betyder i praktiken att jag även tar ateisternas argumentation på allvar detta om så det hotar mitt innersta.

     Men vad ni inte känner till är mitt möte med Gud i min förbön. Där är alla ”men” som bortblåsta. Där tryggar jag mig till Gud som vore jag ett barn, vars liv vilar i sin mors händer. Där är Gud mitt värn inför allt som hotar.

     Och hotad är jag. Min hustru håller på att tas ifrån mig i en till synes obotlig demenssjukdom. Och själv börjar jag bli gammal. Ett enkelt ryggskott gör när detta skrivs att jag t o m har svårt att ta på mig strumporna.

     För mig är det självklart att psalm 138 är sprungen ur nöd. Detta vare sig den babyloniska fångenskapen är hotet eller något annat. Psalmen är för mig ett av många vittnesmål om att tro föds i och utvecklas ur nöd. I nöden tryggar sig psalmisten till Gud. Inte så att i nöden allt blir självklart. Fortfarande lever där hotet och tryggheten sida vid sida. Därav slutorden i psalmen där psalmisten till Gud utropar Upphör inte med ditt verk!

Jag känner igen mig. Är inte all min bön ytterst ett rop till Gud: Upphör inte med ditt verk!

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 5 21 Här är det du som bestämmer inte jag)

Bibelstudium i Vivalla den 3 februari 2021

Den sanna stoltheten

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

     Att Herren verkar i kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet visste profeten Jeremia och det visste också Jesus. Skall man tala om skillnader mellan de båda kan det kanske formuleras på följande sätt. Jeremia var Guds röst som för ett obotfärdigt folk gick till rätta med deras orättfärdighet. Han var den rättfärdige Gudens förmedlare och språkrör. Jesus däremot kännetecknas av att han var det han sade.  Han talade inte främst, han var. I sin person personifierade han Guds rättfärdighet.

     Detta för över till min egen relation till Gud?  Av profeten har jag lärt att Gud är kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet. Och av Jesus har jag fått denna rättens och rättfärdighetens kärlek konkretiserad och omvandlad till en eld i mitt inre som är ett med mitt väsen. 

     Detta betyder dock inte för min del att allt därmed är vunnet. Jag tvingas fortfarande brottas med en Gud som inte låter sig inpassas i mina tankemönster, en Gud som inte låter sig bevisas av förnuftet. Och hur begripa sig på Gud i en tillvaro där förgängelsen är inskriven redan i dess förutsättning? Hur förstå Gud inför meningslöst lidande och död?

     Att Gud inte låter sig personifieras som så ofta sker, inte minst i Gamla testamentet och då även hos profeten Jeremia, har jag blivit ett med. Lättare för mig är att förstå Gud som ett med själva livet, som själva principen i en ständigt pågående livsprocess. Men inte heller denna tanke tillfredsställer mitt behov av svar.

     Dessutom, när nu Gud är kärlek och när denna kärlek konkretiseras i rätt och rättfärdighet, vad är då rätt och rättfärdighet här och nu? Att den inte tar sig samma uttryck som den en gång gjorde på profeten Jeremias tid, inser jag. Och jag har också förstått att Guds rätt och rättfärdighet inte heller låter sig kopieras utifrån vare sig evangeliernas vittnesbörd eller de nytestamentliga brevens exempel. Både rättfärdighetens form och innehåll tar sig olika uttryck utifrån tid och omständigheter. 

     När det gäller Gud och mina egna tankemönster som krockar med de bibliska gudsföreställningarna har jag gett upp. Det var länge sedan jag försökte rättfärdiga Gud eller göra Gud tydlig inför mina frågande vänner. Jag är ju själv frågande.

     Vad gäller kärlek och kärlekens konsekvenser i rätt och rättfärdighet är jag däremot ständigt på tå. I alla sammanhang försöker jag se vad som är kärlek och rättfärdighet utifrån de omständigheter jag själv lever i. Hela min förkunnelse kan ses som försök, observera försök, att konkretisera just den gudomliga  kärleken.

     Är jag då frälst, jag som är så frågande, så svarslös och i långa stycken så osäker i min relation till Gud? Är jag en Guds präst, när jag står där svarslös?

    Eldslågan i mitt inre är mitt hopp. Den är det jag själv varken är eller förmår. Därför är jag en Guds präst. Av nåd är jag det.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 4 21 Befryndad med dem som bejakar det uppenbara.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2021

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. (1 Kung 8:41-43) 

     Texten ovan ingår i kung Salomos bön till Gud. Salomos bön i sin tur utgör ett avsnitt i det som kallas det deuteronomistiska historieverket. Om detta kan du läsa i uppslagsdelen i Bibel 2000 under rubriken berättande skrifter.

     För att göra en lång historia kort är religiösa ideal från, förmodar man, mitten av 500-talet före Kristus av författaren (-na) till 1 Kungaboken klädda i en bön som kung Salomo antogs ha bett på 900-talet f Kr.

     Om du tror att jag är ”ute och cyklar”, häng inte upp dig på vad jag sagt ovan. Tror du att texten ovan är en autentisk återgivning av Salomos bön, så ”kör för det”. Det är ju ändå innehållet  i den s k bönen som är det avgörande.

     Både i den ena och den andra läsningen av bönen står det klart att det  i bönen förutsätts ett ”vi” på den ena kanten  och ett ”dom” på den andra. Vi står för egendomsfolket Israel, Guds eget folk, det enda folk som står Gud riktigt nära. Andra folk har inte den ställningen. Deras innebyggare kallas i bönen följdriktigt främlingar.   

     Poängen i bönen är att det finns tillfällen då gränsen mellan ”vi” och ”dom” upplöses. Detta sker när främlingen från det fjärran landet träder upp till Salomos nybyggda tempel på Sion och där tillber Gud. Då upplöses en gräns, gränsen mellan egendomsfolket och andra folk. Samtidigt inleds en ny epok där människor från alla länder kan dra upp till templet för att tillbedja. Gud blir allas Gud  dock så att Israel fortfarande förmenas i egentlig mening vara Guds eget folk, egendomsfolket.

     Så långt vad återgivningen av Salomos bön från 900-talet före Kristus lär oss, eller med min läsning vad  ideologerna bakom det deuteronomistiska historieverket förkunnade på 500-talet före Kristus.

     Men vi som idag tar del av denna text lever varken på 900-talet f Kr eller på 500-talet f Kr. Vi lever nu och som kristna av idag har vi fått del av mer än någonsin kung Salomo. Vi har fått del av Kristus.

     För oss är inte Jerusalems tempel det viktigaste, utan det andliga tempel som ytterst är Jesus Kristus ( 1 Kor 3:16) . I tron på honom förstärks tron på att även främlingen och främmande kulturer kan få del av Guds välsignelse.

      Dessutom tror vi att den utväljelse som kung Salomo förutsatte skall förstås på ett förnyat sätt. Utväljelsetanken tas inte bort av Kristus men fördjupas. Den utvalde är inte utvald för att ”gå före i kön” utan för att lyfta fram andra inför Guds ansikte. Hela Jesu gärning visar detta.

     Israels utväljelse, respektive utväljelsen genom tron på Kristus blir med ögon öppnade av Kristustron inget privilegium utan en uppgift, uppgiften att lyfta ”främlingar” fram inför Guds ansikte. Vi ser alltså med klarare ögon än både Salomo och fromma judar på 500-talet f Kr. Deras utväljelsetro delar vi samtidigt som vi förstår den på ett fördjupat sätt.

(Sen även ”Med mina glasögon 6”, 3 21 Befryndad med dem som förnekar det uppenbara)

Bibelstudium i Vivalla den 20 januari 2021

Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 

Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.« (Spärrat av mig)

 (2 Mos 33:18-23)

     2 Moseboken, varifrån texten är hämtad, berättar om Guds uppenbarelser för Mose, befrielsen från Egypten och om lagstiftningen vid Sinai. Den här texten återger en dialog mellan Herren Gud och Mose.

     I den dialogen begär Mose att få se Herrens härlighet. Det betyder i den konkret tänkande semitiska föreställningsvärld som också var Moses,  att Mose begärde att få se Guds ansikte i all sin konkreta härlighet. Men det fick han inte. Guds rygg fick han däremot skåda. Guds ansikte får ingen levande varelse se. Så lyder budskapet.

     Den kristna trons belackare menar att det här är ord riktade till oss med en religiös livshållning. Det är vi som tror på Gud som får nöja oss med att se Gud på ryggen. Själva står de för en sekulär livshållning och där har Gud ingen plats.

     Tror dom, men där tror dom fel. Det är nämligen sanningen de ledande av dem söker, liksom den rätta vägen. På skilda sätt sker det. De spekulerar, de tror, de experimenterar, de finner och det i en aldrig upphörande rörelse. Vad är detta annat än försök att finna det absoluta, det slutgiltiga. Och vad är detta absoluta, detta slutgiltiga annat än Gud? Visserligen inte en Gud i människoskepnad. Men vilket upplyst människa av idag tror på en Gud i människoskepnad.

     De sekulära söker det slutgiltiga, det absoluta, de religiösa Guds härlighet och Guds ansikte. Vare sig vi är sekulära eller religiösa gäller ett och desamma. Vi kommer aldrig fram till den sanne Guden. Gud ser vi enbart på ryggen. Det är vad texten vill förmedla.

     Tillbaka till texten. Berättelsens poäng tycks spänna mot annat i bibeln. Kännetecknande för bibeltexterna i såväl Gamla som Nya testamentet är ju att de målar upp två vägar, den rätta respektive den väg som leder fel. Den ena leder till Gud, den andra till fördärvet. Även Jesu förkunnelse kan läsas så. Om att se Gud på ryggen är det aldrig något tal.

     Men glöm inte Jesu ord på korset. I  sin förtvivlan ropar Jesus till Gud, ”varför har Du övergivit mig”. Han som prästerna idag i sin förkunnelse regelmässigt identifierar med Gud, t o m han hade tappat greppet. Med Mose såg han i sin förtvivlan Gud på ryggen.

     Att se Gud ansikte mot ansikte tillhör den kommande världen inte livet här på jorden. Det är budskapet idag. Trots allt som vittnar om Gud är våra bilder av Gud ändå oklara.

      Slutligen till de sekulära, tro aldrig att ni nått fram till det absoluta, de slutgiltiga. Även ni ser Gud på ryggen trots alla era landvinningar. 

Bibelstudium i Vivalla den 13 januari 2021

Herrens tjänare och hans uppgift 

Detta är min tjänare som jag ger kraft,  min utvalde som jag har kär.  Jag låter min ande komma över honom,  han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja 42 v 1-4)

     Texten ovan är för mig och många med mig  en av den kristna trons nyckeltexter. Den är hämtad från ett block utsagor i profeten Jesajas bok (Jesaja 40-55) som i den lärda världen fått beteckningen Deuterojesaja. Dessa ord är bland dem som bidragit till att en ursprunglig stam- eller folkreligion omvandlats till en världsreligion. Till detta hör dess avgörande betydelse för vårt sätt att förstå Jesus.

     Herrens tjänare, i sin ursprungsbetydelse en beteckning för ett idealt Israel, läser vi kristna som ett idealt Israel nedkortat till en enskild person, Jesus Kristus. Så förstådd kan texten användas som en tolkningsmall som kan och som jag ser det skall användas för att få grepp om vad Jesus stod för och i förlängningen också vad den kristna församlingen har för uppgift.

     En konsekvens av denna läsning blir att uttolkningar av Nya testamentets Jesus som inte harmoniserar med Jesajas profetia av mig och de som ser som jag döms ut som feltolkningar. Kristna församlingar och kyrkor som negligerar Jesaja 42 anser vi hamna vid sidan om trons själva ärende. Detta även om man i övrigt mödar sig om trohet mot Guds ord.

      För att inte tala om hur viktig Jesajatexten kan bli som korrigeringsmedel. När kristna i from iver att  följa bibelns bokstav fastnar för utsagor i bibeln som svär mot Jesaja 42 kan profetian användas som korrigeringsmedel. Domen blir inte nådig. Att skjuta undan profetian, påstår jag, kan i värsta fall innebära att tron förvandlas till sin egen motsats.

     Vad är det då som gäller? Kort uttryckt att föra rätten, det betyder Guds vilja, till seger utan våld eller tvång. Det är vad Jesaja vill säga när han talar om att inte ”knäcka” svaga strån eller släcka ”tynande” lågor. 

    Rätt och barmhärtighet smälter hos Jesaja samman till ett och som rätt och barmhärtighet  går rätten segrande fram. Det mänskligt sett föga uppseendeväckande i detta rättens förverkligande glömmer man gärna. Att vare sig ”knäcka strån” eller ”släcka tynande lågor” brukar inte vara sånt som väcker uppseende.

     Ändå var det detta föga uppseendeväckande som ledde till alltings förvandling. Det var nämligen ytterst ”seger på jorden” korset syftade till och det var ”fjärran länder” som skulle beröras av segern på Golgata. 

     Översatt till oss kristna i ett efterkristet Sverige betyder det att vägen till andlig förnyelse går genom den lokala kristna församlingen. Dess kännetecken är att dess aktiva medlemmar vare sig knäcker strån eller släcker tynande lågor. I klartext att församlingen är en församling vars främsta uppgift är att värna  de mest utsatta.

(Se även ”Med mina glasögon 6” 1 21 Med uppriktigheten som tolkningsnyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2021

Jesus och Mose

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

     Vår allra heligaste sanning klär vi i bilder. Detta alltid, undantagslöst. Och denna, den allra heligaste sanningen, kan ta sig de mest skilda uttryck. Politikerna har sitt bildspråk, nationalisterna sitt, miljöaktivisterna sitt och hjälporganisationernas företrädare sitt. Så även de bibliska författarna och alldeles särskilt Hebreerbrevets författare.

     Hebreerbrevets författare, en grekiskt bildad judekristen, har klätt sin förkunnelse om Jesu förbindelse med Gud i den judiska tempelkultens kläder. Jesus är sonen, översteprästen, som frambär det slutliga offret till Gud och bringar en allt omfattande försoning.

     I texten ovan ställer han Jesus mot Mose, den Mose som under ökenvandringen mötte Gud i det mobila tabernaklet, här kallat Guds hus. Denne Mose var i all sin höghet Guds tjänare, Jesus däremot Herre. 

     Hebreerbrevets författare låter därmed i sitt bildspråk Jesus inta platsen vid Guds sida som delaktig i Guds vilja och beslut. Det blir konsekvensen av att han råder över Guds hus. På det följer en  halsbrytande nytolkning. Guds hus är inte Jerusalems tempel utan vi, dvs i det här fallet de som tar del av den rundskrivelse till kristna församlingar som texten ovan ingår i. Vi hör alltså till Kristus liksom Kristus hör till Gud. Och vårt liv som kristna är menat att vara ett liv i Gud, det betyder ett liv tydliggjort av och i Kristus, ytterst i dennes roll som försonare.

     Bildspråket och ramverket är alltså omfattande och snårigt för oss som lever i en annan kulturmiljö än mottagarna av den rundskrivelse som heter Hebreerbrevet. Men bakom det svårtydda något enkelt och entydigt. I tron på Kristus finns livet, finns Gud och finns det som är viktigare än allt annat, försoningen. Därför är det med nödvändighet Kristus som är riktpunkten i våra liv, en riktpunkt som är menad att som en verkande substans tränga in i våra personligheter och omforma dem. Försoning skall vara vårt kännetecken, försoning vår väg till Gud.

     Hebreerbrevets bildspråk kan i ”bibelnördars” händer förvandlas till byggstenar i ett bibliskt trosbygge av både detaljerat och omfattande slag och med de mest skilda resultat. Felet med dessa konstruktioner är att man inte uppfattat och trängt in i bildspråkets funktion i Hebreerbrevet, att förmedla något enkelt och entydigt,  i det här fallet Kristus som allt i de troendes liv.

     Det dagliga bildspråk som möter oss i politikers, opinionsbildares och idealisters tal kan på motsvarande sätt missuppfattas av oss som tar del av detta tal. Vi kan konstruera det mesta ur detta talande. Detta såvida vi inte uppfattar bildspråket och att bakom bildspråket finns en kärna och att denna kärna ytterst är enkel och entydig. Det gäller bara att uppfatta detta enkla och entydiga.

     Så till sammanfattningen.  För oss kristna är livet Kristus och livets mening försoning. Varom inte måste vi vända om. Vad det är för andra avslöjar det som ligger bakom deras bildspråk, deras associationer och deras känslomässiga yttringar. 

(Se även ”Med mina glasögon 5” 53 20 Sanningen och Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 30 dec 2020

Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer.

Så säger Herren: Hör upp med din klagan, gråt inte mer! Du skall få lön för din möda, säger Herren, de skall återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren, dina barn skall vända hem till sitt land. (Jeremia kap 31:15-17)

     Nordriket ockuperades av Assyrien 722. De ledande i landet deporterades. I profetens vision gråter Nordrikets stammoder Rakel över sina drabbade barn som inte mer finns. 

     Den profetiska andra delen i profetian andas hopp. De härtagna och deporterade skall få vända åter förkunnar Gud genom profeten. Därför, gråt inte mer.

     Sant eller inte sant är frågan man ställer sig inför profetior. I det här fallet råder ingen tvekan. Det blev som Gud genom profeten förutsagt. De fördrivna fick vända åter.

     Det betyder inte att vi kristna som i tro tagit till oss Skriftens uppfyllda profetior  därför har monopol på kunskap om sanningen. Inte ens att vi med självklarhet har ett försteg före andra som lämnat Gudstron bakom sig och med det bibelord och profetior.

    Det är tvärtom mer än vi kan ana som förenar oss med de till synes gudlösa. Mer än annat är Sanningen med stort S gemensam egendom för oss alla, kristna som förnekare. Alla söker vi nämligen denna Sanning som vi kristna benämner Gud, den Gud som för oss kristna är inbegreppet på allt vad sanning heter.

     För mig personligen är det självklart att de gudlösa inte kan undslippa det vi andra kallar Gud. I sin iver att finna Sanningen söker de det vi andra kallar Gud. Så betraktat är allt gott verk djupast sett ett sökande efter Sanningen/Gud. Vidare att vi alla har funnit något av den sanningen, men ingen hela sanningen.

      Det speciella med oss som kallar oss kristna är inte att vi lever i en egen värld med egen världsbild, egen Gud och egen sanning. Inte heller att vi insett det andra inte förstått. Det som istället gör oss speciella är att vi läser verkligheten genom Kristus. Detta förutsätter i sin tur att vi gjort oss hemmastadda i en specifik judisk traditionsbildning, återskapad i Gamla testamentet, en traditionsbildning som låtit sig krönas i Nya testamentets förkunnelse av Kristus och ett liv i Kristi efterföljelse. 

      Ur den efterföljelsen följer inte främst kunskap mer känsla och förhoppning. Texten ovan illustrerar denna förhoppning. 

     I den värld som är Guds egendom finns ”klagan och bitter gråt”, läser vi. Barnen finns inte mer. De är deporterade, alternativt som i Matteusevangeliets återgivning av samma profetia, mördade i barnamorden i Betlehem (Matt 2:17 f). Detta återgivet utan att ett ord sägs om hur Gud kan tillåta sådana ogärningar. Varpå vi kristna står där med tvättad hals. När bibelordet inte har någon förklaring på hur en allsmäktig Gud kan tillåta har ju inte heller vi det.

     Vad texten däremot ger är hopp. Den dag skall komma, profeterar Jeremia, då gråten skall upphöra och Israels barn skall få återkomma till sitt land. 

     Detta sagt med generaliserande innebörd. Trons svar på lidandets gåta och ondskans härjningar är hoppet om att Gud en gång skall segra. Mer har vi som kristna inte att säga i detta stycke.  Att vara kristen är tro utan garantier med en profetia från Jeremia som förlaga,  men f a med Kristus för ögonen.