(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, Samhället en trosgemenskap)

Bibelstudium i Vivalla den 21 augusti 2019

Den gamla och den nya människan

17Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet,  18deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan.  19Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. 20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus –  21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.  22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.  23Se till att ni förnyas i ande och förstånd  24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 17-24)

Efesierbrevet är inte långt. Allt ryms inom sex kapitel. Ändå är det helheten som beskrivs. Som alltid när helheten tecknas i kortform blir resultatet översiktligt. Så alldeles tydligt i Efesierbrevet. Fördjupningar och preciseringar får man leta efter på annat håll. För min del går jag då helst till evangelierna och till Paulus i dennes huvudbrev, vilket för mig betyder Romarbrevet, Korintierbreven och Galaterbrevet. Där blottas den kristna sanningen i konkret kamp med en motspänstig verklighet. Tro inte att det rådde några ideala förhållanden i den första kristna församlingarna.

Men den översiktligt tecknade beskrivningen av helheten kan vi svårligen vara förutan. Till den helheten hör att det gamla livet måste ställas mot det nya, som här i Efesierbrevet. Det gamla livet utan Kristus var skamlöst, orent och själviskt, lär vi oss. Livets mening var självförverkligande och självförverkligandet ledde till andlig blindhet, till okunnighet och förstockade hjärtan, förkunnar Efesierbrevets författare.

Jag som nutida kristen måste läsa dessa påståenden med försiktighet. Å ena sidan ta till mig att en självcentrerad syn på verkligheten med självförverkligande som högsta mål kan få ödesdigra följder. Dessutom leda till ideal som för en kristen upplevs som djupt främmande. Men f a skall jag ta till mig orden personligt. Varningarna för skamlöshet och själviskhet gäller mer än annat mig själv.

Vad är det då att vara kristen? Det är att söka sanningen i och hos Kristus. Det betyder att låta sig förankras i Kristus med allt vad detta  innebär. Att det får som följd en radikal tyngdpunktsförskjutning gör Efesierbrevets författare klart för oss. Från ett liv med mitt jag i centrum blir Kristus det viktiga och i och med detta Gud.

Detta kan ske eftersom efesierna, det betyder vi kristna, undervisats om ”den sanning som finns hos Jesus”. Dessutom kan det nya livet förverkligas om vi ”klär oss i den nya människan som har skapats efter Guds bild”. Förutsättningen för detta är att vi ”klär av oss den gamla människan, som går under bedragen av sina begär”.

I och med att detta sista sägs får texten liv för mig. Författaren till brevet, en tidig Pauluslärjunge vad jag förstår, inser innerst inne att det är ett livsprojekt att bli och vara en kristen. Det förutsätter ett livslångt avklädande av det gamla respektive påklädande av det nya.

Erfarenheten hade visat honom att det var på detta sätt. De nybildade församlingarna bestod förvisso inte av några helgon. För att församlingarna skulle kunna bli återspeglingar av Kristus och samtidigt förverkliga Guds vilja förutsattes ett ständigt avklädande och ett ständigt påklädande av detta nya.

Så är det fortfarande. Att vara kristen är att ständigt söka och ständigt på nytt finna Kristus. Detta i sin tur förutsätter en levande undervisning om Kristus, där nyfikenheten på Kristus ständigt behöver underhållas av såväl förkunnare som församling.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 33 19 Den av er som är utan synd skall kasta första stenen.)

Bibelstudium i Vivalla den 14 augusti 2019

Falska profeter

15Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar.  16På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar?  17Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.  18Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt.  19Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden.  20På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.

21Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.  22På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’  23Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ (Evangelium enl Matteus kap 7:15-23, ur Jesu Bergspredikan)

Texten ovan är hämtad från Jesu Bergspredikan. Enkelt uttryckt talar Jesus uppfordrande om än det ena än det andra i denna predikan. Så åtminstone i evangelistens upplägg. Vid läsning får innehållet i den enskilda stycke som man just då läser avgöra vad som gäller.

I texten ovan står det klart att det är vi Jesusanhängare som är måltavlan. Å ena sidan de av oss som träder upp som kristna förebilder men som inte håller måttet (falska profeter). Å den andra de av oss som gör anspråk på att vara goda kristna efter tidens mått. I den första kristna kyrkan de som i tidens anda profeterade, gjorde under och drev ut demoner. Så i texten ovan. I vårt nuvarande sammanhang alla dem av oss som gör det som tidens kristna ideal förutsätter. Som bekant är detta idag så långt ifrån att driva ut onda andar som det går att komma.

Lika tydligt som att Jesus talar till oss i texten ovan är det att det är gärningar som avgör. Inte ett ord om tro i texten ovan. Detta betyder inte att Jesus bortser från tron, bara så att gärningarna mäter av trons äkthet. Rätt tro tar sig uttryck i rätt (goda) gärningar, enkelt uttryckt.

Det vi görfungerar i alla de sammanhang som måttstock på kvalitén i vårt inre, med andra ord på vår tro. Så är det för oss som kallar oss kristna, så är det för alla. Gärningarna, rätt bedömda, mäter av våra innersta bevekelsegrund, d v s vår tro.

Så förstådd visar Jesu ord att kristen tro inte är något vid sidan om. Den är långtifrån en livssyn, eller en tro, som saknar anknytning till verkligheten. Den kristna trons företrädare, du och jag, spelar tveklöst på samma scen som andra och hur vi spelar gör avtryck i verkligheten. Det är i verkligheten som kristendomens, respektive de kristnas, värde och betydelse avspeglar sig.

Varför då vara så noga med att kalla sig kristen när vi spelar på samma scen som alla andra? För mig är svaret nu som i alla sammanhang, Kristus. För mig var Kristus när han framträdde en bland många. I långa stycken var han en jude bland judar som levde i  sin tids föreställningsvärld. Dock klickade han aldrig i sin gudskontakt och den gudskontakten tog sig uttryck i gärningar som motsvarade gudskontakten. Han var så långt från falsk profet som man kan komma.

Jag behöver därför Kristus för att kunna vara människa, en äkta människa som förtröstar på Gud. Så åtminstone när vi tar del av texten ovan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 32 19 Gud ”famnar” man eller också ”famnar” man honom inte.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 augusti 2019

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann.  8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst!  9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara.  10Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten.  11Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte härligheten hos det som består. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 3:4-11)

I Andra Korinthierbrevet ställs det gamla mot det nya. Mellan raderna skymtar faran att det gamla skall äta sig in i det nya så att allt i slutändan blir vid det gamla.

Jag börjar med det gamla. Det gamla är bokstaven, eller rättare de fulländade  bokstäverna, den heliga lagen. I all sin härlighet dödar den därför att den inte kan ge liv, hävdar Paulus. Dess svaghet visar sig när lagen löses upp och görs tillämplig, påstår jag. Då tappar den i helighet. Varför? Därför att det är människor som skapar tillämpningarna, inte laggivaren själv, Gud Fader. Och då blir det som det blir.

Det nya är Anden, skriver Paulus. Anden klarar det bokstaven (lagen) inte förmår. Inte så att den gör den heliga lagen ogiltig, men så att Anden livar lagen, ger den liv. Mer än annat öppnar Anden  för lagens tillämpningar som inte bär den mänskliga bristens kännetecken.

Anden, vem år då denne Ande? Anden är den uppståndne Kristus, den Kristus som fortsätter att förkunna det försoningens evangelium som han en gång förmedlade till sina lärjungar. F a är  det den Kristus som dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. (2 Kor 5:15)

Som Ande uppfyller den uppståndne oss med ett liv präglat av Jesu försoning, en försoning som är lik en livgivande  kraft i vårt inre. Med Anden inom oss har vi blivit genomandade av Kristus och med denna syrerika andning i våra lemmar uppfyller vi lagen, dvs lever rättfärdigt utan att behöva tveka om rätt väg. Lockrop är det enda vi behöver höra, lockrop där den uppståndne påminner oss om de rätta vägvalen. Sådana lockrop består oss Kristus med. Detta inte minst via Paulus maningar i sina brev.

Tyvärr kommer verkligheten emellan med alla sina om och sina men och sina hänsyn. Det dröjer ej länge så är vi tillbaka i det gamla igen. I sak betyder återgången att vi förlitar oss mer på oss själva än på den uppståndne. Och än en gång tar vi lagen i egna händer. Vi låter inte Anden tillämpa lagen. Vi gör det själva.

Men så får det inte förbli. Vi måste tillbaka till Kristus, tillbaka till ett liv i Anden. Och tillbaka kommer vi i en daglig omvändelse och i en daglig förlåtelse. Åtminstone är det så när Martin Luther får lägga ut vår färdriktning.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  31 19 Jag tampas med sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 31 juli 2019

 Lärjungeskapets krav

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.  25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.  26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?  27Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.  28Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.” (Evangelium enligt Matteus kap 16 v 24-28)

 Texten ovan finns i tre versioner, en i Matteus, en i Markus och en i Lukas evangelium. Helig är den eftersom dess krav är inte går att rucka på, mänsklig är den i sin böjlighet.

Först två exempel på denna dubbelhet. Det första, vanligen inte uppmärksammat, lämnas åt läsaren att fundera över. Det andra leder till reflexion i själva utläggningen.

Jag inleder med det exempel där jag nöjer mig med att ställa upp problemet.

Orden i de tre versionerna av texten ovan  är mestadels närmast ordagrant desamma, men såväl i detaljer som i tendenser skiljer sig de tre åt. Gemensamt för alla tre är att de i slutändan förkunnar att Jesus skall komma tillbaka och i närtid upprätta sitt rike. Lärjungarna skall inte hinna dö innan de har sett Människosonen komma med sitt rike, , läser vi i slutorden i texten ovan. Lukas däremot mjukar upp detta uttalande, Jesus dröjde ju. Han skriver; lärjungarna skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike. Därmed öppnar han för att uppfyllelsen i ett första skede skall kunna ses som en upplevelse i lärjungarnas hjärtan. Med sitt inre öga skall de se Guds rike. Något att fundera över!

Böjligheten finns också på ett annat mindre sofistikerat plan. För att upptäcka detta har vi ingen nytta av att ställa texten ovan vid sidan av motsvarande versioner i Markus och Lukas. Däremot kan vi jämföra den med annat som står i evangelierna.

För att kunna göra det behöver vi före allt annat ta tag i textens huvudbudskap. Detta lyder i korthet att kravetpå en kristen är att hontar korset på sig och att detta skall kunna verifieras i gärningar.

Problemet är att helt andra krav tycks gälla ett antal kapitel tidigare. I Matteus 11 läser vi: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är milt och min börda lätt.(Matt 11:28 f)

Å ena sidan gäller alltså aktivitet, å den andra vila.

Sanningen är den att såväl det ena som det andra är giltigt. När nämligen kapaciteten finns där är inget offer stort nog för den troende, när den saknas innebär tron däremot kravlös vila i Kristi famn. Tillståndet hos den kristne avgör vad som gäller.

För mig blir följden av detta dubbla tal följande. Det duger inte att inför Gud snåla med sina förmågor. Det man som kristen äger har man nämligen fått för att använda. Minsta gåva jag fått är jag kallad att förvalta, om ni så vill offra, i full hängivenhet för Kristus.

Slutligen i denna utläggning ett tillägg. Att vara kristen, står det, är ”att gå i Jesu spår”. Och tillägger jag; för en vars förmåga är tömd blir den adekvata beteckningen ”buren i Jesu spår”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 30 19 Syftet, det är på syftet det hänger, vrålade han)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juli 2019

9Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.  10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet. ( 1 Petrusbrevet kap 2 v 9 f)

1 Petrusbrevet är inget vanligt brev. Det är en av många sammanfattningar av kristen tro. Aposteln Petrus är det som i detta brev förkunnar för den lilla spillra kristna som lever i romerska provinser i Mindre Asien. Att aposteln Petrus talar står troligen för att det gudsord som här fått formen av ett brev utgår från honom och  slutligen nedtecknats i kretsen kring denne apostel.

Den allmänna bakgrunden tänker jag mig vara följande. De Petruskristna är trängda. Sociologiskt är de en liten hatad och förföljd sekt utan framtid. Men det vägrar de Petruskristna erkänna. Tvärtom vet de sig vara  pionjärer för något nytt och allt omvälvande.  De betraktar sig som banérförare för den ny mänskligheten, den mänsklighet som fötts på nytt genom Kristus. Detta ser jag som orsaken till  att Petrus talar som han gör i texten ovan. Och det är förklaringen till att brevet inte fallit i glömska utan fogats till Nya testamentets heliga kanon.

Samtidigt är de stora orden  som Petrus förkunnar ett omtag. Det är ett omtag hämtat från Gamla testamentet med dess tal om Israel som det utvalda folket och Jerusalem som hela världens centrum.

Texten ovan skulle för den delen oförändrad platsa i det Gamla Testamentet. Den skulle dessutom inta en central plats utifrån sitt innehåll. Men nu står den inte i Gamla testamentet utan i det nya. I och med det blir allting vänt upp och ned.

Nu får textorden ny betydelse. När Israel som här står för Kristus blir kristusanhängarna i sin tur  ett utvalt släkte, kungar, präster, ett heligt folk, men nu inte i den gamla betydelsen. Det i Kristus utvalda folket härskar genom att tjäna. Men tjänandet är inte blint, det fullkomnar Kristi offer.

Hur kan detta ske? Genom Kristus och enbart genom honom. Vår del i detta verk är att bli ett med Kristus. I återspeglingen av Kristus fullkomnas det som redan är fullkomnat.

När skall allt detta sägas? Var hör det hemma? Att det är ett kontraproduktivt tal i ett läge av kristen dominans, säger sig självt. Där kristen tro redan dominerar tro och världsbild, där kristendomen har ett fast grepp om hela befolkningen, är det helt andra ord och tankar som skall födas bland dem som är bärare av kristen tro. Då förbjuder oss Gud att ens tänka på dominans. Då är uppgiften en enda, att lyfta upp de svaga, förbanna orättfärdigheten, lovsjunga Kristus och leva i och för försoning. Om inte förvandlas vi till förtryckare.

Talet om Kristus som den ende och om hans efterföljare som det heliga folket hör hemma där kristna är förtryckta. Det har sin rätta plats i sammanhang där Kristus och tron på honom föraktas och hotas av utplåning. Eller, som det är för oss, när vi kristna respekteras i den heliga trosfrihetens namn, men där allt vi säger och tycker negligeras av en folkmening som förmedlar budskap av annat innehåll.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 29 19 Grundvärden måste ifrågasättas)

Bibelstudium i Vivalla den 17juli 2019

5Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse.  6Den som alltid tänker på vad det är för dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud.  7Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.  8Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.  9Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande.  10Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol.  11Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. (Paulus brev romarna kap 14 v 5-11)

Jag stångas med bibeln på två fronter, dels kämpar jag med innehållet, dels med människor som tror sig förstå men, anser jag, inget begriper. Men idag får jag frid i min själ. Självaste Paulus ger mig den friden och det till och med i sitt huvudbrev, Romarbrevet.

Problemets kärna ligger i att människor hänger upp sig, hänger upp sig på sånt i bibeln som inte är värt någon uppmärksamhet och dessutom gör detta perifera till huvudsak. På den grunden blir bibelförankringen till ingen nytta, eller i värsta fall till skada har jag menat och menar jag fortfarande. Bibeln kan bli ett instrument för egna orena syften, eller ett vapen för något det inte är värt att kämpa för.

Och sen alla dessa till synes eviga detaljer, dessa lagar och förordningar inskrivna i bibelordet som skall hållas för att man skall duga inför Gud. I texten ovan är det dagar som skall uppmärksammas och mat som är tillåten, respektive otillåten för den som vill vara ett Guds barn. Det är som yttre observans skulle avgöra en människas förhållande till sin Gud.

Men idag blir jag alltså frälst från det osunda i min kamp mot vantron och det av självaste Paulus. Denne hjälper mig att se djupare. Han tvingar mig att försöka finna ut vad som ligger bakom alla dessa yttre bruk som av vissa hålls för heliga. Och han finner att där bakom kan ligga längtan efter Herren, och att det är denna längtan som ytterst driver dem i deras observans. Döm därför inte manar Paulus. Det är ändå Gud som är domaren.

Detta hindrar förstås inte att allvarliga vantolkningar av såväl bibel som kristen tro måste bekämpas. Och det gör Paulus i sin brevsamling på åtskilliga ställen och det med besked. Galaterbrevet är ett enda stort exempel på detta.

Kampen mot vantolkningar måste föras såväl inombibliskt som utombibliskt. Inombibliskt så att det som driver försoningen genom Kristus görs till bibelns tolkningsnyckel där så är möjligt eller till instrument att föra åt sidan där så är av nöden. Utombiblisktdär annat än Kristus kommit i förgrunden. Allt som stör ut Kristus, det må vara de heligaste av regler måste i den kristna församlingen föras åt sidan och ges den perifera plats där det hör hemma.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 28 19 Berättelserna, narrativen och bibeln)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juli 2019

Levande genom Kristus

1Ni var döda genom era överträdelser och synder  2den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. 3Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.  4Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek  5att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta –  6och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus.  8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.  9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.  10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Efesierbrevet kap 2:1-10)

I kretsen kring Paulus kunde man skilja nu och då på sätt som texten beskriver. Svart hade blivit utbytt mot vitt. Tidigare levde de kristna i och omkring Efesus i en tillvaro omvälvd av överjordisk ondska. Ondskan hade smittat av sig på såväl samhälle som enskilda och lett till att människorna lät sig styras av egna önskningar och drifter och det med förödande resultat.

Det nya kom med Kristus vars ingripande innebar att de troende i en akt av gudomlig barmhärtighet och förlåtelsevilja fördes in i ett nytt sammanhang. Deras nya liv hade förvandlats till ett liv i Kristus, ett liv utifrån nya förutsättningar. Ont var förvandlat till gott, ”fursten över luftens rike” utbytt mot Kristi Gud och Fader.

Detta inte enbart för att komma de troende i Efesus till godo, utan lär oss textorden, dessutom för att utgöra ett exempel för kommande tider.

I dag skall följdriktigt detta exempel tillämpas på oss, en liten grupp i Vivalla inkluderande ett antal andra som följer dessa bibelstudier på nätet.

Om oss gäller att vi  har en annan världsbild än de kristna i Efesus. Vi tänker oss inte luften ovanför oss fylld av onda väsen som omger oss. Däremot vet vi väl att vi styrs av egna och andras inre drifter och önskningar och att dessa inte enbart är av godo. Ofta är de av den arten att de förleder oss att tänka i banor som trots allmänt, till och med lagfäst gillande, inte leder oss rätt.

Vi har också erfarenhet vid något som texten inte uttryckligen förutsätter. Det är ett slags blandexistens där eget har sammansmält med det liv som vi lever i Kristus.

Mot den bakgrunden framstår det som nödvändigt med reformation. Den reformationen har för mig personligen inneburit att granska tidens självklara förutsättningar mot bakgrund av  att jag dagligen söker efter Jesu vilja. Detta i ett ständigt pågående bibelstudium.

Så långt har jag kommit på den vägen att jag fått skärpa nog att kunna kritisera den värdegrund som i vårt land tas för given, dessutom ana nya sätt att tänka och värdera. I detta mitt sökande tror jag mig ha den levande frälsaren vid min sida. Ibland har det uppenbart varit så, vid andra tillfällen har jag alldeles uppenbart misstagit mig.

Mitt i allt detta står ett klart för mig. Mitt sökande efter nya vägar för mig och för andra är välsignat. Hjälparen, den helige Ande står vid min sida vare sig jag har misstagit mig eller är på rätt väg. Dessutom tror jag mig veta att där framme finns livet i Kristus, ett liv som är renat från tidens ondska. Det betyder att det liv som texten ovan vittnar om för mig ter sig  lik glimtar av en verklighet, vars fulländning hör himlen till.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 27 19 Skydda barnet från det onda, det är vad livet går ut på.)

Bibelstudium i Vivalladen 3 juli 2019

7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.  9Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. 5 Moseboken 7 v 7-9)

Ingen kommer undan. Utan berättelse- tros- tanke- och sanningstraditioner kan vi inte bemästra den verklighet vi står i. Ingen kommer undan. Frågan är inte om vi lever i en trostradition utan i vilken.

Ända in i bibeln har dessa traditioner trängt och färgat av sig på vad som sägs och hur det sägs. I bibeln är det inte bara entradition som trängs om utrymmet utan flera. Vi kristna tillhör Jesustraditionen. Vi läser verkligheten utifrån Jesus och för den delen också bibeln. Vi gör helt enkelt  så gott vi kan för att förstå denna vår Heliga Skrift utifrån vår mästare. Men det är inte lätt alla gånger. Ibland, som idag, får vi ”klippa och klistra”. I ett för oss fullkomligt hemskt bibelsammanhang tar vi ut det för oss bärande.

Ett hemskt sammanhang? Vilket då? Jo i den berättelsetradition som utgår från 5 Moseboken. I denna berättelsetradition läggs berättelsen om uttåget ur Egypten i Mose mun. Mose får berätta om uttåget för oss. Inte bara berätta, han sätter oss dessutom in i ett alldeles bestämt sammanhang. På lärt språk kallas det sammanhanget den ”deuteronomistiska historietraditionen” med sina bestämda meningar om vad Gud vill med sitt utvalda folk och med sina meningar om hur man skall bete sig mot de folk som bor i det land man är i färd med att erövra. Vi kristna ryser, eller borde rysa, när vi tar del i de hemskheter som förordas. Eller också omtolkar vi i Jesu anda. ”Klipper och klistrar” och för in det i vår trostradition, den kristna.

Så gör vi i dag. Vi läser om utväljelsen av Israel på vårt eget sätt, eller rättare sagt på det sätt som Jesu framträdande tvingar oss att göra. Vi låter utväljelsen av Israel vara en sanning som gäller dig och mig som kristna. Vi har blivit utvalda att få vår personliga sanning, mening och livstolkning profilerad genom förmedling av Jesus. Detta av till synes oförklarlig anledning. Gud har utvalt just oss till tro, inte därför att vi är bättre än andra utan på grund av Guds outgrundliga kärlek till just oss.

Vi är förbundna med Gud, lever i förbund med Gud, i en närmast salig verklighetsuppfattning ända till den dag vi tar detta förbund med Gud för givet. När vi ser på förbundet med honom som en rättighet, ett privilegium, då är allt förlorat. Högfärdiga kristna är med det värsta Jesus vet. Då gillar han hedningar och ateister bättre.

Men när vi ser vår utväljelse som en möjlighet att föra utväljelsen vidare, när vi genom vårt sätt att leva och tänka smittar av oss på andra med vår Jesuskärlek,  då är vi fortfarande de före alla andra utvalda.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 26 19 Det vi äger är oss givet)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 2019

 1Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. 5Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. 6Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Jesaja kap 49: 1-16)

 Bibeltexter är framåtsyftande, ofta  ”nutexter”. Detta utifrån att den Gud som bibeln vittnar om fortfarande verkar. Både skapelsen och frälsningen är ett pågående verk som avslutas först när tiden tar slut.

Mot den bakgrunden läser jag den profet som uppträder i Jesaja 40-55. Denne tillhörde Jesajajakretsen, kallas vanligtvis Deuterojesaja och verkade under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet före Kristus.

Min läsning av bibeln som oavslutad faller ut sig av sig själv vid läsning av texten ovan. Herrens tjänare som här talar genom profetens mun  var ursprungligen Israel (v 3), ett Israel som tecknas som en personlighet. Profetian, går sedan närmast osynligt över i teckningen av en individuell personlighet (läs noten till 49:1 ff i Bibel 2000) för att slutligen nå sin fullkomning  i en profetia om Herrens tjänare Kristus. Det är först denne Kristus som sprängde de gränser som texten vittnar om. Herrens tjänare blev inte enbart till ett ljus för det egna folket, utan för alla (v 6)

I och med att frälsningen gäller alla  är också du och jag inräknade. Inte så att allt som avsåg Herrens tjänare också gäller dig och mig. Det är inte säkert att vare sig din eller min mun är lik en vass pil (v 2). Inte är det heller med nödvändighet så att även jag som Herrens tjänare skall kämpa fruktlöst men ändå av Gud få min rätt (v 4) Åtminstone gäller inte detta mig. Hur många gånger har jag inte kämpat fruktlöst och det med de renaste motiv, men ändå inte fått erkännande för det.

Men det grundläggande gäller även dig och mig, tro inte annat. Tro framför allt inte att du och jag tillkommit av en slump. Vi lever från livets början till livets slut i Guds kallelse. Gud ville mitt liv, Gud skapade mig till en uppgift om än alls så liten och den räddning som skall ”nå över hela jorden” är också min räddning.

”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min moders sköte”, gäller fullt ut varje människa.

Vad är det då utifrån detta att vara en kristen? Det är f a inte att grotta ner sig i bibelord som vore de absoluta sanningar, fixt och färdiga lika ett ståtligt tempelbygge. Istället är en kristens kännemärke att hon tar vara på Ordet som ”nusanningar” med tillämpningar som gäller även henne själv.

Texten ovan visar detta tydligare än många andra bibelord. Som vi sett gällde textens sanningar ursprungligen ett folk (Israel), var dessutom adresserat till en enskild person, fick sin uppfyllelse i Kristus och äger i långa stycken sin tillämpning i varje enskilda människa.

Att vara kristen blir utifrån detta att se att Gud fortfarande verkar, ta vara på det insedda för att sedan tillämpa att skapelsen och frälsningen är ett pågående verk där hon själv är indragen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 25 19 sluta klanka.)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juni 2019

Jesus sänder ut sina lärjungar

16De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.  17När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.  18Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.  19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Komprimerat, sammanfattat i en kort berättelse finns allt. Döpa skall vi och lära, det är det ena, det andra att Gud är med oss. Det betyder att det vi som kyrka gör är uppburet av kraft från Gud.

I bibeln och då även i Nya testamentet är mycket uppsamlat som för mänskligt öga spretar. Det ena säger inte exakt som det andra. Den ena berättelsetraditionen säger det ena, den andra det andra. Men så ibland, som här sammanfattas allt i en kort formel begriplig för alla och absolut förpliktande.

Exempel på att det kan spreta får vi när vi jämför texten ovan med vad som sägs i Apostlagärningarna 2:38. Där läser vi:

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. 

Här gäller alltså inte dop i den ”treeniges” namn utan enbart i ”Jesu Kristi namn”.

Bruket av dopformel växlade förmodligen i den tidiga kyrkan. Till sist kom man överens om hur det skulle vara för att det skulle bli fullödigt. Dopet skulle ske ”i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Detta fastslaget  i en stiliserad berättelse om vad som skedde när den uppståndne sade sina sista ord till sina lärjungar innan han slutgiltigt återvände till sin Fader i himlen.

Om vi tar det generellt talar jag i min bibelundervisning gärna om bibliska kärnord, det finns en rad sådana i Nya testamentet. I bruket av dessa har vi kristna klätt av dem deras ”situationsram” och låtit kärnan framträda som förpliktande gudsord. Sen har vi kopplat ett antal sådana kärnord till varandra och låtit dessa, jag kallar dem ”bibelförankrade  föreställningar”, vara förpliktande i den kristna kyrka vi tillhör. Av kopplade bibelord har blivit ett slags kristen lära.

Tyvärr är den ena kristna läran inte den andra lik. Därför säger den ena kyrkan si, den andra så. Bibelns mångtydighet, men framför allt omgivningens inställning och behov, har färgat av sig på hur kyrkor utformar sin bibliska undervisning.

Det är alltså inte alla som läser texten ovan som jag gör det. Men många, ja huvuddelen av kristenheten är överens om att dopbefallningen i Matteus 28 skall vara riktmärke för vår mission. Vi skall döpa och lära i ”Faderns, sonens och den Helige Andes namn”. Detta utan att dessa andra behöver ha den historiska bibelsyn som jag företräder.

Jag ser med jämnmod på att alla inte läser och tolkar som jag. Men går det så långt att någon förvanskar löftet  ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” , då slår jag bakut. Den som missat att allt ytterst beror av Gud, den har missat allt.

(Den som vill veta mer om hur jag tänker kan läsa min ”När bryggan slås mellan då och nu” på nätet och då särskilt ”2 Emil Gustafsons bibelförståelse översiktligt”.)