(Se även ”Med mina glasögon 52/20” Med Sanningen som gemensam möjlighet)

Bibelstudium i Vivalla den 23 december 2020

Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. (Rom 10:4)

     Kristus är slutet på lagen, skriver Paulus. Dessa ord står  inte för att lagen som företeelse förkastas. Mer för att lagens mening tydliggjorts, t o m fullbordats  i och genom Kristus. Grepp om lagen får först den som är gripen av Kristus. I den meningen är Kristus slutet på lagen. Så förstår jag Paulus ord. 

     Så långt min tolkning av Rom 10:4. Nu till en nutidstolkning av Rom 10:9-11, en utläggning som är kopplad till hur jag förstår orden ovan om att Kristus är slutet på lagen. Detta menat som underlag för självständigt studium av hela avsnittet Rom 10:1-13.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. (Rom 10:9-11)

     Kraft, rörelse och utveckling förutsätter att allt sker i sin ordning. Först kommer passionen, insikten, upptäckten, sen regeln, lagen, förordningen. Vänder man på det hela och låter regeln, lagen  och förordningen komma först, blir det ofelbart ”gnissel”. Det nya måste tvingas fram under motstånd. Väl framtvingad fungerar sedan inte regeln, lagen förordningen, åtminstone inte som det var avsett.

     Detta ”gnissel” har vi erfarenhet av också i trons värld. Bekant är eller borde vara att kristen tro ofta ”skaver”. Den följer inte alltid tidsandan och tvingas därför befinna sig på tvärs med utvecklingen. Om detta är mycket att säga, dock inte här och nu.

     Däremot skall här talas om felaktig ordning i annan mening. Detta när bekännelsen ”Jesus är Herre” förvandlas från löfte till förutsättning. Det betyder att bekännelsen till Jesus i första hand uppfattas som en befallning, inte som ett erbjudande. 

      Därigenom inträffar en dramatisk omvandling. Bibelordet  ändrar karaktär. Det som var menat som ett löfte  blir till villkor och inträdesbiljett. Evangelium blir till lag. Och den kristne förvandlas till en trosbekännare som förnekar den tro hon bekänner.

     Rätt ordning är att  passion, insikt, upptäckt och därigenom tro kommer i första rummet. Det betyder i klartext  att kärleken till den Kristus som vände sina blickar till de förlorade inte till de räddade får företräde. Det innebär att  passionen för honom som gav sitt liv för att de som inte hade någon Gud skulle få en Gud, kommer i första rummet. I andra rummet följer konsekvenserna av denna passion för Kristus. Detta  i form av de ideal, spelregler och bestämmelser  som blir naturliga utifrån kärleken till Kristus.

     Den som insett det rätta  i denna tågordning befinner sig i samklang med Paulus, den Paulus som gett oss dagens dubbla textord. Dessa är saxade ur ett större sammanhang, nämligen från Rom 10:1-13. Med den bakgrund som jag gett ovan underlättas studiet av hela detta textsammanhang som handlar om den Kristustro som springer fram ur den gammaltestamentliga lag som i Kristus fått sitt slut och sin fullbordan. 

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 51 20 Livet föder förundran, förundran tro)

Bibelstudium i Vivalla den 16 december 2020

Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (1 Kor 3:18-23)

     Om Paulus brev heter det i 2 Petrusbrevet ”där finns somligt som är svårt att förstå”. Och jag kan hålla med om det. Särskilt i Paulus hänvisningar till Gamla testamentet är det svårt att hänga med. Texten ovan exemplifierar detta. 

     Men sånt  bryr jag mig inte om idag. Det väger lätt för det väsentliga. Och det väsentliga är Paulus tillspetsning när han sammanfattar allt som betyder något i tillhörigheten till Kristus och därmed också till Gud.

     Tillspetsat och framför allt enkelt  blir det eftersom inga bimotiv tillåts tränga fram och störa det väsentliga, detta att en kristens liv är förankrat i och helt beroende av Kristus. Som om detta inte var nog. Dessutom komprimeras allt i korset, uttytt som Guds handlande för att rädda annars förlorade människor. Korset ser Paulus som en kärlekshandling som lever vidare genom uppståndelsen. Denna i sin tur  får sin fortsättning i människor som i tro överlåter sig till den  korsfäste och uppståndne Kristus.

      Det är mycket som skjuts åt sidan i detta Paulus sammanfattande grepp. Inte ens evangeliernas predikoliknande utläggningar av Jesu liv ges självständig plats. 

     Ett och annat ytterligare om Jesus slinker förstås med i Paulus utläggningar. Jag tänker på det som handlar om den yttersta tidens snara ankomst. Hans brev vittnar om att han tvingades tampas med funderingar över detta under återstoden av sitt liv. Det kom ju ingen Kristus tillbaka på himmelens skyar som evangelierna lovat och som Paulus förutsatte. Inte bara Paulus tvingades våndas över detta problem.  Alla nytestamentliga författare brottas med Jesu ouppfyllda förkunnelse om Gudsrikets snara inträffande. inte minst ovan nämnde Petrus, eller rättare den som företrädde honom i 2 Petrusbrevet. Även jag finns bland dem som är brydda.

     Men åter till det allra väsentligaste, att sammanfatta allt i korset med dess fullföljande  i uppståndelse liksom genom människor som överlåtit sig till den korsfäste och uppståndne.

     Korset är alltså det enda som har någon betydelse för den som tror som Paulus. Ur liv i korsets verklighet springer det kristna livet fram. Det är dåraktigt enkelt att se det så tycker Paulus i texten ovan. Dåraktigt enkelt också för mig, tillägger jag. Jag slipper tänka på kyrkosyner och ämbeten. Slipper fundera över om det är rimligt eller orimligt att tro, slipper bry min hjärna med vad som är gudomligt och vad som är mänskligt i Jesu natur. Det räcker att som Paulus skriver veta att Kristus tillhör Gud, och att jag tillhör Kristus. Ur den relationen föds vissheten att allt låter sig sammanfattas i korset som offer och som liv. Inte tänkt offer och tänkt liv utan praktiserat offer och av alla erfaret liv.

     Den kristna tron bevisar nämligen sin kraft och sin sanningshalt i praktiken,  inte i en sammanhållen teori. En präst må predika som en kratta och tänka som vore hen enfaldig. Men levandegör hen med sitt liv Jesu död och uppståndelse  är ändå allt vunnet. 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron, nyansats eller nyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 9 december 2020

Människosonens ankomst

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Liknelsen om träden som knoppas

Han gav dem en liknelse: »Se på fikonträdet och alla andra träd.  När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är ära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lukas 21:25-33)

     I texten ovan befinner vi oss i den så kallade synoptiska apokalypsen. Denna består av Jesusord återgivna på ett besläktat sätt i såväl Matteus- som Markus- och Lukasevangelierna. Ämnet är tidens snara  slut och Människosonens återkomst i härlighet för att upprätta gudsriket. Denna apokalyps bildar en enhet för sig i evangelierna. Den anknyter mer till samtida judiska föreställningar om Messiasrikets snara ankomst än om övrigt material i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas).

     Någon närmare textutläggning kräver inte textavsnittet ovan. Det dramatiska skeendet talar för sig själv. Inte heller behöver något sägas om Människosonen. Om att denne är den uppståndne Jesus som kommer tillbaka till jorden för att upprätta gudsriket råder inget tvivel.

     Inte heller råder det något tvivel om att detta skulle ske i närtid. Lärjungarna skulle inte hinna dö förrän allt skulle gå till sin fullbordan. ”…detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer”.

     Men så skedde som bekant inte. Jesu återkomst dröjde. Han har inte återkommit den dag som idag är.

     Och reaktionen på löftesorden som visade sig inte stämma har inte låtit vänta på sig. När orden ursprungligen sades och under den närmaste tiden därefter fungerade löftet om Jesu snara återkomst i härlighet som troseggande löftesord, men när uppfyllelsen inte inträffade  har löftesorden blivit till  trossänken.

     För mig har Jesu uteblivna återkomst varit bland det som  har lockat till tro på den obönhörlige guden, den gud som begränsar sin handlings-ram till naturlagarna men aldrig går utöver dessa. Ja till den Gud vars mest närliggande synonym är just naturlagarna.

     Stöd får detta tänkande av att de bibliska föreställningarna i den synoptiska apokalypsen dessutom mer smälter  samman med samtidens judiska föreställningsvärld än med ett budskap från Gud. Och därmed har Orden om Jesu snara återkomst mer  sått tvivel än tro.

     Bland dessa som skakats i sin tro finns alltså också jag. Bland oss gäller att vi tvingas kämpa för att kunna bevara vårt fäste i Gud. Viker vi undan faller vi tillbaka på den ofruktbara tron på en Gud som begränsas till att vara  obönhörlig och opersonlig, en Gud som upprätthåller naturlagarna och sen nöjer sig med detta.

     Min egen lösning har blivit troskoncentration. Jag har tvingats koncentrera mig på det i Guds ord som för mig uppenbart är av gudomligt ursprung. Detta uppenbara är för mig den Kristus som i liv och död tjänade Gud genom att tjäna människorna. Mitt i all sin egen bundenhet till tiden, mitt i alla samtida föreställningar som också Kristus var en del av, framstår denne Jesus Kristus för mig som den ende. 

     Först mot den bakgrunden kan jag leva med att Gud tycks mig obönhörlig som vore Gud ett med naturlagarna, leva med att mycket, ja det mesta i den Heliga skrift är färgat av sin tid och sin tids föreställningar. Jag kan t o m ta till mig orden om Jesu snara återkomst, men nu i omtolkad gestalt, när nämligen den tanken hjälper mig att tydligare förbinda Jesus med Gudsrikets närvaro och bättre ta vara på den nådatid som är mig given.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 49 20 Kärlekens skörhet och trons)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2020

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13 v 11-14)

     Att ikläda sig Kristus är det ena, att ha omsorg om det jordiska det andra. Först om att ikläda sig Kristus. För mig är uttrycket ett överlägset sätt att definiera en kristen. Hon har iklätt sig Kristus som Paulus påstår i Galaterbrevet (Gal 3:27)  eller som han skriver här som en uppmaning, ikläd er Kristus. Detta senare som en påminnelse om att livet i Kristus inte är självklar besittning, att vara kristen förutsätter ständig förnyelse.

     Att låta sig iklädas eller uppfyllas av Kristus är det på vilket allt hänger. Allt det andra, tron, övertygelsen, vissheten ser jag som en följd av detta enda att vara iklädd Kristus.

     Vänder man på det hela och låter tron, övertygelsen och vissheten vara det första kommer Kristus ofelbart i andra hand. Men Kristus får inte komma i andra hand. När så sker leder det till att kristen tro blir en variant på mycket, inte något unikt bland det myckna.  

     Sen till Paulus indirekta definition av dem som inte är iklädda Kristus. Dessa förutsätts ha sin förankring i omsorgen om det jordiska. ”Mycket omsorg om det jordiska” som Paulus uttrycker det väcker begär, som i sin tur leder till ”otukt, orgier, strider och avund”.

     För mig är detta mitt i prick. Jag känner igen mig. När jag är iklädd Kristus lever jag på ett visst sätt, när jag fastnat i det jordiska på ett annat. Däremot när jag i kärlek till Kristus handhar det jordiska, till och med älskar detta jordiska, blir mitt liv sådant som det är menat att vara.

     Så långt det hos Paulus som inte låter sig ruckas på av vare sig tid eller omständigheter. Men det finns också annat i texten ovan, sånt som är bundet av tid och omständigheter. Sånt som kan vridas och vändas, som kan vara rätt eller fel beroende på omständigheter.

     Som att det är uppenbart att Paulus tog miste om Jesu snara återkomst. Det kom ingen Jesus tillbaka i närtid hur mycket Paulus och hans samtids kristna än trodde det. Med den uppskjutna återkomsten försvann en av de kristnas drivkrafter. I dess ställe kom vana, livsstil och yttre kännetecken. Det  blev också, och det är det positiva i det hela, lättare att frigöra sig från Paulus maningar tidigare i kapitlet (Rom 13 1-7) att i allt lyda överheten, en överhet som enligt Paulus var tillsatt av Gud. 

     Mycket är att säga om dessa Paulus tankar om överheten, både det som är positivt och det som är negativt, men detta inte här. Jag nöjer mig med att koppla Paulus tankar om överheten till hans tro på tidens snara slut och Jesu återkomst. Att lydnaden för överheten var ett måste  när Jesu återkomst stod för dörren, är uppenbart. Det fanns annat att tänka på än att kriga mot överheten.

     Summan av denna min utläggning blir att det finns somt hos Paulus som jag som kristen inte kan vara utan, men också annat som kan diskuteras. 

(Se även ”Med mina glasögon 5” 48 20 Om att tygla tidsandan)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2020

Sedan kommer slutet, när han (Kristus) överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. (Paulus i 1 Kor 15:24 f)

     Bilder, visioner, föreställningar tillhör livet, hör till livets förutsättning. Bilderna, när de är ideala smälter samman med upplevd verklighet och skapar i sin tur ny verklighet. Så går livet vidare med ständigt nya bilder och ständigt ny verklighet.

     Detta gäller generellt, är inte en speciallära för oss bekännande kristna. Det specifika med oss är eller borde vara är vårt sammanhang, vårt sammanhang med Kristus och de bilder denna förbindelse skapat. 

     I dag för bildtänkandet oss bibelläsare till Paulus och till dennes vision av slutet, tillvarons slut. I denna vision är den uppståndne i blickpunkten och dennes uppgift att på jorden förinta ”varje välde och varje makt och kraft tills han har lagt alla fiender under sina fötter”. Detta förintande sker i den Allsmäktiges tjänst.  

     Denna vision av tillvarons själva final, ger i få ord klarhet över Kristi livs sammantagna mening. Allt denne gjort och gör syftar till att  bekämpa det onda och det som en tjänst åt Gud, en gudstjänst.

     I några korta ord och med bildens tjänst  blir Jesu uppgift klarlagd, allt i ett från Jesu liv till hans död och uppståndelse. För mig  blir det en  bild som håller för att smälta samman med min upplevda verklighet, ja som förtydligar även min livsuppgift i tidens växlingar.

     Min bild av relationen Gud/Jesus blir dessutom på en punkt klarare. Jesus stod i Guds tjänst, hans uppgift var att bekämpa det onda.   

     Kristus stod  i den Allsmäktiges tjänst, i Guds tjänst, varifrån har Paulus fått den insikten? Den hade överväldigat honom i hans möte med den uppståndne men också förtydligats genom förnyad läsning av Skriften, i det här fallet Psaltaren. 

     Där hade han läst bland annat den åttonde psalmen. I denna talas om människans höga uppgift som förvaltare av den värld som är Guds. Människan blir ”nästan till en Gud”, krönt med ära och härlighet. Allt blir av Herren Gud lagt ”under dennes fötter” (Ps 8:7)

     Denna psalmistens bild av verkligheten  har många tagit till sig, detta oavsett om de hämtat sina visioner från bibeln eller inte. Bilden av människan som nästan en Gud har varit på gott och ont. På gott när den värnar om livet, på ont när den lett till mänskligt övermod. I mänskligt övermod har de värsta överträdelser tillåtits att ske. Mänskligt övermod och mänsklig härsklystnad har i själva verket blivit det i världen allt överskuggande problemet.

     Men i Paulus läsning av psalmen är de onda följderna övervunna. Denne knyter psalmens vision av den ”till nästan en Gud” blivna människan till Kristus. Denne är den sanna människan, den psalmistens människa som skall förverkliga Guds uppgift att  i Guds tjänst bekämpa ondskan. 

     Människan, d v s du och jag, är förvisso nästan gudaväsen, men vi är det i Kristus. Vi behöver formas i Kristus och av Kristus för att kunna förverkliga vår av Gud givna uppgift.

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 47 20 När det gör för ont)

 Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23 f)

     Texten ovan är slutorden i psalm 139 där den fromme psalmisten vädjar till Gud om att bli prövad för att sedan bli ledd in på den livsväg som är evig. 

     Psalmen i sin helhet är en märklig bekännelse. Den speglar fromhetens både fram- och baksida. Den är både till hjälp och till ett varnande exempel. Psalmisten är en förebild i sin kunskap om Gud, samtidigt drar han konsekvenser av sin gudstro som är avskräckande. Både det ena och det andra speglar fortfarande i dag fromhetens väsen. Av Gud berörda människor kan snudda vid hisnande sanningar samtidigt som de blottar ett inre som är gudstrons motsats.

     Först låter vi psalmistens fromhet tala.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139 v 1-5)

     Längre än så går det inte att komma för den som funnit att bakom allt som äger liv finns ett tillvarons Du som både skapar och uppehåller. Skapandeprocessen må vila  i dunkel för en dödlig, uppehållandet däremot väcker förundran. Detta Guds uppehållande verk sträcker sig ända till kunskap om allt  mitt. Jag är omsluten av Gud. Varje försök att avskära något från Guds inflytande är att förneka Gud, förneka tillvarons du. För att ta det personligt. Jag lever idag i förtvivlan. Det käraste jag har håller på att tas ifrån mig. Min hustrus demens tycks obotlig. Otro för mig vore att skära av min hustrus öde från Guds vilja. Även hon är omsluten av Gud.

     Detta om psalmistens insikt i Guds väsen. Nu till det avskräckande i hans fromhet. Detta avskräckande avslöjas när psalmisten drar konsekvenserna av sin kunskap om Gud. Den Gud som känner allt borde döda alla dem som motverkar Gud i sin ondska.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit. (Ps 139: v 19 ff)

     Detta är gudskunskapens, tycks det, eviga baksida. De fromma drar felaktiga slutsatser av den insikt de äger. Det de fått av kunskap och resurser att brukas i gott syfte vänds till dess motsats. Deras fromhet vänds till vapen mot dem som står dem emot. Själv har jag erfarit det i mitt eget inre. Jag har känt fromhetens förvändhet i min egen själ. Även jag har hatat. Men tydligare än i mig själv har jag erfarit detta hat hos andra som kommit längre på fromhetens väg än jag själv. Deras fromhet har förvandlats till projektiler riktade mot andra. Och det inför mina ögon.

     Vad finns då att ta till inför allt detta annat än att göra som psalmisten som slutar sin psalm med dessa ord.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139  v 23 f) 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 46 20 Med det brutna nyckelbenet vände det.)

Bibelstudium i Vivalla den11 november 2020

Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Petrus andra brev kap 1 v 3-8)

     Andra Petrusbrevet är sent. Det är ett andra generationens brev och den nya generationen kristna tampas med delvis andra problem än den första. Till vår nytta sker det. Deras problem är i långa stycken likartade våra.

     Låt oss ta det kort och gott och rakt på. Det ena handlar om att få, det andra att ta hand om. Vad vi fått är kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss, med andra ord Kristus. Det andra är att det inte är lätt att hålla fast vid sin kallelse. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss det. Trons liv blev ingen dans på rosor ens för oss som lovat vår frälsare lydnad. Nya omständigheter trasslade till det för oss. Bibelns verklighet visade sig inte fullt ut vara min verklighet.

     Vad då göra? Skall vi fortfarande envisas med den lutherska metoden att låta allt utgå från Gud och sen lita på att allt skall ordna sig. Jag föreställer mig att det är så vi gör när våra präster ständigt återberättar bibelns berättelser och sen anpassar dem till nutid. Sällan spills ett ord på andlig disciplin och uthållighet. Sånt överlåter vi till metodisterna. Bara så att dessa blivit så få i vårt land att de inte längre märks.

     Nog skall vi även fortsättningsvis låta allt gott bero av Gud. Det är ju själva poängen med kristendomen att vi förskjuter centrum från oss själva till Gud. Vårt trumfkort är oöverträffat när vi hävdar att vi inte kan skapa oss själva.

     Men det skulle behövas metodister som också påvisar nödvändigheten av att ta hand om det vi fått. Se på idrottarna. Sina resultat når de först efter självuppoffrande träning. Till talangen måste läggas självuppoffring.

     Låt oss se vad det är Petrus sagesman bjuder oss i detta stycke. En hel räcka åtgärder radar han upp. Till tron skall läggas (eller som jag som lutheran hellre säger fogas) styrka (dvs kraftfull tro), och till styrkan kunskap och sen självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och som toppen på det hela kärlek.

     Skulle man göra som Petrus sagesman föreslår kom församlingen att bli  lik ett andligt träningsläger. En föga lockande tanke måhända om man inte förstått att det hela syftar till att broderlig omtanke och kärlek upprättas.

     Har vi nämligen för ögonen att vår andliga träning syftar till att ge rum för nya människor i vår gemenskap är allt lugnt. Detta särskilt om vi genom vår andliga övning skapar livsrum för dem som behöver vår gemenskap för att kunna leva. 

( Se även ”Med mina glasögon 5” 45 20 Heligheten sedd nerifrån)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

(Profetiska ord till Sion)

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. (Jesaja 60:19)

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Ps 126)

     Både  i det ena och det andra bibelordet är Sion tilltalat. Sion, det står i bibeln för tempelklippan, för templet, för Jerusalem, för det utvalda folket. I Nya testamentet är Sion t o m  en av beteckningarna för den kristna kyrkan. Själv går jag ändå längre. För mig just nu är orden ovan ett tilltal till mig och de mina. 

     Det som är den andra delen av mig själv, det käraste jag har, håller nämligen på att glida från mig. Den dag kan komma då hon inte längre känner igen mig. I vemod betraktar jag förvandlingen.

     Tröst ger mig då orden om ljuset. Det ljus som i livet tycks lysa av egen kraft, det betyder av hjärta, hjärna och av en frisk kropp, skall visserligen slockna. Men det finns ett annat ljus som skall lysa när det egna ljuset är utblåst, Guds ljus. I Gud har jag då mitt liv. I Guds omsorg lever då den jag älskar.   

     Jag gråter när jag skriver det här. Gråter när jag i min ensamhet läser psalm 126 i Psaltaren och finner att även psalmisten gråter. ”Gråtande går de och sår sin säd”, läser jag.

     Gråter därför att Sion drabbats, Sion det utvalda folket, psalmisten själv. Psalmistens läge är som mitt förtvivlat.  

     Så kommer denna för bibeln så unika dubbelhet. Mitt i gråten jublar han. Det är som levde psalmisten samtidigt  i en verklighet där  Herren redan gjort stora ting. Sions öde är redan vänt. Gråten är redan utbytt mot jubel.

     Och jag känner igen mig i denna dubbelhet. Min tro är förankrad i denna dubbelhet där redan samtidigt är ännu inte.  

     För mig är det inte beklagansvärt att leva i denna dubbelhet där jubel och förtvivlan lever sida vid sida, där tron och otron växelvis har sitt grepp om mig. Jag vill inte bli kvitt vare sig mitt jubel eller min förtvivlan. Jag vore omänsklig om det ena utplånade det andra, t o m oförmögen att leva. Ständig förtvivlan skulle döda mig men också ständigt jubel. Det inte bara tror jag, det vet jag. Vittnesbörden omkring mig är otaliga.

     T o m Jesus vittnar. Jesus förstådd som den ständigt suveräne, den ständigt segrande, den ständigt övervinnande, förlorar i närhet. Han kan aldrig bli ett med den förtvivlan som världen är uppfylld av. Jesus förstådd som enbart dödlig människa vars enda förtjänst är hans inkännande sinne, kan aldrig bli min frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 44 20 Omgivningens tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

Tack till Gud

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (Till Timotheos Andra brevet kap 1 v 3 ff)

     I den kulturkrets som återspeglas  i de sena nytestamentliga breven (bl a dagens text, det  betyder översatt till nutid ungefär Israel, Palestina och det nuvarande Turkiet) dominerade det grekiska tänkandet. Härskade gjorde Rom och judarna som levde i minoritet över hela området kämpade mer än annat för att få behålla sin egenart. I skuggan av detta växte kristna församlingar upp. Deras förankring var judisk men deras läsning av de heliga skrifterna gjorde dem gränsöverskridande. Allt förstod de utifrån Kristus och genom den förståelsen vann de också anhängare bland icke-judar.

     Bland dem som stod i spetsen för en av dessa kristna församlingar fanns Paulus medarbetare Timotheos. Det är till honom Paulus vänder sig i sitt brev. Hans inledningsord återfinner ni i texten ovan.

     Det sägs att de sena nytestamentliga breven, f a de  så kallade pastoralbreven, är efterskrifter. De är skrivna av pauluslärjungar och återspeglar därigenom inte enbart Paulus tankar utan också hur hans efterföljare tänkte. Det må vara hur som helst med den saken. Men maken till det äktkristna i texten ovan får man leta efter.

     Först om bönen. Här är den sprungen ur Paulus längtan efter att få möta en person han håller kär. Denna längtan är så stark att den ständigt finns med i Paulus undermedvetna. Den ligger där som som både outtalade och uttalade tankar. Paulus kallar dessa tankar böner. Ständigt ber han för Timotheos, d v s ständigt är Timotheos  närvarande i hans inre.

Så kan det sannerligen fortfarande vara. Själv lever jag i en svår tid. Min hustru är svårt sjuk, förvirrad och skadad. Hon tas omhand i ett  boende där hon sköts dag som natt. Ständigt tänker jag på henne. Och mina tankar är att likna vid böner, ja är böner. Mina vänner stämmer in. En del av dem säger, jag tänker på er, andra jag ber för er. Flera av dem blandar ihop det ena med det andra. Precis som Paulus. Tankar kan alltså vara böner.   

     Och sen textens mormor Louis och textens mor Eunike, båda judinnor. Eunike, Timotheos mor, var gift med en grek får vi lära oss när vi läser Apotlagärningarna kap 16. Dessa två kvinnor tillhörde den kristna församlingen och det betydde att de tydde såväl den heliga skrift som verkligheten omkring dem utifrån Kristus. Med andra ord trodde de.

     Paulus säger om deras tro att den var uppriktig. För säkerhets skull har jag kontrollerat i den grekiska texten och funnit att det ord som används också betyder oförställd, genuin och mer än annat inte hycklande.

     För mig betyder det kristen tro när den är som bäst. Alla funderingar om det rimliga i tron blir oväsentliga liksom alla tankar om trons förträfflighet. Det är bara en sak som gäller och det är att förstå verkligheten utifrån Kristus, ständigt läsa verkligheten utifrån denne Kristus och sedan vila och verka utifrån detta. För att göra det behöver man inte vare sig försvara sig eller förställa sig. Det är bara att leva.

(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.