Bibelstudium i Vivalla den 14 sept 2022

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. ⁴⁴Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43)

Dessa Jesu ord i Jesu Bergspredikan syftar tillbaka på 

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Bibeln, såväl Gamla testamentet som det Nya är sprängfyllt av tanken på utvaldhet. Israel är ett utvalt folk, Kristus är den utvalde, den kristna församlingen de utvalda.

Det är signifikativt för kristen tro idag hur lite det talas om denna utvaldhet. Älska skall man göra, inte vissa utan alla. Denna tanke har har blivit ett mantra för nutida kristendomsförståelse. 

Ändå är det sällan denna generella kärlek förkunnas i bibeln, däremot ofta, på gränsen till alltid som kärleken till de egna manas fram.

Bli inte förskräckt över detta och framför allt sluta upp med att blunda när kärlek till de egna förutsätts vara det enda rätta. Bakom ligger förbundstanken, att Israel är ett utvalt folk, att Kristus är den före andra utvalde, att den kristna församlingen är de från världen utvalda.

Den tanken duger förvisso. För hur skulle det se ut i Mikaels församling där jag har min andliga hemvist om jag inte speciellt brydde mig om dem jag möter i kyrkan, eller om jag inte speciellt kände för min dementa hustru, eller för mina barn och barnbarn. Syftet med denna egenkärlek är ju inte att den leder till självupptagenhet utan att den är en kraftkälla till fortsatt kärlek.

Utvaldhetens syfte är nämligen att denna skall ge kraft att ge kärleken vidare.

På grundval av detta är mitt råd; blunda inte för den utvaldhet som bibeln fullkomligt kryllar av. Ta den istället till vara.

Varför detta tal just nu? Därför att det kan hända att det till och med i bibeln förekommer att utvaldhets-principen sprängs. Sällan visserligen men det förekommer. Och just idag sker det. Och det i en rejäl sprängning. Vad annat är nämligen Jesusordet  om att älska sin fiende och bedja för förföljarna.

I denna sprängning ligger mycket av Bergspredikans originalitet. Samtidigt mycket av det som det känns omöjligt att uppfylla.

Jag läser just en bok om bibeltrohet skriven av nio teologer som alla andas hat och mordlust mot liberal teologi, ja mot allt som relativiserar Guds ord sanning. Det skulle allt se ut om dessa teologer gav uttryck för den innersta kärlek till dem som tyckte tvärtemot vad de själva anser.

Och hur skulle det se ut om jag öste lovord över dem som sa att tro är en sak och veta en annan? Dessa svagsinta människor som inte förstår detta enfaldigt enkla paradigm för ett meningsfullt  liv  att livet  förutsätter vision (tro) och vision i sin tur verklighet.

Men ändå sker det och det just i Bergspredikan ord om att älska in ovän. Dessa ord tyder på att kristen tro till allt annat också förutsätter underverket över alla underverk, att det finns möjlighet att älska t o m den som hatar mig.

Bibelstudium i Vivalla den 7 sept 2022

¹⁹Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans (Sanheribs) våld, så att alla riken på jorden får veta att du, Herre, ensam är Gud.« (ur Hiskias bön om att hans folk skulle bli räddat från assyrierkungens  angrepp) 2 Kung 19:19

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« ²Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: ³»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt. (Jesaja 38:1-3)

Textorden ovan utgör två böner av Hiskia kung över Juda rike (715-696 f Kr). Den första är en bön att Juda skall bli räddat från att bli invaderat av stormakten Assyrien. Den andra om att bli befriad från sin dödliga sjukdom.

Om Hiskia kan vi läsa om i både 2 Kungaboken och i Jesaja.

För mig är Hiskia en förebild, en av många förebilder som jag  behöver för att formas till den kristna människa jag vill vara.

Den första av de två bönerna är det lätt att identifiera sig med. Det är bara att byta ut ordet Sanherib mot Putin, så vet vi precis vad det handlar om. Hur blev det då med bönhörelsen, frågar man sig. Både si och så. Visserligen klarade sig Juda undan direkt ockupation, men trycket från Assur slapp de inte undan. Och inte resulterade hans bön i att alla samfällt bekände att Israels Gud ensam var Gud.

Den andra är mera speciell. Anknytningspunkten är alla vi som medvetet överlåtit oss till Gud och gjort allt vi förmått för Guds rikes seger. Till dessa räknar jag också mig själv, även om jag är medveten om den dubbelhet som ligger även i den högsta bekännelse. (Jmf Rom 7)

För båda bönerna gäller att det inte blev riktigt som Hiskia hoppats. Visserligen blev inte Juda ockuperat och blev Hiskia botad från sin sjukdom. Femton år blev lagt till hans levnad, står det. Men grundproblemet kvarstår. Gud handlade inte och handlar fortfarande inte efter våra mönster för bönhörelse. Och när Gud gör det blir trots detta inte resultatet det som vi förväntat oss.

Varför? Inte därför att Gud låter bli att lyssna mera så att bönhörelsen föregås av formande. Bönhörelsen sker aldrig av automatik. Bönhörelse per automatik skulle innebära att allt blir som vi vill att det skall vara. Men vi är inga gudar.

Däremot är vi formbara och Gud formar den som uppriktigt ber till honom. Och det är den av Gud formade människan som får det han eller hon begär. Bönhörelsen blir då en glimt av Guds rikes seger i en gudsfrånvänd värld. (jmf Matt 18:18-22)

Nu vore trots allt inte Hiskia den förebild jag här gjort honom till om jag inte kunde härleda Hiskia till Kristus den Kristus som både lärt oss att be och tro på bönhörelse.

För mig är Hiskias rättfärdighet i sin kamp mot assyrierna ett föregripande av den Kristus som i alla sammanhang stod upp för rättfärdighet.

Men framför allt föregriper Hiskias vädjan till Gud om att slippa dö av sin sjukdom ett föregripande av Jesu egen bön på korset: ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”.

Till det formande som tillhör livet som kristen hör också att uppleva sig övergiven av Gud. När formandet av Jesus nått sin fullbordan, ropade Jesus, ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min ande”.

I detta överlämnande ligger livets själva mening. Bönen och bönhörelsen är menade att föra oss dit.

Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2022

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. ³Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 

Därmed kunde lagens krav uppfyllas i oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8 2-4)

Tillåt mig att i detta bibelstudium tala övergripande. Jag påstår att kristen tro leder till normalitet men inte är normalitet. Den kristna historien visar detta. T o m en insiktsfull läsning av Nya testamentets brevsamling gör detta klart.

Kapitel 8 i Romarbrevet är i min föreställningsvärld paradexemplet på just detta att trons liv inte är normalitet.

För Paulus sammanfattas allt i Kristus och i dennes död för att upprätta ”en syndfull människa”. Denna upprättelse hade Paulus själv erfarit, en upprättelse som han klär i ord i kapitel 8 i Romarbrevet.

Det han klär i ord är ett självupplevt faktum. Den verkan Kristus gjort på honom var omvälvande. Från ett liv som gick ut på att i kärlek uppfylla Guds lag till ett liv där hade han fått en skjuts framåt.  Laguppfyllnaden liksom tog sin boning i honom. Den blev följden av att den uppståndne genom Anden tagit plats i hans inre och omvandlat  det av Gud krävda till något självklart.

Hur hade detta kunnat ske? Paulus ger sin förklaring i texten ovan där han utifrån sin fariseiska bakgrund klär det otroliga i ord. 

Man behöver förstås inte tala som Paulus för att vara trovärdig. Varje reflekterande kristen åligger det att utifrån sin kunskap och erfarenhet vittna om korsets betydelse. Det är bara grundfaktum som behöver vara likalydande i de olika vittnesbörden, detta att Kristus dog på korset för att upprätta oss. Det betyder att kärlek var det drivande motivet.

Kristen tro är inte normalitet. Romarbrevets åttonde kapitel är ett enda stort exempel på detta faktum. Om normaliteten kan du läsa i kapitlet innan, Romarbrevets sjunde kapitel. Det är normalitet att tvingas kämpa mot ett motsträvigt inre när gott skall tänkas eller utföras. Den normaliteten ger sig till känna vare sig  det är bibel eller lagbok som utkräver det goda av oss.

Men kristen tro i sitt explosiva skede är inte normalitet, är till sitt väsen ett under åstadkommet av den uppståndne, levandegjord som Ande. Och undret är att det goda går av sig själv, det goda har blivit en del av oss.

Det dröjde inte förrän de första kristna, för mig mest tydligt genom att jämföra de tidiga paulusbreven med de senare, förrän normaliteten återinträdde . Av trosexplosionen hade blivit vana och med vanan hade den spontana godheten tvingats vika. 

För de tidiga paulinska församlingarnas del innebar detta i realiteten att dessa sammanslutningar blev varianter på de gamla judiska församlingsbildningarna, men nu med kristet förtecken.

För att ta ytterligare ett exempel bland miljontals andra. I våra närkiska sammanhang innebar det att väckelseglöden från slutet av 1800-talet ersattes av vanans kristendom, om än i modernare kläder än i sockengemenskapens.

Varför påminna om detta? Dels för att det i sig är värdefull kunskap men dels också för att vi skall vara vaksamma just i det skede när kristen trosutövning påtagligt ändrar form och innehåll, när ett skede av explosivitet börjar ta form.

Om det nya vilar på grunden att tändvätskan är den Kristus som dog för att upprätta ”syndfulla människor” och att det explosiva innebär en skjuts in i ett förnyat sätt att vara,  då skall vi ställa oss bakom det nya.

Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2022

Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. ²De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där. Israel slog läger framför berget. ¹⁹³Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. ⁵Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – ⁶och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.« (2 Mos 19:1-6)

Bibelordet ovan är centralt. Det är berättat främst för budskapets skull. Vad som historiskt sett ligger bakom är mera tveksamt. Och budskapet är att Israel är förbundets folk. Det är på ett speciellt sätt förbundet med Gud. Trogna detta förbund är de Guds käraste egendom, en förebild för andra folk, utvalda före alla andra.

Kristen teologi i allmänhet försöker hålla armlängds avstånd till allt som hör samman med denna alldeles speciella utvaldhet. Man menar att Jesu framträdande är ett enda stort bevis på att vi alla är lika, att vi alla tillsammans skall stå upp för och hävda allas lika värde, att ingen är förmer än någon annan. De mest radikala på den kanten, särskilt kristna lekmän av idag, ”sågar” tanken på utvaldhet genom att helt enkelt bortse från Gamla testamentet. De låter Nya testamentets Jesus stå på egna ben.

Att praktisera utvaldhet i gammaltestamentlig mening förbehåller man fundamentalisterna, de som tar bibeln på orden men inte förstått innebörden.

Problemet är att Jesus inte kan förstås om man bortser från den religion denne levde i. Dessutom och framför allt att man inte kan bortse från att tanken på utvaldhet följer med in i Nya testamentet. Den finns om än i nya former som en levande föreställning hos Jesus och den är utmärkande för de synsätt som härskade i de första kristna församlingarna.

Lösningen då, vad är den? Avgjort inte att låta dagens text bli en evig sanning. Däremot blir uppgiften att  granska den utvaldhet som Jesus levde i och som han själv praktiserade. Den utvaldheten innebar i korthet en förpliktelse att se sin utvaldhet som en resurs att användas till  att lyfta upp dem som inte förmådde göra det på egen hand. Av gåvan blir en uppgift, en förpliktande uppgift.

Idealt skulle detta sätt att se på utvaldheten  i den nuvarande Palestinakonflikten innebära att det var ett privilegium att bo på Gazaremsan. Och i dagens läge här och nu att det vore envälsignelse att leva i det  land som är miljardärtätast i världen. Det vinner alla på och allra mest de svaga.

Jag vet att detta sätt att se är blåögt. Men visionen kan ingen ta ifrån mig. Den behöver jag dagligen och stundligen. Det jag fått som andra inte äger syftar till att andra får del av vad jag själv har. Med den grundinställningen lär mycket bli annorlunda.

Men hur är det, leder den till höger eller till vänster? Leder den till reformer i den ena eller den andra riktningen i skattelagstiftningen, sociallagstiftningen eller i invandrarfrågan? Dessa frågor behöver jag ständigt ställa mig även om svaren sällan är självklara.

Under inga förhållanden blir resultatet att jag försöker bli kvitt själva  utvaldhetstanken. Denna är djupt förankrad inte enbart i den religiösa föreställningsvärlden utan även i den sekulära. Den är t o m inskriven i de villkor som gäller för att vara människa. Däremot är hanteringen inte självklar.

I Gamla testamentet förstod man utväljelsetanken  på sitt sätt, med Jesus följde ett annat. Inte så att Jesus bröt med de gammaltestamentliga föreställningarna, däremot förnyade han dem.

Och vi som idag bekänner oss till Jesus skall veta att vi är satta att fortsätta det Jesus påbörjade. Hur, ligger i vårt eget avgörande.

Bibelstudium i Vivalla den 17 aug 2022

Den gamla och den nya människan

⁴¹⁷Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, ¹⁸deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan. ¹⁹Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. ²⁰Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – ²¹såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 

²²Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. ²³Se till att ni förnyas i ande och förstånd ²⁴och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.

Man behöver inte vara detektiv för att märka att anslaget i Efesierbrevet inte låter sig jämföras med tonen i exempelvis Korinthierbreven. I breven till Korint blottas trons grundvalar. I Efesierbrevet skall grundvalarna försvaras. I Korinthierbreven är talet precist, i Efesierbrevet allmänt. I Korinthierbreven är det Paulus själv som talar, i Efesierbrevet en pauluslärjunge som talar i Paulus namn. Av den anledningen skall Efesierbrevet förstås utifrån Korinthierbreven, inte tvärtom. Detta som ett allvarligt menat råd till alla bibelläsare.

Nu till texten ovan. Eländesskildringen i den första delen av texten behöver inte kopieras vid en nutida tillämpning. Hedningarna behöver inte alltid vara lika orena och själviska som texten ovan målar ut det. Själv skulle jag hellre kalla hedningen den gudlöse. Och den gudlöse när hen renodlar sin gudlöshet är människan som i sin enfald tror sig äga allt inom sig själv. Det betyder i realiteten, om jag inkluderar mig själv i tidens gudlöshet, att jag äger sanningen i den kulturkrets jag själv lever i. Sanningen finns i tidens sanningar, i tidens ideal, i tidens förebilder. Detta får till följd att sanningen ständigt ritas om, ständigt tar sig nya vägar. Det talas om eviga sanningar när sanningen är den att det jag en gång applåderade i nästa generation buas ut som föråldrat, ibland t o m som föraktligt. Allt tycks för den skarpe iakttagaren som lealöst men är det inte. På ett eller annat sätt är det ändå jaget som styr. Samtidigt styrs jaget, men jag märker det inte i min enfald.

Denna form av gudlöshet drabbar oss alla, onda som goda, unga som gamla, kristna som ateister. Den har även drabbat mig som just nu författar detta bibelstudium.

Men det finns alternativ.  Alternativet är den ”sanning som finns hos Jesus”. Det finns i den nya människa som ersätter den gamla människan om jag tar till Efesierbrevets språkbruk. Vad är nu den nya människan och vad kännetecknar henne. Det är bara att läsa innantill ovan så får vi reda på det.

Men får vi egentligen det? Är det inte allmänt tal som Efesierbrevets författare består oss med? Själv menar jag att det just är allmänt tal och att detta allmänna tal behöver preciseras för att vi inte skall gå från den ena villan till det andra.

Min väg är att förstå Efesierbrevets budskap utifrån min förståelse av Paulus i exempelvis Korinthierbreven eller varför inte Paulus brev till romarna. Och här betonas tron som det avgörande för det nya livet. Och tron är tron på Kristus och inte vilken Kristus som helst, utan den Kristus som tog död på den gamla människan genom att offra livet för henne. Och i detta offer ge människan en ny utgångspunkt, livet i den Kristus som dött för oss och som uppstånden lever för den som satt sin tilltro till honom.

Allt på ett enda kort, det är Paulus medicin, allt i tron på att Kristus dött för oss och som uppstånden lever för oss. Om det gamla livet var ett liv i den egna storheten och i den egna möjligheten är det nya livet ett liv i medskjuts. Och den som skjutsar oss in på nya banor är Kristus som formar oss till ett nytt liv.

Men tro inte att det går av sig själv att leva det nya livet. Inte minst detta att det finns mycket gott i att förankra allt i sig själv och i de möjligheter detta skapar hindrar oss från att ta det radikala steget från oss själva till Kristus. Men steget måste tas, inte en gång utan flera. Luther talar om en daglig omvändelse. För utan den medskjuts till ett nytt liv som tron på Kristus innebär finns det inget alternativ till ett liv som ytterst innebär självförgudning. Och självförgudning är aldrig vacker om än en gudlös värld prisar dess skönhet i alla de tonarter.

Bibelstudium i Vivalla den 10 aug 2022

Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – ²²Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. ²³Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. 1 Kor 3:21 ff

Den paulinska brevsamlingen är avslöjande. Här får man veta både vad den kristna tron innebar och hur den tog sig uttryck. Detta inte minst på grund av missförhållandena i de nygrundade församlingarna. Missförhållanden som i stort berodde av att de nyvunna anhängarna till kristen tro som oftast var judar snart  återgick till sina gamla föreställningar, till sina gamla vanor om än klädda med kristna förtecken.

Mot dessa återfall krigar Paulus inte minst i det tredje kapitlet av 1 Korinthierbrevet. Och han gör det med kraft eftersom han vet vad kristen tro till sitt  väsen är. Han vet att tro står för tillhörighet. En kristens själva kännetecken är tillhörigheten till Kristus.

Tron har därigenom för den kristne förvandlats från krav till gåva. Guds ord blir inget den kristne skall hålla sig till för att behaga Gud,  istället något hon fått och får ta del av för att kunna leva. Att tro blir för att uttrycka det poetiskt att svepas med av en gudsvind i livets riktning. Det är som att ha del i allt, eller som Paulus säger ”hela världen, liv och död, nutid och framtid”.

Men lagen då, hur uppfattas den? Som människans svar på livets gåva, eller i det enskilda fallet som påminnelser om att leva i livets  riktning. Lyder tio Guds bud gör den fromme inte för att visa sig värdig att leva, utan i tacksamhet över att få vara.

Denna inställning, denna tro, kan oegentligt benämnas  delaktighet av en ny natur ( 1Kor 3:4). Oegentligt eftersom den nya naturen inte kan jämföras med en ny själsförmögenhet. Tron är istället en ny inställning eller om man så vill nya ögon. Med nya ögon ser den kristne på sig själv och på sin omgivning. Vad är det då hon ser? Med Paulus ser hon att hon tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (Inom parentes en oöverträffad trosbekännelse som står sig tiderna igenom)

Mot detta stod allvarliga missförhållanden i de kristna församlingarna. Paulus brev, liksom även Apostlagärningarna, vittnar om dessa som alla hade det gemensamt att de nyomvända kristna judarna så sakta hade börjat vända åter till det gamla. Och det gamla var den judiska lagreligionen med sina markörer liksom den mänskliga naturen som ständigt pockade på och ville ha sitt.

För mig är det trösterikt att de första kristna fick behålla sitt kristna namn trots att de så illa förvaltade sin så kallade ”kristna natur.” Det fanns förlåtelse för dem och upprättelse. Det ger mig mod och frimodighet, mod att fortsätta min kamp mot min egen gudlöshet,  frimodighet att utan blygsel dela med mig när det goda för mig går liksom av sig själv.

Innan jag sätter punkt följande två tillägg. Att begreppet tro står för tillhörighet är en öppning  särskilt för oss nutida kristna som har intellektuella spärrar för att avgöra oss för kristen tro. För mig personligen är det direkt avgörande att min kristna identitet beror av  tillhörighet, inte av min egen  mentala och intellektuella förutsättning. Att jag vill tillhöra Kristus, om det råder ingen tvekan,  det kan ingen ta ifrån mig.

Och om orden Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud har jag behov av att  få lägga till följande. För mig  är det befriande att slippa att närmare definiera frågan om Guds förhållande till Kristus. Kristus tillhör Gud, det räcker. Det visste jag för den delen redan innan jag uppmärksammat Paulus ord. F a berikar det min gudstro som skakats och skakas av allt ont som tillåts ske, att få tro att Kristus tillhör Gud. Det betyder dock inte att jag får alla frågor om Gud besvarade. 

Bibelstudium i Vivalla den 3 aug 2022

¹⁵Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. ¹⁶Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. ¹⁷Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. ¹⁸Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.(2 Kor 3:15-18)

Om jag i ödmjukhet vågar tala om höjdpunkter i Guds ord, så är texten ovan en av dessa. Till dessa höjdpunkter räknar jag för den delen hela 2 Korinthierbrevet.

Vem behöver inte höra om det som texten ovan behandlar,  den slöja som skymmer vår sikt, och än mer om hur vi skall bli kvitt den? Finns det något angelägnare ämne?! 

Desto angelägnare att jag i detta bibelstudium inte bara förstått Paulus rätt utan också kan göra en tillämpning som är angelägen här och nu.

I den judiska miljön var sikten dold av en slöja, menade alltså Paulus. Slöjan framför ögonen skymde visserligen inte all sikt. Slöjan till trots såg dåtidens fromme israelit den helige och rättfärdige guden och det tydligare än de flesta andra. Men sen  blev bilden suddigare. Det enda de rättroende israeliterna ytterligare såg  var de krav denne rättfärdige Gud ställde på sina barn, allt annat var och förblev otydligt.

Men redan detta var en missuppfattning. Ett djupare inträngande i de heliga skrifterna skulle visa att laglydnad trots allt inte vilade på att den fromme till fullo fullgjorde vad som lades på henne. Laglydnadens fulländning ligger i att ge vidare det man fått men som man i sig själv inte äger. 

För att ge ett grundläggande exempel; Att uppfylla 10 Guds bud var och är ytterst ”svar på tal”. Det var ursprungligen israeliternas tacksamma svar på att Gud fört  sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. (2 Mos 20:2) På samma sätt idag. Att i sitt liv uppfylla 10 Guds bud är att visa tacksamhet mot den Gud som gett oss livet. Det är att leva som Gud vill att vi skall leva.

Som det var för israeliterna, så är det alltså också  för oss. Våra liv vilar inte i krav utan i gåva. Med överväldigande tydlighet visade Jesu liv att så var fallet. Jesu korsdöd var inget annat än manifestationen av hur långt Guds utvalde tvingades gå för att bevara dem han fött till livet. Vårt svar är att i tacksamhet  leva som Jesus lärt oss att leva

För galaterna innebar detta, eller borde detta innebära, nya ögon när de läste Skriften.  Där de tidigare bara sett krav kunde de nu bakom kraven se att bakom kraven fanns en givare.

Detta innebar att slöjan för galaternas ansikten revs av. Tidigare rättfärdiggjorda av laguppfyllnad och personlig fromhet kunde de nu se sig själva som Guds barn som i tacksamhet och frihet kunde ge vidare av vad de fått. Detta när slöjan revs av och  Jesus för dem framstod, inte som laggivaren utan som frälsaren. Åtminstone var det dit Paulus ville komma när han skrev sitt andra brev till korinthierna.

Detta perspektivbyte gäller också oss. Även för oss är slöjan för våra ögon borttagen. Även vi kan se att gåvan är det primära, inte kravet. I kraft av att vi fått kan vi ge vidare.

Paulus låter denna kopernikanska revolution i korinthiernas liv ytterst  vara ett verk av Anden, den Ande som är Kristi fortsatta verk när denne förenats med sin Fader i himmelen. Det är Anden som gett de nya ögonen.

Samtidigt med att detta bibelstudium presenteras skriver jag om tankesanningar i en parallelltext, ”Där andra ser fakta ser jag tankesanningar” (Med mina glasögon 7). Med denna min utgångspunkt aktuell skulle min egen tillämpning vara följande.

Den tankesanning som jag i detta bibelstudium mejslat fram är  att gåvan är förutsättningen för livet, att laglydnad inte vilar på disciplin utan på tacksamhet. Om denna tankesanning som genom ett under blir till ett med min inre människa, skulle detta innebära en revolution i mitt liv. Jag skulle på ett bestående sätt äga en ny utgångspunkt för mitt liv.

.

Bibelstudium i Vivalla den 27 juli 2022

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ²⁵Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. ²⁶Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? (Matteus 16:21-26)

Ordet liv är huvudord i lärjungaundervisningen ovan. Och liv är liv vare sig man som i texten ovan utmanas av  Jesus eller inte. Och liv är liv vare sig man levde på Jesu tid eller idag. Liv är över tid alltid detsamma.

Liv står för det som är mitt jag i sitt sammanhang. Det som är mitt  liv interagerar med min kropp men också med min omgivning. Det ideala livets bärare skäms inte, skäms inte över sin kropp, sitt utseende sitt släktsammanhang eller sina eventuellt begränsade utförsgåvor. Den människa som upptäckt sitt eget liv behöver inte vara bäst, inte stå över andra. Däremot intar hon  frimodigt den plats hon tycker hon förtjänar. Och mer än annat är hon benägen till samarbete.

Livet är kort uttryckt jag, jag i relation till min omgivning. Så säger människokännare idag och så säger också Jesus. Bara så att Jesus tar ett steg längre. För honom är liv inte enbart relation till sin omgivning, utan också och framför allt relation till den som är livets givare, till Gud.

Detta sista steg tar inte de flesta av dagens tänkare, men vi kristna tar det, tar det förhoppningsvis utifrån vår relation till Jesus.

Och vi kristna inser också  med samme Jesus att den som vill rädda sitt liv skall mista det. Det betyder att den som har som mål att hävda sig själv och sina positioner per definition har förlorat det liv som hon griper efter. Och det redan här och nu. Men den som vågar släppa taget och se sig själv som den hon är, är på god väg att vinna det. 

Den kristna själavården har förvisso till uppgift att lyfta människor som tappat tron på sig själva och visa dem vägen till sig själva. Men det finns mer att säga, f a att nästa steg är att ta sitt kors på sig.

Maningen att ta sitt kors på sig har adress alla kristna, inte enbart lärjungarna som en närsynt läsning av dagens text kan locka oss att tro. Orden om att ta på sig korset  får oss att inse att upprättelse inte är något självändamål. Den är vägen inte målet. Upprättelsen skall föra över i offer, offer för att vinna livet.

Slutsteget  heter alltså inte upprättelse. Slutmålet aldrig att ha funnit sin egen plats i livet, aldrig som man sade i min ungdom, att ha blivit frälst. Den som funnit sin plats i livet, eller på väckelsespråk  blivit frälst, måste också vara beredd att som en Jesu lärjunge sätta sitt liv  på spel för sin övertygelses skull. Detta i en eller annan form. 

När tillräckligt många kristna inser detta förvandlas  tron till det den är, en livskraft. Utan beredskap till offer i Jesu efterföljd stelnar den kristna tron till lära,  där slutsteget är död. 

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2022

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: »Vem säger människorna att Människosonen är?« ¹⁴De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« – ¹⁵»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« ¹⁶Simon Petrus svarade: »Du är Messias, den levande Gudens son.« ¹⁷Då sade Jesus till honom: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. (Matteus 16:13-17)

För mig är texten ovan viktig, närmast livsviktig. Mindre viktig därför att den föregriper aposteln Petrus ledarskap i de första kristna församlingarna. Ännu mindre viktig därför att katolikerna med visst fog anför texten ovan som argument för sin ledarroll i kristenheten. I sin mytbildning var Petrus katolikernas förste biskop och påvarna aposteln Petrus arvtagare.

För mig är det Petrus bekännelse ”Du är Messias, den levande Gudens son” som tar tag i mig. För mig är sanningen den att jag lik Jakob brottas med Gud (1 Mos 32:24). Den brottningen kunde jag väl stå ut med om den var tillfällig. Men det är den inte. Den tär ständigt på mig.Det är som tar den varje morgon ny fart när vittnesbörden om ond bråd död hopar sig.

Det är inte så att jag tvivlar på Gud. Livets under är för mig argument nog för att inse att livets själva grund inte är slump och tillfälligheter utan beror på något som vi valt att kalla Gud. Vad som däremot plågar mig är att kaos, slump och tillfälligheter inte kan föras undan när vi talar om Gud. Gud blir för mig med den insikten ett annat namn för den obönhörlige. Nog vet jag att detta inte är hela sanningen. Nog kan också jag förbinda Gud med harmoni, samhörighet och skönhet. Men det rådande kaoset, de infallande tillfälligheterna hindrar mig från att av hjärtat kunna tillbedja Gud.

Jag behöver hjälp. Och den hjälpen består mig aposteln Petrus med i sin bekännelse till Jesus ”Du är Messias, den levande Gudens son”.

Dessa ord tränger in i min bekännelse till Gud och vidgar min vision av Gud. När Gud känns igen i Jesus blir Gud den Gud  mer än annat uppenbarar sig i korsets katastrof. Gud finns där även om  inte ens Jesus själv såg det. Varför skulle denne annars i sin övergivenhet ropa: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” (Markus 15:34)

Med Jesus för ögonen vågar jag tro att Gud finns till och med i den yttersta övergivenhet. Så speciell blir min tro att jag just i egen och andras övergivenhet tror mig komma Gud särskilt nära. 

Framför att söka mig till lyckans boningar och framgångens lyckliga ögonblick vågar jag befinna mig bland de övergivna och där tro mig finna Gud.

Med bekännelsen till Jesus blir min bild av Gud sprängd, inte så att jag blir kvitt mitt malande tvivel som har sin grund i att Gud låter sådant ske som inte får ske. Det får jag leva med. Men jag ser också att ett stråk av Gud finns även i olyckan. Och detta stråk av Gud är så tydligt framträdande och så attraherande att jag inte får ro i min själ om jag inte söker mig dit.

Detta sagt till mig personligen men också till den kyrka jag lever och verkar i. Denna kyrka hotas av sotdöden  om hon tror att Gud enbart finns i framgången och bland de lyckligt lottade. Det visar all erfarenhet. Däremot lever hon när hennes kraft läggs på de drabbade.

Slutligen, den kyrka jag vill leva i må ha brister, den må t o m ha missat att ta hänsyn till Petrus av Jesus påbjudna ledarskap. Vad hon däremot inte får missa är Petrus bekännelse. ”Du är Messias den levande  Gudens son”. F a inte  att denne Messias kom sin Gud allra närmast när han i sin dödsångest  trodde sig vara övergiven av Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2022

I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. (Rom 14:14)

Tänk att man skall behöva gå ända till slutet av det religiöst mättade Romarbrevet för att fatta vad tro egentligen är. Här, när Paulus förmanar enkelt funtade och många gånger obildade  kristna,  får jag lära mig att tro hör samman med funktion. Inget är i kristen mening värt att kallas tro som inte är kopplat till en funktion.

Så förstådd är tro något allmänt. Reagerar gör vi ju alla, reagerar på något som endera faller oss i smaken eller något vi vänder oss emot. Att vi reagerar visar att vi har en inre hållning till något. Och att ha en inre hållning som betyder något för oss  är ett annat uttryck för tro.

Nyckeln till en människas tro hittar du därför när du funnit ut  hur hon reagerar på ting som betyder något för henne. Bakom reaktionen hittar du sinnelaget, hållningen, tron.

Med detta sätt att förhålla sig till tron som företeelse blir naturligtvis talet om tron som en privatsak nonsens och att behöva stå ut med detta tal ett lidande. Detta lidande är för min del en konstant plåga i mitt möte med andra människor.

Men i textordet ovan handlar det om en specifik tro, tron på herren Jesus. Att bakom denna tro kan rymmas de mest olikartade föreställningar står klart när man läser Paulus. Vissa kristna i Rom hade hakat upp sig på vad en kristen får äta. Det fanns mat som ansågs ren men också mat som betraktades som oren. Tron på Jesus tog sig följaktligen för vissa uttryck i att man åt visst, avstod från annat. För andra, bland dem Paulus, hängde tron inte på mat. Den tog sig i stället uttryck i ”rättfärdighet och frid i den heliga anden” står det i Rom 14:17.

Och jag som hämtat en hel del av min kristna övertygelse från den äldre Paulus (Romarbrevet, 1 o 2 Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet) applåderar här. För kristen tro, som jag förstår den, är kristustro. Gudstron greppar vi inte utan att i botten för denna vara buren av  kristustro. Och  denna i sin tur tar sig uttryck bestämda prioriteringar.

Och i dessa prioriteringar är för Paulus varken mat eller dryck det avgörande. Inte heller och det blir mitt eget tillägg, vilken kyrkotradtion man tillhör, eller de bruk som bär upp tillhörigheten till en viss kyrka eller en viss trosåskådning.

Visserligen gnisslar det här för mig när jag läser fortsättningen. I sin iver att hålla de kristna i Rom samman påstod Paulus att  det jag i tydlighetens syfte kallar ”matfantaster” och ”kyrkoårskristna”  visst kunde vara fullvärdiga kristna. Huvudsaken att Gud blev ärad i deras iver att äta rätt eller göra skillnad på dagar. (Läs första delen av Rom 14 om du inte förstår vad jag menar).

Det gnisslar eftersom jag har svårt att föreställa mig något förutom Kristus som kan föra mig personligen till Gud. Allt som kommer emellan stör för min del ut det enda nödvändiga. Det påstår för den delen även Paulus och då tydligast i Galaterbrevet.